Bergwerkslexicon: H

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Hackstång, Se Hytteredskap.

Hafssalt, Sjösalt, Bojsalt, kallas det allmänna koksaltet, som tilverkas af hafsvattnet, hvilket öfver hela verlden finnes innehålla salt, men til märkelig skilnad i mängd. Det skall ock gifvas til stor myckenhet uti vissa sjöar, såsom på Wästra kusten af Africa, uti Siberien och Cossakiska landet, hvarest någre sjöar sägas hålla mycket salt, men af en bitter smak, som i det närmaste liknar Glauber-salt. Vid Jamuscha är vattnet med salt lastadt och ser rödt ut, när solen skiner därpå. Bottnen skall ock därmed öfveralt vara crystalliserad och stränderne rundtomkring med et snöhvitt cubiskt salt betäckte. Se BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 414, 416.
      Jemte koksalt innehåller hafsvattnet litet gipsjord, eller selenit, samt bittersalt, eller ock blott magnesia alba, som vid saltsjuderierne Saltaska kallas, hvaraf i synnerhet detta vattnets bitterhet beror. I allmänhet är sältan starkare ju längre ifrån polerne, och halten något större på djupen än uti ytan. Uti Spanska sjön och Medelhafvet skall et skålpund vatten hålla 2 lod salt: omkring Holland och England allenast et lod, men uti Östersjön knapt ½ lod, efter Herr. Prof. VOGELS upgift uti dess Mineralogie. En cubik-fot hafsvatten omkring Spanien skall väga 73 skålpund, då lika mycket rent sjövatten ej väger mera än 67 ½ skålpund. Försök och upgifter om hafsvattnets innehåll af salt äro dock mycket olika och oändeligt många förändringar underkastade. Uti Medelhafvet går största halten emellan 3 och 4 procent. Vid alla årstider, och på alla orter, är vattnets sälta ej starkare på djupet än vid ytan. Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1771 äro åtskillige rön införde, som visa at, då Östersjö hafsvattnets specifiqua tyngd vid ytan varit som 47, har det på 5 famnars djup förhållit sig som 60 och på 20 famnar som 189; men af Herr BLADHS många och mycket noggranna rön, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781 s. 109 o.f., finnes at hvarken uti Östersjön, eller uti öpna Ocean, någon betydande skilnad kunnat märkas uti vattnets specifiqua tyngd, på 50 famnars djup, emot det som blifvit tagit vid hafsytan. Den enda skilnad är at det öfre vattnet tyckes vara mera äckligt til smaken, och innehålla någon mera obehagelig fettma, än på djupet. Om halten af salt uti Medelhafvet m.m. ses vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755 s. 35, 43, 44, samt BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 430.
      Hafssaltet samlas på många orter, såsom omkring kusterne vid Spanien, Portugal, Sardinien, Frankrike och flerestädes. Det Spanska, det Portugisiska ifrån Santübes och det Sardiniske ifrån Cagliari är uti våra nordiska länder det mäst bekanta. Til dess samlande gräfvas och muras vida, men grunda dammar, eller så kallade Saltkrikor, hvaruti hafsvattnet, vid hög flod, inleds genom canaler och med dämning qvarhålles, at uti hetaste sommarmånaderne, genom solens verkan, utdunsta och afsätta sit salt uti cubiska crystaller, eller oformligt sammangyttrade stora klumpar. På några ställen uti Frankrike upläggas stora sandhögar, som ofta begjutas med hafsvatten, hvarigenom utdunstning uti solhettan befordras, til dess sanden är fulldränkt med salt, hvilket då utlakas, evaporeras och crystalliseras. Uti Holland raffineras det orenaste Spanska och Franska saltet genom kokning uti mycket stora, runda och vida pannor, af tjocka järnplåtar sammannaglade. Härvid nyttjas deras hafsvatten utur Nordsjön til uplösning, hvarutaf äfven någon tilväxt vinnes.
      Vid raffinaden skall ock någon tilsats af oxblod nyttjas, til fettmans och bitterhetens förtagande, hvarigenom detta salt blifver ganska rent. Det Franska saltet, som är grått af lerjord och främmande ämnen, skall ock på sådant sätt raffineras och därigenom blifva det tjenligaste för den bästa sillens insaltning.
      Uti England raffineras saltet äfven med deras hafsvatten. Moderluten därefter, som ej vidare kan afsätta några crystaller, nyttjas sedan at däraf bereda det bekanta engelska Bittersaltet, hvilket sker med tilsats af colcotar vitrioli, eller återstoden efter vitriololjans distillation. Denne colcotar innehåller ännu mycket vitrolsyra, som förenar sig med magnesia alba uti moderluten och såmedelst formerar bittersaltet, som sedan blifver en vidsträckt handelsvara.
      Huru hafssaltet tilverkas, eller kokas, af Nordsjö-vatten, vid Wallöe uti Norige, samt huru det genom graderverk blifver til större halt concentreradt, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 60.
      Uti Skottland och Irland idkas äfven saltsjuderier; men hafsvattnet omkring dessa strander är ej ensamt af någon lönande halt. I anseende härtil skall tillika för dessa saltsjuderier hämtas et ganska starkt och bitter hafssalt ifrån de Lucaiska och Antilliska öarne vid Wäst-Indien, hvilket salt, utan blandning och raffinering med Nordsjö-salt, skulle vara i högsta måtto frätande. Likaledes måste ock större delen af det engelska bergsaltet undergå uplösning, kokning, raffinering och crystallisering, innan det kan nyttjas. Se BACKMANS Arcana Oeconom. s. 330.
      Här i riket hafva åtskillige försök blifvit gjorde med saltsjudning af hafsvattnet omkring våra stränder; men utan någon förmånlig utkomst.
      Förslag hafva väl blifvit upgifne til sältans concentrerande uti vårt ringhaltiga Östersjö hafsvatten, medelst det rena vattnets förvandlande til is uti stark vinter; men detta är alt småsaker och föga betydande för allmänheten.
      Vid Östersjön, omkring Carleby, skola likväl bönderne til husbehof koka salt af det hafsvatten, som samlas uti de vid hafsstranden enkom härtil gräfde brunnar, i synnerhet på de ställen där det så kallade sältingsgräset växer. Detta salt blifver väl i första kokningen orent, men raffineras sedan genom omkokning med sur mjölk samt medelst silning och anskjutning uti träkäril. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 185.
      Åtskillige sätt at af hafsvattnet tilverka salt kunna ses af Herr GUETTARDS Memoire, införd i Parisiska Vet. Acad. Handl. för 1758, utom flera härom utkomne afhandlingar.
      Hvarifrån hafvet erhållit sin sälta och hvaraf det kommer, at det utan betydelig ökning eller minskning, kan bibehållas nästan vid lika halt, lämpad efter orternas belägenhet under varmare, eller kallare climat m.m., därom hafva flere lärde hyst stridiga meningar, hvilka här utan skada kunna uteslutas.

Hagelmalm kallas den grankorniga sjömalmen, som uti Småland upfiskas uti sjöbottnar i form af runda pärlegryn, eller til ärters och hagels storlek. Hit hörer ock den i Tyskland så kallade Bohnenerz, som finnes i form af bönor, ärter, eller hampfrö, af mörkbrun eller svart färg. Är ibland myr- och jordmalmer mäst järnhaltig och drages då af magneten.

Hagelsatt, sprutigt, kallas det tackjärn, som är lagom malmadt och visar sig uti brottet mäst hvitt, men är tillika instänkt med små grå fläckar af nödsatt järn, likasom grofva hagel.

Hairen, Se Hären.

Hajfel kallas vid förtent blecksmide 68 Par, eller Störtor bleck, som på en gång läggas uti hajfeltunnorne, at på 3 a 4 dygn betas, eller renas ifrån slagg och glödspån.

Hajfel-tunnor äro vid blecksmide de träkäril, hvaruti betan för järnets rening uti betstugan förvaras. Se orden Beta och Blecksmide.

Haka ut säges vid masugnarne, då masmästaren med lackterkroken drager utur stället den sörja och hopgyttrade slagg, som förut med spettet blifvit upbruten och ej vil flyta.

Hakmachin kallades vid stora Kopparberget et år 1694, af Herr Commerce-Rådet POLHEM, vid Blankstöten, inrättadt upfordringsverk, hvarmedelst malmtunnorne upfordrades, så väl uti lodrätta som donlägiga schachter, utan någon lina, allenast med starka fyrkantika spiror, eller konststänger, försedde med järnhakar, som under stängernas fram- och återfart släpade malmtunnorne, den ena efter den andra, ifrån det ena hakparet til det andra, ifrån djupaste rummen ända til malmlafven, hvarest en behändig invention äfven var inrättad til tunnans afhakande och stjelpning uti lafven. Häruppå finnes ännu vid Kongl. Modell-kammaren uti Stockholm en complett modell. Upfinningen är oförliknelig; men i anseende til dess svåra byggnad och bergets fara för stalp, har den intet kunnat vara länge gångbar. En perspectiv-ritning på denna machin finnes bifogad vid Herr NAUCLERS år 1702 utgifne Delineatio magnæ Fodinæ Cuprimontanæ. Vidare beskrifning därom är införd uti Herr Assessor SWEDENBORGS Dedalus Hyberboreus.
      En annan art af Hakmachin, efter Herr RUDÉNS invention, är inrättad vid Bispbergs järngrufva samt Riddarhytte och Garpenbergs koppargrufvor. Se härom ordet Grufvebyggnad.

Hakslagg kallas den masugnsslagg, som ej flutit, eller varit väl smält, utan måst med kroken uthakas, som oftast händer, där hårdsmälte torrstens-malmer brukas. Denne slagg innehåller mycket järnkorn, samt måste sedan vid stamp- och vaskverk tilgodogöras.

Half Ugn, eller Hytta, betyder vid en del bergsmanshyttor sex upsättningar på en masugn, då 12 utgöra en ugnsfyllnad. Uti Wermelands bergslag kallas den en half ugn, eller half hytta, som består af 8, då en hel hytta utgör 16 hela delar, eller upsättningar, hvarje upsättning räknad til 4 tunnor kol. Se Hyttebruk.

Half-Vallonsmide kallas en art af tysksmide, som i Tyskland får namn af Warmfrischen och är et et ibland de här i riket senare, eller omkring 1680 först infördt smidningssätt, som nu här i riket endast nyttjas vid Söderfors ankare-bruk, sedan man funnit at järnet härigenom blifver bättre verkadt än vid vanliga tysksmidet, hvilket är så mycket angelägnare, som starka ankare fordra det aldrafastaste och segaste järn.
      Detta arbetssätt uti stångjärns-härden liknar i det mästa allmänna tysksmidet i följande omständigheter, såsom:
      a) At härvid brukas små tackjärns-galtar, som på tyska viset nedsmältas.
      b) At kokning på färskjärnet tages, men med mera noggranhet än vanligen, så at hvar enda smula må arbetas til kokning för forman, eller blästern, och det stundom 2 a 3 gångor, hvarunder alla små spridde färskor på det flitigaste upbrytas och nedsmältas. 
      c) At något stora smältor, til 12 a 15 lispunds tyngd, härvid på tyska viset göras och til smältstycken sönderhuggas under hammaren.
      d) At smältning och räckning förrättas uti en och samma härd, eller at hela processen här består uti tackjärnets nedsmältning, färskjärnets kokning och smältans görande, likasom vid vanligt koksmide, då stångjärn smides, men då ämnen göras för ankare, skiljer sig denne processen ifrån den vanliga däruti:
      a) At endast smältning sker uti härden, hvarefter de genom smältans sönderhuggning erhållne smältstycken lemnas til ankarsmeden, utan föregången räckning.
      b) At det nedsmälte färskjärnet, på allmänna tyskviset, intet behöver afsvalas med vatten och bäljornes igenslående, utan blifver straxt, allenast under bäljornes något saktare gång, upbrutit, omvändt och lagt på friska kol til smältans görande, hvarigenom den tiden vinnes, som eljest förloras under färskjärnets afsvalning, och hvaraf äfven händer at mera stångjärn i veckan på detta sättet kan tilverkas, än vid vanliga tysksmidet, fast något mindre än på vallonvis.
      c) At smederne intet svara för kol och afbränning, hvaruti åtgången är något starkare än efter Förordningen; men den förlusten ersättes genom et bättre järn.
      d) At något grundare härd härvid brukas, nemligen föga öfver 9, högst 10 tum djup, samt at blästern ställes något mindre stupande; men för öfrigit är härden merendels lika stor med vanliga tyskhärdar, eller ungefär 1 aln lång och 18 tum bred.
      Likheten med vallonsmide består således endast däruti: at ingen afsvalning brukas: at kol och järn intet tagas på räkning: at grund härd nyttjas: at järnet härvid erhålles lika fast och starkt som vid vallonsmidet, samt at tackjärnet härtil äfven bör vara något hårdsatt, eller väl malmadt, hvarigenom det blifver mera lättsmält och benägit at koka och snart färska, som ej kan väntas af nödsatt järn, hvilket svårligen, utan vattens påslagning och afsvalning, kan bringas til sammanhängande but.

Halfhvarf, Se Hyttebruk.

Halfmetaller kallas de metaller, som äga alla metalliska egenskaper, utom den ena at hvarken kalla eller varma kunna hamras, eller sträckas, uti längd eller bredd, på annat sätt än genom gjutning, och äro således sköre, ifrån hvilken egenskap de ännu intet på något bekant sätt, och utan blandning med annan metall, kunna fullkomligen befrias.
      Til halfva metaller räknas nu åtta, nemligen: Qvicksilfver, Zink, Vismut, Koboltspeis, Nickel, Arsenik, Antimonium och Magnesium. Några få år räknades härtil den nionde, som fick namn af Siderum, eller Hydrosiderum (Wassereisen) och som då fans vara den kallbräckta oartens rätta grundämne hos myr- och sjömalmsjärn, men sedan dess första namngifvare, Herr MEYER, sjelf vid nogare undersökning fann, at den ej var annat än järn förenadt med phosphorisk syra, har siderum ifrån metallernes catalogue blifvit utesluten, så at kallbräckan nu ensamt får skrifvas på phosphoriska syrans räkning.
      Qvicksilfret har af ålder haft sitt rum ibland halfva metaller; men sedan man funnit at det varit löpande, eller qvickt, endast af brist på tilräckelig köld at kunna stelna och at det, efter stelnandet, äger smidighet så står ännu uti öfverläggning, om ej denne metall får räknas ibland de hela eller smidiga.
      Magnesium förhåller sig väl som en skör halfmetall, men står ännu uti sitt novitiat, at hos metallurgi blifva antagen som halfmetall, eller utstruken som förklädt järn. Se vidare ordet Magnesium. 
      Halfva metallerne tyckas för behofver uti menskliga sammanlefnaden snarast kunna umbäras. I anseende därtil torde ock af Skaparen vara förordnadt, at de uti naturens gömmor ej så ömnigt förefalla som de hela metallerne.
      Deras egenskap at, lika som de hela, kunna calcineras, eller förlora sitt phlogiston uti eld, gör at de höra under den oädla classen. Uti elden äro väl någre flyktige, men andre likaså eldhärdige, som de oädla hela metallerne. 
      De kunna alla reduceras, ifrån kalker til deras metalliska tilstånd, genom tilsats af phlogiston, som de under calcination förlorat. 
      Uti egenskaper följa de hvarandra uti den ordning, som här utstakas, nemligen:
      1:o. Uti specifique tyngd emot vatten förhålla de sig, ifrån den tyngsta til den lättaste, sålunda:
      Qvicksilfver som      14, 666 til 1,000
      Vismut                            -        9,602 -
      Nickel                             -        8,500 -
      Arsenik                           -        8,308 -
      Regulus Antimonii                   7,689 -
      Zink                                -        6,987 -
      Kobolt-regulus                         6,000 -
      Magnesium har ej ofta kunnat hydrostatice vägas med noggranhet, för dess starka attraction til fuktighet. Se Magnesium.
      2:o. Uti metallisk glans är Qvicksilfver först, därnäst Zink, Regulus Antimonii, Vismut, Kobolt, Nickel, Arsenik och Magnesium. Detta förstås om den hvithet och speglande glans, som qvicksilfret har af naturen och som de andre metallerne kunna erhålla genom ytans polering.
      3:o. Uti bestånd emot luften och fuktighetens åtgärd följa de hvarannan något när uti samma ordning, hvarvid magnesium med all rätt blifver den sidsta, såsom ofta benägen at vittra, eller förfalla til pulver på kort tid, efter afsvalningen.
      4:o. Uti sprödhet, eller föga sammanhang, blifver Qvicksilfret främst, så länge det är flytande, sedan Magnesium, Arsenik, Vismut, Antimonium, Kobolt, Nickel och Zink, som äger den största seghet och är nästan halfsmidig.
      5:o. Uti lättsmälthet intager Qvicksilfver första rummet, hvarefter följa Vismut, Arsenik, Zink, Antimonium, Kobolt, Nickel och Magnesium, hvilken sidsta fordrar starkaste hettan af alla.
      Närmare underrättelse om halfva metallernas egenskaper, och attraction til hvarandra, bör sökas under deras särskilta namn.

Halfring är vid grufvor på en handspels-tunna et fatan, eller en järnboge, fästad med ändarne uti tunnans begge öron och med öfra delen uti handspels-linan. Se ordet Balja.

Halfslagit Guld, Se Bladguld.

Halfsmide kallas det, då bergsman, som äger hammare, antingen tager en annans tackjärn och det utsmider med sina egna eller med köpekol, eller ock tillåter någon annan at föra tackjärn til hammaren at det utsmida, som dock vid 50 dal. Silfvermynts plickt är förbudit. Se Kongl. Maj:ts Resolution af den 18 Maji 1689.

Halfsprund, Se Sprund.

Halfsättning kallas uti Philipstads bergslag, då bergsmännen vid hyttebruk, eller tackjärns-blåsningar, sålunda komma öfverens, at den ena tilsläpper malm och den andra kolen, delande sedan det däraf blifvande tackjärnet, til hälften hvardera, sig emellan. Detta tillåtes så vida, at uti et och samma hyttelag må den ena inbrukaren förskjuta den andra malm och kol; men ingen bergsman får vid 20 dal. silfvermynts plickt halfsättja uti något annat hyttelag, än där han sjelf är inbrukare. Se Kongl.  Bergs-Ordningarnes 1 Del, s. 664.

Halinatron är egenteligen et alkaliskt mineralsalt, eller natron, som sitter utvittradt i form af fina hår, eller strålar, under gamla hvalf, och har sitt urspung af mursalt, som, uplöst, raffineradt, filtreradt och evaporeradt, efter konstens reglor, gifver riktiga crystaller, hvilka fatescera uti luften och hafva alla öfriga egenskaper af alkali minerale.

Halmyrhaga säges betyda en art alkali minerale, eller aphronitrum, som skall vittra utur jorden uti vissa dalar i Medien: hålles före at vara det som finnes uti Ægypten, Persien och Grekeland. Se BEAUMERS Natur-Gesch. des Mineralreichs 1 Del. s. 119.

Halotrichum, Hårsalt, består uti en vitriolisk utvittring, som i synnerhet uti Ungerska grufvorne vid Kremniz, och äfven uti Pacherstolln vid Schemniz, finnes på väggarne uti orter och sträckor, liknande antingen fina långa silfvergrå hår, eller ock, på andra ställen, et långraggigt plüsch, felp, eller manchester, som stundom får en rödaktig, eller organgefärg, då något kiesguhr därtil kommer. Uti luft och varma förlorar detta salt sin glans, eller sitt crystallisations-vatten, fatescerar, blir krithvitt och mjölaktigt, på lika sätt som det händer med sal mirabile Glauberi och äfven med den vitrioliska stalactit, hvilken finnes uti Pacherstolln och flerestädes, stundom hvit och stundom gul af vittrad kies. Herr SCOPOLI har funnit at det består af vitriolsyra, alunjord, litet järn och kalkjord. Herr MEYER uti Stettin har ock däraf utbrackt järnvitriol och alun. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergwerke in Ungarn, s. 45, 51, 114, 162, samt dess Bergmännische Nach-richten von Zweybrücken&c. s. 37.
      Hårsalt upkommer på många ställen, såsom vid svafvelbruk af den utbrände kiesen: vid alunverk på bränd alunskiffer o.s.v. Stundom finner man ock i malm-cabinetter, huru visse kiesige malmstuffer utan bränning vittra, spricka, gäsa och ändteligen blifva med halotrichum öfverdragne.

Hals kallas den runda delen af en konsthjuls-hvef, som är emellan sjelfva bladet och svängeln smat har sitt omlopp på dynstenen. Se Hvef och Vattuhjul. Hals heter ock en lång smal ort uti grufvor.
      Halsen på en halfräckt järnstång, eller kolf, är det stycket af stången, som är närmast den klunsen, hvilken kommer at uträckas, och som denne halsen, under den tjocka kolfklunsens upvärmning kommer at ligga öfverst uti elden, där fria luften tilkommer och jämväl förr upvärmes än den tjocka ändan, så händer stundom at den smalare halsen kommer at ligga för länge uti hettan och blifver däraf för mycket bränd, skör och skråflig på ytan, så at stången, vid profböjningen, på det stället gemenligen brister med et gnistrande brott, som liknar rådt, eller kallbräckt järn; men det kan til sin natur ändå vara godt och åter blifva segt, om det af en klensmed, efter en god svets, med påströdd vällsand til en smal tenn utsträckes. Detta fel på stångjärnet kallas Halsbrändt och kan af en snäll hammarsmed genom aktsamhet förekommas.

Halsring, Hufvudring, är et järnband, som sitter invid stångjärnshammaren, omkring hammarskaftet. Jämnför ordet Hammarskaft.

Halt kallas den quantité af metall, som innehålles i någon malm eller metallblandning, och hvilken genom proberkonsten utrönes.
      Halten af oädla mteallers malmer utnämnes altid efter procent, eller efter det antal skålpund af metall, som en centner malm, eller hundrade skålpund, innehåller; men de ädla metallernes mängd utnämnes aldrig annorlunda än efter lod- och marktalet på en centner malm, eller hundrade skålpund, som hvardera bestå af 32 lod, då en mark guld- och silfvervigt räknas til 16 lod. Sålunda kan rika silfvermalmers halt finnas utsatt til 160 marker på centnern o.s.v.

Halurgie kallas den delen af Chemien, som handlar om salterne, jemte deras egenskaper och tilredningssätt. Jämnför ordet Chemie.

Hammarbackar, Se orden Backar och Stångjärnshammare.

Hammarban, eller Pen, är den undre stållagde delen af en stångjärnshammare, som gör utsmidningen emot städet.

Hammarband betyder vid grufvebyggnad ställningen under vindlafven, hvilken sammanhugges af starka stolpar, stående uti grundsyll, med tjenligt öfverslag och däremellan inpassade stödband.

Hammarbleck är et järnband, af 7 til 8 tums bredd, som vikes omkring hammarskaftet, til skaftets styrka emot våldsamma slag. Bleckets skapnad, när det är uträckt, visas af Tab. XVI. Fig. 4. a är en ögla och b en smal stjert, som, vid omvikning på hammarskaftet, stickes in uti öglan a och krökes samt åtdrages med all magt, sedan blecket förut är gjordt rödvarmt, då den breda delen vid c, d, kommer at sitta på undra sidan emot lyftarmen.

Hammarbälj, Se Bälj.

Hammare, eller Vindhammare, betyder vid grufvor et stycke hängarm, som sitter i ändan af vindarmen, hvarvid vågen fästes til hästarnes ispännande och vindarnas omförande. Se Vind.
      Om hamrar vid järnverk, såsom: Stångjärnshammare, Kniphammare, Spikhammare, med flera, ses under deras särskilta namn; äfven under ordet Manufactur-hammare.
      Hammar kallas ock en klippa, eller fjellstöt, som är mycket tvärbrandt.

Hammarhjulstock kallas egenteligen den stora stocken vid stångjärns- och andra hammarverk, som, medelst et därpå fästadt vattuhjul och vattudrift, åstadkommer hamrarnes lyftning och rörelse.
      För stångjärns- och kopparhamrar, hvilka måste vara mycket tunga, är i synnerhet nödigt at sådane stockar böra vara sammanlagde minst af fyra starka storverksträd, som Fyrträd kallas. Se detta ord.
      At til hjulstock för stångjärnshammare nyttja et enda furuträd, af 5 ½ qvarters diameter, har blifvit försök, men ej ägt bestånd längre än et halft år, då det af den våldsamma rörelsen blifvit söndervridit. 
      Vid fyrträds sammanläggning är i synnerhet angelägit at träden så väl äro jmngoda och väl torra, som ock vattutätt sammanfogade, emedan vattens inträngande aldramäst befordrar invärtes röta och stockens obestånd. Om lyftarmar af tackjärn uti en guten ring, äfvensom hjularmarne, fästas utanpå hammarhjulstockar, förekommes ej allenast vattnets inträngande, utan stockens längd kan ock därigenom til 2 ½ aln förminskas, eller vara tilräckelig vid 10 ½ alns lälngd, hvarigenom dess styrka och varaktighet i längden ansenligen förökes. Hjulstockens diameter, sammanlagd, bör aldraminst vara 5 ½ qvarter uti främsta ändan samt 2 tum mindre under hjulet. Om 4 träd tilhopa ej kunna utgöra denna tjocklek, är säkrast at 3 a 4 tums tjocka plank fogas emellan alla fyra klyfterne. Fyrträdens sammanbindning sker, efter vanligheten, med 60 a 70 stycken ringar, hvartil mjukaste stångjärn bör väljas, som aldramäst krymper under afsvalning, men där hjul- och lyftarmar brukas utanpå stocken, kunna 40 ringar vara tilräckelige, hälst ingen stångjärnsring bör vara under lyftarmsringen, utan endast en ganska stark hufvudring.
      För kniphamrar kan hjulstocken vara af et hjertträd, om några och 20 tums diameter, som då slås uti 12kant och fordras med 12 väl sammanhuggne mindre stockar på hvar kant, som med goda ringar väl tildragas.
      Enkla stockar af ek til 5 qvarters diameter kunna ock härvid vara pålitelige, i synnerhet då kuggringar af tackjärn brukas.
      Den svårighet, som med tiden yppas, at få storverke, torde äfven gifva oss anledning at nyttja den uti England gångbara påfinning med hammarhjulstockar, som gjutas ihålige af tackjärn och äga bestånd i alla tider. Verkställigheten är ej så svår som man torde föreställa sig. Hjulringar af samma ämne skulle ock medföra en betydande skogsbesparing; men en mera trängande brist lärer först åstadkomma denne invention vidtagande.

Hammarhärd, Se Hammarsmedshärd.

Hammarnacke kallas öfra delen af stångjärnshammaren, som betäcker ögat. Se Stångjärnshammare.

Hammarpackar skall betyda de stora smältstycken, hvaraf stångjärnshammare göras. De väljas af bästa och tätaste järnet, hvilket smeden efterhand aflägger at vara i förråd, då en gammal hammare börjar blifva bristfällig och skall göras ny.

Hammarskaft (Helm) vid stångjärnshamrar är et skaft af en tjock björkstock, gemenligen 5 ½ aln långt, på hvilkets ena ända hammaren sitter fastkilad, då den andra ändan är fästad uti hylstret. Ifrån hammarens til hylstrets, eller hylsens, medelpunct bör vara 18 qvarter, och ifrån hammarens til lyftningens medelpunct på blecket tages vanligen 6 ½ a 7 qvarter. Til hammarskaftets förstärkande är det försedt med trenne järnringar, nemligen en invid hammaren, Halsringen kallad, en annan nära intil hylsten, under namn af Hylsterring, och den tredje däremellan, 7 a 8 tum bred, emot hjularmens lyftning, Hammarblecket kallad. Se samma ord. Hammarskaftet vid Knip- och Spikhamrar har hammaren på den ena och Gjenhammaren på den andra ändan. Se Gjenhammare och Kniphammarställning.

Hammarskatt heter den afgift, som af hammarsmidet til Kongl. Maj:t och Kronan erlägges, utgörande et skeppund stångjärn på hvarje 100:de. Således har et bruk, som blifvit privilegieradt, til exempel, på 400 skeppunds smide, 4 skeppunds hammarskatt, et med 250 skeppunds smide, 2 ½ skeppunds hammarskatt o.s.v. Men vid frälsebruk är hammarskatten allenast et skeppund af 115. Se Frälsebruk.
      Då på sådant sätt blifvit ägare af stångjärnshamrar tillåtit at, efter hammarskatt, smida et visst skeppundtal årligen, är alt  det, som däröfver tilverkas, hvilket Öfversmide kallas, olofligt och confiscabelt, enligit flera i detta ämne utkomne Kongl. Förordningar.

Hammarslag kallas samteliga smederne, som arbeta vid en stångjärnshammare.
      Vid vallonsmide, där en Smältare- och en Räckarehärd äro för hammaren, består hammarlaget af 10 personer, nemligen 1 Smältare-mästare och 1Mäster-sven samt 2 Smältare-drängar. Vid räckare-härden åter är 1 Mäster-räckare 3 Räckare-drängar och 2 Goujarer, eller koldrängar.
      Vid tysksmide utgöra hammarsmeder et egit skrå, bestående af:
      Mästare, som förstår at ställa härden och vara ansvarig för alt arbetet vid en eller flera härdar, som uti en hammarsmedja honom anförtros. Dess mästerstycke är at kunna förfärdiga en stångjärnshammare samt et städ.
      Mästaresvän, som bör förstå at, under mästarens frånvaro, arbeta uti härden och räcka stångjärn. Dess mästersvensprof är at kunna göra en hylst. Lärgossen, eller Kolgossen, behöfver ej mera kunskap, än vara smederne til hjelp i hvad de befalla.
      Ålderman är vid detta smide uti vissa district af Bergmästaren förordnad; och väljes härtil en åldrig och väl förfaren hammarsmeds-mästare, som vissa tider är skyldig at vid bruken hafva inseende på de öfriga smedernas handtering. Se Kongl. Hammarsmeds-Ordningen af d. 26 Junii 1766.

Hammarslagg kallas väl af några den Glödspån, eller den til fjell förbrände ytan, som på  järn och koppar, under upglödgning och smidning, affaller och som åter kan, med någon afgång, reduceras til metall genom smältning med bränbara ämnen (Se härom Cinder och Glödspån); men med Hammarsmedsslagg, eller Lackter, som den stundom kallas, förstås egenteligen den slag, som fås vid tysksmide, under järnets smältning i härden, och utstickes flytande genom slaggögat. Den gifves i synnerhet af följande slag:
      1:o. Rålack, eller Råslagg, som utstickes i början af smältningen, då räckningen påstår. Den är til färgen grå, lätt och pipig, som pimsten, och innehåller föga öfver 12 a 15 procent järn. Består mäst af smält sand och kolaska.
      2:o. Färsklagg (Frischschlacke), som erhålles rinnande så väl då färskjärnet kokas, som ock då smältan göres, hvilken senare til en del af smeden kastas uti vattuhon, bokas sönder och upsättes åter efter behof på härden. Denne är tung, svart, i brottet mäst tät och glänsande, samt gifver vid digelprof 30 til 40 procent järn, hvilket således på särskilt bygde ugnar förtjenar utbringas. Detta har äfven, i följe af mina Anledningar til Järn-förädlingen s. 52, utaf Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM, år 1782, på flera ställen här i riket med mycken förmån blifvit verkstäldt, hvarom ses under ordet Slaggsmältning. Vid Söderfors ankare-bruk har af sådan hammarsmedsslagg erhållits 19 procent färdigt stångjärn, sedan det blifvit utsträckt af de färskor, som upkommo genom smältningen.
      Så länge denne qvicka slagg står flytande uti härden, får den hos tyska smeder äfven namn af Saft, såsom tjenande til de af färskjärnet skingrade particlars samling och bevarande ifrån vidare afbränning. Den liknar då kärnmjölken vid smörgörning.
      3:o. Stockslagg (Eisenlech och Flisching) heter den, som vid smältans sönderhuggande och vid stångjärnets utsträckning, affaller uppå och omkring städstocken. Den innehåller ofta rena järnsmulor, förvaras därföre noga och upsättes efterhand åter på härden uti det kokande färskjärnet. Den tjenar äfven at påskynda det smälta tackjärnetes färskning. Se Järnets Historia, s. 234, 240 och 416.
      Vid tyska hammarverken kallas slaggen Lacht, så länge den är flytande i härden, men Schlacke, sedan den utrunnit och kallnat. 
      Vid färskslaggens kastande uti hammarhon, til afsvalning uti vattnet, bör efterses at den då intet är qvick och flytande inuti, då han gifver en stark smäll samt kastar eld och vatten omkring, som ofta förorsakat olycka och skada både på arbetare och byggnad. 
      Hammarslag kallas vid Sala silfvergrufva den fattigaste silfvermalmen, eller de stenar, som allenast innehålla några få gnistror blyglans och uti sofverboden skiljas med små bokhamrar ifrån den renast stuffmalmen samt kommer sedan, under namn af Vask, at vid Bok- och vaskverket vidare tilgodogöras.

Hammarsmedja heter egenteligen den verkstad, eller smedja, hvaruti stångjärn tilverkas af tackjärn genom smältning uti tjenlig härd, beskrifven under ordet Hammarsmedshärd, och utsträckning under vattuhamrar, om hvilka se orden Stångjärnshammare och Hammarställning.
      Inrättningen af sådane smedjor består aldraminst af en, eller tvenne härdar, med tilhörande Bäljor och deras gångande vattuverk samt en hammare, med dess ställning, hjulstock och vattuhjul. Vid tysksmide kan en härd för en hammare vara tilräckelig; men för vallonsmide fordras nödvändigt tvenne härdar, nemligen en smältare- och en räckare-härd. Uti en smedja, eller under et tak, kunna ock flere, til ock med fyra stångjärnshamrar med deras härdar vara inrättade, när vattudrägt och flere omständigheter sådant medgifva. Efter engelska smidningssättet, som närmast liknar det vallonska, nyttjas tre härdar, nemligen tvenne smältare- och en räckare-härd för hvarje hammare.
      Hammarens och härdarnes belägenhet rättas i synnerhet efter vattufallets beskaffenhet. Således blifver det gemenligen en allmän regel at, där öfverfall gifves, får hammaren sitt rum vid nedra smedjegafvelen och härdarne därofvanföre närmast dammen; men tvärtom, där under- och bröstfall måste nyttjas, i hvilken händelse smedjan kommer at bestå allenast af en hammare med en eller tvenne härdar. Men där tvenne hamrar fordras för öfverfall uti en smedja, bör hamrarne få sina ställningar midt uti smedjan så nära invid hvarandra, som et tilräckeligt utrymme för hjulens rörelse kan tillåta, då begge hammarställningarne kunna med hvarannan förbindas, och tvenne härdar anläggas nedanföre samt tvenne ofvanom hamrarne, med mycken beqvämlighet.
      Härdarnes läge för en hammare blifver alltid beqvämligast för smederne, då de ställas på hvar sin sida vid långväggen, nemligen en vid hjulbäcken och en vid landsidan, dock så at de ej komma aldeles midt emot hvarandra, hvilket förorsakar hinder i arbetet och tillika för mycken hetta i smedjan.
      Vid tysksmide kan tilverkningen drifvas något högre i veckan för härden, där en härd ensamt får nyttja hammaren.
      At redan anförde omständigheter finnes, at hammarsmedjors storlek och inredning kan vara mycket föränderlig. För vallonsmide är aldeles nödvändigt, at smältare-härden är åt landsidan och at den uti yttre muren är öpen på trenne sidor, emedan vallon-smedernes långa gösar komma genom bakmuren, ifrån landsidan, at införas öfver askväggen, eller Hären, uti smältare-härden. Det blifver således fast mur allenast öfver formväggen, och de andra tvenne härdkåpans hörn komma at vila på pelare och sidorne på starka båljärn, eller långa gutne trekantige gösar.
      Där belägenheten tillåter, vore ej onyttigt om härdarne för tysksmide ungenfär på samma sätt inrättades, så at arbetsrum vore ej allenast vid framsidan öfver härdspången, efter vanligheten, utan ock vid baksidan öfver askväggen. Genom de, för flera år sedan, af Herr KOCK uti Wermeland anstälte försök har blifvit utrönt, at smidet vid härdar, på detta sätt murade, har kunnat drifvas högre och fortare i veckan, med någon besparing uti kol, än vid de vanliga härdar. Det mästa ankommer dock härvid på smedens skickelighet och förmåga at uthärda et strängt arbete.
      Rummet tillåter väl intet här at vidare utföra hammarsmedjors olika byggnad, som hörer til bergs-mechaniquen; men följande omständigheter, hvilka fordras til en väl bygd hammarsmedja, torde allenast få nämnas, såsom:
      1:o. At smedjans storlek för en hammare med tvenne härdar kan vara tilräckelig, om den uti längden, innom väggarne, blifver 27 och uti bredden 18 alnar för tysksmide; men för vallonhamrar behöver smedjan vara et par alnar bredare, och är ej onyttigt, om högden ifrån golfvet til takbandet blifver 6 alnar.
      2:o. At smedje-stommen lägges så  nära intil dammen, som möjeligt är, och hälst så at damväggen utgör smedjans ena gafvel, samt at gaflarne och långväggen emot landsidan muras med gråsten på stark grund, eller rustverke.
      3:o. At järnstänger nyttjas, i stället för sparrar af trä til takbands-stockarnes sammanhållande, hvarigenom undvikes den eldsvåda, som plägar upkomma af de glödgande slaggstycken, hvilka stundom kunna falla på bjelkarne.
      4:o. At taktäckningen sker med tegel, eller vrakplåtar, såsom säkrast emot eldsvåda af gnistror, om ändteligen brädtak skall nyttjas. De böra då tillika göras uti lösa skiften, som kunna snält nedkastas, om elden kommer däruti, samt hvart tredje år bestrykas med rödfärg, vitriol- och kalkmjöl, sammanblandadt.
      5:o. Skorstenarne öfver härdarne inrättas med inmurade sneda hyllor af tegel, eller bleck, som med nytta är vedertagit til gnistringens förekommande.
      6:o. At någorlunda täta hjulhus göras och at varman, genom en trumma, ifrån härden ditledes, til isningens förekommande, hälst hjulen, tillika med isen, eljest af smederne gemenligen sönderhuggas.
      7:o. At torkhus för säd och malt inrättas vid den härden, som är emot landsidan, hvilket torkhus äfven kan nyttjas til flera behof och bespar ansenligen ved, som til torkning på badstugor åtgår.
      8:o. At hammarhjulen göras med bästa skofvellag, efter fallets beskaffenhet, och med armar utanpå hjulstocken, samt med starka och tunga ringar, hälst af tackjärn.
      9:o. At lyftarmarne gjutas uti en ring af tackjärn, efter beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1758, och at lyftarmsringen, i följe däraf, kommer at sitta på ändan af hjulstocken, straxt innom hufvudringen, och utan at någon annan järnring bör vara därunder. Se ordet Lyftarmar.
      10:o. At hela hammarställningen för öfrigt sammanhugges efter den beskrifning, som under ordet Hammarställning finnes uptecknad.
      11:o. At Städstocken ställes gungande på gäslera, som uti Kongl. Patriotiska Sälskapets Journal för September 1781 upgifves.
      12:o. At städet, til städstockens bevarande, ställes uti en tackjärnslåda, eller ring, efter beskrifning och ritning uti Kongl. Patr. Sälsk. Journal för Februarii månad 1783.
      13:o. At Hjulnålar kunna med förmån och bestånd göras af hårdt och starkt tackjärn, då de böra ligga 22 tum inuti hjulstocken och 9 tum utom med den runda delen, som då blir 6 tum i diameter och något tjockare, uti aflång fyrkant, på den delen som ligger uti stocken. 
      14:o. At hjulstocken sammanhugges med all aktsamhet. SeHammarhjulstock.
      15:o. At hjulnålarne kilas med en alns långa kilar och, åtminstone uti et hvarf, med bårrhål och Pluggar (Se detta ord), til nålens fästande i botten, hvartil äfven gagnar at halfsprund nyttjas vid nålens inläggning. Se Sprund.
      16:o. At Dynbänken, framvid lyftarmarne, göres väl gungande, eller ställes på et gungande underlag, likasom städstocken.
      17:o. At Dynsten måste vara af hårdt slag, som tål någon varma utan at spricka: som häldre legat uti vatten än uti fri luft och sol, där all sten blir skör: som hvarken uphettar, eller för starkt nöter nålen, och igenom gnidning tager politur. Jämnför ordet Dynsten.
      18:o. At dynsten fästes med trädkilning uti en stor tackjärnslåda, som står på dynbänken. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 sid. 25.
      Ju längre städ och städstock tilsammanstagne kunna vara, och ju mera underbäddningen göres fjäderaktig, ju bättre går smidningen och desto mindre känner det på hammarskaft och öfriga byggnaden.
      Hvad för öfrigit hörer til hammarsmedjan, såsom: Stångjärnshammare, Hammarställning, Hammarsmedshärd, Bäljor, Kammar, Trådor och redskap, såsom Tänger, Spett, Huggjärn, Smältstör m.m., finnes under deras egna namn, äfvensom under ordet Tysk- och Koksmide, Vallonsmide, Half-Vallonsmide m.fl. vidare förklaradt.

Hammarsmedshärd, eller Hammarhärd, (Frischherd, Firschfeuer) kallas egenteligen det öpne smältrum, hvaruti tackjärn genom kol och smälthetta, samt med blåsbäljors tilhjelp, arbetas til smidighet, raffineras, eller garas, at vidare til stångjärn kunna utsmidas. På utländska orter brukas väl at på öpna härdar nedsmälta rika malmer, så at smidigt järn directe uti första smältningen däraf kan erhållas; men sådane komma under namn af Rännverkshärdar och fordra en egen construction.
      Hammarsmedshärdar ställas antingen uti oval, eller fyrkantig form.
      1:o. Uti fyrkantig skapnad inrättas de med 4, eller 5 tackjärns-hällar(Frischzacken), då en lägges til botten och med trenne stängas tre sidor; men den fjerde sidan, som vetter fram åt smedjegolfvet, dämmes allenast med en casserad stångjärnshammare, eller med en enkom därtil stöpt häll, som har et stort eller ock tvenne smärre hål.
      Uti härdens skapnad med hällarnes vridning, lutning, högd och djup, samt uti formans belägenhet längre in, eller utur härden, mer eller mindre, dess stupning, vridning o.s.v. förefalla hos smederne nästan oändeligt små förändringar, efter omständigheter och efter försök, hvilke som oftast måste anställas; utom större skilnader, som bero af olika smidningssätt.
      En vanlig härdställning, med förklaring på de flesta härvid förekommande konstord, kan intagas af hosgående ritning, Tab. XVI Fig. 1.
      A, A, A, är yttre härdmuren, som bär skorsten och utgör kol- och arbetsrummet omkring sjelfva smälthärden: merendels murad af tjenlig ställsten på baksidan samt för öfrigt af tegel, med ankrar försedd.
      B, B, Formmuren af tegel, gemenligen försedd med en tackjärnsram omkring forman.
      C, Hörnpelaren, vanligen upstaplad af gamla tackjärnsstäd, eller andra stöpte järnstycken, för at kunna emotstå påkänningen, då smeden med spettet måste bryta däremot.
      D, Rummet för härdstödet af tackjärn, som bär det ena hörnet af rökkåpan, eller skorsten.
      E, E, Kolrummet för härden. Detta hörer til yttra härdmuren; men för sjelfva härdställningen til en tyskhärd anmärkas följande delar:
      a, a, &c. Bottenhällen, eller härdbotten (Frischboden), merendels 27 tum lång och en aln bred samt 4 a 5 tum tjock. Ligger altid innom väggarne.
      b, b, Formhällen, eller Formväggen (Formzacke), som gemenligen står lodrätt allenast litet lägre vid b, I, eller med det ena hörnet, hvilket är inåt härden.
      c, c, Askväggen, eller bakväggen (Hinterzacke), som af vallonerne Härenkallas och hvaruppå hos dem gösen, som kommer at afsmältas, skall ligga.
      d, d, Blåsväggen. Ställes vanligen så at den sluttar något utur härden, på det smältan desto lättare må kunna upbrytas.
      Alla tre desse hällar brukas mäst lika stora, nemligen 5 qvarter och litet däröfver långa, 16 a 17 tum breda och 3 tum tjocka.
      e, e, Härdspången, eller Lacktron: ligger lika högt med öfra kanten af bakväggen, eller 2 a 3 tum högre än formmynningens öfra kant.
      f, Forman af koppar. Dess skapnad, vridning och stupning m.m. utgör hammarsmedens förnemsta kunskap, som detta rummet ej tillåter anföra, hälst den efter många omständigheter af järnets art, bäljornes beskaffenhet m.m. kommer at ändras. En hufvudregel är dock merendels allmän, at så djupt, som det är emellan forman och härdbottnen, så  långt skall det ock vara emellan formmynningen och askväggen.
      g, Formstjerten af järn, hvarmed forman fästes vid bäljbänken.
      h, h, Äro på härdspången tvenne stycken instöpte knölar, hvaremot smeden bryter, under arbetet med spettet i härden.
      i, Slaggögat under härdspången, hvarigenom den qvicka slaggen utstickes, då han samlat sig för mycket uti härden.
      k, Framhärden, eller Lackstan, som endast är täpt med stybbe, utan någon ordentelig häll.
      Vid en hammarsmedshärds anläggning kunna följande omständigheter i akttagas, såsom:
      1:o. At där grunden är fuktig, göres en liten grop, som belägges med småsten, just under där härdbottnen kommer at  ligga, med en smal trumma därifrån til hjulbäcken. Denne grop betäckes med en tackjärnshäll, och därpå muras med galtcinder och ler, ungefär lika med hammargolfvet. Då denne murning består af flera hvarf, torkas med koleld emellan hvart och et hvarf, därpå smetas ler, hvaruti instötes små hammarsmedsslagg, och på denna grund inlägges härdbottnen, så at han lutar ganska litet med ena främsta hörnet, så väl åt golfvet som emot blåsväggen. Därefter inställes så väl formväggen, som bak- och blåsväggarne, ungefär efter det på denna ritning utsatte mått, enligit hosgående scala, hvarvid man så lagar at all ting rättar sig efter en linea, som drages midtemellan bäljorne, vinkelrätt emot formväggen.
      Vid Tysksmide brukas djupet, ifrån formmynningen til härdbottnen, gemenligen 11 sällan 12 tum.
      Forman räcker in i härden 3 ½, 4 a 5 tum, och stupar så at den uti tomma härden blåser vid nedra kanten på formväggen, eller litet inpå botten.
      Vidare underrättelse om ställningskonsten, så väl för tyska som andra härdar, ses af Järnets Historia s. 427.
      2:o. Uti oval skapnad hafva ock hammarhärdar blifvit formerade genom särskilt därtil stöpte krokiga tackjärnshällar, hvilket på flera ställen blifvit försökt, i den mening at härigenom mera lämpa sig efter vädrets och eldens art, som hälst följer en oval, eller elliptisk form, och at tillika vinna något friskare kokning, jemte besparing uti kol. Vid försöken fans ock at et skeppund stångjärn uti sådane härdar kunde tilverkas med 13 tunnor kol; men när en snäll smed någon gång ville gripa sig an vid en fyrkantig härd, kunde han komma til samma kolbesparing, då stybbe bestods utan mätning.
      Sedermera har Herr Bruks-Patron DANIEL HALENIUS försökt at nyttja åttkantiga härdar, som ses af Tab. XVIII. Fig. 1 och 2, uti plan och profil, samt Fig. 3 uti perspectiv.
      a, Härdbotten, stöpes 4 ½ tum tjock, och djupas 3 tum ifrån sidorne til ¼ a ½ tum midtuti.
      b, c, d, Sidohällarne, eller härdväggarne, stöpas alla 3 lika, 12 tum höga och 4 a 4 ½ tum tjocka, och göras äfven urholkade til en tums djup och 6 tums bredd, på inre sidan. Desse härdar medföra likväl mycken obeqvämlighet uti ställningen, och ingen märkelig nytta i längden kan af dem väntas, hvarföre de ock på ganska få ställen blifvit antagne.
      At formera denna figur med hällar tyckes äfven vara så mycket mindre angelägit, som den ändå mera naturligt tilskapas af blästern uti stybbet, hvarmed härden är full och hvaraf hörnen nog igensättas til en åttkant.

Hammarsmide, Se Stångjärnssmide.

Hammarstål heter det råstål, eller ogarfvade hårda smältstål, som til hammare och städs stålläggande utletas. Betyder äfven luppstål, som fås i hammarhärden. Se Lupp, 3:o.

Hammarställning kallas det af grofva träd starkt sammanhuggne resverke, hvaruti en stångjärnshammare har sitt fäste och sin rörelse. Denne ställning är väl redan korteligen beskrifven under ordet Hammarsmedja, men torde behöfva närmare förklaring af den ritning, som ses uti Tab. XVII Fig. 1. och utvisar ställningen efter längden med dess förnemsta tilbehör. 
      a, a, Hjulstocken, med dess hjul och ringar.
      b, b, Hjulnålar, eller Tampar, som de uti Roslags bergslag kallas, liggande på deras Dynstenar och Dynbänk.
      c, c, Lyftarmsring, med dess fyra armar af tackjärn.
      d, Hammarskaftet, hvaruppå märkes:
      e, Hylstring, närmast hylsten, til skaftets förstärkande.
      f, Hammarbleck¸ hvaremot lyftarmarne göra deras verkan.
      g, Halsring, eller Krage. Är en järnring närmast hammaren.
      h, Förskäftningen, eller främsta ändan af hammarskaftet, som går igenom hammarögat.
      i, Stångjärnshammaren.
      k, Städet, smidt, eller gutit.
      l, Städstocken.
      m, Timrad Kista, hvaruti städstocken är fästad med block.
      n, Kafvelbro, eller underbäddning för städstocken, af smalt verke, at den må därpå hafva en liten gungning.
      o, o, Lagbro af grofva sammanhuggne bjelkar, sammanhäftademed genomgående starka slår, eller nycklar, hvilande på därunder sammanhuggit rustverke, som ritningen visar. Den tjenar til bakstandarens, hjertträdets och standsulornes befästande.
      p, p, Bakstandaren af et mycket groft, eller af tvenne sammanfogade träd.
      q, q, Slagträd, eller Ram, af det aldragrofvaste och tyngsta träd, som sammanbinder bak- och framstolparne, hvilka ock Ramstolpar kallas.
      r, r, Salning på sidan af slagträdet, til dess förstärkning på tjockleken, för den däruti inhuggne främsta standsulan.
      s, s, Hjelpram, eller fordring ofvanpå slagträdet, til dess förstärkande, där starkaste påkänningen är, och då tilgång ej gifves på tvenne sammanlagde slagträd. Fästes därpå med ringar och starka bultar.
      t, t, Tryckare, af en stark björk, hvaremot hammarskaftet slår och erhåller sitt vederslag. Går med sin eftersta ända igenom hjertträdet och in uti, eller igenom bakstandaren.
      u, u, Hjelptryckare, som ligger ofvanpå tryckaren, til dess förstärkning.
      v, v, Under- och Öfverblock, som hafva sina fästen uti bakstandaren och uti hjertträdet, tjenande til tryckarens fästande och riktande, högre eller lägre.
      x, Broms: är en klots af träd, eller et block, som sitter under slagträdet och tjenar til styrka för nyckelen, som sammanbinder begge standsulorne. Se Fig. 2, n, l, m.
      y, z, Framstandaren, som understöder främsta delen af ställningen och är under golfvet äfven fästad med lagbro vid z.
      å, å, Främsta Standsulan, eller Kroksulan, som med nedra ändan bör stå uti en i lagbron insänkt järnlåda, at bron genom kroksulans kilning fram och åter ej må skadas. Är ofvantil igenom det utmärkte hålet med nyckelen fästad vid den eftersta, eller rätsulan.
      ä, Hjertstocken, som lider den starkaste påkänning af tryckaren. Bör vara mycket grof, eller med ringar sammansatt af fyra träd. Står äfven bäst uti en tackjärns-låda, nedfäld uti lagbron. Genom det utmärkte hålet sättes äfven et block, som understöder tryckaren. Prickningen uti öfra ändan utvisar dess fästning med tapp uti slagträdet.
      ö, ö, Öfverslag, som sammanbinder begge standarne, eller ramstolparne. Brukas dock icke vid alla hamrar.
      N:o 1, 2, Sträfva emot framstandaren.
      3, 4, En fyrkantig järnstång, eller Läsjärn, hvilken vid 4 är medelst en stark bult fästad vid bakstandaren. Går löst igenom framstandaren och är med andra ändan fästad uti en tvärstock vid 3, som ligger emot tvenne uti en stenkista, utanför hammarväggen, fästade stolpar 5, 6, hvilken stock kan drifvas med kilning emot bemälte stolpar och sålunda hålla hela ställningen ganska fast och spänd, då sträfvan uti sträfsyllen vid 2 kilas däremot.
      7, Visar den timrade stenkistan.
      8, 9, Sträfsyllen, uti framändan vid 8 uthuggen som en ho och stödjande sig med andra ändan vid 9 emot någon fast sten, mur, eller påle.
      10, 11, Hammarväggen af gråsten.
      10, 12, Utmärker en järnstång, hvarmed begge takbandsstockarne kunna på sina ställen sammanbindas, som på några orter brukeligt är, i stället för åsar, hvilka kunna vara i fara at antändas vid vissa tilfällen.

      Tab. XVII Fig. 2. visar profil tvärtöfver hammarställningen.
      a, Ändan af hjulstocken.
      b, b, Lyftarmsringen med dess armar och bruskar.
      c, d, Hylsten af smidt järn, hvaruti hammarskaftet är fastkiladt och har sin rörelse, emellan standsulorne och uti de där infälde hylsterbössor.
      e, e, Lagbron på dess rustverke, med utmärkte hål vid e, e, för nycklarne.
      f, f, Hjertstocken med dess hål för tryckaren.
      g, g, Bakstandaren.
      h, Slagträdet.
      i, Hjelpträd.
      k, Påsalning för Kroksulan.
      l, m, Nyckelen med kilhål vid l och et starkt hufvud vid m. Bör vara af seg björk.
      n, Bromsen.
      o, p, Främsta kroksulan, som vid p står uti en järnlåda, at kunna kilas efter behof emot hylsten.
      q, r, Rätsulan så tunn at den ej tager emot hjulstocken.
      Härmed bör vidare jämnföras de härvid brukelige och särskilt förklarade konstord, såsom: Stångjärnshammare, Hammarhjulstock, Lyftarmar, Hammarskaft, Hammarbleck, Halsring, Städ, Lagbro, Hylst, m.fl.
      Vid några utländska hammarsmedjor brukas ingen framstandare, då slagträdet, bakför hjertstocken, allenast är omknäpt med tvenne standare och går öfver hjulet, samt är på andra sidan om hjulbäcken fästadt uti en enkel eller dubbel standare, understödd med mur eller vanliga sträfvor. Detta kan i synnerhet  verkställas, där lågt vattuhjul och mindre svår hammare brukas. Hjertstock och strandsulor nyttjas ändå, efter vanligheten, vid slagträdets framända. Förmån därvid består däruti, at någre alnar uti slagträdets lälngd kunna på detta sättet besparas.
      Åtskillige förslag och modeller äro väl upgifne til förändringar uti hammarställnings byggnad; men som alla befunnits dels sämre, dels aldeles utan nytta, så tyckas de här icke förtjena någon beskrifning.

Hammarting, Se Bergsting.

Hammarvigt är det samma som bergsvigt. Se Bergsvigt.

Hammaröga kallas det hålet uti stångjärnshammare, hvaruti skaftet sitter. SeStångjärnshammare.

Hammites kallas en finkornig Råmsten, eller Oolith, Se Råmsten.

Handboka kallas järnmalms sönderslagning, eller bokning til nötters storlek, som förrättas på masugnen, med handhamrar, emot små järnhällar.
      Handbokning göres ock på andra malmer för at skilja Stuff, eller rena malmkörtlar, ifrån fattigare och bergblandad malm, som får namn af Vask.

Handbårr är det samma som en mans bårr, eller en sådan bergnafvare, som arbetaren håller i den ena handen och slår därpå med den andra. SeBergsprängning.

Handklofvar kallas vid gjuterier 3 eller 4 starka järnkrokar, med däruti fästade länkar och ringar, hvarmed stora järnklumpar häfvas och lyftas, medan de ännu äro heta.

Handla betyder vid grufvor at antingen upföre, eller rätt ända fram, man ifrån man, skicka något ifrån sig, antingen på kimfat, eller stycke för stycke. Detta brukas i trånga trummor, där skottkärror och andre åkedon ej kunna få rum, eller uti sänkningar, som ännu ej hunnit til det djup at handspel däruti behöfves.

Handpump kallas det slags pumpar, som dragas med handkraft samt brukas vid grufvor i mindre sänkningar, och där ej så mycket vatten tilflödar, at andre machiner fordras. Ritning däruppå ses uti Tab. XVI. Fig. 3.
      A, Föreställer kilen.
      B, Vindfång och sprund.
      C, Kålfröret (Kolbenröhre).
      D, Spygapet (der Schlauch).
      E, Pumpgecken.
      F, Svängeln (die Krücke, eller Schwängel).
      G, Småstången (Zugstempel).
      H, Rännan.
      Pumpens inre beskaffenhet, i anseende til Kålf, Vindfång m.m., ses under orden Bij och Kålf.
      Vid handpumpar lider pumpämbaret en stark friction emot pumpstockens sidor, som ökar tyngden. I anseende därtil plägar, i dess ställe, på sugstången allenast bindas med en rem likasom en öpen pump af läder, som vid nedgången klämmer sig tilhopa, samt vid upgående ger sig ut och tager vattu-columnen med sig upp. Sådane pumpar kunna ock drifvas antingen med svängel, eller med trampning.

Handspel, Handvind, (Haspel) är en enkel machin, hvarmedelst malm och berg med handkraft upfordras utur mindre djupa schacht eller sänkningar, i det linan lindar sig omkring en horizontel rund vals, som med hvef omföres af en eller tvenne arbetare.
      Sammansättningen af et sådant hanspel ses af Tab. XVI. Fig. 2.
      a, är Linstock (Rundbaum).
      b, b, Stylten (Haspelstütze).
      c, c, Styltsvillar (Pfülbäume).
      d, d, Handspelsslafve (Hängebank).
      e, e, Hvefvar (Haspelhörner).
      f, f, Lafbräder (Bretter).
      g, g, Handspelssvillar (Rüsthölzer).
      h, Malmtorg (Haldenstürz, Sturzbühne).
      i, Gruflinan (das Seil).
      Uti stylten inläggas under hvefsnålarne järnpannor (Pfadeisen) och öfverslag därpå, at nålarne ej må lyftas ur pannorne, när spelet står ofvan dag.
      Uti donlägiga sänkningar måste haspelstytserne ställas snedt efter donlägets stupning.
      I stället för hvefva kunna ock stadige träpinnar (Haspelwinden) i kors insättas vid ändarne af linstocken.
      Handspel heter äfven en lodrätt upstående vindstock, som omvrides med långa korsarmar, då linan går öfver en skifva, eller trissa. Denne får dock egenteligen namn af Bröstvind.
      Beskrifning på et handspel, hvarmed stora tyngder kunna lyftas, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 184.

Handspett, Se Spett.

Handstång, Se Hytteredskap.

Handstämpel, Se Sättstamp.

Harpa (Kastradel, Radel, eller Wurfsieb) är en art af rissel, bestående uti en aflång fyrkantig träram, hvaruti smala järntenar äro fästade, likasom strängar, ungefär til ½ tums afstånd ifrån hvarannan. Denne harpa ställes lutande, då malmen, som skall harpas, eller risslas, kastas med en skofvel på öfra sidan, at det finaste går igenom och det grofvaste blir qvar.

Harspai kallas hos vallonsmederne Flagyxan, hvarmed flagor på järnstången borthuggas under smidningen.

Hartringar, Se Kotor.

Haspel, Se Handspel.

Hautsett läses Håt-sätt och betyder hos vallonsmeder en tunn järnskifva, som uti smältare-härden lägges under forman och hvarmed den riktas högre, eller lägre.

Hejdel (Häuptel, Hedel) kallas vid en del svenska bok- och vaskverk, såsom vid Ädelfors, det gröfsta och rikaste bokade godset, hvilket vid Sala får namn afMjöl och samlas närmast bokkistan. Det är således det tyngsta gods, som först sjunker ej allenast invid bokkistan, då det kommer med vattnet ifrån bokverket, utan ock då det bokade godset sedan skall gå igenomSlamgrafven, eller Sumpen, får äfven det malmmjölet namn af Hejdel, hvilket, under nedsköljandet ifrån Slambinan med vatten, först sjunker närmast öfre ändan, eller straxt nedanför slambinan; och som alt det nedslammade godset, sedan grafven är full, afdelas efter halten uti trenne delar, så får denne öfversta delen af hejdelen namn af Binstycket, hvilket innehåller rikaste godset. Se vidare Slamning och Vaskning.

Helhvarf, Se Hyttebruk.

Heliciter, Lens Lapidea, kallas en liten rund spiralformig snäcka, likasom lindad omkring en axel uti medelpuncten, hvilken är uphöjd på begge sidor, liknande et convext glas, eller microscop. Har inuti små afdelte kamrar: finnes ifrån en half ärts til en riksdalers storlek, förstenad, til stor myckenhet uti Italien, Frankrike, Siebenbürgen och flerestädes. Uti Schweiz skola hela kalkberg därmed vara upfylde. Originalerne därtil finnas i synnerhet vid Pisa uti hafssanden. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 221. Då de äro i två halfvor, likna deras små kamrar prägladt mynt, hvarföre denne snäcka blifvit kallad Nummularis Lapis.

Heliotrop (Sonnenwendenstein) är en mycket fin höggrön, eller blågrön jaspis, med små blodröda puncter öfveralt instänkt. Den räknas ibland alla jaspisarter för dyrbaras, i synnerhet den orientaliske, som egenteligen skall komma ifrån Ægypten; men den occidentaliske, som träffas vid jaspisbrotten i Böhmen, hålles uti mindre värde. Uti specifique tyngd förhåller den sig emot vatten som 27 til 10, och i anseende til sin hårdhet kommer den i 10:de rummet, då diamanten står uti det första. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 75, DUTENS von Edelsteinen, s. 82, och WALL. Syst. Min. T. I, s. 300.
      En matt grön jaspis får namn af Jedde d'Orient.

Helleart, Helleflinta, Se Hälleart, Hälleflinta.

Helmintolithi, Zoophytolithi, kallas hvarjehanda stenvandlade skallösa hafsmaskar. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 446.
      Helmintolithus Paradoxus betyder et förstenadt hafskräk, hvaraf en oändelig myckenhet äro inbäddade emellan hvarfven uti våra flolägriga kalkberg, äfven som uti alunskiffer vid Andrarums och Garphytte alunverk. De finnas ifrån ärters til en flat hands storlek, bestående af en aflång uphöjd kropp med likasom utsträckte vingar åt begge sidor. De minsta likna bromsar, eller flugor. Om någon original-snäcka, eller mask, til denna helmintolith funnits uti vattnet, är ännu oafgjordt.

Helskäft betyder det samma som derb malm, eller sådan malm, som ej förer någon insprängd bergart.

Helslagit Guld, Se Bladguld.

Hepar calcis kallas den blandning, som erhålles, då kalk och svafvel sammansmältas. Sådan hepar smälter ej fullkomligen, utan gyttrar uti smälthetta allenast tilsammans, som en stenhård massa, och visar i synnerhet sin verkan på järn och flera oädla metaller, samt bringar uti stark eld hårdsmälta stenarter, såsom talk m.fl., til et svart glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1765, s. 162.
      Hepar calcis kan ock beredas på våta vägen, om et skålpund osläckt kalk blandas med 3 unce svafvelblomma, och til denna blandning småningom slås rent vatten, hvarvid häftig gäsning med hetta upkommer. När så mycket vatten är tilslagit, at altsammans blifver som en tunn välling, frånsilas det liquida, som då är uplöst hepar, af gul färg, och kan förvaras uti flaska; men har ändå den egenskap at uti den bäst förvarade flaska förlora det flygtiga, som går tvärtigenom glaset och lemnar sluteligen allenast en selenitisk jord, jemte litet tartarus vitriolatus.

Hepar Sulphuris, Svafvellefver, är en blandning af svafvel med lika mycket alkali fixum, sammansmält uti digel med hastig hetta och utgjutit på en med något fett besmord häll. Häraf blir en lefverbrun massa, som snart drager fuktighet til sig ur luften, om den ej straxt förvaras uti väl täpt flaska med glaspropp. Uplöses helt och hållit i vatten samt ger en obehagelig och osund lukt, som liknar ruttna ägg.
      Om någon mineralisk, eller vegetabilisk syra slås til denna uplösning, blifver lukten ännu mera odrägelig och solutoin decomponeras, i det svaflet faller til bottnen med hvit färg samt kan afskiljas medelst filtrering, och vidare rening genom sublimation, då det har alla egenskaper af rent svafvel; men syran förenar sig med alkali, hvaraf neutralsalt kan erhållas genom filtrering och crystallisation.
      Den utdunstande obehageliga ångan, som i synnerhet innehåller svaflets bränbara ämne, har den egenskapen at svärta silfver och de flesta öfriga metaller, samt deras kalker. Den är ock benägen at reducera några metallers kalker, hvilket lättast röjes på blyglete, som uti solution af hepar sulphuris får metallisk glans.
      Metalliske uplösningar, som fällas med hepar, gifva alla svarta kalker, i synnerhet järn och bly. Detta är grunden til den bekanta konst at uptäcka blyets närvaro, til exempel uti vin, som med tilslagen uplösning af hepar sulphuris straxt svartnar, eller gifver et brunt moln, i fall minst bly däruti finnes uplöst. Se Atramentum Sympatheticum. Tvärtom kan med blysolution uti ättika, eller saltpettersyra, rönas om vatten eller annat liquidum innehåller svafvel, i det vid sammanblandningen i sådant fall en lika färg upkommer. Det samma händer ock med silfver, järn och flera metallers solutioner.
      Uti smälthetta har hepar sulphuris på metaller en stark uplösande kraft. Om på glödgande metaller uti en digel kastas väl torr hepar, och hettan sedan hastigt ökas til smältning, at ej för mycket svafvel får bortröka, angripas och uplösas därmed alla metaller, efter Herr MALOUINS försök år 1743, så at de sedan blifva löslige i varmt vatten; zink allena undantagen, som häraf ej angripes.
      Efter anstälde rön skall guldet til dess lösning behöfva 16 gångor mera hepar, än det sjelf väger; silfver, bly och tenn 8, men koppar och järn allenast tvådubbelt. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn. s. 212.
      I anledning af svafvellefverns nämde verkan på metaller, och dess starkare attraction til den ena af dem än den andra, har Hr. BergsR. VON ENGESTRÖM funnit utväg at nyttja detta ämne uti metallurgien, til metallers åtskiljande på torra eller smältningsvägen. Af alla metaller uplöses järnet starkast och mäst af hepar, hvarföre det äfven fäller alla andra däruti uplöste metaller. Härvid är ej nödigt at förut tilreda denna hepar, som ändå aldrig kan  hållas rätt torr, utan kan en blandning af svafvel och alkali då nyttjas, eller ock något annat hepatiskt salt, såsom glasgalla. Härmedelst har silfver och guld med lindrigaste kostnad kunnat skiljas utur guldsmeders kratser och slip, allenast genom smältning med sådan glasgalla, som väl uplöser silfret tillka, men så snart litet järn tilsättes, angripes det af det hepatiska uti glasgallan och silfret med guldet fälles därutur til en regulus, hvilken lätt skiljer sig ifrån en del däröfver liggande hepar. Denne hepar är ännu något silfverhaltig, men genom ny smältning, och medelst däruti nedsatt järnten, kan silfret fullkomligen afskiljas.
      Heparns attraction til metallerne har visat sig i följande ordning, nemligen starkast til Järnet, därnäst til Koparen, så Bly, Silfver, Guld, Järn, Kobolt ochNickel.
      Kopparhaltigt silfver kan fineras med tilhjelp häraf, då kopparen stadnar uti hepar och silfret erhålles uti en regulus, hvarefter kopparen åter kan fällas med järn.
      Med hepar har äfven nickel kunnat erhållas ren och skild ifrån koppar uti den chinesiska hvita metallen. Huru härmed tilgår, och huru okända metall-blandningar kunna genom detta medel undersökas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1775 s. 207 o.f. samt Hr. BergsR. VON ENGESTRÖMSLaboratorium Chymicum, där åtskillige härmed gjorde processer tydeligen beskrifvas.
      Heparns attraction til kolade bränbara ämnen är äfven märkvärdig. Om kolpulver kokas uti luten af svafvellefver, uplöses det helt och hållit med en mörkgrön färg. På smältningsvägen lösas äfven kolade vegetabilier af hepar, som då får en mera röd färg.
      Svafvellefver vinnes uti flytande form, om fint pulveriserad svafvelkies kokas uti glaskålf med caustique alkalisk såpsjudare-lut, som uplöser svaflet med en gul färg och är för öfrigit af lika egenskaper med den uplösning, hvilken af hepar beredes på torra vägen.

Hepaticus Lapis, Se Lefversten.

Hercules kallas vid Söderfors ankarsmide en rund järnklubba, af 2 alnars längd och et skeppunds tyngd, ungefär af den skapnad som Tab. XVI. Fig 5. utvisar. Den brukas at tilstå och jämka den stora vällen uti krysset på grofva skepps-ankare.
      a, är sjelfva den klunsen, eller klubban, hvarmed slaget göres uti krysset.
      b, skaftet, hvarmed klubban uti fallet styres.
      c, Haken, som häftas uti Carnatet, eller taljan, hvarmed hercules af fyra karlar uplyftes vid hvarje slag.

Hesperos kallas de stenarter, som, efter någon præparation, blifva lysande i mörkret. Namnet är liknelsevis tagit af Hesperus, eller Aftontjernan. Se ordenBononisk Sten, Flussspat, Tungspat och Phosphorescerande Stenar.

Heta kallas af kolare den öpning, som göres på en resmila alt ifrån foten til kullen, då milan skall rifvas, hvilken heta åter måste straxt igenstybbas, så snart riset är bortrifvit, at luften ej må inkomma och uptända kolen.
      Heta betyder ock den upglödgning, som göres på järn, eller stål, för hvarje gång det skall utsmidas. En järnstång, til exempel, säges blifva utsträckt uti 2, eller 3 hetor, om han 2 eller 3 gångor skall uphettas uti härden, innan han blifver färdig uträckt, och på lika sätt räknas vid annat smide på huru många hetor det kan blifva färdigt.

Heteromorphi Lapides, Se Figurater.

Hiecken, eller Hirken, kallas 1:o, i allmänhet vid tyska bergverken små dels runda, dels ovala, platta, dels ock kantige kiesnjurar och korn, som i synnerhet visa sig uti flöts- eller flolägriga berg, hvilka bestå af skiffer- och lerarter. Uti Mansfeldiska kopparhaltiga skiffern, hvilken tillika förer beslag af Kupfergrünoch Kupferblau, förefalla sådane njurar, eller hiecken, i ömnighet. De äro rike på koppar och få därföre namn af Kopparhiecken, eller Hirken, som de af arbetare kallas. Vid Mansfeld skall af sådane skifriga malmer 18 til 20,000 centner koppar årligen tilverkas. Kopparhieckens tyngd emot vatten är härstädes funnen vara som 4,806 til 1,000. Vid Rothenburgiska och Ilmenuiska grufvorne skall äfven gifvas betydande mängd häraf. Vid Frankenbergiska koppargrufvorne uti Hessen kallas de Gräupger, liknande hagel, eller ärter, med grönt och blått beslag, och gifva där 15 til 20 procent koppar. Dessutom gifvas här åtskillige figurater af förstenad lera, hvilka, efter olika skapnad, få särskilta namn, såsom: Holzgraupen, då de likna små afbrutne petrificerade qvistar af svartgrå färg: Kohlgraupen, hvilka äro svarta, aldeles som kol, och så lätta at de flyta på vatten: Kornåhren, som likna stycken af brutne sädesax ochTannenåpfel, när de fås i skapnad af små tallkottar. Fliegenfittiche kallas, af liknelsen med flugor, små svartgrå aflånga fläckar, som äro silfverhaltige och förmodeligen medföra angefloger af fahlerz. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 6 och VOGELS Practisches Min. Syst. s. 151. Alla desse figurater äro merendels omgifne med en tunn hinna af gul kopparmalm, eller af fahlerz, som då utgör både koppar- och silfverhalten. 2:o. Hiecken, ellerHecken, kallas ock vid Hessiska digel-fabriquen Gross Almerode de polyëdriske korn och njurar af svafvelkies, ifrån ärters til hönsäggs storlek, som af några blifvit kallade Minera Martis Solaris Hassiaca och finnas ömnigt uti digelleran, samt måste med mycken sorgfällighet utsofras, om diglar och andre käril däraf uti bränningen ej skola blifva skämde, hålige, eller til en del smälte. Uti bränningen förvandlas de til en svart järnslagg, som tärer hål uti hessiska diglar, hvilke man ofta med skada får erfara.

Hilla, eller Hill, betyder en seg af slagg och sörja bestående massa, som vid rostbruk upkommer af hårdrostadt verk och kallas eljest Lortled. Se samma ord.

Himmelsmjöl, Se Bergmjöl.

Hinterhalt kallas vid Qvarterings-profdet silfret, som skedvattneti guldet qvarlemnar och ej förmår utdraga. Denne hinterhalt kan vara olika, efter skedvattnets beskaffenhet, och måste på det sättet utrönas, at et fullkomligen fint guld först qvarteras med fint silfver och sedan skedas efter konstens reglor. Hvad det skedade guldet väger mera än förut, kallas det fälda skedvattnetsHinterhalt, som måste antecknas och vid alla dylika skedningar afdragas ifrån det utbekomne guldets vigt, så länge samma skedvatten varar.

Hippuriti corallini kallas en corallväxt, eller art af madrepora, som består af flera räflade coniska länkar, af hvilka den ena är likasom instucken uti den andra.

Hirfva, Se Vind.

Hjelpsats heter vid pumpverk en pumpsats, som sättes bredevid den vanliga, at nyttjas antingen då den senare lagas, eller när så ömnigt vatten tilflödar, at den andre pumpsatsen ej hinner updraga det.

Hjelptryckare är uti hammarsmedjor et stycke träd, som ligger ofvanpå den rätta tryckaren och tjenar at hålla honom fast. Se Hammarställning.

Hjertstock, Hjertträd, kallas uti hammarsmedjor det träd, som står emellan standsulan och bakstandaren och hvaruti tryckaren sitter fästad. SeHammarställning.
      Vid grufvor och upfordringsverk kallas, uti hästvindar, den lodrätt upstående stocken Hjertstock. Samma namn får ock den horizontelt liggande stocken utiSpel för vattuhjul, eller uti Gångspel för tramphjul. Se Vind och Spel.
      Hjertstock, eller hjerttred, heter ock uti hjulstockar, til exempel för kniphamrar, det grofva trädet, som är midtuti hjulstocken, omlagdt med en fordring af 8 eller 12 mindre träd, som fästas med starka ringar.

Hjularmar äro de långa träd, hvarvid hjulringen på et vattuhjul är fästad. SeVattuhjul.

Hjulnålar, eller tampar, (Zapfen, eller Wellzapfen) kallas vanligen de tvenne järnaxlar, som äro fästade uti ändarne på en hjulstock för vattuverk, och hvaruppå stocken med dess hjul har et centraliskt omlopp.
      Huru hjulnålar kunna göras af tackjärn och väl fästas, ses under ordetHammarsmedja, samt huru de för mera styrka göras med blad, som kilas in uti hjulstocken, se Vattuhjul. Där tackjärn ej kan erhållas nog hårdt och starkt, göras de hälst af smidt, väl väldt och hårdt järn, eller med stål omlagt på rundningen, ofta med et kors, eller en krycka inuti stocken; hälst där nålen med vridning kommer at omföra något annat verk tillika.

Hjulstock (Welle, Anwelle) kallas den stora stock, bestående antingen af et enkelt, eller flera sammanfogade träd, hvaruppå et vattuhjul är fästadt och hvilket, genom dess omförande, åstadkommer den rörelse, som vid de inrättade machiner åstundas. Se Vattuhjul och, om hjulstockar vid hammarverk, ordet Hammarhjulstock.

Hopaskott kallas uti Nora bergslag det antal af cirkelhopar vid en grufva, som på en gång utdelas emellan grufveägarne, då hvar grufvelott får sin hop; och kunna flere hopaskott om året ske. Men om en grufva, til exempel, består af 16 hela grufvedelar och gifver om året allenast 32 hopar, sker allenast et hopaskott om året, då tvenne hopar tilfalla hvarje hel grufvedel.

Hopblåsning kallas vid bergsmanshyttor början af blåsningen, under den tiden ugnen ännu intet blifvit fullökad, eller ock slutet på blåsningen, då ugnen kommer i aftagande och då upsättningarne förminskas, hvilket Drefvet kallas.

Hopbruk kallas vid en masugn, eller bergsmanshytta, där flere delägare äro, den fördelning Interessenterne, eller hyttelagarne, emellan, som visar huru mycket kol och malm hvar och en delägare bör tilsätta efter sina andelar, under den tiden värmningen, eller öknings-dygnen påstå, och til dess ugnen kommit i full gång, samt huru mycket hvar och en Interessent tilkommer af det under denna tiden vundne så kallade hopjärnet; likaledes huru mycket hvar och en kommer at brista vid blåsningens slut, eller på drefvet. Huru den härvid förefallande Minder- och Öfverbrukningen uträknas, och hvad därmed förstås, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1749, s. 23 och 196, samt ordet Hyttebruk.

Hopjärn heter vid bergsmanshyttor det tackjärn, som erhålles under hopbruket til delning hyttelagarne emellan, eller til hyttelagets gemensamma behof.

Hopkol äro de kol, som under et hopbruk åtgå. Se Hopbruk.

Horn, eller Hornflinta, (Silex Corneus) är en ädlare art af hornstein, eller kisel, som är halfklar uti tunna kanter och får gemenligen namn af Jaspagat. Brytes stundom uti silfvermalmsgångarne vid Johanngeorgenstadt af åtskilliga färgor, såsom brun och svart, hvilken senare ofta finnes öfverdragen med trådigt och dendritiskt gedieget silfver. Vid qvicksilfver-grufvorne i Nassauiska landet har Herr FERBER beskrifvit en hel gång af svart Horn, som väl vanligen ger eld emot stål, men eljest är stundom så lös, at den liknar en stenhärdad lera, som med intim inblandning af qvarts är på vägen at danas til hälleflinta. Stundom bryts den med en gul ochra öfverdragen och får då namn af gelber Horn, fast han invärtes är svart. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 274, samt Dess Bergmänn. Nachr. von Zweybrücken, s. 81, 82.

Hornberg betyder hos svenska Mineraloger en med fina Glimmerfjällinblandad stenhärdad Lera och bör ej förblandas med tyskarnes Hornstein, hvarmed de förstå Flinta och Hälleflinta.
      At hornberg innehåller skimmer röjes väl af blotta utseendet, så ofta dess particlar äro synlige; men säkrast af dess förhållande i elden, hvaruti det brännes skört och sönderfaller til fjäll, som merendels få guldfärg, äfvensom det händer med skimmer. Til Hornberg höra följande arter:
      1:o. Hornberg i egentelig mening så kalladt, hvilket består af fina agnlika fjäll, är til utseende nästan tätt, något hårdt, men skafves dock lätt af knif, och finnes i de flesta svenska koppargrufvor. Dess färg är svart, eller mörkgrön.
      2:o. Segslag, en lösare art, hvaruti skimmerparticlarne synas med blotta ögonen och ännu bättre med microscop. Se Segslag.
      Då hornberg faller skifrigt kallas det Hornskiffer, men Skinnslag, när det som et skinn sitter utanpå och bekläder någon sten. Se Hornskiffer ochSkinnslag.
      3:o. Hornberg kallas ock mera hårda och sträfva hällearter, hvilka merendels falla skifrige och äro sammansatte ensamt af grynig Qvarts ochSkimmer samt höra således ej til gråbergs- eller granitslägtet, emedan fältspaten felar. 
      Desse hornbergs-arter kunna delas uti: a) Qvartsrådande, där qvartsen öfverflödar och skimmern är knapt synlig. Sådane äro gemenligen eldfaste och tjenlige vid smältugnar under namn af Ställsten. b) Skimmerrådande hornberg, som består af mycket fin- eller ock grofbladig skimmer, af svart, hvit, eller grönaktig färg, ofta hvarftals inblandad med grynig qvarts. Den klyfver sig med tämmelig lätthet uti grofva hällar och är således nyttig vid hvarjehanda murningar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771 s. 75.
      Tätt och tälgstensartadt hornberg, som ej skifrar sig, får namn af Dickt Hornberg, vid svenska bergverken.
      Hornbergsartade Järnstenar kallas någre förändringar af mera järnhaltigt hornberg, som hafva en lera til grundämne och af naturen ej äro så hårda at de gifva eld emot stål. De äga följande allmänna egenskaper, såsom: at de brytas gemenligen uti särskilta gångar, antingen allena, eller vid andra malmer: falla vid sönderslagning uti oviss figur: kunna med stål rifvas och gifva därvid någon lukt af lera: gäsa icke med mineralsyror: pulveriserade gifva hvitgrått pulver, utan afseende på stenens färg: blifva uti rostning rödbrune, men vid starkare hetta bringas lätt til svart skummig slagg: hålla 8, 10 til 15 procent järn. Sådane äro Binda, Hornblende, Grönsten, Rödberg, Trapp. Se dessa ord och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754 s. 291.

Hornblende, eller Strålskimmer, kallas en svart, eller litet grönaktig hornbergsart, som har et trådigt och för ögat skyggande utseende, liknande något när en skörl, men faller ej uti så släta och ordenteliga crystaller. Är aldeles opakt och dess trådiga sammansättning kan ej skiljas åt, som uti asbest; ej heller visa sig däruti så tydelige fjäll som uti skimmer: kan rifvas med stål och gifver därvid et grått, eller grönaktigt pulver. Efter upglödgning hårdnar det, får rödbrun färg och smälter lätt til en svart slagg: under rostning osar det af svafvelsyra och håller gemenligen 13 procent järn. För blåsrör löses det i sal microcosmicus, men uti alkali minerale, eller sal sodæ, ej fullkomligt, utan sönderdelas allenast däruti. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II s. 477 och 480.
      Hornblende är mycket allmänt uti alla så kallade järnbindor, jemte skimmern, och finnes fläcktals inströdt uti en stor del af våra gråberg, eller graniter, samt är en trogen följeslagare vid våra svarta attractoriska järnmalmer, antingen instänkt, eller uti vissa skölar. Det kan ock med sin svafvelsyra vara orsaken til rödbräckt järn, om det följer malmen til någon ömnighet. Hornblende visar sig stundom uti bladig form och uti orediga om hvarannan liggande strimor. Instänkt uti fältspat utgör det större delen af gångarten vid nya Kopparbergs grufvor, och är där kändt under namn af Korsberg. Uti Småland utgör det större delen af deras så kallade Grönsten. Det har en järnlera til grundämne och tyckes vara uti nära slägtskap med svart skörl och med skimmer. Räknas i anseende til sin järnhalt, ibland lerartade järnstenar. Se CRONSTEDTS Mineralogie, § 88.

Hornbly kallas bly förenadt med saltsyra och smält til en hornlik massa. Dess beredning tilgår i korthet på det sättet at någon blykalk, til exempel mönja, uplöses med varma uti en mycket ren kokssaltsyra, som med stark hetta är drifven utur väl torkadt koksalt, endast med tilsats af ren piplera. Denne solution, med mycket distilleradt vatten utspädd och evaporerad, afsätter efterhand blycrystaller, hvilka sedan ganska lätt kunna sammansmältas til hornbly, som ej vidare kan lösas uti vatten.
      Detta ämne erhålles dock på samma sätt som hornsilfver, om blykalk först löses med skedvatten och blyet sedan fälles därutur med saltsyra, som af koksalt blifvit utdrifven med vitriolsyra. Denne fällning får namn af Hornbly, i anseende til någon likhet med hornsilfver. Det kan ock smältas på lika sätt med lindrig hetta, hälst uti täpt porcellains-käril, emedan det eljest dels förflyger, dels genomtränger digelen. Genom stark kokning låter hornbly til en liten del uplösa sig i vatten, hvilket ej händer med hornsilfver. Hornbly erhålles äfven, efter Herr MARGRAFS method, om en del salmiak blandas med 2 delar mönja och salmiak-spiritus på detta sätt afdistilleras. Residuum uti retorten är då et hornbly förenadt med saltsyra, hvilket Hr. MARGRAF sedan nyttjadt til beredande af phosphorus urinæ, som på den vägen erhålles med minsta kostnad. Se dess Chemische Schriften Vol. I. s. 61.

Hornerz är en af de rikaste och mäst sällsynta silfvermalmer, hvilken, efter Herr WOULFS i England anstälde noggranna försök, består af Silfver, mineraliseradt med Vitriol- och Saltsyra tillika, ehuru Herr LOMMER upgifvit saltsyran, såsom ensamt mineraliserande ämne. Denne malmart liknar således det bekanta hornsilfret, eller luna cornua, som erhålles af silfverkalk, hvilken utur solution i saltpettersyra blifvit fäld med koksalt, eller saltsyra, och sedan ensam smält til en gulaktig, stundom halfgenomskinlig och något seg massa.
      Naturlig hornerz håller ända til 160 marker fint silfver på centnern, och kunna härvid följande egenskaper förtjena at anmärkas, såsom:
      1:o. I anseende til färgen gifves den: a) dels aldeles hvit, med mattglänsande yta, som hvitt vax, eller så kallad Walrath; dels ljusgrå, som kammakare-horn, eller en molnig calcedon, och är då, uti tunna skifvor beskuren, halfgenomskinlig emot ljuset. Uti grufvan liknar den ofta en onyttig stenmergel. En del anlöper uti luften med blå eller violett hinna.
      b) Violett, som uti tunna skifvor, emot et brinnande ljus, visar amethistfärgade strimor och är mera skör samt mindre lättsmält.
      c) Gulgrön, eller gräsgrön, med dylika ådror.
      d) Gul, som mäst förefaller och visar sig, lika som de öfrige arterne, mäst molnig uti tunna skifvor emot ljuset, liknande stundom blyglete.
      2:o. I anseende til utvärtes skapnad gifves den: a) antingen uti små crystalliniska fläckar, som snöflockar, eller stjernor, anskuten på andra malmarter, bestående uti små sammanväxte cubiska crystaller, som med microscop kunna märkas; eller: b) uti groupper af mera tydeliga cuber, med fyrkantiga insänkningar på dess sidor, likasom på koksaltet. 
      Denne hornerz har med tiden funnits småningom täras och försvinna uti luften.
      c) Uti skalig, eller ætitisk form, hvarvid håligheten ofta är fyld dels lmed en pulveraktig, dels med en tilhårdnad Silberschwärze.
      3:o. Äger ungefär lika tyngd med glaserz, men är mera vek, nästan som vax, så at intryck med nagelen därut kunna göras, i synnerhet på den hvita och tillika något seg, hvarföre den ock låter skära sig.
      4:o. Emot ljuslågan smälter den som vax med en ljus rök, som ger en oangenäm lukt. Uti digel, vid lindrig grad af hetta, gäser den upp som borax, kokar och smälter samt förflyger i starkare eld, och lemnar allenast litet silfver efter sig. Uti saltpettersyra blifver den oförändrad och skiljes därigenom lättast ifrån glaserz, som uti samma syra uplöses.
      5:o. Hornerz finnes gemenligen uti silfvermalmsgångar, där så kalladeBräume, Gilbe, Glaserzschwärze och crystalliniske blyglanser infalla.
      Dess förnemsta födelseort är vid Marienberg, Johanngeorgenstadt, Joachimsthal i Böhmen, samt i senare tider vid Freyberg, sällan vid Kungsberguti Norige och vid några Siberiska grufvor. Ifrån Peru har Herr Prof. MURRAY sedt stora stycken uti Paris, hvaraf Herr SAGE utbrackt koksalt. Uti Siberien finnes hornerz mineraliserad, dels med renaste koksaltsyra, dels ock med en i högsta måtton concentrerad vitriolsyra. Någre stycken af sådan hornerz hafva uti et fuktigt rum aldeles förvittrat och äfven brackt andra därutmed liggande kroppar til förvittring. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 5:te stycket, s. 437.
      Dess egenteliga lägerställe skall i synnerhet vara på obetydligt djup, af en til 2 högst 10 famnar under jordytan.
      6:o. Med tilsatt mineraliskt alkali, på en skärfvel uti proberugn, reduceras hvit hornerz til silfver ganska snällt, i det koksaltsyran förenar sig med alkali, men den violetta förvandlar sig til en art glaserz, eller rättare til en hepatisk silfrets uplösning, i anseende til svaflet, som denne senare innehåller. 
      7:o. Hvi hornerz, upsatt på upglödgad capell ensamt, eller utan tilsats, har försvunnit innom få ögnablick och förflugit dels uti luften, dels gått in i capellen. På lika sätt har ock hornsilfver, eller luna cornua, förhållit sig. Men då hornerzen varit invecklad uti papper, har silfret til en del blifvit på capellen reduceradt til et fint nät, i samma form som papperet haft.
      Et säkert medel at, utan förlust i stort, utbringa silfret utur hornerz, är det allmänt bekanta sättet genom indränkning i bly, hvarförutan denne rika malmens silfverhalt kunde gå förlorad under smältningen.
      8:o. Beståndsdelarne uti den hvita hornerzen har befunnits vara 158/220:delar silfver och 62/220:delar saltsyra, efter Herr LOMMERS upgift. Den violetta håller tillika en liten del svafvel, hvilket röjer sig så väl uti saltpettersyra, som genom dess starka gäsning uti smälthetta, hvaruti den hvita smälter som vax.
      Närmare underrättelse om hornerz fås af Herr LOMMERS Abhandlung vom Hornerz, tryckt i Leipzig 1776, hvarest beskrifning på alla dess förändringar i färg och skapnad, jemte ritningar på dess crystallisationer och mångfaldiga däruppå gjorde försök, igenfinnas. I samma ämne bör ock rådfrågas PETER WOULFS undersökning om metallers mineralisation med vitriol- och saltsyra, tryckt i tysk öfversättning i Leipzig 1778. Om sättet at genom prof på våta vägen uptäcka, huru mycket hornerz håller af silfver, vitriolsyra och saltsyra, se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 420. Åtskilligt om hornerz har äfven Herr FERBER anmärkt uti dess Mineralgesch. Versch. Länd. s. 276.

Hornsilfver, Luna Cornua, är egenteligen silfrets förening med saltsyra genom konstens åtgärd, och bör således Hornerz ej begripas under detta namn, ty ehuru denne senare äger samma beståndsdelar, så är den dock af naturen frambringad och bör således få sitt egit namn af malm. Hornsilfver göres på det sättet at fint silfver uplöses til full mättning med skedvatten. Til denna solution slås en uplösning af rent koksalt uti vatten, eller ock koksaltsyra. Häraf faller ändteligen alt silfret til en hvit kalk, som väl edulcoreras med varmt vatten. Denne silfverkalk kallas väl redan Luna Cornua, men i synnerhet om den, väl torkad, försiktigt smältes, hälst uti glas- eller äkta porcellains-käril. Däraf erhålles då en halfgenomskinlig massa af gul bernstensfärg, som är något mjuk och litet smidig, samt uplöses ej hvarken af salt- eller saltpettersyra, ej heller uti vatten, men något litet af stark vitriolsyra och än mera af skarp salmiak-spiritus: smälter lätt, men förflyter uti stark smälthetta och ingår til en del uti digelen. Se WALLERII Chemia Physica, 2 Del, s. 406.
      Huru silfret utan förlust och märkelig kostnad kan reduceras utur Luna Cornua, genom smältning med pottaska, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783, s. 3, o.f. Af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN föreskrifves eljest, såsom en säker utväg, at blanda luna cornua i glasmortel med lika mycket alkali och, medelst några droppar vatten, formera altsammans til en kula, som uti digel både underbäddas och betäckes med alkali minerale och sedan smältes. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 421.

Hornskiffer (Hornschiefer) är et skifferartadt hornberg, stundom löst och tälgstensartadt, men merendels hårdt och sträft, stående på borst, och anses, efter olika begrepp om detta namn, såsom bestående antingen af stenhärdad lera med glimmer, eller ock af fingrynig qvarts och glimmer. Denne hälleart är dock egenteligen icke annat än en förändring af lerskiffer, hvarmed qvartsen är mera intimt förenad, med eller utan skimmer. Däremot ser man qvartsen ofta, såsom smala ådror, eller ränder, uti lerskiffern genomdragen. Hornskifferns sammansättning är merendels tät, med et torrt och jordaktigt utseende. Den kan rifvas med stål och gifver därvid en stark lukt af lera: än mindre skifrig, eller brytes svårare uti hällar, än lerskiffern: til färgen är den mycket olika, såsom: mörkgrå, brun, ofta röd och grönaktig: fordrar stark hetta, innan den går til svart slagg. Den är för öfrigit af särskilta Auctorer mycket olika beskrifven.
      Herr WIEGLEB har på chemiska vägen undersökt en grå, tunnbladig hornskiffer ifrån Pferdkopfe, uti Fuldauiska Gebietet, och funnit at et unce däraf innehåller:
      Kiseljord      5 qvintin      41 grän.
      Alunjord      -      55 -
      Järn      -      17 -
      Således finnas däruti ungefär samma beståndsdelar, til mängd och förhållande, som uti gemen grålera. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 4:de stycket, s. 302.
      Hornskiffer är en mycket allmän följeslagare uti malmförande berg, i synnerhet för kopparmalmer, eller kieser, men tillika för flera andra och äfven ädla metaller. Vid Ädelfors guldverk utgör den hela malmförande gångberget.  Stundom formerar den ock gångarnes salband, både vid koppar- järn- och silfvergrufvor, och får då namn af Sli, eller Sliberg. Se Skinslag och Hornberg. - Hornskiffer är äfven malmförande vid åtskilliga utländska bergverk, såsom uti Ryssland, på Harz och vid Ungerska guldgrufvorne. Uti Guld- Silfver- ochKoppargrufvorär ej sällsynt at träffa något gedieget af dessa metaller uti hornskiffern. Den bör således med fullt skäl räknas til gångbergsarter, och har äfven af några blifvit kallad Matrix Metallorum.
      Hornskiffern vid Ädelfors guldgrufvor är i synnerhet en svart, svartgrå, eller ljusgrå, skifrig och stundom qvadrig bergart, bestående merendels af skimmer och qvartsråda: ger eld emot stål: uti brottet mäst fin och tät, men, då dess gry blir gröfre, tyckes skifringen försvinna. Består på några ställen af et fastare hornberg, med inblandning af röd granit, fältspat, röda, torra qvartser, grå granit och groffjällig skimmer. Stundom finnes däruti inblandad hvit qvarts med eller utan kalk, rödlätt zeolith, talk och grönsådig skimmer, som hyser uti sig gyldisk kies, koppar- och järnmalm, eller ock blotta svafvelkieser. Sådan  hornskiffer utgör gångarten vid dessa grufvor, strykande flera 100:de alnar uti längden, af 4 a 5 alnars mägtighet och beständig fortsättning på djupet, så långt hittils blifvit försökt. Däruti infalla också en snart otalig mängd drummer af samma ämne, utan betydelig mägtighet.
      En skimmerrådande hornskiffer, af mjukaste eller lösaste art, får stundom heta Hornskimmer.

Hornsten. Därmed förstå de fleste svenske mineraloger det samma somHornberg, eller en skimmerart, men de tyske mena med Hornstein ej annat änFlinta och Hälleflinta. Hornfelsstein däremot betyder hos Herr LEHMAN, i dessMineralogie, s. 95, vårt svenska hornberg.

Hotstång kallas vid järnverken et groft järnspett, som brukas vid byggnader til tunga bördors lyftning m.m.

Hottjor kallas vid ammunitions gjutning de runda ihåliga lerkulor, som komma at utgöra kärnan för ihåligheten uti bomber och fästas uti det yttre motet på en järnstift, som Blocket kallas, at järnet kan löpa däromkring.
      Hottje-Klyfva heter en stark treuddig järngaffel, på et trädskaft, med hvilken gaffel, som har krokiga klor, hottjorne kunna handteras under deras bränning på koleld. Liknar den gaffel som vid kopparsmältningar brukas til slaggens aftagande. Se Fork.

Hufvudgång (Hauptstreichende Gang) kallas den största, mägtigaste, eller rikaste gång uti en malmtract, som har den längsta och minst rubbade strykning i fält. De mindre, som uti samma malmfält hafva en obeständig sträckning och antingen falla til eller ifrån hufvudgången, få namn af Bigångar,Nebengänge, eller Drummer, då de äro mycket korta, eller snart förlora sig. Om hufvudgångar, som fortfara på betydelig längd, säga tyska bergsmän: Sie fahren getrost durch das Gestein, eller: Sie nehmen mit dem Streichen das Gebirge ein. Smärre gångar däremot, hvilkas sträckning i fält allenast hinner til 1, 2 eller 300 famnars längd, kallas Mozzige och om dem heter: Sie führen einen kurzen Strich.

Hufvudkedjor äro vid grufvor tre små kedjestycken, som sitta uti en ring i ändan af linan och hvarmed baljan fasthakas uti sina tre öron. Se ordet Knuten.

Hufvudlinea kallas den  linea, som är rätta medium af en sådan malmgångs strykning i fält, hvilken svänger sig, eller af andra klyfter och bergarter kastas flere gångor utur sin första led. En hufvudlinea kan ej med noggranhet utstakas, förr än hela gången både i fält och på djup är upslagen; men som härtil sällan gifves tilfälle, och detta slut ej hinner afbidas, måste hufvudlineen utsättas efter den del af gången, som redan är blottad, eller bekant, ehuru det händer at man, vid arbetets vidare fortsättande, finner det denne linea håller sig i annan direction.

Hufvudring, eller Halsring på stångjärnshammare, ses under orden Halsringoch Hammarskaft.
      Hufvudringar heta eljest de järnringar, som sitta ytterst på ändan af hammar- och blåshjulsstockar, öfver nålarne. Böra vara starkare och grofvare än alla de andra ringarne, minst 3 tum breda och 5/8 tum tjocka.
      Hufvudringar kallas ock de smala ringar, som sättas omkring hufvudet på pustar och blåsbäljor.

Huggjärn kallas vid tyska stångjärnssmidet et bredt järn af gement luppstål, i form af en knif, ungefär 1 ½ qvarter långt på eggen, med 2 alnars långt järnskaft af samma stycke. Brukas at under hammaren sönderhugga smältan. Det större är 1 ¾ aln långt och väger 1 lispund. Det mindre väger 5 skålpund. Hos valloner kallas det Knif och brukas allenast til gamla hamrars sönderhuggande.

Huggstad kallas vid kopparsmältugn den mur, som är närmast omkring forman, hvilken vid hvarje redning å nyo inmuras, då forman tillika insättes.
      Huggstaden betyder äfven vid hammarsmedshärdar formmuren, som något utbygges vid formans insättning.

Hult kallas vid kopparverk den ved, som vid kallrostning och vid vändrostning bäddas under malmen, eller skärsten. Se Kallrostning och Vändrostning.
      Hulta betyder således at inlägga sådan ved.

Hund kallas vid grufvor en kärra, bestående uti en järnbeslagen bred kista, ungefär 2 alnar lång, 14 tum bred och 16 tum djup, hvarmed malm och berg föres antingen neder uti grufvan, genom orter och sträckor, til bäljstaden, eller ifrån schachtet til varphopen. Göres på flera sätt, antingen med fyra små hjul, då midt under bottnen sitter en järndubb (Leitnagel) med en horizontel trissa, som går emellan två lister på hundbron, eller uti et spår, at hunden ej må löpa til sidorne; eller ock göras de med tvenne rullar, som en rullbjörn; eller allenast med tvenne hjul och en ledtrissa midt emellan. För öfrigit kunna de vara af åtskillig skapnad och storlek. De minsta skjutas vanligen af unga gossar. De större dragas af en grufvedräng, då en annan skjuter på. Nyttjas i synnerhet uti stollar vid utländska grufvor och finnas noga beskrifne uti DELII Bergbaukunst, s. 285, samt af CANCRINUSk uti dess Berg- und Salzwerkskunde s. 20, med figurer.
      En Hund Osmund betydde uti gammeldags räkenskaper 1/5:dels skeppund, eller 4 lispund osmundsjärn victualie-vigt.

Hundbro, eller Hundbänk, kallas en brobyggnad, som inrättas i donlägiga grufvor för malmens fordring med Hund, eller där malmen utåt donlägets sluttning måste ifrån et högre ställe föras til et lägre.

Hundrade-järn, eller Hundert Osmund, utmärkte antalet af de små osmundsjärn, eller färskor, som i synnerhet uti 14:de och 15:de seculo, i handel och vandel samt til Krono-utskylders betalande, gälde lika med mynt, då förordnadt var at et visst antal osmunds-klimpar, eller Smuntar, skulle vara emot en viss vig och emot därpå utsatt värde i penningar, eller uti öre och mark. Således var, uti Konung MAGNI Bergs-Ordning för Norberg af år 1354, stadgadt at 24 osmund skulle väga et pund; och som i gamla tider varit vanligit at räkna 6 tjog, eller 120, på Hundert, så svarar ethundert osmund emot 5 pund. - Efter Konung GUSTAF Den I:stes Förordnande skulle skattejärnet för hyttorne, hyttegälden, eller bergsgälden, betalas med osmund, räknadt efter hundert, öre och penningar osmund, så at 24 osmund borde svara emot et öre och 192 osmund emot en mark, och det alt til början på 1630:talet, då ständige hemmansräntor sattes, hvarvid namnet Osmund äfven på många ställen, såsom Jordeboks persedel, blef bibehållit. Sedermera, efter skedde förändringar uti myntet, anses et fat osmund mäst lika med 5 hundert och betalas efter Krono-värdie, nästan i alla orter, med 5 Dal. Silfvermynt.
      Uti Wästerås- och Stora Kopparbergs Län räknas en osmund til 6 penningar; et pund til 6 öre och en hund, eller hundert, (som där är 128 osmundar) anses jämnlikt med 5 1/3 pund, eller til en Dal. Silfvermynts värde, hvarföre et Fat, som består af 5 hundert, betalas med 5 Dal. Silfvermynt. - Hvart fat håller netto 26 2/3 pund och då, efter 1583 års Kongl. Författning, fatets vigt, som är 2 lispund, tilläggas, blir dess bruttovigt 28 2/3 lispund, eller i det närmaste 1 ½ skeppund metallvigt. Månge framfarne tidehvarf, och däruti utkomne olika Författningar samt förändringar, hafva gjordt rätta sammanhanget af räkningssättet med osmund mycket inveckladt.

Hussa på säges vid vallonsmide, när smältstycket är för litet och måste påökas, til dess det får lagom storlek, hvilket sker, sedan luppen blifvit fyrkantig slagen och då åter instickes uti smältare-härden at upvärmas, på det sättet at smältstycket får en tilökning af nytt färskjärn, som då gemenligen är illa verkadt, och i anseende härtil bör detta konstgrepp intet brukas. Det sker ock sällan.

Hval, Se Trällhval.

Hvalf kallas vid några kopparverk den nedersta rad af tegelstenar på et suluugns-bröst, hvilka äro stälde på kant och tillika formera en liten båge, eller hvalf, öfver ugnsbröstet.

Hvalfstenar vid stålugnar, se Bränstålsugn.

Hvarf  i järnbergslagen kallas, vid bergsmans-hyttor, inbrukares ombyte uti blåsningstiden. Se Hyttebruk.

Hvef (Kurbel, Krummer Zapfen) är en uti tvenne räta vinklar böjd häfstång, mycket bekant på alla slipstenar för hand och af mångfaldig nytta vid bergverken, såsom til Handspel, eller Haspel, för malmens upvindande utur skärpningar (se Handspel), för alla rörelser, som komma at gå fram och tilbaka, såsom uti konstgångar til vattumpumpar (se Vattuhjul): för blåsbäljors drift med stånggång, eller Rinkbläster, m.m.
      Hvefslängkallas den stången, som med ena ändan sitter på hvefvens varta och med den andra drager stånggången vid blåsbäljor, tåg- och beredningsverk m.m. Vid stora vattukonster heter den Korpstång.

Hvil-Bij, Se Bij.

Hvilostånd kallas vid skärpningar och grufvor en viss tid af et eller annat år, som Kongl. Bergs-Collegiuim eller Bergmästaren, på grufve-ägarens ansökning, utsätter til arbetets inställande, i anledning af därtil upgifne skäl och orsaker samt til följe af Kongl. Utmåls-Förordningarne af den 10 October 1741, §. 9, och den 6 December 1757, §. 5, under hvilket hvilostånd ingen annan får träda til arbetet, förr än samma tid är förfluten. Et sådant hvilostånd kan dock efter omständigheter förlängas, då skälige orsaker därtil i rättan tid angifvas.

Hvit Fluss heter uti proberkonsten en blandning af lika delar saltpetter och hvit vinsten, som i små portioner efterhand upsättes uti väl upglödgad digel, at detonera och sedan med hastig hetta smälta, hvarefter den uti en varm järnmortel, eller på en varm häll, utgjutes, pulveriseras varm och förvaras uti väl tiltäpt burk på et varmt ställe, emedan den eljest snart deliquescerar. Hvit fluss kallas af några Sal tartari extemporaneum, eller Sal Dresdense, och brukas af proberare til fluss uti digelprof, som et rent alkali fixum. Är i synnerhet tjenlig vid glasflussers smältning.

Hvit Järnmalm kallas en dels spatformig, dels drusig, hvit eller gulaktig järnmalm, som efterhand svartnar uti luften och finnes äfven uti öpna skölar, stundom vittrad, med dels svart, dels brun och dels gul rostfärgad ochra öfverdragen. Uti Tyskland är den allmänt känd under namn af Stahlstein, Stahlerz, eller Pflinz, och finnes där til otrolig mängd på ganska många orter, hvarest Smält- och Garfståls inrättningar äro på denna malm anlagde, i synnerhet vid Eisenerz uti Steyermark. Den liknar dels grof- dels grankornig kalksten, dels ock fjällig, eller tärnig kalkspat, af hvit-gul färg. Ifrån kalk skiljes den lättast därutinnan, at den intet gäser med syror och uti öpen luft blifver brun, rostfärgad eller svart, i synnerhet efter glödgning uti elden, hvarefter den ock drages af magneten, men aldeles intet förut, ehuru den bästa pflinzen ofta håller öfver 40 procent järn. Den kallas med rätta Stålmalm, i anseende därtil at tackjärnet af denna malm, med minsta möda, afbränning och kol-åtgång, gifver det aldrabästa, renaste och hårdaste stål, och är därtil mera benägit än at gifva mjukt järn. Orsaken til stålarten bör tilskrifvas dess halt af brunsten. Se ordet Brunsten och Järnets Historia s. 890, SCHREBER von Eisenerz in Steyermark, 1772, B. F. HERMAN von Brescianerstahl, utgifven 1783.
      Redigaste begrepp och grundeligaste kunskap om denna malm igenfinnes uti Herr HJELMS, under Herr Prof. och Ridd. BERGMANS inseende, år 1774 utgifne Academiska Afhandling om Hvita Järnmalmer, hvilken sedan på Latin blifvit med tilläggningar införd uti Opuscula Chemica, Vol. II s. 184 o.f. Däraf kan inhämtas at dess förnemsta beståndsdel ej är annat än Kalk, som, under dess daning, tyckes hafva insupit något med tilhjelp af Luftsyra uti vatten uplöst Järn, ty genom anstälde rön har intet tecken hvarken til vitroil- eller saltsyra kunnat röjas.
      Det är redan nämdt at denne malm sällan eller aldrig finnes på ytan af fullkomlig hvit färg, om icke vid brytningen uti grufvan, eller uti den rätta crystalliserade Eisenblüthe (se detta ord); och bör därnäst anmärkas, at den til utseende och gry äfven förefaller under åtskilliga lynnen, merendels af luften vittrad, såsom: - Helt tät, mörkgrå, umberfärgad eller mörkröd. - Fjällskifrig, svartbrun med gul ochra, Tinten kallad, ifrån Salzburg; eller svart och rödbrun, med järnglimmer och hvit järnspat, ifrån Schmalkalden, under namn afMummel. - Småfjällig, eller fingnistrig, gråaktig, på ytan af luft eller eld svartnande, såsom våre svenske arter. - Groffjällig, speglande, spatartad och mera kalkblandad, af åtskilliga färgor. Denne är allmännast ibland Tyska stålmalmer, och får egenteligen namn af Pflinz vid Ærzberg uti Kärnten. -Drusig, kistformig, eller crystallinisk. Se Eisenblüthe. - Vittrade äro de fläste svarte, gule, gulbrune och rostfärgade, ifrån Steyermark, Nassau-Siegen &c., alla mer eller mindre järn- och brunstenshaltige, merendels med, men sällan utan kalk. Se Herr HJELMS redan nämde Afhandling, Herr HofR. VON BORNSLithophylacium, 1 Delen, s. 121, samt CRELLS Beyträge zu den chemischen Annalen, 1785, 2:dra stycket, s. 21 och följ.
      Uti calcination i eld förlorar hvit järnmalm emellan 20 och 40 procent, hvilken afgång ej är annat än vatten, mättadt med luftsyra, utan särdeles smak och lukt. Efter upglödgning hettar den något med vatten som kalk. - För blåsrör, på kol, smälter den både med sal microcosmicus och borax, under gäsning, och då til den smälta gröna, eller gulbruna glaspärlan, sättes litet gryn af saltpetter, upkommer röd, eller violett färg, til öfvertygande bevis af brunstens närvaro.
      Uti digel ensamt smält för bläster angriper denne malm lerämnet uti digelen och tärer, eller bårrar sig, innom en kort stund, igenom både sidor och botten. I anseende til denna skärande egenskap kan stahlstein ej brukas ensam på masugnen, i det han för mycket angriper murarne och stället, utan måste försättas med blodstensarter, eller qvartsblandade torrstensmalmer. Brunstens närvaro tyckes ock mycket bidraga så väl til dess skärande art, som dess benägenhet at gifva hårdt järn, eller stål.
      Vid Wästra Silfberget, nära intil Schisshyttegård, ligger et högt berg, Svartberget kalladt, som til stor del består af hvit järnmalm, men af ringa halt. Af denna art, tilsammans med en blodsten, ifrån stollgrufvorne, har tackjärn på försök blifvit tilverkadt, som gifvit et utvaldt godt smältstål, med mindre afbränning och åtgång af kol än eljest är vanligit. På Dahlsland, vid Klapperuds grufva, finnes en järnmalmsgång med stark inblandning af brunsten, som väl i anseende til sin svarta färg ej kan föras til hvita järnmalmer, men hörer under stålmalmer, sedan det häraf tilverkade tackjärn visat tydelig benägenhet at uti första smältningen gifva et godt stål, utan möda, i hammarsmedshärden, hvaremot det svårligen kan bringas at gifva godt järn. Se Järnets Historia, s. 579 o.f.

Hvit metall. Til hvita metaller kan alla bekanta både hela och halfva metaller räknas, utom Guld och Koppar; men här förstås med Hvit Metall sådan blandning, eller composition af metaller, som blir hvit. Huru kopparen på flera sätt kan göras hvit, ses under ordet Hvitkoppar. Guld blir hvitt och behåller sin smidighet genom någon stor tilsats af silfver; äfven uti sammansmältning med järn, eller stål, då stålet ej är mera än 1/6:del emot guldet. Se Järnets Historias. 477. Det blir eljest hvitt med alla de andra hvita metallerne, men sprödt, ohandterligt och odugeligt. Se Guld.
      Tennets hvita färg förhöjes genom tilsats af zink, som äfven ökar hårdheten och utgör en nyttig hvit metall til hvarjehanda arbeten. Hårdheten ökas äfven med tilsatt ren messing, men metallen är då intet nyttig til kokkäril, utan är til detta ändamål tjenligare at insmälta litet stål, til ungefär 6 delar på 100:de, då både mera hvithet och hårdhet vinnes. Se Järnets Historia s. 550. Tennet kan eljest lojeras med alla andra hvita metaller, men til föga nytta, om ej med bly och vismut til slaglod för lödningar på tenn.

Hvitbly kallas af krukmakare en blandning af 4 delar bly och 1 del tenn-aska, som smältes tilhopa med koksalt, males fin och brukas til hvit glasur, med kiselmjöl försatt.
      Detta hvitbly göres ock sålunda: at bly och ten, uti förenämde proportion, smältes tilsammans och calcineras, med måttelig glödhetta, uti en järngryta, under ständig omrörning, til en fin aska, som siktas och blandas med qvartsmjöl, til lika mängd med blyaskan, efter mått, samt med en femtedel så mycket glasgalla. Denne massa smältes til en glaskaka, som vidare pulveriseras och males med vatten til en ganska fin välling, hvarmed lerkärlen öfvergjutas; hälst sedan de förut en gång brände til biscuit. Vid ny bränning smälter då detta öfverdrag til et skinande hvitt glas. 
      Uti Holland, vid Faïance-fabriquerne, skall, efter berättelse, brukas 3 delar bly emot 1 del tenn. Samma proportion innehåller ock den Engelske gulaktige tennaskan, som säljes under namn af Putti. Se ordet Potté och GMELINSTechnischer Chemie §§. 628 och 629.

Hvitflinta, Se Qvarts.

Hvitkroppar. Härmed förstås egenteligen den hvita metallcomposition, eller hvita kopparen, som tilverkas och förarbetas uti China til hvarjehanda husgeråd och ornamenter, men skall vara förbuden at därifrån oarbetad utföras. Den kallas gemenligen Packfong och finnes under detta namn vidare beskrifven.
      Kopparen blifver eljest hvit genom sammansmältning med en eller flera af de hvita metallerne, uti tilräckelig mängd. 
      Koppar med lika mycket platina blir hvit, men skör och ganska  hård. Med mindre del af platina, såsom med ¼ eller 1/6:del, blifver kopparen något mindre hvit, men tillika smidig, och kan med mycken förmån nyttjas af konstnärer, hälst den äger den egenskapen at intet anlöpa i luften, eller svärta händerne.
      Hvit koppar med silfver är uti mynt och silfverarbeten nog bekant. Med Tenn blir väl kopparen hvit, men ganska gård och osmidig. Tre delar koppar med en del tenn gifver en god spegelcomposition, i synnerhet om litet regulus antimonii och zink tilsättes. Den kan gjutas tät och tager skön politur, men låter svårligen arbeta sig annorlunda än genom slipning.
      Med zink ensam kan väl kopparen blifva mycket hvit, men tillika skör, då begge metallerne utgöra lika delar.
      Med arsenik beredes allmännast den hvita kopparen på det sättet at kopparbleck öfverstrykas med smörja, antingen af tysk såpa, eller af linolja och svart fluss, hvaruppå strös arsenik helt jämnt. Efter denna tilredning inläggas blecken hvarftals uti en digel, som småningom upeldas uti vindtugn, eller äsja, och ändteligen smältes med ökad hetta och utgjutes. Härvid måste den odrägeliga och förgiftiga röken på alt sätt undvikas. Gemenligen tages hälften arsenik emot kopparen. Denne blandning blifver väl hvit, men föga halfsmidig. Kan dock något förbättras genom omsmältning med alkali minerale, eller soda, och nyttjas til sådane arbeten, som ej brukas vid matredning. Denne hvita koppar kan ock göras, om i stället för hvit arsenik tages arsenicum fixum, som är detonerad och smält med saltpetter.
      Med kobolt-regulus och äfven med nickel, uti lagom tilsats, erhåller kopparen hvit färg med bibehållande af smidighet, i synnerhet om zink tilsättes. 
      Med Magnesium blir kopparen tämmeligen hvit, utan at förlora något af sin smidighet. Sammansmältningen sker på det sättet at kopparen, uti små korn, eller bleck, blandas med 3 a 4 gångor så mycket brunsten, eller magnesia nigra, och ställes i strängaste smälthetta i vindtugn, eller äsja, för en timmas bläster. På detta sätt förenar sig kopparen med magnesium til en hvit och något rödlätt blandning, som väl är ganska smidig, men har den olägenhet at anlöpa, eller blifva dunkel uti luften.
      Med vismut blifver väl kopparen något hvit, men tillika alt för lös och skör samt til arbeten otjenlig.

Hvitmalm, eller Skärsten, kallas uti Norbergs bergslag en grangrynig, svartgrå järnmalm, instänkt dels uti en grof, lös och hvitgrå talk, dels ock uti qvarts med inblandad flussspat, jemte några små gula kopparmalms-gnistror. Denne malm brytes allenast uti den så kallade Sandbecke-grufvan, och har sin hvita färg af det medföljande hvita talkberget, eller specksten. Brukas ganska litet vid masugnar, allenast til ½ a 1 hel skofvel på upsättningen, til ställets upskärande och ränsning, då det af för mycket torrstensmalm vill gro igen, eller smältningen går trögt. Denne malmens qvicka och skärande art härkommer egenteligen af den medföljande flussspaten, som med specksten, kalk och kisel, ger et qvickt, flytande och skärande glas.
      Hvitmalmen bör ej förblandas med Hvit Järnmalm, som under det namnet beskrifves.

Hvitplattar kallas silfvermyntet, sedan det, efter glödgning, blifvit hvitsjudit och befriadt ifrån den svarta kopparhinnan, samt även vidare skuradt med kolstybbe och vatten uti en tunna, som med en hvef omrullas. Sedan desse hvitplattar sluteligen blifvit sköljde med rent vatten, och öfver varman torkade med svampar och rent linne, äro de färdige at präglas.

Hvitsjudning är egenteligen på myntet och hos silfverarbetare en sådan process, hvarmedelst den rödlätta ytan på et kopparblandadt silfver, genom kokning uti tärande vatten af uplöst vinsten och koksalt, borttages. Denne slags etsning, eller betning, tilgår på det sättet at vinstenssyran, tillika med saltlaken, angriper och uplöser kopparen, som med sin rödlätta färg framlyser vid ytan; men lemnar silfret uti en tunn hinna orördt, så at penningen, eller silfverarbetet, utanpå får utseende af fint silfver, om än det ej vore mera än 6lödigt.
      Vid denna hvitsjudning afgår omkring 1 ½ procent, uti vigten, af den inblandade kopparen, som vid mynt bör observeras. Denne afgång är dock olika efter myntets beskaffenhet, nemligen större på små mynt, som äga en stor yta emot deras invärtes solidité, och äfven större på et mera kopparblandadt silfver, där syran har mera koppar uti ytan at förtära, än på et finare, eller mindre lojeradt silfver. I anseende til denna omständighet bör ock observeras at då lödigheten, eller silfrets rätta mängd, skall med säkerhet utrönas uti något mynt, eller guldsmeds-arbete, bör hvitsjudnings-hinnan först väl afskrapas. Vidare erinran om mynts hvitsjudning ses af Hr. SCHEFFERS Tal om Mynt, vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1753.
      Hvitsjudning kan ock nyttjas på en composition af koppar med litet, eller ungefär 1/6:del tenn, i det kopparen genom sjudning uti vinsten och salt vatten på ytan bortfrätes fortare än tennet, hvarigenom blandningen får en hvitare färg.
      Hvitsjudning kallas äfven, när koppar- eller messsingsarbeten sjudas uti vatten emellan tennskifvor, eller med tennfilspån, jemte vinsten och alun. Något tenn löses då af syran och fäller sig åter utur uplösningen, på den härvid betade kopparytan. Denne hvitsjudning nyttjas i synnerhet på knappnålar och så kallad oäkta silfvertråd, som ej är annat än tunn förtenning på messingstråd.

Hvälfva mila säges, då antändnings-hålet i resmilor formeras innom sjelfva veden, utan någon hjertstock. Se WALNERS Kolarekonst.

Hvättjesten, Se Brynsten.

Hyacinth är en ädel sten, som af de flesta kännare blifvit räknad til topasslägtet, så ofta den äger lika fullkomlig hårdhet och klarhet, utan mörka fläckar, eller moln. Dess förnemsta kännemärken äro i synnerhet följande:
      a) Til färgen är den allmännast rödgul, genomskinlig, eller röd med något gult inblandad, som den rödaste saffran; och får namn af Hyacinthe veritable, så snart den äger lika hårdhet och klarhet som topasen.
      b) Til utvärtes form faller den mäst uti korta fyrsidiga prismer, med fyrsidig spets, antingen emot en, eller begge ändar. Crystallerne äro dock så korta at de ofta visa sig uti dodecaëdrisk figur, nästan som granater; men igenkännas gemenligen af spetsigare hörn, än uti de rhomber, hvaraf granaten är sammansatt.
      c) Uti hårdhet är den svagare än saphiren, hvarutaf den rifves, likasom topasen. Kommer således uti sjette hårdhets-graden efter diamanten. Här menas alltid orientalisk, eller Hyacinthe veritable.
      d) Dess specifiqua tyngd förhåller sig emot vatten som 43 til 10.
      e) Inpackad uti sand och lindrigt upglödgad har förändradt färgen til matt röd, eller så kallad pinkröd.
      f) Uti starkare eld bränd har den förlorat all färg, jemte något litet i vigten, men behållit dess förra klarhet i det närmaste.
      g) Rifven til fint pulver har den med borax kunnat smältas, för blåsrör, til et klart ofärgadt glas.
      En annan art af hyacinth med gulbrun färg, som, i anseende til dess egenskaper, blifvit räknad til granatslägtet, har uti calcination ej förlorat något af färg och klarhet, men kunde uti starkare hetta ensam smältas til mörkgrönt glas, som med borax utspädt behållit sin gröna färg, med någon upblandning af brunt eller svart. Den tål likväl ganska stark hetta, innan den går til glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 63, 65, 73. Se vidare om denna art hyacinth här nedanföre.
      h) Uti digel, med mycket stark hetta, i vindtugnen, har Herr ACHARD, utan tilsats, sammansmält trenne orientaliska hyacinther til en mycket hård, opak och lefverfärgad massa. Med åtskilliga tilsatser af salt- jord- och stenarter har äfven hyacint kunnat bringas til en mer eller mindre tät slaggart, undantagande med kiseljord, men til klart gulgrönt glas har den ej kunnat bringas med annat än borax, sedativsalt och mönja.
      För blåsrör med eldsluft har en rödgul hyacinth, af den hårdhet at han rifver bergcrystall, kunnat smältas til halfklar mjölkfärgad kula; men vid mindre hetta, än som behöfdes til smältning, förlorade den färgen, med bibehållande af sin klarhet. En annan rödgul hyacinth ifrån Ceylon, af granatslägtet, smälte lätt til  tämmeligen stora glaskulor af mörk gulgrön färg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 122. 133.
      i) Genom chemisk undersökning, på våta vägen, har en half drachma af orientalisk hyacinth funnits innehålla:
      Järn, uti kalkform           4 gran
      Kiseljord                        6 ½ -
      Kalkjord                         6 -
      Lera, eller alunjord      12 ½ -
      Se Herr ACHARDS Analyse de quelques pierres precieuses, sid. 73-83. Vid jämnförelse med Herr Prof. och Ridd. BERGMANS anstälde försök på orientalisk hyacinth, finnes utslaget af beståndsdelarnes mängd i det aldranärmaste härmed öfverensstämma. Se Opuscula Chemica, Vol. II. Pag. 96.
      Af förenämde rön finnes at orientalisk hyacinth uti beståndsdelar ambigerar emellan topas och granat; och uti hårdhet ej öfvergår den förra, men väl den senare. Ifrån granat skiljer sig hyacinth däruti: at dess färg aldrig skelar uti gredlin, som den senare, och at den uti smältning för blåsrör med eldsluft gifvit klart glas, i stället för at granaten, äfven som skörlen, går til svart skummig slagg; utom det at de äga olika crystallfigur.
      Då hyacinthen genom bränning uti eld, med omlagd sand, blifver klar och färglös, får han namn Jargon d'Auvergne, eller Jargon d'Hyacinthe. OrdetJargon betyder något af sämre slag, eller oäkta.
      De skönaste hyacinther, som spela med orange- eller aurorafärg, hvilken faller i ponceau-rödt, af fullkomlig renhet och utan fläckar, skola i synnerhet komma ifrån Arabien, Calecut och Cambaya.  Wästerländsk hyacinth måste alltid uti hårdhet och värde stå långt efter den förra, och utaf detta slag förtjenar i synnerhet nämnas den som fås ifrån Brasilien, hvars färg är ensamt pomerans- eller safransgul. En annan ljusgul occidentalisk hyacinth gifves ock, som fullkomligen liknar en klar bernsten. Af denna anledning har den fordom blifvit kallad Chryselectrum; ehuru begge arterne genom ganska olika hårdhet och bernstens electriska egenskap lätt åtskiljas. Ensamt i afseende på färgen har hyacinth af de gamla blifvit förblandad med Lyncurius Lapis, eller Belemnit, som stundom finnes af bernstens färg och  klarhet, äfven som gul hyacinth, men deras olika egenskaper och förhållande röja snart deras olikhet.
      På Grönland och uti Norige finnas rödgula granater, som blifvit utgifne för hyacinther. Sådane kunna ofta förefalla, äfven ifrån Ost-Indien, men måste stadna, i anseende til sin hårdhet, i 9:de rummet ifrån diamant. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 74. Occidentaliske af gul färg komma för öfrigit ifrån Portugal, Spanien, Böhmen och flera tyska orter.
      Uti Italien, omkring Vesiuvius och Monte Somma, träffas äfven hyacinther, crystalliserade nästan som granater, men sammansatte af rhomber och qvadrater tillika. Andre ifrån samma ställe äro prismatiske, liknande skörl något. Herr FERBER har i anseende därtil förmodat dem vara producerade af vulcaniska elden, hvilket kunde vara så mycket mindre otroligt, som man finner af många exempel, at nog hårda crystaller ofta anskjuta uti masugnsslagger, som kommit af mycket qvarts- och granatbergsblandade malmarter; men Herr DE ROMÉ DE L'ISLE anser detta som et misstag och tror at Herr FERBER confunderat hyacinhten med skörl, eller med vulcaniska glaser, som komma under namn af Lapis obsidianus. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLESCristalloghraphie T. .II. s. 281-296, hvarest upräknas, utom mångfaldig skiljaktighet i hyacinthers crystallfigur, äfven följande förändringar uti färg, såsom:
      1:o. Röd- eller brandgul hyacinth, som rätteligen hör til Hyacinthe veritable.
      2:o. Rödgul, granatfärgad.
      3:o. Kopparfärgad.
      4:o. Saffransfärgad.
      5:o. Hvitgul. Chryselectrum, Leucochrysos, eller Hystion PLINII. XanthionTHEOPHRASTI.
      6:o. Bernstensfärgad och 7:o, honingsfärgad, hvilken får detta namn ej blott för lika gulhet i färg, utan ock därföre at dess utseende är matt, med lika så litet glans som honing. Jämnför DUTENS von Edelsteinen, s. 70-72. Uti värde skattas hyacinthen, efter samma Auctors försäkran, lika med amethist.
      Pseudo-hyacinther kunna de gula bergcrystaller kallas, som stundom finnas här i riket.
      Om Hyacinthfluss se ordet Glasfluss.

Hydrargyrum, Se Qvicksilfver.

Hydrophanus Lapis är en ädel, opak eller halfpellucid kiselart, af ljusgrå, grön eller gulaktig färg, märkvärdig för sin egenskap at, då han nedsänkes uti vatten, blifva aldeles klar och genomskinlig, men efter torkning återtaga sin förra opacité, hvarföre den äfven heter Lapis mutabilis. Den har blifvit ansedd dels som Opal, dels som Calcedon; ehuru desse begge ej tydligt visa sådan förändring i vatten, utan röjes denne förmåga at klarna i vatten, efter Hr. BERGMANS intygande, stundom mera synbart uti den skorpa, hvarmed så väl calcedoner som opaler finnas af naturen beklädde. Den äkta lapis hydrophanus, som ej allenast blifver klar i vatten, utan äfven spelar med liflig glans och strålande sken, då han hålles emot solen, har hos de gamla fått namn af Oculus mundi och af dem blifvit skattad ganska högt. Ifrån avanturine skiljes han allenast däruti, at han ej som denne visar glimmande guldkorn. SeAvanturine. Ægypten och Arabien berättas vara de orter, hvarest denne sällsynta kiselart finnes. Se DUTENS von Edelsteinen s. 111. Oculus mundi blef aldraförst med redighet känd genom den af Herr QVIST, år 1770, i Kongl. Vet. Acad. Handl. införde beskrifning öfver tre sådane stenar, som finnas i Brittiska Museum. Denne slags stenar förhöll sig uti tyngd emot vatten som 2 til 1, kan rifvas med fil och är nog skör. Den största klarnade i vatten innom 2 timmar, de mindre fortare och tyngden ökades af vattnet til ¼:del. Flere förändringar af oculus mundi, hvaribland en liknat opal och de öfrige calcedon, hafva sedermera af Hrr. PÖTZSCH, MURRAY och BRÜNNICH blifvit beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1777 s. 333 o.f., hvarest desse Herrars rön kunna läsas.
      Uti sjudhett vatten klarnar lapis mutabilis fortare än uti kalt. Herr Prof. och Ridd. BERGMAN har, jemte detta och flera rön, äfven anmärkt at, när samma stenart blifvit klarnad i vatten och sedan hålles emot solen, eller eldljus, visar den ofta på ytan en strålande fläck, eller stjerna, som flyttar sig alt som stenen vändes, hvilket nära instämmer med opalens egenskap. Stenens klarnande i vatten förklaras af honom genom exempel af klart glas, som pulveriseradt förlorar sin genomskinlighet uti luften, men återvinner den, då pulvret lägges uti vatten. Härom kan vidare ses dess afhandling: de Lapide Hydrophano, införd utiOpusc. Chem. Vol. II, sid. 54 och följ.
      Sedan det är uptäckt, at denne stenens egenskap egenteligen härrörer af dess otäta sammansättning, som tillåter vattnets ingång uti dess lönhål, så kunna ock flere stenarter af samma lynne äga et lika förhållande, hvarpå exempel anföres af en art Steatites, som äfven befunnits vara hydrophanus, eller klarnande under vatten, då det kan intränga sig uti particlarnes mellanrum, och då en sådan sten innehåller mer än hälften kisel, men som steatiten tillika är belastad med en god del Magnesia alba, så kan den icke erhålla lika klarhet med de renare kiselarter, som därjämte äga mera hårdhet emot stål och kunna vara af årskilliga klara färgor, såsom röda, hvita, grå och gröna. Se BERGMANS förenämde Opusc. Chem. s. 70.
      Uti Kejserliga Nova Acta Nat. Curiosorum beskrifves af Hr. DIONYS en art Oculus Mundi Hydrophanus af grönaktig, med hvitt inblandad färg. Den är uti sitt torra tilstånd helt mörk, men uti vatten lagd blir fullkomligen genomskinlig, och alt efter som klarheten tiltager, försvinner alt hvitt och en skön mättad grön smaragdfärg upkommer öfveralt; men på en enda fläck, där han förut varit hvit som elphenben, blir färgen gul, hvilken färg också snarast förgår efter upkomsten utur vattnet. Dess specifiqua tyngd har befunnits vara 2,048, af hvilken lätthet dess otäta sammansättning kan intagas. Dess hela tyngd, helt torr, är 11 10/16 gran, men väger fulla 12 gran, sedan den uti vattnet blifvit genomskinlig. Stenen behöfver merendels 24 timmar at blifva fullkomligen klar; men mindre uti alkohol vini och uti varmt vatten, än uti kalt. Mera härom se CRELLS Chem. Archiv, 5 Del. s. 281-285.

Hydrosiderum, Se Siderum.

Hylster, eller Hölst, kallas vid stångjärns- och andra hamrar en mycket stark järnring, eller ögla, med tvenne utstående armar, nemligen en lång och en kort, hvilken ögla fastkilas på yttre ändan af hammarskaftet, som därigenom får sin ledning emellan Standsulorne och de tvenne däruti inhuggne järnstycken, ellerHylsterbössor (Backeisen). Skapnaden på en sådan hölst ses af Tab. XVIII. Fig. 20. 
      a, Ögat, eller ringen, som fastkilas på ändan af hammarskaftet.
      b, Den korta coniska afrundade spetsen, som Vårta, eller Ort, kallas.
      c, d, Armen, eller den långa ändan, som uti d äfven har en conisk spets. Begge desse ändar hafva sin rörelse uti de i hölsterbössorne inslagne coniska urgröpningar. 
      At kunna göra en sådan hölst räknas för mästersvens prof, som han måste kunna göra, innan mästersvens-bref honom meddelas. Til dess förfärdigande plägar åtgå 20 lispund tackjärn, jemte 3 a 4 läster kol, och betalning efter Hammarsmeds-Ordningen af år 1766 §. 17.
      Hylst, eller Hölst, brukas äfven vid Kniphamrarnästan af lika skapnad, men med tvenne lika långa armar. Se Tab. XIX. Fig. 9.
      a är Ögat, eller ringen, som kilas fast på hammarskaftet, 20 a 24 tum ifrån bakändan, som utgör stjerten.
      b, b, Hylsterarmarne, som med de stållagde coniska ändarne hafva sin rörelse uti tvenne i begge Skylrorne, eller uti skyllerkubbarne, inhuggne hylsterbössor, eller järnstycken. Hela hylsterns längd är gemenligen 20 a 24 tum. Jämnför ordet Kniphammareställning.

Hylsteriolither betyder stenfyllningar uti et slags musslor, kallade Ostreopectinæ ventriculosæ. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 523.

Hylstring kallas den järnring, som, til hammarskaftets styrka för stångjärnshamrar, sättes och kilas däromkring, närmast hylsten.

Hytta kallas väl i allmänhet det rum, hvarest malmer smältas, eller på annat sätt tilgodogöras; men i synnerhet menas härmed den byggnad, som är upsatt omkring en smältugn. Med järnhyttor förstås uti bergslagen både sjelfva masugnen och dess ombyggnada. Sjelfva ugnen får i Tyskland namn af Hohe Ofen, men byggnaden däromkring heter Plaahaus. Blauofen betyder där en liten masugn. Se Masugnsbyggnad, Blauosen och Hyttebruk.

Hyttebruk kan väl i allmänhet kallas nyttjandet af hvarjehanda hyttor, eller smältugnar, til Järn- Koppar- Silfver- och andra malmers smältning; men egenteligen förstås därmed tackjärns-tilverkningen uti järnbergslagen, vid bergsmanshyttorne, där flere Interessenter nyttja samma hytta, efter särskilta dem emellan gjorde bolags-reglor och ordningar, som efter antagne sedvanor kunna uti särskilta bergslager vara olika.
      Uti Wermeland kallas den en hel Hytta, som är fördelt uti 16 delar; en half Hytta består af 8 och ¾:dels hytta af 12 hela delar. Då blåsningen skall begynnas, förekommer först värmningen. Hvar och en Interessent, ellerInbrukare, som äger en hel del, skall då tilsätta 4 upsättningar kol, hvarje upsättning räknad til 4 korgar, eller ungefär 12 tunnor. Den inbrukare, som äger mindre än en hel del, skattas då efter korgtalet, som han efter sin del kommer at ibära. Detta beräkningssätt lägger grunden til värmningen och til hvarje inbrukares rättighet uti sjelfva blåsningen, som påföljer, och så länge den varar. Den inbrukare, som då, innan blåsningens slut, har råd at afblåsa mera rede, än han efter denna grund har rättighet til, betalar då til sina med-interessenter, för en sådan Öfverblåsning, visst för hvarje dygn, ifrån et til två skeppund tackjärn, alt efter öfverenskommelse emellan Hyttelaget, som af Bergstings-Rätten merendels stadfästes. Den åter, som haft mindre rede, eller blåst mindre, än som svarar emot de dygn, hvarefter han iburit uti värmning, kommer at af detta järn njuta eresättning för Minderblåsning. Uti en hel hytta kan således värmningen, eller Hopabruket, bestå uti 64 upsättningar, eller 256 korgar kol, hvilka ibäras efter öfverenskommelse, i den ordning som förut är afgjord under hyttefogdens tilsyn. På samma sätt tilgår ock med malmen, at hvar och en tilsläpper så många kärror, burkar, eller vigter malm, som på dess lott belöper. Efter värmningens slut fördelas det härvid vundne hopajärnetemellan Interessenterne, sedan så mycket däraf blifvit undantagit, som til bestridande af hyttelagets gemensamma utgifter finnes nödigt, hvilket lemnas til hyttefogdens redogörelse.
      Med denna värmning af 64 upsättningar, hvarefter hvarje inbrukare kommer at enskilt blåsa uti den ordning, som genom lottning blifvit afgjord, är likväl ugnen ännu på långt när intet fullsatt, eller uti full gång. Således och på det at de, som varit först uti Hvarfvet, ej må  lida därigenom, at de ej fått upsätta så mycket malm emot kolen, som de efterföljande uti samma omgång, eller hvarf, göres åter et nytt hvarf med 4 upsättningar, eller 16 korgar, på hvarje hel del, och det uti omvänd ordning, så at den som förut varit N:o 1 blifver N:o 16. Detta hvarf kallas då Kytthvarfvet, i anledning däraf at den som förut varit sist nu hoppar, (eller Kyttar, efter ortens talesätt), til den första. Stundom göras tvenne sådane Kytthvarf, då N:o 16 åter blir N:o 1 tilbaka. Därpå börjar Halfhvarfvet, hvarmed i lika ordning fortfares både fram och tilbaka, allenast med den skilnad at hvarje hel del nu utgör 8 upsättningar, eller 32 korgar kol.
      Om masugnen ännu ej är i full gång, göres et nytt halfhvarf på lika sätt, hvilket likväl sällan händer. Därefter, och då ugnen kan draga full malmsättning, begynnas Helhvarfven, då på hvarje hel del påbäras 16 upsättningar, eller 64 korgar kol, hvilket kallas en Ugn, eller, efter ortens dialect, en Omm. Masugnen är då brackt til högsta malmsättning, som kan tålas, ellerfullmalmad. 
      Kytthvarfvet är således ej annat än et fortfarande af masugns-värmningen, hvarvid hvar och en hytteägare tilskjuter sitt särskilta rede af malm och kol, och tager ensam afkomsten däraf, i den mån som han är mer eller mindre lyckelig och som han, efter lottningen, framkommit midt uti hvarfvet. Huru Värmningen, eller första början af blåsningen, tilgår, är redan sagt. Emedan alla hvarfven gå först ifrån N:o 1 til 16 och sedan tilbaka ifrån N:o 16 til 1, kommer både den första och den sista at göra dubbelt antal upsättningar, då hvarfvet hunnit til dem.
      Huru minder- och öfverbrukning algebraice bör uträknas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1749 s. 23, 196.

Hyttelagare heter hvarje delägare uti en masugn, eller hytta.

Hyttemärken kallas de tecken, som vid masugnar, eller hyttor, sättas på tackjärnet, at altid det ställe, hvarifrån det kommit, måtte igenkännas och säkerhet gifvas om järnets godhet. Hyttemärket, som består af hyttans nummer och bergsmans bomärke, har masmästaren utskurit uti träd och trycker det in uti hvart och et galtmot, som göres i sanden på hyttegolfvet. Grangärdes bergslag har dessutom et särskilt märke, nemligen S.S:, på det bästa järnet, som bör vara ensmidt Segjärn och således fritt ifrån all kallbräcka, hvilken af Grängesbergs malmen eljest kan väntas.

Hyttennicht  är egenteligen det samma som Gallmejblomma, eller Nihilum album (se Gallmejblomma), men af några kallas ock Hyttennicht en hvit arsenikrök, som sublimerar sig vid calciner- eller smältugnar, där arsenikaliske malmer rostas, eller smältas, och bör ingalunda med gallmejblomma confunderas, såsom varande af helt annan egenskap.

Hytteredskap (Hüttengezähe) kallas alla de smärre verktyg, som nyttjas vid hyttor och smältugnar, såsom:
      1:o. Vid masugnar:
      a) Åtskillige slags spett. Se Spett.
      b) Upsättnings-tråg, eller Skofvel. Se Skofvel och Tråg.
      c) Piska. Se detta namn.
      d) Motkara. Se Kara och Mot.
      e) Fyllfat. Se Fat.
      g) Slaggkärra, eller Skottkärra.
      g) Motskyffel. Se Skyfflar.
      h) Bokhällar. Se Bokskål och Bokning.
      i) Slaggfat, Se Kimfat och Grufveredskap, Tab. XIII. Fig. 3.
      k) Järnbår är en vanlig stenbår, för två personer, hvarmed tackjärnsgaltarne bäras utur hyttan.
      2:o. Vid kopparsmältningar, eller sulu- och rostbruk, förefalla följande redskap, som vidare ses af Tabl. XVIII. 
      a) Formjärn, Härdstöt, hvarmed härden inslås. Är af tvenne slag.
      Fig. 5 är en järnstöt med en ögla vid a och en fyrkantig järnplatt vid nedra ändan b, hvarmed redningsstybbet uti bottnen af härden instötes. Den får ock namn af Stybbesstöt och måste vid nyttjandet vara väl varm. 
      Fig. 6 är et dylikt formjärn med et krökt järnskaft, tjenligt at därmed inslå sidorne uti härden.
      b) Slaggvind (Schlackenkranik) är en vinkarm, som brukas på några ställen, stående nära intil förhärden vid suluugnen och tjenar til tunga slaggkossors afförande ifrån härden. Se Fig. 4.
      a, b, är en perpendiculairt upstående stock, som har sin vändning vid aoch b, på dess nålar, uti en öfver- och en undnerliggande stock.
      c, d, är en arm, inhuggen uti stocken med ena ändan vid c och uppehållen af et hängseljärn e samt försedd med en stark krok uti d, hvaruppå hänga några starka kedjelänkar f, g, med et lekan uti f och med en hake uti g. Uti stora Kopparberget brukas härtil en simpel stång, som med ena ändan hänger ledig uti taket och vid nedra änan har en krok med några länkar, hvaruti forken lägges. Denne anstalt kallas Slaggspång.
      c) Fork, eller Slaggfork, (Forkel, eller Furkel), som äfven uti Fig. 4. finnes tecknad för öfrigit ifrån b til i af järn, med tvenne starka litet krokiga gaffelklor vid i och med tvenne små knaggar vid g, hvaremellan den lägges på förbemälte hake och nyttjas på det sättet af arbetaren, som håller uti skaftet h, tager med gaffelen i under den på härden lösbrutne slaggskollan, eller kossan, och förer den til sides på slagghopen.
      d) Slaggluta, hvarmed ej allenast små slagg, utan ock små malm och verk, karas på fyllfatet til upsättning. Se Fig. 7, hvarest a är träskaftet, b sjelfva lutan, som kan bestå af et uti rät vinkel krökt skyffelblad. En något starkare sådan luta med långt skaft (Se Fig. 8), som kallas Störluta, brukas vid Falun at därmed utdraga slaggen och är nästan lika med den, hvilken på andra ställen heter Dragluta, med hvilken härden drages ren efter sista utslaget vid rostbruk.Afdragsluta däremot nyttjas vid stora Kopparbergs rostbruk at draga slaggen af de stelnade kopparstycken och är nästan lika med en kolbunke. Fråndragslutatjenade därstädes at jämna kolen på ugnen, så länge lågugnar voro i bruk.Träluta är på några ställen en liten kolbunke, hvarmed slaggsumpen göres vid rostbruk.
      e) Fig. 9 Stekjärn, eller Utslagsstång, hvarmed utslagshålet öpnas på härden, då skärsten skall utsläppas. Därvid slås på hufvudet a med en stor utslagsslägga, då spetsen c skall indrifvas til det qvicka godset, hvarefter stången åter utdrages med starka slag på haken b. Denne stång kan vara ungefär 2 ½ aln lång och väga omkring 2 lispund. I stora Kopparberget heter i synnerhet Hackstång den utslagsstång, som brukas vid råkopparsmältningar och är rund i ändan, men Stekjärnet, som endast nyttjas vid sulubruket, är kortare, spetsigare och tillika hvasst på ändan.
      f) Fig. 10, Skafjärn (Mejsel) består ifrån a til d af järn samt är uti ändan a, b, bredt, kilformigt som et huggjärn, och har uti falhn vid d träskaftet e. Nyttjas på några ställen at med den breda udden bortstöta slagg och sörja, som fäster sig på timpelsten öfver slaggögat af blendiska malmer; men förefaller i synnerhet vid koppargarningen.
      g) Fig. 11, Kolbunke. Består allenast af et smalt järnspett b, c, som uti ahar et träskaft och med spetsen c instötes uti et litet trästycke d, d. Tjenar at därmed kara kolen til rätta på ugnen och göra rum för malm-upsättningen m.m.
      h) En särskilt art af kolbunke, eller Krycka. Se Fig. 12. Den tjenar til samma ändamål som den ofvannämde vid Fig. 11 och består af en trästång a, b, (Fig. 12), inslagen uti et tvärträ c, c. Kallas vid koppargarningen Krycka, eller Afdragsbunke.
      i) Fig. 13 Påtspik (Stecheisen) är et litet handspett, hvarmed utslagshålet uprymmes och ränsas, innan utslagsstången inslås, och hvarmed bröstet stundom ränsas. På några ställen brukas ock påtspiken at vid rostbruk taga märke i härden, då man vil se huru fort det ökar, huru slagg och trottsten förhålla sig m.m., men i stora Kopparberget betjenar man sig härtil af en särskilt så kallad Märkspik.
      k) Fig. 14 Kilstång (Brechesien) betyder på några ställen et starkt järnspett, som brukas at därmed bortstöta de hårdare rusor, hvilka sätta sig vid timpelen, och det medelst slag af slägga; men är ej nödig oftare, än då skafjärnet ej är tilräckeligit. I Falun är Kilstång et mindre spett, hvarmed gyttrad slagg i framhärden utbrytes.
      l) Formspik, eller, som den oftast i Falun kallas, Rymningsspik, är en smal spetsig järnten, eller et litet smalt handspett, hvarmed nasen på forman upstickes, när den vil gro igen, och står altid til hands vid bäljorne. Är det samma som vid andra härdar och smältverk kallas Formstokare.
      m) Skyffel, hvarmed i synnerhet stybbet öses omkring slaggen uti förhärden m.m. Se Fig. 19.
      n) Handstång är et något stort och stadigt spett, hvarmed på några orter rusor och slagg-dalkare, som efter utslaget sitta qvar uti förhärden, upbrytas och med skyffelen utkastas. Et litet handspett står ock til hands vid förhärdar, hvarmed smältaren sköter, eller upbryter slaggen, då den af forken skall aflyftas m.m.
      o) Byggnings- eller Oppbyggnings-Klubba är en träklubba, hvarmed antingen redningsstybbe i förhärdar efter utslagen inslås, eller slagghålet och slaggsumpen vid rostbruk formeras och tilklappas m.m.
      p) Upsättnings-Fat, eller Kimfat (Seztrog), hvarmed malm och verk upsättes på ugnen. Härtil kan ock nyttjas et litet nätt tråg, af 3 qvarters längd, med handtag vid båda ändar, som kan innehålla vid pass et par lispund malm.
      q) Kolfat (Schienfass) är et vanligit kolfat, af rötter flätadt, hvarmed kolen upsättas på smältugnen, och håller en tunna kol, då det är rågadt.
      r) Stybbessåll är et rissel af järntråd, hvarmed bokadt ler och stybbe til redningen risslas.
      s) Länsman kallas vid stora Kopparberget en grof järnstång med en bred kluns vid ena ändan. Den väger 8 til 13 och 14 lispund samt brukas at upväga och häfva löpningar och nasar. Spikstång heter därstädes et något mindre spett, försedt med återslag, och brukas at kila löst gyttrad slagg i härden.Hyttspik är et annat spett, som tjenar at väga ned undan forman och stöta löst det som fastnar i framhärden, och kan således svara emot hvad på andra orter kallas Vägspik, hvarmed nedväges så väl den slagg som uti forman upstiger, som ock den nas, hvilken sätter sig under och bredevid henne. Se Väga.
      t) Härd- eller Eldslef är en krökt skyffel, med långt träskaft, hvarmed het aska och stybbe upöses emellan hvar eldning under redningen, at härden hålles ren. Eldpanna heter ock i Falun en annan bred skyffel, hvarmed osmält verk, som drages utur härden, åter på ugnen upsättes.
      u) Kosskrok är en något bred och stark krok om 3 a 4 alnars längd, med et kort träskaft. Brukas vid stora Kopparbergs sulubruk til härdens ränsning under smältningen, i det af tjock slagg samt rusor därmed utdragas, hvilket arbete kallas Kossa. Se Tab. XVIII Fig. 18. Men det verktyg, som vid rostbruket nyttjas til samma ändamål, får egenteligen namn af Kopparkrok. Kosskrok nyttjas ock vid masugnar, under samma namn, til masugnsställets ränsande ifrån sammangyttrad slagg.
      v) Rörspik, eller ränsspik, är et litet hvasst spett med träskaft. Tjenar på några orter vid rostbruk at lösbryta små färskor, som fästa sig uti härden, och at förekomma des igensättning. Se Fig. 16. 
      x) Stenjärn kallas et stort knoster om 1 ½ til 2 lispunds tyngd, hvarmed utslagsstången vid utslag inslås och löpningar sönderslås. Verkjärn är en mindre hammare, hvarmed verket sönderslås, innan det på rostbruksugnen upsättes.
      y) Rostharka (Krahl, eller Krail) är en liten kratta, hvarmed göres rent uti och omkring sumpen, och hvarmed äfven leret med stybbet för redningen blandas tilsammans m.m. Se Tab. XVIII, Fig. 15.
      3:o. Vid kopparskärstens vändrostning nyttjas följande redskap, såsom:
      a) Fat och Luta, lika med dem som vid sulubruk och på malmbacken brukas.
      b) Stenjärn, eller Knoster, hvarmed skärsten på första och andra elden sönderslås.
      c) Brytarstång (Stecheisen, Räumeisen) är et handspett, hvarmed sulur och hoprusadt verk lösbrytes. Brukas dock mäst vid kallrostning.
      d) Verkhammare, eller Verkjärn, äro gemenligen trenne större och mindre hamrar, som brukas uti vändrosthuset til verkets sönderslående på 3:dje, 4:de och 5:te eldarne och hafva därföre i Falun särskilta namn af Tredjeelds- Fjerdeelds- och Femteelds-järn.
      e) Skrädjärn, eller Skrädhammare, är den lilla hammare, med hvars tilhjelpSkrädningen sker.
      4:o. Vid Koppargarningen förekmma följande hytteredskap, såsom:
      a) Bräckstång, et 4 alnars långt järnspett, hvarmed kopparstycken afbrytas, då de uti garhärden börja smälta.
      b) Skafjärn, sådant som här ofvanföre vid sulusmältningen uti Fig. 10 beskrifves, nyttjas at känna efter om kopparen är smält i härden, at afstöta kopparen omkring forman och nasen vid dess mynning m.m. Se Garning.
      c) Esshake, Äsjehake, är en simpel järnkrok, böjd uti rät vinkel, 3 tum hög, på en järnten af 2 alnars längd, som på ena ändan har et fahl med et däruti insatt träskaft. Brukas undner garningen vid åtskilliga tilfällen, i synnerhet at därmed stöta kolen under kopparstycken vid nedsmältningen. Se Tab. XVIII Fig. 17.
      d) Garspik. Se detta ord. Kallas Probeisen vid tyska garugnar.
      e) Formspik til formans ränsning.
      f) Härdstöt, eller Stötil, kallas här en järnstöt, sådan som vid suluugnen får namn af Formjärn (Se härförut 2:o, Fig. 5), allenast med den skilnad at skaftet är mindre och at platten på ändan är rund och kullrig.
      g) Krycka, Kryckjärn, eller Afdragsbunke, är det samma som kolbunke vid suluugnen (2:o, Fig. 11 och 12). Härmed afdrages kol och slagg m.m. SeAfdrag och Garning. Svarar emot Tyskarnes Abzugstange.
      h) Slit- eller Sprit-tänger äro vanlige 10 qvarters långa smedstänger,  hvarmed koppar-skifvorne, eller Spritorne, genom tilhjelp af slitspetten, fattas och afdragas öfver den underlagde slitrullen.
      i) Stjelpkrokar äro tvenne starka krokika järnhakar, med Fahl och träskaft, hvarmed garmakare-drängarne vända kopparskifvorne och kasta dem afvoge på golfvet, hvarifrån de dragas ned uti kylfatet, eller Kummern.
      Den öfrige redskapen, såsom Slitbräde, Slitrulla m.m., förklaras under sina särskilta namn och deras bruk under ordet Garning.
      k) Kummer heter den fyrkantige vattutäta sump, som uti garhyttan är af plankor sammansatt och nedgräfven jämnt med hyttegolfvet, hvaruti skifvorne, eller spritorne, afkylas, så fort de dragas af härden.
      l) Sättskofvel (Austrageisen), hvarmed bly upsättes på garkopparen vid Ungerska Spleiss- eller garugnar.
      m) Spritgaffel (Spleissgabel) är en fork, hvarmed spritorne uplyftas vid tyska garugnar.
      n) Strykträd (Streichholz) är en träluta, hvarmed sista afdraget göres vid tyska garugnar.
      5:o. Vid Ädelfors Guldmalms-smältning förefalla: Spikar, eller spett, hvarmed härden ränsas inuti ugnen: Märkspik at taga märke på skärstens ökning och Formspik til formans ränsning: Kosskrok och Fork, aldeles lika och til samma bruk som vid Falu sulusmältning: Slaggstång, det samma somSlaggspång vid kopparverken, tjenande at uppehålla forken: Rörbunke, en kolbunke, hvarmed blygods i præcipitations-härden iröres, kol afdragas, eller öfverskjutas, m.m.: Segertång, en stor tång, hvaruti tackjärnet hålles, medan det i härden nedsmältes (Se Guldtilverkning): Testring, en järnring, hvaruti driftesten inslås; Gletekrok, en krökt järnten, hvarmed gletegatan ränsas;Klyft, en tång, hvarmed guldet, eller blicken, efter slutad drifning, uttages m.m.
      6:o. Vid Silfvermalms- eller blyglansers smältning förefaller til större delen samma slags hytteredskap, som vid kopparugnar, nemligen: Luta, Hammare, Kolbunke, Spett, Ränsjärn, Kratta, Stickjärn, eller Slagbårr (Stecheisen), Kolfat, Kosskrok, som här Utrifningskrok kallas, och hvarom förklaring här ofvanföre kan inhämtas under N:o 3. En stor del af den öfriga redskapen är ock nog allmänt känd under deras allmänna namn, såsom: Skottkärror, Släggor, Hamrar, Såll, Kolkorgar, Spadar och Skyfflar, Spett och träklubbor, m.m.
      7:o. Vid Silfverdrifvning anmärkes:
      a) Testklubban af trä, hvarmed härdaskan jämnt instötes.
      b) Teststicka är en afrundad brädlapp, hvarmed driftestens cavité, efter instötning, skafves ren.
      c) Skäran är en något bred och skarp krok, hvarmed vid början af drifningen den så kallade Abstrichen utdrages genom glethålet.
      d) Gletekroken är en järnhake, hvarmed gletegatan, först upskäres och hvarmed gletet, under drifningen, efterhand utdrages.
      e) Huggjärn är en art af järnknif, hvarmed bräddarne af gletegatan nedhuggas vid vissa tilfällen.
      f) Klyfttång, hvarmed små brandar läggas uti gletegatan, när så nödigt pröfvas. 
      g) En smal ränna af trä, hvarigenom vatten släppes på silfvertackan efter drifningen.
      h) Järngaffel, hvarmed silfvertackan upbrytes, och en Kratsborste, hvarmed den ränsas ifrån medföljande drifaska.
      8:o. Vid Fineringen brukas
      a) En mindre Testklubba.
      b) Spårsticka är en liten, oval och concav järnplåt, hvarmed caviteten uti finértesten formeras.
      c) Et messingsklot, eller härdkula (Herdkugel), af 5 tums diameter, hvarmed benaskan uti finértesten jämnas och tiltryckes. 
      d) Klyfttång til silfrets och blyets insättande under finérplåten.
      e) En liten Rörhake, en nätt luta, eller kratta, en kratsborste och småstampar til finprofvens uthuggande, äro nog allmnt bekanta verktyg.

Hyttrök (Rauchschliech, Flugstübbe, Ofenpftugasche), Malmrök, eller Rök, kallas det som vid malmens smältning i form af rök antingen förflyger, eller samlas uti öfverbygde murar och hvalf. Dess färg är hvit, grå, eller svafvelgul och röd, så snart den håller arsenik. Oaktadt at denne hyttrök samlas vid silfvermalms smältningar uti de öfver ugnarne bygde hvalf, eller rökfång, såsom vid Sala, bortgår dock en stor del af silfver- och blyhalten uti luften, i synnerhet om forman uti ugnen är för mycket öpen och ej hålles med behörig nas, som modererar blästern och håller hettan ned uti härden.

Hyttspik, Se Hytteredskap.

Hålla Kostning, Se Kostning.

Hålla löst säges vid stora Kopparbergs sulubruk, då endast kol och intet malm upsättes, hvilket vanligen sker näst före hvart utslag, at ej någon malm, under skärstens utrinnande, må osmält nedrasa i härden.

Hålla ut säges vid järnblecks förtenning, då blecken andra och dredje gången föras igenom det smälta tennet uti pannan, at därmed göra förtenningen mera jämn. Se Blecksmide.

Hålldam kallas en sådan dam, som göres för sjöars updämning, och hvarifrån vatten efterhand kan hämtas, såsom utur et förrådsrum, til smärre dammar och rörliga vattuverk.

Hållstock, eller Vågbock, heter en stor tvärstock, eller bock, vid hytte- och hammarbyggnader, hvarpå bäljvågarne hafva sin rörelse til bäljornes updragande med den ena ändan, förmedelst svänglar, eller vigter, på den andra.

Hålltång kallas af tysksmeder den tång, hvarmed smältan hålles fast under hammaren. Se Tång.

Hålmål, Se Upsättningsmål.

Hårdbasare uti Wermeland, Bottenstycke i Wäster bergslagen, och Råsulauti Gestrikeland, kallas den undra delen af smältan vid tysksmide, som ligger närmast bottnen, hvaruti järnet gemenligen är hårdt, eller rådt, och mindre verkadt än den öfrige delen.

Hårdbly, Se Härdbly.

Hårdmalm kallas vid Stora Kopparberget all den malm, som sitter uti qvartsig bergart och ofta tillika är af den rikare och mindre kiesiga arten, eller egenteligen så kallade Gulgröna Kopparmalmen, hvilken ej gifver eld emot stål, som är den allmänna kisens och Blötmalmens kännemärke.

Hårdmalmskamp, Se Kamp.

Hårdsatt, eller allena Satt, kallas tackjärnet, när malmen sättes på masugnen, uti så stor mängd, som kolen kunna smälta. Järnet blifver då hårdt och skört samt i brottet hvitt som silfver, antingen med stora glänsande planer af hvitblå färg och kantiga korn, eller tätt, fingnistrigt. Om malmen är rödbräckt, behöfves intet stark upsättning däraf, förrän järnet blifver satt; men färgen faller då uti brottet något gulaktig och texturen ordeig, som en bruten ost, hvarföre det ock af Wermelands smeder Kalfostjärn kallas. Af kallbräckta sjö- och myrmalmer kan ock tackjärnet blifva hvitt, eller satt, med grofva, mångkantiga och likasom crystalliserade korn, som merendels då anlöpa med flera regnbågs-färgor. De malmer, som medföra granatberg, äro i synnerhet benägne at gifva hvitt järn och såldes tjenlige at förtaga glimmer af nödsatt järn. Hårdsatt tackjärn äger den egenskap at fortare smälta och färska i hammarsmedshärden än nödsatt, hvarföre ock det förra hälst åstundas af vallonsmeder, som ej äro ansvarige för afbränningen, hvaruti mera afgår på det satta, än på det nödsatta tackjärnet. Se Järnets Historia.
      Försatt heter tackjärnet, då det af alt för stor malm-upsättning blifvit skämdt och så skört som en glasig slagg, samt tillika rådt, och lider då uti hammarsmedshärden alt för stor afbränning. Blåsnngen blifver äfven däraf skadad och i fara at gå ned.
      Hårdsatt kallas i Tyskland Dunngrell, men försatt tackjärn får där namn afDickgrell Roheisen.

Hårdt säges det gå uti hammarsmedshärden, när järnet vil hålla sig alt för qvickt och tillika rådt.

Hårsilfver, Se Silfver.

Häfarm (Hebarm) är det samma som lyftarm, eller sådane kuggar, hvilka sitta fästade uti hjulstockar och tjena at uplyfta hamrar, bokstämplar, m.m. SeLyftarm.
      Häfarm kallas ock vid segerhyttor en stång med tvenne ringar, hvarmed segerstyckerne lyftas, eller häfvas, utur friskpannorne.

Häfta säges på några ställen vid kopparskärstens vändrostning, då längsefter inuti rosten , vid de sista eldarne, lägges en smal ås af verkmull, som skall hindra at verket ej får tilfälle at löpa tilhopa i för tjocka sulur.

Häftkedja, eller Häftlina (Schurz, Schurzkette), kallas et stycke af en järnkedja, eller lina, som lindas omkring ved, eller verke, då det på lina i grufvor nederhissas.

Hälla är en art af lut, eller decoct, som gemenligen göres af svafvel, vinsten, alun och gurckmeja, sammanrifne och kokade uti svagdricka, eller urin, til en soppa, hvaruti förgyldt silfverarbete, efter glödvaxets afbränning, sjudes, til dess förgyllningen därigenom tagit en så hög couleur som åstundas. Uti konstböcker finnas öfverflödige och merendels odugelige recepter på sådan hälla, hvarmed en svag förgyllning bör uphjelpas.
      Förgyllning på messing hällas, eller förhöjes, om den öfverstrykes med en smörja af lika delar järnvitriol och vinsten, pulveriserade och blandade med litet vatten, eller dricka. Om denne öfverstrukne smörjan sedan afrökes öfver koleld, til dess vitriolen tager en röd färg, och afsvalas uti svagdricka, eller urin, samt afkratsas, blifver guldets färg däraf förhöjd.

Hälleart (Gebürgsart). Härmed förstås egenteligen sådane bergarter, som märkeligen äro sammansatte af enklare stenslag. Om hällearter, så vida de utgöra hela berg, antingen enkla eller sammansatte, ses under Allmänna Bergarter; och om de arter, som förnemligast hållas för malmförande, seGångberg, Gångart. Här betraktas de allenast til deras synliga beståndsdelar.
      Hällearterne tyckas kunna indelas uti följande förändringar, såsom:
      1:o. Fingnistrig hälleart, hvars sammansatte delar äro så fina at de icke med mechaniska verktyg kunna åtskiljas och antingen med blotta ögonen eller med microscop knapt i akttagas, förrän de blifvit pulveriserade. Sådane äro, til exempel:
      a) Trapparter, bestående af en gemen järnhaltig lera, med fin mosand inblandad och stenhärdad.
      b) Brynsten, af en fin mo, eller qvartssand, med eller utan inblandning af fin skimmer, med lera eller qvartsämne stenhärdad.
      c) Fin Sandsten, sammansatt af sand, kalk och lera, såsom Gottlandssten.
      d) Hornart af skimmer och kalksten, dels mörkgrå, dels svart. Finnes omkring Sala grufva. Den får namn af kalkartad Skimmerråda, då skimmern är rådande.
      e) Specksten af skimmer med eldfast lerämne. Finnes i Sala grufva afgrön, grå och svart färg. Den får därstädes äfven namn af Hornberg, då skimmern öfverflödar och stenarten är fast.
      f) Blåsten, Kråkgryte, af fin, svart eller grå skimmer med fin sandgrytig qvarts. Faller grofskifrig och är tämmeligen eldfast. 
      g) Kråkgryte af fin skimmer med smågrynig fältspat. Är mindre eldfast, men kan vara tjenlig mursten.
      h) Qvartsgryte af qvarts och inblandade fältspatsgryn. Finnes i Helsingeland i lösa jordstenar. Är dock mindre allmän.
      i) Salbergs Häll af kalksten, med föga märkelig qvarts, som först visar sig efter bränning.
      2:o. Grofögd Hälleart, som är sammansatt af gröfre gryn, eller korn, hvilka både kunna skönjas för ögat och skiljas med verktyg. Häraf kan märkas:
      A) Enfälls Hälleart, hvilken består allenast af tvenne enkla stenarter, såsom:
      a) Qvartsråda af mycket qvarts med mindre skimmer. Är eldfast och hörer til ställstensarter, då den tillika brytes i form af hällar.
      b) Skimmerråda, eller Qvartsig Skimmerråda, af skimmer och grynig qvarts: får hos bergsmän vanligast namn af Hornberg. Se samma ord.
      c) Tälgsten, Grysten, af skimmer med specksten.
      d) Porphyr af hälleflinta, eller jaspis, med fältspat.
      e) Grönsten, af skimmer och hornblende.
      f) Stenlera, af skimmer och lera.
      g) Stenlera af sand och gemen lera.
      h) Stenlera af skimmer och eldfast lera.
      i) Stenlera af sand och kalk m.m.
      k) Fältspatsråda af fältspat och qvarts.
      l) Fjellsten af skimmer med qvartssand. 
      m) Skifferberg af skimmer och grof lera.
      n) Skimmerblandad kalksten, som uti Sala är malmförande och anses för ädel klyft.
      o) Ölands häll af skimmerblandad Fältspat.
      B) Mångblandad Hälleart. Ordentelig.
      a) Granit af Fältspat, Qvarts och Skimmer, uti jämn eller lika rådande blandning. Se Granit.
      b) Af qvarts, skimmer och skörl, som är allmänna arten i Tavastehus Län.
      c) Kalksten med fältspat och skörlberg.
      d) Norka, eller murksten, af skimmer, qvarts och granater.
      e) Gneis, uti skifferform, af glimmer, fältspat, specksten och skörl, stundom med och stundom utan qvarts. Skörlen kan ock vara borta. Desse beståndsdelar ligga uti vissa lager, som göra stenen skifrig, i stället för at de uti Granit äro oordenteligt blandade. Se Gneis.
      f) Ophites, af kalksten med serpentin körtlar och skimmer.
      g) Ophites, eller kalksten, med skimmer, hornblende och serpentinfläckar.
      h) Mandelsten, svart Hälleflinta, eller jaspis, med körtlar af hvit kalk och serpentin. Se Mandelsten.
      C) Oordentelige mångblandningar äro i synnerhet hvarjehanda graniter, som kunna bestå både af de tre vanliga ämnen Qvarts, Fältspat och Skimmer, samt tillika af många tilfälliga inblandningar, såsom: Hornblende, Serpentin, Specksten, Flussspat, Skörl, Skörlberg, Granater och Granatberg, Järnmalmskorn, Kiesgnistror, Järnochra, Järnlera, Stenlera, Hälleflint- ochJaspis-arter, med mera, uti oräkneliga olika proportioner.
      3:o. Gyttrade Hällearter, som äro sammansatte af sådane stenbitar, hvilka tydeligen visa at de förut varit lösa och af enfälte, eller enkla arter brutne, samt sedan inbakade uti nu mera tilhårdnade stenarter, som förut måste hafva varit mjuka och antingen i form af et murbruk, eller uti et flytande ämne, hvilket med tidens längd, under flera tusende år, tilhårdnat; eller ock sådane, dels kantige, dels runde och kulrige stenarter af flera slag, som med något mineraliskt järn- kalk- eller kiselartadt kitt, eller gluten, blifvit sammanhäftade och ändteligen utgjordt hela berg. Desse alla komma under namn af Breccia-arter, eller Gyttringar, hvarutaf följande kunna märkas:
      a) Breccia calcarea, eller kalkstenar med rent kalkgluten sammanlimmade.
      b) Breccia calcarea med kalkblandad amianth. Däraf finnas vid Sala, uti stora grufskölen, i St. Görans grufva, större och mindre kantige, fingrynige, svartgrå kalkstenar, inväxte med en ljusbrun kalkblandad amianth.
      c) Pudingstone, eller jaspiskörtlar med jaspisämne sammanfogade; til färgen röda, eller bruna.
      d) Breccia quartsosa af kislar, eller qvarts-körtlar, med jaspisämne.
      e) Porphyr-körtlar med gluten af samma art.
      f) Breccia indeterminata, Klappurberg, af flera olika arter sammangyttrad.
      g) Breccia saxosa med sandstens-gluten, Kiselögd Sandsten, eller Isug Sandsten kallad; liknande grof sand uti is, eller tilfrusit vatten.
      h) Breccia aranacea af sandstens-körtlar uti isug sandsten. Se Breccia.
      Hällearternes känning är ganska vidlöftig, men för en bergsman nödvändig, ej allenast i anseende til deras nytta uti byggningskonsten och för eldverk, då det fordras at känna deras förhållande vid brytning, förarbetning, sågning, slipning, polering m.m. och vid smältning, eller uti smärdhetta; utan ock för at med tiden, och af många samlade observationer, ändteligen kunna sluta, huruvida den ene, eller den andra, hyser innom sig malmarter; eller gifver anledning til deras efterspanande.
      Uti Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, tryckt 1787, sid. 23-104, finnes införd Herr HAIDINGERS Entwurf einer systematischen Eintheilung der Gebirgsarten &c., hvilken afhandling vunnit det utsatta priset vid Kejserliga Vetenskaps Academien i St. Petersburg.
      Grunden til den indelning, som här göres, tages i synnerhet af bergens ålder, eller efter olika tidehvarf, hvaruti de tyckas hafva tilkommit, antingen ifrån urqvädins tid, eller såsom sedermera öfver de uråldriga danade o.s.v. - Således förekommer under första classen Montes primarii, eller de uråldrige grundbergens hällearter, hvaribland, til första slägten, förnemligast räknasGraniten, med alla dess mångfaldiga förändringar. - Därnäst kommer, uti andra ordningen, Montes secundarii, eller påsatte berg, som vanligen hafva graniten til deras grund. Til dessa senare tilkomne höra egenteligen Gångberg, såsom malmförande, och hvilkas hällearter förnemligast bestå af Gneis, Hornskiffer, Ställsten, Saxum metalliferum, (eller Graustein), Porphyrarter, Mandelsten, Trapparter, Grönsten, Tälgsten, Serpentinberg och Hälleflinta. - Uti tredje ordningen uptagas kalkbergen, såsom Montes tertiarii, eller senast danade och tilfällige berg, liggande antingen öfver en del af ofvannämde skifferartade berg, eller ock omedelbart på graniten. Däribland medföra de flolägrige kalkbergen tilräckeliga bevis om deras senare tilkomst, genom den oändeliga mängd af hafskräk och petrificater, som däruti finnas. At den spatgrynige kalksten äfven är tidens foster, därpå visar i synnerhet Italien och flere länder otaliga prof. Jämnför Kalksten, Travertino och Marmor.
      Uti den andra classen beskrifvas Sammangyttrade Hällearter, hvarunder förekomma hvarjehanda förändringar af Breccia och Sandsten, som äro sammansatte af andra hällearters delar.
      Vid alla förenämde hufvudsakeliga hällearter tilläggas åtskillige nyttige anmärkningar, jemte uplysande exempel, om deras mer eller mindre benägenhet at vara malmförande, hvilket gör denna vackra afhandling, mycket gagnande för bergsmanna-kunskapen. Mera härom kan ses under de här upräknade hällearters särskilta namn.

Hälleflinta, Petrosilex, (Hornstein, Horngestein, Feuerstein, Felskiesel, ellerBergkiesel) är en flinta, eller kisel, som äger de flesta egenskaper lika med allmän flinta och med agatslägtet; men som denne flintart ofta finnes utgöra hela berg, har hälle-namnet blifvit honom tillagt, hvaremot bössflintan (Pyromachus) och agater vanligen ej förekomma annorlunda än uti körtlar, sällan uti gångar, i andra stenarter inbäddade. Jemte denna allmänna skilnad kunna följande hälleflintans kännemärken i akttagas, såsom:
      1:o. a) Dess specifiqua tynd är til vatten minst som 2,542 och högst som 2,593 til 1,000. Den är således nära lika med fältspat och sandsten, men mindre än järnhaltig jaspsi, som går til 2,676.
      b) Faller vid sönderslagning uti oviss figur, men uti berg ofta qvadrig med släta lossnor.
      c) Är sammansatt af något gröfre gry än flintarterne, och tager föga glänsande politur.
      d) Gifver väl eld emot stål, men mindre än bössflinta, och är äfven mera skör samt i brottet olika.
      e) Har en något glänsande gnistrig yta, och är merendels halfgenomskinlig uti tunna kanter, hvaruti, äfvensom uti mindre hårdhet, den skiljer sig ifrån jaspis, hvilken har en matt yta, liknande torrt ler, samt är opak och tager skön politur.
      f) Vittrar något med tiden på ytan uti fast klyft.
      2:o. Hälleflintan gifves af åtskilliga förändringar uti färgen, såsom vid Sala grufva, hvarest den fås:
      a) Blekröd, köttfärgad, i spelhus-sänkningen vid Carls Schacht.
      b) Grönaktig. Latorts-schachtet.
      c) Hvitgul. Förhoppningen.
      d) Hvit, på samma ställe.
      e) Blå, med glansgnistror, ifrån Prinsens Ort.
      f) Grå. Fogelorten.
      g) Hvit, Blå och Gulådrig. Förhoppningen. - Ifrån andra ställen gifves hälleflintan.
      h) Svart och mörgrå med hvita, eller gulaktiga och stundom rödprickigasmala ränder, dels räta, parallela, dels ormslingriga, som utgöra en nog vackerBandsten, eller Bandjaspis. Finnes vid Dannemora järngrufvor.
      i) Grofgnistrig, eller Isug, blekröd och brunaktig, qvadrig, stundom med hvita calcedon-ådror genomdragen. Utgör hällebergen omkring Almvik i Calmare Län.
      k) Svart och grönaktig. Formerar gångberget vid Hällefors Wästra silfvergrufve fält.
      När hälleflintan faller mycket fin, med vackra färgor, har den fått namn afBergsagat.
      3:o. Hälleflintan utgör stundom grundämnet til en hälleart, med synlig inblandningaf andra stenarter, såsom med Qvarts allena; med någon stenhärdad Lera: med Fältspat och Qvarts: med Kalk, då den väl kan gifva eld emot stål, men tillika på sina ställen gäsa med skedvatten: med Granaterinstänkt, ofta halfgenomskinlig i tunna kanter. Sådan är den randigeNannistersten. Se detta namn. Uti dylik form af hälleart, och då någon järn halt tillika infinner sig, får den hos tyska bergsmän egenteligen namn af Kieselfels, eller Hornfels, (Saxum Siliceum) samt räknas då at vara malmförande, hvaruppå de guldhaltige klyfterne vid Facebaj uti Siebenbürgen, och vidKatharinenberg i Siberien, skola gifva öfvertygande bevis. Såsom gångart förer den ofta malmer och ädla geschicker, til exempel guld och silfver i Siebenbürgen och Siberien, Blymalm vid Freyberg, o.s.v. Vid Joachimsthal i Böhmen finnes dels uti rödlätt, dels grå hälleflinta, så väl rika silfvermalmer som kobolt och vismut. På detta ställe är äfven anmärkt at denne stenart, vid gångars öfverkorsning, medför förädling. Gedieget silfver uti hälleflinta träffas vidJohanngeorgenstadt, vid Felsöbanya i öfver-Ungern och uti Tyrolen. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, s. 142, samt VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, s. 90.
      Stundom träffas gångar och drummer af hälleflinta, i synnerhet uti kalkberg, af olika färgor och finheter.
      Uti Långbanshytte järngrufva, i Gåsborns Socken och Vermeland, brytes ibland järnmalmen den finaste hälleflinta, dels lefverbrun, dels cinnober-röd, som likväl bör räknas til jaspis, så vida den äger samma finhet och tager skön politur. Gemenligen är den dock af instänkte järnmalms-gnistror skadad, samt dessutom nog järnhaltig, så at dess specifiqua tyngd går til 2,951.
      4:o. Uti elden förlora hälleflintor sin färg, blifva hvita, opaka: äro nog strängsmälte, dock mindre än qvarts och agat, då härifrån undantagas deIsige, eller qvartsblandade, hvilka äro mera eldhärdige och i det närmaste lika med qvarts.
      Hälleflintans beståndsdelar hafva genom chemisk analysis funnits vara mäst Kisel, mindre Lera och minst Kalkjord, intimt förenade, til mer och mindre mängd, efter arternas beskaffenhet. Se BERGMANS Opusc. Chem.Vol. II s. 112.
      Herr KIRWAN uti London har erhållit en hvit blåaktig hälleflinta, ellerBergkiesel, som hos Grefven DE LAURAGAIS skall brukas til porcellain och blifvit utgifven för fältspat. Dess specifiqua tyngd har allenast varit 2,556, och genom anstälde försök befans den innehålla 10 procent vismut, jemte kiseljord och lera. Se CRELLS Chemische Annalen för 1784, 6:te stycket, s. 523.

Hälpinnar äro vid vattuhjuls byggnad de långa och runda kaflar, som sammanhålla hjulringarne och armarne. De indelas så, at en hälpinne kommer bakför hvar och en skofvel, til hjulets och hjulskoflarnes styrka.

Hæmachates, Se Agat.

Hæmatites, Se Blodsten.

Häng-Bij, Se Bij.

Hängande, eller Hängande Vägg, kallas det berget, som formerar öfra sidan af en donlägig malmgång, eller ligger ofvanuppå honom och således blifver öfverhängande, sedan gången är utbruten. Liggande väggen är det däremot svarande berget, som ligger under gången uti en viss docering.

Hängcompass, Se Compass.

Hängjärn äro de järn, hvarmed skorstenar, eller rökkåpor, uti vissa verkstäder, stundom uphängas på någon bjelke under taket, då det faller olägligt at stödja dem ifrån grundmuren. Brukas endast för glödgugnar och smärre härdar.

Hänglafve, Flake, är en af plankor och stockar sammanhäftad plan, eller brygga, som nyttjas uti grufvor, hängande på tvenne starka linor som en vågskål, då något nytt inslag skall göras på grufväggen, eller uti et schacht; eller ock då lösa skutor skola nedsprängas, hvarvid et par grufvearbetare kunna rymmas på denna flake, ehvar den hänges.

Hängradel kallas et groft hängande såll, som brukas vid grufvor til syltors ränsande: är flätadt uti rutor, af järntråd, och uphänges uti en ställning med 4 tågstumpar. Skiljer sig ifrån Kastradel däruti: at det senare ställes lutande til 45 grader och at grufvesyltan, som därmed skall ränas ifrån gröfre stengrus, kastas däremot på lika sätt som brukas til sands risslande vid tegelbruk. Detta senare anses at göra bättre verkan än hängradel.

Hängsel, eller Hängseljärn, äro järnlänkar, hvarmed bäljtrådorne äro häftade vid stråkträdet på bäljlocket och hvarmed locket neddrages, då kammen trycker på trådan. Se Bälj.

Härd (Herd) kallas vid smältverk det rummet, hvaruti metallen antingen directe smältes och tilgodogöres, eller ock metallen, eller godset, samlas, sedan det redan smält uti en öfver härden bygd ugn.
      Det förra heter smältning på öpen Härd och brukas, då metallen skall renas ifrån oarter, eller ifrån sämre metaller, såsom då kopparen garas, eller då et gutit skört tackjärn skall bringas til smidighet. Til detta ändamål äro vid järnverken många arter af härdar, efter olika arbets-methoder, inrättade, såsom:
      a) Tyskhärd, där tackjärnet smältes och tilgodogöres på tyska viset. SeHammarsmedshärd.
      b) Vallonhärdar äro af tvenne slag, Smältare- och Räckarehärd. SeVallonsmide.
      c) Half-vallonhärd. Se Half-vallonsmide.
      d) Stålhärd, där tackjärnet smältes til stål. Se orden Stålhärd och Råstål.
      e) Osmundshärd. Se Osmundssmide.
      f) Rännverks-Härd. Se Rännverkssmide.
      I allmänhet kallas äfven Härd det eldrum, hvaruti koppar, eller järn, allenast upglödgas vid utsmidning; men om sådane härdar äro små, så at därvid kan brukas allenast en enda pust, såsom vid klensmide och spiksmide m.m., få de rättast namn af Äsjor.
      Sluten kan en härd kallas, då en ugn är bygd däröfver, hvaruti malmer smältas directe genom kolen, och då den därutur reducerade metallen samlas uti härden samt därifrån flytande utstickes. Sådane smälthärdar, med deras ugnar, äro af mångfaldigt olika beskaffenhet, efter metallernes och deras malmers olika art och förhållande uti smältningen. I allmänhet kan anmärkas.
      1:o. Då härden är innom ugnen, eller directe under ugnspipan, heter det vid tyska bergverken das Schmelzen über den Tiegel. Härvid förstås egenteligen med Tiegel det uti redningsstybbet formerade rum, hvaruti den smälta metallen samlas, och med Herd menas hela det ugnsrummet, hvaruti tigelen är formerad, eller inslagen. Denne inrättning nyttjas i synnerhet vid masugnar,Blauösen och Zerrenösen, då härden får namn af Ställe och är då murad af eldfast sten, ganska tätt. Se Masugnsställe. Detta smältningssätt brukas ock af ålder vid en del suluugnar, samt i synnerhet vid tenn- och blysmältning, där godset samlas uti den under ugnspipan af sammanblandadt ler och kolstybbe instötte härden, och därifrån uttages med järnskopor, som dock tyckes vara den sämsta methoden. Uti Ungern kallas detta das Schmelzen über den Sumpf. I egentelig mening betecknas likväl med detta talesätt den redning, då lerblandadt stybbe endast inslås på ugnens botten, men ej vid sidorne, så at det smälta godset innehålles innom fodermurarne. Das Schmelzen über den halben Sumpf säges, då härden uti ugnen ej aldeles räcker upp til Brandmuren, eller bakväggen, som står midtemot och börjas lika hhögt med bröstet. Se CRAMERS Metallurgie, tredje Delens 1:sta afdelning, s. 12.
      2:o. Das Schmelzen über den Stich, eller durch das Aug, kallas, då metallen intet stadnar uti någon härd innom ugnen, utan utflyter, så fort den nedkommer, på en sluttande ugnsbotten, och stadnar uti den utanför ugnen inrättade härden, som Förhärd (Vorherd) kallas, och hvarifrån den kan utstickas. Sådane ugnar nyttjas i synnerhet, där blyiske silfvermalmer komma at smältas.
      Om metallen genom tvenne ugnsögon, eller öpningar, växelvis utrinner uti två  särskilta och motsvarande i förhärden utskurne rum, eller stybbeshärdar, får inrättningen namn af Brillosen. Se vidare detta namn. Men om bredevid förhärden en annan mindre härd, Nebenherd, eller Stichherd, kallad, anlägges, hvaruti metallen utstickes, upkommer en Krumosen.
      Huru smälthärdar uti ugnar formeras och inslås ses på sina särskilta ställen.
      Härd tages ock uti flera bemärkelser, såsom:
      a) En sluttande brädplan, hvaruppå fint bokade malmer vaskas. SePlanhärd. Den är af åtskillig beskaffenhet, såsom Blotthärd, eller Glauchherd, och Stossherd¸ hvilka under sina särskilta namn förklaras.
      b) Härd ensamt betyder ock det samma som Härdbly. Se detta ord.
      c) Herd kallas äfven vid tyska grufve-vindar den cirkelrunda banan, hvarpå hästarna hafva sitt omlopp.

Härda (Härten) är i allmänhet at göra vissa metaller hårdare, än de vanligen äro. Någre härdas genom kallhamring, såsom järn, koppar och messing, eller genom sammansmältning med andra metaller, såsom koppar med tenn m.fl. Men egenteligen förstås här sättet at härda Stål, hvartil intet behöfves mera konst än at göra stålet rödvarmt och afsläcka det uti vatten, eller annat liquidum. Mjukt och rent järn kan på detta sättet intet härdas, utan måste då först, antingen altigenom vid stålbränning, eller allenast på ytan, medelst insats-härdning, förvandlas til stål. Ehuru enkel denne härdnings-konsten är, fordrar den dock ganska mycken förfarenhet, kunskap och upmärksamhet, om den skall kunna verkställas med den försigtighet, som stålsorter af mångfaldig olikhet fordra och är nödig för de många skiljaktiga ändamål, hvartil stålet kommer at nyttjas, och hvarefter hårdheten och finheten bör vara lämpad.
      I allmänhet kunna följande reglor til en god stålhärdning i akttagas:
      a) At hvar och en stålsort fordrar en egen grad af varma uti upglödgningen, uti hvilken grad det vid afkylning uti vatten, eller vid härdning, blifver som bäst.
      b) Det som behöfver minst hetta til härdning och blifver finast i brottet, kan hållas för det bästa. Efter afkylning med alt för svag hetta tager stålet ingen härdning och genom starkare upglödgning, än som behöfs, blifver det groft i brottet, vekt, skört och skadadt.
      c) Graderne på glödgningshettan kunna aldrig med säkerhet beskrifvas, utan måste läras genom långlig öfning. Dock kunna til någon hjelpreda, följande glödgnings-grader på färgen anmärkas, såsom: Ljus- eller rosenrödfärg är den högsta, som kan vara lämpelig på de vekare sorter af garfstål.  För medelmåttigt hårda bränstålsarter är färgen på omogna kersbär skickeligast; men för hårda bränstålsarter och för gjutstål bör glödgningen ske uti denhalfmogna kersbärsfärgen. Med mörkare färg erhålles ingen härdning.
      d) Det stål, som skall härdas, bör vara fritt ifrån tjock glödspån och således uti finare arbeten befriadt därifrån genom hamring, filning, eller slipning.
      e) Om stålet härdas med den hetta, som det kunnat erhålla under stark smältning, blifver det aldrahårdast och finast.
      f) Stålets upglödgning bör ske uti ren och frisk koleld, så jämnt och fort som möjeligit är, ty eljest tager det för stark glödspån, jemte något järnskinn, och förlorar både uti hårdhet och styrka. Den som råder at låta stålet ligga ochmasa sig i kolelden, röjer sin okunnighet uti härdnings-konsten. At upvärma små knifblad m.m., uti glödgande bly, är en onyttig konst.
      g) Ju kallare vattnet är,  hvaruti afkylningen sker, ju starkare blifver stålet härdadt, men tillika benägit at brakna, om det är uti tunna arbeten. För bergnafrars härdning är snöblandadt vatten det bästa; men för eggjärn och fjädrar sker bästa härdningen uti talg, eller olja. Konstigt hopsatte härdvatten äro ofta sämre än rent vatten, och bestå stundom af narraktiga blandningar, såsom af hvittlöks och flere örters safter. Hvar man kallar brakt källvatten, eller brunnsvatten, hvaruti såpa, eller tvål, intet vilja lådras, heter hos TyskarneHartwasser och har funnits tjenligast för stålhärdning. Hett och ljumt vatten är i alla fall odugligt at gifva stål tilbörlig hårdhet. Jämnför ordet Härdvatten.
      Starkaste härdningen sker uti vattubrynet, där luften och vattnet stöta tilsammans, och i anseende därtil är nödigt at det arbete, som fordrar en god härdning, ej kastas handlöst i vattnet, utan småningom neddoppas, dock så fort at det emedlertid ej kallnar. Utan tilkomst af frisk luft sker ingen härdning, och intet heller uti lufttomt rum. Under neddoppningen, eller afkylningen, bör äfven röras uti vattnet, at stålet får ömsa rum.
      h) Om stålet, efter härdningen, får en ren silfverblank yta, är tecken at det är af god och jämn art. I fall svarta ränder visa sig därpå, utmärka de mjukare tågor. Til eggjärn bör dock stålet ej slå sig fullkomligen rent på ytan, emedan härdnings-hettan då varit för stark.
      i) Vissa arbeten, som hafva en ojämn tjocklek, såsom: knifblad, klingor, lior m.m., äro benägne at under härdningen taga fina tvärbrakor uti eggen, som på knifvar förekommes, om härdningen sker uti talg, eller uti vatten, som är öfverstöpt med en talgbotten.
      k) Någre arbeten, såsom filar, m.m. fordra den största hårdhet och böra därföre öfverstrykas med någon smörja, som sitter på under upglödgningen och befordrar ytans hårdhet. Detta kallas Sätthärdnings-pulver, hvilket kan bestå af hvarjehanda ämnen, hvaribland sot och kol af brända horn, jemte något koksalt, är det förnemsta. Se Sätthärdning.
      Om stålhärdning kan vidare läsas uti Järnets Historia §. 276-280; äfven J. J. PERRETS Memoire sur l'acier, s. 970 f., samt JOH. S. HALLES Practische Anweisung alle Stahlarten zu kennen und zu härten, m.m., tryckt 1783.

Härdbly, eller Härd (Herd), kallas det förglasade bly, som, under guld- och silfverdrifningar, uti teften insupes och således därmed utgör en massa, bestående af aska och blykalk. Vid friskningar gifves det vanligen 50, högst 60 procent bly. Då en silfverdrifning ej gått väl, är härdblyet stundom silfverhaltigt, innehållande silfverkorn, hvilka upkommit af det verkbly, som blifvit skildt, eller skingradt, ifrån den större massan, och särskilt afdrifvit. Sådane inblandade silfverkorn heta stundom Härdkorn.

Härdbrott (Sauen, Schlackensauen) kallas af några det hoprusade nasgods, som, efter slutad skärstens- eller sulubruks smältning, brytes utur härden och vid kopparverken äfven får namn af Bottennas, eller Sulunas. MedSchlackensauen förstås dock uti Tyskland egenteligen det härdbrott, som faller vid tennsmältning. Se Tenntilverkning.

Härdflod (Herdfluth), Se Aster.

Härdkula, Se Hytteredskap 8:o, c).

Härdkusar, Se Dalkare.

Härdlag är et ord, som vid koppar-smältugnar skall betyda det rum, näst frammanför ugnen, hvarest smältaren står, när han upsätter verk, utdrager slagg o.s.v. Vid kopparsmide heter spisens äril Härdlag.
      Vid de låga Tyska kopparugnarne (Kupferfrischofen) ligger en flat stor sten framför slaggsumpen, likasom et trappsten, hvilken Trittstein kallas, hvarpå smältaren stiger, då verket skall upsättas.

Härdrum, Se Planhärd.

Härdslef, Se Hytteredskap, 2:o t).

Härdspång, Lacktak, Lacktrol, vid tysksmide, eller Lackstan hos Vallonerne, kallas det främsta rummet i härden, som är betäckt med en 2 ½ a 3 alnars lång tackjärnshäll, på öfra sidan halfrund och försedd med trenne stycken gutne knölar, hvaremot brytes med spettet, under arbetet i härden. Under denna Lacktro är Slaggögat, eller utloppet för slaggen ifrån härden. SeHammarsmedshärd.

Härdtrummor (Anzüchten) kallas de trummor, som muras, uti grunden, under smälthärdar och ugnar.

Härdvatten kallas egenteligen sådant med konst præpareradt vatten, hvaruti stål, vid afsläckningen, kan erhålla mera hårdhet än uti rent vatten. Föreskrifter därtil gifvas, uti konstböcker, mångfaldige och merendels onyttige. Om åstundad verkan skall erhållas, böra uti sådant vatten salter vara uplöste, som åstadkomma något mer än vanlig köld, genom hvilkens högre grad härdningen i synnerhet åstadkommes. I sådant afseende kan det af Herr LAURÆUS, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1748, s. 70, beskrifne härdvatten, bestående af vatten, urin, brändt salt och saltpetter, ej vara aldeles onyttigt för grassticklar och andra småsaker. Det brända saltet, såsom bidragande til rost, kan dock aldeles vara borta. Jämnför i detta ämne ordet Härdning.

Härdväggar, eller Härdverke, kallas de järnhällar, som utgöra trenne sidor i en hammarsmedshärd. Se ordet Hammarsmedshärd.

Hären kallas vid vallonhamrar den hällen, eller väggen, uti smältare-härden, som gösen ligger uppå och hos Tysksmeden heter Askvägg, eller bakvägg, samt är midt emot slagghålet, eller härdspången.

Härtlinge, Hartwerk, kallas de tennhaltige och arsenikaliske järnfärskor, som tillika innehålla något koppar och brytas utur ugnarne vid tyska tennsmältningar. Se Hamburger Magazin, Vol. V, s. 286. At förminska denna olägenhet af härtlingar, utdrages ifrån den bokade tennmalmen, med magneter, så mycket järnmalm som möjeligit är. Den vid tennmalmerne medföljande volfram förmenas i synnerhet förorsaka härtlingen.

Hästkonst kallas den vattu-upfordrings machin, som drages af hästar.
      Sådan inrättning nyttjas vid nya grufvor, som ännu ej hunnit til något betydande, men likväl så stort djup, at vattnet ej kan beqvämligen med handspel upfordras; och är bygd på samma sätt som en hästvind (se Vind), allenast med det undantag, at här ej behöfves någon vindkorg, och at öfverst på sjelfva stocken, hvilken af hästarne omföres, är fästad en järnhvef, som drager en stång, utaf hvilken sedan, medelst et brott, pumpkålfvarne updragas.
      Uti små och mindre vattusjuka grufvor kan äfven, jemte malmens upfordrande med lina, vattnet tillika utdragas med pumpar, om uti samma vindstock en hvef insättes, ofvanför linkorgen, och en liten stånggång därifrån ledes til pumparne; men som hvarje pump härvid ej gör mera än en sugning vid hvarje hästens omlopp uti vinden, går pumpningen härmed alt för långsamt och drägten blifver äfven mycket ojämn. Til detta felets afhjelpande har en särskilt hästkonst blifvit inventerad af Herr Commerce-Rådet POLHEM, at nyttjas uti djupa och mera vattusjuka grufvor, medelst utväxling. Sammansättningen af denna hästkonst ses af Tab. XX. Fig. 1 utvisar denna machin uti plan och Fig. 2 uti profil.
      a är et stjernhjul med 33 kuggar, fästadt på den perpendiculera vindstocken. Af detta stjernhjul omdrifvas tvenne trällor b, b hvardera med 16 hvalar och behöriga hvefvar försedde, vid hvilkas omlopp de därvid fästadtkorgstängerne c, c, draga vinkarmarne uti d, d, fram och tilbaka samt därmed stången e, e, som förer vändvalarne f, f, &c., samt dager på sådant sätt de vid deras armar fästade pumpar upp och ned med en jämn rörelse, och med lika tyngd så vid upp- som nedgåendet, hvarvid eljest med enkel hvef en ojämn tyngd och en för hästarne skadelig ryckning förorsakas.
      Denne hästvind är i synnerhet inrättad för 8 hästar; men kan ock brukas med mindre, eller med dubbelt större antal, alt eftersom grufvans djup fordrar. Huru drag- eller Vindarmarne kunna fästas utanpå hjulstocken, ses af Fig. 3, hvilket i synnerhet är nödigt at nyttja, om 8 armar skola göras för tvenne kransar och för 16 hästar.

Hästsvafvel, Se Svafvel.

Hästvind, Se Vind.

Hätevägg kallas vid blecksmide en tackjärns-häll, som uti varmhärden reses emot formmuren, öfver forman, at försvara den samma emot hettan. SeBlecksmide.

Högben uti hästvind, Se Vind.

Högugn kallas vid svenska kopparsmältningar de suluugnar af 5 til 6 alnars högd, eller stundom något mera, hvilka i senare tider blifvit, antingen med eller utan förhärd, vid de flesta ställen antagne, i stället för de af ålder brukelige låga suluugnar. Se Sulubruk. Sådan högugn svarar ungefär emot tyskarnas Halbe Hohe Ofen; men Hobe Ofen hos dem betyder masugn.

Högupsättning, Se Upsättning.

Hölst, Se Hylster.