Dokumentation av svenskt och finländskt deltagande i europeisk stålforskning – Jernkontorets roll i händelseutvecklingen

Sven Sundberg

När den europeiska kol-och stålgemenskapen (CECA eller ECSC) började sin verksamhet år 1952, stod en gemensam kol- och stålforskning redan från början på agendan.

Verksamheten finansierades genom medlemsavgifter. I enlighet med bestämmelser i fördraget avslutades gemenskapen år 2002. Det europeiska samarbetet hade under denna tid utvidgats till vad som i dag är den Europeiska unionen (EU). Under dessa år hade avgifterna och deras avkastning vuxit till en betydande förmögenhet och intensiva förhandlingar fördes om vad som skulle ske med dessa kol-och stålindustrins samlade medel.

En kompromiss nåddes och medlen överfördes till en fond, Research Fund for Coal and Steel (RFCS), inom vilken kommissionen fick ett större inflytande på verksamheten än de haft inom ECSC.

När det europeiska samarbetet utvidgades år 1995 genom att bl.a. Sverige och Finland anslöt sig, kunde stålindustrin i dessa länder som fullvärdiga medlemmar delta i den europeiska stålforskningen inom ECSC och genom detta kunde bl.a. de dåvarande Metallurgiska Forskningsstationen (Mefos) i Luleå och Institutet för metallforskning (IM) i Stockholm samt nordiska högskolor och universitet delta i de europeiska forskningsprojekten.

Sverige och Finland har varit mycket framgångsrika med att få forskningsmedel. En orsak till detta har varit att de svenska och finländska projektförslagen har varit bra. En annan att man genom den gemensamma forskningen inom Jernkontoret, har varit van att arbeta i gemensamma projekt av den typ som finns inom ECSC och RFCS. Det goda rykte som branschinstituten Mefos (numera Swerim i Luleå) och IM (numera Swerim i Stockholm) hade i Europa, samt deras omfattande kontaktnät, har även varit en starkt bidragande orsak till framgången. Jernkontoret beslöt att utse en person att handha europeiska forskningsfrågor och tillhörande regelverk, samt hålla medlemsföretagen informerade om detta.