Peder Månssons Bergsmanskonst och relaterade texter

I moderniserad språkform och med kommentarer av Rolf Manne

Med denna publikation önskar Jernkontoret Bergshistoriska utskott rikta uppmärksamheten på en unik svensk författare, Peder Månsson, som i det tidiga 1500-talet sammanfattade den tidens vetande om bergsbruk, läkekonst, alkemi, meteorologi, uppfostran, fyrverkeri, krigskonst, ädelstenar, glas, sjöfart och mycket mera. Han författade sina verk medan han var i Rom 1508–1524, och han skrev dels på latin, dels på svenska. Efter sexton år vände han hemåt för att bli biskop i Västerås, men dessvärre fick han inte själv uppleva att få se sina verk tryckta. Några av dem cirkulerade dock som avskrifter.

För en modern metallurg är hans skrift om Bergsmanskonsten en värdefull källa till senmedeltidens syn på mineraler, malmer och hyttkonst. Det är förmodligen första gången sådana ämnen är behandlat på svenska. Att läsa manuskriptet på ålderdomlig svenska är emellertid i dag ganska besvärligt. Professor Rolf Manne har därför underlättat för den moderna läsaren genom att översätta ålderdomliga svenska ord och begrepp till modern svenska. Han har även identifierat gamla europeiska och asiatiska ortnamn samt utarbetat en utförligt notapparat. 
Största delen av Bergsmanskonst är påverkad av Peder Månssons respekt för den efterlämnade kunskapen från Plinius och Albertus Magnus, som ofta refereras tämligen kritiklöst. På en begreppsmässig grund av kvicksilver, svavel och vatten utvecklade man de för oss svårt förståeliga förhållanden, som upptager en stor del av Peders Månssons skrift, och som var en väsentlig grund för dåtidens alkemiska operationer.

Men när det kommer till det viktiga svenska bergsbruket rörande järn, koppar och silver tycks han i hög grad bygga sina iakttagelser på egna erfarenheter från Bergslagen. Dessa upplysningar är väsentliga, eftersom vi här får en ögonblicksbild av svensk metallurgisk verksamhet, således får vi bland annat upplysningar om ugnens storlek, konstruktion och drift.

Två ämnen, salt och alun, behandlar Peder Månsson med stor insikt. Han har möjligen själv på sin resa till Rom besökt, eller i varje fall hört om de berömda saltlagren i Lüneburg, Stassfurt och Halle, och han tror att ”Gud också har begåvat Sverige med saltkällor”, som ännu inte upptäckts. Rörande hans personliga kännedom om alun är vi på säkrare spår, för han berättar att han själv har besökt ”alunberget” vid Tolfa, cirka 50 kilometer nordväst om Rom. Han ger en mycket utförlig beskrivning av alunframställningen här och tillfogar – som han brukar göra – vad auktoriteterna, i detta fallet Plinius, vet om aluns påverkan på den mänskliga kroppen.

Peder Månssons stora verk Bergsmanskonst har varit publicerad förut, men inte med så stor insikt och tillgänglighet, som det nu föreligger här. Professor Rolf Manne har med sin kemiska bakgrund bearbetat det medeltida verket, så att det nu kan läsas med interesse och förståelse.

Rapporten har ett förord av Vagn Fabritius Buchwald, författare till bl.a. Iron, steel and cast iron before Bessemer.

Se även:
En avskrift av Robert Geetes utgåva från 1915 av Peder Månssons Bergsmanskonst finns att ladda hem i pdf-format, se Från bibliotekets samlingar.