Norberg och järnet

Ing-Marie Petterssson Jensen

Detta är en arkeologisk studie av kontinuitet och förändring i gruvbrytning och bosättning 1000–1500. I mitten av 900-talet var Norbergs bergslag glest bebyggt, men i slutet av vikingatiden eller tidig medeltid visar analyserna en betydande expansion av jordbruket.

Baserat på dateringen av de medeltida masugnarna verkar 1200-talet ha varit den viktigaste expansionsfasen för hyttdrift i området. I början av 1300-talet kan det ha funnits 121 masugnar omkring Norberg. Under senare delen av medeltiden, efter digerdöden, var totalt 30 procent av masugnarna nedlagda.

Den kristna ideologin bröt makten hos de lokala vikingatida stormännen och upphävde deras starka kontroll över järnets väg till konsumenten. Detta bidrog till att järnframställningen ökade och fick hantverkare och järntillverkare att stärka sina sociala positioner. Dessa aktörer hade också mycket att vinna på en allt starkare monarki. Utvecklingen av städer och handel skapade helt nya vägar och institutioner för järnets transport från hyttorna. Detta skapade förutsättningar för bergsmännen att frigöra sig från de gamla strukturerna som kontrollerade gruvorna och handeln
. 
Efter digerdöden var det allt viktigare att vara mer självförsörjande och att uppehålla sig på orten, vilket är anledningen till att så kallade bergsmanna-organisationen stärkte sin position och blev dominerande. Men samtidigt upphörde den första storskaliga industrialiseringen av Norbergs bergslag.