Jernkontorets 275-åriga historia

1747 var året då Jernkontoret grundades och har sedan dess verkat för att stärka järn- och stålindustrins konkurrenskraft. Därmed kan det svenska stålet fortsätta att bidra till sysselsättning, exportintäkter, innovationer, ökad välfärd och hållbar samhällsutveckling.

Stål har genom historien haft stor betydelse för samhällsutvecklingen och stål är idag helt nödvändigt för utvecklingen av det hållbara samhället – globalt. Fossilfri stålproduktion ligger precis runt hörnet och med en gemensam vision, Stål formar en bättre framtid, står den svenska järn- och stålindustrin starkt rustad inför de kommande 275 åren.

Jernkontoret 275 år – jubileumsfilm

Jubileumsfilmen nedan summerar det svenska järnets och stålets betydelse genom tiderna och lyfter de spännande möjligheter som ligger framför oss, inte minst i form av fossilfritt stål som kommer att minska koldioxidutsläppen avsevärt. (Filmen är cirka 35 min lång.)

Klicka här för att se en kort version (10 minuter) av jubileumsfilmen.

Här finns en trailer (54 sek) för jubileumsfilmen.

Klicka här för att se filmen med text på engelska. 

Kunglig stadfästelse den 29 december 1747

Sverige var vid 1700-talets första hälft den största järnexportören på världsmarknaden. I slutet av 1730-talet svarade utförseln av järn för tre fjärdedelar av den svenska exportens totalvärde. År 1729 inträffade emellertid ett prisfall, som förvärrades de följande åren. Bruksägarna fick allt mindre betalt för sitt järn. Myndigheterna försökte med olika medel rädda den för landet viktiga järnhanteringen, men dessa försök gav små resultat.

År 1743 föreslog så Anders Nordencrantz, en uppslagsrik affärsman och flitig författare i ekonomisk-politiska spörsmål, att krisen skulle avhjälpas genom att ett järnkontor inrättades. Med detta avsåg han en organisation, som skulle köpa upp allt svenskt järn och släppa ut det på marknaden först sedan priset stigit till skälig nivå. Efter diskussioner reviderades detta förslag till att innefatta endast stödköp av järn.

En överenskommelse om en sammanslutning slöts den 17 mars 1744 i Stockholm av utsedda företrädare för järnbruksägarna. Denna sammanslutning är ursprunget till Jernkontoret. Bland bruksägarna blev dock anslutningen till denna sammanslutning inte så allmän som initiativtagaren hade hoppats och som syftet förutsatte.

Förhandlingarna om Jernkontorets organisation fortsatte då under de följande åren och på initiativ av järnexportören och hattpolitikern Thomas Plomgren (bild nedan) gjordes ett omarbetat förslag. 

Pådrivande i detta var bland andra de personer som senare skulle bilda Jernkontorets fullmäktige, bergmästaren Erik Stockenström, häradshövdingen och bruksägaren i Värmland Carl Gustav Löwenhjelm samt brukspatronen Jean Lefebure. Detta förslag bifölls i sekreta utskottet och den 29 december 1747 gav kung Fredrik I sin stadfästelse av Jernkontoret i ett kungligt brev, som kan sägas vara Jernkontorets stiftelseurkund.

Jernkontorets uppgift

I det kungliga brevet fastslogs två huvuduppgifter för Jernkontoret, nämligen dels att arbeta för skäliga priser på järn av olika slag, eventuellt genom stödköp, dels att underlätta järnhandelns finan­siering genom att betala räntorna på de lån, som riksbanken lämnade på vågfört järn. En fond för detta skulle bildas genom att köparen av järnet skulle erlägga en avgift, en daler per skeppund stångjärn, då järnet uppväg­des på järnvågen.

Jernkontorets uppgift skulle också vara att på allehanda sätt stödja järnhanteringen. Detta innefattade inte bara ekonomisk hjälp till bruksägare och järnhandlare utan även i många andra avseenden. Så till exempel började Jernkontoret att ge bidrag för utländska resor för "kunskapers samlande" rörande den utländska järnhanteringen, både i anseende till dess kvantitet, kvalitet, pris, konsumtion osv. En av de många som fick reseanslag var Reinhold R Angerstein, ägare av flera manufakturverk och Jernkontorets direktör för det grövre stångjärnssmidet. Under 1750-talet reste han över hela Europa och beskrev både i ord och bild vad han upplevde i de olika länderna. Hans omfattande reseanteckningar om Europas järnindustri fyller åtta tjocka volymer.

Även själva tillverkningen av järnet ansågs kunna utvecklas. Kvaliteten hos det svenska järnet var betydelsefull för att konkurrera gentemot det utländska järnet och för att öka exporten. Ett led i att hålla kvaliteten hos det svenska järnet uppe var inrättandet av övermasmästarämbetet 1751. Detta ämbete innebar en kontroll av tackjärnsframställningen. Detta var huvuduppgiften får ämbetets innehavare ända tills det upphörde 1856. Den första innehavaren av detta ämbete var den kände bergsvetenskapsmannen och kemisten Sven Rinman. Efter hand utökades antalet övermasmästare till som flest fem stycken med var sitt distrikt. Övermasmästarämbetet för det finska distriktet upphörde dock redan 1809 genom Sveriges avträdelse av Finland.

Utvidgade uppgifter

Från början hade kontoret varit avsett endast för stångjärnshandeln. Men under frihetstiden fanns det i den ekonomiska tankegången en allmän strävan att gynna den fortsatta förädlingen av varorna så att förädlingsvinsten stannade inom landet. Mot denna bakgrund var det naturligt för Jernkontoret att även stödja den inhemska tillverkningen av järnmanufaktur och dess export. Ett kungl. brev år 1752 gav det första tillståndet för vissa järnmanufakturer att anslutas till Jernkontoret och detta utvidgades med tiden till att gälla alla järn- och stålmanufakturverk i landet.

I Jernkontorets förnyade reglemente från 1751 sades, att kontorets kapitaltillgångar även fick användas till utlåning. Genom att Jernkontorets kapital efter hand växte kunde finansiellt stöd därför även ges genom direkta lån till bruksägarna och järnhandlare. Denna utlåningsrörelse, som under lång tid var en väsentlig del av Jernkontorets verksamhet, är numera inte i bruk, men den finns fortfarande inskriven i Jernkontorets nu gällande reglemente.

Under den ekonomiska krisen som på 1760-talet utbryter i Sverige efter det pommerska kriget, riktades hård kritik mot Jernkontoret för dess utlåningsverksamhet. Denna ansågs nämligen ha bidragit till krisen. Mössorna som då hade övervikt i riksdagen försökte avskaffa Jernkontoret. Resultatet av deras strävan blev att Jernkontoret fick ett helt nytt reglemente 1766, vilket bland annat innebar att utlåningen till exportörer och handlande upphörde. Detta nya reglemente höll sig emellertid endast i tre år tills hattarna, sedan de åter kommit till makten, lät upprätta ett nytt reglemente som återställer det gamla Jernkontorets uppgifter. Detta 1769 års reglemente kom att gälla i hela hundra år.

Ekonomisk liberalism

När den ekonomiska liberalismen bröt fram i Sverige i mitten av 1800-talet ändrades i viss mån förutsättningarna för Jernkontoret. Jernkontoret fick ett nytt reglemente men syftet med kontoret var fortfarande att på olika sätt stödja järnhanteringen, dels genom penningmedel till delägarna, dels genom bidrag till teknisk utveckling. Men näringsfriheten medförde att många nya bruk bildades som ville ansluta sig till Jernkontoret. Av denna anledning infördes då en så kallad introduktionsavgift, vilken var avpassad till storleken på brukens smidestillverkning.

Portalen på Jernkontorets gamla hus vid Kungsträdgården. Foto: Wikimedia Commons, Holger Ellgaard.

Under den ekonomiska liberalismens tid avskaffades också övermasmästarämbetet och liknande anstalter som efter hand hade inrättats av Jernkontoret för att förbättra järntillverkningen i tekniskt hänseende. I stället lät man bevilja ett årligt anslag till stipendiater. Vissa av dessa knöts till Jernkontoret som smidesverkmästare eller ingenjörer. På detta sätt växte i Jernkontoret fram en grupp av "tekniska biträden" som 1904 fick en överingenjör som chef. Sedan 1817 fanns även en tidskrift för bergsvetenskapen, Jernkontorets annaler, i vilken tekniska undersökningar och iakttagelser samt reseberättelser publicerades.

Med ekonomiska bidrag från Jernkontoret gjordes hållfasthetsundersökningar med en provningsmaskin redan under 1820-talet på initiativ av Pehr Lagerhjelm, bergsvetenskapsman och bruksägare i Bofors. Och år 1874 inköper Jernkontoret en provningsmaskin för järn och stål att uppställas på Liljeholmen. Denna Jernkontorets provningsanstalt överfördes 1896 till tekniska högskolan och är ursprunget till statens provningsanstalt. Ett annat banbrytande projekt var Jernkontorets försöksverk i Trollhättan, som drevs under perioden 1912–1916 för att göra försök med elektrisk tackjärnssmältning. För att bruksägarnas bidrag till tekniska framsteg skulle bli mer permanent bildades 1926 en mer fast organisation för gemensam forskning mellan järnverken efter mönster av den tyska Verein deutscher Eisenhüttenleute, men administrationen har därefter i flera hänseenden modifierats och moderniserats.

Skiftande trender

Med den ekonomiska liberalismen på 1850-talet upphörde de flesta av järnhanteringens förbud mot export och import. Även tullarna som uppställdes i deras ställe lindrades genom frihandelsvänlig politik i hela västvärlden. Därefter avlöste perioder av protektionism och frihandelsvänlig politik varandra. På initiativ av överingenjören Axel Wahlberg kom Jernkontorets verksamhet från och med första världskriget också att till stor del handla om utländska traktatförhandlingar, tull- och handelsärenden. Efter andra världskriget har tendenser till liberalisering övervägt. Och från 1947 har olika förhandlingar rörande handelshinder pågått inom bland annat GATT. Under alla dessa perioder av olika handelsregler har Jernkontoret alltid spelat en viktig roll som förhandlare i frågor som angår järnhanteringen.

Under de 275 år som förflutit sedan Jernkontoret fick sitt stiftelsebrev, har kontoret upplevt försök till nedläggning, förslag om att ombildas till en renodlad bank eller till ett aktiebolag; det har vid flera tillfällen förändrat sin organisation, lagt till eller dragit ifrån någon verksamhet, eller lagt huvudvikten vid olika göromål, allt efter tidens skiftande behov, men Jernkontorets strävan har dock alltid varit att verka för det svenska stålets kvalitet och därmed dess efterfrågan på den utländska marknaden.