Industrin behöver kärnkraft

Industrin är motorn för tillväxten. Men den förutsätter en långsiktig energiförsörjning. Det är Fredrik Reinfeldts ansvar att se till att Sverige får en långsiktig färdplan för industrins konkurrenskraft. Det skriver Jan Johansson, SCA, Martin Lindqvist, SSAB, Magnus Hall, Holmen och Anders Fröberg, Borealis.

Den 15 april presenterade finansminister Anders Borg regeringens vårproposition. Bilden finansministern tecknade av den svenska ekonomin och dess utveckling var dyster. Tillväxten är låg och arbetslösheten hög. Till del beror detta på situationen i omvärlden där utvecklingen i Europa i övrigt spelar stor roll.

Inom EU finns en ökande insikt om industrins betydelse för att ta unionen ur krisen. EU-kommissionen presenterade i oktober 2012 en plan för en växande europeisk industrisektor. Målet är att vända en nedåtgående trend och lyfta industrisektorns bidrag från nuvarande 15,6 % av EU:s BNP till 20 % före 2020.

Det är självklart mycket glädjande att industrins roll som motor i en hållbar tillväxt på detta sätt uppmärksammas inom EU, men avgörande för att målsättningarna ska kunna uppnås är att medlemsländerna tar sitt ansvar. Det gäller inte minst Sverige. Vi har alla förutsättningar att vara ledande i utvecklingen och gå före med en politik som stärker svensk – och därmed europeisk – industris konkurrenskraft. Insikten om industrins betydelse får inte stanna på EU-nivå. Alliansregeringen behöver inse allvaret och industrins potential genom att ta initiativ till en svensk färdplan för en växande industri.

I en sådan färdplan, där insatser samordnas för att stärka den svenska industrins konkurrenskraft och möjlighet att växa, är vi från basindustrins sida beredda att bidra konstruktivt. Den svenska basindustrin utgör ryggraden i svensk ekonomi och står för nära en tredjedel av de svenska exportintäkterna. Nära 400 000 människor i Sverige är direkt eller indirekt beroende av basindustrin för sin sysselsättning.

En stark basindustri medverkar också till en utveckling av en växande och produktiv tjänstesektor.

Idag genererar ett industrijobb tre arbetstillfällen inom tjänstesektorn och dessutom ger industrin viktiga intäkter till den gemensamt finansierade välfärdssektorn. Framtidens jobb och välfärd är beroende av en stark och växande svensk basindustri.

Sverige kan inte leva på gamla meriter. I en tysk studie som näringslivsinstitutet IW i Köln presenterat pekas Sverige ut som tillhörande en grupp av ”starka men krympande” industriländer. Det är en mycket tydlig signal om att Sveriges position som en av de starkaste industrinationerna hotas om inte frågor som handlar om vår konkurrenskraft tas på största allvar.

Sverige ligger i EU:s geografiska utkant och långt ifrån flera av våra viktiga exportmarkander. Dessutom rymmer vårt land stora avstånd. Vår höga utvecklingsnivå och höga reallöner gör att Sverige varken kan eller ska konkurrera med andra länder genom låga löner eller lågproduktiva tjänster. Sverige behöver en politik som ser till att vi ligger i absolut framkant när det gäller hög utbildningsnivå och industrinära forskning för att det ska vara attraktivt att bedriva verksamhet här.

För den energiintensiva industrin är det avgörande att i en färdplan adressera energifrågan på ett långsiktigt och samlat sätt. En av de viktigaste förutsättningarna för svensk basindustri är en stabil och trygg elförsörjning till konkurrenskraftiga priser. Dagens situation är långt ifrån perfekt, men tack vare tidigare energipolitiska beslut om att bygga ut vattenkraften och kärnkraften har Sverige idag en elproduktion som hittills har gett svensk basindustri tillgång till el till rimligt konkurrenskraftiga priser och med liten klimat- och miljöpåverkan.

Det är en konkurrensfördel som behöver värnas.

Energipolitiska beslut spänner över långa tidshorisonter. De energipolitiska beslut som lade grunden för den nuvarande svenska elförsörjningen fattades av socialdemokratiska regeringar under Tage Erlanders tid, delvis med stöd av flera av dagens allianspartier. Utan dessa beslut under 60- och 70-talen, hade Sverige idag haft högre utsläpp av växthusgaser och en mindre framgångsrik industri – med negativa följder för sysselsättning och välfärd.

Ansvaret för de kommande decenniernas förutsättningar vilar idag på Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering. Statsministern har det yttersta ansvaret för att det idag fattas energipolitiska beslut som på lång sikt tryggar svensk elförsörjning. Än så länge har inte det ansvaret tagits fullt ut. Att avskaffa det tidigare förbudet mot att uppföra nya moderna kärnkraftsreaktorer var nödvändigt – men inte tillräckligt.

Regeringen har konstaterat att Sverige under överskådlig tid kommer att vara beroende av kärnkraften som ett av tre ben i energipolitiken. Det är lätt att instämma i. Det är svårare att förstå varför detta inte följs av ett mer aktivt ansvarstagande för att denna utveckling också ska vara möjlig. Trots att de nuvarande kärnkraftverken kommer att behöva börja avvecklas om drygt 10 år har regeringen sagt att man i handling inte tänker ta något ansvar för att säkra nära hälften av den svenska elproduktionen. Detta läggs istället helt i händerna på de tre stora elbolagen och en elmarknad som till stor del påverkas av politiska beslut.

Ska Sverige kunna bidra till EU:s ambitioner om en växande industri krävs att regeringen tar ett större ansvar än hittills och ger frågor om industrins konkurrenskraft ökad prioritet. Vår uppmaning till alliansregeringen är därför att ta fram en färdplan för en växande svensk industri. Arbetet med att vända trenden och till 2020 göra Sverige till ett ”starkt och växande industriland” kan inte vänta.

Jan Johansson, Ordförande SKGS och VD SCA
Martin Lindqvist, VD SSAB
Magnus Hall, VD Holmen
Anders Fröberg, VD Borealis Sverige AB