Bristande balans mellan klimatambitioner och konkurrenskraft

EU-kommissionen har presenterat ett nytt ramverk för energi- och klimatpolitiken för 2030 och samtidigt ett förslag för att stärka industrins förutsättningar för tillväxt inom EU. Tyvärr är balansen mellan energi- och klimatpolitik å ena sidan, och konkurrenskraft å andra sidan, inte i jämvikt.

Nytt mål för klimatrelaterade utsläpp
Inom klimatområdet föreslås ett nytt mål på 40 procents minskning av klimatrelaterade utsläpp till år 2030 jämfört med år 1990. Målet ska fortsatt uppfyllas med hjälp av bl a utsläppshandel vilket har en stark påverkan på industrin. För förnybar energi föreslås ett bindande mål på 27 procent som dock inte ska fördelas i bindande nationella mål. Det är positivt att det inte föreslås något bindande mål för energieffektivisering eftersom detta och även ökade andel förnybar energi bör ses som medel för att nå minskade klimatutsläpp och ökad leveranssäkerhet för energi.

Mål för konkurrenskraft och tillväxt saknas
För konkurrenskraft finns däremot inget tydligt förslag på mål. Kommissionen visar i sin kommunikation om en ”Industrial Renaissance” vilken betydelse industrin har för EU:s ekonomi och sysselsättning, både direkt inom tillverkningen och indirekt i tjänstesektorn. För att fortsätta utvecklingen av industrin och möjligheter till tillväxt inom EU krävs att investeringar görs kontinuerligt. Det är därför nödvändigt med en ökad tydlighet från politiskt håll att industrins tillväxt måste vägas mot miljökraven. Ett mål för konkurrenskraft och tillväxt med samma tyngd som klimatmålet skulle ge företagen en signal om att investeringar inom EU är långsiktigt hållbart.

Tilldelningen av utsläppsrätter matchar inte kapaciteten
För stålindustrin är klimatmålet och framförallt utformningen av utsläppshandelssystemet de viktigaste delarna i förslaget. Kommissionen föreslår att utsläppshandeln ska fortsätta med nuvarande utformning fram till 2020. Vi ser positivt på att inga förhastade förändringar görs när det gäller vilka sektorer som omfattas av den fria tilldelningen under den pågående handelsperioden. Tilldelningen för perioden är dock avsevärt nedskuren och för svensk stålindustri innebär det ett underskott på ca 25 procent jämfört med befintlig kapacitet. En fortsatt sänkning av utsläppstaket till 2030 enligt kommissionens förslag skulle motsvara ett underskott på ca 40 procent om den fria tilldelningen sker på samma sätt i nästa handelsperiod.

Svensk stålindustri gör klimatnytta
Svensk stålindustri har fördelen av effektiva processer, el med minimala koldioxidutsläpp och energieffektiv malm, men framförallt är det de tillverkade stålprodukterna som ökar energi- och klimateffektiviteten när de används i slutprodukterna*. På det sättet bidrar svenska stålprodukter globalt till ökad hållbarhet. Ökade kostnader som riskerar att minska produktionen i Sverige innebär inte att utsläppen minskar globalt, snarare tvärtom. Konkurrenterna utanför EU har inte kostnader för utsläppsrätter och när det gäller ökat elpris på grund av utsläppshandeln är det även skillnader inom EU. Det snedvrider konkurrensen på den internationella marknaden.

Kommissionens underlag andas en ökad insikt om industrins betydelse och vikten av att väga konkurrenskraft mot miljöambitioner. Men den insikten måste omsättas i reella åtgärder nu så att industri som gör global klimatnytta inte slås ut.

* Forskningsprogrammet Stålkretsloppet har visat att stålets miljövärde i slutprodukterna, t ex fordon, är betydligt större än miljöbelastningen vid tillverkningen av stålet.

För ytterligare information:

Helen Axelsson, energi- och miljödirektör
helen.axelsson@jernkontoret.se, tel 08 679 17 39