Christer Ryman: "Jag tror väldigt mycket kommer att hända inom industrin de kommande 30 åren"

Den första mars tillträdde Christer Ryman som ny forskningschef på Jernkontoret. Christer är utbildad bergsingenjör och kommer närmast från att ha arbetat fem år på Hybrit Development AB. Dessförinnan arbetade han som hållbarhetsdirektör på Boliden. Han har en bakgrund från att ha arbetat med såväl miljö- och energifrågor, strategi, affärsutveckling som regel- och tillståndsfrågor och Christer har även tidigare erfarenhet av att jobba på Jernkontoret, även om det var tre decennier sedan.

Hej Christer! Du har ju arbetat för 30 år sen på Jernkontoret. Kan du kortfattat berätta - vad gjorde du i din yrkesroll då?

– Då, i början på 1990-talet, var jag nyexaminerad bergsingenjör och timanställd på Jernkontoret. Det var under en period när man inte hade några stora forskningsprogram, utan bedrev något som kallades bruksforskning. Jag hjälpte till i några bruksforskningskommittéer och utförde driftsförsök och uppföljningar ute på några stålverk (bland annat i Hagfors och Hofors). Det var en lightversion av det jobb jag har nu, mer att vara assistent till forskningscheferna.

Vad tog du med dig från din dåvarande roll?

– Så här i efterhand kan jag säga att det var väldigt värdefullt för mig som nyexaminerad att bygga nätverk genom att jobba i de här kommittéerna. Det ledde också fram till mitt första vikariat i stålindustrin. Efter det har jag varit ute på industripraktik i tre decennier (skratt) och nu har jag fått möjlighet att komma tillbaka som forskningschef på Jernkontoret. Jag har samlat på mig mycket erfarenhet och jobbat bland annat med gruvor, malm- och skrotbaserad metallframställning, både driftnära och i olika stödfunktioner. Till synes en ganska spretig karriär, men ändå i ett ganska koncentrerat fält, inom primär- och sekundärmetallurgin.

Hur upplever du att Jernkontoret och järn- och stålindustrin har utvecklats på dessa 30 år?

– Om jag ser på svensk järn- och stålindustri så har den inte förändrats så mycket på 30 år, rent strukturellt och i volym. Det skedde större förändringar på 1970- och 1980-talen till följd av energikrisen som medförde omställningar och omstruktureringar inom industrin. Det har inte skett riktigt lika stora förändringar under den tid jag har jobbat. Däremot har den tekniska utvecklingen accelererat och jag tror att det kommer att hända desto mer de kommande 30 åren. Omställningen och synen på industrin inom ramen för EU:s gröna giv, uppfyllande av Parisavtalet, klimatomställningen och överhuvudtaget samhällsutvecklingen, har skapat en väldig drivkraft för förändring. Det känns jätteroligt att jag får komma tillbaka till Jernkontoret och att jag har fått möjligheten att jobba med det jag gör nu.

Du som har arbetat på Hybrit – vad kan du berätta om utmaningarna för fossilfri ståltillverkning?

– Jag tror väldigt mycket på fossilfri ståltillverkning och jag tror att förutsättningarna i Sverige är väldigt goda för att påbörja en omställning mot fossilfri ståltillverkning utgående från järnmalm. Tekniskt och kunskapsmässigt sett finns förutsättningarna men även vad gäller råvaror och energisituationen. Nu har det ju kommit en del frågor och kritik kopplat till elförsörjning. Men jag tror att det är nödvändigt och möjligt att öka produktionen av fossilfri el, och det tycks också finnas en samsyn och acceptans för det från politiken. Stålindustrin är en investeringstung industri och det kräver beslut om reinvesteringar löpande allteftersom befintliga anläggningar närmar sig slutet av sin livslängd. Nu förs en debatt i Sverige om huruvida man ska våga investera i helt ny teknik, men jag menar att det inte är ett riskfritt alternativ att investera i den gamla beprövade tekniken heller, eftersom den med en teknisk och ekonomisk livslängd på flera decennier kan leda till skenande utsläppkostnader och kanske till och med riskera att bli otillåtlig innan den är avskriven. Dessutom finns ju ingenstans i världen där man arbetat så mycket med att minska riskerna och ta steget till en fossiloberoende stålindustri som i Sverige, så varför skulle inte vi våga gå den vägen? Rent krasst handlar det ju också om att eliminera behovet av att importera miljontals ton fossilt kol till Sverige och det glöms ofta bort i debatten.

Du har ju även en bakgrund i Boliden. De är inte ett stålföretag utan tillverkar bas- och ädelmetaller – vad kan vi lära från dem och vad tog du med dig för erfarenheter därifrån?

– Det jag upplevde från min tid på Boliden var att företaget är framgångsrikt på att skapa värden i sin förädling, inte minst genom att optimera mixen av återvunnen och malmbaserad metallråvara på ett fördelaktigt sätt i förhållande till sina konkurrenter. Jag tror vi kommer se mer av det även i stålindustrin. Idag finns ju två typer av ståltillverkning - skrotbaserad och malmbaserad. Jag tror att den malmbaserade tillverkningen som den ser ut idag, med masugnar som tillverkar råjärn, kommer att fasas ut. Över tid och vi kommer i stället att se alltmer av andra typer av järntillverkning. Framställningen av råstål kommer som en följd av detta att se annorlunda ut med anpassade processer och råvaror. Därmed tror jag inte att den traditionella uppdelningen i malmbaserad och skrotbaserad tillverkning, som leder till platta respektive långa produkter, på sikt kommer att bli kvar som vi känner den idag.

Vad kommer du att göra i din roll som forskningschef på Jernkontoret?

– Jag kommer att arbeta med några av Jernkontorets olika teknikområden och forskningskommittéer. Jernkontoret har 15 teknikområden, de förkortas TO, som bedriver behovsmotiverad forskning. Alltså sådant företagen själva bestämmer sig för att satsa på, och som de vill implementera. Jag som forskningschef kommer att vara med och facilitera och driva dessa processer, från idé till implementering och min uppgift blir att hjälpa företagen att bli bättre och konkurrenskraftigare. Vad gäller teknikområdena kommer jag att ansvara för TO 55 som arbetar med restprodukter och under året även ta över TO 23 som handlar om metallurgi och TO 24 om gjutning och stelning. Jag är glad för att ha blivit tilldelad dessa teknikområden då de passar väl med mina tidigare erfarenheter och intressen.

I din nya roll - vilka blir de största utmaningarna för dig att ta tag i?

– Min största utmaning som forskningschef är att fortsätta göra det vi alltid har gjort men utan att köra fast i gamla hjulspår. Med andra ord – att vi kan utveckla och skapa ny energi, trots att vi jobbar som vi alltid har gjort. Det absolut viktigaste och den största utmaningen för mig blir att hela tiden se till att vi skapar det resultat som företagen önskar – både tekniskt, det vill säga forskningsresultaten, och genom nätverkande för företagsrepresentanterna. Kunskapsutbyte är både nödvändigt och roligt för de som jobbar inom järn- och stålindustrin och att ha ett nätverk av ingenjörer och annan personal för att kunna utbyta erfarenheter är värdefullt för alla.

Om du tänker dig ett drömscenario för industrins framväxt – hur ser du som forskningschef att det ser ut?

– Jag tänker i första hand på järn- och stålindustrin och att den inte bara finns kvar och bevaras, utan ska växa och bli större. Det finns en växande efterfrågan på stål i världen men drömmen är ju att vi ska kunna få en volymtillväxt även i Sverige och så länge vi i Sverige är duktiga på att tillverka stål så ska vi göra det och utveckla det svenska samhället. Exemplen på det är ju att det startas nya aktörer som ser affärsmöjligheter, vilket är sporrande för inte minst de befintliga aktörerna som kan behöva kliva fram, utvecklas och göra sig attraktiva.

Avslutningsvis – finns det något du förutser som inte är en stor fråga för industrin idag men som kan bli det i framtiden?

– Jag undrar hur kunskapsöverföring kommer att se ut i framtiden. Digitaliseringen är ju redan här men drivs längre och längre. Jag kan ibland bli lite fundersam över om vi verkligen dokumenterar kunskap lika mycket som man gjort tidigare och ser att det finns en risk att viss kunskap kommer att försvinna. Förr i tiden skrev de ledande bruken egna handböcker i hur man tillverkar stål och de sammanfattade kunskapen i tryck, skrift och i bild – men vi jobbar ju inte på samma sätt idag. När informationen kommer exempelvis i sociala flöden – vem hittar den informationen en generation från nu? Där har det ju skett en stor omställning, även under min yrkesverksamma period. När jag började jobba letade man efter information i ett fysiskt bibliotek eller arkiv. Idag ser jag en risk i att mycket kunskapsöverföring kommer att gå förlorad om kunskapen bara sitter i huvudet på folk.