500-årig tunna avslöjar hur Sverige bekämpade handelsfusk

Kan en 500 år gammal tunna avslöja hur man försökte förhindra handelsfusk på 1500-talet? Fynden från Osmundvraket i Stockholms skärgård ger forskarna nya möjligheter att förstå Sveriges tidiga järnexport. I en ny bok presenteras resultaten från undersökningarna av det unika vraket och den historiska metallhandeln i Östersjöområdet.

Den nya boken som tagits fram i samarbete mellan Jernkontoret och Vrak - Museum of Wrecks/SMMTF. Från vänster: Catarina Karlsson, forskningschef Bergshistoria, Jernkontoret, Annika Roos, vd, Jernkontoret, Anna Arnberg, chef kulturarvsenheten, SMMTF och Jim Hansson, marinarkeolog Vrak - Museum of Wrecks/SMMTF. Foto/källa: Mikael Duncker, Vrak/SMMTF.

Ombord på det 500 år gamla Osmundvraket, som hittades utanför Dalarö i Stockholms skärgård år 2017, finns bland annat tunnor med osmundjärn. En exportvara som spelade en central roll i Sveriges ekonomi under medeltiden och 1500-talet, men som aldrig tidigare påträffats eller undersökts i Sverige. Nu presenteras forskningen kring fynden i en ny bok: Shipwrecks and The Baltic Metal Trade – Metal Production and Trading Nodes 13th–17th Century.

Vraket ger forskarna en sällsynt möjlighet att undersöka hur den svenska järnexporten faktiskt gick till. Genom att studera fartyget, lasten och dess olika beståndsdelar kommer forskarna närmare såväl handelsvägar och transportmetoder som kontrollsystem och ekonomiska förhållanden under 1500-talet.

– Det här är ett synnerligen spännande fynd som vi kommer att lära oss mycket av nu och i framtiden. Jag känner mig mycket lyckligt lottad att få vara med och undersöka hur exporten av osmundtunnor och stångjärn såg ut på 1500-talet. Att dessutom få arbeta tillsammans med Vrak och så många duktiga forskare kring projektet är en stor bonus, säger Catarina Karlsson, forskningschef på Jernkontoret.

En ovanlig tunna kan ge inblick i historiskt handelsfusk

Ett mycket intressant fynd från Osmundvraket är en tunna som är konstruerad på ett sätt som inte varit känt tidigare. På insidan av tunnans laggstavar finns särskilda urhuggningar som gör att stavarna kan vikas ihop.

– Jag tror att de här tunnorna har byggts i princip när de lastades. Jag tänker mig att tunnan först fylldes med järn, därefter vek man ihop den, satte på lock och förseglade. Tunnan behövde ju inte vara fin, och inte behövde den hålla tätt heller. Det här blir ett sätt att standardisera lasten och försvåra fusk, berättar Jim Hansson, marinarkeolog på museet Vrak. Han fortsätter:

– Det kom en lag i Sverige år 1450 om att man var tvungen att visa innehållet i tunnorna med osmundare, som det handlades med på Järntorget i Stockholm. Det finns skriftliga källor i form av brev där det klagas på dåligt packade tunnor med fel innehåll.

Den ovanliga konstruktionen av tunnan från Osmundvraket kan därför vara ett konkret arkeologiskt spår efter försöken att skapa en mer tillförlitlig handel.

– I arkeologin kan vi alltså spåra problem med brottslighet. Tunnan kompletterar de historiska källorna och ger en konkret bild av hur handeln och dess kontrollsystem fungerade i praktiken, menar Jim Hansson.

Om forskningsprojektet

Undersökningarna av Osmundvraket är en del av ett flerårigt samarbete mellan museet Vrak och Jernkontoret kring den historiska handeln med järn och andra metaller i Östersjöområdet.

En viktig del av projektet har varit att bygga upp ett internationellt nätverk av forskare från olika institutioner runt Östersjön. Genom att tillsammans diskutera och jämföra liknande arkeologiska fynd och historiska handelsmiljöer har forskarna kunnat sätta Osmundvraket i ett större sammanhang.

Vrak och Jernkontoret diskuterar nu hur projektet kan utvecklas vidare.