Förslag till genomförande av energieffektiviseringsdirektivet i Sverige

Till Näringsdepartementet
Energi
Fredrik von Malmborg

Jernkontorets diarienr: 17/13

Jernkontoret har fått ovanstående promemoria på remiss och lämnar följande synpunkter.

Sammanfattning

• Stålindustrin har energieffektivisering som en högt prioriterad fråga och företagen bedriver effektiviseringsarbete på flera fronter, i processerna, vid hantering av restenergier och för produkterna.

• Vi är positiva till att Sverige uttrycker målet för energieffektivisering som ett intensitetsmål. Det är en förutsättning för att kunna ha en fortsatt växande industri i Sverige.

• Vi välkomnar förslaget att använda en alternativ strategi istället för införande av kvotpliktssystem.

• Vi saknar förslag till denna alternativa strategi som ger incitament för främjande av energieffektivisering i energiintensiv industri.

• Vi anser att uppfyllande kravet om energikartläggning för stora anläggningar måste anpassas till de förutsättningar som gäller för processindustri. Det gäller både möjligheten att använda interna experter och flexibilitet i utförandet av energikartläggningen.

• De kostnads-nytto analyser som ska utföras enligt artikel 14 måste ha ett företagsekonomiskt perspektiv och får inte innebära långsammare handläggning eller på annat sätt bromsa investeringar.

• Mycket av detaljerna för direktivets genomförande ska preciseras i föreskrifter. Det är viktigt att dessa tas fram i samverkan med näringslivet

• Genomförandet av direktivet får inte innebära ökad administrativ börda för företagen. Samordning med befintliga system är viktigt för att kunna bedriva en effektiv verksamhet t ex vad gäller rapportering.

Inledning

För stålindustrin är energi en viktig råvara och energieffektivisering är ett kontinuerligt arbete som har flera aspekter. Energieffektivisering kan ske både i de stora processerna, i kringliggande stödprocesser, hanteringen av restenergier och vid utveckling av produkterna.

Stålindustrin har under året arbetat fram en vision för branschen med perspektivet mot år 2050, Stål formar en bättre framtid (se bilaga). Energieffektiviseringen inom företagen ligger helt i linje med vår vision och vi hoppas att den nya lagstiftningen inom området utformas så att det arbetet understöds.

De anläggningar som stålindustrin har är stora och komplicerade med omfattande processutrustning som ofta är specialiserad för det enskilda företaget verksamhet. Eftersom det gäller ett tämligen litet antal anläggningar i Sverige så är också expertisen vad gäller den typen av verksamhet begränsad och finns framförallt inom branschen. Det är en viktig aspekt när det gäller bedömningen av vem som är kvalificerad att utföra kartläggningar av energianvändningen. För att få till ett bra energieffektiviseringsarbete är det mycket viktigt att det finns kompetens inom företagen och att de aktiviteter och åtgärder som genomförs bygger upp denna kompetens.

Artikel 3 – Vägledande mål

Vi är positiva till att det svenska målet för energieffektivisering är uttryckt som ett intensitetsmål. Vi anser att en effektivisering endast kan beskrivas i relation till någon nytta och att det inte finns något skäl till att ha någon absolut begränsning av energianvändning. Vi tycker därför att det är olyckligt att det i direktivet sätts ett uttalat tak för energianvändningen inom EU och vill uppmana regeringen att EUs mål bör ändras till ett relativt mål. I diskussionen om framtida energi- och klimatmål inom EU så bör inte heller bindande mål för energieffektivisering finnas.

Artikel 7 - Kvotpliktssystem och alternativa styrmedel för energieffektivitet

Artikel 7 som behandlar direktivet kvantitativa krav på nationell energibesparing motsvarande 1,5% av såld energi är en central del av direktivet.

Vi stöder det svenska förslaget att inte införa något kvotpliktsystem utan välja en alternativ modell för implementeringen. Vi delar bedömningen att system för vita certifikat inte är lämpligt för att främja energieffektivisering vilket tidigare utretts av Energimyndigheten.

Vi har tidigare tagit del av Energimyndighetens rapport om implementeringen av artikel 7 och lämnat synpunkter på denna. Med tanke på att Sverige i december måste redovisa till kommissionen hur artikeln ska implementeras är det oroande att promemorian inte innehåller några förslag på varken åtagandets storlek eller åtgärder.

Som vi tidigare framfört anser vi att energieffektivisering inom industrin bäst främjas genom positiva incitament som skapar resurser och bygger kompetens inom företagen. Det har varit nyckeln inom det lyckade Programmet för energieffektivisering (PFE). Vi har deltagit i diskussioner om hur en uppföljning av PFE skulle kunna utformas och är väl medvetna om svårigheterna att hitta lämpligt incitament. Vi fortsätter gärna den diskussionen och vill poängtera vikten av att lyssna på företagens erfarenheter för att hitta de vägar som kan ge ett effektivt och långsiktigt arbete med energieffektivisering.

Artikel 8 – Energikartläggning för stora företag

Kap 9.1 – Stora företag är skyldiga att gör en energikartläggning

God kännedom om anläggningens energianvändning är en förutsättning för att kunna prioritera eventuella energieffektiviseringsåtgärder på rätt sätt. Vi är därför i grunden positiva till att företagen uppmuntras till ett strukturerat arbete med energieffektivisering. Direktivets krav på energikartläggning vart fjärde år måste dock hanteras på ett sätt som gör det möjligt för industri med stora processanläggningar att samla informationen på ett praktiskt genomförbart sätt. Direktivet ger möjlighet till undantag från kartläggningen om företagen har energi- eller miljöledningssystem som innehåller en motsvarande kartläggning. Normalt görs en förnyelse av certifikaten för energi- och miljöledningssystem vart tredje år. Vi tolkar denna möjlighet i direktivet som en ambition att underlätta för företagen. Det är därmed inte rimligt att de företag som har energi- eller miljöledningssystem skulle behöva göra kartläggningen oftare än övriga företag. Hänsyn till detta bör tas när den nya certifieringsordningen tas fram.

Kap 9.2 – Personen som gör kartläggningen ska vara certifierad och oberoende

Direktivet anger att stora anläggningar, enligt den definition som indirekt anges i artikel 2, ska bli föremål för en oberoende och kostnadseffektiv energibesiktning, som görs av en kvalificerad och/ eller ackrediterad expert eller som genomförs och övervakas av oberoende myndigheter enligt nationell lagstiftning.

Det som här anges är att det är kartläggningen som ska vara oberoende och att den som utför kartläggningen ska vara kvalificerad.

Som vi kommenterat ovan så finns den kvalificerade kompetensen för att göra en sådan kartläggning framförallt inom företagen och vi anser att det oavsett om företaget har energi- eller miljöledningssystem ska vara möjligt att interna experter utför kartläggningen. Vi anser också att det är företaget själva som måste få bedöma om personen är tillräckligt kvalificerad eftersom det är osannolikt att någon utanför företaget skulle ha bättre kompetens att göra den bedömningen.

I promemorian jämförs detta med det system som införts för energideklarationer av byggnader och det har bedömts lämpligt att ha samma system med certifierade experter även för energikartläggningen av stora anläggningar. Eftersom kravet på kartläggning omfattar en betydligt bredare grupp av anläggningar än tillverkningsindustrin där de övriga anläggningarna troligen har en avsevärt enklare energianvändningsprofil kan vi förstå den jämförelsen vad gäller anläggningar utanför tillverkningsindustrin. För anläggningar inom tillverkningsindustrin och specifikt inom processindustrin finns en uppenbar risk att detta bara skulle leda till ökad administration, högre kostnader och inte ge de effektiva energikartläggningar som direktivet syftar till. Företagen riskerar att vara tvungna att engagera besiktningsmän som inte kan processerna och måste därför ändå göra jobbet själva. De resurserna kan i stället användas till att utföra effektiviseringsåtgärder och bygga upp den egna kompetensen.

I direktivet art.8.1 står också att energibesiktningarna får göras av interna experter om medlemsstaten har infört system för kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.

Tillsynsmyndigheten (Energimyndigheten) skulle kunna utöva den kvalitetskontrollen för att bedöma om direktivets krav är uppfyllda. I det fall företaget har certifierade energi- eller miljöledningssystem görs det naturligtvis av certifieringsorganet.

Vi föreslår att regelverket för tillverkande industri vad gäller expertens kompetens och oberoende samt kartläggningens utförande hanteras separat från regelverket för övriga stora företag och tillåter interna experter samt borgar för en flexibilitet i genomförandet av kartläggningen.

Kap 9.3 – Energikartläggningens innehåll

I direktivets definition av energibesiktning står att det är ett systematiskt förfarande i syfte att få adekvat kunskap om den befintliga energianvändningsprofilen för ….., fastställa och kvantifiera kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter samt rapportera om resultaten.

Vi vill påpeka att det är olyckligt att man i direktivet talar om energibesparingar och inte energieffektivisering. Vi skulle önska att Sverige i linje med det svenska nationella målet också konsekvent kunde använda termen energieffektivisering. I lagförslaget kap 2.1, 7§ anges både spara och effektivisera utan att det någonstans förklaras vad som menas med de två begreppen. För industrin är energianvändningen i huvudsak direkt kopplad till produktionen av de produkter som företagen tillverkar. Att spara skulle då kunna innebära att man producerar mindre vilket knappast är effektivt.

I lagförslaget kap 2.1, 7§ står att kartläggningen ska omfatta förslag på kostnadseffektiva åtgärder. Det kan tolkas som att sådana förslag alltid måste finnas. Vi anser varken att det alltid måste vara så eller att det följer av direktivtexten ovan. Det är fullt möjligt att det inte finns några kostnadseffektiva åtgärder.

För stora processanläggningar kan det vara ett mycket stort arbete att göra en ingående översyn av hela energianvändningen. Ett sätt som företagen hantera detta på är att årligen följa energianvändningen på ett övergripande plan och med längre intervaller göra kartläggningar på mindre processavsnitt eller delanläggningar. Arbetet med framtagande av åtgärdsförslag kan även ske via förbättringsgrupper eller andra interna system. Det är därför viktigt att de föreskrifter som ska meddelas om hur kartläggningen ska göras och vad den ska omfatta medger en flexibilitet som gör arbetet effektivt för stora processindustrier.

I direktivet anges att kartläggningen ska baseras på de kriterier som anges i bilaga VI och promemorian föreslår att det ska preciseras i föreskrifter. Kriterierna i bilaga VI är inte helt tydliga och det är viktigt att tolkningen inte innebär en orimlig arbetsbörda på företagen.

Avvägningen mellan "ingående översyn" och "proportionella och tillräckligt representativa" måste göras så att det finns en flexibilitet beroende på verksamhetens art. Det står också att transporter ska omfattas men inte vilka transporter. Vi anser att det enbart kan handla om interna transporter inom anläggningen. Något annat skulle vara helt ohanterligt. Även skrivningen om livscykelkostnadsanalyser är mycket oklar, det kan rimligen enbart gälla för de åtgärder som föreslås.

Vi ser gärna att myndigheten samverkar med industrin i samband med att föreskrifterna ska tas fram och Jernkontoret deltar gärna i den processen.

Kap 9.4 och 9.5 – Tillsyn och uppföljning

Vi anser att för tillverkningsindustri bör tillsynsmyndigheten t ex genom stickprovskontroller kunna utöva tillsyn för att bedöma att energikartläggningarna gjorts på ett sätt som överensstämmer med lagen. Kompetens hos tillsynsmyndigheten kan därvid byggas upp vilket även kan nyttjas för spridning av kunskap om energieffektivisering. Det skulle ligga i linje med det arbete som gjorts inom PFE-systemet.

När det gäller uppföljning och utvärdering är det viktigt att inte kraven på rapportering och inlämnande av uppgifter innebär en stor administrativ börda för företagen. I direktivet anges visserligen att kartläggningen ska rapporteras men promemorians förslag att myndigheten ska kunna begära in "även andra uppgifter" riskerar att innebära alltför långtgående önskemål om uppgifter som kan vara bra att ha.

Artikel 14, Kap 14 – Främjande av effektiv värme och kyla

Vi är positiva till att samhället främjar användningen av restenergier från industrin. Att en bedömning av möjligheten att använda restenergier ska göras i samband med att ny energiproduktion i anslutning till fjärrvärmenät ser vi som positivt. I de fall industrin bygger nya anläggningar eller uppgraderar befintliga anläggningar enligt omfattningen i direktivet så är det rimligt att man också värderar möjligheten att nyttja restenergier. Det gäller under förutsättning att det är rimligt att det finns något behov av t ex den värme som kan genereras. Vi ser positivt på att det sätts upp kriterier för undantag från kravet om kostnads-nyttoanalys så att inte analysen behöver göras om det är tydligt att det inte finns något behov av värme eller att det behovet redan är fullt tillgodosett.

Den kostnads-nyttoanalys som ska tas fram måste ha ett företagsekonomiskt perspektiv. Det gäller inte minst tidshorisonten för den ekonomiska analysen. Även här är den detaljerade utformningen av analysen delegerad till myndighetsföreskrifter. Vi är gärna en del av det arbetet. Det är viktigt att analysen kan genomföras utan att det kräver alltför detaljerat underlag om den alternativa anläggningen.

I förslaget anges att tillsynsmyndigheten ska pröva om analysen uppfyller lagen. Det är viktigt att denna prövning inte innebär någon fördröjning av investeringen eller av den fullständiga prövningen. Vi ifrågasätter förslaget att kostnads-nyttoanalysen ska ingå som en del i tillståndsansökan enligt miljöbalken för industrianläggningar. Artikel 14.7 hänvisar enbart till direktiv 2009/72/EG och att därmed bredda kravet till hela miljöbalken anser vi vara orimligt.

Sammanfattningsvis är flexibilitet med hänsyn till olika industriförtags förutsättningar absolut nödvändigt för att åstadkomma det stöd för energieffektivisering som är direktivets syfte. Detaljregleringar och omfattande krav med avseende på utförare, certifiering, administration och rapportering riskerar leda till att knappa resurser används till fel saker och gynnar därmed inte energieffektivisering i praktiken.

JERNKONTORET

Bo-Erik Pers
Verkställande direktör

Helén Axelsson
Energi och miljödirektör