Direktivförslagen i europeiska kommissionens luftvårdspaket

Till Miljödepartementet - Klimatenheten
miljodepartementet.registrator@regeringskansliet.se
johanna.jansson@regeringskansliet.se
harald.perby@regeringskansliet.se

Jernkontorets diarienr: 6/14

Jernkontorets yttrande till miljödepartementet över remiss om direktivförslagen i europeiska kommissionens luftvårdspaket (M2014/646/Kl)

Sammanfattning

Direktiv om minskning av nationella utsläpp av vissa luftföroreningar och om ändring av direktiv 2003/35/EG.

• Kommissionen har lagt ett ambitiöst förslag för att väsentligt minska utsläppen till luft stegvis till 2020 respektive 2030. Sverige bör inte ensidigt åta sig att gå längre.

• Industrin bidrag till förbättrad luftkvalité i Europa sker i genomförandet av industriutsläppsdirektivet med tillhörande bindande BAT-slutsatser. Bästa möjliga teknik uppdateras regelbundet och införlivas i lagstiftningen.

• Takdirektivet bör ge viss flexibilitet för länderna att hantera situationer vilka de inte rår över vilka kan medföra en risk för att gällande tak överskrids. En sådan flexibilitet är angelägen för att undvika att krav på ett obalanserat sätt skjuts över på andra sektorer.

Direktiv om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från medelstora förbränningsanläggningar.

• IED-anläggningar bör inte omfattas av direktivet för medelstora förbränningsanläggningar.

• Undantaget för industriella värmningsugnar och liknande bör ha samma lydelse som motsvarande undantag inom industriutsläppsdirektivet (IED).

• Bilaga II i direktivet bör förtydligas att det avser kommersiella bränslen, inte processgaser inom industrin.

Bakgrund

Den 18 december 2013 presenterade EU kommissionen ett förslag till ny luftvårdspolitik i fyra delar. Det inbegriper ett nytt strategiskt handlingsprogram för luftpolicy för 2030, ett reviderat "takdirektiv" med nya bindande nationella utsläppstak för 2020 och 2030, ett nytt direktiv för att minska luftföroreningarna från medelstora förbränningsanläggningar, och ett ratifikationsförslag för det så kallade Göteborgsprotokollet.

Generellt om stålindustrin

Tillverkningen av stål är resurs- och energikrävande men resulterar i produkter som är unika och effektiva i användningsskedet. Processerna utvecklas ständigt för att maximera utnyttjandet av råvaror och energi och samtidigt minimera miljöpåverkan på vatten, mark och luft. Starkare stål gör att mindre material kan användas till samma funktion, produkterna får längre livslängd och industriprocesser kan köras effektivare. Det sparar material och minskar miljöbelastningen under användningen. Stål ingår i ett effektivt kretslopp och är till 100 % återvinningsbart - vilket ger betydande miljöfördelar.

Stålindustrin i Sverige består idag av ca 30 anläggningar. Tre malmbaserade järn- och stålverk, tio skrotbaserade och 16 anläggningar för bearbetning. Järn- och stålföretagen verkar på en global marknad och konkurrerar därmed med företag såväl inom EU som utom EU. Den svenska råstålsproduktionen inklusive pulver är blygsam jämfört med världsproduktionen. Världsproduktionen 2012 var 1600 Mton. Den svenska produktionen 2013 var 4,4 miljoner ton råstål - en ökning med närmare två procent jämfört med 2012. Sverige utmärker sig med en stor andel specialstål, legerade stål utgör ca 60 % av produktionen. De mesta av de tillverkade stålprodukterna, 3,3 Mton, exporteras. Exporten sker till 140 länder, varav 2/3 till länder inom EU. Exportvärdet är 38 miljarder kronor.

Branschen arbetar aktivt med att begränsa miljöpåverkan och har väsentligt minskat utsläppen till luft, t ex har utsläppen av svaveldioxid minskat med 60 % sedan 1992. Kväveoxider (NOx) är svåra att åtgärda då de bildas ur luftens kväve i samband med förbränning vid höga temperaturer men utsläppen har successivt minskats med t ex hjälp av ny brännarteknik, rening av avgaser och syraåtervinning i betningsprocesser.
Se mer statistik på www.jernkontoret.se

Direktiv om minskning av vissa luftföroreningar och om ändring av direktiv 2003/35/EG "takdirektivet"

Kommissionens luftvårdspaket redovisar situationen i EU och ger förslag till åtgärder för att förbättra luftkvalitén inom EU. Långsiktiga mål för luftkvalité har lagts fast i EU:s sjunde miljöhandlingsprogram. Kommissionen har lagt ett ambitiöst förslag för att väsentligt minska utsläppen stegvis till 2020 respektive 2030. Förslagen bör leda till betydande förbättringar av människors hälsa och minskad belastning på miljön. Ansvaret har fördelats över EU:s länder bland annat utifrån utsläpp, tidigare gjorda reduktioner och potential för åtgärder. I kommande förhandlingar, mot bakgrund av att Sverige kommit långt i att reducera sina utsläpp, bör Sverige inte ensidigt åta sig att gå längre än föreslagna utsläppstak.

Jernkontoret välkomnar att kommissionen har samordnat luftvårdspaketet målår (2030) med klimat- och energipolitikens målår. I takdirektivet anges att utsläppen till 2025 ska reduceras med en linjär minskningsbana mellan 2020 och 2030. Med nuvarande lydelse är oklart vad det innebär där nivåerna ska "bestämmas på grundval av sålda bränslen, ..". Status för utsläppsnivåer 2025 bör klargöras.

Industrin inom EU har en gemensam reglering och betydande åtgärder har vidtagits för att minska utsläppen. Industriutsläppsdirektivet reglerar utifrån bästa tillgängliga teknik utsläpp till t ex luft, mark och vatten. Utifrån bästa tillgängliga teknik (BAT) läggs bindande utsläppsvärden fast. Senast i mars 2016 ska de 94 BAT-slutsatserna för järn- och ståltillverkning vara uppfyllda och fastställda utsläppsvärden klaras. Stålbranschen kommer successivt att omfattas av ytterligare 10-15 BAT-slutsatser såväl vertikala, såsom för bearbetning och stora förbränningsanläggningar, som horisontella, t ex om energieffektivitet. Bästa tillgängliga tekniker revideras successivt och nya bindande krav kommer att förnyas vart 8:e år. Till 2030 kommer BAT-slutsatserna för järn- och ståltillverkning och andra slutsatser att ha reviderats minst en gång. Jernkontoret delar kommissionens bedömning att det jämförelsevis finns en begränsad potential för kostnadseffektiva åtgärder inom industrin och att det huvudsakliga instrumentet för minskade utsläpp från Europas industri är ett effektivt genomförande av industriutsläppsdirektivet.

Det är positivt att förslaget till takdirektiv ger viss flexibilitet för länderna. Sverige liksom övriga länder är bland annat beroende av ett framgångsrikt genomförande av senaste regleringarna inom transportsektorn för att klara kommande tak för kväveoxider. Takdirektivet bör ge flexibilitet för länderna att hantera situationer vilka de inte rår över. En sådan situation kan uppkomma om en EU-reglering inte medför förväntade minskningar med konsekvens att gällande tak överskrids. En sådan flexibilitet är angelägen för att undvika att krav på ett obalanserat sätt skjuts över på andra sektorer.

Naturvårdsverket har studerat förutsättningar för att minska luftutsläppen i Sverige. I sin rapport anger myndigheten att Sverige har potential att minska sina utsläpp mer än vad målen för Sverige i takdirektivet skulle kräva. Jernkontoret anser att slutsatserna är osäkra då konsekvensanalyser av identifierade åtgärder saknas och kan därför inte tas till grund för ökade åtaganden.

Direktiv för att minska luftföroreningarna från medelstora förbränningsanläggningar

Utsläpp från medelstora förbränningsanläggningar (> 1 MW < 50 MW) regleras i allmänhet ännu inte på EU-nivå och det är grunden för förslaget till nytt direktiv. Såsom förslaget är formulerat medför det dock enligt Jernkontoret att förslaget till direktiv för medelstora förbränningsanläggningar till del överlappar industriutsläppsdirektivet. Företagens tillstånd att bedriva sin verksamhet omfattar hela verksamheten med, där så motiverat, utsläppsgränsvärden för enskilda medelstora förbränningsanläggningar. Detta berörs även i kommissionens konsekvensbedömning, bilaga 12. Se även i bilaga 1 vilken ger en översikt över befintlig EU-reglering respektive förslag till ny EU-reglering för förbränningsanläggningar inom järn- och stål. Jernkontoret förordar därför att industrins förbränningsanläggningar oavsett storlek fortsatt bör hanteras inom IED. Det nya direktivförslaget bör omfatta anläggningar vilka ligger utanför annan EU-reglering.

Det nya direktivförslaget bör enligt Jernkontoret också förtydligas i vissa avseenden. Undantaget i Art. 2c för industrins ugnar bör ha samma lydelse som motsvarande undantag har inom IED (se IED Art. 29 (a)). Industrins värmeugnar och liknande regleras inom IED:s respektive sektors-BREF. För järn- och stålindustrin kommer EU- gemensamma utsläppskrav läggas fast för dessa ugnar i samband med revideringen av BREF-dokumentet för bearbetning av järn och stål.

Jernkontoret vill vidare ta upp bilaga II i vilket anges gränsvärden för luftutsläpp. I bilagan finns en kategori "andra gasformiga bränslen än naturgas". Värdena där är satta utifrån kommersiella bränslen, huvudsakligen biogas enligt kommissionen. Processgaserna inom järn- och stålindustrin, masugns- och koksgas, nyttiggörs till stor grad inom anläggningarna och ibland externt till nytta för företagen och samhället då det ersätter andra bränslen. Processgasen har dock annan sammansättning än t ex biogas. Värdena för "andra gasformiga bränslen än naturgas" är enligt Jernkontoret inte tillämpliga för dessa specifika processgaser, t ex är värdet för svavel mycket lågt och väsentligt lägre än utsläppsgränsvärdet vid förbränning av samma processgas i stora förbränningsanläggningar. Det är inte rimligt att det skulle ställas högre krav på de mindre anläggningarna. Det bör göras tydligt i Annex II att "andra gasformiga bränslen än naturgas" avser kommersiella gasformiga bränslen.

Kan inte fullt gehör fås i förhandlingarna för ovanstående krävs att bilaga II kompletteras med separata värden för masugns- och koksgas från stålindustrin, och sannolikt även andra industrispecifika bränslen. Den sannolika konsekvensen vid tillämpning av föreslagna värden är att processgaserna inte tas om hand utan istället kommer att facklas.

Utifrån luftkvalitetsdirektivet indelas Sverige i zoner. I direktivet för medelstora förbränningsanläggningar anges att länder ska tillämpa strängare utsläppsgränsvärden för enskilda förbränningsanläggningar, bilaga III, ifall det finns platser inom en zon där luftkvalitetsdirektivet gränsvärden överskrids. I Sverige är dessa zoner mycket stora och ett lokalt överskridande av luftkvalité skulle kunna resultera i att riktvärdena i bilaga III ska tillämpas på enskilda anläggningar inom ett stort område. För Sverige blir effekten orimlig och löser sannolikt inte heller problemen med överskridande. Jernkontoret anser att förslaget bör ändras i denna del alternativt utgå och lämna till medlemsländerna att vidta åtgärder.

I förslaget undantas anläggningar vilka har en drifttid mindre än 500h per år. Motsvarande undantag inom industriutsläppsdirektivet är 1500h. Det bör övervägas att anpassa till samma gräns i det nya direktivet för medelstora förbränningsanläggningar.

Jernkontoret noterar slutligen att det i den svenska upplagan av förslaget till direktiv för medelstora förbränningsanläggningar finns allvarliga felaktigheter, t ex i Art 2c, vilka behöver uppmärksammas och korrigeras.

JERNKONTORET

Bo-Erik Pers
Verkställande direktör

Zofia Tucinska
Handläggare