Miljögifter i vatten – klassificering av ytvattenstatus, vägledning för tillämpning av HVMFS 2013:19

Remissvar till Havs- och vattenmiljöenheten, Ann-Sofie Wernersson.
Dnr 791-16
Jernkontorets Dnr 3/16

Jernkontoret är den svenska stålindustrins branschorganisation och företräder stålindustrin i frågor som berör energi och miljö, forskning och utbildning, handelspolitik, standardisering, samt skatter och avgifter. Avseende vattenfrågor så stödjer Jernkontoret sina medlemsföretag i deras lokala vattenarbete på vattendistriktsnivå men också avseende nationella och regionala vattenfrågor som en nödvändig del i arbetet med att implementera ramdirektivet för vatten och havsmiljödirektivet.

Stålindustrin har antagit en gemensam vision för 2050 – Stål formar en bättre framtid. Visionen beskriver hur stålindustrin kan leda teknikutvecklingen, föda kreativa individer och skapa miljönytta. Stålindustrin vill vara en stark aktör i omvandlingen till det hållbara samhället och ta ett ansvar för människa och miljö.

Inledning

Jernkontoret har under remisstiden haft en mycket konstruktiv dialog med HaV, dels för att utbyta erfarenheter om den tekniska tillämpningen av modell-verktygen för riskbedömning av metaller i vatten, dels för att diskutera vägledningens struktur, form, och användarvänlighet. Vårt remissvar återspeglar delar av den dialogen och rör främst den andra delen av diskussionen såsom tydlighet, uppbyggnad av tabeller, rubriker etc. med fokus på metalldelarna i vägledningen. För den tekniska diskussionen ingår våra kommentarer i ett bredare remissvar som Jernkontoret lämnar in gemensamt för MITF-gruppen.

Vi vill lyfta fram den höga kvalitén som vägledningen har och menar att det återspeglar ett väl underbyggt arbete inom riskbedömning och kunskap om metaller såsom det ser ut idag. Det är positivt att en vägledning görs för den mycket omfattande föreskriften om klassificering och miljökvalitetsnormer i ytvatten, HVMFS 2013:19.

Generella synpunkter

Givet att den metodik som idag används för att utvärdera metallhalter och metallers risk i vatten är väl utvecklad och underbyggd av många års datainsamling och forskning så anser vi att de ”rekommendationer” som vägledningen gör borde vara formulerade som ”anvisningar” så att vägledningen kan tillämpas med full kraft i de olika vattendistrikten. Som exempel på detta kan ”får” med fördel ersättas med ”ska” i dokumentet när det handlar om att använda biotillgänglighet och ta hänsyn till bakgrundshalter. Den stegvisa hanteringen för klassificering av metaller (sid. 43) som innebär att biotillgänglighet beaktas i ett tidigt skede gör att fokus läggs på de punkter där överskridande verkligen sker och därmed sparas både tid och resurser in. Vi förordar under alla omständigheter att Bio-met verktyget används. Även utanför användningsintervallerna så går det att använda även om osäkerheten är högre vilket också nämns i dokumentet (sid. 52).

Vi tror att när vägledningen blivit officiell så kommer det finnas ett stort behov för utbildning och kunskapshöjning för de som kommer att använda vägledningen, i första hand vattenmyndigheterna och länsstyrelserna, men också verksamhetsutövare. Vi bidrar och samverkar gärna till dessa initiativ.

Definitionsmässigt så anser vi att begreppet ”miljögifter” inte ska omfatta grundämnen som förekommer naturligt i miljön (med naturliga bakgrundshalter) som t.ex. metaller. Vi föreslår därför att begreppet ”miljögifter” ersätts med begreppet ”miljögifter och metaller”, alternativt ”organiska miljögifter och metaller” (som det skrivs på sid. 64 för Tabell 7). Vägledningens rubrik skulle sålunda ändras till ”Miljögifter och metaller i vatten – klassificering i ytvatten”. Då begreppet ”miljögifter” föranleder frågor och kan vara otydligt så föreslås att begreppet förklaras under Definitioner.

En statusbedömning och eventuell förändring av status kan resultera i långtgående juridiska och praktiska konsekvenser gällande möjligheten att få tillstånd till ny eller förändrad verksamhet. Det har blivit ännu tydligare efter EU-domstolens beslut i Weserdomen. Mot den bakgrunden ställs höga krav på vetenskaplighet och tydlighet i klassningssystemet och principen att ”hellre fälla än fria” (sid. 24) är inte rimlig mot den bakgrunden. Att stora delar av klassningsunderlaget idag är baserat på expertbedömning och att olika typer av osäkerheter läggs till i bedömningen gör det ännu mer viktigt att inte ”hellre fälla än fria”. Här kan nämnas att i svenska vatten som ofta visar höga värden av DOC så är biotillgängligheten av metaller jämförelsevis lägre än i andra länder med lägre DOC halter.

Det behövs en vetenskaplig granskning av bedömningsgrunderna som underbygger SFÄ. Jernkontoret är gärna med och samverkar i relevanta projekt och initiativ för detta.

Referenstillstånd ska under inga omständigheter motsvara förindustriella värden utan snarare reflektera motsvarande ”best attainable condition”. Detta bör vara konsekvent med hur man beaktar naturliga bakgrundshalter av metaller och hur dessa mäts (se kapitel rörande Hänsyn till naturlig bakgrundshalt i vatten)

Synpunkter rörande representativitet av mätpunkter och annan datahantering på Del 1. Övergripande - övervakningspunkter

Frågan om representativitet för mätningspunkter är fortfarande aktuell och inte löst. Vi anser det inte rimligt att uppfyllande av norm eller gränsvärde i en vattenförekomst ska mätas för varje provpunkt. På sid. 17 så nämns att Föreskriften (2 kap 8§) säger att gränsvärdena inte får överstigas vid någon övervakningsstation för att kunna klassas som god status. Det är uppmätta sämsta halt som styr klassningen. Det går inte att tillämpa medelvärdesbildning för olika stationer eller inom varje station. En övervakningsstation definieras som att det kan vara samlad information från en eller flera provtagningsplatser, men att övervakningsstationen är ett geografiskt representativt läge för vattenförekomsten. Det är bra att flera provtagningsplatser kan sammanvägas i en övervakningsstation. Men det är otydligt om man faktiskt kan ha flera provtagningsplatser inom en övervakningsstation, eftersom vägledningen tydligt säger att man inte får medelvärdesbilda på olika djup för en plats/station.

Gällande hantering av värden som faller under kvantifieringsgränsen så uppfattar vi att vägledningen inte pekar på någon specifik metod utan att det kan tillämpas olika metoder för att beräkna årsmedelvärden. Oftast bör man använda halva kvantifieringsgränsen, men andra metoder kan nyttjas och beror på omständigheter. Är det korrekt uppfattat att det är valfritt att använda olika metoder?

Det är positivt att vägledningen hanterar, under modellering av data och icke representativa punkter, utsläppspunkter och problem med blandzoner samt möjligheten att ha representativa provtagningspunkter. Det är också positivt att vägledningen efterfrågar en väl motiverad och dokumenterad expertbedömning för att nyttja modellering. Det är dock inte helt tydligt att denna dokumentation även behöver finnas då man nyttjar befintliga data i blandzon, alltså då det inte modelleras en halt utan det faktiskt finns en halt, men nära punktutsläpp. Vad är representativa kontrollpunkter? Särskilt viktigt med tanke på att ”sämst avgör”, här bör även begreppet blandningszoner komma in.

Är det rimligt att sämst styr? Representerar det verkligen hela den ekologiska statusen för en ytvattenförekomst? Det motsäger t.ex. andra stycket sid. 26 där man pratar om en helhetsbild.

I den övergripande delen behandlas inte frågan om hur man förhåller sig till åldern och tillförlitligheten på data. Hur länge kan data leva kvar i klassningssystemet? Bör finnas någon anvisning om hur gammal en viss underlagsdata får vara. Det kan vara osäkra analysdata, data från provtagning som har annat fokus än statusklassning (exempelvis att finna det mest förorenade stället) och därmed inte blir en representativ punkt, men data används ändå i brist på annan data. När man kommer till del 2 med den tekniska fördjupningen finns där information om just detta inom sedimentprover. Det är bra att informationen tas upp, vore bra med någon blänkare om det i del 1.

• Det ges ingen vägledning för hur bakgrundshalter ska tas fram. Vem ansvarar för att allmän information om bakgrundshalter tas fram? Bakgrundshalter bör ges större tyngd (referens till Handbok 2007:4).

• Enligt HVMFS 2013:19 och faktaruta på sid. 15 i vägledningen så går biologiska kvalitetsfaktorer före de fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorerna och hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna i klassificeringen. Det innebär att bedömningen i första hand baseras på effekter eller påverkan i ytvattnet och i andra hand på koncentrationer eller halter av respektive ämne, en logisk sekvens i analysen. Däremot är resonemanget motsatt i faktaruta på sid. 20 vilket kan uppfattas som att ingen hänsyn ska tas till biologin. Resonemanget bör vara konsekvent med vad som definieras i föreskriften (se sid. 15), detta behöver ses över i hela vägledningen men speciellt på sidorna 17–20. Det bör också vara fullt konsekvent med vad SFÄ betyder, när dessa ämnen ska bedömas samt även begreppet ”betydande mängd”.

Synpunkter på Del 2. Statusklassificering – Teknisk fördjupning

På sid. 37 så nämns naturliga spridningsvägar för metaller t.ex. vulkanutbrott samt att metaller som grundämnen finns naturligt. Det vore bra att förklara i en till två meningar varför och hur denna naturliga förekomst uppstår (bergarter t.ex.) då hela paragrafen utgör en grund till varför biotillgänglighet behöver tillämpas i metallers riskbedömning. Detaljerad information om naturlig förekomst av metaller finns beskrivet på sid. 62 under ”Naturlig bakgrund avses” och skulle kunna refereras till.

Sid. 44, första stycket, handlar om metaller i inlandsytvatten. Antingen nämner man här om att det gäller även koppar för kustvatten och vatten i övergångszon eller också kan man lägga in mellanrubriker med ”inlandsvatten” och ”kustvatten och vatten i övergångszon”. Tabell 2 behöver förtydligas och förklaras, den är svår att förstå.

På sid. 45–46 så nämns de olika användarvänliga verktyg som finns för att beräkna biotillgängliga halter av metaller. Där framgår klart och tydligt att Bio-met är det vedertagna verktyget som ska användas. För att ytterligare minska risken för olika bedömningar i Sverige och inte förvirra användaren så bör beskrivningen av M-BAT vara mera kortfattad, helst tas bort helt, alternativt behålla enbart andra stycket på sid. 46.

På sid. 52 bör näst sista stycket som berör validerings-intervallen (”Om förhållandena…”) understrykas t.ex. genom att sättas i fetstil.

Den viktiga Tabell 2 på sid. 55 är inte helt tydlig och lätt att förstå för läsaren och behöver således förklaras lite närmare exempelvis vad percentilen (första kolumnen) innebär.

Det påpekas i vägledningen att man i modellen för beräkning av biotillgänglighet inte ska använda sig av kolumnen ”local EQS” eftersom den var kopplad till Storbritanniens värden som inte är aktuella i Sverige. Däremot på sid. 57 vid klassificeringen av koppar så nämns det att man ska jämföra med ”local EQS” för statusklassningen. Är inte det en motsägelse?

I Tabell 6: finns det inga data för kustvatten och vatten i övergångszonen?

Vägledningen anger att man skulle kunna använda sig av 10 percentildata från uppmätta halter i referensområden som naturlig bakgrundshalt. Det låter som en konservativ bedömning. Även om den historiska bakgrundshalten varit lägre än vad som är en bakgrundshalt idag och att organismer inte hunnit anpassa sig evolutionsmässigt till de referenshalter som förekommer idag, torde det inte vara så att endast 10 procent av dagens referenshalter kan anses som en bakgrundshalt som organismer anpassats till. Den halten borde vara högre. Eller finns det någon information som styrker 10 percentilsantagandet?

Rekommenderad metod för PAH i sediment: det nämns på sid. 69 om en metod som finns för att analysera passivt biotillgänglig PAH. Är det en metod som vägledningen förordar eller nämns den bara för att säga att den finns?

Begreppet trofinivå får gärna tillföras listan med begrepp som förklaras.

Jernkontoret

Bo-Erik Pers, verkställande direktör

Sophie Carler, rådgivare i miljöfrågor