EU-sakråd om EU:s industripolitik

Remissvar till näringsdepartementet
Jernkontorets d-nr: 31/20

Sammanfattning

EU:s nya industristrategi (A New Industrial Strategy for Europe, COM 2020 (102) final) är bred och omfattar ett stort antal politikområden som i vissa fall också går in i varandra. De frågor som tas upp i strategin är relevanta och ligger rätt i tiden, även om bilden av möjligheter och förutsättningar just nu är starkt påverkad av Coronapandemin.

Jernkontoret välkomnar strategins allmänna inriktning, dess höga ambitioner och den betydelse den tillmäter industrin för den fortsatta utvecklingen av regionen. Det är samtidigt viktigt att industripolitiken syftar till att bevara och öka industrins konkurrenskraft även på den globala marknaden. För att kunna ligga i teknikutvecklingens framkant så krävs större marknader än den europeiska. Det ser vi inte minst inom svensk stålindustrin som är högt specialiserad och exporterar till mer än 140 länder.

Helhetssyn inom EU:s politik är viktigt. Strategins budskap om konkurrenskraft, tillväxt och innovation för att vi ska klara omställningen behöver väga lika tungt som de klimatåtgärder som genomsyrar lagstiftning och debatt. Ökad hållbarhet, konkurrenskraft och långsiktig lönsamhet måste gå hand i hand.

Inom strategin finns dock områden där de goda ambitionerna förefaller stanna vid inledande ord, medan de konkreta åtgärder som föreslås i mångt och mycket liknar det som redan görs.

Det finns därför några punkter i strategin som vi vill kommentera närmare i följande fördjupning.

Fördjupning

1. Under punkt 3.1 står ”Enhancing tax harmonisation would help remove one of the main obstacles faced by business when operating cross-border, notable by making a common consolidated corporate tax base reality”.

Kommentar: Det framgår inte av strategin hur denna nya skattebas är tänkt att utformas. Det finns för närvarande olika idéer om hur basen för bolagsbeskattningen ska konstrueras framöver. Sannolikt innebär ett steg mot en gemensam skattebas att EU vill släppa kravet på enhälliga beslut och istället övergå till kvalificerad majoritet. Stor försiktighet bör därför iakttas i denna fråga. Stora konsekvenser är att vänta för Sverige som är en liten, öppen och exportberoende ekonomi om denna typ av förändringar görs i beslutsprocessen.

2. Under punkt 3.2 konstateras att ”EU should not be naive to threats to fair competition!" och att frihandel kommer att adresseras i “White Paper on an Instrument of Foreign Subsidies" med förslag till en lag 2021.

Kommentar: EU har ett väl utvecklat förbud mot statligt stöd från medlemsländer till företag på den inre marknaden, allt i syfte att upprätthålla konkurrensen. Det problem som nu adresseras handlar konkret om att motsvarade förbud saknas när ett tredje land direkt eller via ett statligt bolag lämnar stöd till företag på den inre marknaden. Det är följaktligen fritt fram för tredje land att lämna statligt stöd till företag inom EU. Detta hål i lagstiftningen måste täppas till omgående. Förslag till lagstiftning 2021 som därefter ska passera råd och parlament innan regelverket kan träda ikraft riskerar att komma försent.

3. Under punkt 3.2 framhålls att ”The Commission will propose to make respect of the Paris agreement an essential element of all future comprehensive trade agreements." Ett förslag presenteras där handelsavtal ska vara beroende av om Parisavtalet är undertecknat.

Kommentar: Förslaget innebär ett hinder för EU att ingå ett frihandelsavtal med USA, stålindustrins viktigaste handelspartner utanför EU. Om EU:s frihandelsavtal tas gisslan för politiska poänger kommer det att bli mycket svårt att få till viktiga avtal. Om ett frihandelsavtal med USA kan upprättas, även ett avgränsat sådant, skulle det kunna innebära att USA tar bort tullarna på stål och aluminium. Det är dessutom så att ett frihandelsavtal med USA innebär en möjlighet att påverka bland annat vilka regler för miljöprestanda som kommer att tillämpas i USA och därmed ett sätt att knyta USA åtminstone till delar av Parisavtalet.

4. Punkt 3.3 handlar om stöd till industrin för att möjliggöra en hållbar omställning och sänkta koldioxidutsläpp.

Kommentar: Det är viktigt och glädjande att kommissionen lyfter hur en konkurrenskraftig basindustri är nödvändig för EU:s ekonomi och en förutsättning för andra sektorer. Denna syn måste genomsyra all policyutveckling. Det är också positivt att stålindustrins ambitiösa arbete med utveckling av nya processer för att eliminera koldioxidutsläpp uppmärksammas. För klimatet och de globala målen för ökad hållbarhet är det nödvändigt att dessa industriinitiativ får stöd och förutsättningar att genomföras inom EU. Parallellt är en konkurrenskraftig industri på den globala marknaden en förutsättning i sig för att omställningen ska kunna genomföras.

5. Under 3.3 tas en ny "chemicals strategy for sustainability" upp som ett medel för att skydda människor och miljö mot farliga ämnen och främja en utveckling av säkra och hållbara kemikalier.

Kommentar: Kemikaliestrategin är viktig. Det är dock avgörande att detta skydd för människa och miljö bygger på en bedömning av risk för exponering av farliga ämnen. Vissa metaller har som enskilda ämnen farliga egenskaper men beter sig annorlunda när de ingår som legeringsämnen i stål och utgör där ingen risk för exponering. Andra metaller är helt nödvändiga för att uppnå den energiomställning som eftersträvas och är ofta inbyggda i batterier och applikationer där risk för exponering av dessa metaller inte heller uppstår under produkternas användning. Industrins utveckling av nya kemikalier och material är en viktig del i en hållbar utveckling av vårt samhälle.

6. Under 3.3 tas ”energy efficiency first” och leveranssäkerhet för energi upp som viktiga faktorer.

Kommentar: Elektrifiering är den viktigaste åtgärden för att nå utsläppsminskningar. Säker och tillräcklig tillgång till fossilfri el till en konkurrenskraftig kostnad är en grundförutsättning för att dessa förändringar ska kunna ske och detta behöver framgå än tydligare i strategin.

Effektiv användning av energi är en självklarhet och ett kontinuerligt arbete. Energieffektivisering innebär däremot inte att energibehovet nödvändigtvis kommer att minska totalt. Det är sannolikt tvärtom så att behovet av el kommer att öka framöver.

Vid tekniksprång och/eller byte av teknologi som exempelvis vid vätgasreduktion av järnmalm så kommer stålindustrin att behöva ersätta masugnsprocessen som använder kol med en helt annan process som är baserad på fossilfri el i stora mängder. Ett sådant tekniksprång som görs för att nå klimatmålen och skapa en industri som blir långsiktigt hållbar innebär inledningsvis sannolikt en större energiåtgång än den traditionella tekniken. Med tiden väntas även den nya tekniken kunna effektiviseras genom kontinuerligt arbete, men det är viktigt att inte stirra sig blind på ett enskilt mål eller en enskild aktivitet när flera faktorer samverkar och många aktiviteter ingår i ett system.

Strategin lyfter också sektorsintegration vilket är positivt. Här kan Sveriges fjärrvärmenät tjäna som exempel på hur industriell restvärme kan användas effektivt.

7. Vidare under 3.3 föreslår kommissionen en "Carbon Border Adjustment Mechanism" till 2021 för att reducera riskerna för det som kallas koldioxidläckage.

Kommentar: Det är uppenbart att det även fortsatt kommer att vara stora skillnader mellan klimatambitionerna i olika delar av världen. Vi välkomnar att kommissionen utreder möjligheten till en gränsjusteringsmekanism som en kompletterande åtgärd för att motverka koldioxidläckage. För en liten, öppen och exportberoende ekonomi som Sverige är det väldigt viktigt att en sådan mekanism är dubbelriktad. Den måste hantera såväl import som export i den meningen att kostnad för koldioxidutsläpp läggs på import samtidigt som kostnad för koldioxidutsläpp lyfts av export (samma system som gäller VAT).

De nuvarande verktygen, fri tilldelning och kompensation för indirekta effekter på elpriset, bör stärkas i enlighet med kommissionens strategi. Bland annat bör alla länder, inklusive Sverige, införa kompensationen.

8. Punkt 3.4 poängterar vikten av cirkulär ekonomi för att uppnå fortsatt utveckling med ett effektivare materialutnyttjande med lägre miljö- och klimatfotavtryck.

Kommentar: Cirkulär ekonomi har länge varit en integrerad del i stålbranschen. Stål är 100 procent återvinningsbart och det har länge funnits etablerad teknik för återvinning och marknader för stålskrot vilket gjort stål till världens mest återvunna material. Eftersom stålprodukter ofta har lång livslängd och dessutom används för att bygga världens välstånd så kommer dock primär råvara, det vill säga järnmalm, behövas vid sidan av stålskrotet under överskådlig framtid.

Olika material har olika förutsättningar för cirkularitet, något som nya regelverk och kriterier för upphandling liksom konsumentinformation måste ta hänsyn till. Regelverk måste beakta produkters och materials hela livscykel för att inte motverka redan väl fungerande kretslopp, som exempelvis stålets.

Punkt 3.5 handlar om industriell innovation, om att öka insatserna för att nå teknologiska genombrott samt att också acceptera misslyckanden.

Kommentar: Att öka risken i EU:s forsknings- och innovationssatsningar och att inkludera PPP (Private Public Partnership) i ramprogrammet är en klok väg framåt för EU:s forskningspolitik, som här följer svensk modell (exempelvis SIP, de strategiska innovationsprogrammen). Det övergripande målet att budgeten ska nå ”maximum impact” är dock i direkt konflikt med målet att öka risken, eftersom det är lågriskprojekt som ger den snabbaste och säkraste ”impacten”. Här är det viktigt att satsningarna inte fastnar i ängsliga försök att snabbt mäta impact, eftersom detta riskerar att sätta siktet för lågt och för kort. Att det europeiska innovationsrådet skulle ”identify next generation technologies, accelerate their commercial application and help them support the rapid scale up of start-ups” är en uppgift som bör lämnas till den fria marknaden. Det som är avgörande är att genomföra det som står i stycket efter, det vill säga att möjliggöra tester av nya lösningar och affärsmodeller genom att eliminera policymässiga hinder. Varken lagstiftare eller rådgivare är goda innovatörer, däremot kan de göra stor nytta i att röja undan onödiga hinder för utvecklingen.


9. Betydelsen av livslångt lärande kan inte överskattas med de snabba skiften vi ser idag. När det gäller de ”dubbla övergångar” som strategin tar upp, det vill säga den digitala och den ekologiska, är det viktigt att hålla i minnet att övergångarna sker här och nu och att Europas utbildningar behöver förnyas i enlighet med det, inte bara i ett livslångt perspektiv utan per omgående. De unga människor som finns på, eller är på väg till, våra universitet förtjänar en utbildning som är aktuell när de kommer ut, inte en som är anpassad till den värld vi lämnar bakom oss.

10. Under punkt 3.7 hanteras investeringar och finansiering av stora förändringsprojekt. Även frågan om att styra privata investeringar till konkurrenskraftiga och hållbara företag, det vill säga EU:s taxonomi.

Kommentar: IPCEI-instrumentet bidrar till en ökad flexibilitet och tempo i omställningen eftersom enskilda länder kan satsa på viktiga tekniska genombrott av intresse för hela unionen. För Sverige är det dock viktigt att IPCEI verkligen bara används där det är nödvändigt för att driva fram innovativ teknik, och inte blir ett instrument för länder med stora resurser att satsa ostört och skaffa sig en konkurrensfördel på den inre marknaden.

När det gäller initiativen inom hållbar finansiering så är det viktigt att dessa verkligen leder till att finansiering blir tillgänglig för företag med ambitioner att bidra till förändringar till en mer hållbar utveckling. De förslag på kriterier för bedömning av hållbar verksamhet kopplad till taxonomin som tagits fram av den tekniska expertgruppen är inriktade på en förenklad bedömning av nuläget, snarare än att bidra till förändring. Det behövs en bredare helhetssyn som tar in livscykelperspektivet och som är långsiktig. Om det faktiskt är hållbarhet som ska värderas så bör bedömningen grundas på de globala målen. Sådan värdering bör också standardiseras inom ISO för att få internationellt genomslag och acceptans.

11. Punkt 4 handlar om att stärka Europas industriella och strategiska autonomi. Här lyfts också strategiska risker med utländska investeringar.

Kommentar: Här bör EU öka sin påverkan och beslutsförmåga. Det kan vara väldigt svårt för ett enskilt land att säga nej till ett utländskt uppköp av strategiskt viktiga företag, inte minst av rädsla för att stöta sig med det land där det uppköpande företaget ligger. Om EU tilldelas en utvidgad makt att lägg in ett veto i sådana lägen, förutsätter det också att EU har en sammanhållen strategi på området.

 

Jernkontoret

Bo-Erik Pers, verkställande direktör 

Mathias Ternell, handelspolitisk direktör