Trendrapport: Stålbolagen med gasen i botten

Sex trender präglar den internationella stålbranschen. En tydlig tendens är att branschen tagit steget från att domineras av mestadels statliga nationella aktörer till att bli global. Ett tydligt exempel är indiskkontrollerade, Hollandbaserade Mittal Steels uppköp av tidigare statliga bolag i länder som Kazakstan och Polen. I dag är endast 40 procent av världens produktionskapacitet i statlig ägo, jämfört med 60 procent 1980.En andra trend är branschens konsolidering mot allt större koncerner. För det tredje märks en tydlig utveckling mot allt mer högkvalitativa stålmaterial och produktutveckling för nya användningsområden. Även bland ståltillverkarna i Kina och Östeuropa finns ambitioner att klättra i värdekedjan.Stålbranschen tenderar också att fokusera mer på kostnadsreduktion än tidigare. Bolagen ser om sitt hus och jagar lägre energikostnader samtidigt som arbetskostnaderna pressas genom högre automatisering.För att möta stegrande kostnader för råmaterial har branschen också plocka upp en gammal modell: vertikal integration. Bolag med betydande egna tillgångar på järnmalm, som US Steel och Mittal Steel, har visat sig bättre positionerade än konkurrenterna Arcelor och Nippon Steel, som i stort saknar egen malm. Jakten på råmaterial har fått koreanska Posco att köpa in sig i australiska och brasilianska malmgruvor samtidigt som Mittal söker sig vidare till riskabla platser som Liberia.En sjätte tendens är slutligen Kinas fortsatt stora stålkonsumtion. Många analytiker talar nu om att Kina skapat en "super-cykel" för metallmarknaden, som kan hålla i sig i 20 år. De hävdar att Kina såväl som Indien, Brasilien och Turkiet nu gått in i stadier av ekonomisk utveckling med enorma stålbehov för utbyggnad infrastruktur såväl som växande konsumtion av bilar och tvättmaskiner. Andra analytiker varnar emellertid för en övertro på Kinas långsiktiga efterfrågan. De påpekar att landets utveckling koncentrerats till ett antal storstäder. När dessa mättats ligger landsbygden och dess fattiga invånare långt efter.

The Wall Street Journal Europe, 2005-11-21