Stålindustrins bedömning av el-efterfrågeflexibilitet

Patrik Carlén och Pär Hermerén

Det svenska elkraftsystemet står inför stora utmaningar, där effektbrist utgör en stor risk redan de kommande vintrarna. Flexibel användning av el (så kallad efterfrågeflexibilitet), där en användare flyttar last från en tid till en annan utifrån marknadssignaler, den tekniska utrustningens kapacitet och det direkta (momentana) behovet, är ett av flera sätt att möta och minska risken för effektbrist i systemet. Efterfrågeflexibilitet av sådant slag antas kunna aktiveras under i övrigt normala förhållanden där agerandet sker utifrån företagsekonomiska kalkyler.

Jernkontoret har tillsammans med medlemsföretagen gått igenom företagens möjligheter att agera flexibelt i sin elanvändning. Både utifrån vad som faktiskt görs idag, och i vilken mån ett sådant agerande skulle kunna utökas. Studien visar att de svenska stålföretagen har en begränsad förmåga att agera flexibelt. En betydande faktor är hur väl processerna är optimerade till produktionstakten. Processer med fullt kapacitetsutnyttjande kan i princip aldrig köras flexibelt, medan en inbyggd överkapacitet har potentialen att användas mer flexibelt. Företagens enträgna arbete med energieffektiviseringar och processoptimering har föranlett optimerade och volymsanpassade processer vilket minskat företagens möjlighet till flexibilitet.

Möjligheten att agera flexibelt varierar också stort mellan olika stålföretag och processer, men den samlade potentialen uppskattas till cirka 140 MW, av stålindustrins cirka 900 MW abonnerade effekt. För att erhålla full effekt av teknisk potential måste även de ekonomiska förutsättningarna finnas, där det är enkelt och lönsamt att motivera nödvändiga investeringar och åtgärder. Av denna potential är redan omkring 75 % aktiv som flexibilitetsresurs, dvs företagen använder redan den möjlighet som finns att anpassa användningen utifrån de yttre och inre omständigheterna.

Utmaningen i att agera mer flexibelt i elanvändningen är att kunna göra det utan att det medför mindre effektiva processer, större miljöbelastning till följd av bränslebyte eller en försämring i produktkvalitet och kundrelationer.

Ett extremfall av efterfrågeminskning är när akuta åtgärder måste sättas in i ett krisläge för att rädda elsystemet från att kollapsa. I de fallen kan bortkoppling och ransonering komma i fråga. I sådana krislägen kan stålindustrin temporärt och under kontrollerade former, stänga ned utrustning motsvarande 500 MW för att säkerställa elnätets funktion och egen el-utrustning. Detta betraktas ej som en möjlighet till flexibilitet, utan som en akut nödåtgärd vid ett enda unikt tillfälle.