Förslag till vägledning för energihushållningsplaner

Remissvar till Naturvårdsverket, NV-03370-20
Jernkontorets diarienummer: 3621

Yttrande över NV-03370-20, utkast till vägledning för energihushållningsplaner

Sammanfattning

Jernkontoret anser att utkastet till vägledning inte lever upp till de förväntningar man skulle kunna ha på en sådan. Vägledningen undlåter att hantera den underliggande problematiken med existerande dubbelreglering och delat tillsynsansvar, och inriktas i stället på att utveckla energihushållningsplaner till ytterligare ett verktyg som ställer detaljerade krav på företagen med tillkommande rapporteringskrav och att öppna upp för en till synes godtycklig möjlighet för myndigheten att direkt styra för företagen verksamhetskritiska beslut om investeringar.

I stället borde myndigheternas arbete inriktas mot en ökad dialog med företagen i syfte att tillsammans utveckla kompetens och samsyn kring hur företagen på bästa sätt arbetar med frågorna. För energiintensiv industri är det här frågor som ingår i ett komplext system där förutsättningarna kontinuerligt förändras. Ett systematiskt arbete som utgår från användningen av ledningssystem är det mest ändamålsenliga och borde vara tillräckligt för att även tillsynsmyndigheten i dialog med företaget ska kunna få den information och försäkran om energihushållning som man anser sig behöva.

Att uppfylla de lagstadgade kraven på energikartläggning (EKL), samt att med ett implementerat energiledningssystem även uppfylla de krav som ställs enligt EU:s energieffektiviseringsdirektiv måste sägas vara tillräckligt.

Bakgrund

Naturvårdsverket (NV) och Energimyndigheten (EM) har gemensamt tagit fram ett förslag till vägledning om energihushållningsplaner (EHP), riktad till både verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter. Vägledningen avses beskriva myndigheternas syn på vad en energihushållningsplan bör innehålla och hur den kan användas av både företag och tillsynsmyndigheter för att öka tydligheten, minska administrationen och undvika dubbelarbete gällande tillsyn enligt miljöbalken och lag om energikartläggning i stora företag. Man betonar att vägledningen inte är rättsligt bindande utan endast rådgivande. Förslaget har sänts på remiss för att inhämta synpunkter.

Nytta och syfte med vägledningen

Man kan inledningsvis fråga sig vad nyttan med den föreslagna vägledningen är, och för vems skull den tas fram. I utkastet beskrivs det att ambitionen är att bidra till en ökad tydlighet och minskad administration för företag och myndigheter, samt att undvika dubbelarbete. Ur företagens perspektiv skapas snarare extra krav på arbete, dokumentation och rapportering eftersom vägledningen inte utgår från företagens verklighet, utan ensidigt utifrån hur man vill kunna bedriva tillsynen.

Man kan också ifrågasätta syftet med dokumentet och den rättsliga statusen. Det står inledningsvis att det inte är rättsligt bindande utan att EHP är något som företagen kan använda sig av. Genomgående andas ändå texten att arbetet med energihushållningsplaner skulle vara något som myndigheten förväntar sig att företagen bör eller ska använda sig av. Det blir därför mycket otydligt vad som egentligen förväntas av både de företag som i sina tillstånd redan har krav på sig att ta fram EHP (dock utan den detaljeringsgrad som vägledningen föreslår/ställer krav på) och för de företag som inte har något sådant krav och därför rent rättsligt inte heller kan avkrävas en sådan.

Rådighet och åtgärder

I bedömningen av vilka åtgärder som är rimliga för företagen att vidta måste företagen ta hänsyn till en mängd olika aspekter. Olika möjliga åtgärder kan vara varandra uteslutande, eller behöva ställas mot åtgärder för lagefterlevnad inom andra områden. En ökad energianvändning kan också vara nödvändigt för att utveckla nya produkter som i sin tur spar energi i större omfattning hos slutanvändaren. En kortsiktig effektivisering går heller inte alltid hand i hand med långsiktiga möjligheter till effektivisering, företagsutveckling eller minskade klimatutsläpp. Detta bara för att nämna några exempel.

Här är det viktigt att även myndigheterna kan acceptera att den största kompentensen för att avgöra rimligheten ligger hos företagen och att de måste ha rådighet över sin egen verksamhet. Det är där helhetssynen finns, och det är också där ansvaret för konsekvenserna av vilka åtgärder som genomförs ligger. Att lämna beslutet om vilka åtgärder för energieffektivisering som ska vidtas till en myndighet, riskerar att förlora helhetssynen och begränsa de möjligheter företaget sedan har att genomföra nödvändiga åtgärder inom exempelvis säkerhet, brandskydd eller andra miljöfrågor. Att en myndighet ska kunna bygga den motsvarande kompetens som krävs för ett flertal företag och branscher är inte rimlig. Det är därför oerhört viktigt att ansvaret för konsekvenserna går hand i hand med själva beslutet om vad som ska genomföras. Avsteg från den rådigheten minskar rättssäkerheten och ökar osäkerheten i näringslivet.

Åtgärdstrappan

I vägledningen gestaltas myndigheternas arbete med tillsyn med vad som kallas en åtgärdstrappa. Skulle en sådan modell användas i tillsynsarbetet, måste en tydligare beskrivning och checklista upprättas för när myndigheten kan anses ha möjlighet att gå till nästa steg. Som den nu beskrivs blir det en närmast godtycklig bedömning, kanske hos en enskild tillsynsperson, som avgör hur långt tillsynen och därmed konsekvenserna av den kan tillåtas att gå – i värsta fall till åläggande om genomförande av specifika åtgärder som företagen självt inte har bedömt som rimliga eller ändamålsenliga. Under rubriken "Rådighet och åtgärder" ovan har redan beskrivits varför det inte kan vara lämpligt att en tillsynsmyndighet ges rätten att ålägga ett företag att genomföra vissa specifika åtgärder utifrån myndighetens egen bedömning. Dessa avsnitt i vägledningen bör därför utgå.

Den vägledande principen bör i stället vara att ett företag med energiledningssystem och som uppfyller kraven i EKL (i den mån företaget omfattas av denna) ska kunna förutsättas ha koll på sin energianvändning och både redovisa och genomföra de åtgärder som kan anses vara rimliga. En sådan granskning bör kunna göras utifrån de rapporteringar som företagen redan genomför, samt genom en öppen och tillitsfull dialog mellan myndighet och företag. Det måste finnas en tydligt uttalad nivå för när företagens brister eller tillkortakommanden i arbetet med energieffektivisering över huvud taget kan leda till att myndigheten kan anses ha rätt att nästa steg i trappan. Annars ges utrymme för godtycklighet, osäkerhet och misstro.

I samband med en granskning av företagens arbetssätt, rimlighetsbedömningar och åtgärder, måste myndigheterna också ta full hänsyn till den nödvändiga sekretess som kan omgärda dessa frågor. Det är inte möjligt att skriftligen rapportera och överlämna all den bakgrundsinformation som vägledningen hänvisar till, utan att riskera att sådana uppgifter kan hamna i fel händer. Företagsbesök och dialog är att föredra för den typen av uppgiftsgranskningar.

Att också kräva att alla möjliga åtgärder ska utredas och analyseras utifrån LCC innebär en arbetsbelastning och kostnad för företagen som inte kan anses vara rimlig. Ett sådant förslag tyder på en dålig insikt i företagens förutsättningar och arbetsmetoder, och kan återigen bäst åtgärdas genom en ökad dialog för ömsesidig tillit i relationen.

Övrigt

Det står på många ställen i vägledningen att företagen "åtar" sig att genomföra åtgärder. I den mån det handlar om åtgärder som ett företag har bedömt som rimliga att genomföra, bör det snarare stå "avser", eftersom man inte avtalar om dessa åtgärder gentemot någon annan part.

Hänvisning till andra remissinstanser

Jernkontoret hänvisar även till de svar som inlämnats från företagen Höganäs AB, AB Sandvik Materials Technology och SSAB EMEA AB. I deras svar framställs tydligt hur arbetet med energieffektivisering idag bedrivs, och på vilket sätt det på ett bättre sätt behöver tas hänsyn till. Där framgår även i vilken mån vägledningen kan anses vara till nytta för företagen.

Jernkontoret

Bo-Erik Pers, verkställande direktör

Pär Hermerén, handläggare