Energimarknadsinspektionens förslag till nya föreskrifter om elkvalitet

Remissvar till Energimarknadsinspektionen,
ärendenummer 2020-103616

Jernkontorets diarienummer: 0923

Yttrande över Energimarknadsinspektionens förslag till nya föreskrifter (EIFS 2013:1) gällande elkvalitet, ärendenummer 2020-103616

Sammanfattning

Jernkontoret har beretts möjlighet att lämna synpunkter för föreslagna föreskrifter och lämnar härmed vårt remissvar. Jernkontoret har även deltagit under utredningens arbete, och kan konstatera att vissa synpunkter har tagits hänsyn till, vilket är välkommet.

Generellt bör föreskrifternas formuleringar genomgående bidra med klarhet och inte skapa osäkerhet i tolkningsfrågor, inte minst i de ansvarsfrågor (och därmed även kostnadsfördelningar) som blir följden av krav som ställs i föreskriften avseende elkvalitet.

Från stålindustrins sida är det i störst utsträckning frågan om flimmer som engagerar i liggande förslag, och nedan följer därför synpunkter avseende detta, och främst hur den hanteras i konsekvensbeskrivningen.

Angående flimmer

Det kan vara rimligt att det finns värden för flimmer i nätet för att kunna avgöra om nätet håller tillräcklig kvalitet. Det är ur det perspektivet rimligt att det värde som föreskrifterna kan förhålla sig till motsvarar det som sätts i internationell standard. Detta förutsätter dock en tydligt angiven anledning till varför flimmer framöver ska ingå i kraven. Att enbart hänvisa till att det finns en standard är inte tillräckligt, då kostnaderna för åtgärder är så pass höga, vilket även konsekvensutredningen påvisar. Här måste finnas en tydlig koppling mellan kostnad och nytta.

Ansvarsfrågan

Det är mycket viktigt att inte föreskrifterna direkt kommer att används som ett påtryckningsmedel gentemot elanvändare att på egen hand bekosta de åtgärder som kan krävas för att upprätthålla elkvaliteten i nätet. Det är främst de fall då en slutanvändare under lång tid varit verksam och upprätthållit en likvärdig aktivitet utan att problem har uppstått, men där omständigheter i andra delar av nätet har ändrats så att problemet med flimmer efter hand har uppstått, det kan exempelvis handla om förändringar i elproduktion och bortfall av stora turbiner som lett till ett generellt svagare nät. Detta måste tydligt framgå i konsekvensanalysen av föreskrifterna, eftersom denna kan ses som regelverkets förarbete.

Eftersom kostnaderna för den tekniska utrustning som krävs för att motverka flimmer är mycket höga (storleksordningen 120–150 miljoner SEK), är det orimligt att begära att en enskild elkund ska bära den när problemet uppstår retroaktivt till följd av aktiviteter i nätet som den enskilde inte har kunnat påverka, eller när gränsvärden ändras i efterhand. Det blir en tillkommande kostnad av sådan rang att den lätt kan få stora konsekvenser för var man väljer att fortsätta investera i sin verksamhet, och därmed få mycket negativa effekter på industriell investeringsvilja och sysselsättning. Frågan kan möjligen ses på ett annat sätt när det gäller ny, tillkommande verksamhet där kravet på den anslutande anläggningen direkt kan införas i villkoren för anslutning.

Att hänvisa till standarder för de värden som sätts kan också bli problematiskt på sikt, eftersom dessa värden sannolikt kommer att ändras i framtiden. För den som investerat i teknisk utrustning för att motverka spridningen av flimmer, utgör detta en osäkerhet eftersom man inte vet på vilken sikt den kommer att vara tillräcklig. Det finns en risk att nätägaren vid nästa justering av standarden återkommer och kräver ytterligare åtgärder.

Dessa aspekter gör att ansvarsfrågan för när en slutkund kan anses vara skyldigt att motverka flimmer bör vara knuten till en nivå som gäller vid tiden för anslutning, samt sådana förändringar av den egna verksamheten som i hög utsträckning påverkar förhållandena.

Vi föreslår med hänvisning till ovanstående resonemang, att konsekvensanalysen som är att betrakta som ett förarbete till föreskriften tydligt anger dessa avvägningar som måste göras i en bedömning av ansvarsfrågan.

Förslag på tillägg (i fetstil) sid. 77 under ”Flimmer”:

”Det nya kravet är det samma som i Europastandarden EN50160, vilket innebär att det är en branschpraxis som nätföretag använt, med det sagt är det dock inte säkert att åtgärder vidtagits för att följa standarden. I de fall flimmer gränsvärdet överskrids i nätet så ansvarar nätföretagen för att åtgärder vidtas. Kostnaden för dessa åtgärder faller antingen på nätföretaget eller på den enskilda kunden beroende på om det går att härleda flimmeremissionerna till en enskild kund. Hur kostnaden fördelas kan samtidigt bero på om det finns andra omständigheter och förändringar i nätet och elsystemet utanför den enskilda anläggningens kontroll som lett fram till att ett flimmerproblem plötsligt går att påvisa. Det kan exempelvis handla om ändrade strukturer i elproduktionen och annat som påverkar elnätets styrka. Detsamma kan gälla vid förändringar av allmänna regler och standarder efter att en anläggning redan godkänts. Att retroaktivt kräva att en tidigare godkänd anläggning ska bekosta problem som uppstår till följd av förändringar på andra ställen i nätet (exempelvis när stora turbiner fasats ut) och elsystemet blir oförutsägbart och problematiskt, varför ansvarsfrågan rimligen kopplas till de förhållanden som gällde vid anslutningen av verksamhet eller det som vid den tidpunkten överenskommits om.”

Jernkontoret

Annika Roos, verkställande direktör

Pär Hermerén, handläggare