”Jag vill göra skillnad – och nytta”

I Rachels hemland England börjar barn i skolan det år de fyller fem. Från sin skoltid på landsbygden i Yorkshire minns hon hur hon tidigt fick upp intresset för matematik.

– Redan då tyckte jag matte var jättekul och brukade springa till lärarna för att be om nya tal att räkna på.

Några år senare började Rachel på en skola för enbart flickor. Hon tror själv att det påverkade hennes möjligheter att utveckla sitt stora intresse för matematik och teknik på ett positivt sätt.

– Jag hade tur! När jag växte upp var det inte så vanligt med tjejer och teknik. Vanligtvis valde flickor att studera språk och pojkar teknik, men i flickskolan kunde jag satsa på det jag tyckte var intressant.

Att Rachel kommer från en studieinriktad miljö är tydligt. Hon har alltid jobbat hårt enligt devisen ”det är bara att ta i och göra sitt bästa”. Att läsa vidare efter gymnasiet var en självklarhet.

Valet föll inte helt oväntat på det högt rankade University of Cambridge, men att börja där innebar lite av en chock.

– Jag var van att alltid vara en av de bästa eleverna, men här hade alla höga skolbetyg. Det blev en sporre för mig att jobba ännu hårdare!

Under det första året på universitetet läste Rachel teoretisk fysik men också kurser i geologi och materialvetenskap, hon blev snabbt fascinerad av olika material och deras egenskaper. Hon valde att byta teoretisk fysik mot materialteknik, något hon aldrig ångrat.

– Jag hade svårt att se det verkliga behovet av relativitetsteori men kunde direkt se nyttan med materialteknik och hur det kunde tillämpas.

Det är just det som är Rachels starkaste drivkraft, att hon vill känna nytta med det hon gör. Att det hon gör skapar skillnad.

– Vetenskap, teknik och nytta. För mig är det otroligt viktigt att alla tre delar finns med, speciellt nyttan. Den kunde jag direkt applicera på materialteknik. Genom att titta i ett mikroskop kan man se hur ett material är uppbyggt och sedan använda strukturen för att påverka egenskaper.

Lika självklart som det var att Rachel skulle läsa på universitetet var det att hon skulle forska efter sin examen från Cambridge.

– Hela Cambridge har forskning i väggarna, så att säga. Det är en utbildning som är starkt forskningsförberedande och alla lärare är välrenommerade forskare.

När hon efter examen fick sitt första jobb på Institutet för Metallforskning, numera en del av Swerim, i Stockholm bestämde hon sig tidigt att hon ville doktorera. Hennes specialitet var rostfritt stål och hon avancerade snabbt till specialistforskare, forskningsledare och sektionschef.

Parallellt skrev Rachel in sig på KTH som doktorand. Utan handledning vare sig från institutet eller högskolan drev hon sina forskningsprojekt på arbetstid och skrev sina tidskriftsartiklar på fritiden. En del kompletterande arbete kunde också göras under en gästforskarvistelse i USA.

– Det krävdes en stor portion envishet, berättar Rachel. Många ifrågasatte varför jag vill disputera, men för mig var det en självklarhet.

Utifrån sin egen erfarenhet fattade Rachel ett beslut som blivit ledstjärnan i hennes egen roll som handledare.

– Mitt mål är att ingen doktorand ska behöva ha en sådan uppförsbacke som jag hade. Mina studenter ska alltid känna att de kan kontakta mig, att jag finns där för dem när de behöver bolla något, få uppmuntran eller bekräftelse. Det vill säga allt det som jag själv saknade. Det gäller speciellt industridoktorander som har en stor utmaning att kombinera sitt arbete på ett företag med sina doktorandstudier.

Redan under sin tid på institutet handledde Rachel doktorander inofficiellt. Hon hade ingen formell roll utan var bihandledare, något hon fortsatte med även efter att hon bytt jobb till avdelningschef på Outokumpu Stainless.

Arbetet på Outokumpu Stainless i Avesta var utvecklande och lärorikt. Rachel ansvarade för avdelningen för produktegenskaper, som omfattade materialutveckling, mikroskopi, korrosion och svetsning.

– Eftersom jag veckopendlade tänkte jag att det skulle finnas tid för att passa på att mikroskopera i labbet på kvällarna. Men det hann jag aldrig – det var alltid fullt upp med annat!

När Rachel 2014 fick en formell förfrågan från KTH om att bli adjungerad professor, tvekade hon till en början. Hon tyckte det var bra som det var, men till slut lät hon sig övertalas. Kanske var det just för att hon i den rollen skulle kunna göra skillnad för doktorander? Nu ansvarar Rachel själv för doktorandkursen Corrosion challenges in current and future technologies och föreläser på flera andra kurser. Som forskningschef på stålindustrins branschorganisation Jernkontoret ansvarar hon för flera teknikområden och arbetar med stöd till projekt inom det strategiska innovationsprogrammet Metalliska material. 

Rachels lupp. Eller snarare "hela labbet i fickan” med lupp, magnet och LED-lampa.

Hon välkomnar det nya nätverket Stålakademin.

– Det är väldigt bra att samla ihop alla adjungerade professorer och se hur vi kan använda vår samlade kunskap för att göra ännu mera nytta. Min största fråga är, inte helt oväntad, hur kan vi tillsammans utveckla förutsättningarna för industridoktoranderna. Det är verkligen en grupp som jag vill lyfta!

Som adjungerad professor ser hon stora möjligheter att göra skillnad.

– Det finns en unik kunskap om både akademin och industrin som vi kan dela med oss av. Vid universiteten kan vi bidra med en extra dimension till det teoretiska och industrin får ingenjörer med en bredare akademisk förankring. Det gynnar utvecklingen för alla!

---

Namn: Rachel Pettersson

Ålder: 59

Utbildning: M.A. Natural Sciences Tripos, University of Cambridge, Tekn. D. Materialvetenskap, KTH

Gör: Forskningschef på stålindustrins branschorganisation Jernkontoret med ansvar för flera teknikområden. Ansvarar för bevakning av forskningsinsatser i Europa och företräder svenska forskningsintressen inom Eurofer och ESTEP. Adjungerad professor i korrosionsvetenskap på KTH.

Expert på: Rostfria stål och korrosion

Bästa egenskaper: Engagerad, effektiv och hjälpsam

Drivkraft: ”Att känna en nytta i det jag gör”