Masugnsprocessen i äldre tider
Masugnskransen vid Berkinge masugn i Forsmark 1792. Oljemålning (beskuren) av Pehr Hilleström (Jernkontorets bruksbildskatalog).
Masugnstekniken började användas i Sverige redan på 1100-talet. I början på 1980-talet utgrävdes en välbevarad ruin efter en masugn i Norbergs kommun kallad Lapphyttan, som övergivits på 1300-talet. Undersökningarna visade också att äldre ugnar hade legat på samma plats redan i slutet av 1100-talet.
Figuren ovan visar hur masugnen i princip såg ut från medeltiden och fram till 1830-talet. Omkring 1830 kunde en masugn producera 3–4 ton tackjärn per dygn och förbrukade därvid 100–130 hl träkol per ton tackjärn, motsvarande cirka 1500–2000 kg träkol per ton tackjärn.Vid mitten av 1600-talet beräknas den svenska tackjärnsproduktionen ha legat på cirka 25 000 ton per år.
Masugnen beskickas uppifrån med järnmalm samt kalk och träkol. Blästerluft blåses in i ugnens nedre del. Processen innebär att järnet reduceras ut ur malmen och smälter. Det järn som tappas ut ur ugnen benämnes råjärn eller tackjärn och innehåller cirka fyra procent kol. Det senare måste avlägsnas för att järnet skall bli smidbart. Detta skedde till en början med någon av de så kallade välljärnsmetoderna.
