Julius Ramsay

Julius Ramsay (1827–1874) hade en gedigen utbildning med bergsexamen i Uppsala och en examen från den högre Bergsskolan i Falun. Därefter var han auskultant på bergskollegiet och stipendiat på Jernkontoret.

Tillsammans med en av Jernkontorets direktörer, Andreas Grill, företog han år 1859 en resa till Tyskland och Frankrike för att studera de utländska järnverken. Det var genom Andreas Grill som Julius Ramsay senare fick ett erbjudande att resa till Indien, för att där bygga upp ett järnverk. Britterna ville införa helt ny teknik för järnframställning i stället för den ålderdomliga teknik som användes i Indien. Som råvaror skulle svenskarna använda indisk järnmalm och träkol och det var just med tanke på träkolen som britterna hade sökt svenska ingenjörer att leda projekten. Sverige var känt för att tillverka världens bästa träkolsjärn.

Till främmande land

Julius Ramsay avreste den 4 oktober 1861 från Göteborg till England och efter ett uppehåll på två veckor fortsatte han resan till Indien. Han anlände till Calcutta den 30 november. Därifrån reste han vidare med häst och vagn och även med bärstol till the Kumaon lron Works i Dechauri i kanten av Himalayabergen, ungefär tio mil norr om Delhi. Han var i tjänst hos ett privat aktiebolag, The North India Kumaon Co. Bolaget ägde redan åtta små masugnar. Men klimatet var så fuktigt och besvärligt under regntiden att masugnarnas drift måste inställas årligen mellan maj och oktober.

Assistans hemifrån

Över tiden utökades Julius Ramsays ansvar och han blev till slut verkställande direktör för verken, samtidigt som han fortfararande var både överingenjör och byggmästare. Han fann det omöjligt att hantera allt detta och bad därför sina arbetsgivare om tillstånd att anställa en assistent. Begäran beviljades och Ramsay skrev till sin vän ingenjören Gustaf Wittenström och bjöd in honom att komma till Indien som verksingenjör. Wittenström var vid denna tid anställd vid järnverket i Dalsbruk i södra Finland, ägt av Julius kusin, Wolter Ramsay. Efter sommaren 1862 anlände Wittenström till Indien.

Svenskarnas uppdrag var dels att sätta igång en mindre masugn byggd av britterna, dels att bygga ett helt nytt verk med två stora masugnar, puddelugnar och valsverk. Ramsay och Wittenström planerade till och med att utrusta anläggningen med ett bessemerverk – dåtidens allra senaste teknik för att göra stål. De skulle ansvara för varje detalj i utformningen av det nya järnverket och för all planering och alla beslut som gällde byggnadsarbetet.

Abrupt avslutning

Ramsay och Wittenström lyckades göra järn i den gamla masugnen och lägga grunden till ett nytt stort järn- och stålverk, men masugnen kom aldrig i full drift och planerna fullbordades aldrig. Ägarna lyckades inte anskaffa tillräckligt med kapital för projektet och Ramsay och Wittenström fick efter tre år i Indien resa tillbaka till Sverige. På julaftonen 1863 återkom Julius Ramsay hem till Sverige.

Julius Ramsay på trappan till sin bungalow i Dechauri tillsammans med några av sina anställda. Foto av Gustaf Wittenström.

_________________

Detta är ett av 24 porträtt ur Jernkontorets porträttsamling som presenterades i Jernkontorets julkalender 2019. Klicka här för att se övriga 23 porträtt.
Porträttsamlingen består av en omfattande katalog skapad av industrihistorikern Carl Sahlin (1861–1943). Den innehåller cirka 7 000 personhistoriska uppgifter om personer med anknytning till järn- och stålindustrin, ofta med porträtt.