Bergwerkslexicon: Ä

Ädla säges af bergsmän de mineral-rikets producter vara, som uti egenskaper, godhet, värde och anseende äga någon förmån framför andra mera allmänna. Således får en Malm namn af ädel, då han är rikhaltig af metall. Ädel, eller fyndig, säges en gång uti berget vara, som förer ädel malm, til skilnad ifrån oädel, eller ofyndig, som endast innehåller tomma bergarter.
      Ädla berg äro de, som äro milde och hysa ädla gångar och malmer.
      Ädla fall kallas uti gångar och berg de malmfall, som gifva lönande anbrott. Se Malmfall.
      Ädla Klyfter få de heta, som förädla en gång, eller som bestå af sådane bergarter, hvilka af förfarenhet funnits bidragande til malmfalls och gångars förädling. Således får, til exempel, vid Sala silfvergrufva den skimmerblandade kalksten namn af ädel klyft, emedan malmen däruti, men sällan uti oblandad kalksten anträffas. Se vidare ordet Förädling.
      Ädla Metaller äro endast de, som icke förslaggas, eller förbrännas uti öpen eld och icke heller förstöras af luften, eller lida däruti någon förändring. Af desse äro icke mera än trenne bekanta, nemligen Guld, Platina och Silfver.

Ädla stenar, Gemmæ, kallas de stenarter, som äro sällsynte och äga någon ovanlig klarhet, glans, eller hög färg, jemte den hårdhet at de icke kunna rifvas, eller skadas af hårdaste stål, eller fil, som är det säkraste kännemärke, hvarigenom de skiljas ifrån de oädla, eller oäckta, som kunna vara med konst tilkomne och få namn af flusser, samt likna nog nära de äkta, men stå icke emot en hård fil. Graderne uti hårdheten räknas ock efter som de kunna skadas, eller rifvas, af hvarandra, och som de af slipare under arbeitet befunnits vara. Efter detta kännemärke förekomma de gemenligen uti följande ordning, nemligen först Diamanten, såsom hårdast, sedan Rubin, Saphir, Topas, Smaragd, Amethist, Beryll, Chrysolith, Granat och Hyacinth.
      Efter deras naturliga beskaffenhet indelas de också uti Crystalliniske och Kiselartade. Til de förra, som af naturen äro gemenligen begåfvade med en viss ordentelig utvärtes skapnad, föras de härförut nämde, och til de senare de som sällan, eller aldrig, under detta lynne förekomma, eller som lika med kiseln af naturen icke äro danade med crystallinisk form. Denne indelning kann dock, lika som alla andra, tåla många undantag och olikheter uti grader. Til de senare, eller kiselartade, räknas då alla förändringar af jaspis och agater, såsom Girasol, Jasponyx, Caillou d'Egypte, Lazursten, Onyx, Carneol, Sardonyx, Calcedon, Opal, Kattöga, Hydrophanus Lapis och många dylike. Härvid upkomma ej mindre undantag, hvaruti i synnerhet Avanturin och Turmalin med någre flere för sine ovanlige egenskaper få särskilte rum. 
      Af juvelerare och stenslipare indelas ädla stenar gemenligen, efter deras födelse-ort, uti Orientaliske, eller Österländske, såsom gemenligen hårdare och mera fullkomlige, kann hända af climtatet, och uti Occidentaliske, eller Wästerländske,  hvaribland de Europeiske förnemligast räknas. Ibland stenkännare få likväl ej alla de heta Orientaliske, som komma ifrån Orienten, utan endast sådane, som hinna til nästa hårdhets-grad efter diamant, emedan uti Pegu och på Ceylon äfven gifvas vackra stenarter, hvilka för sin vekhet intet aktas. Se härom DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 14, 15, 16. och vidare under hvar och en stenarts särskilte namn. Dock fordras til de klara och crystalliniske ädla stenars värde at de, jemte en betydande hårdhet, äga en qvick och gnistrande glans genom ljusstrålarnes reflexion, som får namn af Eld, hvilken et öfvadt öga snart saknar hos de oädle, eller hos glas-flusser. Dessutom böra de visa en fullkomlig klarhet, eller så kalladt rent vatten, utan tecken til något främmande inblandadt eller någon hemlig flaga, som betecknas med ordet fjäder och förringar värdet til någon del.
      Vid rifning emot kläde erhålla de fleste en electrisk egenskap. Efter något liggande i solsken vinna ock en del förmåga, at visa et phosphoriskt ljus i mörkret. Se ordet Phosphorescerande Stenar. - Utvärtes formen är väl föränderlig, och ofta otydelig hos de rå och oslipade. Gemenligen finnes dock Diamanten och Rubin uti octaëdriske crystaller: Topasen parallelipipedisk, och Smaragden hexagonisk, afstympad. - Deras renhet och glans uptäckes ej förr än efter slipning. - Vid sönderslagningen falla de merendels uti skifferartade splittror, i synnerhet topasen. - För blåsrör, vid vanlig lampeld, äro mäst alle osmältelige utan tilsats, eller per se, men med tilsats af borax kunna en del bringas til ofärgadt glas; dock ej så lätt som glasflusser. Smaragd och chrysolith hafva llikväl til någon del, vid denna hettan, ensamt kunnat smältas; äfven granat och hyacinth. Hurudan verkan den strängaste hetta, som för blåsrör med tilhjelp af eldsluft kunnat åstadkommas, förmått utöfva på ädla stenar, är redan anfördt under ordet Eldhärdningar. I anseende til deras förhållande uti sådan smälthetta, föreslår Herr LAVOISIER, som anstält dessa rön, ädla stenars indelning uti fem classer, nemligen:
      1:o Diamanten, som äger den besynnerliga egenskapen at, utan smältning, vara bränbar och flyktig i eld.
      2:o De ädla stenar, som behålla sin färg, men kunna mjukna och sammanbakas, utan at förlora hvarken hufvud-egenskapen eller något märkeligt uti vigten, såsom Rubin och Saphir.
      3:o De som äro lika eldhärdige med Rubin, men förlora sin färg, såsomHyacinthen.
      4:o Halfsmältelige, som uti denna elden förlora ända til 1/5:del af deras vigt, tillika med färgen helt och hållit, samt lemna icke annat än en hvit sammanbakad jord, eller bisquit. Sålunda förhålla sig de Sachsiske och Brasilianske topaser och rubiner.
      5:te Classen innefattar smaragd, chrysolith och granat, som på kolet smälta til färgadt, men ogenomskinligit glas.
      Herr LAVOISIER anser ej omöjeligit at til en större sten kunna sammansmälta flere små rubiner, i anseende til den sega mjukhet som de uti smälthetta erhålla. Denne konsten och handgrepet därvid är dock ännu intet utarbetad.
      Ädla stenar hafva ock nu mera blifvit kände til sine beståndsdelar, hvilka uti de klara och färgade, såsom Rubin, Saphir, Smaragd, Topas och Hyacinth befunnits vara enahanda, nemligen Lera, Kisel, Kalk och så mycket Järn, som til deras färgande kunnat bidraga. Uti alla desse arter har dock lerjorden funnits rådande och bestånds-delarnes mängd olika.
      Diamanten har varit den endaste, som undandragit sig denne undersökning och måste således, i anseende til sin flygtighet uti eld, vara af egen ifrån de öfrige mycket skiljaktig sammansättning.
      Af alla rön finnes, at järnet uti kalkform och med så mycket Phlogiston, som det uti sitt calcinerade tilstånd kan äga qvar, varit det enda, som åstadkommit skilnaden uti färgor, hvarförutan ingen annan metall uti de färgade stenar kunnat uptäckas. Turkosen, som tydeligen har sin färg af koppar, torde vara den enda, som härutinnan kan göra något undantag, om han får uptagas ibland ädla stenar. Se Turkos.
      At det färgade ämnet uti ädla stenar härstammar ifrån järn, kan ock rönas på en mindre besvärlig väg, i det icke allenast åtskillige arter af rubiner, saphirer och smaragder, utan ock sjelfva diamanten, hälst om den är gulaktig, utan någon vidare préparation, låta uti hela stycken draga sig af magneten, så snart små stycken af sådane stenar läggas på vaxadt papper, flytande på vatten eller på en renad yta af qvicksilfver. En därtil lälmpad stark magnet visar då huru de fleste af dessa stenar, och än flere arter, hafva någon känning af magnetens dragnings-kraft, och det i större eller mindre grad, i den mån som de äga en mörkare färg och kunna innehålla en större eller mindre del af järn, så vida det kan tagas för afgjordt at magneten ej drager annat än järn. Se härom BRUGMANS Versuche über die magnetische Materie, i Tysk öfversättning s. 292 o.f.
      Om ädla stenars bestånds-delar, och om sättet til deras undersökning, se BERGMANS Disquisitio Chemica de Terra Gemmarum, uti Opusc. Chem. Vol. II s. 72 o.f., samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 330.
      Herr ACHARD, uti dess Analyse de quelques Pierres Prèciuses, Paris 1783, har upgifvit en mängd af mödosamma försök at så väl på våta vägen, med alla tjenlige uplösnings-medel, som ock på den torra, eller smältnings-vägen, uti åtskillige eldgrader, samt med förändrade tilsatser af andre ämnen, uptäcka bestånds-delar och egenskaper hos åtskillige ädla stenar, såsom orientaliske Rubiner, Saphirer, Smaragder, Hyacinther, Böhmiske Granateroch Schlesiske Crysopraser, hvarvid utslagen, hvad bestånds-delarne angår, komma nära öfverens med Herr Prof. och Ridd. BERGMANS rön. Herr ACHARD antager dock icke mera än fyra primitiva jordarter, nemligen kisel, kalk, alunjord, eller lera, och Magnesia alba. Se Jord.
      Denne arbetssamma Auctor skall ock hafva rönt, at ädla stenar til en stor del bestå af alkalisk jord, och således funnit möjeligheten, huru de kunnat vara uti en vätska uplöste af en concentrerad luftsyra, och sedan därutur i Naturens verkstad crystalliserade. Denne naturens förmodade väg har Herr ACHARD sökt efterfölja genom en machin, hvarmed luftsyran kunnat til en ovanlig mängd indrifvas uti distilleradt vatten, som däraf fådt den styrkan at uplösa åtskillige alkaliske jordarter. Denne uplösning har sedan ganska långsamt trängt sig ut i fina dråppar genom ett uti machin appliceradt stratum af fin och hvit sand. De utträngde dråppar skola då efterhand gått til små crystaller, som varit af medelmåttig hårdhet, då alkalisk eller kalkjord ensamt blifvit nyttjad; men då, jemte kalkjorden, någon alunjord blifvit tilsatt, hafva väl crystallerne utfallit något smärre, men tillika hårdare. Då åter, jemte desse jordarter, någon martialisk jord varit inblandad, hafva desse crystaller erhållit en Rubin-färg - Mera härom ses uti sjelfva afhandlingen, med därvid bifogad ritning.
      Detta har väl kunnat räknas ibland stora uptäckter, til förklarande af ädla stenars tilkomst af et flytande ämne; men skada är at detta rön ej velat lyckas för andre Chemister, som i synnerhet uti Paris mycket noga sökt efterfölja Herr ACHARDS föreskrift, hvilket gjordt at utslaget ännu står uti ovisshet. - Säkrast tyckes Herr Prof. BERGMANS rön hafva lyckats uti naturliga crystallers eftergörande med konst, genom kiselpulveres uplösning uti flussspatssyra och därpå anstäld långsam crystallisation. Jämnför ordet Bergcrystall.
      Utom det at ädla stenar träffas uti fast klyft, ibland jordarter, eller, under förstöringar lösrifne, uti bäckar och strömmar ibland sandarter, finnas de ock uti vulcaniska utkast af lava, antingen fullkomligen äkta och hårda, eller glasartade, liknande de äkta allenast uti färg och klarhet. De hårda, som icke undergått någon smältning uti denna häftiga elden, tyckas endast med lafvan hafva utur berget blifvit lösrifne och utkastade. Sådane äro åtskillige saphirer(se detta ord) och i synnerhet vulcaniske chrysolither, som funnits uti hårdhet, glans och bestånd i eld, äga äkta stenars egenskaper. Desse äro träffade uti stora stycken, liggande i en hålig blå lava vid en crater uti Montbrul: likaledes som stora massor ibland basalt, vid Vivarais, och uti många flere vulcaniska lemningar. Herr FAUJAS DE SAINT-FOND beskrifver 15 varieteter däraf. Se dess Mineralogie der Vulkane, s. 94 o.f. Jämnför ordet Lava. Hyacinther, granater och skörl-crystaller, m.m., äro ej heller däribland sällsynte. 
      Huru ädla stenar tilkomma, eller genereras uti naturens verkstad, hafva åtskillige budit til at förklara. - Nyligen har Herr Professor STÜTZ upgifvit en förteckning ungefär på 140 varieteter endast af calcedon-arter, som finnas uti Kejserliga naturalie-cabinettet i Wien, och därjämte vidlöftigt utfört dess tankar öfver denne stenartens generation. Se härom Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, 2:dra årgångens tredje qvartal.
      Naturens på flere tusende år i denna väg fullbordade verkan, lärer föga af menniskor på kortare tid kunna efterapas. Emedlertid tyckes den sannolikaste anledning härtil kunna tagas af de rön, som under ordet Gelatina anförde äro. Däraf finnes, huru blandningar af kisel- ler- och kalkjord, som också utgöra ädla stenars beståndsdelar, kunna af syror uplösas i form af et gelé, hvilket, efter vätskans långsamma frånskiljande, utgör en glasig stenart, hälst det är bekant at mera verkande, både luft- vitriol- flussspats- och phosphoriske syroruti naturens verkstad finnas at tilgå, samt at en stark och långsam torkning åstadkommer hårdheten, som ock torde bidraga til de orientaliske ädla stenars större fullkomlighet härutinnan, såsom producerade uti et varmare climat.
      Huru ädla stenars hårdhet pröfvas, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766, s. 228. Vidare försök på deras tyngd och hårdhet finnas uti samma handlingar för 1768.

Ägg på en hammare, se Ban.

Äggstång vid hammarsmide är en förten, som nyttjas vid äggens, eller banens, stålläggning på en stångjärnshammare m.m. Se Förtenar.

Äggvålla kallas den lagning, som göres på stångjärns- plåt- och kniphamrar uti äggen, eller banen, då den under smidningen blifvit ojämn, eller stålet därpå blifvit löst, och måste åter genom vällning lagas, eller fästas.

Ægyptisk Flinta, Se Caillou d'Egypte.

Ämneshammare kallas en sådan stångjärns- eller kniphammare, som endast är privilegierad at smida ämnen, eller ämnesjärn, för manufactur-verk och förädlade smiden uti stål och järn, utan at få nyttjas til stångjärns afsalu. - Huruvida sådane ämneshamrar få anläggas, där ämnen för manufacturn smidas af tackjärn, ses af Kongl. Maj:ts Bref til Dess och Rikets Bergs-Collegium under de 26 Februarii 1748, samt af Förordningen angående stångjärnssmidet, m.m., under den 3 Julii 1753.

Ämnesjärn. Under detta namn förstås sådant järn, som smides under ämneshamrar til ämnen för mångfaldiga behof vid handsmide, efter särskilte tolkar och schamplouner, rättade efter de arbeten, som vidare komma at däraf med handkraft förfärdigas både för œconomiska och militariska byggnader, husgeråd, redskap och handtverkares verktyg, med mycket mera. Til ämnesjärn, som här i riket vanligen tilverkas, kan föras hvarjehanda Knip- och Bandjärn, Skärjärn, Klippjärn, Bultjärn, Takbleck, Saltpanne-plåtar, Rörplåtar, Listjärn, Sänksmide, Sken- och Axeljärn, m.m. Jämnför Svartsmide. Önskeligt vore at detta smide til ännu flere ämnen för utländske behofver kunde här utvidgas, hvarest så ömnig tilgång finnes så väl på redan inrättade och härtil tjenlige gångande vattuverk, som ock på flere ännu ej disponerade lägenheter därtil, allenast modeller och tolkar, samt beställningar ifrån utrikes orter, häruppå kunde anskaffas, och at tjenligaste järnsorter efter hvart och et arbetes art härtil valdes. Til exempel: för hästskor, hjulskenor, vagns-axlar, skepps-ankare och byggnader samt artilleri-behofver, m.m., fordras starkt och styft järn: för mulåsne-skor samt för bandjärn, m.m., mjukt och segt: til spik kan tjena hvad järnart som hälst, allenast lämpad efter de sortamenter som betingas.
      Vår afledne oförliknelige hushållare, Herr Commerce-Rådet POLHEM, har redan för många år sedan gifvit anledning härtil så väl uti dess Patriotiska Testamente som flere skrifter; förmodande at vår stångjärns utsändning därigenom uti en betydande mån skulle minskas, och en större vinst därpå behållas innom riket.
      Vid tyska hammarverken användes ock deras järn til mångfaldige grofva ämnen, som ännu hos oss icke äro kände.
      Til upmuntran för tilverkningar af ämnesjärn, ärock genom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af den 3 Julii 1753, angående stångjärnssmidet, m.m., uti 7:de puncten stadgadt, at förenämde gröfre utgående manufactur- och ämnesjärn är ifrån illa tullens erläggande befriadt.
      Med ämnesjärn förstås ock stundom allenast sådane sorter af stångjärn, som innom riket nyttjas til hvarjehanda svartsmide. Huru mycket af sådant ämnesjärn blifvit förädladt, böra manufacturverks ägare årligen upgifva, til följe af 9:de §. Uti Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning angående öfversmides hämmande, af den 10 September 1747.

Ändvirke kallas vid liggmilor den stängning, hvilken med stödband göres emot det stybbet, hvarmed ändarne af den uti milan inlagde kolveden skola betäckas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1750, s. 207.

Äril kallas uti calcinerugnar sjelfva ugnsbotten, hvarpå hvarjehanda jordfärgor, malmer och ingredientier til fritta för glasbruk, m.m. beredas, förmedelst där öfverstrykande flamma af eld eller stenkol. Med minsta kostnad och ganska godt bestånd kan en sådan äril, på en god underbäddning af slagg, inslås af en stark Bergvesa, som beskrifves under Gåsjord, hvilken blifver ganska hård och stark, i synnerhet om den först beströs med pulveriserad blyglans och sedan upeldas til glödgnings-hetta. För en mera granlaga calcination, såsom för pott-aska och fritta, m.m., bör äriln vara belagd med släta och starka så kallade ärilstenar, slagne och förut brände af en god tegellera. För massicots och mönjas calcination tjenar i synnerhet en stark och slät järnhäll. För glödugnar vid plåthamrar och valsverk, där hvitvarm glödgnings-hetta erfordras, göres äriln af eldfaste ställstens- eller sandstens-hällar, eller ock af eldfast tegel. Jämnför Calcinerugn och Glödgugn. Om glödg- eller dragugnar för plåtsmide se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 115 o.f.

Ærugo, Kopparerg, Se Spanskgröna.

Ærugo nativa., Se Berggrönt.

Äschel, Se Eschel.

Äsja, Smedsäsja. Därmed förstås uti hvarjehanda smedjor och verkstäder det eldrummet, hvaruti de smidige metallerne, såsom guld, silfver, koppar eller järn, genom upglödgning för pust göras mjuka til vidare utsmidning, eller ock är inrättadt för at däruti smälta metaller i diglar. Således säges, til exempel, Klensmeds- Guldsmeds- Spiksmeds- eller ock Proberkammar-äsja, til skilnad ifrån de större eldstäder, där gemenligen icke pust, utan bäljor brukas, hvilka få namn af Härd, och hvaruti äfven smältningar göras, såsom hammarsmeds-härd, kopparhärd, garhärd, kniphammarhärd och så vidare.

Æther Vitrioli, är en med konst gjord ganska fin och flyktig olja, som uti några egenskaper liknar den naturliga naphta, såsom: at vara ganska starkt antändelig: at ej blanda sig med vatten, och at äga en genomträngande, behaglig lukt. Den har tillika den egenskapen at draga guldet til sig utur dess uplösning i Aqva Regis. Erhålles genom distillation af en concentrerad vitriols-olja, blandad med lika mycket rectificerad spiritus vini. Huru därmed tilgår ses af MACQUERS Dictionnaire de Chymie, artic. Ether. Består af vitriolsyra, förenad med den fina oljan uti spiritus vini.
      Om den naturliga naphta har den egenskapen at draga guldet utur dess uplösning i Aqva Regis, är ej med säkerhet bekant.

Æthiops Martialis är en svart Crocus, eller Färg, af Järn. Beredes i synnerhet på två sätt, antingen på torra, eller våta vägen, med eller utan eld. Med eld sker det på flere sätt, såsom då den röda Järnrosten, eller Colcothar Vitrioli, efter Syrans utlakning, rifves tilsammans med dubbelt så mycket Koksalt, inpackas uti en Pistolpipa, som väl förluteras, och hålles några timmar uti stark Glödgningshetta. Colcothar blifver då svart som sot, och då Saltet med varmt vatten utlakas, blifver denne, Æthiops tjenlig för svart Emaille. Utan eld, på våta vägen, erhålles den, efter Herr Lemerys föreskrift, då ren Järnfilspån ligger någon tid uti och under vatten, och förvandlas därigenom til et svart pulver, som ensamt tjenar uti Medicin. Mera härom ses af Järnets Historia s. 647, o. f.

Æthiops Mercurii, eller Mineralis, et svart pulver af Qvicksilfver, som erhålles, då denne Metall rifves kalt med Svafvel länge uti en Glasmortel, eller ock med försigtig insmältning uti Svafvel. Se Macquers Dictionnaire de Chymie artic.Æthiops Mineral.
      Uti Amsterdam beredes Æthiops Mineralis i stort, allenast som et ämne, hvarutaf Cinnober sedan genom Sublimation tilverkas. Til 170 Skålpund Qvicksilfver tages 50 Skålpund Svafvel, som är vanlig Sats för en Sublimerkruka, då efter 36, eller 48 timmars Sublimation, Cinnober deraf erhålles. Då Æthiops skall göras, smältes Svaflet vid lindrig eld uti en Järngryta, Ovicksilfret tilslås litet efterhand, blandningen omröres med en järn-spade, och ut- gjutes sluteligen på en stor järnhäll, samt sönderslås, efter kallning, uti små stycken. Se Ferbers Min. Geschichte versch. Länd. s. 339 och 340.