Bergwerkslexicon: E
| |
Echiniter (Davidschleuderstein), Davids slungstenar, kallas så väl stenvandlade skal, som kärnor af hafskräket Echinus marinus, Sjöäple, ellerHafsigelkott (Seeigel). De finnas til ansenlig mängd och af åtskillig storlek, smat gemenligen i skapnad af halfklot med tvenne hål, eller öpningar, som antingen sitta begge på den flata sidan, eller på särskilta ställen, ofvan- och nedanföre. Andre Echiniter gifvas ock i form af hela klot, under namn afCrystalläplen. Se detta ord. De kunna eljest få så många olika namn som de hafva förändringar i utseende, och finnas upräknade uti VOGELS Pract. Min. Syst. s. 227 samt WALL. Syst. Min. T.II. s. 507 o.f.
Egyptisk flinta, Se Caillou d'Egypte.
Eisenblüthe heter ofta en art af krithvit kalkartig stalactit, som uti månggrenig form finnes i synnerhet uti Steyermarkiske Stahlsteinsgrufvorne, men består ensamt af kalk, utan någon järnhalt. Det förnemsta ställe, där Eisenblüthe på denna ort förefaller, är uti det stora Stahlsteinsberget vid byn Eifenerz, hvarest den tilkommer uti en gammal ort i grufvan af det kalkvatten, som silas igenom orttaket och fäster sig på allehanda små inlagde qvistar och strån, hvaraf upkomma corall-like druser och buskar, som med stängsel förvaras ifrån gruffot och visas emot betalning för resande samlare. Den är dock ganska skör och måste varsamt conserveras.
Utom denna med mindre skäl kallade Eisenblüthe, finnes ock en verkelig järnhaltig, under namn af Eisendruse, som innehåller vid pass 30 procent järn. Den liknar canderadt socker och finnes som skorpor på andra stenar uti mångkantiga, hvita och halfklara crystaller; svartnar i eld och drages då som rent järn af magneten.
Eisenglimmer, Järnglimmer, betyder i vidlöftig bemärkelse all den blodstensartade järnmalm, som faller fjällig, men egenteligen bör därunder förstås den så kallade Eisenman. Se detta ord. Med järnglimmer förstås ock vid masugnar den så kallade kiesen, eller de blyertslika fjäll, som sätta sig på nödsatt tackjärn. Se Kies.
Eisenmahl, Se Eisenram.
Eisenman är en svartgrå, glittrande och blodstensartad järnmalm, liknande til färgen blyerts och består af små tunna fjäll, som fästa något vid fingrarne samt kännas litet sträfva: blir röd då den rifves med stål och drages litet eller intet af magneten, ehuru den ofta håller ända til 60 procent järn, såsom järnmalmen ifrån Voxna i Helsingeland. - Uti Altenbergs Stockverk i Sachsen förefaller, ibland andra arter, en strålig, järnfärgad, stundom dufhalsefärgad och til en del fjällig järnmalm, hvilken därstädes får namn af Esienglanz och Antimonium. Se FERBERS Min. Gesch. Verschied. Länd. s. 135.
Eisenram, eller som den stundom kallas, Eisenmahl, är en sådan Eisenglimmer, som färgar rödt och kännes fet som blyerts.
Eisenschvärze betyder hos arbetare en sämre sort blyerts, som brukas til kakelugnars och gutne arbetens öfverstrykning m.m. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 67.
Eisenspat är det samma som Stahlstein, eller hvit järnmalm. Se Hvit Järnmalm.
Eld kallas vissa kroppars bekanta mer eller mindre hettande och mer eller mindre lysande tillstånd, hvaruti de äro brackte genom luftens tilhjelp, sedan de först erhållit en viss grad af hettaa, och uti hvilket tilstånd sådane kroppar til deras beståndsdelar blifva uplöste och förstörde, hvarvid en viss del luft tillika förstöres, eller gå förlorad.
I anledning af denna eldens beskrifning följer: 1:o at stenars, jordarters och en del metalles glödgning icke kan kallas eld, emedan den luften härvid, utom expansion, intet lider någon ändring, och at sådan glödgning kan ske utan luft. 2:o. At heta och varma ensamt icke kunna kallas eld, så länge den andra egenskapen, eller ljuset, felar. Detta gäller om den varma, som upkommer uti hepar sulphuris, några slags oljor, oljefernissa m.m., ehuru en del luft därvid förstöres. 3:o. At hvarken ljuset af vissa arter stenar, när de värmas, såsom:Flussspat, Phosphorus Balduini, Bononisk Sten, ej heller det electriska ljuset och solskenet kan nämnas, eller anses för eld, emedan luften härvid intet lider någon förändring och sådant ljus kan existera uti lufttomt rum. Däremot är phosphorus urinæ en verkelig eld, ty den lyser, är varm, förstöres ochabsorberar luften. Intetdera af dessa phoenoméner visa sig uti lufttomt rum, ej heller uti förskämd luft. Se Hr. SCHEELES Abhandl. von der Luft und dem Feuer, tryckt 1777, s. 87 och följ. Sedan Hr. SCHEELE med många rön bevist at hvarken vår allmänna luft, ej heller elden, ljuset och varman, äro ngåra enkla elementer, utan sammansatte af materiela ämnen, och at endast phlogistonkan räknas för et verkeligit element, eller et aldeles enkelt ämne, har han af sådane rön ändteligen sammanfattadt sin theorie om eldens upkomst och phoenoméner uti följande puncter, som här torde förtjena at i korthet anföras, nemligen:
1:o. Hvar och en bränbar kropp måste först erhålla en viss mängd hetta, för at utbrista i en eldig rörelse.
2:o. En sådan kropp är då beredd att släppa sitt phlogiston, allenast något annat ämne är närvarande, som til phlogiston har en starkare attraction, än den kropp, som förut varit därmed förenad.
3:o. Om antändningen sker uti fri luft, så äger den uti allmänna luften alltid tilstädes varande eldsluften denna starkare attraction.
4:o. I det samma måste phlogiston vara tilreds at förena sig med eldsluften och lossas utur sin förra förbindelse.
5:o. Af denna förening sammansättes varmen, som hänger vid denförskämda luften, expanderar den och efter hydrostatiquens lagar därmed upstiger i högden.
6:o. Knapt är hettan upkommen, förrän den bränbara krokppen blifver än mera expanderad och dess phlogiston vidare blottadt.
7:o. Eldsluften vinner då en lättare åtkomst til phlogiston, förbinder sig således med en större mängd däraf, och på detta sätt upkommer denstrålande hettan, hvilken redan äger så stor elasticité, at dess strålar, utan at hindras af luftdrag, behålla sin direction i räta lineer och kunna reflecteras samt concentreras af metallspegel, men ej af glas; hvarföre denne strålande hetta torde nästan kunna anses som et medelstånd mellan varma och ljus. Se Hr. SCHEELES Afhandling s. 59 och 60.
8:o. Uti samma ögnablick blifva de bränbare kroppars beståndsdelar af den tiltagande hettan så vidt åtskilde, at den tilströmmande eldsluften förenar sig med en ännu större mängd phlogiston, hvarigenom alstras den högst elastiqua materien ljuset, som efter olika myckenhet af bränbart ämne får åtskilliga färgor.
Alla desse förunderlige phœnoméner, nemligen hettan, den strålande hettan och ljuset, upkokmma och följa innom et ögnablick på hvarannan, utbredas, eller bortstråla, och upkomma lika hastigt å nyo ala påföljande ögnablick. Ju mera luften är comprimerad, ju mera eldsluft innehåller den och desto mera hetta genereras, och så mycket fortare blifver den bränbara kroppen förvandlad til aska, som blåsbäljors nyttjande nogsamt beviar, hälst betäcka den bränbara kroppen och förhindra phlogistons åtkomst.
De särskilte utvägar, hvarigenom eld kan upväckas, eller antändning ske, äro i synnerhet följande:
1:o.Då flinta och stål ståls emot hvarannan, hvarvid små korn, eller particlar, lösrifvas ifrån stålet, smältas och förvandlas til glödgande slaggkulor.
2:o. Genom hårda trädstyckens hastiga sammangnidning emot hvarannan, som gifver den så kallade Vrid- eller Vredelden, hvaruti den vidskeplliga enfaldigheten förmodadt at någon besynnerlig kraft skulle innehållas.
3:o. Genom et förut litet varmare järns mycket hastiga hamring, til dess det bringas ut i full glödgning.
4:o. Genom blandning af svafvel och järnfilspån, som med vatten fuktad hettar och utbrister i låga.
5:o. Då rökande saltpettersyra drypes på distillerad olja uti något förbränneligt ämne.
6:o. Med tilhjelp af pyrophorus, som glödgar i vanlig luft, men uti eldsluft fattar låga.
Sedan Herr SCHEELE uti den här förut nämde afhandling upgifvit sin theorie om ljus och varma och därigenom öpnat et nytt fält för de lärdas arbetsamhet och granskning, hafva någre af de nyaste naturkunnige, genom vidare undersökning i detta granlaga ämne, funnit at alla de phœnoméner, som yppas vid eldens upkomst, eller kroppars antändning, ej kunna fullkomligt förklaras utaf de grunder, hvilka för denna theorie antagas, utan försöken vsiade en motsäjelse, som ännu ej kunde utredas. Detta har gifvit Herr SCHEELE anledning at til ny pröfning företaga denna sak, för at utröna rätta förhållandet af alla omständigheter, då åtskillige anstälde försök fört honom på den tanka, at eldsluften borde anses som et elastikt fluidum, bestående af et saltartadt, ej elastikt grundämne (principum falinum), af en viss, ehuruväl ringa mängdphlogiston och af en viss mängd vatten. - Det saltartade grundämnet förmodas vara det, som i förening med mer eller midnre phlogiston utgör varma och ljus, hvaremot vattnet afskiljes, eller vid vissa tilfällen af et annat ämne absorberas, så ofta hetta genereras. På sådan grund förklaras den stridighet i phœnoméner, hvilken förut ej varit begripelig, hvarom vidrae kunna läsas Herr SCHEELES rön uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, sid. 229 och följ.
Om eldsmateriens specifiqua myckenhet uti åtskilliga fasta kroppar, och huru den kan mätas, ses af Herr Professor WILCKES rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1781 s. 49-78. Häraf inhämtas at kropparnes specifiqua varma ingalunda rättar sig efter deras specifiqua tyngd, eller efter materiens täthet, utan följer dess egen okända lag. Således hafva tätare ämnen, såsom guld, bly och vismut, funnits innehålla en god del mindre däraf, än de glesare, såsomjärn, zink, agat och glas; hvaribland de senare, nemligen agat och därnäst glas, ibland försökta fasta kroppar hysa den största grad af specifique varma; men vattnet, ehuru lättas, har mäst af dem alla.
Då läran om varmans beståndsdelar och dess sigerande uti åtskilliga kroppar m.m. hälst öfverlemnas til de lärdas närmare utredande, återstår för den practiska delen af bergsvetenskapen och metallurgien, såsom det nyttigaste och för en bergsman angelägnaste, at känna eldens verkningar och egenskaper: at kunna lämpa detta kraftiga medlets styrka til alla behof efter vissa grader: at förstå huru bästa verkan kan erhållas med minsta åtgång af bränbara ämnen: at härtil kunna för alla behof inrätta tjenligaste eldstäder och ugnar efter de förbränlige ämnens olika egenskaper, med mera, som af Hr. CRAMERS metallurgie och flera nyare metallurgiska samt chemiska afhandlingar kan inhämtas.
Eldar kallas vid vändrostning de hvar efter annan följande rostbränningar, som skärstenen måste undergå. Se Vändrostning.
Taga eld säges vid tackjärns och grytors gjutning, då et uptändt stickbloss af skummaren hålles öfver gisseln, eller inloppet af det uti sanden neddämde lermot, kort för än järnet ingjutes, hvarvid den uti motet inneslutne eldfängde luften antändes och med en liten smäll samt under blå låga utfar, hvilket är nödigt til förekommande af gallror och järnets kokning. Sjelfva dene förrättning heter gifva eld, eller ge eld.
Elda är vid flamugnar det samma som at inkasta de eldnärande ämnen, såsom ved eller dylikt, uti eldtrumman, eller Fyrhålet. Vid Tyska ugnar heter det Schüren.
Eldhärdningar, eller eldfasta stenar, kallas de stenarter, som ensamt, eller utan tilsats, uti en vanlig klensmeds-äsja, under en half timmas blåsnng eller något mer, icke kunna smältas med koleld til slagg eller glas, och som efter bränning icke heller förfalla til pulver, eller grus. Sådane äro rena Qvartser, eller de af qvartskorn sammansatte sandstenar: blandningar af Qvarts och hvit Skimmer, med eller utan inblandning af Specksten: alla arter, som hafva en eldfast lera til grundämne, och där ingen kalkjord eller järnhalt ingår, hvilken gemenligen yppar sig med svart, brun eller röd färg. Se vidare Ställsten.
Fullkomligen eldfaste, eller sådane, som icke kunna smältas för bränspegel, eller med tilhjelp af eldsluft, lärer föga gifvas, hvilket i synnerhet kan slutas af hvad här nedanföre kommer at anföras.
En del stenarter, som utan särdeles förändring kunna uthärda en sträng hetta uti vindtugn, eller för blästern uti en laboratoriihärd, måste dock vika för den hettan, som kan åstadkommas uti bränpuncten af concentrerade solstrålar, medelst det så kallade Tschirnhausiska bränglaset, som af åtskilliga Physici och konstnärer uti Paris, under de senast förflutne åren, blifvit brackt til mycken fullkomlighet. Under smältningsförsöken på större delen af hela och halfva metaller, med et förbättradt bränglas af 33 tums diameter och 6 tums tjocklek, sammansatt af tvenne concava slipade glasskålar, hvilkas mellanrum fylldes med spiritus vini, hafva äfven åtskillige jord- och stenarter blifvit uti denna stränga hettan undersökte, hvarvid utslagen på följande arter torde förtjena at här korteligen nämnas, såsom:
Et stycke bergcrystall, småningom uphettadt, har uti bränglasets focus tagit fina rämnor, men ej kunnat smältas.
Et annat tunt, poleradt, men ej glasigt stycke af samma ämne, har decrepiterat uti fina flagor, som icke heller visat tecken til smältning.
En hvit och hård sandsten har likaledes utan förändring uthärdat bränpuncten.
Kiseljord, som blifvit producerad med flussspatssyra, har varit lika eldhärdig.
Men vekare sandstenar af qvarnstens- och brynstensarter hafva alla smält til glas.
Bössflinta, färgade agater och orientalisk sardonyx, hafva förlorat sina färgor och tagit rämnor, men ej kunnat bringas til smältning.
Lika biståndige har ren alunjord och åtskillige hvita porcellainslerorbefunnits, utom det at de allenast krympt och hårdnat.
Alla rena jord- och stenarter af kalkslägten, såsom: magnesia alba, dels hvita och färgade marmorarter, hafva allenast gifvit en dödbränd kalk, utan tecken til smältning. - Väl utlakad benaska har likväl svartnat och smält til bouteillefärgadt glas.
Hvit strålgips och äfven en ren gipsspat hafva allenast blifvit calcinerade utan smältning och utan at förlora formen.
Bränd Montmartres gips har gåt til et halfgenomskinligt porcellainsartadt glas.
Boulognesisk lysspat, tungspater ifrån Alsace och ifrån Auvergne, lagde för bränpuncten på et utgröpt kol, hafva smält til en hvit opak och föga sammanhängande massa, med en stark smak af svafvellefver. Under smältningen har en svafvelaktig utdunstning, men intet tecken til något metalliskt kunnat märkas.
Hällearter, såsom en mörkm, något grönaktig granit, har smält, så snart den kommit för bränpuncten, med en märkelig lukt af svafvel och dess syra. En annan finkornig, rödlätt granit, har förhållit sig lika smältbar, hvarvid de mrka fläckarne gifvit et grönaktigt, genomskinligt glas, som dragits litet af magneten.
En grön Steatit, en grönaktig jaspisart ifrån Amazon-floden, Pierre de circoncision kallad; grön Jade; lapis ollaris, eller steatites, ifrån Auvergne; talkartad skiffer, amiant, asbest, takskiffer; et svart glas ifrån Vesuvius, basalt, pimpsten, trippel, lava och flere vulcaniske producter, hafva alla hastigt smält til mer eller mindre fast och svart glas. På lika sätt har det glas, som genom cementation uti sand blifvit förvandladt til REAUMURS porcellain, smält och åter gått til et grönaktigt klart glas. Mera härom ses uti Hr. MACQUERSDictionnaire de Chymie, artic. Verre ardent.
Solhetta, som blifvit concentrerad dels med enkla, dels med tvenne sammansatte bränglas, har länge varit ansedd som den strängaste til eldhärdiga kroppars smältning, ehuru, som af det föregående synes, åtskillige af stenrikets ämnen äfven ifrån dess förmåga äro undantagne; men sedan den nya upfinning at förstärka flamelden med tilhjelp af så kallad aër purus, ellereldsluft, blef bekant, har denne eldens verkan i förenämde väg kunnat drifvas än högre, hvaruppå, under flera eldhärdiga kroppars och ädla stenars särskilta namn, exempel blifvit anförde. Än vidare hafva sådane försök med mycken noggranhet på en stor mängd af mineralrikets alster blifvit fortsatte och beskrifne af Hr. LAVOISIER uti en omständelig afhandling, som år 1787 blifvit på tyska öfversatt af Hr. EHRMANN, under titel: Abhandlungen über die Wirkung des durch die Lebensluft verstärkter Feuers; med tilsatser förökad.
Häraf kan allenast korteligen inhämtas: at ibland de eldhärdiga qvartsslägten har en klar Bergcrystall ifrån Madagascar nästan varit den enda, som icke kunnat smältas. Alla öfrige både halfklara och opaka qvartser, samt däraf sammansatte sandstenar, hafva uti blåsrörs-flamman på träkol åtminstone visat teckent til smältning, med tilhjelp af eldsluft, som merendels varit producerad af rödt præcipitat; ehuru de fleste däraf för bränglaset icke lidit någon förändring.
Den mörka, grå och färgade, äfven som en phosphorescerande qvarts ifrån Alencon, hafva i synnerhet kunnat smältas til glaspärla. Likaledes hafva alla arter af flintor, Agater, Calcedon, Carneol, Caillou d'Egypte, Praser, hvit Lapis Nephriticus, färgade Jaspisarter, Fältspat, blifvit brackte til mer och mindre glasaktig smältning, alt efter som de af naturen innehållit någon större eller mindre tilsats af lera eller kalk.
Ibland eldfasta leror har alunjorden, som ej röres af solhettan, med möda kunnat bringas til sammangyttring, eller half smältning: likaledes den renasteporcellainsleran; men orena, eller kalkblandade leror, hafva alla varit smältbara.
Kalkarter, såsom hvit marmor och däraf bränd kalk, rena kalkspater, kritaoch magnesia alba, hafva hållit sig osmältelige och allenast gyttradt något tilsammans.
Gipsarter hafva i början smält, men blifvit eldhärdige, sedan vitriolsyran varit utdrifven.
Flussspater, både hvita och färgade, hafva smält ril runda, klara glaspärlor, som efter afkylning blifvit opaka. På lika sätt hafva även tungspater förhållit sig, hvilka hafva den egenskapen at uti hettan förpuffa. En art hvit, ogenomskinlig tungspat, Baroselenit kallad, har, efter förpuffning och smältning, lemnat på kolet en hinna med hepatisk smak.
Tungspatsjorden ensamt förhåller sig som en kalkjord, men flamman, hvilken visar sig därpå under smältning med eldsluft, gifver tilkänna at den innehåller någon mtallisk jord.
Magnesia alba har förhållit sig lika osmältelig som kalk.
At Turmalin, Skörl, Zeolith, Lapis Lazuli, Specksten, Amiant, Talk, Brianzonerkrita, Basalt, Hornblende, Granit, Glimmer och Takskiffer, smälta för eldsluft, är så mycket mindre sällsynt, som de ensamt för lampeld och blåsrör, utan denna luftens biträde, äro mer och mindre smältelige.
Åtskillige mem flit gjorde blandningar, såsom: lika delar alunjord ochqvartsmjöl smälte svårligen och seg: Alunjord, fin sand och kalkjord, til lika delar, smälte lätt, men trögare med mindre kalk: flere blandningar af samma ämnen uti olika proportioner, viste et mäst lika förhållande, i det af alla ganska hårda glasarter erhöllos, allenast med några mindre betydande förändringar.
Sedan en mängd enkla och sammansatte jord- och stenarter samt metaller för eldsluftens verkan blifvit undersökte, kommer Hr. LAVOISIER til de ädla stenarne. Häraf kunna allenast följande märkas, såsom:
Rubiner. Under starkaste eldgrad, som stundom påstått 30 minueter, hafva alla börjat smälta, i det deras kanter blifvit kullrige, och färgen har hos en del förgått, men hos andra intet. Smärre rubiner hafva ock under smältning fastnat tilhopa, dock utan något starkt sammanhang. Deras förlust uti tyngden har härvid varit obetydelig.
En dunkelblå saphir smälte intet, förlorade ej heller sin färg, men miste aldeles sin glans innom 3 minuter och tycktes likasom hafva varit uti en svettning.
En hvit saphir blef vid 7 minuters påstående hetta trubbig på skarpa kanter och visade sig hafva varit uti en svettning.
En annan saphir, under 25 minuters hetta, brast sönder, och et litet stycke smälte til hvit ogenomskinlig kula.
En vattensaphir spjelkade sönder uti tunna blad, som sintrade tilhopa, och en liten kula däraf blev porcelainsartad, hård, men skör. Förhåller sig således olika emot den hvita.
Hyacinther, helt små, förlorade aldeles sin färg och sintrade litet tilhopa, dock utan fullkomlig smältning.
Sachsisk topas tog fina rämnor och viste en gäsning samt blef kulformig och förorade färgen.
Brasilisk rubin, eller topas, förhölt sig mäst lika med den Sachsiska, men var mera glasartad, hvit som procelain.
Smaragd smälte fullkomligen innom 25 secunder til en glasig kula, på ytan grönaktig, men inuti hvit.
Chrysolith, orientalisk, smälte efter 3 minuter til et segt och hårdt glas, som ännu behölt Chrysolithens färg.
Diamantspat är en crystallartad svart sten ifrån China, så hård at ock diamanten därmed kan slipas. Med hettan af eldsluft kunde ej fullkomligen smältas, men blef på kanterne afrundad.
Granatarter af alla slag smälte innom få secunder til runda, hårda, svarta och ogenomskinliga kulor.
Amethisten uthärdade hettan uti 2 minuter, men förlorade sin färg och geck ändteligen til en glänsande, glasig kula, i brottet blåsig.
Eldläggning är i Nora bergslag det samma som tilmakning. Se detta ord.
Eldpanna, Se Hytteredskap.
Eldsluft, Aer purus, dephlogisticatus, eller vitalis, (Feuerluft, Lebensluft) har, sedan den blifvit känd, åstadkommit så stor uplysning uti mineralriket, at en kort förklaring på denna articel ej kan förbigås, ehuru litet den eljest tyckas höra til detta rum. Denne luftart, som uti vår allmänna luft ungefär til ¼:del är inblandad, hafva nyare Chemici funnit vara den aldrarenaste; hvarförutan intet djur kan lefva och ingen eld brinna. Med dess tilkomst kan den minsta glödgande punct af någon ljusveka, eller trädsticka, hvar låga nyss är utsläckt, åter bringas til det klaraste sken, som ögat knapt fordrager, och när eld därmed anblåses, upkommer den aldrastarkaste hetta. Denne luft har först blifvit beskrifven af Hr. SCHEELE uti dess Abhandl. von der Luft und dem Feuer, och af Hr. PRIESTLEY, uti dess afhandling om luftarter, öfversatt på tyska 1778; utom flera rön, som af åtskilliga Auctorer sedermera därom blifvit anförde, hvarom kan läsas et sammandrag uti en så kallad Taschenhuch für Scheidekünstler 1784, s. 128 o.f.
Eldsluftens verkan til hettans förökande vid de mäst eldfasta jord- och stenarters smältning för blåsrör kan vidare inhämtas så väl af Herr GEVERS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 122 o.f., hvilka under hvarje stenarts särskilta namn finnas uptagne, som och utaf Herr LAVOISIERS gjorde försök, som under ordet Eldhärdningar anföras. - I detta afseende blifver denne luftartens känning betydande för mineralogien.
Eldsluften kan samlas på flera sätt, både på våta och torra vägen; men beqvämligast och til största mängd af saltpetter, eller dess syra. Sättet at erhålla den af saltpetter är i korthet följande: torr raffinerd saltpetter, 4 eller 6 unce, lägges uti en väl beslagen glasretort, som kan innehålla circa et skålpund. Vid retorthalsen luteras, allenast med godt klister och sugpapper, et glasrör, som har nedra ändan upböjd och ligger uti et käril under vatten, så at en med vatten fyld flaska kan omstjelpt lämpas på den uphöjda rörändan. Retorten ligger då för öpen eld uti en liten distillerugn och eldningen börjas långsamt samt drifves ändteligen til full glödgning, då luftsyran först öfvergår med bubblor genom vattnet uti flaskan, hvarunder vattnet til någon del utfaller. Denne luften hämtas då särskilt; men så snart hettan kommer til ljusröd färg och saltpettret börjar visa en liten kokning, så kommer eldsluften, hvilken uptäckes med et smalt brinnande vaxljus, som införes uti flaskan och då börjar brinna med et hvitt, solklart sken. När detta profvet visar sig, måste straxt en annan med vatten fyld flaska stjelpas öfver rörändan, och då den med eldsluft är fyld samt det mästa vattnet utrunnit, ömsas åter med en annan flaska, under det den förra tilkorkas, hvilket måste ske under vatten. På sådant sätt kunna flere flaskor med denna luften fyllas, allenast en jämn ljusröd hetta på retorten underhålles. Den största svårighet, som härvid förefaller, är den at glaset uti retortbottnen snart kommer til smältning, då luften förloras. Detta kan dock i det längsta förekommas, om retortkulan lorificeras, eller öfverdrages med et lutum af Cölnisk lera, blandad med hälften fint kiselmjöl, järnrost och litet mönja, samt betäckes sedan med en halfsphærisk kåpa af järnbleck. Om i stället för flaska en stark blåsa bindes för röret och luften däruti samlas samt et tjenligit blåsrör appliceras til blåsan, kan luften därigenom utklämmas på en ljuslåga och försök därmed anställas på stenars smältning, lika som med et vanligit blåsrör. Det är likväl beqvämligast, om den uti flaskor eller blåsor samlade eldsluften inläppes uti en särskilt därtil inrättad cylinder och utur detta samlingsrum, medelst vattens inflytande, åter uttryckes genom et därtil lämpadt blåsrör på sätt som Herr GEYER beskrifver, jemte de af honom anförde försök, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784. s. 193.
Eldsluft kan ock frambringas af saltpettersyra, som drifves genom glödgade lerrör, hvilket Hr. PRIESTEY uptäckt. Et skålpund svag saltpettersyra gifver 7 a 800 cubic-tum eldsluft; och et unce saltpetter 5 eller 600 cubic-tum samma luft. Se anförde Handl. s. 125 och BERGMANS Opusc. Chem. Vol.III. s. 402.
Uti Herr LAVOISIERS på tyska öfversatte arbete, kalladt: Abhandlungen über die Wirkung des duch die Lebensluft verstärkter Feuers, finnes väl omständelig beskrifning uppå en mera sammansatt apparatus til eldsluftens nyttjande vid blåsrörs försök; men samma verkan tyckes med mindre bråk kunna vinnas genom den här förut nämde och af Hr. GEYER uti Kongl. Vet. Acad. Handl. beskrifne tilställning.
Utom det at eldsluft vanligen på förenämde sätt af saltpetter beredes, kan den äfven erhållas dels af brunsten (se detta ord), dels ock af rödt præcipitat, då den inlägges uti kålf eller retort, som är starkt beslagen, och ställes uti en digel med ompackad sand, at den kan uthärda så stark hetta uti en distiller-ugn, som fordras at utdrifva eldsluften genom et därvid kittadt lerrör. Härvid visar sig först atmosphærisk luft, och därpå en ånga i form af rök, hvarefter kommer, vid förstärkt hetta, bemälte rena luft, hvilken samlas i flaska på lika sätt som vid saltpettrets nyttjande redan blifvit nämdt. Et unce sådan röd qvicksilfverkalk, eller præcipitat, skall med tilhjelp af mycket sträng hetta gifvit 120 cubic-tum af en förträffelig ren eldsluft. Hr. LAVOISIER har ock til en stor del betjent sig af en på sådant sätt beredd luft til blåsrörs försök på stenarter och metaller, hvarom kan ses förenämde Afhandlingar.
Af Herr MORVEAU göres den anmärkning, at retort af platina ingalunda kan nyttjas til eldsluftens utdrifvande af saltpetter, som Hr. INGENHOU'S föreslår, emedan bekant är, at platina af saltpetter angripes. Se CRELLSChemische Annalen, 1786, 2:dra stycket, sid. 157.
Eldstakar, Se Rökstakar.
Eldtrumma (Schürloch, Schubloch) är vid flamugnar det rummet, hvaruti ved, stenkol eller torf inkastas til ugnens upeldande. Den finnes på åtskilligt sätt inrättad efter ugnens och behofvens olika beskaffenhet.
Electricité är den egenskap, som finnes i synnerhet hos många mineraliska kroppar, såsom glas, bernsten, turmalin m.fl. at efter gnidning, eller värmning, attrahera och repellera andra lätta kroppar: at gifva eldgnistror och känbara stötar på lefvande djur: at smälta metaller samt at hos järn och stål upväcka magnetiska kraften m.m. hvarom utförligare kan läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för flera år, jemte CAVALLOS, PRIESTLEYS och flera lärda Auctorers Afhandlingar om Electriciteten.
Electricus lapis kallas Turmalin. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766 s. 93. Någre andre stenarter, såsom dubbelsten och ädla stenar, hafva ock electrisk egenskap.
Electrum, Se Bernsten. Electrum minus är en sammansmält metall af regulus antimonii martialis och tenn; men electrum majus betyder en blandning af regulus antimonii martialis med lika delar koppar, tenn och järn. Se WALLERIIChem. Phys. 3 D. sid. 207 och 209.
Elementagat, Se Agat.
Elementgång kallas en sådan gång uti et berg, som ej förer någon malmart, utan endast tomma bergarter, såsom: Spat, Qvarts, Skörlberg, Hornblende, Skimmer, Specksten, m.m.
Elementsten betyder opal. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 55.
Emaille, Smältglas, är en composition af lättflytande glas, hvarmed metaller, i synnerhet guld och koppar, betäckas, eller öfverdragas uti smälthetta, och hvaruti sköna målningar äfven kunna göras med alla slags färgor. Sådant emailleglas förskrifves af emailleurer ifrån Venedig, dels hvitt och opakt, som nyttjas til grund, dels ock af åtskilliga andra färgor. Den hvita grundemaillen kan ock göras af
Hvit, bränd och pulveriserad qvarts, eller flintmjöl, 10 unce.
Mönja 14 -
Raffinerad saltpetter 3 -
Spansk soda, raffinerad, 2 -
Hvit arsenik 1 -
Böhmiskt pärlglas, hvaruti tennaska ingredierar, 3 -
Altsammans på det renligaste handteradt, torkadt och blandadt, smältes med småningom ökad hetta 18 timmar i digel, pulveriseras sedan i agat- eller glasmortel och slammas til finaste mjöl. På denna hvita grundemaillen, hvarmed arbetet först öfverdrages och insmältes, målas sedan med färgor af metalliska kalker, som då upblandas med en annan sort Jettglas, hvilket är mera lättflytande och göres af barometerglas, pulveriseradt, 4 lod.
Calcinerad borax 2: - 12 gran.
Raffinerad saltpetter 4: - 24 gran.
Desse ämnen, med all accuratesse blandade, smältas til rent glas, som rifves fint uti agatmortel.
Detta med mera, som til emaillerkonsten hörer, kan inhämtas af D'ARCLAIS DE MONTAMYS Traité sur la peinture en emaille, tryckt 1765.
Af metallurgi brukas ock et lättflytande glas af ren hvit flussspat, 2 delar; kalk, 3 delar, och kiselmjöl 1 del. Se Vitrum fusibile.
Huru järn- och kopparkäril kunna öfverdragas med et slags mindre kostsamt emaillegelas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 196 o.f. samtJärnets Historia s. 222. Om emaillefärgor af järn, såsom blått, se anförde afhandl. s. 719; grön, s. 730; röd, s. 691 och svart s. 655.
Emaille får ock namn af Smalta, Encaustum, eller Amausen hos ANTON. NERI och flera Auctorer.
En mans bårrning, Se Bergsprängning.
Encriniter, eller liljestenar kallade af sin likhet med växter eller vissa delar däraf, är et petrificat af hafsdjuret Isis Asteria. Se BERGMANS Verlds-Beskr.1 B. s. 283.
Engelsk jord är et namn, hvarmed betecknas åtskillige jordarter, som ifrån England hitföras, såsom:
1:o. Den hvita pipbruksleran, som krukmakare och porcellains-fabriquer nyttja, hvilken af arbetare Englischer Erde kallas, antingen deen är kommen ifrån England, eller Tyskland.
2:o. Den grå eldfasta Engelska leran, som dock föga kommer hit til riket.
4:o. En art Trippel, eller askgrå mylla, som brukas endast til messing och metallers polerande under namn af Rottenstone. Se detta ord.
4:o. En röd jord, eller calcinerad järnochra, ifrån England, under namn afBeauté.
5:o. En Engelsk mörkröd ochra, Rödmylla kallad, som nyttjas til polering på glas och järn. Se Rödmylla.
6:o. En järnhaltig jord, under namn af Brunroth, Se ordet Brunroth.
7:o. Åtskillige förändringar af gula leror, under namn af ljusocher och brunocher.
Engelskt salt, Sal amarus, epsomensis m.m. är i allmänhet Bittersalt kalladt, finnes naturligt uti åtskilliga bittra hälsovatten, eller bittervatten, i England, Böhmen och flerestädes. Se Bittervatten. Det består af magnesia alba förenad med vitriolsyra, samt kan således af begge dessa ämnen lätteligen sammansättas.
Engelsk salt decomponeras åter lätt, om det lägges eller löses uti kalkvatten, då vitriolsyran förenar sig med kalken och magnesian faller til botten, hvarigenom åtskilnaden ifrån sal glauberi, som ej har detta förhållande, lätt kan finnas.
Engelskt- eller bittersalt har ock blifvit funnit naturligt uti en art skiffer ifrån Normandie, samt tillika med alun uti några kiesiga bergarter. Se Skiffer.
Med konst och med minsta kostnad tilredes detta salt vid Epsom ti England (där oleum vitrioli distilleras) på det sättet, at colcotar vitrioli kokas med moderluten, efter koksaltets crystallisation utur hafsvattnet. Vitriolsyran uti colcotar skiljer sig då ifrån järnjorden, afdrifver saltsyran ifrån magnesian, som är uti moderluten, och förenar sig sjelf därmed, utgörande detta lättlösta bittersalt; aldeles åtskildt ifrån vitriolsyrans förening med kalk, som utgör gips.
Engelskt tenn, Se Tenn.
Enkel vind kallas vid små grufvor en sådan upfordringsvind, som drifves med en arm och med en, eller två hästar.
Enkälling, Se Myrjärnsverk.
Enlätt säges den stenart vara, som blott har en färg.
Ens veneris. Därmed förstås icke allenast æs ustum, eller kopparaska, tilredd genom calcination med svafvel, utan ock förnemligast de gröna kopparhaltiga flores af salmiak, liknande fina dun, som erhållas, då koppar, eller en præcipiterad kopparkalk, blandas med 4 gångor så mycket salmiak och sublimeras uti därtil tjenliga käril, hvarvid metallen förenar sig med saltsyran til sådane flores, under det at det flygtiga, som då blir löst, går uti luften.
Ens martis äro pomeransgula salmiakblommor, som upkomma, då en blandning af järnfilspån- eller malm med tilräckelig blandning af salmiak sublimeras, på samma grund som Ens veneris. Se Järnets Historia §. 254.
Ensmidt heter det tackjärn, som hvarken är röd- eller kallbräckt, utan af så god art, at godt stångjärn däraf kan tilverkas, utan inblandning af annat tackjärn.
Vid bergmanshyttorne uti Grangärdes socken är förordnadt at sådant järn skall märkas med et S.
Entomolithus kalas en stenvandling af någon insect.
Ibland svenska petrificater äro knapt någre allmännare än Entomolithus paradoxus (Se Museum Tessin. s. 98), hvilken i Öster- och Wästergöthland, i Skåne, på Öland och flera orter, ligger i kalk, orsten och alunskiffer så ömnigt, at hela klippor tyckas ofta däraf vara hopgyttrade. Den liknar stundom skal-insecter, ej större än ärter och bönor, men finnes och af en hands storlek. Under denna stenvandling höra flere arter, hvilkas originaler ännu äro litet eller intet kände. Någre de tydeligaste, som kunnat erhållas, hafva dock af Archiat. och Ridd. VON LINNÉ blifvit afritade och beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759 s. 19 o.f.
Entomotypolithi kallas aftryckningar i stenar af insecter, såsom flugor, fjärilar m.m.
Entrochiter kallas en petrification, som består af flera sammansatte eller hvar öfver annan lagde Trochiter, eller leder af hafsmasken Stella marina. Entrochiter äro af lång cylindrisk skapnad och heta därföre ofta Entrochi columnares. Deras förändringar finnas upräknade uti WALLER. Syst. Min. T.II. s. 454 o.f..
Epitomium (Schraubenstein) är en stenvandling af något slags conchylier, som har cylindrisk skapnad, med inskärningar rundtomkring ytan, likasom skrufgängor, men med den åtskilnad at de äro parallele cirklar och ej gå i spiral. Den torde til äfventyrs vara et slags Entrochit samt finnes i järnmalmerne vid Blankenburg och består antingen af qvarts- eller järnmalm. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 237 samt WALL. Syst. Min. T.II. s. 464.
Epsomsalt, Se Engelskt Salt.
Erbstoll. Detta ord är af tysk härkomst och vid tyska bergverken betyder ordetErb det samma som det förnemsta, eller hufvudsakeligaste. Således ärErbstoll, Erbdrum, Erbteuse, Erbfluss, Erbschacht, det samma somHufvudstoll, Hufvuddrum, Hufvuddjup, Hufvudschacht o.s.v.
Erg, Kopparerg. Om skilnaden emellan den bekanta kopparergen och spanskgröna, se ordet Spanskgröna.
Erlingerblått är en färg, som har til grundämne järnkalk, förenad med et fint bränbart ämne och et flygtigt alkali, likasom berlinerblått, men af mindre hög, eller mera mörkblå färg. Den göres på det sättet at en del rent skorstenssot (fuligo splendens) blandas med 3 delar torkad och raffinerade alicanter-soda, eller ock alkali tartari, samt smältes med hastig hetta uti digel til en grötig massa, som glödhet slås uti rent vatten, ungefär af lika vigt med den sammansmälte massan. Däraf blifver då en grönaktig lut, som slås til en annan lut, bestående af uplöst järnvitriol, 3 delar, och 4 delar alun med så mycket vatten, som behöfves til dessa salters uplösning utan varma. Blandningen arbetas väl tilsammans med ösning ifrån det ena kärlet i det andra. Härvid fälles då järnkalken utur vitriolen, i förening med alunjorden, med blå färg, som kan förhöjas med några droppar saltsyra, om den skulle skela i gult eller grönt. Se Järnets Historia s. 715.
Denne processen lyckas bäst, efter Herr SCHEELES påfinning, om uti den grötiga alkaliska massan, under smältningen, nedstickas någre bitar salmiak, så framt sotet ej skulle hålla tilräckeligit alkali volatile.
Erythrophtalmus kallas en onyx, som liknar et öga, med rödfärgad rand omkring. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 277.
Eschel kallas vid Schmalz-tilverkningen af kobolt den finaste ljusblå schmalzen, som sist sätter sig vid slamningen, och hvaraf en del sorteras och säljes, men den blekaste sorten ingår åter uti schmalz-smältningen at omsmältas. Om Eschels sortering se Schmalz.
Etsa, eller Etsning, är en art af gravering, då ritade figurer på ytan af järn eller koppar med mineraliska syror, eller etsvatten, utfrätas och graveras. Til den ändan måste metallen först vara öfverstruken med någon art af fernissa, vaxcomposition, eller så kallad Etsgrund, som ej angripes af etsvattnet och hvaruti ritningarne kunna göras med en stålstift, eller radérnål, så at då metallen med etsvattnet öfverhöljes, sker ingrafningen endast uti ritningen. Huru etsning, betning och damaschritning på järn tilgår, ses af Järnets Historias. 810 och 817. Om etsning och gravering på kopparplåtar, til aftryckning, kan läsas en 1772 tryckt afhandling, kallad: Die Kunst in Kupfer zu stechen.
Etsvatten kallas det skarpa och på metaller frätande vatten, hvarmed etsning förrättas. Huru det på flera sätt tilredes, til nyttjande för järn och stål, ses afJärnets Historia, s. 814, 817 o.f. För etsning på koppar brukas allenast försvagadt, eller med vatten utspädt skedvatten.
Evalvation vid mynt, se Valvation.
Extra platt kallas det stångjärn, som smides til 8 alnars längd, 1 ½ tum bredt och 3/8 tum tjockt. Se Stångjärn.
