Bergwerkslexicon: F

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Fabrique. Därmed borde väl egenteligen, i anseende til ordets härkomst af Faber, ej menas något annat än en samling af arbetare, som vid hvarjehanda inrättningar och til mångfaldiga behofver förädla järn, stål och andra metaller på fabriksvis ur hand och i hand, som det säges, eller så at et och samma arbete går igenom flera händer, innan det blifver färdigt; men i allmänhet förstås med detta namnet alla slags inrättningar, där rå ämnen af alla tre naturens riken förädlas.
      Om metallfabriquer, eller metallernes användande til mångfaldiga behof, ses et kort sammandrag, jemte förteckning på de flesta Auctorer, som afhandladt detta ämne, uti Herr LAMPRECHTS år 1787 utkomne Technologie, sid. 328-364; samt under de i alphabetisk ordning här uptagne metallers och tilverkningars särskilta namn.

Factorie,  eller Gevärs-Factorie. Därmed förstås en fabrique, eller en samling af sådane inrättningar och arbetare, där skjutgevär för krigsfolk och jägare på fabriksvis tilverkas, dels för hand och dels med tilhjelp af åtskilliga vattuverk och faciliterande machiner, hvartil förnemligast hörer: Rörplåtshammare, som smider ämnen til piporne: Vällhammare, hvarunder piporne vällas: Bårverk, hvaruti kulloppet utbårras; Slipverk, hvarvid piporne grofslipas utanpå; Tågverk, hvaruti piporne med tågfilar dragas invändigt: Beredningsverk, hvarmedels piporne jämnfilas, eller uti machin dragas ut utvändigt: Sänkverk för alla tilhörigheters smidning uti gevärslås samt för laddstockar och bajonetter. Se dessa särskilta ord. Utom dess höra til en sådan inrättning smeder och handtverkare, som hvar och en för hand gör särskilta härtil hörande arbeten, såsom pipvällare, slipare, bårare, tågare, beredare, stockmakare, munderareoch ornamentssnidare, låssmeder, pistolsmeder m.fl. oberäknadt factor, rustmästare och ålderman.
      Svenska gevärs-factorierne tilhöra nu mera private ägare, men stå under Kongl. Krigs-Collegii öfverinseende.

Fahl kallas den ihåliga ändan, eller hylsan, på hvarjehanda järnredskap, som brukas vid smältverken, hvaruti träskaft kan insättas, såsom på lutor, skyfflar, sinderkrokar, forkar m.m.

Fahlerz är en grå blyfärgad kopparmalm, som gemenligen består til större delen af koppar, mineraliserad med svafvel, och innehåller merendels litet silfver. Tyska ordet Fahl betyder egenteligen mörk, eller mörkgrå, och tages uti stridig mening emot ljusgrå. Både koppar och silfver med svafvel sammansmält ger en sådan blyfärg.
      Häraf upkommer således:
a) Kopparglas, då kopparen är mineraliserad med svafvel allena.
b) Kopparfahlerz, eller grå kopparmalm, som innehåller koppar, arsenik, svafvel och litet järn, utan någon betydande silfverhalt. Se Kopparmalm.
c) Silfverfahlerz, som jemte koppar, arsenik och svafvel, innehåller 18 a 24 lod silfver på centnern, och stundom något antimonium samt tilfälligtvis äfven järn. Sådan antimonialisk fahlerz finnes här i riket på Dalsland uti Nötö grufva och vid Freyberg uti Bränder-revier, hvarest den ofta är så rik på antimonium at den smälter vid ljuslåga. - Vid Kapnik uti Siebenburgen sitter den insprängd uti åtskilliga gångar af röd fältspat, eller stundom hvit qvarts, och har blifvit därstädes funnen crystalliserad uti tresidiga pyramider. Se Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 151 o.f. samt dess Lithophylacium, 1 Del. s. 82 och Herr FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 91. Antimoniihalten röjer sig genom det röda pulver, som denne fahlerz gifver, då han rifves med stål, och ännu bättre uti smältning, i det silfver och koppar svårligen kan skiljas därifrån, utan en särskilt præcipitations-process med järn och bly.
d) Graugülden kallas ock en art fahlerz, som består af koppar, silfver och svafvel, utan någon halt af antimonium.
      Fahlerz är tämmeligen nära lik Weissgülden, men har en mörkare färg: faller ej ståltät uti brottet: är fattigare på silfver: håller ock altid koppar, men sällan eller aldrig arsenik, som är Weissgüldens följeslagare.

Faïance,  eller oäkta porcellain, (Kraf- eller Krakporzellan). Detta namn tillägges egenteligen sådane med hvit glasur öfverdragne stenkäril, som äro af bättre ämne och med mera flit arbetade än vanlige krukkäril, men sämre änstenporcellain och vida sämre än äkta Porcellain. Se Stenporcellain ochPorcellain. Til ämne för faïance väljes en fin och lättarbetad lera, hvilken väl icke behöfver vara eldfast, som för de finare sten- och äkta porcellainer är nödvändigt, men bör ändå vara af den art, som uti en medelmåttig glödgningshetta bränner sig väl hård, med finkornigt matt brott samt med en blek halmgul, eller något när hvit färg; och som detta godset skall vara bättre än krukmakeri-arbete, så göres ock mera kostnad med lerets renande, genom slamning med vatten, ifrån medföljande främmande ämnen af grof sand, kieskorn, kalkgrus och annan smuts. At än mera förbättra sådan lera, plägar ock vid några fabriquer inblandas fint mjöl, antingen af specksten, fransk gips, eller ock cölnisk piplera, för at erhålla någon mera fasthet uti bränningen. Andre påstå at en liten inblandning af benaska skall bidraga til faïancens styrka och dess förmåga at utan sprickor tåla hastiga ombyten af varma och köld.
      Faïancen arbetas på skifva, lika som krukkäril, eller ock tryckes den uti formor med uphöjde zirater. Den måste undergå tvenne bränningar, och första gången sådan som den kommer ifrån verkstaden efter en långsam torkning, antingen insatt uti stora cylindrar, eller capsuler, af eldfast lera; eller ock ensamt uti krukmakare-ugn för öpen vedflamma. Efter denna första bränningen neddoppas, eller öfvergjutas kärlen med glasurvälling. Därtil brukas olika compositioner, såsom, til exempel, en sammansatt glasmassa af mönja och kiselmjöl lika, eller 100 delar af hvardera, tennaska 20 och glasgalla 20 til 25 delar. Denna massa rifves, eller males, ganska fin, så at den vid upgrumling i vatten utgör bemälte glasurvälling. Sedan den intorkat, målas därpå, om så behagas, med hvarjehanda eldhärdiga färgor af metalliska kalker. Se Emaille. Därefter komer kärlen at undergå den andra bränningen, äfven uti tjenliga capsuler, som insättas uti härtil inrättade faïance-ugnar, med tvenne eller flera afdelningar, på bottnar med många hål, hvarigenom flamman af ved, stenkol eller bräntorf, ifrån det understa eldrummet ingår och gifver så stark hetta, at glasuren smälter med en glansk yta och krithvit betäckning.
      Egenskapen af en god faïance består egenteligen däruti: at den är ganska hvit, fast och klingande: at den utan rämna tål en varm och hastigt påkommande vätska: at glasuren är utan små hål och bläddror: at den ej tager fina rämnor, eller afspringer under nyttjandet, samt är med vackra färgor målad. Sådant har det gamla Holländska Delfter så kallade oäkta porcellain varit, och vid våra svenska bekanta porcellains-fabriquer uti Stockholm göres det äfven ganska vackert, hvartil en tjenlig mergelartad rödlätt lera finnes vid Upsala.
      Någre påstå at faïance fått sitt namn af staden Faenza uti Kyrkostaten och Italien, men Fransoserne härleda det ifrån staden Fayence uti Provence. På begge ställen gifvas stora fabriquer af denna vara.
      Uti 11:te stycket af CRELLS Chemische Annalen för år 1784, s. 401, finnas 61 försök gjorde på blandningar med hvit lera och åtskilliga tilsatser för faïance, af hvilka det 23:dje, som består af 4 delar hvit lera med 1 del gips, litet fuktadt med sal ammoniacum fixum, tyckes uti bränningen hafva gifvit det fastaste käril.

Fall är et ord, som tages i åtskilliga bemärkelser, såsom 1:o kallas visse uti eller utom gångarne varande sträckningar af malm Fall, eller Faller. SeMalmfall. 2:o. kallas visse parallele klyfter, som falla til gången, med gången, eller genom gången, Faller. Desse faller hafva ofta betydande verkan på gångarne, som af dem antingen förädlas, förtryckas, kastas, eller fördrummas; hvarföre sådane faller delas i ädle och oädle. 3:o. betyda Faller vissa gångar, som af andra öfverskärande förädlas, såsom fallerne i Kungsberg. Se Gångar. 4:o heter et ras, eller nederstulpit berg, jord, eller malm, Fall, Bergfall, Jordfall.

Fallande kallas en gångs stupning. Se orden Stupning och Gångar.
      Fallande och stigande kallas ock et bergs, en orts, stolls eller sänkningsbottens höjande, eller sänkande.

Fallart kallas vid Kungsbergs silfvergrufvor en gångart af tungspat, som medförer fyndighet af ädla Geschicher. Se Gångart.

Falsa kallas flere metallplåtars, eller blecks, sammanfogande på det sättet, at kanterne vikas öfver hvarandra så som det af plåt- och kopparslagare brukas vid taktäckning och åtskillige kärils fabricerande. Den på sådant sätt gjorde sammanfogningen kallas då Fals. Förtente bleck sammanfogas utan fals, allenast med lödning.

Famn är väl vid grufvemätningar et längdemått af lika storlek, som eljest i allmänna levernet brukas; men med den skilnad, i anseende til indelningen, at vid grufvor räknas allenast famnar, qvarter och geometriska tum i stället för alnar och fot.
      En svensk famn svarar ungefär emot Lachter, som brukas vid tyska bergverken och är efter orterne något olika. Vid Freyberg håller en Lachter 3 ½ Freyberger aln, eller 80 Rhenländska tum, och förhåller sig således til svenska famen som 80 til 72. Den indelas därstädes uti 8 delar och hvar 8:del uti 10 tum, hvar tum uti 10 Peinen och var peine uti 10 secunder. Lachter utmärkas vid beskrifningar med 0, 8:delar med I; tum med II, Peinen med III och secunder med IIII.
      Med famnar räknas ock ved til grufvor och kolningar. Med en famn kolved förstås vanligen en cubic-famn, eller 3 alnar i längd, högd och bredd, som vid skogsvärdeingar räknas at per medium gifva 18 tunnor kol. En famn grufveved, som nyttjas vid tilmakningar uti Falun och flerestädes, räknas väl också til 3 alnar uti högd och bredd, men veden är då icke mer än 5 qvarter lång. Uti bergslagerne åter bör en famn vara 3 ¼ aln i högd, bredd och längd, som i allmänhet Skogsfamn kallas. Se Kongl. Maj:ts Kolmandat af år 1649. §. 11. Uti Kongl. Maj:ts Förordning om Vedcontoiret uti Falun af samma år §. 16. stadgas at et Stafrum, eller en Stak-lödja, skall vara 3 alnar i högd och bredd, men veden allenast huggas en god aln lång.

Fant betyder vanligen vid kolning en liten eftermila, hvilken göres mäst af stora öfverblifne brandar ifrån en mila, som ej gådt väl.

Farter (Fahrten) kallas de stenar, som brukas til grufvors befarande och  äro af tvenne slag, nemligen: 1:o Stockstege, hvars Stegträd (Farhtschenkel) äro gjorda af långa stockar, och har sådane fotsteg, eller, som de kallas, Spresslor (Sprossen, Fahrtsprossen), som äro en tvärhand brede, dock något bredare midtuppå, hvarest de mäst nötas, och 1 ½ tum tjocke. At hålla stegträden tilsammans, sättes igenom dem et järn, hvilket får namn af Stegjärn. 2:o.Spresselstege, hvars träd äro gjorde af hela i fyrkant huggne spiror och spretslorne något mindre än de förre. 3:o. Pinnstegar, hvilkas stegträd äro af klufne spiror och i stället för spresslor göras med runda pinnar.
      Huru farter uti grufvor böra med försiktighet och tilförlåtelig styrka ankäggas, til anfartens beqvämlighet och olyckers förekommande, samt at vid hvarje 3:dje, eller 4:de famns djup, bör vara en hvilbina, eller skulle m.m., därom har Kongl. Bergs-Collegium låtit allmänneligen tilsäga alla grufveägare genom Circulaire-bref til Bergmästarne under den 22 Octorber 1762.
      Farthakar (Fahthacken), Fatthakar, äro järnhakar, hvarmed stegarne, eller farterne, i grufvor hopfästas, då ej tilfälle gifves at sätta dem på berget, eller på bijn. Se Fälthakar.
      Fart-Haspar (Fahrthaspen) äro halfva klammer, hvarmed farterne befästas. Se Klammer.
      Vid Freyberg och flerestädes räknas schachters djup efer så och så många Farter, eller steglängder. En fart är egenteligen 24 Leipziger fot, eller 3 3/7 Freybergska lachter, eller ock räknas 3 farter utgöra 10 lachter.

Fat tages vid bergverken uti åtskillig bemärkelse, såsom:
      1:o. Förstås vid malmvaskning med Fat de fyrkantige sumpar, eller ock laggade kar, hvaruti malmsligen, som fastnar på dukarne, eller planerne, under vaskningen, afsköljes och samlas. För tvenne planhärdar äro gementligen trenne mellanstående fat, hvilka få särskilta namn efter godsets olika godhet, som däruti samlas, eller efter dukarnes belägenhet på planhärdarne. Således kallas den sumpen Öfverfat (Oberfass), hvaruti den öfra duken, som innehåller rikaste godset, afsköljes; mellanfat heter den sumpen, hvaruti mellanduken med något sämre slig afsköljes, och det tredje får namn af underfat, hvaruti den nedre duken afsköljes och deponerar den sämsta sligen. Det andra fatet får äfven namn af mellanfat och det tredje sump. Stundom nyttjas ock allenastöfverfat och underfat. Se Vaskning.
      2:o. Fat, Fyllfat, eller Kimfat, (Füll- eller Schienfass) är en art af tråg, som göres hälst af små bukige tunnkimbar, hvilka med tvenne krokige narar sammanspikas. De brukas så väl vid grufvor, at därmed bära småmalm, sten, grus, eller grussylta, hvilket med fyllhammaren karas på, som ock vid smälthyttor, särdeles vid silfver- och kopparverk, at därmed bära malmen på ugnar, eller rostar, tillika med kol, stybbe, sylta och slagger m.m. SeGrufveredskap.
      3:o. Fat vid Alunverken är en stor laggad tunna, något conisk, eller smalare nedemot bottnen, omgifven med fyra hårdt pådrifne järnband och af lika innehåll med raffinerpannan (se Raffinerpanna). Uti detta fat, som står uti en tät timrad sump, släppes genom en ränna den under kokning uti vatten upsmälte rå alun, eller Saffian, ifrån raffinerpannan och står däruti några dygn, til dess alun anskutit, eller stelnat til en klimp, som är lika stor med alunfatet. Järnbanden slås då utaf och kimbarne borttagas, då alunklimpen står helt klar ensam. Ned vid bottnen hugges då et hål genom den klara alunpelaren, at det midtuti ännu qvicka varande vattnet, som Fatvatten kallas, får utrinna uti sumpen och därifrån genom en pipstock uti en därinvid varande djupare sump, som Fatvattensbrunn kallas, hvarifrån det sedan, efter behof, uti alunpannan updrages, at ibland annan lut omkokas. Et sådant alunfat innehåller gemenligen 23 skeppund alun stapelstadsvigt, utom den understa bottnen, som är gemenligen oren alun och måste förvaras til en annan raffinering.
      4:o. Fat Osmund kallas en viss vigt af osmondsjärn, som innehåller 20 lispund victualie-vigt. Se Osmund.
      Fata på malm betyder at med luta draga malmen på kimfatet, för at bära den ifrån et ställe til et annat, såsom uppå ugnen m.m.

Fatbänk är den breda mellanbalken emellan 2:ne fatsumpar.

Fatescera säges i synnerhet om vissa salter, som straxt efter crystallisation äro klara, men uti luften under torkning blifva hvita och oklara, såsom rå alun, eller saffian, borax m.fl., eller ock falla aldeles sönder til et mjöl, såsom alkali minerale, sal perlatus m.fl. Bergarter och malmer, som färändra sin färg och yta eller falla söner uti luften, sägas vittra, eller efflorescera, såsom hvarjehanda vitrioliska kieser, gula kopparmalmer, någre grynige svarta järnmalmer, alunskiffer, åtskillige stenhärdade leror m.fl. Se ordet Vittra.

Fatsten (Schüsselstein) är en art fa basaltpelare uti Blankenburg, som kan afbrytas uti tunna skifvor, den ena ömsom convex och den andra concav, hvilken senare af fattigt folk brukas til fat för sämre behof.

Fatstål är hos oss det samma som Bunkstål, eller bränstål, som lägges uti laggade bunkar; men uti Tyskland, omkring Solingen och flerestädes, förstås därmed garfvadt smältstål, härdadt och afslagit uti små stumpar samt inpackadt uti höga och smala laggade fat, eller tunnor, som vid Turach i Stevermark Lägel kallas och innehålla 125 skålpund af det bekanta brescianerstålet samt utgöra en half Saum. Detta stål försändes vanligen med åsnor, eller hästar, öfver höga berg, då en läget lägges på hvar sida om  hästen och det utgör då en hel Saum.

Fatvatten är den raffinerade svagare alunluten, eller muttervattnet, som ej kommit til crystallisation uti alunfatet.

Fatvattensbrunn är den sump, hvaruti fatvattnet vid alunverken samlas at uti alunpannan å nyo updragas och omkokas.

Fausperre kallas af vallonsmederne blåsväggen i härden, eller den som är midtemot forman.

Fayance, Se Faïance.

Federerz kallas egenteligen en silfverhaltig antimonii-malm, eller antimonium plumosum, som uti drushål anskjuter uti hårlika uddar, eller fjun, merendels af svart eller rödbrun färg, sittande uti qvartsdruser, ganska lös, så at den vid minsta åtkomst förstöres; håller gemenligen ej öfver 4 til 8 lod silfver på centnern, som dock är tilfälligt ute de medföljande antimonialiska arter. Den förefaller af detta utseende uti Freybergiska silfvergrufvorne; och vid refaller af detta utseende uti Freybergiska silfvergrufvorne; och vid Schemniz i Ungern, utiAlt Antoni de Padua Stoll, brytes en grå federerz uti runda stjernlika fläckar, instänkte uti en hvit qvarts, som utgör en mägtig gång, i stället för at Sachsisk grå federerz är sammansatt af hårliga crystaller. - Om den qvarts, hvaruti nyssnämde Schemnizer federerz sitter, slipas och poleras, synas de antimonialiske stjernor aldrabäst tillika med däruti instänkt gedieget silfver. Denne arten kan ej skiljas ifrån qvartsen annorlunda, än genom bokning och vaskning.
      Hvit Federerz, som förr ej blifvit sedd, har blifvit funnen uti Alt Aller beiligen Grufva vid Hodriz i neder-Ungern. Den består af hvita crystaller, som likna hvit crystallinisk hornerz och träffas liggande på qvarts, tillika med atlaserz och eisenbräune, samt berättas hålla inemot 100 lod silfver på centnern, som ej kan vara omöjligt, då gedieget däruti tillika finnes. Se HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 219 och Hr. FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 54.

Feistlar, Se Bårrhammare.

Felt, Feltort, Feltspat, Se Fält, Fältort, Fältspat.

Femteeldsjärn, Se Hytteredskap.

Ferretum är det samma som æs ustum och förfärdigas på samma sätt, i det tunna kopparbleck stratificeras antingen med svafvel, eller med blå vitriol, och brännas genom cementationshetta til en kalk eller slagg, som sedan nyttjas til gröna glasflusser, eller emailler, eller ock til opaka röda glasflusser, alt efter som olika tilsatser och smältningsgrader härvid nyttjas. Se ANTON. NERISGlasmacherkunst, med KUNCKELS noter, s. 16, 17 och 249. Är således ej annat än kopparglödspån, eller cinder, som fås hos kopparslagare, och kan vara dels röd och dels svart. Har fordom kommit ifrån Spanien under namn afFerretum Hispanicum; men samlas nu mera hos alla kopparslagare af det som affaller vid den upglödgade kopparens afsläckning, samt köpes af krukmakare och til porcellainsbruken. Af japanska kopparen får denne glödspån en högröd färg.

Ferrum phosphoratum, Se Siderum.

Fet malm är det samma som rik malm. Vid Dannemora kallas den mörkgrå ståltäta järnmalmen således. 
      Fet heter ock sådan qvarts, som har glatt och glänsande yta, likasom den med olja vore öfverstruken, då den räknas ibland milda och malmförande arter och ofta utgör guldets gångart. Jämnför orden Förädling, Gångart och Guld.

Fetslamslig och

Fetslig, Se Vaskning.

Figurater, Bildstenar, Stengyckel, Lapides Heteromorphi, Lithotomi, Lusus naturæ, kallas de stenar af kalk, kisel eller flinta, som af en händelse erhållit någon viss skapnad, figur eller målning, liknande andra bekanta organiska kroppar af växt- och djurriket, utan at däraf vara någre petrificater.
      Åtskillige Lithographi, såsom KIRCHER, KUNDMAN, SCHEUCHZER, hafva roat sig med många förändringars upräknande; och finnas de i synnerhet classificerade uti WALLERII Syst. Min. Vol. II. s. 599-604.
      Målade stenar, Lithomorphi, äro de stenar, som medelst någon uti sina sprickor, eller lossnor, inträngd merendels järnhaltig vätska, formeradt uti ytorne hvarjehanda figurer af träd, örter, rudera, eller ock liknelser af lefvande djur och deras delar, eller af bokstäfver, fästningar, sol, måne och stjernor, med mera. Härtil höra i synnerhet arter af Florentinermarmor och hvarjehanda mångfärgade agater, hvarpå målningarne likväl ofta underhjelpas och förfalskas af konstnärer och än mer af en god inbildningsgåfva.
      Bildstenar, Lithoglyphi, äro de som til utvärtes form och skapnad likna hela djur, eller vissa af deras delar, maskar, ormhufvuden, insecter, frukter, frön och kärnor m.m. Hit höra oräkneliga många skapnader af Stalactiter, Carpolithi, Ætiter, Melo montis Carmel, Geodes, Confetto di Tivoli, Thorviggar, Badnerwürffel samt de så kallade Stenjättar, som stå på Gottland, bestående af höga kalkstenspelare, liknande rudera af stora byggnader.

Filstål kallas det renaste och hårdaste stål, som med förmån kan nyttjas til filar. Bränstål af bästa Dannemora järn har funnits vara det aldrabästa til styrka och hårdhet, men för finare urmakarefilar anses gjutstålet för det yppersta.

Finering, eller finbränning, (Feinbrennen) kallas egenteligen vid silfververken den omsmältning och drifning, som blicksilfret måste undergå, innan det kan blifva fullkomligen smidigt och i det närmaste bringas til bergfint, eller 16lödigt, emedan det uti första drifningen icke kan komma högre än til 15lödigt.
      Fineringen tilgår merendels på lika sätt som drifningen, men på en mycket mindre teft, som formeras af den vid drifning nämde blandaskan, antingen uti en järnring, eller uti en liten murad rund grop af 3 a 4 tums djup och 3 ½ a 4 qvarters diameter, uti en därtil bygd spis, hvarunder et hvalf är slagit, som håller grunden torr. Askan instampas, litet fuktad, och en rundad grop utskäres däruti med Spårstickan, eller et ovalt och litet kupigt järnbleck, skafves slät med en halfrund trädspån och jämnas med et litet klot af metall, så at bottnen blifver något flat och teftbräddarne et par tum högre än spisärilen, hvarefter den öfverströs med et par näfvar benaska, som fästes med klotets rullning däröfver. Til 30 a 40 marker silfvers finering slås teften 1 ½ qvarter i diameter och goda 2 tum djup; men större vid mera silfvers finering. Därefter täckes teften med en guten rund järnhäll, Finerplåt kallad, som är et qvarter större i diameter än teften och lägges på trenne halfva tegelstenar, 3 tum högt öfver teftens bräddar. Rundtomkring finerplåten, och på en tums distance ifrån dess kant, uplägges af enkom därtil slagit krokigt tegel, helt glest, en liten rund mur, som formerar en sort vindtugn, 3 ½ qvarter hög, hvilken vid bottnen får tre öpningar til silfrets inläggning och småveds instickande. Denne ugn, eller så kallade Kur, fylles då med valda, stora och rena kol, hvarmed den också under hela arbetet hålles rågad; och sedan kolen blifvit itände samt tillika med finerplåten och teften väl upglödgade, insättes blicksilfret, uti stycken sönderhuggit. Hettan ökas med små feta torrvedsträd, som instickas allenast intil teftranden, så at inga kol däraf falla in på teften, och då silfret visar början til smältning tilsättes litet bly, til ungefär 1/20:del af silfrets vigt, hvilket snart befordrar smältningen, hvarefter silftret med blyet börjar drifva. Detta visar sig genom en däröfver stående tunn dimma, eller rök af blyet, hvilket då begynner förslaggas til et tunnt glas, som insupes uti teften och medtager den uti silfret ännu varande oart. En jämn blandning underhjelpes i början genom varsam omrörning med en upglödgad rörhake så länge, at silfret får en ren och blank yta, som med en liten kara försiktigt befrias ifrån infallande kol och smålk, til dess silfret emot slutet står som den klaraste spegel och uphördt at drifva, hvilket är et märke til fulkomlig finhet. Kolen få då af sig sjelfva nedbrinna, men torrvedsflamman underhålles ännu uti öpningarne, til dess silfret börjar kallna, som visar sig långsamt med et matt öfverdrag och med många små upskjutande spiror och stundom med en liten sprutning samt med fina silfverkorns utkastande på teften, somSilfverstank kallas.
      När silfvertackan väl stelnat, uttages den och uplägges på trenne tegelstenar, med blanka ytan nedvänd, då vatten småningom påöses, til dess silfret kallnat, hvilket sedan med en messings kratsborste ränsas ifrån den starkt vidhäftande askan af teften. Därefter uthugges ungefär ¼:dels lod på öfra och lika mycket på undra sidan, hvarpå sedan finprof göres. Dess finhet plägar då gemenligen vara ifrån 15 lod 15 ½ grän til 15 lod 16 grän, men sällan däröfver. Afgången på blicksilfret är således härvid 1 lod på marken, eller litet däröfver.
      På sådant sätt, eller under muffel, som det kallas, förrättas fineringen vid Sala och äfven på Harz, men på andra orter, såsom vid Kungsberg uti Norige, fineras silfret för bläster på öpen Test, som gemenligen inslås uti en stor järnring och insättes uti en därtil inrättad äsja samt upeldas med kol och fet furuved. Härpå upsättes blicksilfret och, när det nedsmält, bortränsas alla infallne kol och eldas därinvid med torra vedträd, hvaraf flamman drifves på silfret med en pust, som får sin rörelse medelst en så kallad gunga, eller med handkraft, och tilgår för öfrigit med drifning och blickning, som redan förmält är, harom vidare kan utförligt ses SCHLÜTERS Probierbuch s. 114 o.f., hvarest än flere föga skiljaktige finerings-methoder finnas anförde. Där blicksilfret ännu innehåller et lod, eller litet mer bly på marken, kan det uti finering bringas til drifning, utan någon vidare tilsats af bly, så framt det icke tillika är kopparhaltigt, då tilsatsen af bly är nödvändig. 
      Grunderne til fineringen, äfven som flera sätt at på smältningsvägen finera silfver uti smärre partier med tilsatser af åtskilliga flusser, såsom saltpetter, borax, glasgalla, pottaska, eller ock med hepar sulphuris, då silfret af flera oädla metaller kan vara blandadt, ses af Herr BergsR. VON ENGESTRÖMSLaborat. Chymic. 3:dje stycket, s. 61 o.f.
      Uti mera vidsträckt begrepp kan väl under finering förstås flere olika sätt at rena metallerne ifrån oarter och främmande ämnen, såsom: at finera guldet på torra vägen, medelst gjutning genom antimonium och cementering; eller på våta vägen, genom uplösning och fällning; at finera silfver antingen på smältningsvägen, som nu sagt är, eller genom uplösning och fällning: at rena kopparen genom segring och garning samt järnet genom omsmältning och smidning m.m.; men sådane fineringsmethoder komma egenteligen under namn af Skedning, Garning, Hammarsmide och Färska m.m., äfven som vid hvarje metall särskilt, at förklaras.

Finerkur kallas den runda vindtugn, som vid silfverfineringen formeras, medelst löst uplagde och uti krokig skapnad slagne tegelstenar, til kolens innehållande omkring och öfver finerteften.

Finerplåt kallas vid silfvers finerande på teft en rund tackjärnshäll, hvarmed teften betäckes ifrån infallande kol.

Finerteft är en af ben- eller träaska, eller af begge tillika, uti en rund murning eller stark järnring inslagen härd, med en efter et cirkelsegment gjord urhålkning, hvaruti silfver renas ifrån bly och främmande förbränliga metaller. SeFinering.

Finprof kallas de prof, som göras på metallerne at finna deras renhet, eller til huru stor mängd en metall kan vara med någon annan inblandad. Sådane finprof anställas af därtil förordnade proberare, antingen at undersöka halten af de ädlare metaller, som nyttjas til vissa arbeten, eller mynt, eller som komma ifrån stora smältverken. Guldet proberas, sedan det på capell är skildt ifrån förbränliga metaller, merendels genom qvartering med renaste silfver och vidare afsöndring därifrån medelst skedvatten. Se Qvartering.
      Silfret försökes med afdrifning på capell. Se Silfverprof och Drifning. Kopparen renas och försökes genom Garprof. Se detta ord. De mycket förbränlige metallerne, såsom tenn, bly, vismut, zink m.fl. kunna, i anseende til deras hastiga förbränning och envisa förening, sällan proberas med någon säkerhet, hvarken på smältnings- eller uplösningsvägen, och måste således deras specifica tyngd tagas til skiljesman, jämte arithmetisk uträkning. Den metallen dömmes då vara ren, som befinnes under en viss yta äga en honom tilkommande tyngd.

Finsmide kallas alt sådant järn- och stålarbete, som uti handel och vandel ej kan anses för färdigt och gångbart, förrän det efter smidning undergått någon förbättring medelst fil- eller slipning samt därmedelst erhållit en blank yta, antingen för hand eller med tjenliga slipmachiner och polerverk; til skilnad ifrånSvartsmide, som kan göras färdigt ensamt för vatten- eller ock handhammare med föga eller ingen tilhjelp af fil, eller slipning. Finsmidet hörer egenteligen under Kongl. Commerce-Collegii tilsyn och är til denna handteringens befordrande en särskilt manufactur-Directeur förordnad.

Finstank, eller Silfverstank, kallas de fina korn, som silfret kastar ifrån sig på finerteften, då det är fulldrifvit och något hastigt afkyles. Se Finering.

Firstenarbete, Se Fürstenarbete.

Fiskskiffer kallas en mergelartad skiffer, som emellan dess lager visar intryck af fiskars benrangel, antingen hel och hållna, eller ock allenast vissa delar däraf, såsom: gel, fenor, ryggrad eller stjert m.m. Sådane intryck finnas ock både uti kalk- och alunskiffer. Den Mansfeldiske svarta skiffern är i synnerhet därföre bekant. Uti Herr Berghauptman WELTHEIMS förträffeliga mineralsamling har uti svart skiffer funnits et petrificeradt benrangel af en storfisk af 6 fots längd, ganska tydelig. Dess refben hafva varit af svafvelkies öfveralt igenomträngde. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 band, s. 264.

Fissel är en nödfalls vattupump, som stundom brukas vid Dannemora järngrufvor och göres på det sättet at, i stället för pumpämbare, slås allenast tvärt för ändan på pumpstången en tjock rund läderlapp, som är något större än hålet i pumpstocken och gör samma gagn som pumpämbare, men är ej lika varaktig.

Fjell. Därmed förstås egenteligen här i riket sådane berg, som upstiga til den högd, at ingen ört eller intet träd därpå längre än til en viss högd kan växa, och hvars högsta toppar gemenligen äro med en ständig snö eller is betäckte, som under ordet Berg redan är anmärkt. Därvid nämnes äfven at Åreskut-fjellets högd har blifvit ansedd vara 6640 fot, eller 3320 alnar öfver hafsytan; men af Herr J. TÖRNSTRÖMS anstälde granskning, som sedermera blifvit införd i Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1787, s. 226 och följ: om Norska Fjellryggens högd öfver hafvet, finnes at Årskutefjellets högsta topp, efter nogaste jämnförde mätningar, stiger til 2040 alnar, och det ännu högre Sylfjellets spets til 2712 alnar öfver Storsjöns vattuyta, samt at denne sjöns vattubryne räknas, efter afmätte forssar och med möjeligaste noggranhet skattade vattudrag, til 614 alnar öfver Östersjön. Således stiger Åreskute fjelltopp til 2654 och Syltoppen til 3326 svenska alnar öfver hafsbrynet. Herr TÖRNSTRÖM har ock anmärkt, at ingen växande skog finnes på Åreskutan högre än til 110 alnar, ifrån Storsjön räknadt, och at den öfriga toppen til 940 alnars högd är obeväxt och ofta snötäckt. Jämnför vidare ordet Berg.
      Om Fjell vid masugnar se Glimmer.

Fjellspat, Se Spat.

Fjellsten kallas af några den allmännaste bergart, som utgör våra svenska fjellstötar. Den är i synnerhet en grof skimmerblandad sandsten af många förändringar, eller ock en så kallad breccia saxosa, bestående af röd fältspat, qvarts och skimmer. Se Berg.

Fjerdeeldsjärn, Se Hytteredskap.

Fjerdepart kallas vanligen en grufvelott vid stora Kopparberget, eller Falun, utaf hvilka 16 innebegripas under en parnummer, och emedan parnumrorne äro til antalet 75, utgöra de inalles 1200 fjerdeparter, eller grufvedelar.
      Vid nya Kopparberget däremot, som är indelt uti 26 par, eller 104 fjerdeparter, räknas allenast 4 fjerdeparter på hvarje par.

Fjerding, eller Helfjerding, betecknade i äldre tider vid Falun 4 fjerdeparter, eller ¼:dels parnummer; och med Halffjerding menades två fjerdeparter. Se GRAVES Acad. Afhandl. om malmens fördelning vid stora Kopparberget, s. 2. En fjerding svarar således emot en lika stor grufvedel, som vid Tyska bergverken ein Kux kallas.

Fjor di persico, Se Marmor, N:o 21.

Fjäderalun, Alumen plumosum, betyder väl egenteligen en gediegen alun, som utvittrar af alunmalmer i strålig, eller ull-lik form, hvarom ses under Alun; men af likhet med sådan aluns figur hafva åtskillige stenarter äfven fått namn af Alumen plumosum. Således heta både gips och skörl hos några AuctorerAlumen plumosum, när deras skapnad är strålig, eller fintrådig; men i synnerhet kallas den amiant eller berglin Fjäderalun, som har ull-lik textur och på tyska är känd under namn af Federweiss. Se WALLER. Syst. Min. T.I. s. 161, 322 och 397.
      Uti Tyskland vid Turach uti Ober-Steyermark brytes en grå eldfast sten uti stora hällar, som nyttjas til ställbotten uti masugnar och Federweiss-stenkallas, bestående af en sadig asbest med skimmer uti en tälgstensblandad qvarts.

Fjäderstål kallas järntågigt garfstål, eller flere gångor garfadt och omlagtSmältstål, som äger mera seghet än hårdhet och således är tjenligit til alla grofva fjädrar för vagnar, bösslås, räfsaxar och mera dylikt. Men för finare urfjärdrar uti fickur har garfvadt bränstål af bästa ämnesjärn funnits tjenligast, såsom ägande en starkare spänstighet.

Fjäll, Se Fjell.
      Fjäll vid masugnar, Se Glimmer.

Fjällspat, Se Spat.

Fjällsten, Se Fjellsten.

Flack kalla bergsmännen det som är sluttande. Således heta de gångar hos Tyskarne Flachfallende, som stupa emellan 15 och 45 grader; men medFlacher Gang förstå dem utom dess en sådan gång, som, efter tyska bergcompassen, stryker emellan kl. 9 och 12, eller emellan N. och NW.  Flackt berg (Sanstes Gebirg) kallas det, som ej är brandt, utan efterhand och småningom höjer sig. Flacka schachter sägas äfven de vara, som ej äro perpendiculaire, utan följa gångens sluttning, eller donläge. Om flacka och flackfallande gångar, se Bergcompass och Gångar.

Flaga på järn, eller flagigt, kallas det stångjärn, som på ytan har uplupne hvassa järnfjäll, eller lameller, som är tecken til et illa verkadt och vällt järn, eller til vårdslös smed, som ej borthuggit sådane flagor. En del järn är ock mera benägit at gifva flagor, som genom vällning ej kunna förenas med järnet.

Flagyxa. Är en gemen huggyxa, hvilken brukas at därmed borthugga flagor på järnstången, som yppa sig under slätningen uti stångjärnssmedjor.

Flake är vid Dannemora det samma, som Hänglafve. Se detta ord.

Flamkåpa, eller Rökkåpa, kallas den skorsten, som muras af tegel, eller göres af järnbleck, öfver giman, eller mynningen vid flamugnar, och hvarigenom den genom ugnen passerade lågan med röken får upstiga. Vid tyska masugnar muras sådane flamkåpor öfver pipan til 6 a 7 alnars högd och kallas därOfenkamin, eller Oesskobel. Vid glödgugnar för plåtar, eller valsverk, muras flamkåpor antingen af tegel, eller göras de af järnplåtar.

Flamugnar kallas i allmänhet alla sådane glödg- och smältugnar, hvaruti eldningen sker med ved- eller stenkolsflamma, såsom i synnerhet en nyare sort svenska Bränstålsugnar, Plåtugnar, Valsverksugnar, Reverbererugnar, Calcinerugnar, Cupolougnar, Porcellainsugnar, Glasugnar, Drifugnar, m.fl. Hufvudsakeligaste inrättningen af dessa ugnar består däruti, at eldningen sker uti et särskilt rum och at flamman därifrån drifves genom en öpning in uti den hvälfda ugnen på det godset, som däruti inlägges at glödgas, eller smältas. Närmare förklaring öfver särskilta slags flamugnar igenfås under deras egna namn, såsom: Bränstålsugn, Glödgugn, Calcinerugn m.fl.
      Eldningsveden för sådane ugnar bör i synnerhet vara ganska torr, hvarföre också därvid ofta nyttjas särskilta torkugnar för veden. Torr granved gifver väl den starkaste låga för glödgningar och glassmältning; men til åstadkommande af ännu starkare smälthetta, såsom för bränstålsugnar och äkta porcellains bränning, är löfträdsved af björk och al den förnemsta, utom stenkol, som gifva den starkaste låga.

Fleckbleck, kallas vid blecksmide de järnbleck, som finnas få felaktige af flagor, kantbrakor, eller bristande storlek, at de ej förtjena någon förtenning, utan säljas svarta til hvarjehanda plåtslagare-behof.

Flecken, eller

Flecken, eller Fleckbleck, kallas vid blecksmide de järnbleck, som finnas få felaktige af flagor, kantbrakor, eller bristande storlek, at de ej förtjena någon förtenning, utan säljas svarta til hvarjehanda plåtslagare-behof.

Flesberg kallas af stenhuggare i Wästergöthland en hård qvarts, som stundom infaller uti kalksten.

Flets, Se Flöts.

Fletsmalmer kallas förstenade järnleror, som til utseende likna skiffer samt finnas uti England, flötsvis hvar öfver annan bäddade, och brytas i synnerhet ömnigt uti Monmouthshire omkring Pontypool med förändringar uti färgen, såsom: a) Gråaktig, tung och tät, hvilken kallas Vein-ore. b) Brunaktig, ganska fin, tät och tung: kallas Roc-ore. Berömmes af knifsmeder, såsom ganska god til brynsten för fina knifvar. Alla desse fletsmalmer ligga uti ordenteliga strata, eller lager, och brukas vid Pontypools masugn samt sägas gifva det bästa och segaste järn.

Fliegenstein, eller Fliegenpulver, är en gediegen arsenik, i regulinisk form, men lös och otät: den är utanpå svartaktig och i friskt brott blyfärgad samt skiljes ej ifrån scherbenkobolt uti annat, än at denne senare är mera hård, tät och tillika skalig. Se Scherbenkobolt.
      Fliegenstein har understundom blifvit funnen vid Joachimsthal i Böhmen, vid Nagyag i Siebenburgen och uti Sachsen. Se HofR. VON BORNSLithophylacium, 1 Del. s. 138.

Flinta, Pyromachus, Bössflinta, får äfven namn af kisel och är väl nära slägt med qvarts och jaspis, men har dock några egna kännemärken, såsom: at den är mera tät än qvarts och faller vid sönderslagning uti convexa och concava stycken: finnes vanligen uti rundaktiga klumpar och ömnigast hvarftals uti kritberg: är mindre skör än qvartsen: kan ock något lättare smältas til glas samt tager med tiden en vittrad skorpa på ytan. Då crystaller däruti stundom anskjuta, bestå de af qvarts. Flinta är eljest mäst bekant för sin egenskap at vara den tjenligaste til eldslagning emot stål. Den allmänna flintan är vanligen antingen svartgrå eller opak, eller gulaktig och halfklar; men blifver vid stark glödgning hvit, opak, och är då tjenlig til de klaraste glasflussers smältning. At gemen flinta innehåller något kalk ses af dess benägenhet at kunna gelatinera. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 296. Af flinta gifvas petrificerade snäckor, men ej af qvarts; och af henne härstamma den dyrbara Opalen, de lif- och mjölkfärgade Onyxer, Calcedoner och Carneoler, den mångfärgade Agaten, m.fl.

Flintglas är en sort Engelskt grönaktigt crystallglas af flinta och souda, i synnerhet tjenligit til objectivglas uti tuber och til glasögon m.m.

Flintkorn kallas i järn och stål de stundom uti illa verkad materia infallande flinthårda rå tackjärnsgryn, eller korn, hvilka förderfva filar och alt det arbete, som fordrar mycken filning.

Fliss. Gå på Fliss, Se orden Borst och Grufvebrytning.

Flist-Sten kallas en skifrig stenart, som kan vara antingen Flokalk, Sandsten,eller stenhärdad Lerskiffer.

Flittermessing är en art af messing, som tilverkas af bästa koppar, utan smältning och allenast genom cementation med zink, på det sättet at kopparen imprægneras med zinkröken, utan at smälta, beredes sedan genom hamring, på guldslagarevis, til de aldratunnaste blad, hvilka knastra och skramla vid brytning samt hafva en vacker blank yta med guldfärg. Den koppar, som härtil nyttjas, får ingalunda vara blyhaltiga malmer. Denne messing brukas til folium vid åtskilliga glasflussers infattning, äfven til ornamenter och til inblandning uti tenn, då det skall göras hårdt och klingande. Af samma ämne göres ock oäkta bokguld och tråd til falska galoner. Se vidare ordet Lionerguld. Af orgbyggare nyttjas den uti orgpipor för den darrande stämman, som heterTremolant; hvaraf händt at flittermessing också kallas Tremolante. Tyska glasblåsare bruka honom at därmed gifva glasflusser en skön blå färg, då flittermessingen  först calcineras och smältes med en crystallfritta af souda och kiselmjöl.
      Flittermessing är i Tyskland bekant under namn af Knittergold, Flattergold, Flinder- eller Flittergold, Zittergold, Rauschgold och Luggold. Den tilverkas mäst i Nürnberg och äfven vid Eberswalde uti Preussen af de så kalladeLuggoldschläger.
      Flittersilfver heter den flittermessing, som genom kokning med tenn och vinsten blifvit hvit och blank som silfver och brukas af juvelerare til folium under hvarjehanda slipade glasflusser och stenar vid deras infattning.

Flo är det samma som Flöts. Se detta ord.

Flock. En flock kallas vid blecksmide 2:ne Buntar, då 25 Störts packas uti hvar Bunt, som på en gång läggas i säck uti varmhärden at upglödgas. SeBlecksmide.

Flodam, Ske- eller Skiebord (Gewehle) kallas den öpning på en dam, hvarigenom öfverloppsvatthnet får afrinna: heter äfven Slätdam, då den ofvanpå är bekläddd med plank och utan damluckor.

Flodlägrige Berg,  Se Flötser.

Flodslemningar kallas de stenarter, som med deras läge uti vissa hvarf, strata, eller floar, samt ofta med däruti inbäddade lemningar af hafsdjur, snäckor och musslor, eller af vegetabilier, tydeligen visa at de tilkommit genom slamning, eller af det sediment, som utur upgrumladt vatten af stora öfversvämningar och floder satt sig efterhand öfver andra äldre berg, hvarom vidare ses under ordet Flötser.

Flog kallas uti Wästergöthland och vid Hunneberg därvarande höga och ofta lodräta väggar, eller branter, som formeras af trapp, hvaraf stora stenar ej sällan nedrasa öfver vägen emellan Hunne- och Hallebergen.

Flogjärn äro små järnsmulor, som uti hammarsmedshärden under färskjärnets kokning stundom upkastas af blästern och fästa sig vid forman. Vidskeppelige smeder nyttja det til fiskkrokar, som då skola vara jäfva, eller lycklige.

Florentiner-marmor, Se Marmor.

Floss är en sort tackjärn, som uti Steyermark och flerestädes blåses eller smältes af Phlintz, eller den så kallade Stålmalmen, uti små masugnar (SeFlossosen) och nyttjas egenteligen til stål. Tackjärnet utrinner med slagg och alt på en sandbädd och formeras vid hvarje utslag til en 2 a 3 alnars lång häll, som väger omkring 5 a 6 centner, och då slaggen stelnat afdrages hela skållan, hvarefter flosshällen uplyftes och föres med en vindarm ut på hyttegolfvet. Den tilverkas i synnerhet af två slag, nemligen: Hart Floss är det järnet, som i början med stark upsättning af kol emot malmen blifver grått, eller nödsatt, och kallas hårdt, i anseende därtil at det är mera nödsmält och ej benägit at färska. Det brukas ensamt til stålsmältning. Vek- eller Weich Flosskallas det tackjärnet, som blifvit hvitt och skört af starkare malmsättning emot kolen vid slutet af blåsningen. Nyttjas i synnerhet för stångjärnssmide, såsom mera lättsmält och beqvämt at vilja färska, men måste dock til den ändan först brännas, eller upglödgas uti en särskilt ugn. - Floss, eller Flosseisen, kallas detta järn i anseende därtil, at det släppes flytande utur ugnen, til skilnad ifrånStück, eller sådane järn- och stålsmältor, som uti smärre ugnar, Stückosenkallade, tilverkas. Se Styckugnar och Järnets Historia s. 586, 891, 893.
      Denne ståljärns tilverkning går nog nära til detta samma, som under namn af Goss smältes uti Blauösen och brukas i Sachsen vid Läsksmide; men desse producter böra dock ej confunderas, såsom af olika malmer och på något skiljaktigt smältningssätt tilkomne. Jämnför Blauösen och Flossösen.

Flossösen äro sådane små tyska masugnar, allenast 7 a 8 alnar höga, som allmänt brukas uti Steyermark och utvändigt äro af gråsten, med en uti ägglik skapnad af hårdt inslagit ler formerad pipa, eller smältrum, hvilken innehåller til fyllnad ungefär 40 tunnor kol. Vi dessa ugnar skall vara observeradt at til hvarje centner Floss ej åtgår mera än 2 1/8 fat kol och således hälften mindre än uti Stückosen, samt ¼ mindre än til det tackjärn, som blåses i masugn. Se Hr. FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 273 o.f.

Flota kallas en stark klots af hårdt trä, som uti bårrbänken vid gevärs-factorier flyter uti spånträfflor fram och tillbaka, och på hvilken flota börspipan fästes, då den skall bårras.
      Flota, eller Tångflota, kallas ock vid tråddragerier en sådan träklots, hvarpå trådsaxen, eller tången, är fästad och löper fram och tilbaka under dragningen. Denne flote kallas ock Sal.

Flotlera kallas den lera, som drager vätska benägit til sig och därmed håller sig flytande som en tunn gröt. Uti Näsby Socken i Östergöthland, där den finnes, har den blifvit nyttjad til murning och väggklistring, eller hvitlimning. Den gäser ej med skedvatten och är af naturen med mycket fin sand inblandad samt bör därföre försökas til klinkert, eller tegelbränning, utan inblandning af sand, i synnerhet som den ej krymper, eller spricker, som annan fet lera. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1757, s. 294.

Flottberg, Se Flåttsten.

Flottcinder, Se Flåttcinder.

Flottmo, Se Flåttmo.

Flottsten, Se Flåttsten.

Flugpulver (Fliegenpulwer, Fliegenstein). Därmed förstås väl af allmogen den officinale, hvita arseniken, så vida den brukas til flugors dödande; men egenteligen menas med detta namn den svarta, nativa, eller gediegna arseniken, som ibland mineralkännare är bekant under namn afScherbenkobolt. Se detta ord.

Fluss kallas vid hvarjehanda malmers smältningar alt det, som befordrar andra trög- och hårdsmälte bergarter til glasartad slagg, eller qvickare flytning. - Metaller sägas äfven vara uti Fluss, då de äro flytande.
      Hos mineraloger komma eljest under namn af Flusser 1:o. De färgade bergcrystaller, som likna ädla stenar, hvilka dock, til skilnad ifrån de öfriga arter, utmärkas genom tillagt namn af den ädelsten, hvars färg de äga, såsom:Topasfluss, Beryllfluss, o.s.v. 2:o. Kallas de färgade glas som likna ädla stenar, flusser; men hafva et egit namn af Glasflusser. Se samma ord. 3:o. Förstås med ordet Flusser, eller Flussarter, flussspat och dess arter. 4:o. Uti proberkonsten kallas de tilsatser flusser, som nyttjas at underhjelpa metallers smältnng och reduction, såsom: hvit, rå och svart Fluss, Borax, Glasgalla &c.
      Vid stora smältverken nyttjas hvarjehanda ämnen, såsom fluss, hvarigenom hårdsmälte malmarter bringas til en lättare flytning, beller at gifva en qvick, tunn och glasig slagg, hvaruti metallkornen med minsta svårighet sjunka och blifva befriade ifrån förbränning, men, at kunna döma om den tjenligaste fluss för en viss malmart, är nödigt at väl känna de bergarter, som i synnerhet äro den malmens följeslagare, i anseende til deras förhållande uti smältningshetta, och tillika veta med hvilka tilsatser de kunna antingen befordras til smältning, eller ock deras alt för mycket qvicka och skärande art i den mån modereras, som til smältugnarnes förvarande och bestånd är nödigt. Härom kan den grundeligaste kunskap inhämtas af Herr Professsor POTTSLithogeognosie, hvarest de allmännaste stenarters förhållande uti smälthetta, i olika blandningar med hvarandra, finnes genom försök utrönt och beskrifvit. Dock fordras at tillika känna sjelfva malmernes och metallernes förhållande emot bergarterne. Jämnför ordet Beskickning.

      Ibland de flusser af mineralier, som på smältugnen starkast uplösa hårdsmälta bergarter af Qvarts, Specksten, Asbest m.m. kan flussspaten räknas; men som den tillika angriper ugnsmurarne, så får ej mera däraf tagas, än at dess skärande och lösande art blifver mättad med de bergarter, hvilka medfölja malmerne; hvarföre sådane arter tillika böra beskickas. Huru flussspatens skärande egenskap modereras, se Vitrum fusibile. - Af en mäst lika lösande art är äfven den hvita järnmalmen, eller den uti glödgningshetta svartnande kalken; även som alla arter, hvilka innehålla eller medföra brunsten, som också stundom är uti järnmalmer närvarande. I anseende därtil är nödigt, då sådan hvit järnmalm, eller Stahlstein, skall smältas, at tilsätta något trögflytande, hvartil vid detta tilfälle gemenligen en torr och mager blodstensart nyttjas, som afböjer murarnes angripande. Vid annat tillfälle, då masugnsstället står i fara at igensättas af osmälte malmer, är denne Stahlstein, til en liten del påsatt, en ypperlig fluss och et godt skärande medel, lika som den på sitt rum beskrifne Skärsten ifrån Sandbacke-grufvan. SeSkärsten.

      Flussstein kallas kalksten vid Ungerska smältverken, emedan den nyttjas som tilsats så väl vid silfversmältningen, för at taga åt sig eller förena sig med det öfverflödiga svaflet at den beskickade kiesen, som ock til lika ändamål vid sulubruk på kopparmalmer. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 138 och 178. - Med Flussstein kan ock menas qvarts, i afseende uppå råkopparsmältningar, eller rostbruk, hvarvid den upsättes för at gifva hetta uti ugnen. Se Rostbruk. Qvarts brukas ock som tilsats vid råståls smältning på härd.
      Flusser vid glasberedninig bestå förnemligast af eldfasta alkaliska salter, antingen alkali minerale, eller soda, til finare glassorter, eller ock alkali vegetabile, eller pottaska, til sämre gröna glaser, med hvilka flusser den eljest eldhärdige kiseln kan bringas til smältning, eller til et klart glas. Flere tilsatser kunna ock härvid nyttjas til fluss, såsom: Blykalk, antingen blyhvitt eller mönja, som nyttjas för hel crystall: Brunsten, som egenteligen tilsättes för at borttaga glasets gröna färg, bidrager äfven til lättare smältning: Saltpetter, som stundom nyttjas uti fin crystall, är en af de bästa, men dyrare flusser: Arseniktilsättes vid vissa tilfällen at förtaga all färg, men gör äfven nytta såsom fluss. Se Glas.

Flussspat, Glasspat, Lysspat, Fluor crystallimus, eller mineralis, på Fransyska Spath fusible, kallas en skör, halfklar bergart, som til utseende mera liknar qvarts än spat, men kan rifvas med stål och har en glatt yta. Finnes mäst vid malmgångar, men sällan ensam, ofta crystalliserad, samt beskrifves til några dess egenskaper och förändringar, under namn af Lysspat, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1747 s. 168 o.f.; men har sedan til dess beståndsdelar närmare blifvit granskad och undersökt af Herr SCHEELE, som ses af berörda Handlingar för år 1771 s. 120 o.f. Däraf kan inhämtas det flussspaten rätteligen består af Kalkjord förenad med en egen och förut okändSyra; hvarjemte den tilfälligtvis kan hålla någon inblandad kisel och lera, hvilken sistnämde likväl aldrig utgör mera än 1/120:del. Understundom finnes ock flussspat smittad af saltsyra, som i det högsta ej hinner til mera än 5 grans vigt på hvarje unce. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 45.
      Flusspatens allmännaste egenskaper och kännemärken äro följande, såsom:
      a) At den sällan faller uti spatig form, utan brytes vid sönderslagninigen uti oordenteliga stycken, som en kisel, eller qvarts, med glasig eller glatt yta, hvaraf den också blifvit kallad Glasspat.
      b) Är gemenligen halfklar, antingen hvit, hvilken fås ifrån Yxiö koppargrufvai nya Kopparberget och Felsö-Banya i öfver-Ungern; blå ifrån Freudenstein ochEhrenfriedersdorf i Sachsen samt Wäster-Silfberget här i riket; gul i cubisk form, ifrån Freudenstein vid Freyberg och några orter här i riket &c.; grön ifrån Garpenberg samt Derbyshire i England o.s.v. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 98 och 99 samt Lithophylac. Bornian. 1 Del. s. 43.
      c) Finnes ofta anskuten uti octaëdriska, eller cubiska crystaller. Uti Hr. HofR. VON BORNS Lithophylacium nämnes på nyss anförde ställe en hvit crystalliserad flussspat ifrån Felsö-Banya i Ungern, uti hvilken Rauschgelbsitter innesluten.
      d) Kan rifvas med stål och gäser, eller löses intet i syror, utan med tilhjelt af varma.
      e) Den gröna flussspaten förhåller sig i tyngd emot vatten som 3,204, med den hvita och klara som 2,433 til 1,000.
      f) Uti lindrig hetta upvärmd, utan glödgning, lyser i mörkret med blågrönt sken, som förgår när flussspaten kallnar, men, så länge han är varm, behåller sin lysande förmåga, både uti vatten, syror och lufttomt rum, ehuru något svagare. Däremot kan solution af flussspat, ej en gång genom kokning, bringas at lysa.
      g) Uti glödgningshetta sprakar nästan som koksalt och förlorar så aldeles sin phosphorescerande egenskap, at den intet mera genom ny upvärmning kan återvinnas, oansedt flussspaten stratificeras med kolstybbe. - I anledning af sin phosphorescence har flussspat först fått namn af Lys-spat, men kan ej bringas at lysa på lika sätt som Lapis Bononiensis, hvilken hör til tungspatsslägtet och ej bör med flussspat confunderas. Se Bononisk Sten.
      h) Smälter svårligen för lampeld med blåsrör, och har icke heller ensam kunnat smältas uti digel uti starkaste porcellains-ugns hetta, utan varit lika osmältelig som qvarts och flinta. Se D'ARCETS :ere Mem. sur l'action d'un feu egal, violent s. 16. Men med tilhjelp af eldsluft har flussspat för blåsrör kunnat ensamt smältas til hvit opak kula. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 134. Ofta kan dock flussspaten vara blandad med kalk och smälter då lättare.
      i) Uti smältningshetta har den en besynnerlig stark attraction til gips och smälter därmed ganska lätt, uti medelmåttig hetta, til et hvitt opakt emailleglas utan gäsninig. Hjelper ock flera bergarter af kisel, kalk och ler til lättare smältning uti stora ugnar, hvaraf den hos bergsmän fått namn af Flussspat och har en så skärande art, at den i smältning sönderfräter diglar och ugnshärdar om den ej modereras med något trögsmält ämne. 
      k) Med vitriolsyra distillerad utdrifves en egen slags syra, hvarom ses under ordet Flussspatssyra.
      Uti England brytes i synnerhet en blåaktig och gredlin- eller amethistfärgad flussspat til stor myckenhet uti Derbyshire vid Derby, Matlock, Winster och flerestädes. Den kallas där Blue-John, eller Bluestone, och användes til allehanda små ornamenter, såsom Piedelstaller, Pappershållare, Urner, m.m. hvilket alt tilverkas genom sågning och slipning, eller ock medelst svarfvning, och har et ganska prydeligit utseende. Denne Bluestone förefaller ofta uti druser och cubiska crystaller.
      En ömnig tilgång på flussspat af åtskilliga färgor, såsom hvit, smaragdgrön, amethistfärgad, violett och blå, finnes ock, jemte blyglans, uti Skåne här i riket, i synnerhet omkring Cimbritshamn uti Gladsax och Näbbelöfa socknar. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1786 s. 34, 39. - Här anmärkes at endast de färgade, men ej de hvita arter, blifva genom värmning lysande i mörkret.
      Denne stenarts olika ,röda, gröna, gula, blå- och gredlin-färgor komma alla af järn, så mycket hittils kunnat rönas. Jemte alla ädla stenars färgor, äger flussspaten jämväl stundom fullkomlig klarhet och då dess skapnad tillika är crystallinisk, i synnerhet octaëdrisk och cubisk, förekommer den ofta under namn af oäkta Saphir, Amethist, Smaragd och så vidare; men skiljes lätt ifrån äkta stenar emot en god fil. Om flussspatens förhållande med järn se Järnets Historia, och om dess nytta uti porcellains tilverkning se Porcellain.
      Vid tyska bergverken är flussspaten bekant under namn af Bergblume ochBergmutter, emedan den räknas för en god anvisning på malmer. Den är i synnerhet vid rika kopparmalmer följaktig och plägar äfven brytas ömnigt vid tenn- bly- och silfver- men sällan vid järnmalmer, såsom en nyttig gångsten och tjenlig fluss på hyttugnen. Den har af MARGGRAF och flera blifvit hållen för en art af gips, til dess Herr SCHEELE uptäckt at dess syra är af en helt annan natur, än vitriolsyran.

Flussspatssyra är den besynnerliga art af syra, hvilken flussspat innehåller, såsom dess andra beståndsdel. Den erhålles på det sättet at flussspaten, fint pulveriserad, lägges i glasretort och därpå slås lika stor vigt vitriololja. En recipient appliceras med litet infyldt vatten, hälst så at retortens hals kommer nära til vattubrynet, och fogningen täppes allenast med omlindadt sugpapper. En svag eld under retorten gör at massan straxt börjar svälla up och skumma sig, hvarvid en ånga framkommer utur retortmynningen, som på vattenytan formerar en tunn hvit stenskorpa, hvilken vid recipientens skakning går sönder och faller til bottnen, hvarefter åter en ny stenskorpa i den förras ställe öfverkläder vattuytan, och det så länge någon ånga öfvergår. Sedan blifva både recipienten och retorten sluteligen öfverdragne med en hvit, dunkel, eller matt hinna. Lemningen uti retorten är efter nogaste granskning befunnen vara kalkjord med en liten tilfällig del af alunjord och än mindre järn, som allena funnits hos den gröna, men ej hos den hvita flussspaten. - Den på bottnen uti recipienten nedfallne hvita skorpan förhåller sig efter många säkra försök ej annorlunda än som ren kisel.
      Vattnet uti förlagan innehåller denna besynnerliga flussspatssyra, som kan concentreras genom varsam evaporation och i synnerhet har följande märkvärdiga egenskaper:
      1:o. At den, under distillation uti glaskäril och under dess öfvergång i form af ånga, äger förmåga at lösa den uti andra syror eljest olösliga kiseln och äfven angriper glaset både uti retorten och förlagan, löser en god del af dess kiseljord och fäller densamma til en tunn stenskorpa på det uti förlagan varande vattnet, som redan blifvit nämdt. Häraf, äfvensom af flera skäl, har varit all liknelse at sluta det en kiseljord genererades af sjelfva vattnet vid flussspatssyrans tilkomst; men vid ytterligare försök, genom distillation uti blykäril, erhölls denne syra, utan at någon kiselhinna viste sig på vattnet, så framt icke pulveriserad kisel med flussspaten uti blyretorten förut inlades, då samma kisel blef af flussspatssyran til en god del uplöst och uti ånga öfverförd samt på vattenytan, i form af et fint pulver, deponerad. Huru detta genom noggran undersökning af Hrr. WENZEL och MEYER, samt tillika igenom Herr SCHEELES senaste rön, blifvit til fullo bestyrkt, finnes så väl i det näst härpå följande, som äfven under ordet Kisel, vidare anfördt.
      2:o. Då Flussspatssyra slås til kalkvatten, faller kalken med samma syra til bottnen och blifver en verkelig regenererad flussspat, som har alla dess egenskaper, utom soliditeten, äfven uti distillation med vitriolsyra.
      3:o. Flussspatssyra, ensamt flera gångor distillerad uti glasretort, löser hvarje gång något af glaset, eller af tillagd kisel, och fäller dess jord åter på föreslagit vatten.
      4:o. Uti glasflaska, med inslipad glaspropp förvarad, angriper den flaskan och tär sig ut vid glasproppen samt upväxer däromkring med tiden uti små taggar, bestående af kiseljord.
      5:o. Med vinstens alkali gelatinerar den, eller utgör därmed et geléaktigt nederslag, så framt denne syra varit distillerad med tillagd kisel, eller uti glasretort, men eljest intet.
      6:o. Löser intet guld, hvarken ensamt eller i förening med saltpettersyra. Den är således ingen saltsyra.
      7:o. Silfver, qvicksilfver och bly uplösas ej af denna syra; men deras kalker ingå därmed någon förening.
      8:o. Koppar uplöses något, men dess kalk ganska lätt med blå färg.
      9:o. Järn angripes starkt och löses, men ingen crystallisation kan däraf erhållas.
      10:o. Tenn, vismut, kobolt- och antimonii-regulus uplösas ej, men väl deras kalker.
      11:o. Zink löses likasom järnet.
      12:o. Solutioner uti saltpettersyra af silfver, qvicksilfver och bly, fällas ganska litet, eller föga märkeligt, af flussspatssyran, som intet heller decomponerar hvarken järn- koppar- och zinkvitrioler, eller alun och bittersalt. - Utförligare härom kan läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 120 o.f.
      Tvenne Chemister, nemligen Herr BOULANGER och Hr. MONNET, hafva väl sedan velat bevisa at detta ej vore någon ny syra och har den förra påstått at den ej är annat än Saltsyra, hvilken med något jordaktigt ämne ingått en noga förening, och den senare at flussspatssyran är allenast en Vitriolsyra, som medelst en besynnerlig förening med flussspaten blifvit volatiliserad; men huru falska begge desse påståenden äro, har Herr SCHEELE med grundeliga skäl bevist, som af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1780 s. 18 o.f. kan inhämtas.
      Sedermera har väl Herr Directeur ACHARD genom några försök äfven velat visa, at flussspatssyra endast består af den vid distillation tilslagne syran, förändrad genom någon besynnerlig flygtig jord, som den af flussspaten tagit med sig; men genom många vidare anstälde rön har Herr SCHEELE stadgat den säkraste öfvertygelse at flussspaten består af kalk och en aldeles egen syra, hvilken endast utdrifves af de mineralsyror, som hafva en starkare attraction til denna stenarts grundämne, eller kalken, och förena sig därmed. Han upgifver ock et sätt at utbringa flussspatssyran utan tilsats af någon annan syra, nemligen om distillation förrättas uti en retort af tenn och förlagan öfversmältas inuti med hvitt vax samt hålles sval under påstående operation, så at vaxet intet smälter, utan endast hindrar glaset at angripas af den sura flussspatsångan, då denne syra erhålles uti sin största renhet, utan at sätta någon hinna af kiseljord på vattnet; men då flussspaten blandas med kiselmjöl, eller distillation sker uti glasretort, uplöses flussspatssyran något af kiselsanden, eller af glaset, och fäller således denna jorden på vattnet, af den grund at syran då blifver försvagad och för mycket utspädd. Om til den uti glaskäril distillerade syran slås et flygtigt alkali, gelatinerar blandningen och en ren kiseljord erhålles; men då fällningen sker med något fast alkaliskt lutsalt, fås et dubbelt tyngre nederslag, som är et med öfverflödig syra mättadt trefaldigt neutralsalt, hvilket består af Kisel, Alkali fixum och Flussspatssyra. Blandas denne rena syra med kalkvatten, så faller kalken därmed til en verkelig flussspat, som med ingen annan syra kan åstadkommas.
      Af alla rön göres ändteligen den tilförlåtelige slutsats at denne syra verkeligen är af en egen art och kan af intet annat ännu bekant ämne, eller af någon annan syra, produceras; och medgifves tillika at den kiseljord, som afsättes på vattnet under distillation, endast kommer af glaset, som flussspatssyran under form af luft, eller ånga, uplöses och fäller uppå det föreslagne vattnet. Se härom CRELLS Chemische Annalen, 1786, 1:sta stycket s. 3 och 17.
      Detta kommer ock öfverens så väl med hvar Herr C. FR. WENZEL uti dess år 1783 utgifne Chymische Untersuchung des Flussspats med många noggranna rön bevist, som ock med Herr MEYERS i detta afseende anstälde försök. Jämnför ordet Kisel.
      Efter Herr SCHEELES upgift uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 1 Band s. 12, kan flussspatssyran äfven erhållas, utan tilsats af vitriol- eller annan syra, på det sättet at flussspaten smältes med alkali, som förenar sig med flussspatssyran, i det denne syra öfvergifver kalken, hvilken sedan vid uplösning i vatten skiljer sig därifrån. Om vidare til detta alkaliska flussspatssaltets solution blandas en blyuplösning uti saltpettersyra, förenar sig alkali med saltpettersyran och flussspatssyran med blyet genom en dubbel frändskap. Då detta upkomne blyiske flussspatssaltet sedan distilleras uti retort med tilsatt kolstybbe, reduceras blyet och flussspatssyran går öfver uti förlagan, hvaraf tydeligen ses at denne syra är af et egit lynne och icke någon modification hvarken af vitriol- eller annan syra.
      Sedan det blifvit uptäckt at flussspatssyra äfven ingår uti fältspat, utan at dess rätta grundämne, kalken, är närvarande, synes troligit at denne syra som et kraftigt uplösningsmedel för kiselslägtet verkar flera stenarters daning, hvilket ännu med behörig noggranhet ej blifvit undersökt. Se Fältspat.

Flusssten, Se Vitrum fusibile.

Flussvåg kallas uti proberkamrar den största våg, som brukas at inväga flusser til prof och, då den ej är lastad, bör gifva utslag för ½ ass. Dess vågbalk är vanligen 12 tum lång.

Fly äro på järnankare de hvassa spadlika ändarne af deras armar. Udden på flyet kallas Pint. På de små Holländska Spadankare utsmides flyet af den kluns, som lemnas vid udden af armen; men på stora ankare välles flyet särskilt vid armen.

Flycktingar kallas vid Ädelfors guldverk en art af drummer, eller malmstjertar, som stundom skilja sig ifrån gången, men falla åter, efter något omsvängande, därtil på en viss distance. Häruti visa de någon skilnad ifrån Drummer, som sällan mer än en gång skilja sig ifrån, eller falla til gången. De få ock namn afFöljeslagare. Se Gångar.

Flygelhärdar (Flügelheerde) kallas vid Kremniz uti Ungern en art dubbla planhärdar, den ena några tum öfver den andra, hvaruti den gyldiska kiesen af mellan- och sista duken, eller den så kallade Filz, renvaskas. Se Hr. FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 129.

Flygelort,  Se Ort.

Flygsand, eller Drefsand, Arena mobilissima, är det aldrafinaste moblandade qvartsmjöl, som kännes helt lent och är i högsta måtton flygtigt för minsta blåsväder, då det ligger ofvan jord. Se Sand. Men då det ligger under jord och är vattenblandadt, eller framflytande med källådror, får det namn af Qvellen, eller arena bulliens, som de äldre naturkunnige räknat för en terra elementaris, eller stamjord, til andra mineralrikets kroppar och stenarter, innan större uplysning uti senare tider blifvit vunnen.

Flåttcinder, eller Skumslagg, kallas vid masugnarne en hvit, skummig och poreus slagg, liknande vanlig pimpsten och är så lätt at han flyter på vattnet; hvaruti han skiljer sig ifrån annan masugnscinder. Den tilkommer gementligen på det viset, at då någon ren, glasig, hvit masugnsslagg, som är väl qvick, kommer at rinna utur ugnen öfver vått kolstybbe, upblåses den af den inneslutne vätskan til et sådant skum. Sådan cinder kan vara nyttig til skursand.

Flåttlera, Se Flotlera.

Flåttmo kallas af allmogen en mycket fin och ganska litet lerblandad mo, som af påkommande regn lätteligen uplöses och blifver flytande som en välling. Den visar sig förnemligast uti branta älfbackar, som då äro benägne at af vattnet utskäras, och tyckes vara samma jordmån, som af andra Mjelga kallas, samt är ej vidare skild ifrån Flotlera än uti en mindre blandning af lera.

Flåttsten, eller Flåttberg, kallas dels af arbetare specksten, dels ock åtskilligt slags Hornberg, Hornskiffer och Segslag, som består af en förstenad lera med en glatt och hal talkartad yta och faller antingen som salsand, eller uti skölar, vid malmgångar, samt förorsakar osäkerhet för fall och ras i grufvor.

Flåttstål kallas yrt bränstål, som smälter alt för lätt och faller sönder vid vällhetta både uti härd och under hammaren.

Flötser, Flötsverk, äro åtskillige uti hvarf, eller floar, öfver hvarandra liggande bergarter, bestående dels af jord, lera, sandsten, flokalk och stenhärdad lerskiffer; dels ock af några uti sådane floar inblandade malmer och mineralier, såsom i synnerhet stenkol, alun, koppar och bly. Deras läge är gemenligen vågrätt, eller nära därintill. De likna således mycket sväfvande gångar, men skiljas därifrån i följande omständigheter, såsom: at de merendels bestå af jämntjocka hvarf och af lösare arter: at de sällan emellan deras aflossningar föra något salband: at de sällan eller aldrig hafva något högt påsatt berg och ej heller undergå sådane förtrycknngar eller förädlingar af andra infallande hårda bergarter, som vid malmgångar äro vanlige. - Flötsartade lager, eller hvarf, kallas uti Italien vanligen Filone; ehuru samma ord likväl stundom betyder en malmgång. Se Hr. FERBERS Br. Aus Welschl. s. 102.
      Flöts- eller Flolägrige Berg (Flözgebürge) äro gemenligen lågländte(Vorgebürge), som utgöra medelhögden under de större bergshögder, eller branta berg (hohe Gebürge). Stundom består det öfra lagret af ras,(Schotterwerk), sammangyttrad jord, sand, kisel, lera, kalk, m.m. På andra ställen utgör kalksten öfversta lagret under damjorden och därefter följer sandstens- och lerartade floar. Närmaste lagret til mineralhaltige flötsar plägar mäst vara en järnhaltig stenhärdad lerskiffer, som då utgör taksten (Zechstein)öfver den rätta malmflötsen. På andra orter förhåller sig desse lager, eller floar, uti en omvänd ordning, så at Zechstein, eller lerskiffern, utgör understa lagret, eller solan, på alunskiffer, eller stenkol, såsom vid stenkolsgrufvan Weisener uti Hessen, hvarunder denne skiffer och vidare sandstens- kalk- och lerfloar, eller hvarf, vidtaga.
      England kan i synnerhet upvisa den största mngd af flodlägriga berg och tyckes större delen af hela landet tilkommit genom slamning af idel kalk- sandstens- lerskiffers- och stenkolshvarf och flötser, hvarom i synnerhet kan läsas Herr FERBERS Versuch einer Oryktographie von Derbyshire, 1776. Flötsbergen delas här: 1:o uti Allmänna, som öfver hela denna province anträffas uti enahanda ordning öfver hvarandra: och 2:o uti Tilfälliga, som senare tilkommit och ofta betäcka de allmänna samt intet finnas på alla ställen.
A) Uti de allmänna lagren förefaller i denna province i synnerhet följande ordning, såsom:
      1:o. Sandsten (Greet- eller Freestone) til oviss mägtighet och af mångfaldiga förändringar, hvarefter den nyttjas til olika behof. 
      2:o. Svart, lerartad takskiffer; ofta til 140 a 150 alnars djup, eller mägtighet, af sämre eller bättre arter.
      3:o. Svart kalksten, som plägar vara den första, i anseende til följande kalkarter.
      4:o. Mandelsten (Dun-stone, Toad-stone), som består af en stenhärdad lera med större och mindre äggformige inströdde hvita spatkorn: gifves af 14 ända til 160 alnars mägtighet.
      5:o. Grå kalksten omkring 30 famnars mägtighet: innehåller ej sällan orsten och en oräknelig mängd petrificater: finnes stundom förvandlad til en art flinta, som Chort kallas.
      6:o. Den andra mandelsten, til några och 40 alnars mägtighet.
      7:o. Den tredje kalksten, mäst lika med N:o 5, men utan petrificater: går ända til 70 alnars djup.
      8:o. Den tredje mandelsten, som liknar den första och andra, ungefär 22 alnar mägtig: finnes stundom blågrön med svarta lernjurar och hvita kalkspatsådror.
      9:o. Den fjärde kalksten, äfven af grå färg och den djupast i Derbyshire, som til 30 a 40 famnars djup blifvit afsänkt, utan at något annat hvarf kunnat träffas.
      Emellan förenämde stora stenhvarf finnas stundom andre strata af lerämne til en, högst 4 fots mägtighet, allenast såsom små aflossningar, ellerSmörklyfter, för de ordentelige Flötslagren.
B) Uti de tilfälliga flötslagren, som uti Derbyshhire ligga öfver de allmänna, kunna följande af Herr FERBER uti gipsbrottet vid Chellaston uptecknade flötser, eller hvarf, märkas, såsom:
      1:o. Röd mergel och därunder strålgips.
      2:o. Järnlera af röd, rödbrun och stundom blågrå färg.
      3:o. Brunsten, Magnesia nigra, är funnen uti körtlar öfver stenkolsflötser uti Derbyshire.
      4:o. Stenkol, som uti flacka landet äro de allmännaste flötshvarf.
      5:o. Skifrig Sandsten (Slate) med eller utan, öfver eller under, stenkolshvarfven.
      6:o. Rottenstone, Creta fusca, gemenligen ofvanpå stenkolsfloarne.
      7:o. Stuff-stone, Stuff, eller Tuff, som är et tunt hvarf af en lös och pipig grå kalksten.
      8:o. Incrusterad mossa, träd, qvistar, örter och blad, af öfverflytande kalkvatten utur varma källor. Tilväxer årligen och finnes i synnerhet vid Matlock Bath.
      Utom dessa och flera stenarter, som finnas uti flötser och nyttjas til otalige behof, såsom Sandstenar, Petrificater, Kalkbållar, Gips, Skiffer ochTrapparter, alla af föränderlige finheter och egenskaper, och utom allenast jordarter, til färgor tjenlige, samt violetta flussspater, tungspater, spatcrystaller, svafvelkieser, blyertser m.m., innehålla väl flötserne förnemligast bränbara ämnen, såsom stenkol, alunskiffer, gagat och bernsten samt stundom berg- eller koksalt, som bevises af därifrån kommande saltkällor m.m.; men så äro ock hvarjehanda metaller och deras malmer däruti ej sällsynte, såsom rika stenhärdade järnleror, Flöts- eller Fletsmalmer (se detta ord), blyglanser, gallmeja och kopparmalmer m.m., hvarom vidare kan läsas uti Hr. FERBERS redan nämde Oryktographie om Derbyshire. Uti skiffer har man också funnit angefloget gedieget silfver samt magnesia nigra med hvit blyspat. Qvicksilfver träffas i flötser vid Idria: kobolt och vismut likaledes uti lerflötser: gedieget svafvel är funnit uti gips- kalk- och lerartade flötser, såsom vid Sack uti Daurien och vid Tarnowiz, samt uti Spanien vid Conil, 3 mil ifrån Cadix, under en flolägrig kalkbädd med petrificater, o.s.v. Se Svafvel och GERHARDS Versuch einer Gesch. Des Mineralreichs 1 D. s. 136.
      Tyskland kan ock upvisa åtskilliga malmförande flötsberg. Däribland tyckes i synnerhet kunna räknas de Mansfeldiske kopparskifferflötserne uti Thüringen, hvarest följande öfver hvarandra liggande floar förefalla, hvilka, allenast som exempel, torde förtjena nämnas, nemligen:
      1:o. Letten, eller gul och röd kalkblandad lera af 2 a 3 famnars mägtighet.
      2:o. Gemen sand, vanligen gul, med skimmer och lera inblandad, til 1 a 2, eller flera famnars djup.
      3:o. En bitumineus kalksten, af orstensslägtet, Stinkstein kallad, uti tunna lager, af grå och gulaktig färg. Är merendels 4 a 6 famnar djup.
      4:o. En lös och pipig med sand inblandad kalksten, Rauchwackengebürgekallad, ifrån ¼ til 6 famnar mägtig.
      5:o. En lös med lera och sand blandad kalkjord (Aschengebürge) til en a 2 famnar.
      6:o. En tät och fast kalksten af tjocka hvarf, som utgör kopparflötsens tak, eller Zechstein: är 2 til 6 och flera famnar mägtig. Därpå följer:
      7:o. Kopparskiffer-flötsen, som är en grå, eller svartgrå mergelskiffer af kalkblandad lera, med bergolja indränkt. Består af åtskilliga mer eller mindre kopparhaltiga hvarf.
      Det första hvarfvet, 3 til 6 tum mägtigt, kallas Oberberg, Einbruch, ellerFäule: är mycket skifrigt och innehåller spatcrystaller; stundom kies och kupferglas, sällan blyglans. - Det andra, ungefär lika mägtigt, kallas Noberge, Lochberge, Kaminschaale, och innehåller stundom smala strek af kopparglas.
      Det tredje hvarfvet, sällan 8 tum mägtigt, får namn af Schieser och innehåller gul kopparmalm, jemte något kupferglas,, kupferfahlerz samt grön och blå kopparmalm. Denne skiffer ligger stundom på en mergellera, som vid Rothenweller Revier skall vara kobolthaltig. På än större djup möter
      8:o. En fin kalkblandad hvitgrå sandsten, med qvarts och fältspatskorn,Weisse Liegende kallad.
      9:o. Rothe Liegende är en grof järnhaltig sandsten, med lera, kalk och glimmer inblandad, som vid stranden af floden Saale i dagen framskjuter och hvars mägtighet ännu icke är genomgången mera än på et enda ställe, hvarest sandig Breccia därunder vidtagit. 
      Uti Sverige äro metallhaltige flötser mera sällsynte, utom gallmeja och blyglanser, som finnas på Osmundsberget uti Rättviks Socken och Öster-Dalarne, hvarom kan ses Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741. s. 246.
      För öfrigit äro flötslagren vid Boserups stenkolsgrufva uti Skåne märkvärdige och finnas beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1773, s. 236 o.f.
      Här förekomma följande lager, hvilka i korthet torde förtjena nämnas, nemligen:
      1:o. Damjorden til 2 famnars djup, af sand och lera.
      2:o. Ljusgrå sandsten, 3 a 4 famnar mägtig, hvaruti finnas fem särskilte hvarf, 4 a 6 tum tjocke, af järnlera, til 20 procents halt.
      3:o. En stenkolsflöts, af ½ alns mägtighet: stupar lika med de öfriga stenhvarfven, til 3 ½ fot på 245 famnars längd, ifrån norr til söder.
      4:o. En svart och tät järnhaltig lera, 4 a 6 fot mägtig. Den hårdnar i luft, rådnar efter bränning och står starkare emot hettan än vanlig tegelsten: är dock ej fullkomligen eldfast.
      5:o. Fin ljusgrå sandsten med stenkolsränder, på 6 a 9 fots djup.
      6:o. Svart sandblandad lerskiffer, 2 ½ a 3 ½ fot djup.
      7:o. Andra stenkolsflötsen, 1 a 2 ½ fot mägtig, bestående mäst af brandskiffer med svärta och sandstensränder samt kies.
      8:o. Ljusgrå, hård och skifrig lera, inblandad med fin sand och glimmer, 6 a 7 famnar djup; hvilken på djupet hårdnar til en verkelig sandsten. Slammad och arbetad til diglar m.m. har den varit fullkomligen eldfast och så hård, efter stark bränning, at den ger eld emot stål.
      Belägenhet och svår transport samt förmodeligen bristande förlag hafva varit de omständigheter, som flera år hindrat detta verkets upkomst och tiltagande samt at dess stenkol och öfrige producter ej kunnat komma til så vidsträckt nytta som vederbort; men sedan denne här i riket sällsynte ägendom, nu mera, lyckligtvis kommit uti en betydande Herres händer, som, jemte patriotisk nit, äger styrka, hog och drift at med arbete belägga och uptaga de härvarande många vackra anledningar, med bästa hopp om ömnigare tilgång både af stenkol och ypperliga lerarter, så väl för porcellains-fabriquer och eldhärdiga ugnar, som för sockerbrukens behof m.m., så har riket framdeles at förmoda en betydande nytta af denna ännu icke nog updagade underjordiska skatt.
      Om engelska stenkolsflötser och därvid förefallande mångfaldiga lager af olika jord- ler- samt berg- och malmarter finnas vidlöftige beskrifningar uti engelska Transactionerne, Hr. FERBERS Oryktographie och än mera uti Hr. MORANDS i Description des arts et metiers år 1768 införde beskrifning om dessa stenkolsgrufvor; äfven som uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1776, s. 69, 163 och 241. - Vid Engeslka stenkolsgrufvorne händer stundom at kolflötser afskäras genom snedt infallande gångar (Dikes), som merendels bestå af stenhärdade leror med sand och skimmerarter, til olika tjocklek. Til kolflötsens återfinnande skall då vara den säkraste utväg at med en trång ort genomdrifva en sådan Dike och efterse til hvilken sida, antingen upåt, eller på djupet, den snedt afskärande gången formerar den minsta vinkel, ty åt denna sida plägar då den afskurne flötsen vara släpad och kunna igenfinnas. Se berörda Handl. s. 242.
      Vid flötser och flötsberg i allmänhet kan i synnerhet märkas:
      a) At de väl måtte hafva tilkommit genom öfversvämning och flodslemningar, som deras intryck af petrificater bevittna; men at hvarfven däruti ej äro altid belägne efter deras arters specifiqua tyngd och at de öfre således måtte hafva blifvit danade på senare tider.
      b) At hvarfven merendels äro parallele och finnas af mycket olika tjocklek, gemenligen vågrätte, men också ofta stupade til 10 a 12 grader ifrån horizontallineen.
      c) At flötsbergen undergått stora rubbningar och sänkningar, så at understundom de djupaste hvarfven träffas på högt belägne ställen och de öfversta ligga nederst i en dal. Herr FERBER uti dess Oryktographie s. 26 o.f. anför märkvärdiga exempel häruppå uti Derbyshire; utom hvad härom kan läsas hos DELIUS, GERHARD, m.fl., hvilka beskrifvit Tyska och Ungerska Flötsbergen.
      d) Flötserne uphäfva sig stundom uti vissa kullar, eller högder, somBuckel, eller Sattel, kallas, liknande uplupne blåsor på en surdeg; eller utvidga de sig i mägtighet, hvilket vid engelska stenkolsverken heter Swelly.
      e) Störta sig ibland på djupet och likna gångar, men återtaga på större djup sitt sväfvande, eller flolager, som blifvit i akttagit vid stenkolsgrufvorne omkring Lüttich.
      f) Ofta stöta flötser och flohvarf emot afskärande klackar, kammar, ryggar,eller Wechsel, bestående af granit, fältspat, hälleflinta, porphyrberg, breccia, sandsten, eller lava.
      g) Ofta kunna ock flolager af kalk- och sandsten m.m. stöta på alla sidor intil höga brantar och kuppel af granit, trapp och järnbinda, såsom vid Kinnekulle i Wästergöthland, då man kunde tro at granitberget lagt sig ofvanpå en kalkflo, men vid nogare undersökning finnes det underliggande granitberget allenast genom flolagret framskjuta. Exempel gifvas ock häruppå vid Gottesberg i Schlesien samt berget Schweitzerling vid Wettin, hvarest et Porphyrberg upskjuter midt igenom flötsfälten.
      h) På åtskilliga orter, såsom vid Garphytte alungrufva uti Nerike och Tysslinge Socken, ligga mägtiga stora geschieber af granit och flera stenarter, til flera 1000 skeppunds vigt, ofvanpå damjorden, som betäcker de underliggande ansenliga bäddar, eller flötser, af flolägrig kalk med petrificater och alunskiffer, hvilken stöter intil et äldre berg af hvit spatig kalk, och detta åter stöter inpå granitåsen, eller landtryggen, emellan Nerike och Leke-bergslagen.
      i) Flötser uptäckas, antingen därigenom at de uti dälder framskjuta med någon brånad af förvittrade stenarter, färgad jord, järnhaltig lera, där metaller äro at vänta, eller en så kallad svärta af bergbecksartad bränbar jord, då stenkolsfloar, eller alunskiffer, äro för hand; eller ock kunna flötser, på gifne anledningar, yppas medelst jordbårrens nyttjande. Se Jordbårr.
      Om flötsers och flodlägrige bergs tilkomst, innehåll och ordning, med mera, kan i synnerhet ses Prof. och Ridd. BERGMANS Beskrifning om jordklotet, andra uplagan, 2 Band. s. 359 o.f.
      Ibland malmförande flötser är i synnerhet märkvärdig den starka järnmalms-flötsen, som brytes vid Orpes järngrufva uti Böhmen och Saazer Kretsen. Den är belägen uti en däld samt går ända til 30 famnars mägtighet, hvilande på et stort lager af fjällig kalksten, hvarunder et gneisberg vidtager. Järnmalmen liknar våra bästa svenska järnfärgade retractoriska malmer, insprängd med skörl, granater, glimmer, hornblende, grå och grönaktig amiant, Fols, eller Sådslag, samt en så kallad Kamm, som är en grönaktig järnlera. Uti Sachsen och Neustädtska Kretsen finnes ock uti Camsdorfer bergen en betydlig flöts, 3 til 4 famnar mägtig, af svartbrun järnmalm, hvaraf både järn och stål tilverkas. Häruti infaller sundom gediegen koppar och äfven kopparmulm, jemte rika kopparmalmer, som dock mäst hålla sig uti den därunder liggande svarta kalkstens-flötsen, hvarunder åter vidtager sandstenslager, hvit, skiffer, röd järnhaltig mergelskiffer och ändteligen så kallad blaue Wacke, som är en art grof trapp. Uti en del af dessa flötser finnas intryck af hafskräk och skaldjur, som äro flötsers säkraste kännemärke.
      Vid Sallfeldtska bergverken förekomma äfven sådane flötslager, som hålla några graders stupning och igenom dessa lager, som mäst bestå af bruna, gula och grå kalk- samt skifferarter, stryka donlägige gångar, hvaruti åtskillige arter af kobolt, silfver- och kopparmalmer brytas. Se vidare härom FERBERSMineral-Gesch. Versch. Länd. s. 289, 299 och 304 samt dess Mineral-Geschichte von Böhmen s. 50. Uti Temeswarer Bannat i Ungern finnes äfven guld uti flolager, som af Ziegenare därstädes utvaskas. Se Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 79 o.f.
      Vid Frankenberg an der Eder uti Hessen brytas i synnerhet silfverhaltige kopparmalmer uti en flöts af blågrå lerskiffer, på 6, 8 a 10 famnars djup, under 6 a 7 öfverliggande floar af jord, lera, kalk och lefversten samt Zechstein, närmast malmförande flötsen, hvilken flöts sänker och höjer sig lika med berget uti dagen. De märkvärdigaste kopparmalmer, som här förefalla, äro de så kallade Kohlgarupen, Holzgraupen, Kornåhren, Tannenäpfel ochFliegenfittiche. Se orden Kopparmalm och Hiecken. Silfverhalten af denna koppar, som är 4 lod på centnern, uttages genom segring. - Vid Riegelsdorf uti Hessen undergå skifferflötserne åtskillige rubbningar och afskärningar, eller så kallade Rükken, på det sättet at deras stupning förändras och på större eller mindre djup blifver aldeles lodrätt. Vid dessa förändringar uti fallandet, eller där kastningar (Rükke) möta, som ofta sker, förlorar väl skiffern sin ädelhet, men i dess ställe infalla med flötserne uti deras liggande vägg andre koboltförande gångar, Koboltsrükken kallade, som uti en viss strykning äro ädle. Se CANCRINI Beschreib. Der vorzügligsten Bergwerke, s. 6 och 66.
      Om flötser af sand- och kalksten, jemte flussspat och blyglans, omkring Cimbritshamn uti Skåne, til likhet med de flötslager och arter, som i synnerhet finnas uti Derbyshire i England, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1786 s. 34.

Flötsklyfter kallas de lossnor, som finnas emellan floar, eller flötser.

Flötsmalm, Se Fletsmalm.

Fodermur (Futtermauer) kallas vid koppar- och silfversmältugnar den inre muren, som formerar sjelfva smältrummet och därföre göres af eldfast sten. Vid masugnar heter den Pipmur.

Fodring kallas på hammarhjulstockar den beklädning af trädverke, som med starka järnringar fästes utanpå stocken, hvarigenom lyftarmarne sedan komma at inhuggas, eller hvaruti kuggar för kniphamrar fästas, då sådan fodring göres på deras hjulstockar. Medelst lyftarmar af tackjärn, uti en ring stöpte, samt med kuggringar af tackjärn kunna dock sådane fodringar vid stångjärnshamrar undvikas (Se orden Lyftarmar och Kuggring), hälst man af förfarenhet funnit at hjulstockar med fodringar af träd i längden skadas genom röta, som sätter sig emellan fodringen och hjulstocken, hvilket icke händer med gutne ringar.

Folium är det samma som Flittermessing, Flitterguld, Flittersilfver (SeFlittermessing) och får namn af Folium, emedan desse tunna blad nyttjas af Juvelerare til underlag för oäkta stenar, flusser, eller crystaller, vid infattningen, til hvilken ända det hvita silfverfolium öfverdrages på ytan med röd, grön, eller blå tinctur, gjord af spiritus vini med coccionell, distillerad spanskgröna, eller berlinerblå, at därmed gifva den färg som behagas på glaset.
      Folium, eller Spegelfolium, som med qvicksilfver fästes på spegelglas, är ej annat än granska fint tenn, hvilket genom valsning blifvit plättadt så tunnt som finaste postpapper. Det appliceras på glaset och öfvergjutes med qvicksilfver, som med tennet utgör et amalgame, hvilket genom tyngder prässas til glaset.

Fols kallas vid några svenska koppargrufvor en art vresig och lös asbest- eller amiant-art, sammansatt likasom af sådor och lameller. Den är gemenligen grå, eller askfärgad, och tyckes fått sitt namn af ordet Folsna, som allmogen kalla falaskan af förbrända kol. Hörer til lerartade stenar. Med Fols förstås ock af grufvearbetare hvarjehanda veka bergarter, såsom Bergkork, Bergläder m.m., hvilka de anse lika som qvarlefvor af förfallne mineralier, hvarföre den ock af somlige kallas Malmfolsna.

Fon, eller Fong, kallas af Vallonerne bottenhällen i härden, såsom brutit af franska ordet Fond, eller botten.

Forderheis-Gleicher, Se Likna.

Fordra, Upfordra, betyder at upföra malm, berg, eller annat, utur en grufva; och de byggnader, med hvilka det sker, kallas Upfordringsmachiner. SeGrufvebyggnad.

Fordringskista, Rollkista, (Rollkasten) kallas en kista af bräder, liknande en så kallad qvarnskruf med dess sko, eller en up- och nedvänd pyramid, som brukas vid en del utländska bokverk, at däruti kasta malmen, som skall bokas, då den efterhand, utan bokarens åtgärd, fordrar sig sjelf, eller rasar utur kistan under malmstämpelen, så snart stämpelen kommer så djupt, at den stöter på kistan genom en därinvid sittande rollstång. Se Bokverk, lit. o.

Fordringsmachiner kallas så väl redan beskrifne fordringskista, som ock de vid vaskningen brukelige inrättningar, med hvilkas tilhjelp det bokade godset, utan handarbete, updrages och jämt utbredes på planhärdar och slamgrafvar samt andra rengörningsställen. De kallas ock Utdragnings-machiner. Se vidare om deras inrättning uti EKWALLS Afhandl. om bok- och vaskverks förbättrande, uti mscr.

Fork kallas en slags järngaffel med tvenne klor och på andra ändan försedd med et långt trädskaft. Denne gaffel har nära intil sina klor en liten hake, som håller emot en järnkrok, hvilken med sin ked är fästad vid den så kallade slaggvinden, men hänger ledigt, så at forken lätt kan vridas, eller föras ifrån den ena sidan til den andra. Detta verktyg nyttjas vid sulu- och andra smältningar at afkasta slaggen ifrån sumpen, eller ifrån förhärden vid högugnar, i det begge dess klor huggas under slaggkossan, som då aflyftes och föres på sidan til slagggropen. Se Hytteredskap.

Forma (Forme) kallas vid smältugnar och härdar den trånga öpningen, hvarigenom vädret, förmedelst bäljor eller pustar, eller ock med så kalladVattubläster, indrifves til befordran af metallers eller malmers smältning; och som blåsbäljornes och vädrets drift skall ske genom formor uti ugnar och härdar, så ankommer mycket, til en bättre smältnings ernående, så väl på formornes belägenheter, som på öpningens skapnad, storlek och styrning, eller vridning, hvilket alt, at vid alla tillfällen väl känna och förstå, är en ibland masmästares, smältares, garmakares och smeders förnemsta och angelägnaste kunskaper. Vid masugnar muras forman gemenligen af eldfast sten, eller uthugges til öfra hälften af en hel sand- eller tälgsten. SeMasugnsbyggnad, lit. y.
      Blästern uti en sådan forma styres dels igenom den underliggandeFormplåtens sänkning eller höjning, eller med dess mer eller mindre stupning; dels igenom lersmetning uti mynningen, hvarmedelst den kan göras trångare, eller vidare; dels ock vrides forman efter behof emot timpen, eller emot rygsten, hvarvid bäljtättornes flyttning äfven är gagnelig. Om blästerns riktning ses närmare under ordet Blåsning. Vanliga öpningen på en masugnsforma är uti oval form, omkring 3 tum bred och 2 ½ tum hög. Vid en del masugnar nyttjas forma af tackjärn uti aflång fyrkant, 2 ½ a 3 tum bred och 1 ¾ tum hög, som lägges på formplåten, men brinner ofta bort. Formplåtens stupning blir gemenligen ej större än at några droppar vatten, som släppas därpå, kunna flyta inåt stället. Denne stupning kan dock rättas efter behof under blåsningen. Formöpningens storlek bör äfven lämpas efter ugnens och malmens beskaffenhet, såsom: uti stor ugn och för lättsmält malm, samt då afsigten är at få mycket tackjärn i veckan, utan afseende på kolbesparing, bör brukas vid eller stor forma och starka bäljor. Trångare forma passar för smärre ugnar, för hårdsmälta malmer samt där järnet åstundas nödsatt, och så vidare, efter omständigheterne. Se Blåsning.
      Vid stångjärnssmide komma väl alla formor däruti öfverens at de äro af koppar med en smal mula, halfrunda ofvan och flata på bottnen, med skarpa hörn; men i anseende til mulans längd, mynningens vidd, dess räta eller sneda afskärning m.m., förefalla nästan så många skiljaktigheter, som olika mästersmeder gifvas. Uti Tabergs bergslag, til exempel, brukas merendels mynningen 1 13/16 tum bred och 1 1/8 tum hög. Uti den öfriga delen af Småland är den för kallbräckt järn något trångare, såsom 1 5/8 tum bred och 1 tum hög. Vid et annat bruk var forman 2 13/16 tum bred och 1 9/16 tum hög; men vid samma bruk nyttjade den andra smeden, vid en annan härd, på samma slags tackjärn, forman mindre, nemligen 1 7/8 tum bred och 1 ¾ tum hög, med lika god gång.
      För stålsmältning plägar forman vara 1 ¾ tum bred, men allenast 7/8 a 1 tum hög. Vid Tyska smältverken brukas den af koppar, 1 5/8 tum bred och 1 3/8 tum hög i mynningen, samt kallas vid rännverks-smidet i Steyermark Oss-eller Esseisen. Formans längd i stålhärdar är omkring 4 a 4 ½ tum; och dessvridning, som leder blästern på tjenligaste stället i härden, är den angelägnaste kunskapen. - Stor formmynning i hammarhärd bidraget til högt smide och godt järn, men gifver smeden föga öfverkol, eller öfverjärn, hvilket han kan vinna med trång forma, ehuru det gemenligen sker på godhetens bekostnad. Se vidare utiJärnets Historia s. 430.
      För koppar- och silfver-smältugnar brukas forman vanligen i mynningen dels oval, dels rund, äfvensom uti alla slags smärre smedshärdar, antingen af en sammanviken tjock järnplåt, eller af koppar. Herr CRAMER, uti 3:ter Theils erster Band utaf sina Anfansgründe der Metallurgie, s. 50, stadgar följande allmänna reglor för formans storlek, hvilka i synnerhet gälla för kopparsmältningar, nemligen:
      a) Ju mera malmen är svårsmält, desto trångare bör forman vara, då öfrige omständigheter äro lika.
      b) Ju mera lättflytande malmart det är, ju vidare kan forman vara; men at de rätta gränsorne på ingendera sidan på öfverskridas, bör den storlek, som bäst passar, genom förfarenhet utrönas.
      c) Ju vidare ugnen är, ju mera måste bäljorne blåsa i kors, som fordrarstörre Forma och starkare bäljor.
      d) Om ugnen är trång i akttages motsatsen.
      e) Ju mera lättsmält och het malmen är, ju högre kan forman ligga öfver härden, och tvärtom.
      f) För mera hårdsmält malm bör forman ligga lägre, dock aldrig så lågt at vädret, sådant det kommer utur forman, omedelbart stöter på det smälta godset, eller så at slaggen stelnar.
      Vid Tyska bergverken brukas stundom, i stället för forma af järn, eller koppar, at hugga formhålet genom en tjenlig sten, som hos dem kallas durch den Stein blasen. Vid Flossugnarne i Steyermark består forman utaf et 18 tum långt rör, som är gjordt af en grå lera och formadt omkring en trämodell, ellerFormnagel. Sjelfva forman, eller lerröret, heter här Ferm. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 285.
      Vid silfver- och blymalms smältning brukas dylik forma som vid några slags smedshärdar, eller sammanviken af en tjock trekantig järnplåt, 3 tum bred och 1 ½ tum hög uti mynningen, med et qvarters höga Formvingar. Tättorne ligga då allenast 3 tum ifrån formmynningen.
      För koppargarning brukas ock forman af en sammanvikt kopparplåt, helt rät på undre sidan, med 2 tvärfingers öpning uti diameter. Den ligger lika högt med härdranden och stupar, äfven som bäljorne, ganska mycket. Dylik forma nyttjas vid kopparsmide, allenast med den skilnad at den står mera rak. Af lika skapnad och storlek är äfven forman vid kratsugnar.
      Vågrätt, eller horizontail forma, är i de flesta händelser tjenligast, i synnerhet för silfvermalmer och svafvelrika kopparmalmer; men för några svenska kopparmalmer, som äro trögsmälte och fattige på svafvel, kan forman behöfva at vara något stupande, at blästern må verka så mycket bättre. Men där metallen antingen hel och hållen eller til någon del skall förstöras, såsom vid garning och blyets afdrifning ifrån silfver, måste forman ligga uti en stark stupning och blästern komma skarp på metallen.
      Huru kopparen kan besparas vid hammarsmeds formors förfärdigande, då formvingarne göras af järn, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 sid. 82 o.f.
      Förslag är ock upgifvit at brukas en forma för hvarje bäljtätta vid sulubruk, men har ej blifvit vedertagit.
      Formor kallas vid stålugnar de små runda hål, som tilskapas af ler uti botten på dragpiporne, ungefär af 1 ¼ tums diameter, hvarigenom luften ifrån bocken skall befordra draget uti ugnen.

Formbock kallas en pall af tackjärn, som uti formmuren ställes öfver forman vid en del hammarsmedshärdar.

Formbrott heter den koppar, som vid garning fäster sig omkring formmuren.

Formbröst, eller Bäljbröst, heter det stället, eller hvalfvet uti en masugnsmur, hvarunder bäljorne hafva sitt läge. Se Masugnsbröst och Masugnsbyggnad.

Formerz kallas af tyska bergsmän en rik silfvermalm, som håller öfver hälften silfver. Genom misstag af namnet har den ock fått heta Fromerz.

Formhål, Se Formmula.

Formhåll,  Se Formvägg.

Formjärn är vid hammarsmide en halfrund järnbult, af den skapnad som forman; och hvaruppå hon lagas samt rättas, när hon är utbränd.
      Formjärn, eller Stötjärn, kallas vid kopparsmältningar en slags järnstöt, hvarmed redningen uti härden inslås, och är i anseende til sin skapnad af tvenne förändringar, hvaraf den ena passar för härdens botten och den andra för härdens sidor. Se Hytteredskap.

Formmula (Rüssel) är främsta smala struten af en koppar- eller järnforma, som sitter 3 a 4 tum in uti härden vid stångjärnssmide och äfvenså uti koppar- och silfverugnar; hvilken utan vidare inböjning löper nästan rätt ända fram och är något tjockare än den öfriga delen af forman, at bättre emotstå förbränning. Dess mynning, eller öpning (das Maul), göres mera bred än hög, af den orsak at bäljorne måste blåsa i kors; och ankommer intet mindre vid smältugnar än stångjärnssmide på denna formmynnings skapnad och storlek. Se Forma.

Formmur, Se Huggstad.

Formnas, eller Näsa, (Nase an der Forme) är en trög slagg, som sätter sig omkring formmynningen, i synnerhet vid kopparsmältning, hvarest den sorgfälligt bibehålles, så at den hvarken för mycket tilväxer och förhindrar blästern, ej heller aldeles bortskäres; varande smältarens syssla at hålla formnasen öpen med formspiken, afstöta det som är för mycket och med dess tilhjelp styra blästern efter godtfinnande. Det hörer därföre til smältarens konst:die Nase zu führen, eller at sköta formnasen. Se vidare ordet Nas.

Formplåt kallas en liten aflång järnhäll, eller skifva, inemot 3 qvarter i längden, 8 tum bred uti den ena och 4 tum uti den andra ändan samt ½ tum tjock, som vid masugnar ligger i forman under bäljtättorne och bör hafva en liten sluttning, eller hällning, allenast så at några droppar vatten därpå knapt flyta in åt stället. Vid tyska smältugnar kallas understa sidan af forman, som ligger på muren under bältjättorne, das Blatt.

Formsand, eller Gjutsand, kallas en fin mo, eller sand, som nyttjas af metallarbetare til hvarjehanda sakers afformning, hvaruti metaller sedan kunna gjutas. Den bästa formsanden bör vara fullkomligen fin, utan inblandning af lera: litet fuktad bör den uti handen kunna formeras til en något sammanhänganden klimp, utan at väta handen: bör kunna tåla glödgningshetta utan at smälta: dess korn böra vara hvasse och ej runde, som uti flygsanden: ingen mylla, eller vegetabilisk jord, tåles däruti. Den bästa formsand til gjutningar finnes vid Norrköping, vid laboratorium på ladugårdsgärdet bredevid Stockholm, vid Arboga och flerestädes. Dess förnemsta egenskap är: at den bör tåla den smälta metallen, utan at förut vara vidare torkad än allenast rökt med sot af näfver eller torrved: at metallen däruti faller med skarpa aftryck och utan blåsor eller sprutning. Ny formsand bör först uparbetas och blandas med kimrök samt fuktas med tunndrank, eller bärna efter öl, eller dricka, sedan den förut är väl torkad och siktad genom storsikt. God formsand blifver genom långvarigt bruk än bättre. För järngjutningar bör formsanden ej vara af den finaste. Härtil har sand af röd och hvit fältspat, storsiktad, fri ifrån matjord och ler, blandad, hälst af naturen, med litet järnrost, visat sig ganska tjenlig.

Formspett vid vallonsmide, Se Spett.

Formspik (Formstecher, Formstosser, Räumeisen) heter vid kopparsmältningar et litet spett, som brukas at arbeta uti forman och afstöta öfverflödig nas samt därföre altid står där tilhands. I stora Kopparberget kallas den vanligast Rymningsspik.

Formsten heter den sten i en smältugn, hvarpå forman ligger. Formstein kallas ock vid några tyska smältverk den sten, hvaruti formhålet är inhuggit, då ingen metallforma brukas. Jämnför ordet Forma.

Formstjert kallas et stycke järnskena, som fastnaglas vid baksidan af en hammarsmedsforma, och hvarmed den fästes med en spik vid bäljbänken.

Formstokare är et litet smalt järnpett, merendels litet krokigt och hvasst åt ena ändan, 1 ½ aln långt och väger 3 a 4 skålpund. Härmed ränsas forman och undanstötes slaggen, så väl vid masugnar som hammarsmedshärdar: kallas i Tabergs bergslag Stonkare, eller Stokare, och af Vallonsmeder Stück-ber.

Formstycke kallas vid tysksmide den sidan af smältan, som ligger under forman och är gemenligen hård.

Formtak heter vid masugnar den eldfasta stenhällen, som lägges påkinstenarne och täcker formöpningen, då ingen uthuggen formsten brukas. Vid suluugnar kallas denne hällen, som täcker forman, Brandsten.

Formvingar (die Busen) kallas de tunna kanterne, som utgöra den stora öpningen på en koppar- eller järnforma, där bäljtättorne inläggas.

Formvägg,  eller Formhäll, är uti hammarsmedshärdar den på kant stående tackjärnshällen, hvarpå forman med dess mula hvilar, men vid silfverugnar kallas den muren, som är öfver och omkring forman, Formvägg.

Fotgluggar äro vid kolning de öpningar, som göras vid foten af milan, at den vid botten må riktigt kola.
      Fotbål äro mindre öpningar vid kolmilans fot för väderdragets skull.

Fotpåle kallas et litet brädstycke, som lägges i anfahlet på bilockshål, hvaremot sedan stämplarne indrifvas, at de må sitta så mycket fastare.

Fouroe betyder hos vallonsmeder et tackjärnsstäd, som ligger på hammargolfvet, och hvaremot smältan slås, så at slaggen afrinner, innan den föres under hammaren.

Frambröst är vid masugnar det samma som Utslagsbröst. Se ordenMasugnsbröst och Masugn.

Framhärd kallas vid Stora Kopparberget den delen af en smältugnshärd, som räcker fram om bröstet.
      Vid rostbruk, på de ställen, där slaggen är nog flytande och qvick, rinner den genom en liten ränna utur framhärden i slaggsumpen; hvilken ränna altid bör betäckas med fork, eller stybbe, som håller slaggen het, at han ej i förtid stelnar, innan han hinner rinna ut. - Om en annan slags framhärd vid suluugnar, se Förhärd; under hvilket ord äfven förklaras vad hammarsmeder mena medFramhärd.

Framstandare, Se Standare.

Fransk lera, Se Lera.

Frat, eller Eschel, kallas af arbetare de små svarta ränder, eller otätheter, som yppa sig under silning och polering på järn och stål, hälst på det som är mjukt, eller ock något rödbräckt, samt af ojemn hårdhet, hvaraf mycket finpoleradt arbete förderfvas.

Fredsmil kallas vid Falun en mils längd ifrån stora Kopparbergs grufva och rundt däromkring, på hvilken tract all skog skall, efter Höglofl. Kongl. BergsCollegii förordnande, befredas endast til stafrumsved för tilmakningar och til andra behof uti grufvan samt får således ej användas til kolning för hyttebruket.

Fridygn kallas vid tackjärns blåsningar de dygn, för hvilka intet tiondejärn til kronan betalas. Sådane äro vid alla blåsningar de tre första dygnen ifrån det bäljorne pådragas, hvilka egenteligen heta Kalldygn. Men då en ny masugn bygges af sten, alt ifrån grunden til kransen, njuter ägaren, på första blåsningen, 50 dygn fria för afgift, de tre kalldygnen oberäknade. Desse 50 kallas då Fridygn; men bygges masugnen til öfre hälften med mulltimmer, bestås ej mer än 10 frihetsdygn, utom kalldygnen. Se 1766 års Kongl. Masmästare-Ordning.

Frikoppar, Se Kopparsedlar.

Frisedel kallas det skrifteliga tilstånd, som af bergmästaren lemnas til en hammarsmed at utan åtal söka sig ny husbonde, sedan han af den förra blifvit upsagd och innom laga städslotid ej erhållit tjenst. Se Kongl. Hammarsmeds-Ordningen, 1766, §. 22.

Friska (Frischen, Anfrischen) betyder: 1:o, at genom smältning åerställa de metaller, som uti elden förlorat deras bränbara ämne, til metalliskt tilstånd, men i synnerhet at reducera härdbly och glete til bly. Se Friskning. 2:o. Brukas detta ord vid tyska grufvebyggnader, då vatten öses i pumparne, så framt deras vatten råkat falla ned under ventilen, hvarigenom de åter bringas at draga vatten.

Friskbly (Frischbley) kallas det af härdbly och glete genom friskning reducerade bly. Se Friskning.

Friskhärd är en vanlig drifhärd, hvaruppå härdbly och glete friskas i mindre qvantiteter, då det ej är mödan värdt at enkom upelda en ugn.
      Vid segerhyttor menas med Frischherd, eller Frischfeuer, sjelfva härden i friskugnen, hvarest bly sättes til garkopparen, då däraf sedan gjutas segerstycken.
      Vid tyska järnverk är Frischherd det samma som hammarsmedshärd.

Frisklar (Hebarme, Flaschen, Heblinge, Halbige, Heber) kallas de kuggar, eller lyftarmar, som sitta uti hjulstocken vid bokverk och vid hjulets omlopp taga under de uti bokstämpelträden sittande dymlingar samt därmedelst uplyfta bokstämplarne hvar efter annan. Se Bokverk.

Friskning (Frischen, Glötfrischen) heter egenteligen den smältprocess, hvarigenom til bly årer reduceras det glete som vid afdrifning på silfver faller uti hårda stycken och Friskglete kallas, til skilnad ifrån det renare, som uti luften sönderfaller til pulveraktig och fjällig form och får namn af köpmansglete(Kaufglöte), sådant som det uti alla kryddbodar försäljes. Gletefriskningen förefaller ej annorstädes än vid stora bergverk, där blyrika men silfverfattiga glanser, eller blymalmer, gifvas, och där mera glete faller, än vid den öfriga silfvermalms processen på förblyningsvägen, eller såsom beskickning kan behöfvas. Hela detta smältningssättet på friskbly är ganska enkelt och förrättas antingen på vanliga silfversmältugnen, eller på en särskilt därtil inrättad ugn, med et mindre bröst, som gemenligen ej är öfver 2 ½ aln högt, såsom det på Neder-Harz brukas, med inslagen sluttande stybbeshärd,Förhärd och Sticksump. Det sönderslagne gletet sättes då schichtvis ensamt, eller utan tilsats, på goda och rena kol. För ögat, under bröstet, sättes på inre sidan en skifferhäll med en så liten öpning, at blyet ensamt, så fort det nedkommer, kan därunder uti spåret framrinna uti förhärden.
      Blästern härvid bör gå långsamt, at blyet genom kolens phlogiston må hinna anqvickas, eller reduceras. När förhärden är full, utstickes blyet i sticksumpen och efter en liten afsvalning och skumning öses det med slefvar uti varma tackjärnsmått, som förut blifvit öfversiktade med aska. Innan det hinner stelna, drages därigenom med en järnkara, hvilket medtager alt grummel som först stelnat och består til en stor del af koppar, som däruti varit uplöst. På sådant sätt blifver blyet befriadt ifrån kopparen, hvilket är så mycket angelägnare, som det eljest icke är tjenligit hvarken för glasmästare, eller till rullbly.
      Det kopparhaltige grumset kallas Bleypauzen, hvilket tilgodogöres medafstråk och flera kopparhaltige blysika affall på friskugnen, at vidare nyttjas som tilsats af bly vid Segringen.
      På andra orter, såsom vid Freyberg och Öfver-Harz, beskickas gletet vid friskningen med blyiske slagger. Sådan beskickning brukas dock förnemligast vid härd eller härdblyets friskning.
      Friskning (Frischen) kallas ock vid segerverken friskblyets sammansmältning med kopparen, som skall segras. Se Segring.
      Frischen betyder äfven tyska stångjärns-smältprocessen. 
      Om friskning (Frischarbeit), hvarmedelst rostad skärsten och slig friskas, eller insmältes med blytilsatser, se Silfvertilverkning.

Friskpannor (Frischpfannen) äro vid segerhyttorne runda järnpannor, hvaruti segerstyckerne gjutas.

Friskslagg (Frischschlacke) heter den slagg, som faller vid silfver- eller förblyningssmältnngar och hvilken, såsom lättflytande och tillika silfverhaltig, upsättes på råsmältningen. Se orden Råsmältning och Silfvertilverkning.
      Friskslagg kallas ock den slagg, som fås vid blyfriskning och är merendels nog blyhaltig, hvarföre den upsättes på förblyningssmältningen.
      Frischschlacke betyder äfven vid tyska järnverk det samma somFärskslagg.

Friskstycken, Se Segerstycken.

Friskugn (Frischosen) är den ugn, hvaruppå gletet och härdblyet vid silfververken friskas, eller reduceras. Härtil nyttjas antingen ordinarie silfverugnar, såsom vid Sala, eller ock särskilt inrättade ugnar. Se Friskning.
      Friskugn (Frischosen) kallas ock i segerhyttorne den ugn, hvarest råkopparen, sedan han är försatt med bly, gjutes til Seger- eller Friskstycken.
      Frischosen heter äfven vid tyska smältverk sjelfva silfverugnen, eller den ugn, hvaruti silfver- eller förblyningssmältningen sker.

Fritta kallas vid glasbruken den blandning af et ganska fint florsiktadt kisel- eller qvartsmjöl, med något til lika finhet pulveriseradt eldfast alkaliskt salt, såsom Pottaska, Soda eller Rochetta, hvarutaf glas göres.
      Denne blandning måste först brännas med flameld, under ständig omrörning, til dess den börjar klimpa sig, och det med tämmeligen stark glödgningshetta, hvilken calcination är så mycket nödigare, som denne glasmateria eljest under smältningen gäser och gifver et blåsigt glas; utom det at desse ämnen genom calcination så mycket bättre förenas. Huru mycket af alkali emot flintmjölet bör tagas, beror dels på detta saltets godhet, dels ock på flintans, eller qvartsens mer eller mindre hårdsmälta art. Några exempel på sådane blandningar anföras under ordet Glas.
      De öfrige materialier til glas sättas til frittan under smältningen, såsom blyhvitt, magnesia, arsenik m.m., eller metalliska kalker, då finare eller ock färgade glaser åstundas.

Fromerz, Se Formerz.

Fråndragsluta, Se Hytteredskap.

Frälse vid bergverk, Se Bergsfrälse.

Frälsebruk, Frälsehamrar, eller Frälseverk, kallas de järnverk af masugnar och stångjärnshamrar, som äro belägne på Frälse grund.
      Enligit 1683 års Riksdagsbeslut betalte frälseman, hvilken tilverkar tackjärn af den malm, som brytes uti dess egna frälsegrufvor, ej mer än 1/30:del af sådan tilvärkning til Kongl. Maj:t och Kronan, men den som köpte, eller tilhandlade sig malm af andra, betalte hvart 10:de skeppund, antingen han var frälseman eller ej.
      Uti samma års Riksdagsbeslut hafva äfven frälsemän beviljat at för deras frälsehamrar erlägga en half del emot det, som Kongl. Maj:t och Kronan ålagt andra ofrälsemän at gifva af deras tilverkning.
      Genom senare Kongl. Maj:ts Bref til Kammar- och BergsCollegierne, under den 2 Aug. 1731, har denne förmonsrätt för frälseverken sålunda blifvit reglerad, at ägare af sådane verk, utan föregången undersökning öfver hvad tilgång de hafva på tackjärn och kol, så smida 15 skeppund på hvart 100 skeppund mera än deras dåvarande hammarskatt var; så at den frälseverksägare, som då, til exempel, var taxerad til 100 skeppunds smide och således til et skeppunds hammarskatts afgift, må äga frihet at smida 115 skeppund, och så vidare, utan någon ytterligare afgift, eller tilökning uti hammarskatten, sedan likväl först sjelfva hammarskatten och byggningsjärnet är afdragit, som under förenämde qvantum ej bör begripas. Denne förmon förklarades tillika ej vara personel, utan följa naturen af sjelfva grunden och ägendomen efter, uti hvilkens hand en frälsehammare ock må vara. Frälseverksägare blef ock då tillåtit at, efter undersökning och utan förfång af någons bättre rätt, undfå ännu större tilökning uti smidet, så högt som skogarne i längden pröfvades tåla, och det äfven utan förhöjning på den förra hammarskatten; men det voro likväl allenast 12 frälseverksägare, som anmälte sig til denna undersökning och vunno högre frälserätt öfver de förut tillåtne 115 skeppund, förrän denna förmon blef indragen genom senare Kongl. Maj:ts Nådiga Förordningar af d. 12 April 1748 och d. 3 jul. 1753, hvaruti stadgas at ingen ansökning om nya stångjärnshamrars inrättande på hvad ort och under hvad namn det vara må, och intet heller någon smides tilökning, måtte beviljas. Genom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning under den 22 October 1784 är ännu ytterligare förbudit det ingen må understå sig at vid 1000 Riksdaler vite med ansökning om tilökning uti stångjärnssmide ankomma.
      Uti Kongl. Brefvet af den 9 Januarii 1766 förklaras tillika at, då smite flyttas ifrån frälse til skattegrund och tvärtom, skall det flyttade smidet behålla sin förra natur och rättighet, hvaraf följer at et bruk på skatteägor kan genom sådan flyttning vinna frälsefrihet och et frälseverk komma i mistning däraf. Jämnför Herr B. SANDELS Acad. Afhandl: om friheter och utskylder vid Svenska järntilverkningen, s. 28.

Frän kallas masmästare den järnmalm, som håller svafvelkies, eller gifver rödbräckt järn.

Frätning och Frätningshål, Se Kolning.

Fula väggen kallades i äldre tider i Sala et oädelt groft kalkberg, som förtryckte och afskar malmfallen.

Fullmalmadt järn, Se Malmadt Järn.

Fungiter (Corallschwämme, Schwammsteine) äro en slags förstenade coraller, som til skapnad mycket likna svampar, i synnerhet om de tillika hafva en stjelk, som dock är mera sällsynt. De gifvas af flera förändringar, som upräknas uti Hr. VOGELS Pract. Min. Syst. s. 249.

Fuss kallas af grufvearbetare i Falun den sämsta blötmalm, eller den som nästan intet annat är än svafvelkies och håller litet eller intet koppar.

Fyllfat, Se Fat.

Fyllhammare är en bred järnhammare, i form af en spadille med et öga uti öfra snipen, hvaruti et skaft verticalt insättes. Se Grufveredskap. Den brukas mäst i Wermeland vid jordrymningars uptagande; och äfven vid masugnar til fatning i stället för luta.

Fyllmur kallas vid masugnar den fyllning af sand, som lägges emellan ringmuren och bakmuren. Se Masugnsbyggnad.

Fyllningshål kallas vid kolning det hålet, som är midtuti en resmila och hvaruti antändningen sker.

Fyllningskoppar, Se Garning.

Fyllningsstång är uti kolmilor en stång, som står midt i fyllningshålet, omkring hvilken kolmilan upreses. Se WALLNERS Kolarekonst.

Fyllort betyder det samma som korgstad. Se detta ord.
      Fyllort kallas ock vid tyska bergverken de orter, som indrifvas på sidorne uti et schacht.

Fyllved, Se Kolning.

Fyndighet. En malmgång säges vara fyndig (Fündiger Gang), eller föra god fyndighet, när han innehåller det ämne, som med grufvearbetet eftersökes, antingen det är malm eller några nyttiga berg- och jordarter. Ofyndige heta däremot de gångar, hvilka intet gifva det som sökes. Sådane ofyndige gångar kunna likväl ofta förorsaka fyndighet, då de sammanstöta, eller ock föröka fyndigheten, då de infalla med förut fyndige gångar. Se ordet Förädling.
      När en gång är hel och hållen fyndig, eller upfyld med ren malm, så at allenast något litet gångart här och där kan märkas, säga tyska bergsmän:dass die Erze, eller Gånge, brechen im breiten Blick. Vid betydligare gångar, som hålla fort i fält och på djup, är likväl denne händelse sällsynt.

Fyndschacht kallas det schacht, eller den sänkning, hvarest en gång först är blottad. Däraf kommer tyskarnas Fundgrube.

Fyrband kallas den messingstråd, som gått fjerde gången genom dragskifvan. Se Tråddrageri, 4:o.

Fyrer kallas vid alunsjuderierne skifferns rostning, eller bränning, uti stora hopar af pyramidalisk form, som äro 20, 30, til 40 alnar långa, 12 a 15 alnar breda och 4 a 6 alnar höga. Huru härmed tilgår ses under Alunsjudning.

Fyrhål kallas vid åtskilliga flamugnar, i synnerhet för alunpannor, det rummet ofvanpå halstret, eller risten, öfver askrummet, hvarest ved, stenkol eller torf inkastas för eldningen.

Fyrkalfvar kallas vid alunverken stora sammanlupne klumpar af alunskiffer, som af för stark hetta på somlige ställen uti fyrerne rusat tilhopa och kommit til smältning, med mer och mindre bränd skiffer inblandade: duga således icke vidare til aluns utlutning, utan måste bortkastas, eller stampas til pulver, som nyttjas til cement med kalk vid vattumurningar.

Fyrpenningar kallas den dagspenning, som bruksägaren måste bestå smeden, då han i brist af materialer mmåste syra (Feyern), eller intet får arbeta. Se Kongl. Hammarsmeds-Ordningen af år 1766 § 16.

Fyrsten kallas i allmänhet svafvelkiesen, emedan den fordom nyttjades til gevär, i stället för flinta, at gifva eld emot stål. Se Kies.

Fürstenarbete, eller Takarbete, (Fürsten- eller Firstenbau) är egenteligen vid grufvebrytning en art af pallarbete, som börjas vid giman af en ifrån et schacht indrifven ort uti taket, eller Firsten, med afsättningars, eller pallars, indrifvande emot högden, på lika sätt, men uti en omvänd ordning emot det, som vid afsänkningen på djupet under namn af Strossarbete är anmärkt. Genom fürstenarbete upsökas och utbrytas således malmfallen (Erzmittel) uti orttaket, i det stället at de med strosar vinnas uti ortens sola på längd och djup.
      Med denna takbrytning börjas hälst vid endera af väggarne, antingen genom sprängning eller kallkilning, och borttages, efter ortens bredd, först en famn uti högden; och då därmed hunnits uti rät linea til 2 eller 3 famnar uti längden, så börjas där ofvanföre, åter en famn uti högden, den andra pallen, eller strossen, under det at den första af et annat arbets- eller bårrlag på lika sätt fortsättes uti längden. Sålunda fortfares, til dess hela ortens längd stross- eller pallvis blifvit utbruten. För hvar och en pall inslås emellan ortens väggar starka stämplar, Fürstenstämplar kallade, som beläggas med bottnar af klufvit verke, hvarpå grufvebrytarne kunna hafva deras vandring och arbetsskulle.
      Detta brytningssätt är så vida förmånligare och mindre kostsamt än arbete uti fast klyft, som härigenom, och då berget redan är på undra sidan blottadt, bättre skottfall gifves för krutsprängning och lättare undanfall för brytning med hammare och kil (Schläget und Eisen). Men däremot faller det ock besvärligare vid det tilfälle, då arbetaren stående måste förrätta bårrningen.
      Om på ortens sola ingen mera malm är at vänta på djupet, nedstjelpes därpå det ofyndiga berget, sedan malmen är utsofrad; men då samma ort skall drifvas än längre uti fält och tillika sänkas, måste den förut vara täckt antingen med hvälfning, eller förtimrad med upstående och liggande dragstämplar samt försedd med så stark betäckning, som förmår bära det härpå nedstjelpte berget, hvaraf tillika mur updrages emot därvid varande schacht, så fort fyllningen ökas.
      Fürstenarbete användes med bästa gagn uti mindre mägtiga gångar, där lös- eller lättbrutne arter finnas och där malmen håller sig instänkt uti små fläckar och körtlar samt kan uti grufvan sofras, då det onyttige bergets upfordring undvikes. På lika sätt lättas arbetet i den händelsen, då malmgången medförer salband af någon vek bergart, hvarifrån brytningen kan taga sin början; men uti hårda hällearter och fast klyft är det föga lönande, i anseende til arbetares obeqväma ställning vid bårrning och brytning. De förnämde på fürstenstämplar uplagde planer, eller skullar, (Schütte) borttagas sedan tillika med stämplarne, så snart arbetet hunnit til föresatt högd och längd, eller det utbrutne rummet blifvit med berg upfyldt. Ibland fördelarne vid detta brytningssätt tyckes det förnemligast vara at flere arbetare kunna därmed på en tid sysslosättas. Uti stående, eller mäst lodrätt fallande gångar, där det lösbrutne berget ej kan blifva liggande emot någon sida, måste emellan väggarne förstämplas med kistningar, hvarpå kan fyllas med den lösbrutne ofyndiga sten, til försvar emot ras och osäkert berg. - Om fürstenarbete jämnför orden Grufvebrytning, Strossarbete och Stämplar. Närmare underrättelse härom kan inhämtas af DELII Bergbaukunst samt Freybergska AcademiensBericht vom Bergbau, § 131. Förfarenhet blifver dock säkraste läromästaren vid et arbete, där flere förändringar förefalla, än på papper kunna beskrifvas.

Fyrstenarbete, Se Fürstenarbete.

Fürstenstämplar, Se Fürstenarbete.

Fyrstämpladt kallas det tenn, som består af 97/100 tenn och 3/100 bly; men tillåtes dock hålla 96/100 emot dubbla stämpelpenningars erläggande. Se Hr. BergsR. VON SWABS Tal om Controll-inrättningen, s. 13, 15 och 24.

Fyrträd kallas vid bruk och vattuverk de storverksträd, som uti 4 klyftor tilhopafogas och med järnringar sammanhäftas til hjulstockar för stångjärns- och kniphamrar. Sådane träd böra vara räta och 16 tum i diameter i lilländan, om de tilsammans skola utgöra en hjulstock af 5 qvarters tvärlinea. Där lyftarmar och kuggringar brukas af tackjärn, kunna mindre fyrträd nyttjas och hjulstockens tjocklek ökas genom 3 a 4 tums tjocka plank, som läggas emellan hvarje klyfta. 
      Huru fyrträd skola väl sammanfogas ses af Herr GARBR. POLHEMS Tal, vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad., 1745, s. 12.

Fäll kallas vid drifning den  hinnan, som löper öfver godset, då det går för kallt och börjar stelna; hvilket heter löpa til fälls.

Fälla vid vaskverk (Gefällkästgen) betyder det rum vid öfra ändan af en planhärd, som på tre sidor af ½ alns höga bräder inneslutes; och hvaruti det bokade godset, mjöl, eller slam, med skyflar upöses samt medelst påslagit vatten sedan nedsköljes på planhärden. Se Planhärd och Vaskning.
      Fälla säges vid Dalkarlarnes blästerverk, då blästerklimpen, eller färskan, som de på en blåsning erhållit, uti klensmedshärden åter nedsmältes genom kolen at renas samt bringas til fullkomlig smidighet; hvarefter den sönderhugges med en yxa uti 2, 3, eller 4 stycken, som vidare för hand utsmidas til hvarjehanda ämnen, hvilket uti Wästerdalarne ännu brukas.
      Fälla är ock det samma som Præcipitera. Fälla skedvatten betyder således at med silfver afskilja saltsyran därutur. Se Saltpettersyra.

Fält. Strykning i fält kallas en gångs fortfarande sträckning i längden. SeStrykning och Malmfält.
      Fält vid bokverk är det samma som bokkista. Se Bokkista och Bokverk.
      Fält betyder ock det samma som utmål, eller dess vidd. Se Utmål.
      Vid styckebruken förstås med Fält de delar på ytan af en canon, som äro släta och utan zirater. Således kallas det släta stycket, som är ifrån främsta ziraten, eller trumphen, til tapparne, Långfältet. Därnäst ifrån och med tapparne til ziraten, som börjar vid krutkammaren, ligger tappfältet; och därifrån til ziraten, eller liften vid svansen, följer Kammarfältet, som är starkast, eller har tjockaste godset.

Fälthakar, eller Fatthakar, Se Krammel.

Fältort kallas den ort, som drifves längsefter en malmgångs strykning. Se Ort.

Fältspat,  Spathum pyromachum, eller scintillans, (Hardspat, Feldspat) är en stenart, som vanligen förefaller uti snedhörnige rhomboidaliske tärningar med glänsande planer: står emot fil til någon del: eldar emot stål, men svagare än qvarts, och gäser ej med syror: utgör i blandning med qvarts och skimmer större delen af Gråbergen, men finnes sällan allena; dock ofta ensamt blandad med skimmer: gifves af hvit, grå, grön och röd färg, merendels opak, men understundom klar och blifver då electrisk genom gnidning: för blåsrör kan den smältas och uplöses både i borax och sal microcomsicus. Då tvenne fältspatsstycken rifvas emot hvarannan, kännes en egen och oangenäm lukt, men om samma sten glödgas och efter kallning åter rifves, upkommer ingen sådan lukt mera. Fältspat rätta och enklaste figur är et fyrsidigt rätvinkligt prisma, hvilket på begge dess ändar blifvit snedt afskurit, som Hr. DE SAUSSURE af dess sammansättning funnit och vidare utföres samt beskrifves til alla dess förändringar uti Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T.II, s. 457 o.f.
      Uti smedsäsja för pust kan den smältas ensamt, men fordrar stark hetta och går til en seg trögflytande slagg; i anseende hvartil den är besvärlig uti hyttugnar och fordrar tilsats af kalk, eller limsten, som befordrar qvickare smältning. Den hvita, rena fältspaten, som med litet qvarts och glimmer utgör den allmännaste graniten, smälter svårligen ensamt til et hvitt opakt tätt glas samt gifver med tilsats af hvit eldfast lera och kiselmjöl et vackert porcellainsämne. Uti luften förvittrar denne fältspat småningom och blifver mör emot sol och regn. En del tyckes ock vilja förfalla til en lerartad jord. Den utgör förnemsta beståndsdelen af de franska gjutstenarne ifrån St. Malo, som brukas vid messingsbruken, då han endast är med sin skimmer inblandad. Blekröd och köttfärgad fältspat, med grof skimmer blandad, är det förnemsta ämne uti sjelffrätstenen och allmännast uti svenska hälleberg.
      I anseende til sina grundämnen har fältspat genom många försök blifvit granskad. 100 delar hvit fältspat, som af Herr KIRWAN blifvit analytiserad, innehöll vid pass 67 delar kiseljord, 14 alunjord, 11 tungjord och 8 delar magnesia alba. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 143. - På lika sätt har en rödlätt, eller köttfärgad fältspat, ifrån Geyerska stockverket vid Freyberg, af Herr WIEGLER med mycken noggranhet på chemiska vägen blifvit undersökt, hvaraf kan intagas at beståndsdelarne uti et unce af denna fältspat befunnits vara följande, nemligen:
      Kiseljord      5 drachmer      13 gran
      Alunjord      2 -      36 -
      Järn      -        8 -
Dessutom har under denna stenartens distillation med concentrerad vitriololja yppat sig vanlige tecken, med lukt och glaskärlens angripande, afFlussspatssyra, som tycktes uti vigten kunna utgöra den bristande delen af 3 gran och hvilken måste hafva varit förenad med kiseln, emedan, vid denna undersökning, intet tecken til kalk kunnat röjas och således ingen flussspat varit inblandad.
      I anledning af alunjordens ömniga närvaro tycktes fältspaten med skäl kunna föras under lerartade stenar, hälst som detta kommer öfverens med hvad flere stenkännare i akttagit at en del fältspat kan med tiden genom vittring förfalla til en kiselblandad lera. Se härom utförlig beskrifning uti CRELLSChemische Annalen, 1785, 5:te stycket, s. 392-404 samt 6:te stycket s. 529-532.
      Grön fältspat är funnen vid Stafs nya järngrufva uti Floda Socken och Södermanland, som til färgen liknar en Chrysopras: faller vid sönderslagningen uti spatformiga sneda, och rhomboidaliske rutor: gifver föga eld emot stål: visar et phosphoriskt sken, som varar några ögnablick, under sönderkrossningen emot järnhäll: förlorar i glödgningshetta sin gröna färg och blir hvit: kunde ej smältas för blåsrör hvarken ensamt, eller med sal microcosmicus, men påblåst uti digel ¼ timma, utan tilsats, smälte til et tätt pärlfärgadt glas. Den skiljes således uti sitt förhållande för blåsrör ifrån andra fältspats arter, som af dess låga kunna smälta. Se Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS på svenska öfversatte afhandling om blåsröret s. 33. Uti skedvatten kokad förlorade den sin gröna färg och löstes ganska litet: utur uplösningen fäldes med alkali aëratum litetgulaktig jord och med blodlut en ren berlinerblå. Då flere gjorde försök jämnföras, finnes den bestå til större delen af kalk med kiseljord och litet lera samt järn förenad, jemte tecken til någon syra, som, i anledning af Herr WIEGLEBS rön, torde kunna anses för flussspatssyra.
      Denne fältspat var fläcktals inblandad med qvarts och granatberg, hvarigenom den efter slipning erhöll et ganska vackert utseende. - Uti Siberien brytes ock på några orter, efter Herr FERBERS berättelse, en fältspat af vacker grön färg och, ibland andra ställen, vid Mursinka, hvarest röktopas och amethister finnas. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 4:de stycket, s. 152.
      Fältspat af violett färg är här i riket äfven sällsynt; men finnes i synnerhet til myckenhet uti graniten på Ön Elba vid Corsica. Se Granit. Ponceauröd fältspat finnes stundom ganska vacker uti Långbanshytte järngrufva i Wermeland.
      Om fältspats nyttjande til porcellain, se Porcellain.

Fältstänger kallas de långa stänger på en stånggång, hvarmed rörelsen ifrån hvefven på hjulet ledes til pumparne. Se Stånggång.

Färga, Se Kopparfärga.

Färska (Aussrischen, Frischen) betyder at nedsmälta, bryta upp och åter nedsmälta tackjärnet i hammarsmedshärden, hvarigenom den glasartade slaggen skiljer sig ifrån det metalliska järnet, hvilket då  likasom yster, eller drager sig tilsammans, til tecken at det blifver smidigt. Se Tysksmide, Färskjärn, Färskor och Färskt.

Färskande malm kallas den järnmalm, som är benägen at uti masugnen gifva smidiga järnfärskor, hvilka sätta sig uti stället, omkring forman, öfver timpen och flerestädes, til olägenhet för smältningen. Sådane malmer äro mycket rika, tunga, svarta och något glänsande, grofkornige, lösa, litet rödbräckte, medförande föga, eller ingen bergart, om ej litet qvarts. Jämnför ordetJärnmalm.
      Ehuru rikhaltige desse slags malmer äro, i det de innehålla emellan 60 och 70 procent järn samt dragas pulveriserade, lika som järnfilspån, hel och hållne af magneten, så är dock ofta mödosamt och svårt at uti små digelprof utbringa deras rätta järnhalt, emedan de antingen uti en färska rusa tilhopa ibland slaggen och glaset, eller ock gå hel och hållne til svart slagg samt visa således härutinnan nog nära samma egenskaper som et smidt järn. At uti digelprof kunna bringa sådane malmer til ren smältning och et ordenteligt korn, är därföre nödigt at de, pulveriserade, både länge och med stark hetta förut rostas på skärfvel uti proberugn, hvarvid de gemenligen, nästan som rent järn, få en liten tilväxt af 2 a 3 procent uti tyngden. En liten tilsats af kolstybbe under rostningen gör ock god verkan til en hemligt medföljande svafvelsyras utdrifvande. Den sålunda rostade malmen kan sedan afblåsas med den för järnprof föreskrifne flussen, hälst med litet tilblandadt blyglas, til ¼:del emot malmens tyngd. Se Järnprof.

Färskjärn (Frischeisen) heter vid tysksmide det uti härden inlagde tackjärnet, som under de af förra smältan til stänger uträckte smältstycken nedsmälter och efter förrättad räckning arbetas tilhopa med slaggen til en but, hvilken smeden, medelst bäljornes igenslående och kolens afdragande, låter på en liten stund afsvalna och stadgas, så at den helt och hållit kan upbrytas och läggas på rena kol at åter småningom nedsmälta, eller, som det kallas, göras til smälta. Se Tysksmide.
      Färskigt tackjärn betyder väl i allmänhet det hårdsatta, som lättas färskar; men uti Tabergs bergslag förstås härmed det som är segt och nödsatt.
      När tackjärnet är för qvickt och trögt at färska får det vid tyska järnverk namn af Sauereisen.

Färskor kallas uti hammarsmedshärden de af tackjärnet särskilt sammangyttrade järnstycken, som redan af smälthettan blifvit genomarbetade och vändt sig til mer eller mindre smidighet, men äro dels stålartade, dels rå, eller tackjärnsblandade, och böra således omsmältas, om järnet däraf skall blifva mjukt. 
      Färskor, eller färskadt järn, sätter sig äfven stundom på öfverstället uti masugnar, såsom rusor, hvilka äro smidige och merendels stålartade samt kunna uti sådant tilstånd icke nedsmälta. De kallas uti Tyskland Hurten, ellerBrandstücken, och komma af en mycket rik järnmalm, som icke af naturen är inblandad med någon tjenlig fluss. Se Färskande Malm.

Färskslagg, Se Hammarslagg.

Färskt säges det gå i hammarsmedshärden, när tackjärnet är qvickt och lättsmält samt benägit at snart vända sig til smidighet. Sådant är gemenligen alt hårdsatt, fullmalmadt och hvitt tackjärn, äfven det som förut blifvit brändt, såsom gammalt härdverke, m.m. Detta säges af tysksmeden gå för färskt.Lagom färskt säges det gå när tackjärnet ej färskar, eller vänder sig til smidighet, förrän tysksmeden börjar bryta upp och arbeta slaggen med  järnet til kokning. Se Järnets Historia §. 110. Det färskade järnet visar sig då under kokningen uti ljusa gryn, som efterhand fastna och klimpa sig tilhopa. För färskt kallas ock det tackjärn, som vid smältans görande är segt och trögsmält. Det förorsakas gemenligen af hårdsatt, färskt, eller kokadt tackjärn.

Fäule kallas vid Sachsiska bergverken järnhaltige arter, som bestå af röd järnlera, röd och svart blodsten, eller Glaskopf, samt flera järnhaltiga stenarter, hvaraf en mägtig gång i synnerhet stryker ifrån Johanngeorgenstadt och Riesenberg öfver Eibenstock, där den på järnmalm brytes. Härvid är märkvärdigt at silfver- och flere malmarter vid sådane järnhaltige drummer ansenligen förädlas, hvarpå exempel vid Johanngeorgenstadt och flerestädes af Herr FERBER anföras uti dess Mineralgesch. Versch. Länd. s. 255 o.f.
      Här i riket gifvas äfven dylike exempel, såsom vid Brattfors järngrufva i Wermeland, där en sådan vid järnmalmsgången infallande mägtig drum af grönaktig och nickelhaltig järnlera medfört gedieget silfver. Vid Wästra Silfberget uti Stollberget och Skrefbergs-grufvan faller äfven på 3 a 4 famnars djup en mägtig Drum af Fäuletil silfvermalmsgången, bestående dels af lerartad, dels hårdnad röd blodsten, som äfven förädlat malmgången, ehuru den sedan af för starkt tilstötande vatten och af ägarens oförmögenhet måste öfvergifvas; men torde en gång förtjena at åter uptagas.
      Fäule betyder ock på somlige orter, såsom vid Mansfeldiska kopparflötserne, det öfra lösa och skifrige stenlagret under damjorden och är då det samma som hos oss får namn af Råtberg.

Följeslagare, Se Flycktingar.

För-kruka är den recipient, hvaruti svaflet vid distillation samlar sig. SeSvafveltilverkning.

För-schicht kallas i synnerhet vid silfver- bly- och kopparsmältningar de första upsättningar, som göras, vid en nyinredd ugns pådragning, af lättflytande slagger och sämre gods, hvarmed ugsväggarne blifva glaserade och alla rämnor uti murarne igenläkte, at det bättre godset uti påföljande schichter icke må däruti fastna, eller förloras.

För-sättning, eller Försatsbly, kallas det härdbly, eller glete, som vid silfvermalmers smältning antingen upsättes uti första början på ugnen; eller det rena bly, som tilsättes emellan hvarje utstickning, på det silfret vid blyfattige malmer på hafva något at samla sig uti.

För-trumma, Stupränna, eller Strump, (Schossgerinne), är en liten stupande ränna, som ifrån sumpen leder vattnet rätt in uti skoflarne på vattuhjul. Vid höga öfverfall, och där en god hushållning med vattnet fordras, bör denne stupränna, eller strump, göras efter den kroklinea, som vattnet naturligen tager, då dambordet öpnas, hvilken alltid är et stycke af en parabel, som i Hydrauliquen bevises.

Förblya (Verbleyen) säges vid guld- och silfvermalmssmältningar, då sådane malmer, eller deras skärstenar, ej innehålla tilräckeligt bly af naturen, utan måste tilsättas, eller beskickas, med glete, härd, eller friskbly, hvaruti de ädlare metallerne under smältningen kunna samlas, förenas, eller indränkas, såsom därtil ägande närmaste frändskap. Förblyningssmältning är således enlig och det samma med Blysmältning, som under Silfvertilverkning närmare beskrifves. På lika sätt förblyas äfven silfverhaltig koppar, då silfverhalten genom segring skall dragas därutur medelst tilsatt bly eller glete.

Förbyggnad vid grufvor, se Förtimring och Grufvebyggnad.

Förbårr är det samma som Förhuggare. Se Bårrpost.

Fördam, Se Kajdam.

Fördrummas säges en gång, malmfall, eller sköl, då den sprider sig i åtskilliga grenar, eller drummer. En sådan fördrumning sker antingen helt och hållit, då en gång sprider sig i drummer, som ej åter förenas, utan efterhand förlora sig; eller ock allenast til et visst afstånd, då en gång delar sig i åtskilliga drummer, hvilka åter samlas i en gång som förut, men kunna då tillika åstadkomma någon förädling. Se orden Förädling och Drummer. När drummer åter förenas, säga tyska bergsmän: Die Trümmer haben sich wieder zu dem Hauptgang geörtert; men när en gång delar sig i flera drummer, heter det: Der Gang zertrümmert sich.

Fördämma kallas vid gjuterierne, när lerformor, eller mot för grytor, canoner, med mera dylikt, nedsättas uti en bädd af sand och därmed starkt ompackas, at motet af det flytande järnet ej må blifva sprängt.

Förflyttad säges en gång vara, som af någon annan tilstötande bergart, sköl eller gång, blifvit rubbad utur sitt läge och kastad åt en annan sida. SeKastning.

Förgyllning. Därmed förstås egenteligen på detta rum metallers öfverdragande med en tunn guldhinna. På silfver, koppar och messing sker förgyllningen antingen: 1:o. med Guldamalgame, då desse metaller först anqvickas, eller öfverdragas med qvicksilfver förmedelst qvickvatten, som ej är annat än försvagadt skedvatten, hvarefter guldamalgamet med en kopparstift därpå utbredes och med en harfot strykes jämt samt hålles öfver ren koleld, til dess qvicksilfret afrökt, då guldfärgen sedan förhöjes med Glödvax och Hälla (Se dessa ord); eller ock 2:o. förgylles på dessa metaller med bladguld, som vid en viss grad af hetta attraheras af metallen och tilgnides med en slipad hårdblodsten. På fint silfver häftar denne art af förgyllning starkast. En silfvercylinder af en tums diameter, som väger 96 lod, kan på detta sätt förgyllas med 2 lod guld och sedan dragas som finaste hår, eller så länge, at 2 alnar däraf ej väga mera än et gran, eller 1/240:dels lod, då på 98 alnar ej finnes mera än et gran guld, som likväl har sin fullkomliga färg och glans. På järn och stål kan förgyllning göras nästan på samma sätt, nemligen antingen med amalgame, allenast järnet först doppas uti et kopparhaltigt qvickvatten för at blifva med en kopparhinna öfverdragit, som gör at qvicksilfret därpå fastnar, hvarefter amalgamet däröfver utbredes och qvicksilfret afrökes öfver koleld, då guldet fäster sig vid kopparhinnan; eller ock kan halfslagit bladguld fästas på järn och stål vid en violett anlöpningshetta och tilgnidas med blodsten, hvilket dock är den sämsta förgyllningen. På lättsmälta metaller kan förgyllning ej göras annorlunda än med bladguld på fernissgrund. - Om förgyllningar på järn och stål se vidare Järnets Historia s. 490 och 501.
      På träverke, papper, läder, gips samt hvarjehanda målade och laquerade arbeten, förgylles med underlagd klibbig materia, hvarpå blad- eller musselguld kan häfta. Således brukas härtil ägghvita, gummi tragacant, pergamentlim, eller dylikt, på de arbeten, hvilka ej äro utsatte för väta; men til sådane, som måste uthärda fria luftens och vattens åtkomst, bör nyttjas olje-fernissor, såsom bernstens-fernissa med litet insmält gummi asphalt, hvarpå, så snart fernissan halftorr knapt klibbar vid fingret, guldbladet försiktigt lägges och med bomull tiltryckes samt vidare glattas med polerad svintand, eller agat.
      Glas förgylles med en öfverstrykning af svag boraxsolution, hvarpå guldblad läggas och inbrännas uti glödgningshetta. Guldet kan ock fästas därpå med fernissa af bernsten, eller gummi lacca in granis. Se Hr. LEWIS Geschichte des Goldes, s. 106 o.f.

Förhuggare,  Se Bårrpost.

Förhärd kallas vid åtskilliga högre suluugnar, eller Högugnar, den del af smälthärden, som står utanföre, eller utom bröstet; uti hvilken skärsten ökas likafort som innanföre uti ugnen och slås ut på en sida af förhärdsmuren. Förmån af en sådan förhärd består däruti at smältaren äger frihet at arbeta uti härden och efter hvarje utslag, så vidt görligit är, utränsa den sega slagg, som fäster sig omkring härdens sidor, hvilken därigenom hålles bättre ren, så at smältningen desto längre kan fortfara. - På lika sätt är ock förhärd inrättad vid bly- och silfvermalms-smältningar, hvaruti verkblyet kan samlas, så fort det nedkommer på den sluttande härdbottnen utur ugnen, då det sedan utstickes ifrån Förhärden uti den bredevid varande sticksumpen. Jämnför ordet Härd.
      Förhärd, eller Framhärd, betyder ock det rummet i en hammarsmedshärd, som frammantil är öpet och hvarest slaggen utslås, antingen igenom ögat på en gammal stångjärnshammare, som vanligen brukas under härdspången til dam uti förhärden och som allenast är täpt med kolstybbe; eller ock nyttjas, i stället för hammarhufvud, en enkom därtil gjuten häll af tackjärn, med et neder vid bottnen och et högre upp varande hål för slaggens utstickning efter olika behof.

Förkistning, Se Kistning.

Förköp, Præemtion, (Vorkauf) kallas en grufveägares privilegierade rättighet at framför någon annan få köpa den malm, hvilken på andra orter kan uptäckas af samma art som uti dess grufva finnes. Denne præemtions rättighet har endast varit Los koboltverks ägare här i riket förunnad. Se Kongl. Maj:ts Rescript til Dess och Rikets Bergs-Collegium af den 10 augusti 1743.

Förlora en gång, eller malmfall, säges, då man af okunnighet eller oaktsamhet går honom förbi; hvarföre den vid närmare efterseende om dess rätta beskaffenhet och förhållande åter kan anträffas, men Förlora sig säges om en gång, et malmfall, eller en klyft, när de af sig sjelfva försvinna efter en naturlig ordning, så at de icke mera kunna igenfinnas. Detta sker på åtskilligt sätt, nemligen: 1:o, då gången, eller klyften, blifver alt smalare och smalare, så at den sluteligen blir aldeles omärkelig. Se ordet Kila ut. 2:o, Då gångar termineras, eller slutas tvärt af emot en främmande bergart, eller ock emot en annan gång, sköl, eller klyft. Se orden Afskärning och Förtryckning. 3:o, Då desse gångar, eller malmfall, sprida sig i åtskilliga drummer, som intet åter förenas, utan efterhand blifva osynlige. Se ordet Fördrummas. 4:o, Då malmen uti gången tillika med dess gångarter utblandas och förenas med hällearten, hvaruti malmen då börjar visa sig uti spridda körtlar eller fläckar, som ändteligen merendels aldeles försvinna, utan tecken til gång. Detta händer vanligen endast med anvuxne gångar och malmfall och är det som egenteligen kallas at gången, eller malmfallet, förlorar sig. Dock gifves många exempel at sådane gångar och faller, som tyckes vilja förlora sig, åter samlas i deras förra fyndighet med lika förhållande, hvarföre de icke i förtid böra lemnas. 
      Gångars förlorande genom ovarsamhet sker så väl i deras strykning som stupning. Det förra händer då gångar blifvit sammantryckte til en smal lossna, hvilken ej som han borde nyttjas til vägledare, utan man afviker därifrån och kommer utur gångens strykning, hvilket misstag af tyska bergsmän kallas: den Gang verfahren. Gångar förloras och i sin stupning om man på någondera sidan går ifrån dem, eller ock med sänkning på djupet deras rätta stupning ej efterföljes. En bergsman bör därföre så noga känna beskaffenheten af hängande och liggande väggar at han vid et arbete, som är utom sjelfva gången, kan dömma om det är stäldt på hängande eller liggande, eller om det redan är drifvit genom hela gången, så at han vidare föres alt längre därifrån. - At med et arbete, eller en ort, gå tvärtigenom en gång, heter vid tyska bergverk: den Gang überfahren. Se CANCRINI Berg- und Salzwerkskunde, 4:ter Theil, sid. 26 och 32.

Förloradt Hufvud kallas på en järncanon den delen, som formas utom canons mynning, eller trumph, och hvaruti järnet får sätta sig och sjunka, under gjutningen, at blifva tätt och fritt ifrån gallror uti trumphen. Detta hufvud afsågas sedan och göres altid uti längden, efter canons storlek, 12, 15 a 20 tum högt uti den lodrätt i gjutkaret nedsatte formen.

Förmedlingskoppar, Se Grufvecassa.

Förnasad säges en ugn vara, då forman af slagg och orenlighet blifvit så täpt, at blästern hindras i sin fart. Förnasa kallas ock at skaffa nas, medelst strängsmälte ämnens upsättande öfver forman, och betyder i denna mening det samma som tyska ordet Vernasen.

Förpuffa, Se Detonera.

Försatsbly, eller Försats, Se För-sättning.

Försatt järn, Se Härdsatt.

Försatt ugn, Se Försätta.

Försilfring, eller koppars och messings öfverdragande med en tunn silfverhinna, sker merendels med uplöst silfver och tilgår i korthet sålunda at silfret uplöses uti skedvatten til full mättning vid varma. Denne uplösning utspädes med 10 gångor så mycket varmt vatten och silfret fälles därutur med uplöst koksalt til en hvit kalk, som blandas til en tunn smörja med pulveriserad och sammanblandad glasgalla och salmiak, til lika delar af hvardera. Med denna smörja öfverstrykes den rensjudne messingen trenne gångor och upglödgas första gången knapt brunvarm samt släckees uti upkokadt vatten med vinsten och kratsas varsamt ren emellan hvarje gång. Vid andra och tredje anstrykningen bör dock arbetet allenast afrökas och ej glödga. 
      Mycket stark försilfring, eller öfvergjutning, göres så at til et lod af förenämde silfverkalk blandas 4 lod upgäst borax och 2 lod koksalt eller glasgalla, sammanrifvit uti en glasmortel med litet vatten til en gröt, som strykes tjockt på arbetet, hvilket sedan lägges uti så stark hetta til dess man finner at silfret smälter och flyter jämt öfveralt. Om flera slags försilfringar se ordet Argent haché. Metaller, som ej tåla glödningshetta, träverke, papper, läder, försilfras, på samma sätt som vid förgyllning är anmärkt, med Blad- ellerMusselsilfver på klibbig grund.
      Det förstnämde försilfringssättet, som mäst brukas af gördelmakare, heterRökförsilfring, emedan den sker uti lindrig hetta, under afrökning, och är sålunda stark emot nötning, men väl den andra methoden, som Smältförsilfringkallas, är likväl vida biståndigare. Kall försilfring är den svagaste och göres på det sättet at silfver, som blifvit uplöst uti skedvatten, fälles på kopparbleck, eller ock uti en ren oförtent kopparskål, til metalliskt silfver i pulverform. En del däraf blandas med 2 delar vinsten och en del koksalt, som i glasmortel rifves tilsammans ganska fint. Då detta pulver med et vått finger, eller med en skinnlapp gnides på messing eller koppar, blir den försilfrad. Sältan måste sedan med tvålvatten ganska väl afsköljas.
      Med amalgameradt silfver kan ingen försilfring göras, emedan silfret då, efter qvicksilfrets afrökning, ligger på metallen uti pulverulent form. Om försilfring på järn se Järnets Historia s. 522 o.f.

Förskäftning kallas vid stångjärnshamrar ändan af hammarskaftet, som räcker utom hammarögat, emedan det stycket,som sitter igenom ögat, heterSkäftning. Ordet kommer af Skäfta, eller skafta, som betyder at sätta skaft. På åtskilliga ställen brukas at slå en pinne genom förskäftningen, at hammaren ej må skrida af skaftet.

Förslaggning kallas den smältprocess, som har til hufvudändamål at med tjenlig smälthetta och tilsats betaga de oädla, eller förbränlige metaller och malmer, deras phlogiston och därmedelst bringa dem til en glasig slagg, på det de ädle eller oförbränlige metallerne, som äro guld och silfver, må därifrån blifva afskilde.
      Uti proberkonsten brukas bly såsom tilsats, då någon malmart skall försökas på dess halt uti guld, eller silfver; och emedan denne metall uti stark hetta, där intet phlogiston af kol tilkommer, lätt förslaggas samt går til et skärande glas, hvilket bidrager så väl til bergarterns som de förbränlige metallers förslaggning, så vinnes härigenom den förmån, at de ädla metallerne, som intet kunna förslaggas, måste skilja sig ifrån slaggen och begifva sig til det ännu metalliska blyet. Detta kallas egenteligen Ansjuda. Se Silfverprof.
      Den andra förslaggningsprocessen är Drifningen, då bly, som håller guld och silfver, af hettan ensamt drifves til slagg och lemnar dessa metaller rena. Se Drifning.
      Guldet skiljer sig ock ifrån alla de andra metallerne, utom platina, genom förslaggning med antimonium. Se Antimonium.
      Silfret befrias ifrån andra metallers inblandning dels igenom förenämde ansjudning och afdrifning med bly, dels ock igenom förslaggning under smältning i digel med saltpetter, hvilket begärligt attraherar de sämre metallers bränbara ämne och såmedelst åstadkommer deras förslaggning. Det samma kan ock uträttas med andra förslaggande salter samt med hepar sulphuris (SeKrats), fast ej så fullkomligt som med saltpetter, hvilket ändteligen genom flera omgjutningar, hälst då litet borax tilsättes, borttager den aldraminsta lemning af oädla metalle, som hos silfver eller guld kunnat vara öfrig efter afdrifning.
      Kopparen skiljes ifrån järn och några flera metaller, genom deras förslaggning, först uti sulubruket och rostbruket, efter föregången vändrostning, samt sist uti garningen.
      De öfrige metallerne kunna genom förslaggning icke väl skiljas ifrån varandra. Deras smältning utur malmerne, eller reduction medelst bergartens förslaggning, hörer ej til detta rum.
      Järnet kan dock sägas blifva rent genom förslaggning uti hammarsmedshärden, i det den jordaktiga delen, som finnes uti tackjärnet, går med en stor del af sjelfva metallen, under smältningen, til slagg, hvaruti det mästa metalliska färskat, eller vänder sig til smidighet. Någre af de andra metallerne, hvilka stundom kunna finnas uti järnet, såsom tenn, arsenik, zink och magnesium, afgå väl uti denna förslaggning, men qvarlemna ändå alltid något spår, som skadar järnet. Koppar, kobolt och nickel skilja sig aldeles intet ifrån järnet på detta sätt. Då kopparen är närvarande til någon mängd, röjer han sig med ren metallisk hinna utanpå stången. Svafvelsyran hänger med i det yttersta och förorsakar rödbräcka. Den phosphoriska syran af myrmalmer går väl til en stor del in uti slaggen; men så mycket silfver blifver ändå qvar, at järnet däraf får en kallbräckt art.

Försteningar, Se Stenvandlingar.

Förstoss, eller Anstoss, kallas vid distillationer et cylindriskt glasrör, som sättes emellan retorten och recipienten.
      Om Förstoss vid bleckhammare-härd se Blecksmide Tab. V, Fig. 1, lit. i.

Förstuffa betyder at sätta et märke innerst i en stoll, eller ort, där den inställas. Se Hr. LEYELS Tal om stollbyggnad 1751 s. 31. Detta märke tjenar til bevis huru långt stollen, eller orten, blifvit drifven och bevarar stollnärens rättighet därtil, så vida stollen af honom med öpet mundlock, ränna, vattulopp och nödig byggnad vidmagthålles.

Förstämpla betyder at med Stämplar stödja eller förtimra osäkra ställen i grufvor. Se Grufvebyggnad.

Försätta en ugn säges, då mera malm eller gods upsättes än med de undersatte kolen kan smältas, eller bringas til qvick flytning, hvarigenom händer at metallen, som skulle utbringas, blifver förstörd, osmält och i slaggen inblandad, samt at blåsningen ändteligen i otid måste uphöra, eller gå ned, som det säges vid masugnar.

Försättsbleck är et järnbleck med flera hål igenom, liknande et såll, som nyttjas vid en del mindre granlaga bokverk och hvarigenom det bokade godset med vattnet utföres. Desse bleck brukas eljest af messings- eller ståltråd och kallas då trådbleck. Jämnför ordet Bokverk.

Försök kallas sådane grufvearbeten, som drifvas i förhoppning at träffa något lönande anbrott.

Försökningsort, Se Ort.

Förtenar heta vid stångjärnshamrar små järntenar, krökte på begge ändar, hvarmed skalmarne på stora tänger klämmas tilsammans, då smältstyckerne därmed skola hållas uti härden. De få ock namn af Krampor, eller Tångringar, på tyska Spannringe.
      Förten kallas ock vid hammarsmide en 4 a 5 alnars lång stark järnstång, slagen i åttkant, med en ögla vid ena ändan, hvarigenom sättes et rundt trädskaft; men den andra ändan välles fast vid de smältstycken, eller ämnen, hvaraf stångjärnshammaren skall sammanvällas, at de med beqvämlighet må kunna handteras samt lyftas uti och ur härden med tilhjelp af byggningsvinden.Nackstång heter den förten, som instickes uti byggningshålet på hammarnacken. Äggstång är en dylik, men mindre järnstång, som fästes vid hammarstålet, då det skall vällas på hammareggen. Grimstång är en annan sort förten, eller byggningsstång med fyra utböjda starka klor, som slås omkring och omfattar hela hammaren, då eggstålet skall påläggas, eller då hammaren skall eggvällas.

Förtenning kallas hvarjehanda järn- koppar- och messingsarbetens öfverdragande med en tunn hinna af tenn. Härvid har allmänt varit tillåtit at såsom tilsats nyttja en viss del bly, men sedan har man nu mera börjat misstänka blyet, såsom mäst vådeligit för hälsan uti sådane käril, hvaruti syrliga maträtter tillagas och förvaras, har fråga upkommit om icke tennet kunde försättas med någon annan metall, som vore mindre skadelig för hälsan. Efter åtskilliga förslager til tennets lojering med någon af halfmetallerne, såsom i synnerhet med zink, eller ock regulus antimonii, i anseende til deras mindre benägenhet at angripas af vegetabiliska syror, har ändteligen valet fallit på 5 a 6 procents tilblandning af Stål, hvartil de uti Järnets Historia anförde rön om tennets förhållande med järn gifvit anledning, såsom en för hälsan mera gagnelig än skadelig metall. Denne lojerings-method har ock 1783 först af Hr. Proberaren HJELM blifvit utarbetad och sedan på kopparkäril nyttjad, hvarom kan ses en genom trycket 1784 utkommen och jemte Posttidningarne allmänheten meddelt tryckt beskrifning på denna så kallade Stålförtenning. Se detta ord. Detta kan likväl icke anses för en ny uptäckt; ty af Herr Doctor BUCHANS uti Edinburg tryckte och 1783 på fransyska öfversatte så kalladeMedicine Domestique, Tom. III. sid. 471, finnes at en kopparslagare, Herr BIBRELL uti Paris, har långt för detta upfunnit en förtenning på koppar, som Parisiska Academiens Commissarier gillat och funnit icke innehålla något bly, utan endast bestått af rent tenn, sammansmält och härdadt, eller lojeradt, med en viss del Stål, som gifvit en stark och tjock förtenning, hvilken längre emotstått nötning än den vanlige, så at, ehuru priset därpå är något högre, vinnes dock uti hushållningen den förmån, at kokkärils ständiga förtenning å nyo mera undvikes och kopparens skadeliga verkan på hälsan förekommes.
      En Fru DUMAZIS uti Paris skall ock år 1780 erhållit Patent på en annan art af förtenning med rent Malacca tenn, lojeradt med fint silfver, som äfven vunnit Medicinska Facultetens bifall.
      Förtenningen, så väl på gutne som smidde järnkäril, sker med tilsats af salmiak, med eller utan harts. På messing är salmiak, eller annat dylikt salt, äfven nödvändigt til metallernes förening; men på koppar låter det sig göra med harts allena, ehuru förtenningen då blir mindre slät. På gutne aducerade och svarfvade järnkäril sker förtenningen snällas, med tilsats af salmiak allena, på det sättet at det gutne järnkärlet ställes på koleld, til dess det börjar anlöpa med blå färg, då pulveriserad salmiak strös därpå och, så snart den beygger röka, slås smält rent Engelskt tenn därtil och kratsas med en kratsborste af järntråd, til dess tennet börjar fastna jämt öfveralt. Härvid tåles dock ingen stålblandning och aldraminst bly uti tennet. Förtenningen på tackjärn kan äfven verkställas på lika sätt som på smidt järn, nemligen medelst betning uti sädesbeta och kärlets neddoppande uti smält tenn med tillagt harts och litet salmiak, eller så som järnbleck förtennas (Se Blecksmide), hvilken förtenning har den förmån at ej så lätt taga råstfläckar som när den göres med salmiak allena. Mera om förtenning kan inhämtas af Järnets Historia s. 40, 564 och 1070.
      At vinna en god och stark förtenning är nödigt at tennet bör i görligaste måtto vara renadt ifrån bly. Sådant är i synnerhet det tenn, som kommer ifrån Malacca. Det Engelska blocktennet och det som säljes under namn af Grain-tinn bör äfven vara rent, men andre sorter kunna vara osäkre. I anseende därtil är nyttigt at afskilja blyet, som lättas kan verkställas, om tennet smältes och slås uti en med talg besmord varm Gisspuckel, utan at klappa därpå. Blyet, såsom tyngst, sätter sig då til bottnen, eller uti spetsen af gisspuckeln, och kan afhuggas ifrån det öfra, som är det renaste tennet, hvilket äger den egenskap at ej smälta med så liten hetta som det blyblandade och därföre är i synnerhet tjenligt til de koppar- eller järnkärils förtenning, som nyttjas af sockerbagare; angripes ej heller så lätt af syror, som då blyet är därhos, hvilket äfven är funnit skadeligast för hälsan. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 9:de stycket, s. 249.
      I stället för förtenning kunna koppar- och järnkäril äfven öfverdragas med en stark copal- eller bernstensfernissa, tilredd med linolja, som, efter försiktig öfverstrykning och inbränning, gifver et ganska starkt öfverdrag, hvilket på kokkäril af järn afhåller råst och matens svärtande samt bevarar kopparen för erg: angripes desutom intet under kokning hvarken af sura eller feta saker och kan lätt repareras, då den med tiden afnötes. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 7:de stycket s. 5.
      Kokkärils öfverdragande med emaille är väl mäst kostsamt, men öfvergår dock all slags förtenning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 196.

Förtimring kallas en sådan byggnad af träverke i grufvor, som inrättas antingen til säkerhet och förekommande af ras, eller til annan nytta och beqvämlighet. Se Kistning och Grufvebyggnad.
      Jordförtimringar äro sådane förbyggnader, som göras emot jordens nedrasande, då dagröscher skola drifvas uti och under damjorden vid stollars anläggning och innan fast klyft råkas. Sådane förtimringar nyttjas ock, då man nödgas arbeta igenom grufve-ras til lösa geschiebers upsökande.
      Til dessa slags förbyggnader brukas antingen Karmar (Tab. XII. Fig. 1) ellerBockar (Fig. 2.), hvilka bestå af 5 til 6 tums timmer i fyrkant. Distancen emellan karmarne, eller bockarne, är ½ eller 1 famn, alt som jorden är mer eller mindre fast. Om jorden är mycket lös indrifvas bräden med et knoster på sidorne, som figurerne 1 och 2 utvisa i profil; hvilka bräder kunna til större säkerhet fastslås vid karmarne med starka dragspikar.
      På nästan lika sätt brukas ock i Tyskland at gå med orter genom ras, eller igenfallne rum, samt äfven at förtimra stollar och sträckorter. En dylik karm, som rdan blifvit nämd, eller Thürstock, insättes först på det sättet at tvenne sidoträd, eller stolpar, (Stempel) ställas tätt invid stollens hvardera sida uti bilockshål af några tums djup, som inhuggas uti dess botten, eller sola, då den består af fast och säker stenart. Sedan desse stolpar, eller stämplar, med mellanslagne tvärträd (Spreizen) blifvit drifne tätt intil stollens väggar, inlägges eller fästes däruppå sjelfva öfverslaget (die Kappe), hvaruppå ortens tak skall hvila, i horizontailt läge. Då stollens sola ej är så fast at bilockshål däruti kunna inslås, måste en grundstock (Grundsohle) läggas antingen tvärtöfver solan för at i dess hvardera ända fästa begge benen, eller stämplarne, då en sådan grundstock behöfves för hvarme karm, eller ock lägges den längsefter utmed endera eller begge stollens sidor, så at flere karmar, eller Thürstocke, hvila på samma grundstock. At ej förlora något af träverkets styrka, brukas häldst rundt timmer. Bakom stämplarne och ofvanpå kappan indrifvas de härofvanföre nämde bräd- eller plankstycken (Landhölzer), som utgöra en slags beklädning omkring förtimringen och hindra at ingen jord eller sten däremellan kan nedrasa. Denne slags förtimring måste ock ofta göras uti berg, som är så löst och bräckligt, at det under arbetet beständigt rasar och ej lemnar rådrum at insätta sjelfva karmarne, eller dörrstockarne. I sådan händelse blifver nödvändigt at nyttja en utväg, hvarigenom så mycket löst berg förut kan uttagas at man utan fara kan insätta dörrstockarne. Detta kallas Zimmerung mit Getriebe och tilgår på det sättet at så kallade drifpålar (Getrieb- ellerTriebpfåhle), af 6 til 7 fots längd, 2 tums tjocklek och 4 tums bredd, instickas bakom och ofvanuppå den första karmen, hvilken får namn afAnsteckthürstock, samt indrifvas med starka slag til deras halfva längd och alla lika långt, at hvar och en må bära lika tyngd. Det lösa berg, som af dessa pålar rundtomkring uppehålles, eller hindras at rasa, borttages eller undanfatas då, så långt drifpålarne räcka, hvarefter den andra karmen, som kallasHelfthürstock, insättes under deras ändar. Sedan inslås drifpålarne helt och hållit, eller så at deras främsta spets, eller ända, ligger på den första karmen och at de med sin halfva längd räcka utom den andra. Det berg, som af samma drifpålar bakom den andra karmen uppehålles, undanfatas då på lika sätt och, när det skedt, insättes den tredje karmen, eller en nyAnsteckthürstock, under drifpålarnes ändar. Bakom och ofvanuppå denna tredje karm inslås nya drifpålar, och med detta arbete fortfares på redan beskrifne sätt, så långt som orten eller stollen skall förtimras. Uti ras af jord och berg kunna dock ej alltid så långa drifpålar nyttjas, emedan däruti ofta finnas större eller mindre stenar, emot hvilka desse pålar söndersplittras och måste därföre inslås däröfver, eller på någon sida bredevid. Det är då bäst at nyttja drifpålar af hälften mindre längd än förut, då äfven förtimringen göres ensamt med de så kallade Ansteckthürstöcke. Om mycket stora skutor mötas i vägen, böra de antingen genom sprängning borttagas, eller ock jordgräfningen, eller stollarbetet, gå dem på sidan förbi och taga en annan direction. Då berget är mycket löst och ständigt rasar, måste äfven stollen eller orten i taket tvärtöfver täckas, eller beklädas, med tjocka bräder (Ladhölzer), så länge at arbetaren utan fara hinner indrifva pålarne. När det skedt borttages det lösa brädtaket efterhand tillika med då nedrasande berg. - Huru kappan, eller öfverslaget, på flera sätt infälles uti stämplarne ses af de härförut åberopade figurer. Detta, äfven som alt det, hvilket vid jordförtimringar bör i akttagas, kan ock omständeligen inhämtas af DELII Bergbaukunst § 243 och följ.

Förting,  Se Beting.

Förtryckas, eller lida Förtryckning, sägs om en gång, eller malmfall, då allmänna bergarten, eller något annat tilfallande stenslag uttränger malmgången, det är: då väggarne uti en stående gång, eller hängande och liggande uti en donlägig gång, komma så nära tilsammans at gångens mägtighet mer och mer aftager, hvilket kan ske antingen: 1:o, småningom, så at den efterhand minskas och til slut allenast visar en smal rämna, eller lossna i berget, uti samma strykning som den förut hållit. Se Tab. XII Fig. 3. För tryckning kan ock 2:o, vara total, så at intet märke mera finnes uti samma väderstreck (Se Fig. 4); eller ock påstår en sådan förtryckning allenast en viss lälngd och det gemenligen endast genom aftagande mägtighet, då en smal strima ännu visar sig som vägledare och hvarefter gången åter öpnas antingen til samma, eller förändrad mägtighet. Af sådan beskaffenhet äro de som få namn af Radbands- eller Pater-noster-gångar. Se ordet Radbandsgång. Desse förtryckningar förefalla så väl uti lodrätte som donlägige och sväfvande gångar. Om förtryckning och dess förhållande uti de sistnämde se ordet Sväfvande gångar.
      Strykande gångars förtryckning, som här egenteligen menas, kan ske både i fält och på djupet, antingen, som redan är nämdt, när hällearten tränger sig in uti och försorsakar utkilning, hvilket är den svåraste förtryckning; eller då gångsten, eller gångarten, tager öfverhand, eller då ofyndiga gångar, eller mittler, infalla och intaga antingen hela eller större delen af malmstreket, hvarigenom gången dels förtryckes, dels aldeles uttryckes, dels ock kastas åt någondera sidan. Se Kastning. Däremot då en gång blifver alt smalare och smalare, til dess han aldeles försvinner, utan at hämta sig igen, säges egenteligen at han kilar ut, eller, efter Tyska bergsmängs talesätt: Gang keilet sich aus, eller: der Gang hat sich abgeschnitten.
      Det är likväl ofta et misstag, eller förseende, då man säger at en gång kilar ut, hvilket misstag härrörer däraf at man går ifrån honom och följer en utgående mägtigare drum, i tanka at det är sjelfva hufvudgången;  hvarföre och då denne drum, enligit drummers vanliga egenskap, ej längre fortfar i fält, utan aldeles går ut, förledes man at tro, det sjelfva gången uphört, utan at han i sin rätta strykning vidare efterföljes, eller då man ej: auf dem Gang auffahret.
      Koboltgången vid Los uti Ferila Socken och Helsingeland har gifvit exempel på alla förenämde olika förtryckningssätt. På 16 til 18 famnars djup har den undergått en total förtryckning och uti fält har den blifvit förtryckt, dels på det sätt, som uti Tab. XII Fig.3 finnes utmärkt, dels ock på en viss längd förhållit sig som Fig. 5 utvisar. Annorstädes har denne malmgång blifvit förtryckt af dess gångsten, som här varit en grynig kalk, hvilken sedan tillika med koboltgången på större djup blifvit af allmänna bergarten, som här bestod af en mörk hälleflinta, på lika sätt förtryckt, til dess alla här varande kobolt-anledningar sluteligen måste öfvergifvas, då förmågan ej längre tillåtit at arbeta igenom alla dessa mötande hinder.
      För öfrigit kan såsom besynnerligit vid dennan koboltgång anmärkas at han uti sin strykning rättat sig efter de bugter, högder och dälder, som förefalla uti den bergåsen, hvars sträckning han följer, så at då någon däld, eller fördjupning, varit på denna ås, där har gången med någon bugt altid kastas sig utur sin förra direction och lidit någon förtryckning, men med stigande högd har den återtagit sin förra kosa och vunnit någon större mägtighet. Exempel på radbandsgångar och deras ömsom lidne förtryckningar kan äfven ses vid de ödelagde grufvorne uti Wästra Silfbergs malmfält.
      Huru malmgångar förtryckas af infallande vilda bergarter, eller ofyndige gångar, gifvas äfven vid utländska bergverk många exempel, då däremot annan erfarenhet visar at de understundom medföra förädling, som finnes nämdt under ordet Kamm. En annan gång kunna mildare arter åstadkomma elak verkan. Vid Schemniz har Windischleithner hufvudgång lidit en stark förtryckning genom en tilsättande kalkbergskam, som länge uti samma stupning släpat med, men ändteligen stupat in och förtryckt gången, som här i nejden förer en ljusgrå mjuk stenlera, hvilken håller til 28 lod silfver på centnern. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 57.
      Vid Freyberg, där hårda bergkammar ofta infalla, händer at gångar däraf så förtryckas, at allenst en lossna efter dem synes uti berget. Men då arbetet ändå fortsättes uti det väderstrek, ellerl uti den Stund, hvaruti gången hållit sitt förra strykande, fås den gemenligen igen uti fält, då vanligen blende, kies och misspickel börja visa sig, såsom goda märken at gången åter vil öpna sig, eller at: der Gang legt sich wieder an. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 278.
      På lika sätt händer ofta vid Annaberg uti Sachsen, det gångarne så aldeles förtryckas, at allenast en Lossna i berget efter dem återstår. Förnemsta utvägen at vid sådan förtryckning återvinna gångens öpnande är at på god bergsmans förhoppning fortfarande med brytning uti fält eller på djup efter det väderstrek, den stundlinea, eller den stupning, som gången vanligen hållit. På detta sätt arbetas äfven gångarne vid Annaberg under deras förtryckning och blifva åter lönande. På djupet är eljest vanligit at desse gångar, som til 6, 8 och 12 tums mägtighet fora rika geschickker af silfvermalmer och kobolt, visa sig ädlast vid 20 eller 30 famnars djup, men förtryckas sedan af infallande oädla mittler och återvinna ej sin ädelhet förrän på 70 a 80 famnars djup. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 332.
      Huru en malmgång af öfverkorsande klyfter och bergarter förtryckes genom afskärning ses egenteligen under ordet Afskärning; men dess rubbning och förflyttning undern ordet Kastning. 
      Grofva lerartade Smörklyfter och det som vanligen får namn af Råtberg (Faules Gebirg, eller Fäule), hvilket består af förvittrade lösa och bräckelige bergarter, eller gyttringar af järnrostig kies, qvarts, sand samt horn- och skimmerberg, pläga ofta intaga en gång, då det råka honom, och förtrycka malmen, hvarföre det, i anseende til de förra, gärna är elakt märke, när veka hvita leror åtfölja drummer, eller då smörklyfter tilstöta, men då så kallad Fäule af röd järnhaltig stenlera, eller blodstensart, uti särskilt klyft stöter in på gången och släpar med honom, händer ofta at någon förädling af rikare arter tillika medföljer (se ordet Fäule), så at ej alt slags råtberg kan såsom förtryckande anses. Lerarter äro ej heller altid utan fyndighet, ty uti Schemniz grufvor gifvas några feta leror, som äro rika på silfver, och malmklumpar träffas där ofta i lerklyfter. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 18. Hvart och et malmfält, eller gångberg, har ock härutinnan sitt egit förhållande, så at allmänna reglor därvid aldrig lära finnas lämpelige.
      När en malmgång af en annan tilstötande gång, eller bergart, lätt rubbas och afskäres, säga tyska bergsmännen: er sei feig. I nästan lika mening kalla de gemeine Gånge sådane obeständige gångar, som hvarken sträcka sig långt i fält, och ej heller behålla sin strykning orubbad, utan hafva et stridigt förhållande emot en Hauptstreichende Gang. Jämnför ordet Hufvudgång.
      När en gång af något hårdt berg blifvit på det sättet förtryckt at han ligger under den förtryckande arten, heter det: er sei hingegen untergekrochen, eller:er krieche in die Sohle.

Förvandt är vid Norska bergverken det samma som Bröst, eller ugnsbröst, vid silfver- och kopparugnar.

Förverk kallas vid stora Kopparbergs råkopparsmältnng det som uttages ur härden, så snart ugnen är drifven, bestående dels af halfsmält verk, dels af härdbrott utur härdens sidor, och hvilket på nästa rostbruk först upsättes, innan annat verk påbäres.

Förvittring, Se Vittring.

Förvåg kallas i proberkamrar den våg, hvaruppå malmer och metaller invägas til probering. Den är gemenligen af 7 tums längd och så qvick at den ger utslag för ¼ ass.

Förädlas säges en gång, eller malmfall, då malmen däruti vinnes til större godhet, eller rikhaltigare art än förut.
      Ehuru malmgångars förädling ej följer några säkra och allmänna reglor, utan visar sig gemenligen olika uti särskilta berg- och gångarter, så kan likväl af flera exempel mycket uplysning hämtas. I denna afsigt förtjenar anmärkas at malmers förädling sker allmännast:
      a) Uti sådande gångberg, där flere malmgångar finnas tilsammans och stundom öfverkorsa hvarandra uti spetsig vinkel samt uti korsningen sedan följas åt, eller åtminstone på någon tid utgöra en enda gång. Detta har gifvit anledning til en regel, som grundas uppå en vidsträckt förfarenhet och, fastän ej med fullkomlig, likväl med någorlunda säkerhet gäller, nemligen den at gångar ej blifva rätt ädle och arbetsvärdige, om de ej af andra tilstötande gångar och klyfter förstärkas, hvaraf det talesättet upkommit: Die Gånge haben edle Gefehrden, eller: der Gang fasset viel Geschikke an sich. Undantag ifrån denna regel skall dock snart anföras.
      Vid Freyberg och flera Sachsiska bergverk, där sådan förening af flera gångar sker ganska ofta, är dock i akttagit at förädrling ej händer af alla, utan endast af de gångar, som stryka uti vissa väderstrek, och det allenast uti det ena men tvärtom uti et annat. Revier, såsom vid Freybergs bergsverk, hvilket indelas uti fyra Revier, eller malmfält, och uti hvarje malmfält finnas gångar af särskilt egenskap. Således äro uti Hohenbirkner-Revier de gångar ädlast, som stryka uti nor och söder, och blifva ännu rikare genom tilstötande gångar ifrån öster, men Flacka gångar förtaga all ädelhet: uti Bränder-Revier därmot äroFlacka gångar de bäste och förädlas tillika af gångar ifrån öster: uti Halsbrücker-Revier äga Spatgångar bästa fyndighet, när flacka och östliga gångar tilstöta o.s.v. Desse gångars skiljaktiga fyndighet och art efter särskilt strykning och läge uti hvarje malmfält upräknas och beskrifves närmare uti CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. S. 280.
      Huru malmgångarne vid Sala och Kungsbergs silfververk förhålla sig i fyndighet och förädlas af tilstötande klyfter, se Gångar. 
      Vid Joachimsthal uti Böhmen förädlas de uti norr strykande gångar genom snedvinklig öfverkorsning af andra östlige gångar, eller Morgengånge. Om den ena förer spat eller qvarts och den andra hornberg, så är förädlingen nästan säker; men om begge gångarne är lerartade, försvinner alt hopp. Vi detta malmfält är tillika märkvärdigt at om tvenne gångar, utaf hvilka den ena består af hornart och den andra af lra, i sitt fallande stöta tilsammans, plägar uti sådan korsning rika malmer brytas. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 66.
      Men at gångars förening ej altid medför lika verkan i anseende til fyndighet, bevisar det exempel, som af Herr FERBER anföres, uti dess Bergmännische Nachrichten s. 55, om Mörsfeldiska gångberget uti Pfalz; hvarest åtskillige gångar stryka, hvilka, när de rubbas utur sitt parallella lopp och stöta tilsammans, med samma förlora sin ädelhet; men så länge de äro allena, föra de goda malmer och gedieget qvicksilfver. På andra orter, såsom uti det betydliga malmfältet vid Schemniz i Ungern, sker förädling af sådan öfverkorsning mindre ofta, än uti Sachsen.
      b) Genom Fördrumning, eller en gångs spridande uti flera grenar, blifver den väl mindre malmfyndig och genom infallande mittler oädel; men när han åter förenas,  händer at någon förädling visar sig. Exempel härutaf förefalla vid Freyberg, hvarest malmgångens förhållande vid Himmeslfürst, som under ordetGångar anföres, tjenar til bevis af sådan händelse. Om drummers öfriga egenskap och verkan på gångar, se ordet Drum.
      c) Genom tillstötande klyfter och drummer af andra gångarter vinnas äfven rikare anbrott. Dock äga ej alla klyfter den egenskap at bidraga til större fyndighet, utan visa stundom en stridig verkan, i det de förtryckta eller göra någon oädel. Men då på et ställe det ena slaget och på et annat ställe en annan art klyfter äro förädlande, kunna vissa reglor härom föga stå at vänta, utan tilkommer hvar och en bergsman at häruti skaffa sig förfarenhet. Huru gång- och hällearter, efter olika slag och lynne, kunna vara mer eller mindre malmgifvande och benägne at åstadkomma antingen förädling eller förtryckning, uplyses eljest af hvad så väl i det följande som under ordetFörtryckning och flerestädes anföres.
      Vid Marienbergs silfvergrufvor i Sachsen förädlas malmen vanligast, då sväfvande klyfter, som föra zwitter och där kallas Flözze, med honom förenas; ehuru desse flözze ej träffa gångarne förr än emellan 80 och 100 famnars djup. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 330.
      Nicolai gång vid Catharinaberg uti Böhmen förädlas genom infallande klyfter både uti hängande och liggande. En hvit fin stenmergel med qvarts är här et godt budskap, men en grof lera utan qvarts betyder intet godt. Utom dess händer stundom at öfverkorsande spatgångar göra gången oädel, om ej klyfter ifrån öster tilkomma. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen, s. 39.
      Vid Löfås koppar- och silfvergrufvor är utrönt at, då klyfter af et järnbindigt, qvartsigt och kalkblandat fint hornblende fallit in på en hufvudgång, har den märkeligen blifvit förädlad och mera malmförande af vacker silfverhaltig blyglans. Det samma har ock händt, då drummer fallit in uti gången af spat, med qvartsådror genomdragen. Detta kallas här Malmfall.
      Andre händelser gifvas, då förädling ej sker vid klyfternes sammankomst med en malmgång, utan straxt därefter, eller då först när de börja löpa ifrån hvarannan. Öfverkorsande klyfter och rämnor uti berget kunna ock stundom draga malmen aldeles utur gången och föra den på sidan med sig. Exempel häruppå anföras af Herr FERBER vid åtskilliga bergverk, såsom uti Siegelsberger malmfält vid Schemniz och vid Fastenberg uti Sachsen, på hvilket senare ställe rika malmkörtlar af sådan orsak träffas på sidan om gången, hvilka förrådas af hvitt eller blyfärgadt guhr. Det fordras således noga upmärksamhet at ej i sådant fall gå malmgången förbi och förlora honom.
      d) At vissa milda infallande gångarter, bestående uti qvarts, fina talkarter, tungspat och gipsarter, milda kalkspater, järnmalmsarter och ochror m.m., förebådas ofta förädling. Uti Freyberg finnas ofta rika körtlar af glaserz, rothgülden och gedieget silfver, där en rödlätt köttfärgad tungspat börjar visa sig. Stundom sträcker sig ock förädlingen då utöfver gångens mägtighet, så at äfven desse ädla arter finnas instänkte, eller angeflogne på salbandet, eller uti sjelfva gneisberget.
      Vid Klausthal på Harz gör man sig god förhoppning om malm, när spatarter och druser ömnigt visa sig; och på lika sätt vid Andreasberg vinnes rikare malm, när gångarne blifva drusige. Vid Lauterberg på Harz är et säkert tecken at malm skall erhållas, när en brun spat, eller gul rostig sand först yppas; men om desse bergarer åter förloras, eller om sanden och spaten blifver rå och qvartsig, upphörer malmen kort därefter. Se CANCRINIBeschreib. der vorzügl. Bergw. s. 153, 155.
      Vid Saalfeld i Thüringen är på lika sätt genom förfarenhet bekannt, at då gångarne väl intet äro malmfyndige, men en blåaktig saft och gneisartad stenart i hängande och liggande vidtager, skall snart malmen återkomma; hvaremot ingen förhoppning gifves, så länge hällearten är hvitaktig, mör och vittrad, eller ock en art af lefversten. Se CANCRINI härförut nämde afhandling s. 393.
      At blotta färgen af en gångart ej alltid är af betydelse, vittnar en annan förfarenhets regel vid Annaberg i Sachsen, nemligen den at om gången någon tid varit oädel, men svarta och violetta flussspatsarter sedan möta, äro de godt förebud til malm: däremot om hvit och grön flussspat visar sig, medan anbrott ännu varar, blifver malmen ej långvarig. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl.Bergw. s. 333. Den stenart, som är af mildare slag samt mera skickelig at vara malmförande och förädla gångar, sådane som flere härförut upräknade arter, kalla tyska bergsmän freundlich, eller höftich Gestein.
      Uti östra grufvorne vid Hällefors silfververk stryka spridde blyglansgångar uti kalkberg, hvilka samla eller förädla sin halt emot en vid södra väggen strykande granatbergsblandad och mägtig järnmalmsgång.
      Vid Johanngeorgenstadt uti Sachsen har Herr FERBER anmärkt at en järnmalmsgång, som upkommer af trenne sammanlöpande drummer och därigenom får mera än 20 lachters mägtighet, bestående af så kallad Fäule, eller järnhaltig röd och brun lera, jemte röd och svart glaskopf, efter all liknelse är förnemsta osaken til de genom berget strykande silfvermalmsgångars förädling. Intet allenast här, utan vid Schneeberg och flerestädes, är genom säker erfarenhet tillika utrönt at där tvenne gångar komma tilsammans, af hvilka den ena förer Järnmalm och den andra Arsenik, eller där en arsenikalisk gång vinner större järnhalt, där blifva anbrotten mera ädle och silfverförande. På  lika sätt händer at järnmalmsdrummer ofta förädla fattiga arsenikaliska silfvermalmer, när de falla in med sådane gångar. Se FERBERS Min. Gesch. Versch. Länd. s. 256.
      Ibland ädla arter vid Ungerska guldmalmsgångarne kan Zinnopeln räknas, som både sjelf är malmförande och bådar förädling. Den tyckes vara en stenhärdad röd Bolus, stundom så hård at den ger eld emot stål och stundom nog lös. Eljest händer ofta at där järnochror och flere arter af järnhalt, kies, blende, m.m. förefalla, följa ädlare anbrott straxt därefter, i fall sådane malmer i berget gifvas. Så kalladt Guhr är ock en god anvisning på malm. Se härom ordet Guhr.
      e) Gångars förädling väntas ock, då deras hälle- och gångarter blifvamildare , eller af et lösare gry. Ibland många flera kunna här som exempel nämnas de betydande malmgångarne vid Joachimsthal i Böhmen, hvarest intet allenast hällestenen, utan ock sjelfva gångarten, när den består af lerskiffer, blifver af vekare och mildare art, så snart gången förädlas. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 66. På lika sätt är vid Schneeberg iakttagit at, så länge gångstenen är blåaktig och qvartsen tillika af finare art, eller fet, som han kallas, slutes med goda skäl til fortfarande malmfyndighet, men då qvartsen blifver torr, eller vild, (sådan form i vanlige gråberg) samt hällearten rödaktig och tillika mycket spat brytes i gången, är intet hopp mera öfrigit. Se CANCRINIBeschr. der vorzügl. Bergw. s. 339.
      Kopparmalmsgångarne vid Schölniz uti Ungern äro ofta oädle på en viss längd och blifva kastade utur sin strykning genom vissa uti annan led infallande aflossningar, eller förändringar i stenlagret, hvilka aflossningar där kallas Klein, men erhålla därefter någon förädling. Af den qvarts, som stundom inblandas i gångarten, blifver väl malmen förädlad, men uphörer ock snart därefter, hvaraf den bergsmannaregeln här upkommit: Qvarts nimmt und bringt Erz. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 170.
      Vid Athvidabergs kopparverk och Malmviks grufva uti Östergöthland är äfven anmärkt at gången förnemligast består af en hvit och rödaktig qvarts med aflossning af et svartgrått hornberg och at, när gången blifver smal och förtryckt, sätter hornberget sig til sköl på begge sidor om qvartsen; men så snart qvartsgången blir mägtigare kastar hela hornskölen sig åt en sida, med förökad mägtighet i samma mån, och drager all malmfyndigheten efter sig åt samma sida, hvarutaf den gärna sjelf hyser någon del. Se den af Hr. Bar. och Lands. TILAS utgifne samt år 1765 tryckte Beskrifning om detta kopparverk, s. 31.
      Flere förändringar tillåter ej rummet at anföra. Hvart och et malmförande berg har ock härutinnan sitt egit förhållande, hvaraf kan inhämtas huru nödigt det är at under grufvedrift i akttaga alla förefallande omständigheter uti omväxlande hälle- och gångarter och sådant mera; och at uti hvarje malmfält utröna i hvad skick och belägenhet gångar egenteligen förhålla sig ädle, eller, som tyska bergsmännen säga, at die Gånge gut thun.
      Hvad som förstör, rubbar, eller gör en malmgång oädel, är intet mindre förändringar underkastadt. Det sker likväl aldramäst af infallande kilar, eller mittler, af ofyndiga bergarter, såsom granit, grofva qvartser, hällefliintor och trapparter eller af tilstötande råtskölar; eller ock stundom af en öfverhand tagande kies och blende, som ej sjelf är malmförande. Ofyndige gångar af porphyr och trapp kunna ock i förening med andra gångar understundom bidraga til förädling och rikare anbrott. Se ordet Kamm.
      f) Då en malmgång blifver smalare, eller förtryckes, är det väl et tecken til gångens försämrande; men därvid händer ofta at gången, då han är smalare eller förtryckt, förer rikare malmän förut. Se härom ordet Mägtighet.
      g) Malmgångar förädlas ock vid vissa tillfällen, då de förändra sitt läge, slå buk, falla vidersinnigt, eller göra et knä, då malmen uti en sådan växel stundom blifver på kort tid mera ömnig, eller rik.
      På lika sätt öpna sig sväfvande, eller flacka, gångar til större fyndighet, då de med deras stupning gå under någon i dagen varande däld; hvaremot förtryckning väntas där stupningen vetter emot något högt berg, som ock vidersinnigt kallas. Huru sådan förtryckning visat sig uti de sväfvande kopparmalmsgångarne vid Rörås uti Norige, och huru undantag härifrån på annat ställe kunna gifvas, se ordet Sväfvande Gångar.