Bergwerkslexicon: G

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Gabbro betyder i Italien en art Serpentin. Se ordet Serpentin.

Gaffel heter vid djuphamrar, där messings- och kopparkäril förfärdigas, et instrument af järn, hvarmed kittlarna dragas upp och ned under hammaren. Detta instrument hänger på et rep, eller tåg, som kallas Gaffeltåg.
      Vid hammarsmide betyder gaffel järnbyglan på et stråkträd. Se Stråkträd.
      Gafflar kallas vid skärverk små järnskifvor, som med tvenne klor fästas uti tvenne därtil hörande Gaffelplåtar, emellan hvar skärskifva, at därmed hålla de skurne järntenarne raka vid utgåendet. Se Skärverk.

Gaffelplåtar, Se ordet Gaffel.

Gafveljärn,  Se Stångjärnshammare.

Gafvelsten uti et masugnsställe är det samma som Ryggsten. Se detta ord.
      Gafvelsten kallas ock vid bränstålsugnar det eldfasta teglet, som kommer at bekläda gaflarne uti stålkistan och består gemenligen af 2 ½ tums tjocka skifvor, 26 tum långa och 19 tum breda, då 4 sådane stenar behöfvas til hvarje kista.

Gafvelvägg uti hammarsmeds- och osmundshärdar är det samma som Askvägg. Se detta ord.

Gagat,  eller Gagas, är et svart, glänsande och stenhärdadt bergbeck, med någon lerjord förenadt. Hit kan ock föras en art stenkol, som uti England Cannel-Coal kallas, hvarutaf hvarjehanda arbeten svarfvas, slipas och poleras. Den skiljes lätt ifrån svart glasfluss och svart agat därigenom at den är ganska lätt, vek emot stål och börjar osa emot ljuslågan samt brinner uti elden med bergbeckslukt. Til Gagas kan ock räknas en art fin Kolm, som dock är något mera förenad med svafvelsyra och järnjord. Engelska Cannel- eller Candle-Coal är det samma som Ampelites.

Galactites, Galaxias, (Milchstein) har hos DIOSCORIDES, PLINIUS, BOËTIUS DE BOOT och flere gamla Auctorer samt deras copister fått orimmeliga beskrifningar, men är dock ej annat än hvit mjölkfärgad Specksten, som kännes fet och hal samt gifver hvitt strek, då därmed skrifves, och är således det samma som Spansk krita, Creta fartoria, eller Morochtus. Uti Italien menas allmänt sådan specksten med Galactites men den gröna heter Pietra nefritica. En annan art mycket hård grön specksten, som går nära til hälleflinta uti hårdhet, kallas Igiada. Den kan komma närmast til den af WALLERIUS så kallade Praser. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 99.
      Galactites äger alla egenskaper som en specksten tilkommer, bränner sig flinthård uti stark hetta och är fullkomligen eldfast. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del, s. 79 o.f. 

Galena, Se Blyglans. Galena inanis betyder blende.

Galestri kallas uti Italien tunna kalkstenshvarf, som ligga emellan de tjockare och äro mycket sköra, så at de lätt sönderfalla. De få äfven namn af Bardelloni. Tunna lerartade hvarf, som hafva lika skörhet, kallas ock Galestri. Se FERBERS Briefe aus Welschl. s. 98.

Galitzensten kallas den hvita vitriol, som består af zink förenad med vitriolsyra. Se ordet Vitriol, N:o 3.

Gallberg kallas af arbetare uti Nora bergslag vid järngrufvorne någon hård och ofyndig bergart, som infaller uti eller jemte malmen och måste utbrytas. Förekommer ock vid andra grufvor under det allmänna namnet af Berg, eller Gråberg, och utföres på gråbersvarpen.

Gallinaço,  Se ordet Petra, c).

Gallippa kallas vid canongjuterierne en smidd eller guten järnring, med trenne rakt utstående armar, som brukas då canoner gjutas med Kärnstång. En sådan gallippa insättes inemot bottnen uti lermotet, vid krutkammaren, samt håller kärnstången med sin cylinder mitduti cirkelen, då en dylik äfven sättes på öfra ändan vid trumphen, så at kärnstången genom dessa ringar kommer at hållas perpendiculairt uti kärnlineen af canon. Den är nu mera onödig, sedan den massiva gjutningen blifvit allmänt antagen.

Gallmeja. I allmänhet förstås härmed hos mineraloger zinkhaltige jord- och malmarter, eller zink, som antingen är uti kalkform eller mineraliserad med vitriolsyra och järn, eller ock med luftsyra, samt tilfälligtvis blandad med andra metaller, såsom i synnerhet med järn, eller dess kalk, och stundom med synlig blyglans, men sällan med koppar och arsenik. Den är i synnerhet känd för sin nyttiga egenskap at uti smälthetta meddela kopparen zinkhalt och förvandla honom til messing.
      Gallmeja finnes antingen uti kalk- och jordaktig eller uti mera fastmalmartad form. Den förra är i synnerhet hos allmänheten bekant under namn af Gallmeja och den senare torde til någon skilnad därifrån få kallas Zinkmalm.
      Gallmeja kan ock indelas uti naturlig, hvarunder de förenämde räknas, ochtilfällig, hvartil Ugnsgallmeja hörer, som vid zinkhaltiga hälst koppar- bly- och silfvermalmers smältning fäster eller sublimerar sig af zinkröken uti ugnarne tilUgnsbrott.
      1:o. Til naturliga hvita zinkkalker kan i synnerhet räknas den chinesiska, som är en ren zinkblomma, jemte litet tilfällig synlig järnochra. Den har blifvit först af Herr J. A. GRILL därifrån hitförd och af Herr BergsR. VON ENGESTRÖM examinerad, som ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 78.
      I kalkform finnes ock gallmeja:
      a) Uti China af blekgul färg, mera stenhärdad.
      b) Så kallad Ungersk gallmeja, som vid våra svenska messingsbruk är under det namnet allmänt känd: hitföres dels ifrån Schlesien, dels ifrån Aaken öfver Holland.
      Den Aakiske, som brytes uti de nära intil staden och omkring Stollberg belägne ansenliga stora grufvor, liknar en fingnistrig kalksten, merendels drusig och likasom matkestungen. Den bästa är af hvit eller blekgul färg, stundom rödfläckig eller brun: brännes först på öpna fältet med mellanlagd ved och täppes med torf, likasom uti en resmila, hvaraf händer at den får et pulverulent och jordaktigt utseende, ehuru den uti berget är stenhärdad. Den ger vid Aakiska messingsverken 16 a 17 skålpunds tilväxt, per press, på 40 skålpund koppar, eller 40 på 100:de.
      Efter försök på våta vägen har den här i riket bekanta Ungerska gallmejans beståndsdelar på 100 skålpund funnits vara
      Zink uti kalkform        84 delar
      Järnkalk                       3 -
      Lera                             1 -
      Kiseljord                    12 -
                                      100 -
      c) Uti kalkform gifves den äfven til stor myckenhet uti England vid Mendip i Sommersetshire, vid Holywell i Flintshire och flerestädes, merendels drusig, pipig och slagglik af hvit, blekgul och grön eller gulgrön färg, stundom halfklar, ofta järnråstig uti drushålen och ej sällan med instänkte korn af blyglans. Vid Holywell fås den stundom crystalliserad uti tresidiga pyramider, dels ock mjölkhvit uti grenig skapnad. Denne har förhållit sig som et rent zinkglas: gifver uti calcination ingen lukt af mineralsyra: uti vitriolsyra löses hel och hållen. Vid nogare undersökning har man funnit en centner däraf innehålla:
      Luftsyra, hvarmed zinken varit mineraliserad       28 -
      Vatten                                                                      6 -
      Zinkkalk                                                                  65 -
      Tilfällig ochra                                                            1 -
                                                                                   100 delar.

      Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 324. Den Engelska gallmejan, som innehåller blyglans, måste därifrån befrias, innan den nyttjas vid messings tilverkning. Detta sker merendels först igenom sållsättning, då den renaste gallmejan, såsom lättare än blyglansen, lägger sig ofvanpå och afdrages; men hvad som ännu innehållerr någon glans, brännes uti en calcinerugn, til dess blyglansen rusar tilhopa, hvarefter altsammans utbredes på en brädplan och krossas medelst trampning af gossar, som hafva brädlappar bundne under fötterne. Den krossade gallmejan skiljes sedan lättare ifrån blyglansrusorne medelst vaskning.
      d) Rödbrun gallmeja ifrån Polen, som vid våra svenska messingsbruk nyttjas tilhopa med den Ungerska; men är mycket fattigare på zink och så järnhaltig at, efter ganska stark calcination i stålugns-hetta, drogs mer än hälften af magneten, så starkt som järnfilspån.
      e) Uti Rättviks Socken och Österdalarne finnes äfven en hvitgrå kalkstenslik gallmeja, som, tillika med några flera sådane arter, har den egenskapen at under rifning i mörkret visa et phosphoriskt sken, äfven som när socker rifves, eller något starkare. Den giver ock i elden lukt af bergolja samt är instänkt med blyglans, men torde på det förenämde sättet, som i England brukas, kunna renas, ehuru den likväl är nog fattigare på zink.
      f) Lerartad af grå färg har funnits uti Stollgrufveberget i Norrberkes Socken, som jemte 40 procent järn hållit 14 procent zink.
      2:o. Zinkmalm, eller zink mineraliserad med svafvel, järn och litet koppar, finnes i synnerhet
      a) Af metallisk färg, småtärnig eller fjällig, vid Kungsberg och Jarlsberg uti Norige, men i synnerhet uti Tuna Socken och Österdalarne vid Schenshyttan och Bovallen. Denne senare är helt fin och ståltät, liknande til färg, hårdhet och utseende, en något dunkel grangnistrig blyglans, eller silfvermalm: calcinerad förlorar 17 procent uti tyngden, med svafvellukt, och blir därefter mörkbrun. Om dess beståndsdelar se ordet Blende.
      Denne zinkmalm har, efter Herr BergsR. VON SWABS inrättning, vid Schenshyttan, när intil grufvan, blifvit beredd til gallmeja förmedelst vaskning och calcination, hvarefter den med förmon varit länge nyttjad vid messingsbruken och gifvit en ganska god messing, jemte någon större tilväxt på kopparen, än den Ungerska och Polska gallmejan tilsammans; men sedan denna malmgång undergick någon förtryckning, blef grufvan öfvergifven.
      b) Zinkmalm, eller zinkkalk med försvafladt järn, Blende, eller Rödslag, finnes vid många grufvor, dels gul och halfklar, grönaktig, groffjällig, vid åtskilliga tyska bergverk, uti Meissen, Ungern, vid Kungsberg och flerestädes; dels mörk och svartbrun, eller ock rödbrun på många ställen här i riket, såsom i Storfallsbergeti Tuna Socken och Dalarne, vid Stollgrufvorne i Norrberkes Socken, vid Sala, Falun, Garpenberg, Dannemora, Hällefors och flera orter.
      Den mörkaste får namn af Pechblende: en annan, som vid Schemniz finnes både colophoniefärgad och grön, kallas där Glauch. Alla desse kunna genom calcination beredas til gallmeja. Därvid är nödigt, til svaflets fullkomliga afskiljande och järnets förstöring, at de först brännas med långsam hetta, som en kallroste, utläggas sedan i fria luften på et eller annat års tid at vittra, eller förfalla til et jordaktigt lynne, hvarvid svafvelsyran blifver mera lös ifrn järnet och kan sedan, efter föregången slamning, eller vaskning, medelst calcination uti ugn så mycket lättare utdrifva. Sådane gallmejor hafva vid Wästra Silfberget af åtskilliga blendesorter, efter Herr CRONSTEDTS method, blifvit beredde och vid messingsbruken til myckenhet nyttjade. Efter mångfaldiga vid messingsbruken gjorde prof hafva de svenska gallmejor, af blendearter tilverkade, gifvit 13 3/8 skålpunds tilväxt per press, eller på 40 skålpund koppar, hvaremot af de rikaste Ungerska och Engelska gallmejor tilsammans ej kunnat erhållas mera än på det högsta 14 ½ skålpunds tilväxt per press. Skilnaden uti halt tyckes således ej vara betydande.
      3:o. Ugnsgallmeja, eller artificiel gallmeja, gallmejiskt ugnsbrott, Cadmia fornacum, (Gallmejische Ofenbruch) är ej annat än zinkblomma, zinkglas, eller zinkkalk, som under zinkhaltiga malmers smältning sublimerat sig tillika med svafvel och updrifven aska af kolen i form af hårda massor, eller ugnsbrott, öfverst på väggarne uti ugnen.
      Sådan ugnsgallmeja finnes i synnerhet til någon betydande mängd vid Athvidabergs kopparverk, där blenderika kopparmalmer brukas uti suluugnarne. Den är gemenligen svartgrå och grönaktig, ganska tät och tung, lika som sammansatt af vissa strata, med gröna smalare ränder däremellan.
      Uti skedvatten löser sig denne ugnsgallmeja nästan hel och hållen samt lemnar allenast et grått flytande residuum, som mäst är svafvel med några jordparticlar. Utur uplösningen fälles zinken med alkali fixum til en hvit kalk efter vanligheten. Uti stark hetta under muffel calcinerad förlorade den intet af tyngden. 1 ½ centner af denna ugnsgallmeja, cementerad och smält med 1 centner koppar, under tilsats af 1 ½ centner kolstybbe, gaf 32 skålpunds tilväxt på kopparen, som gör nära 13 skålpund per press och således mäst lika som den bästa Ungerska gallmejan. Messingen häraf befans af hög färg och smidig.
      Sådan ugnsgallmeja erhålles ock på neder-Harz vid Rammelsberg af där varande med blende inblandade malmer, och brukas vid messingsverken därstädes; men som deras malmer tillika äro blyhaltige, så erhålles med denna gallmejan ej annat än en spröd messing. Däremot skall den ugnsgallmeja, som ifrån äldre tider legat på slaggvarpen och vittrat, gifva en mycket smidigare messing.
      Under zinkrökens sublimation vid smältugnar fäster den sig äfven högre upp uti ugnsmurarne på ankarjärn och utstående stenar, hvarvid han antager besynnerliga skapnader, som gifvit anledning til åtskilliga därpå satte underliga och lärde namn, såsom: Tutia, Pompholix, Spodium minerale; och när den liknat drufvor, snäckor, musslor, m.m. har den fått heta Botrites, Ostracites, Placites, m.m., som dock altsammans icke är annat än zinkblomma, eller zinkglas, förorenad med sot, fin aska och svafvelrök.
      Huru gallmeja vid messingsbruken vidare beredes och nyttjas, se Messing.
      Til messingsbruken här i riket införskrifves årligen något öfver 2000 centner utländsk gallmeja, som alt för väl kunde besparas, om bruksägare kunde låta beqväma sig at nyttja vår inländska gallmeja.

Gallmejblomma kallas den zinkblomma, som samlas vid messingsbruken uti öfversta mynningen af bränugnen, där den sublimeras som et hvitt puder på den järnringen, eller så kallade Kronan, hvarmed ugnsmynningen är infattad. Den upkommer til största mängd straxt efer kolens inslagning och igensätter stundom nästan aldeles den lilla öpningen af en tvärhands bredd, som lemnas emellan jämken och kronans ena brädd. Stundom samlas denne gallmejblomma uti gamla tackjärnsgrytor, som hafva hål i bottnen och stjelpas öfver öpningen.
      Gallmejan kan tåla at brännas uti starkaste hetta, om det vore flera dygn, utan at förlora något af sin zinkhalt, eller gifva något tecken til blomma, eller flores, så länge intet bränbart ämne tilkommer; men så snart gallmejan är blandad med kolstybbe, såsom vid messingstilverkningen nödvändigt fordras, blifver zinken uti gallmejan af stybbet reducerad til dess metalliska form och i samma ögnablick äfven volatiliserad, så at hvad som då af kopparen icke hinner attraheras, upgår uti flores. Det samma händer ock, då blendiske eller zinkhaltige kopparmalmer smältas och i synnerhet här i riket vid Athvidaberg. Se Gallmeja. Denne är då aldeles densamma som vid tyska bergverken får namn af Hüttennichts, eller Nihilium album. Om zinkblomma se vidare Zink.

Gallror kallas i synnerhet vid canongjutningar de små håligheter, eller luftblåsor, hvilka sätta sig inuti tackjärnet, hälst närmast omkring kärnstången, då den förr varit nyttjad til öpningens formerande för kulloppet. De uptäckas vid bårrningen samt förorsaka olägenhet vid skjutning, hvarföre canoner med sådane gallror, som äro öfver 1/8:dels tum djupa, blifvit casserade. Detta har gifvit gjuteri-ägare anledning at gjuta canoner massiva, utan kärnstång, och at sedan utbårra hela kulloppet, hvarigenom de nu mera erhållas aldeles galerfria. Gallror, eller otätheter uti järnet, komma dels af rödbräckt, dels af för hårdt malmadt, eller malmsatt järn, dels af innesluten luft, dels ock däraf at järnet faller emot någon obränd eller mindre väl bränd lera, som gemenligen händer, då canon gjutes med kärnstång af järn, hvarvid det leret, som bekläder järnstången, ej blifver, eller kan blifva så starkt brändt, som eljest är nödigt til befriande ifrån inneständ luft.

Galtar (Gänse) kallas de tackjärnsstycken af 4 til 6 qvarters lälngd och 8 til 15 lispunds vigt, hvaraf stångjärn tilverkas vid tysksmide. Vid hvarje utslag utur en masugn fås 10, 12, til 14 sådane galtar. De gjutas uti halfrund eller trekantig form och märkas med hyttans nummer och bergsmans bomärke. Se 1766 års Masmästare-Ordning §. 3. De långa tackjärnsstycken, som brukas vid vallonsmide, få namn af Gösar. Se detta ord.

Galtcinder, Se Cinder.

Galtsnas betyder vanligen en finstrålig skörl, eller en sådig och vresig asbestart. Jämnför ordet Fjäderalun.

Galtsångar, eller Galtmot, (Flossbette, Leisten) heta de gropar, eller mot, som göras uti sanden på hyttegolfvet, hvaruti järnet utrinner och formeras til galtar. Stundom kunna de få namn af Järnmått.

Gamaheu, Se Camehuja.

Gams kallas vid Stora Kopparbergs grufva de bröstvindar, som där brukas med enkel lingång och skjutas omkring af 2 a 3 personer, hvilka luta sig emot vändarmen, eller driften, med bröstet.

Gamsvind heter vid masugnar den machin, hvarmed malmen ifrån bokaren på masugnen uphissas, då upfordringen sker med handkraft och tramphjul, men vid en del masugnar updrags malmen af bokare-hjulstocken.

Gar säges en metall och i synnerhet kopparen vara, så snart han vid tagit märke uti garhärden finnes vara tilräckeligen renad, eller befriad ifrån de oarter, som uti garningen borde bortbrännas, då han til slut spritas, eller slites, i runda skifvor och blifver då en säljbar vara under namn af Garkoppar. Se ordenGarning och Garkoppar.
      Gar kallas ock stundom den gips, som blifvit lagom bränd, eller då han vid omrörning synes likasom flytande. Detta sker vid den hetta, som är närmast glödgning. Se POTTS Lithogeognosie, 1 Del, s. 18, och ordet Gips.

Gara, eller Gåra, Se Garning. Vid tyska stångjärnssmidet förstås ock medGaarmachen det samma som at göra smälta, eller at arbeta tackjärnet til stångjärn. Samma ord brukas äfven vid smältståls tilverkning, där tackjärn arbetas til stål, som säges vara gar, då det är väl verkadt.

Garblick kallas den förändring i färg, som kopparen vid garprof visar, när han blifvit fulldrifven och blyet är förbrändt. Se Garprof.

Garfstål (Gegärbter Stahl). I allmänhet förstås härmed Smältstål, som blifvit tilverkadt directe af tackjärn och sedan af 10 a 12 sammanlagde ribbor tilsammansvällt och uti stänger utsträckt efter åtskilliga schamplouner, til särskilta arbeten lämpade, af mer än några och 30 olika sortamenter. Uti England och äfven här i riket, i synnerhet vid Wira och vid Eskilstuna, garfvas äfven Bränstål til många behof. Se vidare Järnets Historia s. 905 ochAnledningarne til Järn- och Stålförädlingen, Cap. XII och XIII. Huru smältstålet tilverkas ses under ordet Råstål. I Steyermark tilverkas garfstål af bättre och sämre slag, hvaraf det bästa heter Scharsachstahl. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 322.

Garfstålshammare är en vanlig kniphammare, hvarunder råstålet garfvas och utsmides. Sådane amrar böra ej väga mer än högst 9 a 10 lispund.

Garfva betyder at tilverka Garfstål.

Garhärd heter den härd, hvaruppå kopparen garas. Se Garning.
      Vid Avesta äro 2 garhärdar altid bygde under et hvalf, eller skorsten, och kallas tilhopa en Verkstad.

Garjärn, Se Garspik.

Garkoppar (Gaar-Spleiss- eller Rosettekupfer) kallas den koppar, som genom garning blifvit befriad icke allenast ifrån öfverflödig svafvelsyra, utan ock ifrån de öfrige oädla, eller förbränliga metaller, och förekommer vanligen uti ovalaSkifvor, eller Spritor, sådane som de blifvit spritade eller slitne utur garhärden, med ojämna ytor, på den ena, eller öfre sidan svartfläckige, men på den undre sidan mera blanke, poreuse och taggige. Nyttjas uti detta tilstånd til messings tilverkning; men äger ännu ej så fullkomlig smidighet at den kan til tunna bleck, eller bladkoppar, utsmidas, eller valsas, och måste därföre uti en särskilt garhärd vid kopparhammaren åter omsmältas, garas och gjutas uti så kallade diglar til beqvämliga stycken, eller ämnen för utsmidningen. Se Kopparsmideoch Garning.
      Om kopparen är väl garad och af god art böra skifvorne vara väl tunna, med en uphögd brädd uti kanten, och betäckte med en rosenröd hinna på ytan. Detta händer mäst af blyhaltig koppar.

Garkung,  Se Kopparkung.

Garning, eller Gårning, (Gaarmachen, eller Spleissen) är egenteligen den smältprocess, hvarmed koppar genom eldens och luftens verkan renas ifrån alla andra mera förbränliga oädla metaller, som i synnerhet äro järn, bly, zink, vismut, kobolt och arsenik, hvilka antingen alla tilsammans, eller någondera, ofta är kopparmalmer följaktige och skiljas väl til någon del därifrån under malmens beredning genom rostning, så väl som uti första sulubruket och uti vändrostningen samt uti andra smältningen, eller Rostbruket, då kopparen reduceras til metallisk form; men en stor del af dessa metaller, i synnerhet järn och bly, qvarblifva dock ännu hos kopparen och förtaga både dess smidighet och vackra färg. Denne ännu orena koppar får då namn af Svart- ellerRåkoppar, hvilken nu genom den tredje smältningen, som är en art af drifning, måste renas, eller garas.
      Kopparen nedsmältes til den ändan på härd, at luften måtte komma åt dess yta och befordra förslaggningen. Järnet, som både är lättare och mera förbränligt, och tillika behöfver större hetta at smälta än koparen, begifver sig då til ytan, hvarest det, jemte någon del af kopparen, går til slagg. Blyet förslaggas äfven fortare än kopparen, men medtager ock mycket däraf. Zinkenoch Arseniken äro mäst flygtige; Kobolt och Nickel däremot segslitne gäster, men följa dock järnets öde. Vismut har et lika förhållande med bly: antimonium försvinner uti rök, om afdrifningen underhjelpes med blåsbäljor. Tennet är uti kopparmalmer sällsynt och svårast at på deta sätt afdrifva, så snart det uti dem är inblandadt. Desse oarter äro dock uti vår svenska koppar merendels okände; men svafvelsyran däremot är en envis följeslagare, som väl til någon del befordrar järnets förslaggning, men skiljer sig ändå intet fullkomligen ifrån kopparen.
      Råkkopparens nedsmältning sker antingen med flameld under et hvalf, med starkt drag, på lika sätt som vid silfverdrifningen, uti så kalladeSpleissöfen, hvilka brukas vid en del tyska och ungerska bergverk (Jämnför ordet Garugn), då de på ytan förslaggade metaller uti ugnen afdragas och den rena kopparen utstickes uti de utanför ugnen varande härdar, at där spritas uti skifvor; eller ock nedsmältes råkopparen genom kol på öpen härd, som här i riket brukas. Vid Avesta garmakeri tilgår i korthet på följande sätt: uti en stor härdmur och under en vid rökkåpa muras först vid bak- eller formväggen, (där et par starka träbäljor komma att ligga, likasom vid en hammarsmedshärd) under hvar sitt formhål, tvenne härdar, öfver en därunder gjord korstrumma, och begge desse härdar, som stå under samma skorsten, kallas tilhopa en Verkstad. Uti hvardera härden inslås först en sandskorpa, bestående af sand och lera, som vanligen uthärdar 3 eller 4 garningar å rad, och däruppå en annan blandning af 3 delar ler, 3 delar sand och 1/3 kolstybbe sammanmängtad, hvilket til hvarje garning å nyo måste instötas. Häraf formeras då en oval grop, liknande et halft ägg, med stora ändan afstympad emot formväggen. Denne grop, hvilken ganska fast måste inslås, under flera torkningar med eldning, utgör sjelfvagarhärden, som, at blifva fullkomligt slät, til slut bestrykes ganska jämt med en tunn och våt blandning af stybbe och ler, hvarigenom alla rämnor noga upfyllas och jämnas. Detta anstrykande kallas at Smörja ut härden, och sker med en liten trasa, eller Härdlapp. Härden förses ock med en uphögd rand, af samma inredningsämne, omkring kanten. Närvarande tid göres han ej större än til vid pass 5 skeppunds rymd, men brukades förr så stor at den kunde innehålla 12 til 14 skeppund smält koppar, då han på sitt högsta var 7 qvarter lång ifrån formväggen til främsta kant midtemot, 6 qvarter bred samt ungefär 3 ½ qvarter djup. Forman brukas af koppar och stupar lika med bäljtättorne ända til 40 och 45 grader ifrån våglineen, eller så at vädret stöter nära intil medelpuncten af garhärden, och formans mynning ligger nära vid ytan af kopparen, när den är nedsmält.
      Sedan härden, efter garmakarens kunskap, på detta sätt är tilredd, ellerinstött, och med koleld ganska väl torkad och upvärmd, fylles den med medelmåttiga stora tallkol, som väl tilpackas. Däruppå införas de råkopparstycken och smärre så kallade lappar, som äro invägde til garning. Desse upstaplas med mycken försigtighet och med tilhjelp af underlagde trädstycken, som Stjelpklabbar, Styckebräden, eller Stjelpbräden kallas, at härdranden på intet sätt på stötas, eller skadas. När tvenne kopparstycken äro lagde midt öfver härden och tvenne underst på hvar sin sida, hvilande på härdranden, pläga de på sådane härdar, som nu i Avesta brukas, utgöra vid pass 5 skeppunds vigt, då likväl endera eller begge de understa kunna vara smärre stycken, eller lappar. De öfverstjelpas alla med kol, som ligga et godt stycke upp på formmuren. Upglödgande kol inläggas då med samma genom forman, eller ock midt inuti härden, och bäljorne pådragas i början långsamt, och så fort kolen förtäras, påfyllas nya, hvarvid garmakaren är sysslosatt at maka kolen under kopparstyckerne och at hålla kolhopen väl tilsammans. Det understa stycket börjar altid först smälta midtuppå och, då det til hälften är afsmält, afbrytes det med bräckstången emot det öfverliggande. Med all försiktighet skötas och makas de smältande kopparstycken efterhand emot blästern, til dess altsammans efter 2, 3 och understundom 4 timmars förlopp är uti härden nedsmält och väl qvickt. Då ställas bäljorne och första afdragetgöres, hvilket på det sättet tilgår at kolen afskjutas med kryckan in på härdplanen. Den på kopparens yta flytande slaggen, eller kratsen, afdrages med kryckan, som är et trädstycke, fästadt på et smalt järnspett, och afsläckes med vatten samt drages ned ifrån härden uti Kratsgropen. Den koppar, som härvid stundom fäster sig vid härdranden, afstötes varligt medSkafjärnet. Med samma järn putsas ock formmynningen, men den nas, som sitter omkring sjelfva forman och hindrar henne at brinna opp, måste noga aktas. Ytan af den smälta kopparen öfverskjutes och betäckes under afdraget med små kol.
      När på detta sätt en stor del af förbrändt järn, med mera, blifvit uti kratsen skildt ifrån kopparen, måste åter någon Fyllningskoppar tilsättas, at härden altid må hållas jämt full, om den förra ej är tilräckelig. Til sådan infyllning brukas gärna upvärmde stycken af Kratskoppar, såsom den renaste.
      Andra afdraget göres vid pass 1 ½ timma efter det första, förr eller senare i den mån som kopparen värmer, eller går het. Då kopparen är någorlunda god, räknas et skeppund på hvarje timma i garningstid och allenast 2 eller 3 afdrag behöfva då göras. I sådan händelse börjar kopparen vid andra afdraget, och ofta vid det första, at på sin blanka yta med blågrön färg visa tecken til renhet, ellerljusa igenom, som det kallas, då man begynner drifva på går, hvarvid bäljorne starkare pådragas, så at de göra minst 12 eller 13 slag i minuten. Med tilsats af mera ren ökningskoppar, eller ock med vattens påkastande öfver kolen, måste då aktas at kopparen ej må blifva för het och skärande, hvilket senare kallas drifva med vatten. Vid spetsen af garhärden afmakas kolen och efterses om kopparen då har en klar grön färg, som med rådnad åter snart öfverdrages, och om små svarta prickar, eller blåsor, visa sig därpå, som snart upkomma och snart försvinna. Hvad som då ligger vid bräddarne skjutes midtpå, hvilket kallas röra om. Detta sätt at i sjelfva härden taga garprof är nu för tiden vanligast. Eljest tages ock detta prof med formspiken genom forman, då kopparen fäster sig som en tunn  hinna på järnet och afsläckes uti vattenkummern. Om då denne kopparhinnan är seg eller högröd eller brunröd, med en messingsfärg på den sidan, som suttit emot järnet, samt har små flata blåsor, jemte taggar, uti kanterne: om kokningen därjemte stadnar och ytan står helt lugn, då anses kopparen at vara fullgarad och sidsta afdraget göres på förenämde sätt, sedan näsan på forman och hvad som fastnat på härdväggen blifvit afstött och nedsmält.
      Då ytan nu blifvit väl renad och så mycket stelnat, at den tål et sakta slag med skyffelen, göres anstalt til kopparens spritning, eller slitning. Ifrån främsta kanten af härden göres en bana af tilpackadt stybbe. Redskapen til detta arbete, bestående uti slitrulla, slitbräde, stänger och tänger, framtagas. Den öfre litet stelnade kopparskifvan, Skumskifvan kallad, lossas ifrån härdkanten. Vatten hälles först på härdskyffelen at upvärmdt därifrån sakta stänka på kopparen. Små hål störas uti den stelnade kopparskifvan, at däruti taga fäste med begge spritstängerne. Den tredje arbetaren fatar då den uplyftade skifvan med sprittången, stängerne nedläggas under skifvan, som då drages öfver slitrullen, omstjelpes på härdlaget och drages ned uti vattukummern at afsläckas, hvarefter hon straxt åter updrages och lägges på golfvet. På detta sätt fortfares at med vatten afsläcka ytan och at afdraga den stelnade kopparytan, skifva för skifva, til dess hela härden är tom. Det sidsta stycket, som härvid uptages uti bottnen af härden til en, eller 2 markers vigt, kallasKopparkung och förmenas innehålla det mästa af det guld och silfver, som til äfventyrs kunnat vara uti kopparen. De spritade kopparstycken läggas då på hvarandra uti stapel, det största underst och det minsta öfverst, så at de formera en con. Spritornes antal vid Avesta efter en garning är emellan 36 och 40.
      Om de härvid brukelige verktyg och redskap se ordet Hytteredskap.
      Afbränningen vid stora Kopparbergs råkoppar-garning är nu inalles 2 lispund och 8 marker på skeppundet, som är just det öfverskott, hvarmed den, i Falun til råkopparens upvägande inrättade vigt öfverskjuter metallvigten, eller denvigt med hvilken garkopparen i Avesta utväges. - Af andra sorter råkoppar kan afbränningen olika utfalla, i synnerhet om kopparen är blyhaltig, då mera förslaggas, hälst efter gammal proberare förfarenhet räknas at uti garning medtaga 10 delar bly åtminstone en del koppar til slagg. Blyhaltig koppar kan intet med förmån garas på förenämde sätt, medelst nedsmältning genom kol på öpen härd, emedan de öfverliggande kolen ständigt upfriska blyet på ytan och hindra dess förslaggning, som måste befordras genom fria luftens tilkomst. Således bör mycket blyhaltig koppar smältas med flameld under hvalf och där garas, eller afdrifvas, uti så kallade Spleissösen, ungefär på lika sätt inrättade som drifugnar. På detta sättet garas alla den blyiska koppar, som fås vid segerverken. Vid Ungerska kopparverken är den vanliga mängden af råkoppar vid hvarje sådan garning 46 til 50 centner. Denne process kallas i Tyskland och Ungern ömsom Rosettiren, Spleissen, eller grosses Gaarmachen. Vid några tyska bergverk är ock vanligit at på en särskilt, mindre och öpen garhärd rena så väl den koppar, hvilken genom ny friskning, segring och darrning erhålles af den Blykrats, som faller efter gletefriskningen, som ock annan mindre blyhaltig råkoppar. Sådan garning heter då: das kleine Gaarmachen. Se CANCRINIBeschreib. der vorzügl. Bergw. s. 196, 205 och 232. Med tilsats af bly uti garningen kan ock, då rätt tilgår, en mycket god koppar erhållas, hvilken ej är så benägen at taga erg som den allmänna och är i synnerhet tjenlig för pinschbacks composition med zink, hvarom kan ses Herr SCHEFFERS grundeliga afhandling uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 291 o.f. Grunderne til garningskonsten anföras af Herr SCHEFFER uti samma Handl. för 1752 s. 242 o.f.; och Avesta garning finnes utom dess utförligt beskrifven uti Herr Magister KEWENTERS särskilte härom i Upsala år 1762 utgifne Acad. Afhandling.
      Genom garning erhållas på förbeskrifne sätt åtskillige producter, nemligen: Garkoppar uti Skifvor, eller, som de på andra ställen kallas, Spritor; Krats; Skorstensfärga; Strökoppar; Formbrott och Härdbrott; Kummerfärga ochGolfkrats. Se härom orden: Strö, Krats och Kopparfärga.
      Vid en del Ungerska bergverk, där kopparen innehåller flera främmande metaller, såsom antimonium och vismut, var för ngåon tid tilbaka brukeligit at gara den tvenne gångor. Den första garningen, som kallades Spleissen in das Gelf, skedde, innan kopparen segrades, endast för at bortbränna de mästa vilda arter och at därmed bereda honom och concentrera dess ringa silfverhalt, til dess han skulle undergå segring, i den afsigt at han då intet behöfde så starkt förblyas och at omkostnaden därigenom kune lindras. Efter segringen garades kopparen å nyo, som vanligt är. Men nu mera är den första garningen aldeles aflagd och man åtnöjes ensamt med den, som sker efter segringen. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 182.
      Genom garning på redan beskrifne sätt befrias väl kopparen ifrån de förbränliga metallerne, medelst deras förslaggning, så snart de uti liten mängd äro inblandade; men ännu hänger vid honom qvar en god del svafvelsyra, som häldre hållit sig til den metalliska kopparen, än det förbrända järnet, och hvilken icke allenast åstadkommer någon osmidighet, i det kopparen skifrar sig under smidningen, utan tillika våller at den uti luften så lätt anlöper, drager fuktighet til sig och får en erghinna. Sådan svafvelrik koppar erhålles i synnerhet af de malmer, hvilka äro mycket rika och innehålla föga eller intet järn, såsom grå Kopparmalm, Fahlerz och Kopparglas. Kopparen behåller då svaflet, äfven uti garningen, och får däraf en grå färg samt blifver osmidig. Denne osmidighet har väl, efter Herr SCHEFFERS rön, kunnat förtagas med en liten tilsats af kallbräckt järn, som under kopparspritornes nedsmältning lägges emellan dem, och hvilket vid ny garning tager svaflet til sig och går därmed til en skärstensartad slagg. Men som svafvelsyran ändå icke aldeles öfvergifver kopparen, så har til dess borttagande intet tjenligare medel kunnat upfinnas, än någon tilsats af bly, hvilket uti smälthetta förenas med svaflet til en blysten och jemte en del af kopparen går til en lättflytande slagg. Af denna grund finnes åtskillig slags utländsk koppar, hvilken til silfverhaltens utdragande kommer at undergå segring, och i synnerhet den Tyroliske, tjenligast til hvarjehanda finare arbeten, såom til oäkta galoner, m.m. så väl i anseende til dess större mjukhet som äfven därföre at den sedermera ej så lätt anlöper af luften. I detta afseende har ock Herr SCHEFFER föreslagit at til compositioner af koppar och zink, såsom för pinschback m.m. bör hälst nyttjas Tyrolisk, eller Japansk koppar, eller ock bör vår svenska koppar til det ändamålet garas, eller renas, genom drifning med bly. 
      Detta sätt tilgår i korthet sålunda at ren smidd koppar nedsmältes på en drifteft af benaska, antingen uti gjutugn med slameld, betäckt med en stark muffel. Då nu kopparen är smält, tillägges 1/8:del, eller 1/10:del smält bly, emot kopparens vigt. Kopparen kommer då uti drifning med blommor, hvarvid fläktas sakta därpå med en pust, til dess blyet afdrifvit och kopparen blickar, eller stadnar qvick och klar, utan blommor. Brandarne måste då utdragas och muffelen aflyftas, at kopparen snart stelnar. När det skedt, slås vatten därpå, kopparen upbrytes och bör då vara så god, som den Tyroliske. Uti detta tilstånd är den likväl på visst sätt calcinerad och således ännu osmidig; men genom nedsmältning uti en digel, som är inemot fylld med små kol, hvarigenom kopparen småningom får nedrinna, blifver den af kolens bränbara ämne fullkomligen reducerad och smidig. Om afsigten är at endast nyttja denna renade koppar til pinschback, eller någon annan metall-composition med zink, kunna kolen uttagas, och zinken uti den smälta kopparen straxt försiktigt inläggas och omröras samt betäckas med litet smält koksalt, at hindra zinkens alt för starka afbränning.
      Vid Brixlegen uti Tyrolen skall garhärden vara så nära intil kopparsmältugnen anlagd, at då råkopparen därifrån utstickes, flyter den straxt uti den upvärmde garhärden och blifver då med samma hetta garad. Denne koppar, som tilverkas af blyglanshaltige kopparmalmer, är ännu mycket blyisk, sedan silfverhalten förut genom segring är utdragen.

Garprof. Därmed förstås antingen det prof på kopparen, som tages vid stora garhärden, at utröna då han är fullkomligen gar och ren; eller ock menas därmed det prof, som göres på en liten del koppar vid proberkammaren uti proberugn.
      Huru det förra tages uti härden, se Garning. Vid några tyska kopparverk tagas flere sådane garprof, såsom: då slaggen, hvilken i början varit svart och brun, ändteligen begynner at få röd färg, hvarigenom gifves tilkänna at kopparen snart vil blifva gar, tages första profvet medelst garspikens hastiga indoppande genom forman uti den flytande kopparen. Det som då fastnar på järnet har en slät och fin yta och heter därföre glatte Gahre, hvilken på några ställen är likasom med fina trådar öfverlagd; inuti är den någorlunda röd, men har några få gula fläckar. Om garningen drifves ännu längre, tages åter prof på lika sätt, då den på garspiken fastnade kopparen kännes på ytan sträf och taggig. Detta prof får namn af rauhe Gahre, hvarvid kopparen har hvassa taggar uti främsta kanten, hvilka kallas skägg, eller Bart, med ganska skön röd färg uti brottet. Detta är vanligen prof på högsta finhet, hvartil garningen drifves; men desse märken inträffa egenteligen på blyhaltig koppar. Däremot om den är af kiesige malmer, utfaller garprofvet på lika sätt som med Falu koppar vid Avesta.
      Garprof på råkoppar uti proberugn göres i synnerhet på två sätt, såsom:
      a) På skärfvel proberas den råkoppar, som räknas för lättsmält och kan vara af naturen något blyhaltig. Hela processen består däruti at en centner proberare-vigt af sådan koppar upsättes med schernitzel på en förut insatt och glödgande skärfvel uti väl upeldad proberugn och, på det kornet då må lätt kunna ses, affilas bräddarne på tvenne sidor af skärfvelen och äfven dess botten på en sida nedinunder, at han står lutande. Ganska stark hetta gifves med inlagde brandstycken uti muffelen. Om kopparen är något blyisk, plägar han snart gifva tecken, med små pärlor på ytan, til smältning. At påskynda smältningen tilsättes 1/10:del, eller 10 skålpund, körnadt bly, som måste vara tilhands uti en schernitzel. Ventilerne kunna då igenslås och hettan ökas det fortaste som möjeligt är, genom blåsning med en eller tvenne handpustar under muffelen, til dess kopparen kommer uti full drifning helt ren och med blommor. Hettan minskas då och i fall något arsenikaliskt, eller antimonialiskt, skulle vara ibland kopparen, fläktas därpå sakta med handpusten. Så snart en hvit hinna slår sig öfver kopparen, är tecken at något främmande ännu är qvar och bör då med blåsningen längre fortfaras. Men om drifningen går qvickt, kan skärfvelen dragas lite närmare mundlocket, dock för all ting at det ej stelnar. Sedan måste noga i akttagas när kopparen slår Blyblick, som sker då en hvit hinna hastigt fläktar öfver kornet och blommorns drifning uphörer. Hettan måste då hastigt ökas med alla ventilers updragande, at Kopparblicket, som snart därpå följer, måtte ske med stark hetta. Denne blickning går som et hastigt sken öfver skärfvelen. När det är förbi, uttages skärfvelen med kornet, släckes genast uti vatten, kopparen renkratsas och väges samt beräknas sålunda: 1:o, tillägges et skålpund för hvart 10:de, som fela af centnern, eller af 100:de, hvilka vanligen förbrännas af rena kopparen. 2:o. Emedan förfarenheten lärt at 10 skålpund bly under garningen förtära 1 procent koppar, så måste äfven denne förlust tilläggas. I anledning däraf, och om det garade kopparkornet väger, til exempel,          70 skålpund,
      Tillägges kopparförslaggning           3 -
      Blyförtäring                                       1 -
Således är profkopparens rena garkopparhalt            74 skålpund.
      b) Då råkopparen ej är mycket järnhaltig, men strängsmält, kan garning göras på capell, hvilke kortast på det sättet tilgår at tvenne capeller hållas väl upeldade uti proberugnen. På hvardra upsättes 4 centner bly och, då blyet kommit til drifning, upsättes på den ena ½ centner af den råkoppar, som skall proberas, och på den andra tillika ½ centner ren garad koppar. Begge capellerne hållas uti lika eldgrad och väl hett emot blickningen. Så snart den är förbi, afkylas profven. Hvad råkopparkornet då väger mindre än garkopparkornet är råkopparens afgång. Til exempel om det senare väger                                   30 skålpund
och det förra                                    20 - 
så är rätta afgången                        10 skålpund.
      Således innehåller ½ centner af denna råkoppar 40 skålpund garad koppar, eller 80 procent. I anseende til den stränga hetta som råkopparprof fordrar, i synnerhet på skärfvel, är säkrast om detta prof göres under lös muffel, som inlägges för blästern uti proberäsjan, at insatspusten kan brukas til dess uphettande. At befordra så väl järnets förslaggning som kopparens smältning, är nyttigt at tilsätta litet borax på skärfvelprofvet. Desse Garprof, eller Finprofpå koppar, finnas uti alla proberböcker merendels bråksamt och otydligt beskrifne, men grundeligast uti CRAMERS Metallurgie, 2 Del, s. 131.
      Om de garade kopparkornens renhet kan antingen dömmas af en högröd kopparfärg uti brottet, eller ock märkes det af et streck på probersten, jämnfördt med strecket af en väl garad koppar. 
      Rå- eller svartkopparens renhet skulle säkrast kunna utrönas med garprof på våta vägen, om kopparen uplöses med skedvatten och fälles på blankt järn, som på små profkorn bäst kan låta sig göra, om försiktigt därmed förfares.

Garspik (Gahreisen, Probeisen) är et litet järnspett, 1 ½ aln långt, rundt och en tum tjockt vid begge ändar, men smalt midtuppå: brukas enkom vid tyska garmakerierne at därmed taga garprof, men här i riket nyttjas formspiken härtil, dock ej så ofta, emedan detta märke nu mera vanligast tages i sjelfva garhärden, allenast med tilhjelp af skyffelen.

Garugn (Spleissosen) kallas en garhärd då, när den är öfvertäckt med et eldfast hvalf: när råkopparen därunder på en mycket platt härd nedsmältes med flamma af ved, ris eller stenkol, som inlägges på et rift uti en vid härden varande särskilt eldstad: när därvid lämpade bäljor nyttjas mera til slaggens afdrifvande än til smältningen: när slaggen afdrages genom en särskilt öpning(Gassenloch), och när kopparen efter nedsmältning och full garning utstickes uti en eller tvenne därinvid lämpade djupare stickhärdar (Spleissheerde), hvaruti spritning, eller slitning uti skifvor, förrättas. En sådan ugn kallas uti TysklandGaar- eller Spleissosen och nyttjas uti Sachsen, på Harz, uti Ungern och flerestädes, i synnerhet på segrad koppar, som ännu är blyhaltig och således lättsmält. Den finnes beskrifven i synnerhet uti SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 147 samt bör egenteligen räknas under Cupolo-ugnar.
      Ehuru fördelaktig en sådan garugn kan vara til skogsbesparing för blyhaltiga och lättsmälta arter, är den likväl intet tjenlig för vår svenska järniga och hårdsmälta koppar.

Gas Helmontii, Se Luftsyra.

Gata, Gjutränna, på franska la Couler, kallas vid järngjuterier den ränna, som göres uti sanden, hvaruti järnet kommer at rinna ifrån masugnsstället til det neddämde motet.
      Gata vid silfverdrifning, Se Gletegata.

Geanthrax, Se Bräntorf.

Gediegen heter den metall, som af naturen finnes danad uti metallisk form, eller med alla de egenskaper och kännetecken, som har och en metall särskilt tilhöra, såsom: at äga den specifiqua tyngd som den tilkommer: at kunna utan föregående beredning smältas, de ädla utan tilsats och de oädla allenast med tilsatt phlogiston. Ibland de hela metaller finnas allmännast gediegne Guld, Platina, Silfver, Koppar och Qvicksilfver: Järn och Tenn sällan: Bly aldrig. Vanligen händer likväl at en gedigen metall är blandad med en annan: guld, til exempel, är gärna smittadt med silfver eller koppar, platina med järn, o.s.f.
      Ibland halfva metaller träffas gediegne: Vismut, mäst alltid; Kobolt, Nickeloch Arsenik stundom: Regulus Antimonii, eller Antimonii-metall, sällan; Zinkförmodeligen aldrig ren, men nog nära därintil uti zinklblomma och zinkglas.
      Flere mineralier och salter, såsom: Svafvel, Vitriol, Koksalt, Alun, Saltpetter och Alkali minerale, förekomma äfven stundom af naturen renade, eller gediegne, om detta namn får antagas på sådane ämnen. Mera om gediegna metallers och mineraliers förhållande ses under deras särskilta namn.

Geisbergersten (Geisbergerstein) kallas en grönaktig hälleart, eller granit, sammansatt af qvarts, specksten, glimmer och någon lera. Den förefaller dock af många förändrnigar i utseende, efter dessa beståndsdelars olika färgor, i det både speckstens- och glimmerfläckarne visa sig stundom hvita och en annan gång gröna, eller svarta, och så vidare. Af denna stenart består til en stor del det bekanta höga Gotthards Berg uti Schweiz, ända up til spetsen. Den har af nyaste mineraloger fått namn af Saxum concretum, micaceo corneum, granulis puculatum. Se Herr GRÜNERS Beyträge zur Naturgeschichte des Schweizerlandes, samt CRELLS Beyträge zu den chemischen Annalen, första Band, 1786, sid. 31-41; hvarest denne stenartens chemiska undersökning af Herr Prof. HAQUET finnes införd.

Gelatina (Gallert) kallas en löpnad eller stelnad uplösning af någon mineralisk kropp uti vitriol- eller saltpettersyra, då nemligen uplösningen, som först är flytande, stadnar som et gelé, eller som en klar stärkelse, efter något stillastående.
      Sådan egenskap äga alla de stenarter, som få namn af Zeolither (Se detta ord), och hvilka uti sin sammansättning äga någon viss proportion af kalk, eller alkalisk jord, med lera förenad, såsom de hufvudsakeligaste delar, hvaraf denne egenskap härrörer, ehuru någon del af andra arter, såsom kisel och metalliska inblandningar, kunna tillika vara därmed förenade. Sådane äro ockSkörlarter och Turmaliner, som äga den egenskap lika med zeolithen at gäsa som borax för blåsröret med lamplåga. Se Turmalin och Skörl.
      Om kalken är allenast ¼:del emot leran, kan kiseln däruti vara inblandad til något öfver hälften emot leran, utan at förtaga den gelatinerande egenskapen, allenast syran förmår at likasom utsuga den inblandade kalken, eller alkaliska jorden. Til någon uplysning härutinnan kunna följande uti smälthetta förenade blandningar märkas, som både med skedvatten och vitriolsyra ägt den egenskap at gelatinera, såsom:
      1:o. En til et mycket hårdt glas sammansmält blandning af lika delar cölnisk lera och kalk.
      2:o. Af lera 5, kalk 3 och borax 2 delar.
      3:o. Kalk 3 och borax 2 delar.
      4:o. Kalk 3, qvarts 2 och borax 2 delar.
      5:o. Qvarts och kalk til lika delar uti sträng hetta allenast sammanbakade.
      6:o. Gulbrun Bössflinta, smält med lika mycket kalk til glas.
      7:o. Grofspeglig fältspat med lika mycket kalk, smält til glas.
      8:o. Flussspat och kalk, hälften af hvardera, som lätteligen smälter til glas och gelatinerar häftigt med mineralsyror.
      9:o. Utlutad björkaska smälte svårligen til glas, men gelatinerade sedan starkt. Detta göra äfven hammarsmedsslagger, i anseende til den däruti insmälte askan af kolen.
      Häremot har af följande arter ingen gelatina med syror kunnat erhållas, nemligen:
      1:o. En kalkblandad obränd lera gelatinerar intet rå, men väl efter smältning.
      2:o. Ren cölnisk lera, hvarken bränd eller obränd.
      3:o. Ren kalk och 
      4:o. Ren gips intet heller.
      5:o. Qvarts 5 delar, kalk 3, borax 2 delar, smält til glas.
      6:o. Qvarts 9, kalk 7, borax 4, smält til glas.
      7:o. Glas af qvarts 2, kalk 2 och borax 1 del löses väl något litet, men gelatinerar ej.
      8:o. Gement bouteilleglas löses litet af vitriolsyra, men gelatinerar ej; och ännu mindre 
      9:o, Hel- och halfcrystall af Stockholms glasbruk.
      10:o. Smält trapp aldeles litet.
      11:o. Rå fältspats pulver ej heller.
      12:o. Glas af väl bränd och utlutad ormbunke-aska gäser intet med syror och gelatinerar ej heller, men löses dock ganska litet.
      Då förenämde gelatiner väl edulcoreras och långsamt torka, blifva de hårda, men brista sönder i små stycken: upglödgade kunna de sedan intet lösas af syror och likna i sådant afseende naturliga stenarter, som ock på något dylikt sätt tyckas hafva tilkommit.
      Häraf kunna åtskillige nyttige slutsatser dragas, såsom:
      a) At kalken är et nödvändigt bidragande ämne til stenarters gelatinering, ehuru den i synnerhet åstadkommes af kiseln och händer allenast då, när desse begge arter äro uti en viss proportion emot hvarannan. Huru vid gelatinering tilgår, ses närmare under Zeolith.
      b) At grofva glassorter, där mycken aska ingår, ej med säkerhet kunna emotstå uplösning af syror.
      c) At trapp uti glassatser kan bidraga til bestånd emot syror.
      d) At askan af ormbunkor är minst benägen at uplösas, o.s.v. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 286.

Gelf, eller Gelft, kallas i Ungern vanligen sådan kies, som håller guld och stundom den som håller silfver. Gelferz däremot betyder vid Neusohl en gul kopparmalm, eller kopparkies, som håller 8 til 10 procent koppar, men intet silfver. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 47, 159, och VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 217.

Gemma divi Stephani, Se Agat.

Gems kalla tyska bergsmän den stenart, som träffas då man först kommit genom damjorden in på berghällen.
      Emedan tyska Erzgebürge, eller hällearten uti deras malmförande berg, nästan allmänt består af Gneis, så kan ock Gems, i anseende til stenämnet, räknas at vara af enahanda art. Den finnes hos WALLERIUS, uti des Syst. Min. T.I. s. 411, vara uptagen ibland hällearter, såsom en skifring skimmerrådande ställstensart, men kan ock vara en annan lös, skölig, vittradoch likasom murken bergart.

Geneis, Se Gneis.

Genhammare, Se Gjenhammare.

Geodes. Detta namn tillägges gemenligen de så kallade Crystalläplen, som äro runda eller ovale stenbollar, inuti ihålige och ofta fylde med crystaller. Om det yttre skalet består af agat eller jaspis och ihålighetens beklädning inuti af rena qvartscrystaller, få sådane bollar namn af Melones montis Carmel. - Geodes kallas ock ihålige tomma Ætiter, formerade stundom af någon med järnochra sammangyttrad sand. Sådane finnas uti en liten bergshöjd vid Marly i Frankrike och flerestädes.

Geschicker, eller ädla Geschicker, kallas i allmänhet de klyfter och gångarter, som tjena at göra et malmfall, eller en gång, fyndigt, eller malmförande, eller är skickeligit at bidraga til förädling. Tvärtemot heter hos Tyskarne det Fäule, som stundom gör gångarne ofyndige. Til geschicker rälnas således: 1:o, ädla klyfter, som infalla med hufvudgången. 2:o, andra gångar, som åstadkomma förädling. 3:o, Bergarter, som äro af mildare art och mera benägne at vara malmförande. 4:o. Med ädla Geschicker förstås äfven de smalare gångar, som ändå föra gedieget silfver tillika med mycket rika malmer af Glaserz, Roth- ochWeissgülden m.m. De mägtiga gångar, som innehålla Kieser, Kopparmalmer, Blyglanser, m.m. sägs föra grofva geschicker. 5:o. Vid flötsverk och äfven vid strykande gångar innebegripes under namn af das Geschikke så väl sjelfva flötsen, med dess tak och sola sammantagit, som ock hela gången, tilhopa med dess hängande och liggande väggar. Se CANCRINI Berg- und Salzwerkskunde, 4:ter Theil, s. 16 och 25.

Geschiebe kallas väl i allmänhet alla lösa stenar, eller utkast, hvilka visa tecken at under någon förstöring hafva blifvit lösrifne ifrån fasta hällar och berg, men egenteligen förstås ibland bergsmän med geschiebe sådane lösa stenarter, som vanligen förefalla uti malmförande berg samt innehålla några malmer, eller kännemärken därtil, eller ock några sådane stenslag, hvilka äro mera sällsynte och förtjena at för vissa behof eftersökas uti fast klyft.
      Stundom kunna dylike geschieber gifva anvisning til nyttiga mineraliers upsökande, såsom:
      a) Då de träffas med friska kanter och anbrott, samt tyckas således gifva tilkänna at de måtte hafva deras härkomst ifrån något icke långt därifrån belägit berg; hvaremot de, som hafva kullrige och afnötte kanter, utmärka at de af någon vattuflod, eller långt rullande, kunna vara så vida skilde ifrån deras hemort, at föga hopp eller anvisning til dess upletande kan gifvas.
      b) Om många geschieber finnas på jordytan strödde uti något visst väderstrek, kan anledning däraf tagas at uti samma direction utspana något berg,  hvarifrån de kunnat lösrifvas, fast det ock stundom kan vara på några mils afstånd därifrån.
      c) Genom en god kunskap om hvarjehanda allmänna hällearters och stenslags säkra kännemärken, samt om de uti vissa landsorter rådande bergslag, kan i synnerhet dömmas om den art, hvaraf geschieber allmännast bestå, äger någon motsvarande fast klyft uti nejden. Häraf kan ock slutas at en noga känning af bergarter är ganska nyttig vid detta och flera tilfällen.
      d) Där geschieber träffas på lågländta ställen, kan efterses om icke de ifrån högre i nejden belägne berg kunna hafva nedrullat under bergens förstöring. Detta lärer dock sällan inträffa, hälst af många exempel kan visas at geschieber af främmande arter ofta finnas på de i orten varande högsta bergkullar. På Osmundsberget uti Rättviks socken, til exempel, som består af flolägrig kalk, finnas på största höjden mycket stora gråstenar af fältspat, qvarts och skimmer, som ej hafva motsvarande berg näramre än på ½ mil, och hvilka berg äro lägre än Osmundsberget; mångfaldiga flera dylika exempel at förtiga, som finnas öfver hela jordklotet och tyckas vittna om mer än en jordskorpans undergångne förstöring, i synnerhet af mägtiga vattens öfversvämningar. Om geschieber och om anledning däraf til malmletande, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 190.
      På utländska orter finnes stundom bergverksrörelse gångbar ensamt på geschieber. När malmerne ligga uti smärre korn ibland sand, jord och grus, som ofta händer med tennmalmer, zinngraupen och zwitter, samlas de medelst så kallade Seifenverk (Se detta ord); men då därvid zwittern träffas uti större geschieber, blifva de vid bok- och vaskverken tilgodogjorde. Exempel därpå finnes vid Johanngeorgenstadt. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 334.

Geschvorner äro bergskunnige ämbetsmän, som af Kongl. Bergs-Collegio i bergslagerne tilsättas at hafva inseende vid grufvearbetet, at det efter rätt bergmansvis drifves, såsom: at grufvor brytas med säkerhet för framtiden: at band, pelare och bergfästen lemnas på nödige ställen, som då med inslagen krona utmärkas: at malmanvisning ej må af oförsiktigt arbete förbigås: at arbetsplaner för grufvedriften utstakas: at anledning gifves til malmens återfinnande vid förefallande afskärningar, eller förtryckningar: at försiktiga beting göras til omkostnadens lindrande: at farter och hvad til upfordringen hörer hålles i god ordning: at tjenligaste grufveredskap må nyttjas, m.m.

Geurgie kallas del del af chemien, som afhandlar jordarternes kännedom och egenskaper. Således är den det samma som Chemia Lithurgien. Se ordetChemie.

Giallo antico är en uti Italien bekant serpentinart ifrån Grekeland, som skall vara så genomskinlig at den brukas til fönsterrutor.

Giallo di Verona är en vacker gul marmor, som fås vid Verona i Italien. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 397.
      Giallo di Siena är en marmor af lika färg ifrån Florenz.

Giallolino, Se Neapelgult.

Giesspuckel är et ingjöte uti conisk form, med en skarp nedvänd spets af messing, eller järn, hvaruti metaller gjutas efter smältningen, då de skola skiljas ifrån slagger och concenteras uti den coniska spetsen. Ritning och beskrifning ses af CRAMERS Metallurgie och flera proberböcker.

Giftkies, Se Rauschgelb och Misspickel.

Giftmjöl kallas den arsenikrök, som dels upstiger vid arsenikaliska malmers rostning och smältning samt sätter sig i skorstenar, eller särskilt därtil gjorde canaler, i form af et hvitt eller grått mjöl, men samlas i synnerhet vid arsenikaliska koboltmalmers rostning uti långa rökfång och renas sedan genom sublimation til hvit crystallinisk arsenik.

Giftsten, Se Arsenikmalm.

Gifva eld vid gjuterier, Se Eld.

Gilbe är en gul järnochra, eller rost, merendels tilkommen af förvittrad svafvelkies, eller någon annan järnhaltig, lerartad jord, eller stenart, och får detta namn då den finnes uti malmgångar af ädla arter, men kallas Ochra, då den förefaller uti dagskorpan.
      Den gifves af åtskillig färg, såsom gul, då den egenteligen får namn af Gilbe och kan tilfälligtvis innehålla gedieget silfver, eller andra rika silfvermalmer, då den förefaller uti sådane malmgångar. Följer äfven cinnober och gedieget qvicksilfver, där desse arter gifvas, såsom uti de Zweybrückiske och flere cinnobergrufvor. Om färgen är brun får den heta Bräune, så snart den visar sig uti förenämde anbrott, och Silberbräune, om den händelsevis är silfverhaltig, eller Silberröthe, om den är af röd färg och dylik halt. Svart kallas den af samma grund Silbermulm, som är mera sällsynt, men har dock, likasom de öfrige, fin färg af järn, och är ofta en gångart för qvicksilfvermalmer; härrörande merendels af en förvittrad svart lerskiffer. En röd bolus af samma lynne är äfven en god följeslagare uti qvicksilfvergrufvor. Se FERBERSBergmänn. Nachr. von Zweybrücken &c. s. 29.
      Vid Johanngeorgenstadt i Sachsen och där varande malmgångar träffas ömnigt Gilbe samt Bräune, hvilka där anses med så mycket mera upmärksamhet, som de ofta medföra den rika Hornerzen och, jemte glaserzschvärze, utgöra dess följeslagare, så at man af infallande gilben gör sig hopp at snart råka hornerz, eller dylike lönande anbrott, hälst denne ochra härstädes äfven ofta innehåller så väl gedieget silfver, som flera dess malmer och äfven gediegen koppar m.m., på lika sätt som gedieget qvicksilfver däruti träffas vid qvicksilfverbergverken. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 259, 265, 275 och 279.
      At gilbe tilkommit af järn röjes snart uti elden. Efter lindrig glödgning får det en röd färg och blifver svart uti starkare hetta samt går ändteligen til en svart slagg: drages äfven i detta tilstånd af magneten. Med blåsröret vinnes snart uplysning om dessa egenskaper. Kokning uti skedvatten utdrager äfven silfverhalten, om någon finnes, som sedan uptäckes med hvitt nederlag af uplöst koksalt uti vatten.

Gilft, Se Gelft.

Gilla vitrioli är et hvitt salt, som erhålles antingen af moderluten efter den gröna vitriolen, sedan inga riktiga vitriolcrystaller mera vilja sätta sig, eller ock af caput mortuum, eller colcotar vitrioli, då den mästa syran genom elden redan blifvit utdrifven. Detta salt kan svårligen bringas til crystallisation, om icke med tilsats af litet alkali, som fäller järnet och får då en smak, som liknar alun, men är dock intet annat än en svag vitriolsyra med litet järn förenad, hvilket förlorat sitt mästa phlogiston och gifver således en blek färg. Det innehåller likväl intet någon lerjord, som är aluns enda grundämne, så framt icke uti malmen, eller kiesen, varit någon sådan jord, som af öfverloppssyran kunnat uplösas. Om någon främmande metall, såsom zink eller koppar, varit uti vitriolen, så kan ock hända at dess Gilla, som af colcotar blifvit utlakad, äfven är smittad af dessa metaller. Häraf kommer at man hållit denna Gilla för en egen art af salt, hvilket fordom af några blifvit nyttjadt såsom kräkmedel i medicin.

Gillenstein kallas uti Schweiz en med grön asbest inblandad qvartsig hälleart, som därstädes skall utgöra hela berg.
      Geis- eller Gleisbergersten är en art granit, som äfven förefaller uti Schweiz. Se ordet Geisbergersten.

Gima betyder uti grufvor sjelfva mynningen, eller ingången, til en ort. Se Ort.Gima. Kallas ock främsta öpningen uti en calciner- eller glödgugn, där godset inlägges och uttages. Beklädes, eller utfordras, gemenligen med en fyrkantig tackjärnsram.

Gips kallas den sten- eller jordart, som består af kalk mättad med vitriolsyra. Uti stenhärdad form liknar den närmast en grangnistrig fjällig kalksten; men äger ej samma hårdhet, utan kännes mjuk och vek emot knif. Dess specifiqua tyngd til vatten är funnen vara som 2,324 til 1,000. Den gäser ej märkeligen med syror, hvarken rå, eller bränd, och löses ej heller däruti: uti medelmåttig hetta fatescerar, eller förlorar den snart sitt glittrande utseende och blir mjölig: sönderslagen til små stycken och inlagd uti en väl uphettad bakugn, hvars öpning sedan igenmuras, får gipser däruti, efter afsvalning, en lagom bränning, förlorar sitt crystallisationsvatten, blir hvit, opak, och pulveriseras sedan lätt til et hvitt mjöl, som har den egenskapen at med vatten upblandadt til en tjock välling, hvilken af tyska arbetare kallas Estrich och af Fransoser Platre, antaga en liten varma, stundom med lukt af ruttna ägg, och efter några timmar hårdna til en fast stenmassa. Den är således ganska tjenlig at därmed afforma allehanda bilder och prydeliga arbeten. Dock måste denne massa ej länge omröras innan den gjutes i sin form. Uti glödgningshetta förlorar gips sin egenskap at hårdna efter upblandning med vatten och kallas då dödbränd. - Om rå gips pulveriseras fin och lägges uti en järngryta, som ställes på elden, och gipspulvret ständigt omröres, så länge det likasom kokar och til dess det förlorat sin gulaktiga färg och sitt glittrande, samt blifvit väl hvitt, utan at fullkomligt glödga, vinner det äfven samma förmåga at hårdna med vatten.
      Uti strängaste hetta förlorar gipsen föga någon vitriolsyra och ensam låter den svårligen smälta sig i digel: men för ljuslåga med tilhjelp af blåsröret kan den smältas, om den blå lågen ställes emot gipsens skifring. Uti smältningsgraden visar den i synnerhet en stark attraction til flussspat och går uti olika tilsatser därmed ganska fort til et hvitt opakt glas, liknande en ren emaille, hvartil det äfven kan nyttjas.
      Et litet gryn af gips, som lägges nära intil lika mycket flussspat på et kol, förenar sig därmed vid första upglödning af ljuslågen för blåsrör, likasom med magnetisk attractionskraft, och smälter snart til en hvit glaspärla, som under smältningen är klar, men efter afkylning blifver opak. Medelst detta rön igenkännes lätt en obekant sten, om den är gips eller flussspat. Efter denna förening smälter blandningen sedan svårligen.
      Med eldfast lera smälter gips likaledes i öpen eld: calcinerad på öpen skärfvel med tillagt kolstybbe gifver gipsen en hepatisk svafvelluk och decomponeras, i det vitriolsyran förflyger och återstoden är en kalk, som gäser med syror. - Denne decomposition åstadkommes äfven genom sammansmältning med 5 eller 6 delar ren pottaska, då kalken sedan befrias ifrån syran, och saltet genom utlakning med vatten frånskiljes.
      Då kalkjord är uti vatten, eller svaga syror uplöst, såsom uti deliquesceradt Sal ammoniacum fixum, fälles den med vitriolsyra til en gips; dock ej fullkomligen.
      Om krita, eller kalkjord, mättas med vitriolsyra, upkommer äfven däraf en art gips, som likväl intet får den egenskapen at så fullkomligen hårdna efter upblandning med vatten, som den naturlige. Om gips uti naturlig jordaktig form jämnför ordet Bergmjöl. Den har Den har förefallit ömnigt uti Chur-Sachsen och vid Hall, och ej bestått af annat än förvittrad gipsspat. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 59.
      Gipsen har den egenskapen, lika med kalk, at kunna lösas uti 1000 gångor så mycket kokande vatten, eller så at 8 gran gips lösas uti 8 unce vatten; i anseende hvartil den också af Hr. Prof. BERGMAN och flere nyare Chemici blifvit räknad til jordaktiga medelsalter, under namn af Calx vitriolata. Dess rättighet at stå qvar ibland stenrikets prydeligaste alster blifver därigenom intet förminskad.
      Gips finnes på somliga orter uti hela berg, såsom uti Montmartre nära vid Paris, hvarifrån vårt rike äfven måste taga sina behof, så vida den här ej blifvit funnen annorlunda än uti tunna lager ibland kopparmalm vid Falun och uti Andrarums skifferbrott, vid Besninge koppargrufva samt, i form af Sinter ellerSkorpsten, uti gamla grufvor vid Wästra Silfberget.
      Gipsen förefaller under mångahanda lynnen och tilfällige färgor. Den finaste och dyrbaraste får namn af Alabaster. Se detta ord. Den, som tyckes vara sammansatt af många trådlika crystaller, kallas Alabastrit. Se ordet Strålgips. Den bladige spatlika får egenteligen heta Selenit, eller Gipsspat, och är eljest den samma som rätteligen kallas Marienglas, eller Glacies Mariæ, så snart den är klar och genomskinlig samt kan delas uti tunna, något litet böjliga lameller; men bör ej förblandas med en art glimmer uti stora skifvor, som är känd under namn af Ryssglas, ej heller med den klara rhomboidaliskaDubbelsten, som hör til kalkslägtet och äfven kallas Islands Crystall. SeDubbelsten.
      All gips kan med skäl kallas crystalliserad, såsom varande et terrestriskt salt, ehuru crystallisation uti de täta stycken är både otydelig och omärkelig; men då den visar sig uti formeliga och hel- eller halfklara crystaller, räknas den af Mineraloger til Selenit. 
      Selenitens allmännaste och redigaste figur är en rhomboidalisk platt decaëdre, eller rhomboidalisk skifva, med triangulaira kanter, som tilsammans utgöra 10 sidor. Sådane äro de klara skifvor, som få namn af Marienglas, ellerFraueneis. Denne crystallfigur förekommer under många förändringar, dels uti liksidig rhomb, dels uti långa crystaller, dels med mer eller mindre trubbiga hörn o.s.v. Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har uti sin Cristallographie T.I. s. 441 o.f. upräknat och med tydelige ritningar visat 7 särskilte variationer, utom flera därtil hörande mindre förändringar. Uti Italien kallas gipscrystaller Spechio d'asino. Sådane har Herr FERBER sedt i Siena af 4 tums längd och 2 tums bredd, anskutne i sned rhomboidalisk figur. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 304.
      Ibland mindre tydeliga crystallisationer kan räknas den viggformige, hvaruti den ena kilen tyckes sitta uti den andra. Den finnes ömnigast uti gipsbrottet vid Montmartre. På detta ställe, äfvensom i England, träffas äfven gipsen crystalliserad uti lång oval figur, eller med breda eggar åt begge ändar, liknande en stenhacka utan öga, med kulriga långsidor och inuti med en synlig strimma, eller axis, efter längden, hvaremot lamellerne stöta tilhopa. Alla desse crystaller gå vid sönderslagningen uti tunna skifvor.
      De klaraste och mäst reguliere gipscrystaller finnas gemenligen lösa uti en fin hvit mergel, eller lera, vid gipsbrotten, eller uti druser vid malmgångar. Åtskillige variationer däraf kunna äfven ses uti WALLER. Syst. Min. T. I. s. 163, samt uti VON BORNS Lithophylacium, hvarest många mera sällsynte förändringar af gipscrystaller upräknas, såsom pyramidaliske, tetraëdriske, cubiske, pentagoniske i pyramider, trapezoidiske, polygoniske m.fl. ifrån Schemniz i Ungern, Herrngrund, Joachimsthal i Böhmen, Seibenburgen, Freyberg, Harz, Schneeberg och flerestädes.
      Utom det stora gipsberget Montmartre vid Paris, hvarom Hr. PRALON utiJournal Physique, 1780, s. 284 o.f. gifvit en ganska accurat beskrifning, hvilken uti Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie är införd, finnes gipsen på mångfaldiga orter til öfverflöd uti Frankrike, England, Tyskland, Ungern, Schweiz, Italien, Spaninen m.m.
      Uti gipsbrottet vid Montmartre äro äfven träffade petrificater, i synnerhet en Ornitholith samt intryck af fiskar, tänder och flera benrangel, som liknat sig at vara amphibier.
      Groftärnig gipsspat, under namn af Spiegelspat, infaller ofta vid Schneeberg i Sachsen, stundom genomdragen medm glaserz, eller ock med giftkobolt, eller arsenikalisk kies, i hvilken händelse han får heta Tingererz. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 231. Eljest vid tyska bergverken, i synnerhet uti Sachsen, kommer den crystalliserade gipsen under åtskilliga namn, såsom Fraueneis, Schiffergips, Gipsdruser, Gipscrystaller, Federgips. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 158.
      Til gipsslägtet har ock Tungspaten af de flästa Mineraloger för detta blifvit räknad; men genom Herr BERGMANS och flere nyares rön har nu mera blifvit uptäckt, at denne spatens grundämne icke är kalk, utan en egen jord, som fått namn af Tungjord, hvaraf tungspaten i förening med vitriolsyra tilkommit. SeTungspat. 
      Den bekanta Bononiska Stenen har ock blifvit ansedd för en gipsspat, i anledning hvaraf någre trott det alla gipsspater skulle kunna erhålla den egenskap at, efter en lindrig bränning, på lika sätt draga ljuset til sig utur solskenet, och sedan någon stund blifva lysande i mörkret; men senare försök hafva visat at den Bononiska sten, som äger 2 gångor större specifique tyngd än gips, rätteligen bör höra til tungspatsslägtet och at dess lysande egenskap intet tilhörer gipsarterne. Se vidare ordet Bononisk Sten.
      Utom den hos bergsmän antagne och redan anförde bemärkelse på ordetSelenit, förstås därmed hos Chemiska Auctorer den gips, som med konst tilkommer, då kalk uplöses uti vitriolsyra, hvarutur seleniten sedan crystalliseras; eller och den, som med vitriolsyra fälles utur uplösningar af kalk uti et hvitt pulver, bestående uti fina fjäll, likasom gips. Denne är dock sedan mera lättlöst uti kokande vatten och kallas egenteligen Kalkselenit, til skilnad ifrån den art af Mica, eller skimmer, som fått namn af vitrum muscoviticum och äfven blifvit räknad under selenit, ehuru den består af kiselartadt grundämne.
      Om den så väl med konst tilredde som den naturliga gipsen, se BEAUMÉS Chemie T.I. s. 253 o.f. Herr BEAUMÉ har funnit at gipsen kan med tiden förvandlas til en mergel, eller lerart, och at verkelig alun däraf kunnat produceras.
      På de orter, där gips finnes ömnigt uti jord och berg, såsom omkring Paris, där förekommer ofta gipshaltige brunsvatten, som också kännes af en jordaktig smak, men röjes än säkrare med tilslagen uplösning af qvicksilfver, hvilket af et sådant vatten snart præcipiteras til Turpetum minerale.
      Gipsens allmänna egenskaper äro:
      a) At kännas mjuk och ej sträf emot knif, eller stål.
      b) At ej gäsa med skarpaste syror.
      c) At med salmiak sammanrifven ej gifva någon lukt af salmiakspiritus.
      d) At efter bränning ej gäsa eller gifva stark hetta med vatten.
      e) At, efter lindrig bränning, med vatten upblandad straxt hårdna, utan tilblandning af sand, som kalken behöfver.
      f) At ändteligen kunna smältas per se med skummande för blåsrör och bränglas. Jämnför ordet Eldhärdningar.
      g) At ganska lätt smälta til hvit emaille för blåsrör med tilsatt flussspat.
      h) At kunna decomponeras och blifva til kalk genom bränning med phlogiston, eller smältning med alkali, och at af den luten producera en tartarus vitriolatus m.m. Detta utgör nog säkra skiljemärken ifrån kalksten, eller marmor, hvarmed gipsen fordom blifvit så mycket confunderad.
      Tungspat åter skiljer sig lätt ifrån gips genom sin ovanliga specifiqua tyngd och flera olika egenskaper, som under ordet Tungspat anföras.
      Gipsens vidsträckta nytta uti byggnader, samt konster och handtverk, är til det mästa nog allmänt bekant, såsom: at därmed formera tak och oändeliga slags prydnader, bilder, aftryck och bord, med prägtiga målningar och färgor; dock alt uti våningsrum och under tak, emedan gipsarbeten ej väl tåla fria luftens åtkomst. Litet gips blandad uti glas gifver en gul glasfluss.
      Gement grönt eller bouteille-glas, cementeradt med gipspulver, erhåller däraf en vacker blå färg, då äfven förtages både dess bräcklighet och lätta art at smälta uti glödgningshetta. Se Glas. Med flussspat gifver gips et godt ämne til emaille på koppar: är också en tjenlig tilsats uti äkta porcellain, m.m.

Girasol antages at betyda det samma som Opal, men skiljer sig något därifrån och är, som Hr. DUTENS försäkrar, rätteligen en art Calcedon af större hårdhet än Opal, och med blandad färg af hvitt och rödt, spelande med et svagt sken af blått och gult, i synnerhet då han är slipad i klotform. På tyska heter den Sonnenstein. Dess förmåga at reflectera solstrålarne ifrån en fläck, som flyttar sig rundtomkring, då stenen vändes, har gifvit anledning til namnet Girasol, hvilket på Italienska betyder en omlöpande sol. Denna egenskap äger han likväl ej så fullkomligt, som Opal och Kattöga. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 105. En annan förändring härutaf nämnes under ordet Argentin.

Gissel, på fransyska la Couche, le Jet, kallas vid järngjuterierne inloppet, eller den öpningen, hvarigenom metallen inflyter uti ler- sand- eller järnmotet, och hvarefter en tapp blifver sittande, som varm afslås och äfven får namn af Gissel, eller gisselhufvud. På grytor och kittlar kommer alltid gisseln at sitta midt under bottnen.

Gjenhammare är en stark järnögla, i form af en hammare, som fastkilas på stjerten, eller den korta ändan af hammarskaftet, för en Svans- eller Kniphammare. Se Tab. XIX. Fig. 8.
      a, Nacken,  hvarpå hjulstockskuggen slår vid hammarens uplyftning. Den är stållagd.
      b, Ögat, hvarigenom hammarskaftet sitter fastkiladt.
      c, Nedre ändan, äfven stållagd, som skall göra genslaget emot gjenhammarehällen. Jämnför ordet Kniphammareställning. 
      Gjenhammarehäll (Preller) kallas en tjock smidd, eller guten järnhäll, hvaremot gjenhammaren slår under smidningen, at därmed föröka slagets styrka och hastighet.
      Gjenhammarestock är en grof stock ner vid golfvet uti en kniphammareställning, hvaruti gjenhammarehällen är insänkt och fästad.

Gjutsand, Se Formsand.

Gjutstenar äro vid messingsbruken stora stenhällar, 11 qvarter långa och 6 qvarter breda samt 8, 9 til 12 tum tjocka, hvaremellan messingen gjutes til taffel. Se Taffel.
      Desse stenar äro en art granit, som består af grangrynig fältspatsråda, eller af en finkornig rödlätt fältspat med inblandad svart skimmer, jemte ganska litet fina qvartskorn och små instänkte gryn af hvit fältspat uti en jämn blandning. De förskrifvas vanligen ifrån St. Malo uti Frankrike, hvarest de til myckenhet uthuggas utur stora granitberg och kosta här i riket omkring 200 Riksdaler specie paret, samt kunna stundom ej nyttjas längre än några månader och spricka ofta straxt sönder. De förtjena således at ibland våra inrikes mångfaldiga granitbergs-arter med mera slit eftersökas, än hittils skedt. De lösaste stenar, som innehålla föga märkeliga qvartskorn, räknas för de bästa. De utländske måste först hackas ganska jämna, betäckas med en lerhinna, och för hvarje gjutning strykas med en smörja af färsk kogödsel.
      Vid anstälde försök på bästa sorten af St. Malo gjutstenar, har följande blifvit i akttagit:
      a) Efter stark upglödgning har den intet förlorat något uti vigten, men dess gluten har fått en rödbrun färg.
      b) Genom vaskning har et fint stoft til 1/6:del kunnat skiljas därifrån, som genom calcination fått en brun färg, och hvaraf en stor del drogs af magneten.
      c) Den efter vaskning öfverblifvne sanden har bestått af röda och hvita fältspatsgryn, med svarta, tunga och tjockbladiga skimmerparticlar, som ej drogos af magneten och äro en art af skörlglimmer.
      d) Efter ungefärligt försök har den funnits hålla 8 a 9 procent järn.
      Häraf kan slutas at det gluten, som sammanbinder dessa spatgryn, består af uplöst järn medelst någon mineralisk syra, så at denne stenarten är en verkelig gyttring af förenämde delar. Det synes likt at, som fältspaten efter nyaste rön innehåller litet flussspatssyra, så torde denne syran hafva befordrat gyttringen med järn. I anledning däraf skulle man förmoda at, ibland de oräkneliga många förändringar af granitarter, som finnas, hafva någre blifvit försökte, men brustit vid första gjutningen. Den vresiga specksten har befunnits nog stark, men den nödige lerhinnan kan svårligen fästas därpå, utom det at denne stenart sällan fås i hälleform. Uti Östergöthland, vid sjön Sommen och på de så kallade Järnöarne, finnes en art grangrynig rödlätt granit, som i det närmaste liknar den franska ifrån St. Malo, bestående af röda och hvita fältspatsgryn med asbestsådor inströdd, jemte fina järnmalmskorn. Den finnes af naturen fördelt genom lossnor uti stora jämntjocka hällar, ifrån 4 til 10 a 15 tums tjocklek, samt således ganska beqväm och förtjent at försökas til gjutstenar; hälst den ej har samma egenskap som annan granit at spricka vid hastigt påkommande hetta. Denne stenart tyckes äfven vara en gyttring af fältspatssand med et martialiskt ämne sammanbunden.
      Om gamla gjutstenar bokades til sand, som sedan blandades md den fina tackjärns-bårrspån, hvilken fås vid canongjuterierne, och gjordes til murbruk med salt- eller saltpettervatten, skulle däraf kunna erhållas gyttrade gjutstenar, som borde försökas. Se Järnets Historia s. 743 o.f.

Gjutstål. Under detta namn förstås egenteligen et sådant stål, som tilverkas igenom någon annan stålsorts smältning uti digel med strängaste hetta och med någon tjenlig tilsatt fluss, så flytande at det kan gjutas uti formor af tackjärn och sedan utsmidas til stänger, lika som annat stål.
      Detta tilverkningssätt har först uti England blifvit påfunnnit, hvarest samma stål lnge varit bekant under namn af Kast-Steel, ehuru ingen vetat huru det tilkommit, förrän en vitter svensk bergsman med mycken kostnad därpå anlagt en inrättning uti Stockholm. Smältningen sker uti diglar och uti besynnerligen därtil inrättade vindtugnar, som igenom underjordiskt rum hämta et ganska starkt luftdrag. Til den häftiga hettans erhållande nyttjas Engelske kolade stenkol, eller så kallade Cinders, eller Coaks, som göra en vida starkare verkan än med våra träkol vanligen erhållas kan. Diglarna fordra äfven at vara på det högsta eldhärdige, då de böra, utan at hvarken spricka eller smälta, uthärda 5 a 6 och stundom ända intil 12 a 14 timmars fortfarande eld. Sådane diglar erhållas ock nu mera vid den så kallade Palmstrucks fabrique uti Stockholm, hvilka äro af samma art som de så kallade Ypser-diglarne, men hafva befunnits vara mera biståndige. Gjutstålet äger framför andra stålsorter förnemligast följande egenskaper, såsom:
      a) At det tager härdning vid minsta grad af glödgningshetta.
      b) At det efter härdning får en mera jämnhvit yta, utan tecken til svarta ränder, eller fläckar, som oftast på andra stålarter visa sig.
      c) At dess specifiqua tyngd befunnits störst ibland alla, nemligen til vatten som 7,919 til 1,000.
      d) At det väl kan smidas som annat stål, men tål ej gärna hvitvarm hetta, eller vällvarma, hvarvid det börjar smälta, eller falla sönder. Kan således svårligen vällas, eller svetsas, vid järn och vid annan stålsort.
      e) Äger den största täthet, utan tecken til svarta rämnor, frat eller flagor, samt visar uti brottet det finaste och jämnaste korn, med ljusgrå färg. Är således det yppersta til rakknifvar, lancetter och flera dylika skärande instrumenter, som fordra det lättaste bett och den finaste samt jämnaste egg.
      f) Kan ock antaga största hårdhet och tjenar i synnerhet för de finaste urmakare-silar.
      g) I anseende til dess jämna gry och hårdhet, antager äfven detta stål med minsta möda den skönaste politur och spegelglans, hvaruti det förnemligast utmärker sin skickelighet för de mäst finpolerade stålarbeten. I allmänhet kan sägas, at det äger alla stålets goda egenskaper uti högsta mån, i anseende hvartil det ock merendels är skörare än andre arter. Uti alla förenämde egenskaper gifvas likväl grader af mer eller mindre fullkomlighet, som alla härkomma af det ämnets art, hvaraf gjutstålet blifvit smält. Således om därtil blifvit tagit, til exempel, utvaldt godt och jämnhårdt bränstål af bästa ämne, såsom ifrån Åkerby, Österby, eller Ferna &c., har ock gjutstålet därefter blifvit ypperligt, men sämre af mindre goda sorter. Utom bränstålsarter, hafva äfven, vid förenämde gjutstålsugnar i Stockholm, åtskillige garfstålssorter blifvit genom smältning förvandlade til gjutstål af något skiljaktig godhet. Ibland de af Herr Assessor QVIST vid detta verk anstälde mångfaldiga smältningsförsök, til uplysning om järns och ståls egenskaper, tyckes vara märkvärdigast at någre skålpund spink af smidt järn äfven blifvit smälte uti digel och gifvit, utan någon betydande afgång, et gjutstål, som ägt det finaste gry uti brottet samt funnits uti rakknifvar vara af skarpaste egg. Men til denna smältning fordrades den strängaste hetta uti 14 timmar, som gör et sådant stål alt för dyrt och kostsamt. Emedlertid visar det möjeligheten af smidigt järns smältning uti flytande form, med smidighetens bibehållande, hvilket många dragit i tvifvelsmål. Gjutstål har ock vid förenämde fabrique blifvit smält både af stålfilspån och hammarslagg,  hvilka sorter befunnits vara de hårdaste af alla, i synnerhet för filar, men tillika mera sköre och benägne at brista. Den aldrabästa gjutståls-sorten, som ägt alla goda egenskaper i högsta grad, har vid förenämde fabrique hittils varit märkt med N:o 14, men skall härefter komma at tecknas med N:o 1.
      Om gjutstålets handtering och egenskaper kan vidare ses Herr PERRETSMemoire sur l'acier, sid. 27 och följ., samt Järnets Historia s. 963.
      Gjutstålet bör ingalunda hållas för det samma som Smältstål, hvilket någre Auctorer af okunnighet gjordt. Skilnaden ses lätt, så väl i tilverkningssätt som egenskaper, vid jämnförelse med förklaringen på ordet Smältstål.

Gjutsäng är vid gjuterierne en omtimrad bädd af sand, hvaruti gryt- eller andra mot nedsättas och dämmas.

Gjutugnar. Därmed förstås egenteligen så kallade Vindtugnar, hvaruti metaller smältas uti diglar genom blott starkt luftdrag ifrån askrummet, som bör vara ju djupare, desto bättre. På detta sätt gjutes stål, koppar, messing och flera metall-compositioner. Gjutugnar gifvas ock, hvaruti smältningen sker med flamma af ved, torf eller stenkol, såsom vid klockgjuterier m.m. Se vidare om dessa ugnar under ordet Dragugn.
      Gjutugnar, som äro portatile, til små järngjuterier med träkol och bläster, beskrifvas af REAUMUR uti dess afhandling, kallad: l'Art d'adoucir le fer fondu, s. 408.

Gjöra Smälta &c, Se Göra Smälta, &c.

Gjös, Se Gös.

Glacies Mariæ, Marienglas, (Fraueneis) är ett namn, som allmänt tillägges den klara gipsspaten, eller seleniten, och bör ej förblandas med det så kallade Ryssglaset. Se Gips.

Glans, Se Blyglans.

Glanskobolt, Se Kobolt.

Glarea, Se Mo.

Glas är en bräckelig, tät, mer och mindre genomskinlig samt hård kropp, hvilken konstnärer upfunnit at genom smältning tilverka af hårda stenarter, och at formera til mångfaldiga behov.
      Alla jordiska kroppars yttersta förstöring genom eldens verkan är glas, och så långt kunna ock de mäst eldhärdige mineralrikets alster bringas genom konstens tilhjelp; men därvid måste eldens förmåga stadna.
      Med glas förstås likväl här intet annat än det allmänt kända ämne, som beredes uti strängaste hetta af vissa sten- eller jordarter, med tjenliga tilsatser, til en genomskinlig materia, hvilken under eller uti smältningsgraden kan bringas uti hvad form som behagas, men blifver efter afkylningen hård och bräckelig.
      De glasartade producter, som äro ogenomskinlige, upgäste, hålige och tilkomne af åtskilliga blandningar, under malmsmältning i ugnar, eller på öpna härdar genom kol, få gemenligen namn af Slagger, som ej höra til detta rum.
      Glasets allmänna egenskaper äro i synnerhet följande:
      a) At vara uti mer eller mindre mån genomskinligt.
      b) At kunna rifvas och skäras af det hårdaste stål och de stenarter, som därmed äga en lika eller större hårdhet, och i synnerhet af diamenten, som däruppå aldrig nötes, eller minskar sin skarphet, hvilket likväl andre hårda stenar måste vidkännas.
      c) At med hårda pulver af stenarter och i synnerhet af smergel kunna slipas til åstundad skapnad, samt at ändteligen med finaste pulver af metalliska kalker taga en skön politur och glänsande yta.
      d) At i sitt fullkomligaste tilstånd intet anlöpa, eller märkeligen angripas af öpen luft, ej heller, utan hettans och konstens tilhjelp, lösas af de mäst bekanta syror. I anseende til de senare nämde egenskaper kan det räknas ibland Chemiens största upfinningar, så väl til egit behof, som för obeskrifvelig nytta uti Optique, Dioptrique och Catoptrique, hälst det förnemligast bidragit til Astronomiens framsteg, samt til de eljest osynligare delars och phœnoméners uptäckande uti naturen.
      e) At til sin smältning fordra en ganska stark hetta och at däruti, utan förstöring, ganska länge kunna uthärda, men tillika 
      f) At intet tåla hastig omväxling ifrån varma til köld, eller tvärtom, utan at därvid taga rämnor.
      g) At uti smältning kunna lösa metalliska kalker och däraf antaga alla möjeliga färgor. Se Glasflusser.
      At så väl kalt, som uti dess smälta tilstånd, utestänga allmänna luftens tilkomst, och således tillika afböja förbränliga metallers förstöring af eld och luft, då de kunna därunder vara betäckte, hvilket tilskyndar Metallurgien en betydande nytta. Ändteligen bör ock nämnas den glasets egenskap at vara ibland de mäst elastiska kroppar, som i synnerhet skönjes på en fin glastråd, hvilken kan mycket böjas och ändå alltid går uti sin förra form tilbaka.
      Herr Abbé NOCHON skall ock hafva upfunnit, at genom skiftevis sammansmälte ganska tunna glasskifvor, af skiljaktig refraction, åstadkomma en glasmassa, som visat all den isländska dubbelspatens egenskaper, hvilket åter är et ibland konstens nyare rön med glas.
      Glasets nämde egenskap, at icke lösas af hvarjehanda vätskor och syror, är dock ej utan undantag. Herr SCHEELE har, uti företalet til dess afhandling:von der Luft und dem Feuer, visat huru glas endast af distilleradt snövatten, genom en jämn kokning, 12 dygn å rad, uti en tilsluten ägoformig kålf, kunnat til märkelig del lösas och decomponeras. Vattnet har undern denna kokning blifvit mjölkfärgadt och deponerat något kiseljord, samt för öfrigit föhållit sig som en liquor silicum: då salmiak tilslogs, skilde det alkali volatile ifrån sin syra: coagulerades af vitriolsyra: præcipiterade metalliska uplösningar och gelatinerade uti fria luften. Den utur samma vatten deponerade jord har förhållit sig som kisel, med ganska litet kalk blandad. Kålfven har äfven inuti, så högt som vattnet stått, varit matt och utan glans.
      Genom rifning uti en polerad glasmortel har ock vatten blifvit grumligt och mjölkfärgadt, men efter några dagar deponerat allenast et fint glaspulver, och för öfrigit förhållit sig som annat rent vatten.
      Af flera rön är ock funnet at i synnerhet de glassorter, hvaruti någon kalkjord ingått, äro benägne at af syror med tiden angripas. Vanlige bouteiller, uti hvilkas composition oraffinerad pottaska nyttjas, hafva blifvit tärde af rhenskt vin och flera syror.
      Ibland alla lsyror är dock ingen, som så förmår lösa glaset, tillika med dess kiseljord, som den nu mera bekante Flussspatssyran. Se detta ord.
      Glas uti sitt renaste tilstånd liknar uti klarhet nog nära den bekanta bergcrystallen, men blifver uti hårdhet vida efter. Bergcrystallens och kiselns grundämnen hafva förmodeligen varit uti någon vätska uplöste och ändteligen, efter flera tusende år, däruti hårdnat. At denne vägen kan vara möjelig, ses af Herrar BERGMANS och ACHARDS rön, genom kiselämnens uplösning antingen uti flussspatssyra, eller uti en concentrerad luftsyra (se ordenBergcrystall och Ädla Stenar), men människors korta lifstid hinner ej afbida dess tilhårdnande. En annan method måste därföre uptänkas, som kunde göra skyndsammare verkan och borde bestå uti crystallens tilverkning på torra vägen. Härvid mötte likväl den svårighet, at det ämne, som til glasmateriens beredande erfordrades, borde väl vara det samma som naturen nyttjat, nemligen en ren kiseljord, men denne så väl som de öfrige enkla jordarter, kan ej ensamt bringas til smältning, eller til liquid form, uti naturlig eld. Förfarenhet, eller en blott händelse, har då lärt at kiseljorden af ingen ting så lätt uplöses uti smälthetta, som af et fast alkaliskt lutsalt, hvilket tillika förmår at längst uthärda den hettan, som kiseljorden behöfver til smältning. Flere dylike salter med alkaliskt grundämne, såsom Saltpetter, Borax, eller Sedativsalt, Sal fusibile microcosmicus af urin, eller phosphorisk syra, äga väl ock den egenskapen at befordra vitrification, men dels äro de för kostbare, dels ock mindre verkande til kiseljordens uplösning.
      Kalker af de oädla eller förbränliga metaller, som efter uplösning och fällning, eller genom calcination, förlorat sitt mästa phlogiston, äro äfven benägne at vitrificeras och at tillika befordra hårdsmälta jordarter på samma väg; men någre, såsom järn, koppar och kobolt, medföra färgor, hvilka ej åstundas uti klart glas. Tennet gifver väl ingen färg, men förlorar så helt och hållit uti calcination sitt phlogiston, at dess kalk är uti glasmassan aldeles ouplöslig, och gör densamma hvit samt ogenomskinlig. Zinkkalken behåller sin metalls natur at vara flygtig uti öpen eld. Bly, Vismut och Antimonii kalker, äro lättast at binga til förglasning och gifva de minst synbara färgor, i synnerhet blykalken, som är mäst lättsmält och verkande at uplösa hårdsmälta jordarter, samt tillika minst kostbar. Arseniken har äfven den förmåga, i synnerhet i förening med blykalk och alkali nitri, som något hindrar dess flygtighet, at lösa eldhärdiga ämnen och at förtaga vissa metalliska färgor, i det arseniken förbinder sig med deras phlogiston och i form af regulus förflyger. Phlogiston, som är förnemsta orsaken til glasets färgor, attraheras eljest af ingen bekant mineralisk kropp starkare än af Brunsten, hvarföre den äfven til glasets klargörande blifver en nyttig ingrediens, men som denne mineral tillika uti för stor tilsats gifver glaset en gredlinfärg, måste dess tilblandning göras uti en ganska modererad proportion.
      Som fluss för den hårdsmälta kiseljorden brukas vid stora verken det alkali, som är minst kostsamt, antingen Lutsalt, hvilke stundom vid glasbruken lutas utur träaskan, eller raffinerad Pottaska, eller Soda, sådan som den oraffinerad säljes, eller ock raffinerad, til de finaste glas, då den får namn af Rochetta.
      Til et klart glas, eller så kallad Suden- eller Helcrystall, fordras följande ingredientier, nemligen:
      1:o. En ganska ren, klar och hvit Kisel, eller Qvarts, som genom bränning, bokning, slamning och siktning, blifvit brackt til finaste pulver och utgör glasets förnemsta grundämne.
      2:o. Et rent Alkali fixum, antingen minerale eller vegetabile.
      3:o. Saltpetter, som medelst sitt alkaliska grundämne befordrar smältningen och tillika med sin syra absorberar et öfverflödigt phlogiston.
      4:o. Blykalk, antingen calcinerad til en grå färg, eller ock i tilstånd afGlete, Mönja, Masticot, eller Blyhvitt.
      5:o. Arsenik til en ganska liten del, at glaset ej må blifva för mycket tärande på digelen.
      6:o. Brunsten, hvilken åstadkommer glasets färglöshet och bidrager til en qvickare smältning, hvarföre den af arbetare kallas Glassåpa.
      7:o. Någon kalkartad jord, såsom krita, nyttjas ock stundom at befrämja flintans lättare smältning och glasets klarnande, men bidrager uti stor tilsats til glasets obestånd emot syror och emot kokande vatten, som härförut är anmärkt.
      I anledning af förenämde materialiers korteligen anförde egenskaper, som under deras särskilta namn närmare utföras, kunna proportionerne til deras blandning af förfarenheten utrönas.
      Med kiselmjöl och alkali ensamt kan väl et klart glas smältas, som blifver det hårdaste, om alkali ej tages mer än hälften emot kiseln, men tillika sprödt och blåsigt, samt minst skickeligit at tåla hastigt ombyte af köld och varma. Det behöfver ock utom dess starkaste hetta til sin smältning. Om lika delar af alkali tagas emot kiseln, blifver det väl mera lättsmält, men angripes snarare af fria luften; och om den alkaliska tilsatsen är 3 eller 4 gångor mer än kiselmjölet, förfaller glaset däraf i fuktig luft til en vätska, under namn af Liquor Silicum.
      Af 6 delar pottaska, eller ock raffineradt sodasalt, emot 8 delar kisel- eller flintmjöl; eller af 4 delar alkali, 2 delar saltpetter eller borax, emot 8 delar flintmjöl erhålles et lätt, klart och qvickt glas, allenast det tillika får uthärda en långsam hetta, för at blifva tätt. 
      Af 1 ½ del glete, eller mönja, emot en del kisel, blifver väl et saltfritt, lättsmält, tungt och tätt, men mindre hårdt glas, i proportion af starkare blytilsats.
      Af en half del alkali, en half del blykalk och en del kiselmjöl, blir en medelmåttig hård crystall.
      De allmänt brukelige glasen göras af 3 delar qvarts emot 2 delar soda, eller pottaska; men til retorter blifver denne satsen för lättsmält.
      Uti stort vid våra svenska glasbruk pläga tilsatserne vara ungefärligen följande, såsom, til exempel:
      a) För Helcrystall.
Kiselmjöl                            7 ½ lispund.
Raffinerad pottaska          4
Saltpetter, raffineradt,      3
Krita                                  1 ½ 
Blyhvitt, eller mönja,          1
Brunsten                         ¼ 
Arsenik                          1/8 a ¼ 

      b) För Halfcrystall.
Kiselmjöl                               7 ½ lispund.
Sodasalt                               5
Pulveriserad halfcrystall      3
Brunsten                             4 lod.

      c) För ordinarie grönt glas.
Kiselmjöl            7 ½ lispund.
Soda                 6
Härvid bör dock nämnas at förfarenheten ensamt kan utsätta proportionerne af sådane blandningar, i anseende til ingredientiernas olika egenskaper. Rena sand- och kiselarter gifvas, til exempel, som af någon naturlig kalkartad eller annan inblandning äro för sig sjelfva mera lättsmälte, och behöfva således mindre tilsats af fluss, eller salt. Sådan är, til exempel, den uti Frankrike til glas och faïance brukelige Sable de Nevers, som uti stark hetta merendels smälter per se. Den bruna, eller svarta bössflintan, som uti glödgningshetta bränner sig krithvit, innehåller något litet kalkjord och magnesia alba och, torde hända, äfven något saltartadt utur hafsvattnet, hvarifrån en stor del, om intet all flinta, leder sitt ursprung, för hvilka orsaker den ock är mera lättsmält och fordrar mindre fluss än qvartsen, samt är af samma grund tjenligast til glasflussers beredande.
      Utom dess är mycken skiljaktighet uti de alkaliska salternes mer eller mindre benägenhet och styrka at lösa och vitrificera stenämnet, samt at utan förflygtning uthärda den starka hetta, som härvid erfordras, hvarunder man finner af den rök, som utur diglarne vid glasbruken upstiger, at en god del af flussen bortgår. 
      Af dessa och flera likheter följer, at säkra och bästa blandningar för glastilverkningen ej kunna föreskrifvas annorlunda än efter omständigheterne, och efter föregångne smärre försök på hvarje art särskilt.
      Mångfaldige compositioner til glasmaterialiernes præparationk, och ugnarnes structur för glasbruk m.m., kan utförligt inhämtas af ANTON. NERISGlasmacherkunst, med MERETS och KUNCKELS noter, samt af M. DANTICSMemoire sur la verrerie, som vunnit priset uti Kongl. Vetenskaps Academien i Paris. 
      För sämsta glassorter, som brukas til bouteiller, med mera, af brungrön färg, föga genomskinlige, nyttjas antingen gemen röd gålfsand memd olutad ugnsaska, eller ock, til de bättre gröna bouteiller, ren sjösand, som genom slamning befrias ifrån alt jordaktigt och blandas med soda, eller med oraffinerad pottaska. Til retorter nyttjas äfven röd gålfsand, 2 delar, emot en del aska. Ju mera sand emot askan, ju bättre. Bouteiller af aska och röd sand väljas hälst af vinhandlare, kan hända af den orsak at sura viner däruti lösa något af den alkaliska askjorden och därigenom blifva mera milda, til liten fromma för en svag mage, som då måste emottaga en god portion liquor silicum. At så kan hända har Herr BergsR. VON SWAB bevist uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 285.
      Där glasbruk äro belägna nära intil masugnar, nyttjas vid några utländska glasbruk, til bouteillers tilverkning, den rena glasiga masugnsslaggen, sedan den blifvit stampad til sand, med liten tilsats af pottaska.
      Alla compositioner af kiselmjöl och alkali, för hvarje sort, måste först undergå en långsam bränning, eller calcination, med svag hetta, uti en vanlig calcinerugn, dels at förtaga fuktighet, jemte et öfverflödigt phlogiston, dels ock at komma materialierne uti en närmare förening, samt förtaga den olägenhet af upsvällning och gäsning, som de eljest vid en alt för hastig påkommande sträng hetta skulle vara underkastade. Den på detta sätt tillagade blandning kallas då Fritta, eller Bolito, när den egenteligen är beredd til de finaste glasflusser. Vissa delar af glascomposition, såsom arsenik och blyglas, sättas gemenligen sedan til Frittan.
      En sådan calcination, eller Frittering, är ännu mera nödvändig, då den utländska sodan brukas, som är full med particlar af kol, hvilka genom bränning måste förvandlas til aska, under en lindrig glödgning och jämn omrörning, at den med kiselmjölet ej må klimpas, eller smälta tilsammans. Se ordet Soda. För samma orsak blifver äfven calcination oumgängelig, då oraffinerad sotblandad pottaska nyttjas.
      Små försök til glascompositioner kunna väl göras uti goda Hessiska diglar, och uti gjutugn med träkol; men vid stora verken nyttjas hvälfde eldfaste ugnar, som eldas med torr ved, eller stenkol, så at smältningen endast sker med flamman af sådant bränsle uti stora härtil formerade runda diglar, eller så kallade Pottor, hvilka göras vid glasbruken gemenligen af 5 delar rå eldfast Fransk eller Cölnisk lera, emot 4 delar hårdbränd och pulveriserad lera af samma sort.
      Ifrån ugnen har lågen ingen annan utgång än genom 6 eller 8 sido-öpningar, som få namn af Verklock, eller på tyska Werkloch, vid hvilka glaspottorne ställas på därtil murade afsättningar. Genom dessa öpningar, hvars storlek modereras med föresatte lerskifvor, eller halfmånar, uttages det smälta glaset uti små portioner med ihålige järnrör och upblåses til kulor, som under flera värmningar arbetas til mångfaldiga behof. - Ifrån glasugnen passerar en del af hettan igenom en annan ugn, som Kylugn kallas, hvaruti färdige glasarbeten måste varma insättas och efterhand flyttas til en långsam afsvalning, at de ej af hastigt påkommande köld taga rämnor. Utom dess fordras gemenligen trenne andra ugnar, som särskilt eldas, såsom en så kallad Stenugn, hvaruti kiselsten för glascomposition och eldfast lera för digelblandningen blifver bränd: en Calcinerugn för frittans beredning: en annan något när dylik, under namn af Pottugn, hvaruti alla glaspottorne, jemte öfrige compositioner, såsom Paliner, Casteller, Halfmånor, Lock, Tegel ochSvinhufvuden, först måste undergå en graderad stark bränning.
      En vidlöftigare beskrifning om glasmakarekonsten tillåter ej detta rummet, men kan omständeligen igenfås uti de härförut citerade arbeten, och uti ANTON. NERIS L'Art de la verrerie, på Fransyska öfversatt. Om glasbruket i Stockholm kan äfven ses Herr Kamereraren SCHULTES Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1762.
      Ibland de mäst granlaga egenskaper, som fordras af crystallglas, hvilket til optiska behof eller til objectivglas uti tuber erfordras, är at få det fritt ifrån de hemliga vågiga trådar, som gemenligen finnas däruti och förvilla strålbrytningen. Otaligt många försök hafva blifvit gjorde at afböja denna olägenhet med någon säkerhet, men ännu ankommer det endast på en slump.
      Uti England tilverkas för sådane behof i synnerhet tvenne sorter glas, nemligen Kronglas, hvaruti alkaliskt salt, men ingen tilsats af bly ingår, ochFlintglas, som ensamt skall smältas af flintämne med blykalk och litet alkali. Af begge dessa sorter tilsammans förfärdigas de så kallade Lunettes acromatiques, eller Dollondske tubglas, hvarvid en falsk strålbrytning i synnerhet är högst skadelig, ehuru den ofta åtföljer äfven de Engelska glasen.
      Utom glasets obeskriflige nytta uti Astronomie, Chemie och Physique, är ibland oeconomiska behofver Fenster- och Spegelglas icke de minst betydande. Det senare, eller spegelglaset, gjutes uti ganska stora och tjocka skifvor til största fulkomlighet vid St. Gobin uti Picardie, samt slipas uti Paris bredevid porten St. Antoin. Spegelgjuterier gifvas så väl uti Italien, såsom glasmakeriets moderland, som ock uti England och Tyskland, på hvilket senare ställe de Böhmiske glasen ifrån Kauniz äro mäst kände, äfvensom den Engelska crystallen, för sin klar- och täthet, jemte ovanlig tyngd af en stark blytilsats. Våra svenska och finska glassorter täfla ock nu mera uti klarhet med de bästa utländska.
      De tvenne olägenheter, som vanligen åtfölja glasets natur, nemligen at ej tåla hastigt ombyte af köld och varma, samt at uti glödgningshetta blifva mjukt och komma til smältning, göra at glaskäril uti hushållningen och uti chemiska arbeten måste handteras med mycket varsamhet, samt at de ej kunna uthärda den hetta, som till vissa operationer erfordras. Desse bristfälligheter kunna til en stor del förekommas, genom den upfinning, som Hr. DE REAUMUR först upgifvit uti Parisiska Memoirerne för åren 1727, 29 och 39, rörande sättet at förvandla glas til en art porcellain. Hela konsten bestär däruti at glaset, som skall undergå en sådan förändring, ställes uti et eldfast käril och ompackas med pulver af sådane ämnen, hvilka, utan förändring, tåla en något långsam och stark glödnings- eller cementationshetta uti slutne käril. Sådane materier äro i synnerhet kolstybbe, benaska, kalk, kiselmjöl, gips, eldfast lera och qvartssand. Med hvilketdera af sådane pulver glaset inpackas, och hålles uti en småningom tiltagande samt några dygn påstående glödgningshetta, vid den grad, som fordras til gement porcellains, eller krukkärils bränning, förändras glasets natur, utseende och glans, ty det blifver då uti brottet först likasom trådigt, hvitt och opakt, eller allenast halfgenomskinligt, liknande därutinnan något nära äkta porcellain, och får en större hårdhet, så at det ger eld emot stål och kan rifva, eller skära, annat glas. Det tål äfven at ifrån iskalt hastigt sättas uti kokande vatten, utan at spricka, samt är utom dess mindre skört emot stötar och uthärdar dubbelt starkare hetta än annat glas, innan det smälter.
      Med kolstybbe, eller fot, på lika sätt cementeradt, får det en grå, eller svart yta; men med de andra nämde eldhärdige ofärgade ämnen, behåller det äfven en matt hvithet på ytan. Herr DE REAUMUR har i synnerhet til inpackningen recommenderat antingen ren gips ensamt, eller blandad med någon eldfast sand.
      Herr LEWIS uti England har uti et bihang til dess Historia om guldet, s. 425 o.f., i tyska öfversättningen, genom mnga uplysande försök visat:
      At detta intet lyckas med andra sorter glas än sådane, som äro tilverkade ensamt med alkaliska salter, eller med gemen pottaska och flint- eller kiselsand. Hit höra hvarjehanda sorter gröna och gemena bruna bouteilleglaser, i synnerhet franska; men däremot låter det sig aldeles intet göra med klara crystallglas, eller sådane, som äro förfärdigade med metalliska och i synnerhet blykalker.
      At de, som innehålla minsta tilsats af saltämne, snarast undergå denna förvandling.
      At elden, eller hettan ensamt, kan åstadkomma denna verkan, och at inpackningen med eldfasta pulver endast uträttar så mycket, at glaskärlet bibehåller sin form och at hettan ej för hastigt kommer därtil.
      At om cementationshettan drifves längre, eller til högre grad, än glaset behöfver at uti brottet antaga en trådig textur, förändrar sig detta utseende til et kornigt gry. Det tål väl då äfven en hastig omväxling ifrån köld til hetta; men blir mera skört än förut och vinner allenast den egenskapen at blifva mera eldfast, eller fordrar til sin smältning en långt starkare hetta, än då det uti brottet visar et trådigt utseende, eller at tala i korthet: glaset blifver uti en viss grad af hetta hårdare och därigenom uti större eldgrad mera eldfast, men tillika mera  bräckeligit.
      Ändteligen har herr LEWIS af alla försök kunnat med visshet sluta: at denne glasets förvandling til porcellain icke härrörer af några främmande ämnens inträngande däruti, utan endast däraf at dess saltaktige beståndsdel, genom en långsam påstående hetta, til en viss del småningom utdunstar och lemnar den strängsmälta kiseljorden mera saltfri, som då tillika måste blifva både mindre lättsmält och sammanhängande, när för mycket af dess fluss utdrifves. Om glasets förvandling til porcellain ses uti Hamburger Magazin, 2 Band, 1:sta stycket, 1747, s. 68, 95, en afhandling kallad: die Kunst das schlechteste Glas in Porcellain zu verwandeln.
      Detta glasporcellain kan likväl ej så mycket tjena til prydnad, som icke mera til chemiska behof för sådane käril, som svårligen kunna aktas ifrån hastiga ombyten af varma och köld, eller och böra uthärda någon stark smälthetta. Uti en til hvit färg cementerad botten af en bouteille har Hr. LEWIS hållit 2 unce messing en god stund uti smältning, utan at detta glasporcellain däraf smält. Retorter på detta sätt cementerade skulle vara af en oförliknelig nytta vid mångfaldiga försök, såsom vid eldsluftens producerande af saltpetter m.m., hälst glasporcellainet äfven är mindre underkastadt at täras af någon syra än annat glas. Med flussspatssyra är dock intet försök häruppå gjordt.
      Då et väl smält grönt glas drypes uti kalk vatten, händer väl at åtskillige sorter gå sönder til grus, men någre kunna blifva hela och bestå då af en rund kluns på den ena samt en fin spets, eller stjert, på andra ändan. Desse äro bekante under namn af Springglas (Larme Bataviques) och hafva den egenskapen, at då den tjocka klunsen hålles inuti handen och den smala spetsen afbrytes, springer den tjocka ändan med en liten smäll til et fint pulver, utan at skada handen.
      En slags kålf med tjock botten, som afkyles i vatten, visar et dylikt phœnomén, ty då en liten flintbit, eller et groft sandkorn, fälles däruti til botten, springer kålfven sönder med smäll. Orsaken til denna händelse har bekymrat de lärde at kunna physice förklara.
      Glas, eller Glass, kallas vid Schemniz i Ungern en klar genomskinlig qvarts, som där är en god anvisning til ädla och rika malmarter, i synnerhet då spat medföljer. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 18. Sådan klar glasig qvarts kann dock på andra orter gifvas, utan at hafva så rika följeslagare.

Glasagat, Se Islands Agat.

Glaserz är tillika med hornerz den rikaste silfvermalm, bestående endast af försvafladt silfver, eller af ungefär ¾ silfver, mineraliseradt med ¼ svafvel allena, då den är fullkomligen ren. Glaserz liknar mäst bly, men har dock något mörkare färg och svartnar mera i luften: kan skäras med knif som bly och är nästan af lika seghet, hvaruti den lättast skiljes ifrån alla andra malmer: dess specifiqua tyngd emot vatten är omkring 6,600: för blåsrör och lampeld smälter den på kol, utan känbar lukt, eller rök, och om borax tilsättes, reduceras silfret därutur, nästan utan afgång och utan färg på boraxglaset.
      Glaserz finnes dels skifrig, dels anskuten uti cubisk, octaëdrisk, eller polyëdrisk crystallform, eller ock uti angefloger och hårlik skapnad på hvita spater, emellan lamellerne, eller ock på qvartser. Den tärningartade gifves ibland af en tums storlek. En del kan ock vara helt spröd och liknar fahlerz. Ofta är glaserz med färgor anlupen, eller Pfauenschweifig, såsom, til exempel, vid Johanngeorgenstadt i Sachsen; en annan gång har dess yta grön eller violett färg, såsom vid Schemniz. Se VON BORNS Lithophylacium, 1 Del. s. 73, 74, och FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 276.
      Vid Joachimstal i Böhhem finnes den rikaste glaserz, som håller ända til 180 marker silfver på centnern. I förra tider erhöllos därutaf så stora och derba stycken, at åtskillige prydnader, såsom pyramider, små statüer, m.m. af denna glaserz förfärdigades; och flere sådane arbeten förvaras ännu i Churfursteliga cabinettet i Dresden. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 79. Glaserz förefaller eljest vid åtskilliga ungerska bergverk, under namn afWeichgewáchs, och berättas hålla 160 marker silfver på centnern vid Schemniz, men intet guld, ehuru nästan alla andre glanser och de fleste gångarter i denna orten äro guldhaltige. Uti Pacherstollen vid Schemniz visar den sig stundom, dels uti cubiska crystaller, dels spröd och mulmig, då den kallas Röschgewächs, hvilken senare glaserz-art vid Kremniz ofta är i följe med gyldisk kies, och är rätteligen en med större mängd svafvel mineraliserad glaserz. Den håller ofta 4 til 500 lod, men ännu oftare 80, 70 eller och 12 lod silfver på centnern. Vanlig glaserz därmot, eller Weichgewäcks, gifves sällan vid Kremniz mera. Se FERBERS Abhandl. über die Ge. Und Bergw. in Ungarn, s. 22, 52 och 122, samt Hr. HofR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 218. Vid Kungsberg i Norige faller glaserzen som oftast dels derb, dels angeflogen, uti en hvit kalkspat.
      Glaserz smälter ganska lätt uti glödningshetta, och kan renas genom drifning på capell, utan föregången förslaggning med bly. Dock om något järn däruti finnes, så hänger svaflet ganska envist därvid, men skiljes säkrast därifrån, och silfret bringas utan afgång in uti bly, om malmen smältes til en art blysten uti digel med fyradubbelt glete, då blyet sedan fälles därutur med järn samt afdrifves på capell.
      Uti skedvatten löses glaserz med tilhjelp af liten varma, då svaflet skiljer sig därifrån som en grå lätt massa, hvarefter silfret kan fällas utur solution med uplöst koksalt i vatten, eller på koppar.
      En art af slaggformig silfvermalm skall gifvas, som en eller annan Mineralog uptagit under Glaserz, med namn af Schlackenerz; men den är ibland bergsmän okänd. Glaserz bör ej förblandas med kopparglas, ellerKupferglas. Se Kopparmalm.

Glaserzschwärze, eller Schwärze, är en rik, dels mullartad, dels derb silfvermalm, som liknar sot: smutar händerne med en svärta, som med möda kan aftvättas: är nog tung och ger et blyfärgadt strek, då den rifves med knif: finnes i synnerhet där hornerz visar sig, och är mäst altid dess följeslagare: eljest är vid Freyberg röd spat funnen, som därmed varit genomdragen och hållit 40 marker silfver; och vid Marienberg är denne Schwärze träffad uti fluss- och tungspatsdruser. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 90 och 173. Glaserzschwärze innehåller alt til 120 marker silfver på centnern: förefaller stundom af lefverbrun färg: gäser starkt med skedvatten: är nog sällsynt och til sina beståndsdelar ej tilräckeligen undersökt, men tyckes likväl vara af glaserz tilkommen och bestå af silfver, med svafvellefver uplöst, i synnerhet den som med hornerz är följaktig, hvarifrån et mineraliskt alkali tilkommit, hvilket medvitriolsyra blifvit förenadt och i det tilståndet åstadkommit glaserzens förvandling til en sådan svärta. Svaflet däruti uptäckes med stark lukt, om svärtan smältes med tillagt koksalt. Se LOMMERS Abhandl. von Hornerz s. 24 och 62.
      Den Schwarzgüldenerz, som af Hr. STÜTZ uti Hr. HofR. VON BORNSPhysicalische Arbeiten, 1:sta qvartal. s. 93, nämnes vara en vittrad glaserz och funnen vid Annæberg, torde vara det samma som glaserzschwärze.

Glasflusser, eller Flusser. Därmed förstås här hvarjehanda uti smältning med metalliska kalker färgade glaser, som uti färg och glans skola likna naturliga mer och mindre ädla stenar. 
      Klart ofärgadt glas, som i det närmaste liknar bergcrystall, tilverkas på sätt som redan under articeln Glas är anfördt. Det göres i synnerhet af tvenne sorter, antingen saliniskt, eller lätt glas, som uti smärre smältningar, eller til fullkomlig klarhet, erhålles af 2 unce calcinerad och fint siktadt flintmjöl, med 1 1/8 unce raffineradt alkali; eller ock tungt metalliskt glas, som kan smältas, til exempel, af 1 unce blyhvitt med et unce flintmjöl. Om mindre blyhvitt och tillika litet alkali nyttjas, upkommer den tredje förändring af glas. Alla desse och många flere compositioner kunna brukas til grundämne för glasflusser, hvarvid allenast märkes at för vissa metalliska kalker är det lätta glaset tjenligare, än det tunga, och så tvärtom för andra metaller.
      Af konstnärer brukas til grundämne för glasflusser en composition, som får namn af Strass. Se detta ord.
      Som exempel af åtskilliga glasflusser til äkta stenars efterapande, kunna följande blandningar märkas, såsom för:
      Topasfluss.
      Härtil kan det näst förenämde tunga glaset nyttjas, såsom likast, eller ock den förenämde klara Strass, om den försättes med ¼ calcinerad antimonium, eller vitrum antimonii, i den mån som gula färgen åstundas mera hög.
      Rubinfluss
      Räknas för den svåraste at erhålla til fullkomlig skönhet. Stundom lyckas det, om et fint pulver af strass allenast fuktas med några droppar guldsolution och smältes med en viss eldgrad, men detta misslyckas om tjenligaste elddgraden ej träffas. Gemenligen brukas dock at til et unce strass genom sammanrifning blanda några gran purpura mineralis, hvarmed ofta vinnes et skönt rubinfärgadt glas, som likväl stundom skelar uti gredlin och liknar då granat; i synnerhet om minsta doft af brunsten tilkommer. - Guldpulver, beredt genom calcination med qvicksilfver, kan ock stundom uträtta det samma.
      Om til liquor silicum slås en guldsolution, faller kiseln med guldet förenad, som på lika sätt med strass forsatt ofta ger en vacker rubinfluss och är tillika tjenlig uti emaille.
      Af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN nämnes det vara bäst at uplösa guld i sådant kungsvatten, som är tilredt med koksalt, utdunsta denna solution och utaf det salt, hvilket då anskjuter, smälta en liten bit i sal microcosmicus, och doppa den ännu varma glaspärlan i Turpetum minerale, som då straxt rodnar. Smältningen börjar å nyo, och så snart den därvid upkommande fräsning är minskad, uphöres med anblåsningen några ögonblick, men begynnes straxt igen och fortsättes, til dess alla bläddror försvunnit. Färgen upkommer då antingen sjelfmant under kallnandet, eller ock om glaspärlan för yttre ljuslågan allenast upmjukas. I annat fall måste smältningen förnyas så länge, til dess färgen på nyssnämde sätt visar sig. Se Opusc. Chem. Vol. II. s. 488. En annan utväg, at erhålla detta glas, nämnes under ordet Rubin.
            Granatfluss
      Erhålles i synnerhet af en del strass, ½ del vitrum antimonii, jemte litet brunsten och saltpetter.
            Smaragdfluss
      Blifver rätt vacker af et unce strass med 4 gran kopparkalk, som med alkali blifvit fäld utur uplösning i skedvatten. Andre kopparkalker, såsom calcinerad spanskgröna, uträtta ock det samma.
            Hyacinthfluss af rödbrun färg.
      Et unce strass, eller Engelskt crystallglas, med 24 gran väl edulcorerad colcator vitrioli sammanrifvit, härmar nog nära hyacinthfärgen. Til rödgul hyacinthfärg fordras: 2 unce crystall: 24 gran colcator: 2 drachmer blyglas: 12 gran antimonii kalk och 10 gran purpura mineralis, eller några droppar guldsolution.
            Saphirfluss.
      Härtil tages hälst 1 unce strass med 2 gran koboltkalk, som är fäld med alkali utur dess uplösning i skedvatten, eller någon annan syra.
            Amethistfluss
      Göres lättast af et unce crystallglas och 2 drachmer saltpetter, med 6 eller 8 gran brunsten, mer eller mindre, alt efter som gredlinfärgen åstundas hög. Litet purpura mineralis och än mindre koboltkalk meddelar glaset äfven en skön amethistfärg.
            Gult Glas
      Smältes med liten tilsats af neapelgult.
            Hvitt Glas, eller Opalfluss,
      Består af 4 delar flintmjöl, med 3 delar pottaska, emot 1 del hvit tennkalk, eller så kallad Putti: fordrar stark eld under ½ timmas blåsning, i anseende til tennkalken, som föga smälter, men gifver en mjölkfärg, hvilken liknar Opal, eller Girasol.
      Af et unce strass, med 1/8:del arsenik, göres en klarare opalfluss, i synnerhet om den sedan upphettas inemot glödgning. Om litet kopparkalk, jemte ganska litet brunsten, tilsättes i smältningen, får han en skiftande färg.
            Turkos
      Kan imiteras med förenämde glassats, om mängden af tennaska litet ökas, tillika med kopparkalken, då en inblandning af litet blykalk, eller mönja, gör god verkan. I stället för tennaska, kan ock mjölkfärgadt hvitt glas erhållas med inblandning af fin hvit benaska, eller så kallad klera.
            Chrysolithfluss
      Göres af 2 unce crystallglas, 8 unce möja och 12 gran crocus martis; men blifver då nog vek. Se vidare ordet Chrysolith.
            Svart glas
      Erhålles minst kostsamt af svart trapp, eller tegelsköl, som i Tyskland kallas Knopfstein, försatt med litet magnesia nigra och ¼ vitrum fusibile, eller ock denne glassats smält med 1/3 järnfil, eller bårrspån af tackjärn.
      Utom dess erhålles ock en ganska svart glasfluss med et glas af 4 delar kiselmjöl, 2 delar pottaska, 1 del saltpetter och ¼:del borax, då 4 delar däraf sammanrifvas med ½ del blodsten och 1/10:del koboltmalm samt smältas uti digel. Det är tjenligt for knappar och örhängen, med mera. Om svarta glaser af järn se vidare Järnets Historia s. 652.
      Det aldrasvartaste glas uti fluss, äfven som på emaille, erhålles af en järnkalk, som fälles med sal urinæ fatescens utur järnsolution i skedvatten, hvilket förut är phlogisticeradt med socker, och hvaruti tillika litet magnesia är uplöst; men denne järnkalken blifver för kostbar til detta ämne. Om denna hvita järnkalk til svart emaille, se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781 s. 3.
      Föregående och mångfaldige dylike glasflusser likna nog nära de äkta stenarne, så at de, uti infattning, af et mindre vant öga ej kunna därifrån urskiljas, men en liten Engelsk fil uptäcker snart glasflussernes svaghet at därmed kunna skadas, som intet händer med ädla stenar. Ju mera blyglas uti sådane satser kan nyttjas, ju klarare och tätare, men tillika vekare, blifva desse flusser.
      Om glasflussers eller färgade glasers förfärdigande, äfven som ock om många sorter färgade emailleglas, Smalta, Encausten, eller Amausen kallade, ses vidlöftigt uti ANTON. NERIS Glasmacherkunst, 5:te och 6:te boken. Säkraste kunskap kan eljest inhämtas hos Chemiska Auctorer, såsom uti BEAUMÉS Chymie Experimentale och SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar m.fl. Tyska konstböcker äro upfylde med recepter til glasflusser, som sällan förtjena at eftergöras. Egne rön på liten anledning blifva alltid nödvändige, och gifva den säkraste kunskap om mer eller mindre mängd af förenämde tilsatser.

Glasgalla kallas den saltmassa, som erhålles vid glasbruken flytande på det uti pottorne i glasugnen nedsmälte glaset, och som därifrån med järnslef afskummas samt hålles uti järngrytor, eller mortlar, at svalna. Efter svalningen blifver detta salt hvitt, eller gråaktigt, och hårdt nästan som en kalksten: smakar af koksalt och vätskas på lika sätt uti fuktig luft. Det består äfven til större delen af koksalt, eller af saltsyra, mättad med alkali minerale, och utom dess af en god del jordaktigt ämne, jemte en märkelig smitta af tartarus vitriolatus, stundom mer och stundom mindre, härrörande ifrån tilsatsen af sodasaltet, som i synnerhet gifver glasgalla och innehåller, tillika med det brända sjö- eller koksaltet, någon vitriolsyra, öfvermättad med vegetabiliskt alkali af sjelfva kaliörtens aska.
      Uti glödgningshetta flyter glasgallan ganska qvickt som vatten, och är således tjenlig samt, såsom mindre dyr, mycket brukelig af guld- och silfverarbetare vid dessa metalles lödningar, antingen ensamt, eller i blandning med borax.
      Uti proberkamrar nyttjas äfven glasgalla som fluss vid digelprofver, hvilka fordra mycket stark hetta, såsom för strängsmälta järnmalmer, hvarvid detta salt, i anseende til dess tämmeligen starka bestånd uti elden, gör god nytta til sega slaggers förtunnande, allenast man kunder vara säker at det ej har någon smitta af vitriolsyra, eller medförer någon tartarus vitriolatus, som likväl är en nästan allmän följeslagare, i hvilken händelse vitriolsyran blifver lös med tilhjelp af det phlogistiqua uti flusserne, förenar sig med alkali och formerar en hepar sulphuris, som uplöser, om intet alt, åtminstone en god del af järnet, hvilket skulle utbringas, och förvandlar det til en svart slagg. Vid järnprof är således säkrast at utesluta denna ingrediens och häldre nyttja, uti dess ställe, rent alkali minerale, i fall profvet med de öfriga alkaliska flusserne ej kan drifvas til åstundadt utslag. Däremot är glasgallan högst nyttig och tjenlig vid sådane flusser, där medföljande järn måste förslaggas, såsom vid guldsmedskratsers smältningar, då silfver och guld skall bringas uti bly, och då medföljande oädla metaller böra gå til förslaggning.
      Vid schmalzglas tilverkningar, eller vid koboltverken, flyter äfven på blå färgglaset, uti pottorne, en sådan mera hvit, ren och alkalisk glasgalla, tilkommen af den raffinerade pottaska, som härvid tilsättes, och hvaraf intet alt hinner förena sig med sjelfva glaset.

Glashytta är den verkstaden vid glasbruk, där glas tilverkas, eller smältes och blåses, med därtil hörande inrättningar, som i synnerhet äro: Glasugn til smältningen, Calcinerugn, Kylugn, Stenugn och Pottugn, Stampverk ochSiktmachin för qvartsmjölet, samt inrättning för lutsalts kokning och raffinering, med tilhörande magaziner. Se Glas.

Glaskopf är et namn, hvarmed förstås den art af blodsten, som vanligen är hård, dels svart, dels mörkröd, och bryter sig uti hæmisphæriska kulor, på ytan ganska glatta, som glas, stundom drufformige, samt inuti bestående af hårdt förenade och uti en medelpunct sammanstötanden strålar. Se Blodsten.
      Af flera förändringar, såsom strålig, skalig, stalactitisk, eller drufformig, uti små tappar (mamillaris), äfven som kistformig (cellularis) samt af fibreus textur, liknande träd, träffas glaskopf vid Polewoisawod och flere ställen i Ryssland.

Glasporcellain kallas en art af porcellain, som liknar något när det äkta, men blifvit tilverkadt genom grofva, gröna och bruna glasarbetens cementerande med tilsatt gips, eller andra tjenliga pulver. Se Glas.

Glaspottor (Glashåsen) kallas de stora och runda diglarne af eldfast lera, hvaruti glasmaterien smältes. Se Glas.

Glassliparesten heter den Spanska smergel, som fås vid staden Reinosa uti den bergiga tracten af gamla Castilien.

Glasspat, Se Flussspat.

Glasugn,  Se Glas.

Glasur, eller Glasering, kallas en glasig, glatt och skinande yta, som genom smältning uti stark hetta sättes på hvarjehanda arbeten af gröfre och finare lerarter, krukmakare-käril, faïancer och porcellainer: likaledes på metaller, då den får namn af Emaille. Se detta ord.
      För grofva krukkäril af gemen lera nyttjas til glasur endast blyaska med dubbelt så mycket fint kiselmjöl, som, med vatten blandadt til en välling, hälles öfver det torra lerkärlet och sedan uti bränugnen smälter til en tunn glashinna. Dock måste kärlet, som är af gemen i elden rodnande lera, förut vara öfvergutit med en tunn hinna af hvit Cölnisk piplera. Vanliga composition til glasur på faïance består af 4 delar blykalk, en del tennkalk och 8 delar kiselmjöl, som med tilsats af ren glasgalla smältes til et rent glas, hvaraf glasurmjölet sedan males. Jämnför vidare ordet Hvitbly.
      Til glasurfärgor nyttjas metalliske kalker, som äga bestånd uti elden, såsom: til grön färg aes ustum, eller kopparslagares glödspån: til blått ren koboltmalm, väl calcinerad och sammanrifven med 2 eller 3 delar crystallglas: til violett färg magnesia nigra, eller brunsten: til gult så kalladt neapelgult (se detta ord): til röd färg, præparerad crocus martis (Se Järnets Historia s. 691.); och til svart Crocus martis med litet kobolt. - Huru glasur kan erhållas med en vacker skiftande guldfärg, medelst rök af halm, eller andra ämnen ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1747 s. 68, och om glasur, eller emaille, på koppar- och järnkäril se samma Handl. 1779 s. 196.
      En annan art af glasur på kokkäril af koppar, eller järn, kan göras med en stark fernissa af copal, uplöst och kokad med terpentinolja och sedan upblandad med en förut kokad god linolja. Med denna fernissa öfverstrykes en väl varm järn- eller kopparpanna, eller castrull, 2 a 3 gångor inuti, och upvärmes sluteligen uti en tjenlig ugn, til dess fernissan börjar röka och blifver helt mörkbrun, utan minsta tecken til klibbighet emot fingret, ehuru ännu varm. Öfverdrag med sådan fernissa har, efter gjorde försök med åtskilliga vätskors och matvarors kokning, förhållit sig ganska stark. Rent vatten, som däruti blifvit kokadt, har behållit sin klarhet, utan osmak. Den har ej kunnat uplösas hvarken af Spiritus vini, eller af stark saltlaka, lut, ättika, eller utspädt skedvatten. Ärter, kål, m.m., hafva däruti blifvit kokade, utan osmak och utan minsta spår af uplöst järn, eller koppar. Den kan således med mera säkerhet nyttjas vid matredning än någon slags förtenning, hvarvid altid skadelig metallisk uplösning kan befaras, utom det at kostnaden är vida lindrigare än förtenning. Se härom BINDHEIMS Försök uti CRELLS Chemische Annalen, 1784, 7:de stycket s. 5.
      Samma verkan och styrka äger äfven en god bernstens-fernissa, med linolja kokad. En stark linolje-fernissa, ensamt försiktigt öfverstruken och inbränd, tyckes gifva et nästan lika varaktigt öfverdrag, som står emot alla, äfven mineraliska syror, och kan föga af något annat än en stark alkalisk såpsjudarelut uplösas. Den här förut nämde och uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1779 beskrifne emaillen på smidde kokkäril af koppar, eller järn, blifver dock den säkraste och mäst biståndige, om tjenlig inrättning til dess verkställighet göres.

Glaubersalt,  eller Sal mirabile Glauberi, är et neutralsalt, som består af alkali minerale, förenadt, til full mättning, med vitriolsyra. Det finnes af naturen tilredt på åtskilliga ställen i sjöar och källor, såsom i Lothringen, Franche Comté, Siberien, Astracan och flerestädes. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 38, och MACQUERS Dictionn. de Chemie. Det erhålles eljest med konst, då saltsyra, genom distillation, med vitriolsyra drifves ur koksalt, i det vitriolsyran förenar sig med koksaltets alkali minerale til en saltmassa uti retorten, som uplöst med vatten gifver, efter behörig evaporation, et klart salt, crystalliseradt i form af räfflade 4sidige prismer, hvilka likväl uti luften fatescera, eller förfalla til hvitt mjöl. Huru glaubersalt förhåller sig med metaller, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743, s. 99-104. Dess förnemsta nytta är uti medicin, hvilket Herrar GRAWENHORST i Brunschwig ej heller förgätit uti deras utgifne berättelse om detta saltets godhet, som på deras Fabrique tilverkas.
      Glaubersalt skall äfven vara funnit vid Umeå, hvarföre det stundom Umeåsalt kallas.

Gleicher äro vissa arbetare vid blecksmide. Se ordet Likna.

Gleichhammare är vid blecksmide en mindre plåthammare, af 9 eller 10 lispunds vigt, som insättes, då bleckämnen och störterne först skola urvällas, och gleichas, eller liknas. Se orden Likna, Urvälla och Blecksmide.

Gleisbergersten, Se Geisbergersten.

Glete, Silfverglitt, eller Lithargirium, (Glöthe) är ej annat än blyglas uti fjällig form, hvilket erhålles, som köpmansvara, til myckenhet vid silfverken, under verkblyets afdrifning, såsom et förbrändt bly, för hvilken orsak det ock fått namn af silfverglitt. Det reduceras til bly för blåsrör och ljuslåga för kol: uplöses med tilhjelp af kokhetta uti alla slags utprässade oljor, hvilka til kokning fordra så stark hetta, som blyet behöfver til dess smältning, til exempel uti bomolja, då däraf göres plåster med hvarjehanda tilsatser. Men aldrahälst löses glete uti lin- och nötolja, emedan i synnerhet den förra fordrar starkaste grad af hetta til sin kokning. Hvad linoljan ej hinner uplösa, reduceras däruti åter til bly; hvarigenom oljan vinner den egenskapen at uti luften sedermera snarare torka och hårdna, tjenande til så kallad målare-fernissa. Om andra sorter af blykalker, såsom Mönja, Blyhvitt, Blygult, Massicot, Blysocker, därtil brukas, vinnes samma ändamål.
      Silfver- eller blyglitt löses, äfven som alla blykalker, uti vegetabiliska syror lättare än sjelfva blyet. Dock fordras til ½ lod gletes fullkomliga uplösning inemot ½ skålpund ättika, hvaraf upkommer den allmänt kände blyättikan. Til denna uplösning tages likväl öfverskott af glete, at solution må blifva väl mättad, då det som är för mycket stadnar på bottnen som en kalk. Den bör ock ske med lindrig kokning. Blyättikan deponerar efterhand något blykalk til botten, men en del däraf lägger sig på ytan som en hinna, eller cremor, ehuru tiltäpt flaskan må vara,  hvilket kommer däraf at blygletet, som är tilverkadt uti stark hetta och således en glasart, ej innehåller, eller uti det tilståndet kunnat antaga någon luftsyra. Däremot hyser blyhvitt och skifferhvitt en god del luftsyra, hvarföre de ock fräsa ganska starkt med andra syror, men äro mäst frie ifrån ättikesyra, ehuru med dess tilhjelp tilverkade. Se Blyhvitt. Härvid märkes at om blyhvitt, i stället för glete, blifvit uti ättika uplöst , sätter det ingen sådan cremor på ytan, emedan det förut är mättadt med luftsyra. I anseende därtil löses blyhvitt ej heller i vatten, men glete solveras först til en god del uti ättikesyran och sedan tillika uti det vatten, som ättikan ömnigt innehåller, hvilken uplösning egenteligen drager luftsyran til sig och formerar en blykalk, eller blyhvittshinna, som sedan uti vatten är olöslig.
      Blyglete beredes väl aldrig med konst särskilt, men om blyaska, eller massicot, sättes på en capell af ren ben- eller träaska uti stark hetta, utan at något kol tilkommer, får den efterhand utseende af glete och vinner så stor tilväxt i sin tyngd, at det ungefär med 10 procent öfverstiger det blyets vigt, hvaraf blyaskan blifvit tilredd. Då glete ensamt smältes i digel, angriper det lerämnet och blifver därmed til et halfgenomskinligt gult glas, som ändteligen sönderfräter hela digelen och utrinner. Huru sådant kan förekommas, se ordetDigel. Således om blyglas däraf skall tilredas, måste glete blandas med ¼:del kiselmjöl och sedan smältas, då digelen däraf mindre angripes.
      Af silfverglett, uplöst uti ättika, kan blysocker beredas, om solution utdunstas och ställes i kölden at ankjuta; men det bästa erhålles af blyhvitt-solution i ättika. Om detta blysocker uplöses uti vatten och en ren zinkskifva lägges däruti, fäller sig blyet därpå uti metallisk form; men om blysockret tilkommit genom crystallisation, af blyuplösning uti saltpettersyra, sker ingen fällning med zink.
      Utur silfvergletes solution i ättika fälles blyet med vitriolsyra, ganska hvitt, til en art af blyvitriol, som kan brukas med mera bestånd uti målning med oljefärg än skifferhvitt.
      Blygletes nytta uti Metallurgien och Medicin, samt uti konster och handtverk, är mångfaldig, såsom, vid silfver- och guldmalmers smältning, at bringa stränga bergarter til fluss, och i synnerhet at under reduction til bly medtaga de ädlare metallerne och samla dem utur slaggerne, hvarvid gletet gör bättre gagn, än rent friskbly. Se Guldtilverkning och Silfvertilverkning.
      Uti Medicin är dess nytta ganska vidsträckt, så at hela böcker endast om blyättikans nytta finnas författade. Et sätt at göra god blyhvittssalva i största hast består däruti, at til blyättika slås en tjock uplösning af venedisk  tvål uti vatten, då ättikans syra tager tvålens alkali til sig och det oljaktiga förenar sig med blykalken til en smidig salva med alla de egenskaper, som af en så intim blandning kunna väntas.
      Målare kunna ej umbära silfverglett eller mönja, til fernisskokning. Metallarbetare göra af glete och svafvel en composition, som är det tjenligaste ämne at därmed afforma allehanda uphöjde arbeten, til modell vid gjutningar. Blysocker, som göres af glete, brukas mycket af färgare. - Glete, eller mönja, sammanrifvet med ¼:del kiselmjöl, gifver uti smälthetta en ljusgul glasur på krukkäril, och med tilsats af metalliska kalker erhållas flere färgor, såsom gröntmed kopparaska, blått med kobolt, gredlin med brunsten, gult med antimonium, eller neapelgult; svart med järnkalk, som fälles utur uplösning i phosphorisk syra, m.m. Men efter krukmakares berättelse finna de blyaska härtil vara bättre, fast de med mycket besvär måste bränna den af rent bly.

Gletegata heter vid verkblyets afdrifning en liten ränna, som på drifhärden updrages med gletehaken uti askan, ifrån gleteringen ut til brädden, at det öfverflödiga gletet därigenom får utrinna, eller utdragas med gletehaken, då det vill för mycket tilväxa.

Gletehake kallas et på ändan krök järn, med hvilket gletegatan göres, gletets utflytande underhjelpes, och hvarmed dämmes, då för mycket vill utrinna.

Gleterand, eller Glettrand, betyder vid drifning den ring af förglasadt bly, eller glete, som slår omkring verkblyet och vid stora drifningar alltid bör bibehållas, om man ej skall lida blyförlust; men så snart den blifver för bred, aftappas gletet. Vid drifning på capell i proberugn tåles däremot ingen gleterand, emedan blyet där bör indrifvas i capellen och denne rand emot slutet är tecken at profvet gått för kallt.

Glimmer, eller Skimmer, är en jord- eller stenart, hvars beskrifning igenfås under ordet Skimmer.

Globositer kallas petrificerade runda snäckor, i skapnad af nötter, bukige midtuppå och försedde med en vid öpning. Se WALL. Syst. Min. T.II, s. 492.

Glys är et gammalt svenskt ord, som betyder bernsten.

Glåttra säges vid masugnar, då slaggen uti forman gäser upp och likasom kokar, svartnar för blästern, stelnar samt fäster sig omkring formmynningen, hvilket gemenligen kommer af illa rostad eller rå malm. Det är således intet den kokning, eller hvälfning uti den qvicka slaggen, som blästern förorsakar, när stället är fullt.

Glödfärga, Se Glödvax.

Glödgugn kallas den ugn, hvaruti metaller, plåtar, mynt, m.m. glödgas, antingen för at därmed vinna mera mjukhet vid smidning, valsning och tråddragning; eller ock at metaller därefter genom skurning må vinna en renare yta. 
      Om glödgugnar för plåtar af järn, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764 s. 115. För öfrigt brukas de både vid silfver- och kopparmyntverk samt vid messingsbruk.
      Glödgugnars byggnad och inrättning måste på många sätt förändras efter det bränsles art, som skall brukas til glödgning, såsom antingen träkol, ved, torf, eller stenkol; samt efter metallens beskaffenhet, som skall glödgas, om det är Järn, Silfver, Koppar eller Messing; och tillika efter det ämnets skapnad, som at samma metall kommer at göras, antingen det är Skärjärn, Plåtar, Bleck, Band, Trå, Mynt, eller annat dylikt. Deras beskrifning fordrar således en särskilt vidlöftig afhandling. Vid glödgugnar förefalla vanligen följande delar och namn, såsom:
      a) Ugnshvalfvet, hvilket bör vara af eldfast tegel, såsom af fransk lera och kiselsand, eller af så kallad specksten, eller annan talkartad eldfast sten, som hvarken spricker, eller smälter. Godt slaggtegel, eller galtcinder, kan äfven duga. För plåtsmide och valsverk fordras de starkaste ugnar.
      b) Ärilen, eller ugnsbottnen, göres antingen af eldfast tegel, eller med järnåsar, eller med tackjärnshäll för silfver och kopparmynt.
      c) Fyrhålet, hvarigenom bränsle inkastas.
      d) Halstret, eller Risten, hvarpå bränslet kommer at ligga. Göres af tackjärn, eller tegel.
      e) Gimor så väl för sjelfva ugnen, som för fyrhålet, af tackjärn.
      f) Askrummet, under halstret, dit askan nedfaller och hvarifrån luftdraget kommer.
      g) Eldtrumman, som förer lågen inuti ugnen, där flamman endast brukas: lider starkaste påkänning och bör därföre vara af den mäst eldfasta sten.
      h) Rökkåpa, eller Gnisterkur, med skorsten, som afförer den öfverflödiga hettan och röken: göres af tegel eller järnbleck.
      I anseende til den starka spänning, som hettan i sådane ugnar förorsakar, böra de vara med ankare väl förbundne.
      Sådane ugnar, som brukas til andra ämnens glödgning, såsom för malmer, gallmejor, jordarter, färgor, metalliska kalker m.m., kallas egenteligen Calciner-eller Rostugnar. Se Calcinerugn.

Glödspån kallas den sköra glas- eller slaggartade och förbände hinna, eller skorpa, af de oädla metaller, som, vid deras upglödgning i öpen eld, på ytan därigenom upkommer at deras bränbara ämne af luften attraheras, eller af elden förtäres och utdrifves. Glödspån kan således intet gifvas på andra metaller än de, som äro förbränlige i eld och tåla upglödgning, innan de smälta, såsom koppar, järn, kobolt, regulus antimonii, nickel och magnesium. De hvilka smälta före glödning, som äro: tenn, bly, vismut, zink, regulus arsenici och qvicksilfver, blifva under förbränningen, eller calcination, antingen betäckte med en pulveraktig aska, som får namn af Kalk, eller ock förflyga de aldeles uti calcinationshetta. Rent guld, platina och silfver, såsom öförbränlige, antaga vid upglödgning ingen glödspån; men om det minsta af en förbränlig metall däruti finnes, visar den sig straxt på ytan med en svart hinna af glödspån.
      Kopparglödspån, som vid denna metallens upglödgning och smidning affaller uti tunna fjäll och flagor, med rödbrun färg, får namn af Kopparfärga (se detta ord); och den som samlas, under dess afsläckning i vattukummern, vid kopparhamrar, mynttilverkning och garmakerier, kallas Kummerfärga, hvilken omsmältes til koppar på kratsugnen. Den glödspån, som erhålles hos kopparslagare, nyttjas ock af krukmakare til grön glasur, sedan den genom rifning blifvit brackt til fint pulver, under namn af kopparaska, och vidare med blyaska upblandad.
      Järnet gifver vid upglödgning och all slags smidning den mästa glödspån, som i allmänhet hos smeder får namn af smedscinder, eller cinder. Ju längre järnet hålles uti glödgningshetta, ju strängare hettan är och ju mera luften får tilkomma, ju fortare utdunstar det bränbara och desto tjockare blifver glödspån, ända til dess hela stycket förvandlas til en sådan svart cylinder, som efter rifning til pulver gifver en mörkare, eller ljusare röd färg, i den mån som den utstått en svagare, eller starkare och längre påstående hetta.
      Huru fort järnet förvandlas til glödspån, och huru mycket det härigenom förlorar uti afbränning, beror af många omständigheter, såsom af järnets art, hettans styrka, järnets form och storlekm glödgningstiden, kolens eller bränslets egenskaper m.m. Af många härå gjorde försök är i allmänhet funnit, at mjukt och segt stångjärn förlorar fortast och mäst uti glödspån, eller afbränning.
      Märkvärdigt är, hvad redan under ordet Calcination blifvit förklaradt, at ehuru den starkt upglödgade metallen, sedan glödspån blifvit aftagen, förlorat mycket af sin tyngd, väger ändå den afslagne glödspån vida mer än metallens förluft. Et stycke mjukt järn, til exempel, som efter probervigt höll 213 ½ skålpund, hade efter 9 timmars glödgning uti proberugn uti afbränning förlorat 33 ½ skålpund, men då den affallne glödspån vägdes, var dess vigt 47 skålpund. Mera härom, i afseende på flera arter af järn och stål, ses af Järnets Hhistoria §. 55-58.
      Den glödspån, som samlas i järn och i synnerhet vid stålsmide, tjenar til polering för stålarbetare, då den rifves och sedan genom slamning bringas til et fint pulver; men det grofvare smedscindret, som vid stångjärnshamrar affaller, under räckningen, på städstocken, och däromkring uphämtas af stångjärnssmeden, upsättes på härden under namn af Stockslagg,, at åter reduceras til järn, hvarvid den äfven befordrar det öfriga järnets färskning. Af en sådan glödspåns inblandning med kalk och sand erhålles äfven starkt cement, eller murbruk, som hårdnar uti väta.
      Afbränning undvikes både på järn och koppar, om de, uti slutit käril och med kolstybbe inpackade, flere dygn hållas uti glödgningshetta; äfven om de under smält rent glas äro inneslutne, som förhindrar luftens åtkomst och phlogistons utdunstning.

Glödvax kallas en composition af vax, som guldsmeder bruka at därmed förhöja guldets färg på förgyldt silfver, eller rätteligen at därmed, genom en lindrig etsning, förtaga den bleka färg, hvilken guldet får af qvicksilfret efter afrökningen. Glödvaxet kan bestå af åtskilliga ingredientier, hvarpå många recepter i konstböcker finnas. Det mäst brukelige göres, til exempel, af ¼ skålpund vax, sammansmält med järnvitriol 2 lod, spanskgröna och brändalun, hvardera ½ lod, samt rödkrita et lod. När detta vax strykes tunnt på den varma förgyllningen och hålles öfver hettan, til dess vaxet blifvit mäst förbrändt, samt vidare kratsas rent och sluteligen kokas uti hällan, vinnes den höga guldfärg, som sökes. Dock fordras öfvadt handlag, om det skall lyckas. Detta kallas ock hos guldsmeder Glödfärga, men består då merendels af saltpetter, bränd alun och  litet järnvitriol, som, i stället för vax, göres med vatten til en smörja, hvilken strykes öfver förgyllningen och afrökes, til dess den börjar gulna.

Gneis, Geneis, eller Kneis, är vid tyska bergverken en af de mäst bekante malmförande berg- eller hällearter, bestående förnemligast uti en blandning afQvarts, Skimmer och en hvit, grå eller rödlätt gemen stenhärdad Lera, som stundom utgör hela bergstracter, i synnerhet uti Öfver-Sachsen omkring Freyberg, samt vid Catharinaberg uti Saazerkretsen och Böhmen. Gneis kan i anseende til sin vidlöftiga utsträckning räknas för en art Lerskiffer, äfven som den, då allenast dess sammansättning betracktas, kan anses som en förändring af granit, hvaruti lerjorden upfyller det rum, som den här felande fältspaten eljest skulle intaga. Denne tanka äger så mycket mera rum, som uti åtskilliga granitarter träffas en hvit lera, i stället för qvarts eller fältspat, hvilka således genom vittring kunna til sådan lera förvandlas. På denna grund blifver Gneisen en modification af granit, och bör i ordningen komma näst därefter. Dess skifriga lynne, finare korn och lerartade beståndsdel, visa dock känbara skiljemärken. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen, s. 24 och GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 1 Del, s. 73.
      Namnet Gneis förmodas härkomma af tyska ordet Geniessen, likasom denne arten ville utmärka: dass man darinnen etwas zu geniessen hat. Uti Freyberg skrifves den gemenligen Gneus och är då af förenämde delar sammansatt, stundom med grön specksten instänkt, hvaraf den, jemte en grå, äfven får grönaktig färg, och brytes skifferartad, liknande mycket den skifriga stenart, som hos oss får namn af Ställstensberg.
      Vid chemisk undersökning uppå dess beståndsdelar, har man af et unce Freybergisk genus erhållit
      Qvartsand med litet 
      Fältspat            4 Drachm.       20 gran
      Kiseljord            2 -      12 -
      Alunjord, eller lera,      1 -        4 -
      Järn            -      24 -
      Kalk            -        3 -
Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 2:ter Stück.
      Uti Gneisen finnes dock i allmänhet at lerämnet och skimmern utgör största delen, och at qvartsen ofta kan vara omärkelig, samt at fältspat däruti är tilfällig på vissa ställen och felar merendels. Färgen härrörer således i synnerhet af skimmern och specksten, hvaraf gneisen ock gemenligen visar sig hvit, ljus- eller svartgrå, grönaktig, eller gulbrun, stundom glimrande af guld- och silfverfärgad skimmer. Då specksten däruti är til någon mängd, innehåller gneisen tillika magnesia alba.
      Dess skifriga art, som gör at den kan klyfvas uti hällar, härrörer af dess ömniga skimmer, i anledning hvaraf den ock af Herrar FERBER och ARDUINI blifvit räknad til skifferarter.
      Uti elden förhåller den sig olika, i anseende til olika blandning af dess beståndsdelar, men är i allmänhet mera strängsmält än gråberg, eller granit, och gifver en mera trög och seg slagg. Uti vanlig klensmedshärd kan den föga smältas, utan blifver i sådan hetta allenast utanpå glaslupen, i synnerhet då den innehåller mycket qvartsand, i hvilken  händelse den ock är tjenlig til hvarjehanda ugnars murning vid eldverken. Skörl, eller skörlberg, finnes sällan däruti. - Då lerämnet är rådande, plägar gneisen vittra på ytan, så at den liknar en torr lera, och det ofta några tum djupt ned uti berget, i synnerhet närmast intil de ställen, där någon malmgång framstryker, hvarest denne hälleart faller mera lös, eller mild, och vittrar med tiden uti luften stundom aldeles til en lera. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des MineralR. 1 Del, s. 72-82.
      Hvad sålunda vid tyska bergverken försås med namnet Gneis är en skimmerrådande hälleart, eller den samma, som uti CRONSTEDTSMineralogie, §. 262, fått namn af Ställsten, eller Garpenbergs Häll. Den kommer närmast til de förändringar af hällearter, som upräknas uti WALLERIISystema Mineral. Spec. 5, 6 och 7, undantagandes at gneisen vid tyska bergverken faller merendels något vekare och med mera lerämne inblandad. Den har äfven märkelig lihet med samma art, som Herr VON BORN vid Ungerska bergverken kallat Saxum metalliferum (se detta ord), hvaraf de fleste malmförande berg därstädes bestå; men uti denne senare utgör likväl leran förnemsta och ömnigaste beståndsdelen. Dock bör för redighet skull, vid malmförande bergs beskrifning, under namn af Gneis icke förstås någon annan art än den, hvaruti förenämde trenne beståndsdelar, nemligen Skimmer, Qvartsoch Lerämne, visa sig tydeligen för ögat; men där ingen qvarts kan märkas, bör den få namn af grå glimmer- eller skimmerrådande Lerskiffer, ehuru det händer at den ena af dessa arter förändrar sig til den andra, alt som någondera af dess beståndsdelar af- eller tiltager. Ställstensart bör den kallas, när qvartsen är rådande och någon specksten eller eldfast lera är inblandad, jemte hvit skimmer, som altid är mera eldfast än den svarta, och så snart någon tydelig fältspat däruti infinner sig, kan den med skäl föras ibland granit- eller gråbergsarterne, som likväl mera sällan falla uti skifrig skapnad. Stundom händer äfven, at både qvartsen och glimmern blifva därti för ögat osynlige och försvinna, antingen aldeles, eller blifva de omärkeligen uti lerämnet införlifvade, hvarvid gneisen öfvergår til en art Hornskiffer.
      Uti de Sachsiska, och många af de Böhmiska malmförande bergen, innehåller gneisen de rikaste gångar af blymalmer, med ömnig inblandning kopparkies. Silfvermalmerne tyckas dock i synnerhet däruti vilja hafva sitt tilhåll, men sällan eller aldrig guld: tenn stundom, men mindre ömnigt än uti granit. Järnmalmer och blodstenar trifvas nästan uti alla stenslag. Ibland halfva metaller är zink, i form af blende, jemte gångarten däruti följaktig, och än mera kobolt med arsenik, men antimonium, nickel, brunsten och qvicksilfver nästan aldrig. Gångarterne uti gnejs bestå mäst af kalk, leror, tungspat, flussspat, hornskiffer och qvarts.
      Så rik gneiser visar sig uti Sachsiska och Böhmiska malmfälten, så litet ädel och malmförande har den hitintils förhållit sig uti Bannat, där han emellan Saska och Moldava utgör vidsträckta berg. Men uti Schemnizer bergen, i neder-Ungern, hafva däruti rika gyldiska anbrott fordom blifvit träffade, som också ännu yppas uti gamla arbeten.
      Såsom gångart utgör gneisen sällan malmernas följeslagare, om icke uti sjelfva gneisbergen.
      Gneis och stenhärdad lerskiffer kunna icke räknas til uråldriga berg, utan til de senare tilkomne, eller til flodslemningar (aufgesezte Gebürge), i det, efter alla tilförlåtelige observationer, de Europeiske bergen vanligen bestå af trenne arter, nemligen först Granit, såsom den rätta uråldrige; därnäst Lerskiffer, Gneis och flere lerartade förändringar, hvaröfver den tredje, eller Kalksten, ändteligen finnes vara tilkommen. Öfver dessa gifvas ännu senare hvarf af lera, kalkjord, mergel, sand och sådan skiffer, som egenteligen utgör flötsverk för stenkol och alun. Se Berg.
      Hällearten vid Ädelfors guldverk, hvaruti de gyldiske kiesgångarne stryka, och hvilken af BergsR. VON SWAB beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745 s. 120, och där nämnes för Hornskiffer, tyckes i det närmaste vara den samma, som under namn af Gneis och Saxum metalliferum blifvit beskrifven, och vid Ungerska guldmalmsgångarne äfven utgör den allmännaste hällearten. Se Hornskiffer.
      Vid Marienberg får gneisen vanligen namn af Schiefer, ehuru af samma art som på de öfriga ställen. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 171.

Gnäs är et gammalt ord, hvilket vid kopparskärstens vändrostning betyder det verk, eller den skärsten, som, under vändningen på 2 eller 3 eldar, fallit under sönderslagning så små, at den nu mera intet kan läggas närmast hultet, utan lägges midtuti eller högre up uti rosten, at därmed häfta elden, som det kallas, eller hindra at intet hettan för hastigt upstiger. Den heter eljest Småverk.

Gods kallas vid smältningar sjelfva den flytande metallen, eller skärsten, til åtskilnad ifrån slaggen. Gods heter eljest med et allmänt ord alt det, som vid grufvebrytning, vaskning och smältning, är dugeligit och genom dessa operationer bör vinnas, antingen det är malm, eller metall.

Golffärga, eller Golfkrats, Se Kopparfärga.

Golfsten kallas på Öland den flolägrige kalksten, som faller i tunnare hällar, samt nyttjas at däraf hugga stenar til golf. Den är merendels af brun, grå, eller spräcklig färg, och slipas uti deras så kallade skurqvarnar, i det den tilhuggne golfsten, som är 3 qvarter i fyrkant, utlägges uti en cirkel och en skarp sandsten släpas däröfver uti en hästvind. Se VON LINNÉS Öländska Resa, s. 51.

Gomsten är et gammalt ord, som skall betyda den sten, eller eldfasta häll, hvilken ligger öfver forman i en kopparsmältugn, och hvaruppå den öfre formnasen sätter sig: är således den samma som vid masugnar kallasFormtak. I denna mening brukas ock gomstenar ännu vid Ädelfors guldverk.

Gottlandssten kallas en grå sandsten, sammangyttrad af en ganska fin och jämngrytig sand, med en art mergel, eller kalkblandad lera, jemte hvita skimmerparticlar inblandad. Den kan ock med förmån nyttjas til slipstenar för finare knifvars slipning; men som den är af nog lös sammansättning, så nötes han ganska fort och kan ej nyttjas til stora slipstenar. Om detta märkvärdiga stenbrottets läge och tilkomst ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1741 s. 252.

Goujar kallas koldrängen vid vallonsmide, som indrager kolen. Han njuter i arbetslön 16 öre kopparmynt för hvarje Milie, eller 3 ¾ skepppund stapelstads-vigt stångjärn.

Graderverk (Leckwerke) kallas sådane inrättningar, hvarmedelst et ringhaltigt saltvatten kan göras saltrikare, genom en skyndsam vattnets utdunstning uti fria luften, på det sättet at vattnet updrages i högden och nedfaller därifrån, i form af et regn, igenom en myckenhet risbuskar, hvilket befordrar vattnets utdunstning och förminskning, jemte saltets concentration uti en mindre mängd vatten, som då blifver en för vidare evaporation genom kokning lönande saltmassa. Sådane graderverk byggas, efter landtmåns beskaffenhet, 10 a 12 alnar höga, til flera hundrade alnars längd, af resverke; vid jorden 5 a 6 alnar, men ofvantil allenast 4 a 5 alnar breda, afdelte uti vissa skiften, och inuti hvarftals belagde flovis med långa ribbor, hvaröfver sammanvridne buntar af torra hagtorn, slån- och törne- eller enbuskar, upstaplas, eller inpackas. Öfverst under taket äro vid hvardera långväggarne rännor, hvaruti saltvattnet genom pumpverk updrages, och hvarifrån det genom flera tapphål småningom faller på flata räfflade hoar, som åter fördela det uti små ränlar åt ömse sidor ned på risbuntarne, uppå hvilka det skingras til en art regn och, sedan en stor del utdunstat, nedfaller det öfriga uti vissa vid grunden varande reservoirer, eller så kallade Cassor. Hvad som då nedregnar uti första cassan, är en gång graderadt. Det updrages därifrån och nedregnar uti den andra samt på lika sätt, efter updragniing genom pumpverk, uti den tredje, och så vidare, til dess solan, eller saltmassan, erhållit den halt, at den lönar inkokning och crystallisering. På detta sätt har hafsvattnet vid Tönsberg uti Norige, efter 6 sådane graderingar, kunnat förstärkas ifrån 4 til 28 a 30 graders halt, efter Saltvigten at räkna. Huru härmed tilgår vid saltkokning, se Källsalt.
      Genom kölden, eller isfrysning, har hafsvattnet ej kunnat graderas högre än ifrån 4 til 16 a 17 graders halt, som ej lönat omkostnaden med inkokning.
      Vid vitriolsjuderier kan ock vitriolluten genom ofvannämde graderverk til en mera lönande halt förstärkas, hvilken inrättning vid Stora Kopparberget är med förmån verkstäld, medelst et graderverk af betydlig högd; men med alunlut har det, efter anstälde försök, intet velat lyckas, emedan en stor del af alunjorden därvid skiljer sig ifrån syran och fäster sig vid riset, hvarigenom den på detta sätt graderade luten blifver mera vitriolhaltig, och gifver såmedelst en sämre alun.

Graf kallas vid bergverk en i dagen öpen vattuledning, som antingen är gräfven i jorden, eller utsprängd i berget. Hit höra til- och aflopps- och konstgrafvar. Desse få hos Tyskarne namn af Schutsteich.
      Huru konstgrafvar vid Kungsberg uti Norige muras med ringa kostnad af gråsten, och göras täta med dytorf, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, 4:de qvart.

Graglach, Se Råstål.

Gran kallas den guld- och silfvervigt, som brukas vid mynt och proberkamrar; och hvarutaf 18 utgöra et lod silfver, 12 en karat guld och 288 en lödig mark silfver. Se ordet Guldvigt.
      Gran är äfven en liten medicinal-vigt, hvarutaf 480 utgöra et unce.

Granalier kallas vid mynt, samt hos skedare och silfverarbetare, de körnade, eller til korn smälte metaller af guld, silfver, eller koppar. Jämnför ordetGranulera.

Granatbeg kallas egenteligen den järnhaltige stenart, som väl består af samma ämne med vanlig granat, men brytes uti oviss figur och ej i ordentelig crystallinisk form. Det finnes af olika färg och til betydlig mängd på åtskilliga ställen, såsom: hvitgult och grönt, halfgenomskinligt, tillika med crystalliserad granat af samma färg, ifrån Gjökerums by i Dannemora Socken: rödbrunt ifrån hela Wästerbergslagen och Ingevaldsbo uti Norrberke, ljusbrunt, kalladtKorkberg, i anseende til färgens likhet med kork, ifrån Norberg, innehållande 39 procent järn: gulbrunt ifrån Fagerberget vid Hällefors, i qvadrig form, ochsvartbrunt ifrån Moren vid Wästanfors. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1754 s. 288 och för 1746, s. 176. - Af vaxgulfärg gifvas både granater och granatberg vid Långbanshytte järngrufva i Gåsborns Socken; hvilken art har gifvit uti digelprof 21 ¾ procent hårdt järn, med brun gulådrig slagg.

Granater kallas i allmänt förstånd alla sådane kiselartade hårda stenarter, som gifvas af åtskilliga färgor uti mångkantig crystallinisk och rundaktig form, och hvilkas förnemsta beståndsdelar äro de samme som uti ädla stenar, fastän i förändrad proportion, nemligen kiseljord och lerjord, ungefär til hälften af hvardera, jemte litet kalk och tilfällige inblandningar af metaller, hvaribland järnet altid är närvarande och bidrager i synnerhet til granatslägtets olika färgor, utaf hvilka den röda och rödbruna är den allmännaste.
      Deras rätta skapnad, eller crystallfigur, är en dodecaëder, innesluten af rhomber (Se ordet Crystall), men gifves eljest af många olika förändringar. De skiljas ifrån skörl och bergcrystaller däruti: at de aldrig finnas uti prismatisk form: at de äro mindre hårdsmälte, samt gå i sträng hetta dels til grönt glas, dels til svart slagg, och vid sönderkrossningen visa en oviss figur med kantiga skärfvor. Deras olikhet med kalk- eller spatcrystaller röjes snart däruti, at de ej förefalla uti pyramidalisk form, och icke heller vid sönderslagning visa någon spatig, eller skifrig sammansättning, samt gifva eld mot stål och gäsa ej med syror. Granater kunna indelas uti:
      a) Ädla.
      b) Oädla.
      c) Metallförande.
      1:o. Med ädla Granater (Granatus gemma) förstås egenteligen de, som äro hårdast uti sitt slägte, dels hel- och dels halfgenomskinlige, til färgen ljus- ellermörkröde, och altid något skelande uti gredlin, eller violett, hvarutinnan de, äfvensom uti mycket mindre hårdhet, af kännare kunna skiljas ifrån rubin, samt uti crystallfiguren ifrån amethist, som är en prismatisk bergcrystall och stöter mera uti blått. Af Juvelerare delas granater uti Orientaliske och Occidentaliske. De orientaliske behålla vanligen företrädet; men ibland dem äro de dyrbarast, som komma ifrån Syrien, hvilka uti klarhet och glans öfverträffa alla öfrige. Desse kallas af Italienarne Rubino di Rocca, och hafva en ganska vacker af violett och purpur blandad färg. Syriske Granater skattas i värde lika mycket med saphiren, och stundom högre, emedan de spela med lika eld och äro mera sällsynte. En annan art österländsk Granat af vacker rödgul- eller hyacinthfärg, som hos de gamla kallades efter sin födelseort Soranus, och nu mera hos Fransoser heter Vermeille, samt hos Italienare Giacinto guarnacino, erhålles ifrån Sorian, hufvudstaden i Pegu. Se DUTENS von Edelsteinen s. 67-69. På Ön Ceylon förefaller eljest tvenne slags vackra och genomskinlige Granater, dels af brandgul, eller rödgul färg, under namn af Canelsten; dels af mörkröd färg, då den kallas Robal. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 71, 74 och 76. Til Granater bör ock Carbunkel föras. Se detta ord.
      De vackraste occidentaliske Granater komma i synnerhet ifrån Böhmen. De hafva en liflig blodröd färg, spela stundom med mycken eld och äro nästan så hårde som de orientaliske. I elden behålla de länge sin röda färg, men smälta ändteligen per se til svart, eller svartbrunt glas, på lika sätt som de svenske, hvilka finnas ömnigt vid åtskillige grufvor här i riket, men sällan så klara at de kunna räknas til ädla stenar. Uti Böhmen träffas de på åtskilliga ställen uti floder, ifrån bergen lösrifne, ofta til sådan mängd at ritningar uti trädgårdar därmed beströs.
      Klara Granater hålla allenast 2/100:delar järn, men uti de opaka går järnhalten änd til 20/100:delar. Deras hårdhet är mindre än hos topas och större än hos bergcrystaller; och uti specifique tyngd komma de äfven topaser närmast. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 106. Flere försök uppå deras tyngd och hårdhes ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 65 och 74. Om Hyacinther, hvilka ofta föras til granatslägtet, se samma ord.
      2:o. Oädla Granaterkunna de kallas, som äro ogenomskinlige, mörka ochbrunröde, samt mycket allmänne, hälst uti skimmer- och hornbergsrådande bergarter. De finnas ifrån hampfröns til gåsäggs storlek och ofta ganska ordentelige, dodecaëdriske, eller 12sidige, af rhomber formerade; merendels med skimmer- och speckstensartad hinna omgifne, såsom ifrån Stora Kopparberget, Norbergs järngrufvor, Stripåsen, Moren vid Wästanfors, och nästan vid alla både järn- och koppargrufvor här i riket, utom hvad af samma ämne finnes uti åtskilliga hornskiffer- kalk- sand- och gråbergsarter, ofta utan viss figur, hvarom ses under ordet Granatberg. Alla desse äro väl järnhaltige och få således namn af Järngranater, men hålla dock sällan öfver 6 procent, emedan de rikare tyckas hälst böra räknas ibland de metallförande. De gå äfven alla uti smälthetta til en svart skummig slagg, utan tilsats.
      3:o. Metallförande Granater torde de få kallas, som tillika med järn innehålla andra metaller. Sådane äro
      A) Tennhaltige, hvaribland först förekommer den bekanta Zinngraupen, som merendels består af svarta, eller mörkbruna och mångkantige Granater, med ovissa vinklar, planer och hörn, ganska tunge och stundom innehållande 70 til 80 procent tenn, jemte litet järn, som ofta med magneten kan röjas och dragas därifrån. Se Tennmalm. Utom järnet finnes ock däruti någon arsenik, som visar sig vid upglödgning med hvit rök och hvitlökslukt. Hit höra äfven de hvit- eller ljusgule, grönaktige och gulgröne granater, som hålla 15, 16 och stundom flera procent järn, med ganska litet tenn. Af detta slag äro de, som finnas uti Gjökums kalkbrott vid Dannemora. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754 s. 288. De träffas ock vid tenngrufvorne i Tyskland under namn af Zinnsteine, Zinngranaten.
      B) Blyhaltige äro antingen sådane, hvaruti blyet är intimt och osynligt inblandadt, såsom, til exempel, den arten, hvilken Hr. BergsR. VON SWAB funnit och undersökt, ifrån Fröaryd uti Småland; eller ock äro de bruna järngranater, hvaruti blyglans vid granaternes sönderkrossande funnits instänkt, som tyckes bevisa at granatens tilkomst är senare än skapelsen. Detta kan ock gälla om blyglans, hvilken stundom finnes anskuten på petrificater af snäckor, och är således säkert et senare tidens foster. Hos äldre Auctorer talas om granater, som hålla guld, men bevis därtil fela. Granatarternes systematiske indelning ses af CRONSTEDTS Mineralogie §. 67 o.f.
      De rikaste järnmalmer kunna ock finnas uti granatlik form. Sådane äro de mycket reguliere octaëdriske järnmalms-crystaller, som af några blifvit kalladeFerrum octaëdrum nudum, emedan de som rent järn dragas af magneten; men som desse järnmalms-granater, ehuru rike, ändå icke äga järnets smidighet, ej heller granatens hårdhet, så kunna de icke föras hvarken til gedieget järn, eller under granatslägten, vidare än til deras utvärtes form.

Granit är et Italienskt ord, hvarmed i synnerhet förstås den allmänna hälleart, som hos oss får namn af Gråberg och består af Fältspat, Qvarts och Glimmer, i grof- eller finkornig skapnad sammansatte, ofta med tilfällig inblandning af hornblende och flera arter.
      Granit är vanligen ganska hård och fast, hvarföre den kunnat tåla at huggas och användas til prydeliga arbeten; men finnes äfven lös och föga sammanhängande, antingen sådan at den med möda kan huggas, hvilket slag nyttjas til gjutstenar vid messingsbruken (Se ordet Gjutsten), eller så  lös och mör, at den af blott vidrörande, eller ock af sig sjelf sönderfaller, hvarom ses ordet Sjelffrätsten. Til dessa lösa graniter höra ock de hvita fältspatsrådande, som ofta utgöra hällearten uti malmförande berg, i synnerhet för tenn- och järnmalmer, uti Sachsen, såsom vid Johanngeorgenstadt och vid Scheeberg. Den är därstädes ofta så lös at den vittrar i luften.
      Granitens specifiqua tyngd kan, i anseende til olika mängd af de häruti inblandade särskilta ämnen, vara något skiljaktig. En svensk hård granit, som bestod af mäst hvit och något rödlätt fältspat, med mycket qvarts och litet svart skimmer, huggen och slipad til en accurat cub af en fot, eller 12 verktum på alla sidor, vägde, vid anstäldt försök, 8 lispund victualie-vigt, och en dylik huggen cub af en aln vägde accurat 64 lispund samma vigt. Således blifver denne allmännaste granitens specifiqua tyngd til vatten som 2,581 til 1,000, i det närmaste. - Af denna arten är ock den kostbara piédestalen, under konung GUSTAF ADOLPHS Statüe Equestre, i Stockholm tillämnad, af 8 alnars längd och bredd samt 4 alnars högd.
      Ibland de fasta uti Italien och i synnerhet i Rom brukelige antiqua, eller orientaliska graniter, upräknas af Hr. FERBER, uti dess Briefe aus Welschland, s. 266 o.f., i synnerhet följande förändringar, nemligen:
      1:o. Granito rosso, en hård Ægyptisk granit, som ger eld emot stål och består af rödlätt fältspat, hvit qvarts och svart skimmer. Utaf denna slags granit berättas de namnkunnige obelisquer ifrån Ægypten, som nu finnas i Rom, vara huggne, hvarom nämnes här nedanföre. Den egenteligen så kallade orientaliske graniten skall väl bestå af samma ämnen, men den däruti inblandade qvartsen är mera lös och bräckelig. Se WALL. Syst. Min. T.I. s. 407. I anseende til denna Ægyptiska granitens hårdhet, som gör at den eldar emot stål, tyckes dess röda grundämne ej vara fältspat, som föga visar denna hårdhet, utan häldre porphyr, i hvilken mening Hr. DUTENS äfven instämmer och kallar den Brocatell-porphyr. Se dess Abhandl. von Edelsteinen s. 89. Dylik art finnes ock här i riket af rödbrun färg, utan något tecken til fältspatens tärningartade form. De svarta fläckarne uti honom skola äfven vara af flintämne. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del., s. 46, 47.
      2:o. Granito grigio, o bigio, är vårt egenteliga gråberg, bestående dels af genomskinlig dels opaque qvarts, hvit fältspat och svart skimmer. När desse delar äro mycket små och fina, kallas den Granitello. Under namn af Granitello rosso förstås äfven uti Italien en annan vanlig granit, bestående af en fet qvarts med litet ljus skimmer och rödlätt fältspat, som egenteligen gifver stenen dess ljusröda färg. Granitello heter ock stundom uti Italien en art lava, som liknar granit, men bör ej därmed förblandas. Detta namn gifver för öfrigit tilkänna, at particlarne uti stenens sammansättning böra vara finkornige, grangrynige och ej grofögde. - Så snart fältspaten uti en granitart är aldeles borta, så at blandningen endast består af qvarts och glimmer, är den samma art, som uti Tyskland kallas Hornberg, Hornfels, eller Gestellstein, och kan då brukas uti smältugnar. Denne granit finnes eljest af flera förändringar, såsom där skörl och glimmer ingår, m.m.
      3:o. Granito nero, eller ner'e bianco, är sammansatt af qvarts med ömnigt svart hornblende, jemte föga eller ingen fältspat. Den utgör Stoder uti Kyrkan S. Prassede i Rom.
      4:o. Granito verde: består af qvartsgrund, med eller utan något litet fältspat, instänkt med stora, långa, svarta, skörlartade fläckar. Den gröna färgen bör tilskrifvas qvartsen.
      5:o. Granitone kallas uti Italien den slags granit, som ensamt består af grönaktig silfverfärgad skimmer med hvit fältspat, och utgör hela hvarf uti berg, som bestå af Gabbro, eller en slags grön serpentin. Då Granitone infaller, allenast som små fläckar och tärningar, uti Gabbrobergen, kallas han Granito. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 99.
      Stenhuggare i Rom gifva all antique granit namn af orientalisk, eller Granito d'Egitto, til skilnad ifrån den occidentaliska, eller Europæiska.
      Granito di Cortona heter äfven uti Italien en art grå lava med hvita, genomskinliga, aflånga fläckar, som likna kisel, men äro förmodeligen skörlartade. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 321.
      Uti Herr ANGERSTENS anmärkningar om Italienska byggningssättet finnas, på Tab. 1., tvenne slag Ægyptisk granit afritad eoch uti koppar stuckne, som tydeligen visa de förnemsta ändringar uti sammansättning af flera arter, samt fläckarnas olika utseende och läge.
      De märkvärdigaste arbeten af granit äro de ryktbare Giuliæ, eller Obelisquer, som ifrån Ægypten blifvit öfverförde til Rom, och hvaribland Giulia Vaticana skall uti et stycka hålla 42 alnar 22 tum, eller, med piédestalen och korset inräknade, 66 alnar 14 tum uti högden. Dess vidd vid nedersta foten är 4 ½ aln, på hvar sida i fyrkant, hvarifrån den upstiger som en pyramid til en smalare spets. Den förmenas väga 2957 skeppund, samt berättas vara förfärdigad 1200 år för CHRISTI Födelse, under Konung SESOSTRIS tid, i Ægypten. Granitarten däruti består af rödaktig fältspat och halfklar fet qvarts, med insprängde svarta skimmerfläckar, och säges vara så hård, at den ger eld emot stål. En annan obelisque, Giulia Laterana kallad, är ännu större, nemligen uti et stycke 54 alnar och 9 tum, eller med foten och korset tilhopa 81 alnar och 17 tum lång, af samma slags granit. Många flere ofanteligt stora obelisquer, colonner, monumenter, kyrkor och palatser af granit, finnas utom dess i Rom, och däribland vatten-reservoirer, af hela granitstycken uthuggne, 9 alnar långa och 4 ½ aln breda. De förfärliga Ægyptiska pyramiderne berättas äfven vara murade af granit, och det stora Kongl. Palatset Escurial i Spanien, med 11000 fönster, som skall vara bygt af en art granit, hvilken brytes i Castilien under namn af Piedra Berroquenna, tjenar ej mindre til bevis om denna stenartens nytta och värde.
      Den största arbetade granit torde dock vara piédestalen under Kejser PETER den Stores Statüe Equestre uti St. Petersburg. Den är 24 fot hög, 42 fot lång samt 34 fot bred, i parallelipipedisk form, och väger, efter uträkning, 12315 svenska skeppund, hvarföre den nästan är 3 gångor tyngre än den största obelisquen efter Kejser CONSTANTINUS i Rom. Den är för öfrigit af röd färg, ganska hård, och tager en stark politur. Den är sammansatt af vanliga delar, nemligen: 1:o, til större delen af mer och mindre klar qvarts, med amethistfärgade fläckar här och där. 2:o, til en mindre del af bladig rosenröd dels fältspat, dels flussspat, och för öfrigit: 3:o, af större och mindre svarta talk- och skimmerkorn, eller Gabbro. Qvartsen allena ger eld emot stål, och et stycke af denna sten, pulveriseradt, har uti stark porcellainsugns hetta smält til grå halfgenomskinlig massa, formerad likasom droppar af talg, på lika sätt som flussspat med samma stenämnen blandad. Se D'ARCETS 2:nd Mem. sur l'action d'un feu egal, violent s. 64.
      Ibland de mera sällsynta graniter kan räknas den violetta, eller gredlinfärgade, som skall vara ganska vacker och brytes på Ön Elba vid Corsica, bestående i synnerhet af däruti inblandade, stora, tjocka, breda och aflånga Fältspatstärningar, af violett färg. Den brukas mäst til prydeliga monumenter. Piédestalen under en Statüe equestre, på torget Santissima Annonziata i Florenz, skall, efter Herr FERBERS berättelse, därutaf vara huggen. Hela redden vid Isola d'Elba säges eljest bestå af granit, hvaribland denne finnes. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 355.
      Et stycke granit, bestående mäst af hvit Fältspat, litet Qvarts och mindreSkimmer, Hornblende och Skörlkorn, lagd uti digel och insatt uti häftig hetta, har smält tilsammans med en brun järnig hinna på ytan. Vid sönderslagningen hade fältspaten gått til et hvitt och klart glas; glimmern til skörl och hornblende hade samfält blifvit förvandladt til en svart slagg, dock så at skilnad dem emellan kunde skönjas. Qvartsen därmot har uti denna poreusa massa legat osmält uti hvita opaqua korn. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del. s. 36.
      Granit- eller gråbergsarter, som äro qvartsrådande och allenast med litet skimmer och föga fältspat, men ingen hornblende, blandade, kunna vara mycket eldfasta, men hafva den olägenhet at flagna och spricka sönder i många stycken, vid hettans åtkomst, hvarföre de ej kunna nyttjas som innanrede uti smältugnar, men uti vattubyggnader är graniten däremot ojämnförlig i beständighet, som våre i senare tider bygde slussar af huggen granit lära bevisa. 
      Granit hörer väl egenteligen intet til malmförande berg, men malmgångar finnas likväl stundom däruti, och i synnerhet hafva tennmalmer på många ställen sitt läge i granit. Se orden Gångberg och Stockverk.
      Aftergranit kallas en ofullkomlig granitart, bestående af crystalliniska qvartskorn, jemte en röd, tät och föga spatformig fältspat, som nära liknar en röd, glänsande och stenhärdad lera. Denne granit förefaller ofta, ibland Sachsiska allmänna bergarter, på gränsen af enstakade höga berg, såsom vid Valdheim, Meissen, Dresden m.m. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd.s. 124, 158.
      Granitbergen träffas aldrig i form af flötser, som någre Lithographer hålla före, i anledning däraf at flötslike sväfvande gångar däruti ofta finnas, hvilka orätt blifvit ansedde för flolägrige. Af förstörde granitbergs delar, eller fältspats- qvarts- och skimmersand, kan ock hända at nya berg, genom sammangyttring af något järnigt gluten, på lägre belägne platser åter upkomma, öfver andra genom förstöringar förut ditslammade malmer och stenarter, hvaruppå exempel anföras uti Herr FERBERS Mineral-Historia om åtskilliga tyska länder, men sjelfva hårda granitbergen böra väl med rätta anses för uråldrige, och såsom jordklotets sammanbindande fastaste del, hvilken utgör dess squelete, och hvaröfver åtskillige andre genom slamning och gyttring sedan tilkomne berg af skifriga arter, lerblandningar, kalk- och sandstenar m.m., blifvit påsatte, eller upstaplade. Se Berg.
      Uti Siberien vid Bajkalsjön finnes, efter Herr Prof. LAXMANS berättelse, en ganska vidsträckt och brandt bergsrygg af granit, som i synnerhet är märkvärdig däruti, at den emot vanligheten faller uti strykande parallela lodrätta gångar, til 4 famnars mägtighet och därunder, med salband af en fjällig skimmer, jemte en finkornig, grönaktig och skör qvarts, som förer insprängda gröna skimmercrystaller. Detta granitberg slutar sig emot en tät fältspat, hvaruti finnes en myckenhet inblandade prismatiske skörlcrystaller, dels 4sidige, dels pyramidaliske, stundom af 5 fots längd och 15 tums diameter. Den grönaktige skimmern förekommer, äfvensom skörlen, uti prismatiska crystaller med pyramidaliska spetsar och 3 til 9 sidor. Öfver graniten finnas hela berg af en mjölkfärgad qvarts, som äfven kan räknas för sällsynt. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 1 Band, s. 265.
      Uppå åtskilliga graniter, jemte flera mineralier, uti Ost-Indien, har Hr. FERBER ingifvit en förteckning til Vetenskaps Societeten uti Upsala, författad af Hr. Doctor KÖNIG, under dess vistande på Coromandelska kusten. Af dessa graniter tyckas följande vara märkvärdige, neml. 1:o
      a) En svart granit uti en bergig, men fruktbar ort, omkring Madras. Den består af små svarta qvartskorn, med mindre del af fältspat, men med mycket järnsand inblandad (som drages af magneten), och därhos inströdde järngranater.
      b) Grönaktig, af stark inblandning med grön skörl, men för öfrigit sammansatt af en mörk qvarts, fältspat och minst skimmer.
      c) Hvit eller grå: innehåller skifrig qvarts, violett fältspat och litet gulfärgad skimmer.
      2:o. At ofullkomliga blandningar, hvaruti någon af beståndsdelarne fela, finnas
      a) En art vittrad gråsten af grynig qvarts och litet fältspat, utan skimmer.
      b) Amethistfärgad qvarts, inblandad med röd fältspat, af vittring angripen. Den utgör lodrätt stående gångar, af en fots mägtighet, omkring Momblona.
      c) En rödspäcklig hvit qvarts finnes uti smala gångar, af 4 tums bredd, omkring Madras. Utom dess gifvas på samma tract röda och hvita porphyrer, onyx, agater och jaspis af åtskilliga färgor. Se Nova Acta Regiæ Societat. Scient. Upsal. Vol. IV, pag. 41.
      De härförut upräknade granitarter hafva ådragit sig upmärksamhet endast för deras vida aflägsenhet, då föga aktning gifves på våra inhemske graniter, som i allmänhet äro kände under namn af Gråberg, men torde blifva mera ansedde, om de kallades Granito di Svecia. Deras allmännaste beståndsdelar äro, efter vanligheten, Fältspat, Qvarts, Skimmer och Hornblende. - At utan någon omständelig beskrifning gifva tilkänna hvad art af granit menas, då den icke består af mer än förstnämde trenne ämnen, är ibland bergsmän antagit at nämna den arten först, hvaraf gråberget til större delen består. Således får den heta Qvartsråda, där qvartsen utgör största delen; Fältspatsråda, där fältspaten öfverflödar; Skimmerråda, där skimmern är ömnigast, och Hornbergsråda, där hornblende tager öfverhand. De öfrige mindre allmänna ämnen, som ofta finnas uti svenska granitbergen inblandade, måste då särskilt nämnas. Sådane äro i synnerhet Speckstensfläckar, Granater, Flussspater, Skörlkorn, Järnmalms-gryn, Kies-gnistror, med flera främmande ämnen. Fältspatens olika färgor, såsom: hvit, gul, liffärgad, röd, grön, brun, violett och rosenröd, och därnäst qvartsens förändringar uti gry och färg, såsom hvit, matt, tät, klar, grå, blå och grönaktig m.m., samt skimmerns olika utseende, ifrån svart och grå til hvit, guldfärgad och grön m.m., jemte kornens mer eller mindre fjelliga skapnad och olika läge, åstadkomma för öfrigit nästan oräkneliga förändringar af denna hälleart.
      Uti en til Petersburgska Vetenskaps Academien ingifven och belönt prisskrift, kallad: Entwurf einer Systematischen Eintbeilung der Gebürgsarten, har Herr HAIDINGER äfven bevist at graniten bör räknas ibland urqvädins berg, eller Montes primarii, och beskrifvit allenast följande förändringar därutaf, såsom:
      1:o. Granit af qvarts, fältspat och glimme, hvilken är den allmännaste, eller den svenska bekante gråsten.
      2:o. Af qvarts, fältspat och skörl, då glimmern är borta.
      3:o. Af qvarts, fältspat, glimmer och skörl, hvilken varierar i synnerhet efter fältspatens olika färgor.
      4:o. Af qvarts, fältspat, glimmer och stenmergel (steinmarkartigen Thon,eller Lithomarga).
      5:o. Af qvarts, fältspat och glimmer, med speckstens-körtlar. Är gemenligen skör och benägen at vittra, samt följaktig vid malmförande berg.
      6:o. Af qvarts och fältspat ensamt. Denne blandning, fastän enkel, hörer ändå til granit och utgör grundbergen, stundom i fjellbygden.
      7:o. Af fältspat och glimmer med råstfärg. Se Sjelffrätsen.
      De åtskillige tilfälle inblandningar, hvilka här nästförut blifvit upräknade och finnas uti svenska gråberg, såsom: Hornblende, Granater, Järnmalms- ochKies-gnistror, samt stundom gröna och violetta flussspats-fläckar, hafva af Herr HAIDINGER varit mindre kände.
      Om granit och dess arter jämnför orden: Berg, Allmänna Bergarter, Hällearter, Geisbergersten, Gneis, Gjutsten och Murksten. Förenämde Herr HAIDINGERS afhandling finnes införd uti Herr VON BORNS Physikalische Arbeiten, andra årgångens fjerde Qvartal, s. 23-104.
      Märkvärdigt är, at hvar och en ort tyckas hafva sin särskilte rådande granitarter, som visa förändringar ej allenast til utseende, utan ock til olika sammansättning och egenskaper, at med mer eller mindre lätthet til skapliga byggnadsämnen kunna sprängas, huggas, arbetas, slipas och poleras. I allmänhet böra lösa, stora jordstenar, eller geschieber, härtil anses skickeligast, likasom de voro af naturen, eller af förstöringar, til detta ändamål särskilt lösbrutne och danade. 
      Lyckligtvis hafva våre svenske granitarter nu mera vunnit större aktning, så i anseende til deras oförlikneliga nytta vid beständiga vattubyggnader, som och til prydeliga ornamenter, sedan konsten til deras arbetande hunnit och mera lärer hinna at blifva allmän. Om granitens användanden til byggnader här i riket, se ordet Stenbrytare.
       Granit kan väl i det längsta trotsa tiden uti beständighet emot luft och vatten, men bör likväl intet anses som aldeles oförgängelig. Åtskillige bergsmän, såsom Herr Öfver-BergsRådet FERBER och Prof. STORR i Tübingen, hafva vid Sachsiska bergverken anmärkt, at en del granit, genom vittring, med tiden småningom afnötes och förvandlas til en lera. Se CRELLSChemische Annalen, 1784, 1:sta stycket, s. 19. Våre svenske gråbergsarter, i synnerhet de hvita fältspatsrådande, finnas äfven lida någon sådan afnötning, eller undergå förgängelse, hvilket tydeligast röjes uppå lösa jordstenar, som på alla sidor äro utsatte för regn, luft och solens verkan. Ådror, uti sådane stenar, af mera härdige arter, såsom: qvarts, granater och någre arter af hornblende, finner man uphögde, som vittna om fältspatens afnötning och bortsköljning däremellan. En fin hvit sand träffas ock stundom under matjorden omkring sådane stenar af förvittrad fältspat. Härtil kan dock intet räknas den bekanta sjelffrätsen, hvaraf hela berg kunna förvandlas til sand; men denne stenart lärer ock aldrig användas til byggnader.
      Til granitslägtet föres ock af några den hälleart, som är sammansatt af grynig qvarts, med skimmer ensamt, utan någon synnerlig fältspat. Den får då namn af Hornberg, eller Ställsten, och brytes vanligen grofskifrig, när skimmern är rådande, samt räknas i synnerhet til malmförande arter. Se ordet Gneis. Den är tillika nog eldfast at kunna nyttjas emot hettan vid smältugnsmurningar, hälst då skimmern är af det hvita glimrande kattsilfret, och ännu mera om något af den gröna speckstensarten däruti är inblandadt. Se Ställsten.
      De uti den Heliga Skrift märkvärdige Sinai och Horebs berg skola bestå af en något skifrig granit, med hvit fältspat och skimmer, jemte få inblandade qvartsparticlar. Det tros at MOSES af denna stenart formerat taflorne för de tio Budorden, i anledning hvaraf den kallas Petra Mosis. Af samma stenslag skola ock Ægyptiernes Hieroglyphiske obelisquer vara huggne. Se HASSELQUISTS Resa til Palestina, s. 526.

Granitello, Se Granit.

Granitone, Se Granit.

Granrismalm heter vid Sala en blyglans, med inblandade fina höggröna skörlcrystaller, hvilka til färg och utseende likna granrisbarr.

Grant kallas smått grus i grufvor, eller ock den blandning af ler och tegelgrus, som brukas til förladdning vid bergsprängning.

Granulera, eller Körna, betyder at bringa en smält metall til korn, i afsigt at åstadkomma dess lättare förening med någon annan metall.
      Silfver och koppar granuleras på det sättet at metallen gjutes smält uti et käril, fullt med vatten, öfver en qvarts, med hvilken vattnet ständigt omröres. Sådan granulering nyttjas vid myntverk. En med risqvistar omlindad cylinder, som under vatten hastigt omvrides, medan metallen gjutes därpå, gör eljest bästa verkan och behöfves, så snart någon större mängd skall granuleras. Se CRAMERS Metallurgie, 1 Del, s. 146. Då koppar granuleras för messings tilverkning, antager den största tilväxt och är således förmånligast at nyttja vid messingsbruk.
      Blyet granuleras vid proberkamrar för silfvermalms-profver på det sättet, at det smältes och slås uti en med krita invändigt starkt bestruken cylindrisk dosa, samt skakas ganska starkt och hastigt, til dess det smälta blyet är helt och hållit, eller til större delen förvandladt til fina korn, som med tvättning uti vatten skiljas ifrån inblandning af krita. Denne granulering kan ock förrättas genom det smälta blyets hastiga skakande up- och ned uti et litet kritadt trädtråg.

Grapholithes (Schreibstein). Detta namn har af Herr GERHARD blifvit antagit at beteckna en mycket mjuk stenart, som kan lätt skafvas med nagel och liknar Brianzonerkrita. Den skall finnas af åtskilliga färgor, såsom hvit, gul, grön, röd, svart och marmorerad, samt berättas äga den besynnerliga egenskap at, om därmed skrifves på glas, kan väl skriften afstrykas, men återkommer uti kall och fuktig luft. Den träffas på åtskilliga orter uti Italien, England, Schweiz, uti Schlesien vid Reichenstein och flerestädes. Beskrifves äfven hafva lika förmåga med valklera, at taga fettma och fläckar utur kläde. Se FIBIGS Mineralogie, s. 202.
      I anseende til likheten med valklera, uti egenskaperne, torde den ock rätteligen höra til samma slägte, eller til Lithomarga.

Grasstråd kallas hos gulddragare den grofvare silfvertråden, som är tilämnad för galloner och ännu ej erhållit den finhet han bör hafva. I detta tilstånd måste samma tråd uti Controll-Contoiret upvisas och undersökas, enligit Kongl. Commerce-Collegii Kungörelse af den 9 augusti 1758; och bör en sådan tråd hålla 15 lod 14 grän uti fint, med 2 gräns remedium.

Gratial, eller göra gratial, säges vid Dannemora grufvor, när arbetet uti någon grufva uphörer, eller inställes, i brist af tilräckeligit malmbrott, och vindkörningen således med samma uphörer.

Graupel kallas vid bokning öfver sprund det grofvaste gods, ifrån hampfrös til ärters storlek, som efter särskilt gjord tilställning, lägger sig närmast bokverket och ej får blifva finare. Detta brukas med den malm, som skall undergåSållsättning. Se detta ord. 
      Graupelbokning heter således den bokning, då malmen bokas til graupel, eller då sprundet i bokkistan sättes så lågt, at godset utrinner, medan det ännu är groft. Denne bokning nyttjas i synnerhet för tennmalmer, där zinngraupen sitter uti någon lösare bergart, så at den sedan genom sållsätttning kan därifrån skiljas. Malmen måste tillika sitta körtelvis uti sin bergart; men så snart den är intimt blandad, eller fint instänkt däruti, tjenar graupelbokning och sållsättning til ingen nytta, emedan de grofva kornen skulle då innehålla lika intim blandning af malm och bergart, som ej på annat sätt kunna åtskiljas än genom bokning til finaste mjöl.

      Graupen, Graupenerz, eller Gräupger, heter den malm, som uti form af små körtlar, eller korn, sitter inströdd uti sin bergart och därifrån måste skiljas genom sållsättning. Se ordet Sållsättning.

Greis, eller Greisgebürge, betyder vid Zinnwalds och Altenbergs tenngrufvor en af de allmänna bergarter, som där förefalla, och är en slags granit, sammansatt af qvarts, glimmer och hvit stenhärdad lera, uti mångahanda förändringar. Stundom består den ensamt af tät qvarts, eller qvartskorn med skimmer, då fältspaten felar för at utgöra granit: en annan gång innehåller den blotta qvartskorn med inblandad flussspat m.m. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 131 och 160.
      Under namn af Greisförstås äfven vid Schlackenwalds tenngrufva i Böhmen, där zwitterns allmänna gångart är Granit, en uti samma gångart infallande lösare granit, som består af en hvit, eller litet grönaktig lerjord, med blandning af qvarts och glimmer, jemte en liten tennhalt. Den synes vara en ännu ofullkomnad granit, eller en förändring af ortens allmänna bergart, gneisen, som allenast däruti är skiljaktig, at den är skifrig och kan spjelkas uti bladaer, hvaremot greisen består af qvartskorn, hvit lera och skimmerfjäll, utan at vara skifrig, hvilket tyckes vara en föga betydande skilnad, men kan vara vigtig, då frågan är om dess senare, eller tidigare tilkomst i berget. Det sannolikaste är at greisen blifvit danad på samma gång med graniten, som utgör hela tennmalmsstocken, och til följe däraf är allenast en förändring af granit. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen, s. 109.
      Greise kallas äfven vid Schemniz i Ungern vissa arter af druser, som infinna sig vid fattiga, men varaktiga malmer, hvaremot andre druser af en annan art qvarts och spat äro kände som förebud til rika arter af glaserz och rothgülden m.m. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 18.

Grena sig säges en gång, då han sprider sig i flera delar, antingen i strykning, eller stupning. Detta sker på tvenne sätt:
      1:o. Då gången delar sig i flera små drummer, hvilket kallas fördrumning. Se ordet Fördrummas.
      2:o. Då gången delar sig i två, eller högst tre större grenar, hvilket i synnerhet får namn af Grening. Vid en sådan grening händer antingen at desse grenar åter förena sig til en gång; eller ock skiljas de alt längre ifrån hvarannan, utan at vidare komma tilhopa. - Berget, som är emellan gångens grenar, kallasKilberg.

Griffelsten kallas en ljusgrå, eller grönaktig mergelskiffer, som finnes vid Kinnekulle i Wästergöthland och ligger uti en flo, eller flöts, under flera däröfver varande bäddar af flolägriga kalkstensarter. Den öfversta får namn af Tälgsten, är grå, tät och jämn, samt brukas til trappsten, m.m. Därnäst följer Rödsten, som är dugelig til gålfsten. Därunder ligger Gårsten, som äfven är röd, men knölig och odugelig til huggning, och under denna kalkstensbädd plägarGriffelsten vidtaga, stundom på 1 ½ alns djup.

Grimma, Bäljgrimma, är et järn, som sitter på bakgafvelen af bäljlocket, för hammarmeds träbäljor. Den omfattar med nedra ändan undra kanten af gafvelen, och är med den öfra krökt omkring stråkträdet, som ligger ofvanpå bäljlocket, tjenande til styrka för bakgafvelen och stråkträdets fäste vid lyftningen. Dess skapnad ses af den under ordet Bäljor bifogade ritning.

Grimstång, Se Förstenar.

Griotte är en röd marmor ifrån Autun. Den innehåller, utom 57 procent kalk, en rödlätt skiffer, jemte 2 procent järn och litet magnesia. Se KIRWANSMineralogie, s. 57.

Grofspeisig kallas den malm, eller stenart, som består af grofva particlar, eller tärningar, såsom, til exempel, grofspeisig blyglans. Blyglanser af sådan art äro gemenligen mycket rika på bly, men fattige på silfver, hvaruti de granspeisigare räknas at vara haltigare.

Grufva kallas egenteligen den öpning, som göres uti jord, eller berg, så väl på djupet, som uti längd och bredd, til vinnande af nyttiga och däruti fördolde skatter af metaller, malmer och mineralier, eller nyttiga jord- och stenarter. De öpningar, som sänkas, eller gå på djupet, antingen lodrätt, eller uti någon viss vinkel stupande, i den väg som de eftersökte skatter visa sig, kallasSchachter. De arbeten och rymningar, som därifrån drifvas uti åtskilliga väderstrek och uti något när vågrätta planer, få namn af Orter, Sträckor, Stollar &c., som inrättas och drifvas i flera afseenden, dels at igenfinna det som sökes, dels at skaffa beqvämlig upfordring i dagen af det gods, som är vunnit; dels ock at afböja hinder af vatten och osund luft. Af alla dessa orsaker upkomma ändteligen så många underjordiska gångar, sänkningar, orter och tvärslag m.m., at en grufva uti berget, efter några 100:de år, liknar et stycke träd, som af den bekanta sjömatken uti oändeliga många directioner blifvit genombåradt.
      Det största djup, hvartil någon grufve hunnit, är 630 famnar (Se OPPELSMarkscheidekunst §. 568); men ibland de djupaste, som nu för tiden äro gångbare, torde kunna räknas, som finnas i Tyrolen och vid Joachimsthal i Böhmen, på hvilket senare ställe någre grufvors lodrätta djup är 350 famnar, ifrån dagen. Vid tyska bergverken torde grufvorne vid Freyberg kunna anses ibland de största. På den så kallade Thurmhöfer Gang har i äldre tider varit afsänkt ända til 300 famnars djup, och 18 dragkonster öfver hvarannan hafva där varit inrättade. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 79, och dess Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 61. - Ansenlige stollbyggnader äro äfven vid detta bergverk. Den så kallade Fürstenstollen tager sin början ifrån Mulden-strömmen och var redan 1748 indrifven, under hela Staden, til 21097 famnars längd.
      Mångfaldige Ungerska och flere utländske grufvor tillåter ej rummet at nämna. Ibland våra svenska grufvor räknas Stora Kopparbergs djupast, omkring 180 famnar, och Sala grufvas djupaste rum hinna ej aldeles til 160 famnar. Detta alt nämnes allenast en okunnig torde föreställa sig. Med Grufva förstås således här et så vidsträckt arbete uti malmförande berg, som til de eftersökte malmers vinnande fordrar hvarjehanda anstalter och inrättningar, så väl til brytningens drift, som ock til malmers upsökande och efterföljande, samt til det erhållne godsets upfordring, jemte alla hinders förekommande af vatten, osund luft och osäkert berg, hvartil ofta vidlöftige byggnader och machiner erfordras. Hvad som för öfrigit hörer til kunskapen om grufvor, och deras arbetande, igenfinnes under orden: Grufvebrytning, Grufvebyggnad, Grufvemätning, Schacht, Ort, Stoll och flere dithörande articlar.
      Uti allmänt begrepp kallas väl ock stundom af gemene man Grufvor, allenast sådane Gräfningar, som uti jorden anställas efter hvarjehanda jord- ler- och stenarter; eller Stenbrott efter hvarjehanda stenarter, kalk, marmor, takskiffer, byggnadsämnen m.m. Men sådane arbeten förstås icke här, efter bergmans-begrepp, under grufvor.
      De mindre gräfningar och sprängningar, som göras i dagen til malmers upfinning, och såsom en början til grufvor, få namn af Skärpning, eller Försök.

Grufve-Rätt kallas Bergsdomstolen vid Sala och Stora Kopparberget, hvarest så väl hushållnings- som brottmål, hvilka vid samma bergverk förefalla, uptagas och afgöras.

Grufvebrytning. Härmed förstås det arbetssätt, hvarigenom berg och malm, eller mineralier, vinnas samt grufvor tilkomma. Det öfriga, som hörer til Architectura Subterranea, förklaras under Grufvebyggnad.
      Grufvors brytning, eller bearbetande, drifves: 1:o, genom Sänkning på djupet, antingen lodrätt, eller uti någon viss stupning i donläge, eller horizontelt på flötser och sväfvande gångar, alt efter malmens föranlåtande. Första sänkningen ifrån dagen får namn af Skärpning, då djupet ej är större än at upfordringen kan ske med handvind, eller Handspel; men vid tiltagande djup, då upfordringen fordrar hjel af någon mera sammansatt byggnad, eller machin, som kommer at drifvas med hästar, eller vattenkonst, får sänkningen namn afSchacht. När öpningen uti vidsträckta malmfall och stockverk måste göras mycket vid, kallas den Stöt. 2:o. Genom ortarbete, eller för Ort, då brytningen drifves tvärtifrån Schachtet, eller vågrätt (Söhlig), antingen efter malmgångens strykande, då Fältorter däraf upkomma, eller tvärtifrån gången, då de Tvärorterkallas. 3:o. Med Pall- eller Strossarbete, då ortens, eller schachtets botten trappevis afsänkes, som är det lindrigaste och minst kostsamma. 4:o. GenomTakarbete (Fürstenarbeit), då ortens tak pallvis nedspränges, uti omvänd ordning emot strossbrytning. Vid Tyska och Ungerska bergverken förefaller: 5:o, så kallad Querbau, då arbetet drifves med strossar tvärtpå gången, ifrån den ena väggen til den andra. 6:o. Genom Feueressenarbeit, då arbetet drifves efter rika malmfläckar rätt upp uti et orttak, utan at det strossenvis utbrytes.
      Brytning i grufvor anställes antingen medelst krutsprängning, tilmakning, eller kallkilning, efter omständigheter af bergartens och malmens förhållande m.m., som här nedanföre nämnes, hvarvid blifver en nödvändig kunskap at veta, huru arbetet i rätt ordning och med bestånd för framtiden bör förrättas. Åtskilligt härom finnes så väl här i det följande, som ock under särskilta namn på flera ställen anfördt.
      Det första af grufvebrytningens föremål blifver alltid sjelfva bergets och djupets vinnande på någotdera af de härförut nämde arbetssätt, eller ömsom med alla tre. Början, som härtil göres, kallas Skärpa (Schürfen) och det gjorde arbetet Skärpning. Därvid pläga dagarterne uti malmgången gemenligen vara något vittrade, spruckne, löse och rösige, då bergknoster, kilar, brytstänger, kofötter och kilhackor, (Bergfäustel, Bergkeile, Krampen, Brechstange, Geisfüsse och Keilbauen) brukas. Härvid kunna tillika nyttjas luta, harka och fyllfat, til smålmalms och bergs upfordrande på brygga med bårar och kimfat, så länge sänkningen ej är mera än 2 eller 3 famnar djup, och öfversta dagskorpan varar. När fastare klyft möter, nödgas man gripa til eldsättning, eller Tilmakning, och sprängning med krut. Huru tilmakningar skola anläggas, se ordet Tilmakning. Man måste då i synnerhet i akttaga bergslaget, eller stenarten, at däraf dömma hvilket brytningssätt är förmånligast. At härom gifva lättare begrepp, kan anmärkas at med tilföljande bergarter, såsom: hvarjehanda hårda bergslag af Qvarts, med inblandad Skimmer ochHornblende: Hälleflintarter och Fältspatsråda; gråf spatig Kalksten m.fl. Där tilgång är på skog, hälst af grof och torr furu, eller tallved, kan, då grufvebrytningen drifves uti sådane arter, med hälften mindre grufvearbetare och omkostnad dubbelt mera vinnas, än medelst bergbårrning och sprängning, i det elden verkar, medan arbetaren hvilar. På detta sätt hafva alla grufvearbeten i gamla dagar blifvit drifne, innan  krutets verkan och tillämpning på bergsprängning blef bekant. Genom et sådant mindre kostsamt brytningssätt hafva många grufvor kunnat arbetas med vinst, som nu ej betala brytningskostnaden.
      Malmerne vinnas genom tilmakning uti tunna hällar och slagor, hvarföre de ock äro renlige at sköta, kunna aldralättast sofras ifrån sina bergarter, och fordra tillika minsta ved vid rostbränning samt minsta tid och arbete vid bokning. Grufveschachter, som med eldsättning afsänkas uti fast klyft, blifva ock därutaf släte, hvalfformige och fria ifrån skarpa utstående klintar, som åtfölja krutsprängning. Där åter vissa sega, vresiga och på borst stående ställstens- tälgstens och hornbergsarter förefalla, där kan genom detta medel föga framgång vinnas, utan blifver då krutsprängning oumgängelig. 
      Vid tilmakningar gifvas eljest åtskilliga olägenheter, såsom: at schachter och ortarbeten blifva därigenom större och vidare, än nödvändigheten fordrar: at orttaken blifva osäkre genom lösbrände skärfvor, som, til olyckors förekommande, med besvär måste nedbrytas: at den starka röken, i brist på luftdrag, ofta förorsakar hinder uti grufvearbetet, under Osdygnen: at Schwaden, eller osunda dunster, genom eldning upkomma, där arsenikaliske malmer finnas: at detta brytningssätt åstadkommer en betydandne skogsöda, och ändteligen at farter och förbyggnader af träverke stundom kunna stå i fara at antändas. Bästa verkan erhålles då, när tilmakningar och krutsprängning om hvarannan,  eller ömsom, kunna nyttjas, så at då berget genom sprängning blifvit ojämnt af utstående klintar, kan bränning med största förmån anställas.
      Huru grufvebrytning med krut tilgång, ses under orden Bergsprängning ochBårrpost.
      Uti trånga grufvor och orter fordras dock, vid bergsprängning, flere försigtighetesmått än på öpna berg, eller jordstenar ofvan dag, såsom: at bårrhålen för en ort-stoss ej böra slås djupare än 12, 15, eller högst 18 tum, emedan föga verkan eljest erhålles af skottet, hälst uti roten af ortdrefvet, af den orsak at vid djupare bårrning en del af hålet, eller krutkammaren, alltid står qvar och det öfra slår ensamt ut: at besparing i krut vinnes med smala bergbårar och at en mans bårrning därföre ofta är förmånligast: at berget måste vara väl tätt och fritt ifrån lossnor, hvilket förut med bergshammaren bör undersökas: at brytningen så inrättas, det strossar, pallar, eller undanfall, kunna vinnas, hvaruppå bårrning och sprängning med så mycket större fördel sedan anställes: at starka skott ej brukas, där man har anledning at frukta svaga bergfästens skadande, ellerl några tomma skölars öpnande til vattusig m.m. Men uti stora öpna grufvor, med starka väggar, är denne varsamhet öfverflödig.
      Med hammare och kil (Schlägel und Eisen) uträttas föga uti våra hårda bergarter. Brytningssättet med dessa verktyg kan endast nyttjas vid sådane grufvor, där malmgångar och berg bestå af lösa Kalk- Gips- och Lerarter, eller stenhärdade leror, Specksten, Skinnslag och Glimmerberg, jemte mångalossnor, drushål och Smörklyfter, samt salband af Specksten, Ochror ochLeror, hvaruti krutsprängning ej kan göra någon verkan, och där antingen ädlare malmer, lättsmälte metaller, arsenikaliske inblandningar, eller eldfängde luftarter m.m., ej tåla någon tilmakning, eller eldsättning.
      Arbetet med Schlägel und Eisen går lättast, där malmgången har någon aflossning ifrån hällearten af smörklyft, eller skifrigt och lättbrutit salband. Desse verktygs skapnad förklaras med ritning under ordet Grufveredskap. Tab. XIII, Fig. 16.
      Grufvebrytaren är då försedd med 12 sådane stålsatte Bergeisen, tillika med en hammare, eller Schlägel, af 5 til 6 markers tyngd, som har et platt slag på begge ändar. - Et bergjärn sättes på sitt skaft, och dess spetsiga stållagde ända indrifves förmedelst hammaren, på hvilket sätt uthugges en ränna, ellerSchram, vid släppskölen, til 4 a 5 tums djup, hvarmot den öfriga gången sedan efterhand utkilas. När spetsen på et bergjärn är förnött, ömsas et annat på samma skaft, hvarmed fortfares vissa timmar uti ganska regelbunden ordning. Då, til exempel, en ort, eller smal suchstoll, skall drifvas, indelas arbetet på 4 arbetare, hvilka förrätta brytningen hvar sina schicht, eller 6 timmar, som gör 4 schicht om dygnet, gemenligen uti följande ordning, såsom:
      1:o. Den, som på ortdrefvet börjar arbetet, kallas der Einbrecher. Denne hugger sin in ungefär midtpå ortstossen, eller gafvelen, som vanligen icke är mera än 9 til 10 qvarter hög samt 5 qvarter bred, och gör där en insänkning a,½ aln bred och 6 tum djup, tvärtöfver stossen. Se Tab. XIV Fig. 1.
      2:o. På andra schichtet kommer der Schwachmacher, som borttager den öfra delen b, 8 tum bredt och 6 tum djupt. Därefter följer på tredje schichtet
      3:o, Der Fürstner, som neddrifver den öfra delen, eller fürsten, uti c,allenast 4 til 6 tum bredt, och på det sista schichtet följer ändteligen
      4:o. Der Strossner, hvilken sluteligen nedhugger strossen d, ända til solan, som då utgör 5 til 6 qvarters högd, alt til 6 tums djup räknadt.
      Arbetstid och brytningsordning förändras dock härvid efter omständigheterne, såsom: då mera hårda bergarter förefalla, måste 8 timmar räknas på hvarje schicht, och då arbetet förrättas allenast af tvenne grufvearbetare, börjas brytning först uti fürsten och neddrifves därifrån ungefär 4 a 5 qvarter, hvarefter den återstående strossen sänkes af strossnern 6 qvarter, eller ända ned til solan, och så vidare på sina särskilta schicht. Härom ses vidare under ordet Kallkilning.
      Detta brytningssätt har dock nu mera vid de flesta tyska, i synnerhet Ungerska bergverken, blifvit aflagt, såsom föga lönande och alt för senfärdigt, i det föga öfver 4 eller 5 famnar om året på detta sätt kunna indrifvas, hvaremot krutsprängning mera blifvit vedertagen. - Med kilhackor, kallkilning, eller medEisen und Schlägel, brytas däremot i synnerhet flötsmalmer, såsom stenkols- och gallmej-grufvor, flolägrige kalkstenshällar och takskiffer, flolägrige järnmalmer, kopparskiffer och flere dylike lättbrutne och rätklufne arter. Vid stenkolsgrufvorne brukas dock särskilte härtil gjorde verktyg, såsom vid grufvorne på Herrenberg utmed Aken. Här hade stenkolsflötsen tagit en stupning til några och 50 grader ifrån våglineen, som ses uti Tab. XIV, Fig. 2, hvarest denne flöts visas uti prof, efter dess stupning, tillika med en för väderväxling up til dagen bygd trumma. Flötsen arbetades på det sättet, at sedan en liten fältort först blifvit indrifven (Se Fig. 3, B), hvarvid die Loshacke, Fig. 4, och kilhackan, Fig. 5, nyttjades, utarbetades vid liggande vägg en djup schram vid a b, med en särskilt härtil gjord stållagd järnhacka, som Beckelkallades (Fig. 6), allenast ½ tum tjock, med et rundt skaft, af et stycke smidd. Därofvanföre vid c insattes en stark järnkil, Handbesen kallad, Fig. 7, som indrefs med stenjärnet, der Fäustel, til dess hela stycket A måste nedfalla, och genom detta brytningssätt erhöllos de grofva kolen, som såldes til högsta pris. Dylike kilhackor och verktyg brukas merendels vid alla stenkolsflötsers bearbetande.
      Vid första början af en grufvebrytning, eller skärpning, i akttages, så vida  möjeligit är, om malmen, eller gången, visar någon anledning til donläge på djupet, då Schacht bör anläggas och neddrifvas på hängande vägg. Vid järnmalms-gångar, som hafva någon dragande kraft til magneten, plägar gångens förhållande på djupet med detta instrument lätteligen kunna rönas, nemligen där nålen drages som starkast och ställer sig efter gångens strykning, men åter hastigt går därifrån, där är gångens liggande; men på den sidan, där nålen länge håller sig åt malmen och småningom drager sig därifrån, där är gångens hängande vägg, hvarest skärpning och schacht förnemligast bör nedslås. Vid andra malmer, som ej hafva någon vänskap til magneten, kan en sådan docering föga med säkerhet utrönas, förr än på några famnars djup, så vida intet någon anledning därtil kan gifvas af bergskifringens art, där den yppar sig i dagen, eller af andra blottade skölgångar och klyfter. Där gången har något starkt donläge, må schachtet likväl häldre sänkas efter gångens stupning, än at kostnaden skulle förökas genom en lodrätt afsänkning.
Vid schachters anläggning efterses: at öpningen ej göres större, än at tilräckeligit rum för arbetet och upfordringen vinnes, hälst stora dagöppningar gemenligen bidraga til mycket adagvattens införande, til hvars afhållande, vid vissa tilfällen, äfven är nödigt at en vattutät trädam timras på kanten af berget, omkring schachtets öpning, hvaruti vattnet kan samlas och med mindre kostnad därutur upfordras, än sedan det kommit ned i grufvan.
      För öfrigit kunna följande omständigheter, vid början af grufvearbetet, på en redigt strykande malmgång, i synnerhet anmärkas: 
      At en god ordning i akttages vid malmens utbrytande så väl uti fält, som på djup, hvarvid förnemsta föremålet däruti består, at malmen vinnes med all besparing uti omkostnad, förmedelst tjenligaste brytningssätt och en försigtig hushållning med arbetarne, hvarigenom de upmuntras til flit och arbetet tilskyndar större vinning. Detta erhålles förnemligast genom beting på cubique famns brytning.
      At malmen til fullo uttages och infallande bergmittlar ej qvarlemnas, som sedan och på större djup ej utan fara och mycken kostnad kunna borttagas.
      At på 5, 6 til 8 famnars djup, fältorter å ömse stossar anläggas, hälst då gången tyckas öpna sig til något lönande anbrott, och där bergets säkerhet emot fält sådant kan tilåta, för at därigenom tillika vinna rum för flera arbetare.
      At afseende hafves på beqväm upfordring och väderväxling. SeGrufvebyggnad.
      Att vattudunt på beqvämligaste rum sänkes til grufvevattnets samling, på det arbetet af dess tiltagande ej må hindras. Där flere grufvor äro nära intil hvarannan belägne, som med orter kunna förenas, bör således den djupaste härtil väljas. Uti mägtiga och på stora malmbottnar öpnade grufvor bör, under torraste sommarmånaderne, malmgången allenast vid en sida afsänkas, at vattnet, vid starkare tilflödande om höst och vår, samt snö och is om vintren, där må hafva sin samling, och at den qvarlemnade högre pallen, eller strossen, under den tiden likafullt må kunna arbetas. 
      At band och bergfästen må lemnas i god tid, där berget visar sig fast och säkert för fall, hälst där gången förer minsta fyndighet. Se ordet Bergfäste.
      At under det et arbete drifves, nya arbeten utses och börjas, samt at flere fältorter, på 8 a 10 famnars djup och ungefär til lika längd, under hvarannan drifvas, och hvaremellan de lemnade malmfall (Erzmittel), antingen genom stross- eller fürstenarbete, sedan kunna uttagas och förkistningar i deras ställe til grufvans säkerhet insättas. Där ort- och strossarbeten anläggas, måste därföre starka trädstämplar indrifvas uti deras Bilock, emellan väggarne, då förkistningarne på det sättet inrättas at, så fort arbetet drifves uti orttaket, eller fürsten, qvarlemnas på dessa lafvar alt odugeligit berg, hvarigenom fürstenarbete därpå kan drifvas mer och mer uti högden.
      At tvärorter och försökningsorter, så väl uti hängande som liggande, ej försummas på de ställen, där någon i granskapet varande parallelgång, klyft, eller drum, kan vara at förmoda.
      At arbetet sålunda fortsättes icke allenast för det närvarande, eller på rof, utan ock för uplysning och med säkerhet för framtiden.
      At uti indrifne fältorter, på 8 a 10 famnars längd, nya sänkningar och schacht drifvas, til den öfre fältortens förening med den undre, hvarigenom både en beqväm communication som ock nödig väderväxling erhålles, och hvarefeter de emellan orterne lemnade malmmittler sedermera så mycket lättare kunna utbrytas.
      At grufvearbetet må drifvas med mycken ordning, så at den ena arbetaren ej är den andra til något hinder, hvarken vid brytningen, eller bergs- och malms upfordring, som äfven bör ske uti sin rätta tid.
      I anseende til bergartens egenskap, skifring, sammansättning och förhållande, kan anmärkas at grufvebrytningen då drifves med bästa förmån, eller skyndsammast, när ortarbetet kan anläggas tvärt på bergets, eller stenartens skifring. Om, til exempel, A, A, (Tab. XIV. Fig. 8) föreställer plan af bergarten, som skall arbetas, och b c utmärker bergets skifring, är bäst, då orten D kan drifvas tvärt på skifringen, som kallas Gå på Fliss, hvarigenom stenarten, både för tilmakning och krutsprängning, vinnes uti stora stycken; men då arbetet måste drifvas ändalängs med skifringen, eller som det kallasGå på Borst, såsom här med orten E, vinnas allenast tunna skållor med tilmakning, och äfven ganska litet med krutsprängning. I sådan händelse brukas at först genom sprängning, eller ock kallkilning, indrifva vid väggen en mindre ort, eller så kallad Schram, F, F, och sedan utarbeta det öfriga af orten på fliss. Detta låter sig hälst göra vid en malmgång, som emot någondera väggen har en aflossning, eller salband, af lösare art, såsom en lera, ellerSmörklyft.
      Vid grufvebrytningen förrättas sjelfva arbetet antingen för daglön, då arbetaren uträttar så mycket han hinner; eller på Förting, då arbetaren har en viss summa, efter accord, för hvarje famn uti cubique, eller uti längd, som han indrifver, eller afsänker, hvarvid arbetets början altid utmärkes med et nafvarshål uti berget, som Mätpunct, eller Förtingsmärke, kallas.
      Alla vid tyska bergverken bekanta grufvebrytningssätt har i synnerhet Herr Kammar-Rådet CANCRINUS, uti femte delen af dess erste Grunde der Berg-und Salzwerkskunde, ganska methodiskt sökt at utföra, som dock vid våra svenska bergverk kan föga äga någon tillämpning. För öfrigit kunna i detta ämne i synnerhet läsas DELII Bergbaukunst, och Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, tryckt 1772. Åtskilligt härom finnes äfven anfördt under orden: Schacht, Ort, Stross- och Fürstenarbete, Bergfäste, Bergsprängning, Tilmakning, Kallkilning, Grufveredskap, Sänkning, Stoll, m.m.

Grufvebyggnad (Grubenbau, Bergbaukunst). Därmed förstås i allmänhet vid bergverk den vetenskap, som lärer: huru hvarjehanda malmer och fossilier skola vinnas med största fördel och bestånd i längden: huru grufvebrytnngsplaner, eller arbetningssätt, i anledning  af mineraliers förhålland och af förfarenhet, skola förordnas: huru brytningssättet bör drifvas med säkerhet för framtiden: huru rörlige verk böra inrättas, til upfordring af det som vinnes: huru vattuledningar och konstgrafvar därtil skola anläggas: huru tilstötande vatten uti grufvor skall afhållas: huru väderväxling skall befordras, och ändteligen huru malmer och fossilier skola mechanice beredas för vidare tilgodogörande.
      Uti et mera inskränkt begrepp kan med Grufvebyggnad egenteligen förstås den delen af grufvedriften, som hörer til byggmästarekonsten, eller Architectura Subterranea, och hvarigenom åstadkommes grufvans säkerhet och bestånd, medelst förtimring, eller murning, samt inrättningar göras til upfordring af malmer, berg och vatten, m.m. - I sådan mening tages här ordetGrufvebyggnad; hvaremot alt, som hörer til malmers och fossiliers vinnande med arbete, i synnerhet begripes under Grufvebrytning. Grufvebyggnadens föremål blifver då:
      1:o. At förskaffa säkerhet och beqvämlighet för arbetare, til de uti berg och klyfter varande fördolda skatters vinnande. Härvid förekommer således at medFörtimringar, Stämplar och Kistningar m.m., hindra de lösa, sköra och sköliga bergarter genom fall och ras ej tilskynda någon skada uti arbetsrummen; och då sänkningar och schachter altid blifva de första arbeten vid en förefallande grufvebrytning, måste man ock vid grufvebyggnad först vara omtänkt på: 
      a) Schachters Förtimring. Om berget däruti än skulle vara så fast, at intet ras kan befaras, fordras dock vanligen uti alla djupa schachter någon sådan byggnad, eller afdelning, som skiljer det rummet, där farterne för vandringen äro inrättade, ifrån sjelfva tunngången. 
      Uti fast klyft, eller berg, där sänkningen drifves med tilmakning, blifva väl schackten merendels runde, men som denne skapnad är ganska obeqväm, så väl til förtimring, som för tunngången, samt för farter och konstbyggnader, böra alla hufvudsakelige lodrätte konst- och fordringsschachter anläggas uti aflång fyrkant.
      Förtimringar göras uti schachter på åtskilligt sätt. De starkaste sammanhuggas af fyrslagit groft timmer. Til grund och understöd för timringen inhuggas i berget på hvar tredje, eller hvar fjerde famn, Bilocker, vid hörnen af den aflånga fyrkanten. Uti dessa bilock, af hvilka det ena göres md anfahl, eller sluttande upåt, inläggas vågrätt starka Dragstämplar, hvaruppå sedan den i dagen uphuggne timringen grundas och hvarf för hvarf uplägges. Fyllning af lera stampas härvid emellan berget och besagde timring. Sådane schacht blifva, innom väggarne, gemenligen 1 a 1 ½ famn breda samt 4 a 4 ½ famn långa. Uti mindre betydande schacht göras förtimringarne med mindre kostnad, då på dragstämplarne uti hörnen upresas Sprisslor, eller stolpar, som förbindas med de i fyrkant sammanhuggne Jöcher, efter schachtets storlek. Bakom denna sammanhuggning beklädes då berget med sågbakar, eller klufvit verke, och på inre sidan göres äfven, för tunngången, en sådan beklädning af plank, at tunnorne ej må häfta på något utstående verke.
      b) Stollar förtimras med upstående stämplar, eller så kallade Dörrstockar (Thürstocke), som förbindas med öfverslag, eller Jöcher, ungefär som under ordet Förtimring redan är förklaradt. Stollens väggar och tak beklädas med klufvit verke, eller plank, som indrifvas emellan berget och timringen, så framt berget ej är så fast, at det utan beklädning kan äga bestånd, som uti våra svenska berg gemenligen händer.
      Til vattens afledande och väderväxlings befordrande, inrättas öfver stollens sola så kalladt Dragverk. Se detta ord.
      Betydande hufvudstollar, uti sköligt och osäkert berg, förbyggas ock på några orter med murning af lämpelig sten. Vid sådane murningar brukas gemenligen intet murbruk, utan endast stoppning med björnmossa.
      c) Sträckor och orter kunna förtimras på lika sätt som stollar, dock utan dragverk.
      d) Uti flötsverk förtimras de låga arbetsrummen (die Streben) med korta, lodrätta och starka stämplar (Polzen) samt med öfverslag, hvarjemte på tjenliga ställen lemnas pelare af sjelfva skifferberget til takets understöd. Jämnför ordet Krumhöltzerarbete. 
      Då flötserne falla mycket donlägige, eller stupande, inslås stämplar emellan hängande och liggande, som beläggas med starkt verke, däröfver onyttigt berg fylles, så fort arbetet avancerar.
      e) På lika sätt, eller med starka stämplar uti bilocker, eller anfahl och jöcher, samt med öfverlagt verke, förtimras äfven uthuggne gångar emellan deras väggar, både vid stross- och fürstenarbeten, på hvilka förstämplingar, eller skulla, det osyndiga berget fordras, alt efter som brytningen fortsättes i högd, eller på djup. De få då namn af Förkistningar.
      När sådane kistningar göras med starka ekstämplar, som uti bilocker infällas både under och på sidorne, och då desse med utskrädt berg väl packas, äga de merendels samma styrka som band, hvilka eljest af sjelfva malmgången skulle qvarlemnas.
      Til träverkets besparande kunna ock kistningar muras med tjenlig sten, i form af hvalf, och sedan på fyllas; men som träverke uti grufvor merendels blifver med vitriolvatten genomstöpt, som hindrar förruttnelse, så kan det i många år uthärda och den dryga murningskostnaden besparas.
      Uti mycket vida grufvor, eller stockverk, kunna förtimringar föga vara lämpelige, utan måste då grufvan förstärkas med band och pelare, som lemnas af sjelfva berget, därest icke murning ifrån sjelfva grufvebottnen skall påkostas, som ofta kan blifva svårt, om icke omöjeligit.
      2:o. Jemte förtimringar i grufvor, hörer i synnerhet til grufvebyggnader hvarjehanda machiner och verktyg, som tjena til malm- och bergupfordring. Til upfordringsverket hörer:
      a) Malmens framskaffande ifrån arbetsrummen, antingen genom stollbyggnader i dagen, eller först til Korgstaden i grufvan, då han sedan därifrån genom schachtet upfordras. Malmens framförande til korgstaden sker antingen med skottkärror, bårar, eller ock med så kallade Hundar, eller små kärror. Se orden Grufveredskap och Hund. Då hundar nyttjas, förrättas malmens framdragande af små gossar, som Hundstösser kallas. Til detta ändamål måste solan uti orter vara beklädd med en så kallad Hundbänk, eller slät timrad botten. Se Hundbänk.
      b) Uti små schachter, eller sänkningar, högst på 10 eller 12 famnars djup, kan upfordringen ske med handkraft, eller medelst Haspel (Se Handspel) samt därvid häftad Lina och Balja.
      c) Men då schachtet, eller grufvan, kommer til större djup, fodras mera kraft än af människohänder kan väntas, och då inrättas vanligen hästvind(Gapel, Göpel, eller Pferdgöpel). Se Vind. Härmed kan upfordring åstadkommas på 70, eller 80 famnars djup.
      Genom hästars och dragares underhållande blifver likväl denne upfordring ganska kostsam, hvarföre det hörer til en nödig hushållning vid grufvebyggnad at vara omtänkt, 
      d) Huru upfordring må kunna inrättas med vattuverk, ehuru vatten ofta måste ledas med pipstockar under jorden, på 2 a 3000 alnars längd ifrån grufvan, där intet vattenfall närmare gifves. Se härom orden Spel, Spelkorg.
      Vid Kremniz i Ungern ledes vattnet, genom en konstgraf af 10285 famnars längd, på 4 stycken uti grufvan inrättade konsthjul, för vattnets updragande til den djupast Erbstollen. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 116.
      Inrättningen af et sådant spel (Brems, Bremskunst) med dess dubbla hjul, eller Kehrrad, för upfordringsverk, fordar mycken insigt uti grufvebyggnads konsten, at så väl vattnets största verkan, som machinens styrka, beqvämlighet och säkerhet i styrningen må kunna vinnas, hälst flere människors lif däruppå ofta beror. At undvika öfverflödig längd på gruflinan, bör spelkorgen få sitt läge så nära invid grufvebrädden, som möjeligit är, och är äfven det en god förmån, då vattenhjulet kan anläggas så nära intil grufvan, at spelkorgen, på hvilken linan uplindas, kan sitta på sjelfva hjulstocken, såsom vid Sala och flerestädes.
      e) Där belägenheten ej tillåter en sådan inrättning, eller då man nödgas anlägga vattuhjulet på 50 till 100 alnars afstånd ifrån grufvan, kan spelkorgens circulaira rörelse ändå vid grufvan åstadkommas medelst en stånggång, som ledes ifrån vattuhjulet til lin- eller spelkorgen. Vattuhjulstocken samt linkorgens vals, eller stock, böra då vara försedde med starka hvefvar uti begge ändar, som ganska noga äro stälde uti rät vinkel emot hvarannan; men som styraren, hvilken regerar vattuhjulet, då intet kan se, när malmbaljan upkommer, eller när han skall ställa hjulet och göra vändning, gifves det tilkänna med en liten klocka, som sitter bredevid hjulet och hvarifrån går en sträng af järntråd, eller messing, til gruflafven, där lafkarlen med strängen ger vissa slag på klockan til styrarens underrättelse.
      f) Et annat sätt at med stånggång drifva malmtunnornes up- och nedgång, utan någon omväxling uti hjulets lopp, och utan gruflina, endast med stänger och hakar, som kan lämpas så väl på det lodrätta som donlägiga gångar, är en af Herr Commerce-Rådet POLHEM upfunnen och verkstäld inrättning, känd här i riket under namn af Hakmachin, som likväl nu mera finnes allenast uti fullständig modell på Kongl. Modellkammaren i Stockholm. Se ordetHakmachin.
      g) Af senare upfinningar til malmupfordring med stånggång, och utan vändhjul, är äfven den Hakmachin, som Konstmästaren RUDÉN upgifvit och verkstält vid Bitsbergs grufva i Säters Socken, ibland de minst kostsamma. Vattuhjulet är här belägit 2619 alnar ifrån grufvan och förer en dubbel stånggång, som, jemte vattupumpningen, drifver med starka fällhakar en horizontel spelkorg, invid grufvebrädden, med dubbel lingång, hvarmedelst all järnmalm och berg, på några och 70 famnars djup, upfordras. Vändninigen uti baljornes up- och nedgång göres endast med spelkorgen, som äfven kan ställas, när man behagar, fast vattuhjulet och stånggången behåller sin jämna fart.
      h) Där upfordringen ej kräfver någon skyndsamhet, låter det sig äfven göra med tramphjul, af 12 til 14 alnars diameter, så inrättade, at 2 personer i bredd kunna gå däruti och, i det de åstadkomma hjulets omlopp, tillika omföra dess horizontelt liggande hjulstock, hvaruppå gruflinan sig omlindar och därmedelst updrager malmbaljorne.
      3:o. Til grufvebyggnaden hörer äfven at afhålla alla hinder uti arbetet, hvaribland tilflödande vattusig, så ifrån dagen som utur bergets öpna skrefvor, ej plägar vara det minsta. Til denna olägenhets afböjande äro åtskillige inrättningar uptänkte och gångbare, såsom:
      a) Uti sänkningar brukas samma handvind, eller haspel, som til malm; men uti små grufvor, högst 20 til 30 famnars djupa, och vid lodrätt lingång, kan vattuupfordringen förrättas, med minsta kostnad, allenast med hästvind och med lämpeliga och väl proportionerade vattubaljor, så inrättade, at de uti vattudunten fylla sig sjelfva och tillika, utan någon arbetares tilhjelp, tömma sig sjelfva vid upkomsten uti lafven.
      b) Där vattubaljor ej kunna med beqvämlighet nyttjas, äro Pumparlämpelige. Om Handpump se samma ord. Det enklaste sätt til deras drift är därnäst en hvef uti en vertical vindstock, för 4 hästar, hvarvid pumparnes vinkarmar drifvas med en simpel korpstång: men som pumpen härvid ej går mer än en gång up- och ned, vid hvarje hästens omlopp, och således nog långsamt, är en förbättring med utväxling upfunnen, hvarom ses ordetHästkonst.
      c) Djupt belägne stollar (Erbstollen) äro väl, i anseende til första utgiften, den kostsammaste inrättning för vattnets afförande; men tillika den aldrabästa, som fordrar föga omkostnad til underhållande i framtiden, där bergets belägenhet tillåter deras anläggande.
      d) Där tilgång på vattufall gifves, om ej det vore närmare än på ¼:dels mils afstånd ifrån grufvan, blifver dock pumpverk med vattuhjul och drift, i hvad afseende som hälst, merendels det tilförlåtligaste, antingen vattuhjulets verkan ledes til grufvan genom Stånggång (Feldgestånge), eller vattnet kan ledas med graf, eller pipstockar, närmare intil grufvan och vattuhjulet där inrättas. SeStånggång. Huru pumpar med dess tilhöriga byggnad uti grufvan inrättas, se orden Bij och Sats.
      e) I brist af vattufall, vinnes ock en verkande rörelse med den så kalladeEld- och Luftmachin, som drifves genom hastiga ombyten af köld och varma, eller, i korthet at nämna, på det sättet: at en het ånga af sjudande vatten, medelst hettans starka expansionskraft, ganska hastigt uplyfter en pumpskifva, af 5 til 6 qvarters diameter, uti en lika vid metall-cylinder, och denne expansionskraft i samma ögnablick åter förtagas, genom hastigt inkommande köld af insprutande kalt vatten, som gör at cylindern blir nära lufttom, hvarmedelst händer at den öfverliggande luftcolumnen, som har samma vidd med cylindern och är lika hög som hela atmosphæren, med häftighet nedtrycker den genom varmans utspänning upkastade pumpskifvan, eller piston, hvilken af en ny inkommande het ånga åter lika hastigt uplyftes. Detta uplyftande och nedtryckande omväxlar med hvart annat, genom machins inrättning, uti oupphörlig ordning, och det så fort at 10 a15 sådane slag kunna göras innom en minut. När då en ganska stark våg fästes med ena ändan vid pumpskifvan, och på den andra ändan belastas med de pumpar, som skola uplyftas och nedtryckas, vinnes härmed den lefvande och verkande rörelse, som fordras til vattnets updragande ur grufvan; och emedan en luftcolumn, af hela atmosphærens högd, är svarande uti tyngd emot en qvicksilfver-column, af 29 til 30 geometriska tums högd, så nedtryckes pumpskifvan uti metallcylindern med en kraft, som är jämlik med en qvicksilfver-columns tyngd, af 29 til 30 tums högd och 36 tums diameter, hvilken tyngd utgör något öfver 53 skeppunds vigt, och således är machins verkande kraft. En vattupelares tyngds af 34 fots högd och 36 tums diameter betyder detsamma. Häraf kan intagas at vattnet, uti den mäst vattusjuka grufva, med denna oförlikneliga machin skulle kunna afhållas, om det ock vore på mer än 100 famnars djup. Olyckan är at dess rörelse ej kan åstadkommas annorlunda än med kokande va tten, uti en ganska stor kettil, til hvilken sjudnings underhållande 4 a 5 stafrum ved om dygnet åtgå, som förorsakar skogsöda och gör at invention föga kan nyttjas med utkomst på andra orter, än där tilgång gifves på stenkol för et lindrigt pris, eller skog til öfverflöd. Uplysande anmärkningar vid theorien om eld- och luftmachiner, finnas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 33.
      f) Til besparande af bränsle, och där vatten gifves, som väl har et högt pris, men ej tilräckeligit fall för vattuhjul, är en hydraulisk så kalladVattutryckningsmachin (Wassersäulenmachin) upfunnen, hvilkens inrättning grundas på det bekanta theorem: at då et vatten nedfaller uti et perpendiculert rör, som har communication med et annat lodrätt eller snedt upstående rör, upstiger det uti det senare lika högt som uti det första. Däraf följer, at om en skifva, eller piston, uti det senare röret hindrar upstigandet, måste samma piston uptryckas med så stor kraft, som svarar emot den högre och i infallsröret stående vattucolumnens öfverskott i tyngd. Med denna öfverstigande tryckningskraft måste pistonen uti dess cylinder upstiga och då, i samma ögnablick, så väl infallsvattnets tillopp utestänges, eller förhindras, som ock det uti nyssnämde cylinder, eller utloppsrör, upstigne vatten får frihet at i hast utströmma, medelst en särskilt inrättning, antingen uti communicationsröret, eller utloppsrörets botten, blifver under pistonen et lufttomt rum, som gör at den genom atmosphærens tryckning måste nedstiga samt på sådant sätt, genom omväxlande up- och nedstigning, åstadkomma den rörelse, som til et pumpverks drift erfordras. Pistonens uplyftande sker med en hastighet, hvilken förhåller sig til vattnets hastighet i infallsröret, som qvadraterne af ut- och infallsrörens diametrar, då desse äro olika, och med en kraft, som svarar emot producten af pistonens qvadrat-innehåll med vattnets högd i infallsröret. Hastigheten är gemenligen så lämpad, at machin kan göra 6 a 7 slag uti minuten. En så enkel theorie är grunden til hela denna machin, men huru denne rörelse med in- och utfallande vatten dirigeras af sjelfva machinen, är vidlöftigare än rummet här tillåter anföra.
      Dess förmån emot eld och luftmachin kan däraf slutas, at 8 sådane vattutrycknings-machiner äro vid Ungerska bergverken gångbare, där ej mera än en enda eld- och luftmachin kan brukas, allenast vid vissa tider, då infallsvatten uti de andra tryckmachinerne tryter.
      g) Vid Ungerska bergverken är ock en annan så kallada luftmachin inventerad, men endast vid Amalienschacht år 1753 verkstäld. Hela upfinningen består korteligen däruti at med sådan luft, som blifvit sammanprässad genom et ifrån någon högd infallande vatten, updrifva det grufvevattnet, som är djupare ned, än at det genom den djupaste erbstollen kan utrinna. Invention är ganska sinrik, men kostsam at verkställa, och grundar sig på det bekanta sättet at genom luftens sammantryckning uti slutit käril åstadkomma et vattusprång, medelst samma lufts elastiska tryckning på ytan af det inneslutne vattnet, men regeringen af denna hydrauliska machin sker ej, som uti de förenämde, af dess egen rörelse, utan måste förrättas af tvenne därtil förordnade konstvaktare.
      Desse fem förenämde grufvebyggnads inrättningar til vattuupfordring, nemligen: Vattuhjul med hvefvar, pumpar och stånggång, när så erfordras:Hästkonst, när vatten felar; Eld- och Luftmachin, där öfverflöd af bränsle finnes, samt Vattutrycknings- och Luftmachin, finnas i synnerhet uti nionde capitlet af Hr. BergsR. DELII Bergbaukunst grundeligen beskrifne. Om uträkningen och sammansättningen uti alla förenämde machiner kan äfven vidare ses VON BORNS Afhandl. von Bergbaumachinen zu Schemniz, utgifven 1771, samt BREITENHEM von Pferdgöpeln. Den vid Dannemora här i riket första gången 1732 inrättade eld- och luftmachins verkan kan ses af Herr MÅRTEN TRIEWALDS därom utgifne tryckte beskrifning.
      h) Ibland vattuupfordrings eller pumpverks inrättningar bör äfven ej glömmas den, som drifves med väderqvarns-vingar, hvilken uti smärre och mindre vattusjuka grufvor kan med ringa kostnad göra en ganska god verkan i blåsväder, allenast tilgång gifves på en tilräckelig stor vattudunt, under den lugna tiden, eller at vattnet då med hästkonst kan updragas. Om en god invention med horizontela qvarnvingar kan til en sådan machin appliceras, vore så mycket bättre at undvika vridningen efter alla väder.
      i) Ännu gifves en invention, nemligen den så kallade Wirziska Spiralpumpen, som väl icke, så vida bekant är, blifvit uti stort försökt, til vattnets upfordrande utur någon grufva, men efter all anledning, samt efter de försök och noggranna uträkningar, som Herr Secreteraren NICANDER meddelat uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1783 och 1785, kan förmodas, at denne spiralpump skulle, vid vissa tilfällen, uti grufvor göra en betydande nytta, i synnerhet som den fordrar långt mindre kraft til sin rörelse, än något pumpverk. Efter uträkning skall en sådan spiralpump, af 8 hvarf och 5 ½ fots radius, samt 1 qvarters diameter, uti röret kunna updrifva vattnet til 107 fots högd, och en spiralpump af 1 fots radius uträtta så mycket som 3 sugpumpar, samt en af 3 fots radius lika mycket som 9 vanlige pumpar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1785, s. 208 och 212.
      K) Ändteligen förtjenar ock at nämnas den Weriska vattupumpningen, som verkställes allenast med et tåg, hvilket öfver en trissa löper hastigt igenom det vattnet, som skall upfordras, och medtager en god del af samma vatten, som det vid farten öfver trissan kastar ifrån sig. Utaf et vid en vattufull grufva härmed anstäldt försök, kunde slutas, at då trissan, hvaruppå linan hängde, medelst hästvind och genom utväxling, var i stånd at göra 210 omlopp i minuten, upfordrades på samma tid 18 kannor vatten med et enda hårrep af en tums diameter, dock ej mer än på 3 1/3 famns djup. Således om flere linor utmed hvarannan blifvit inrättade för samma machin, hade verkan därmed blifvit mycket större. Svårigheten vid denna eljest simpla inrättning är at den fordrar så mycken hastighet, som uti utväxling åstadkommer en stark friction och verkets skyndesamma förslitning. På huru stort djup detta upfordringssätt kan med fördel verkställas, är ej heller ännu utrönt. 
      4:o, Blifver det Grufve-byggmästarens omsorg at upgifva bästa utvägar til väderväxlings erhållande, för arbetares hälsa, i synnerhet uti sådane grufvor, där en dödande schvaden, eller förgiftig utdunstning, är gångbar. Härvid kommer Aërometrien, ej mindre än Mechaniquen, til hjelp. Tecken til mycket skadeliga dunster och förskämd luft är i synnerhet, då et brinnade ljus däruti vil slockna.
      Väderväxling, eller frisk luft, uti grufvor, erhålles antingen genom drags befordrande, eller den yttre luftens inprässande med konst. Med luftdraget uti grufvor tilgår ej altid, som någre trodt, efter hydrauliska reglor, nemligen så: at luften skulle infara genom det högst belägne schachtet och utfara genom en lägre öpning. Förfarenheten har likväl lärt at, om sådant händer, hälst vintertiden, kan draget åter om sommaren, vid varm luft, taga en contrair väg, eller gå in genom den lägre och ut igenom den högre öpningen. Det friskaste väderdrag är det, som inkommer ifrån någon svalkande dal och utgår genom et högt belägit schacht.
      Det hufvudsakeligaste, som befordrar väderväxling och drag, är den förändring af varma och köld, som på olika ställen i luften förekomma. En kall, och således i någon mån comprimerad luft, utvidgar sig, eller tager sin väg til det rum, där luften af varmans expansion är förtunnad, för at altid komma i jämnvigt. Således hörer til den naturliga vägen för väderväxling uti grufvor, at medelst genomslag, orter, schacht och väderstollar, förtaga alla hinder uti luftens omlopp, så at den på intet ställe må blifva stockad, eller stillastående.
      Allmänna regelen til luftdrag är: at arbetsrummen erhålla communication med sådane orter, som hafva tvenne dagöpningar: at et väderschacht, eller lichtloch, anlägges högre eller lägre än et annat, och at communication må gifvas ifrån et varmare til et kallare rum. Eljest befordras väderväxlingen mycket medelst rinnande vatten, som har sitt utlopp igenom någon stoll. Alla dunster af rök stiga i högden, men den förgiftiga arsenikaliska schvaden håller sig vid solan.
      Dragverk, Lütten, eller täta afplankningar uti stollar och schacht, göra i synnerhet god tjenst. Se orden Dragverk och Lütt.
      Då intet utan alt för stor kostnad en naturlig circulation af luft, genom nya schachter, stollar och communications-orter, kan åstadkommas, måste konsten komma til hjelp at, genom åtskilliga inventioner af pustar, antingen uti grufvan, medelst Lütter, neddrifva frisk luft, eller utsuga den förskämda luften. Mångfaldige upfinningar härtil finnas både uti äldre och nyare afhandlingar om bergverk. Förmodeligen skulle med tjenlig förändring någon af de väderväxlings-machiner, som finnas beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1766 s. 212, eller för 1770 s. 1, kunna lämpas til grufvor, ehuru de egenteligen äro ämnade til den osunda luftens utsugande på skepp.
      Genom luftens sugning, eller updragning, vinnes ändamålet altid säkrare än med dagluftens inprässande. Desse machiners inrättning fordrar dock altid kostnad. I nyssnämde afseende tyckes den inrättning vara förmånligast, som brukas vid stenkolsgrufvorne i England och på flera orter, samt finnes beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1776 s. 246 o.f. - Den består däruti at ifrån grufvan inleda väderlütter uti små ofvan dag murade torn, hvaruti luften genom eldning uti uphängde eldkorgar så förtunnas, at den uti grufvan varande tjockare och skadelige luften måste genom väderlütten draga sig dit och sålunda utsugas. Härigenom uträttas mera än med så kallade jöcher, eller ventilatorer, som måste drifvas med handkraft, ehuru desse senare äfven hafva sin nytta til den ohälsosamma luftens skingrande och rörelse uti mera slutne arbetsrum. De äro föga kostsamme och kunna med liten kraft hållas i gång, under arbetsschichten. Dock äro vädertrummor, eller lütten, tillika nödige.
      Där vatten finnes, som sedan kan hafva fritt utlopp, kan så kalladVattubläster (se detta ord) med mycken förmån härtil nyttjas; och äfven pumpverk, som suger luft i stället för vatten. Se vidare 8:de Capitlet af DELIIBergbaukunst, och Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, tryckt 1772.
      5:o. Om dammar, som til grufve- och konstbyggnader höra, se ordet Dam.
      6:o. De öfrige mechaniska inrättningar, som grufvebyggnaden tilhöra och egenteligen angå malmers tilgodogörande, sedan de kommit i dagen, såsomBok- och Vaskverk, äro under dessa namn förklarade och finnas än vidare uti ofvannämde afhandlingar utförde.

Grufvecassa kallas det penninge-förråd, eller den nödpenning, som insamlas vid grufvor och bergverk, genom vissa afgifter på malmer, eller andra producter, at sedan kunna användas til grufvans bestånd och arbetets drift, eller til understöd vid timande olyckshändelser, m.m.
      Vid stora Kopparberget bestrides grufve-omkostnaden och aflöningen genom sådane inrättade cassor; til hvilkas underhållande 5/13:delar af all Storgrufve-malmen användes, medelst vissa hopars försäljande vid hvarje lottning. Se härom ordet Lottning. Härunder räknas likväl intet den koppar, som upgår til konstbyggnader och i vågen afdrages, under namn af Förmedlings-koppar, och ej heller den koppar, som til konststatens underhåll är anslgen, samt utgör 1/24:del af Storgrufve-kopparen. Dessutom erläggas ock någre smärre afgifter, såsom Armbösse-koppar, Provisions-koppar m.m. Se vidare Handlingar om bergslagerne i riket, tryckte 1768, s. 96, samt Hr. GRAVES år 1783 utgifne Acad. Afhandl.: om malmens fördelning vid stora Kopparberget, hvarest desse afgifter finnas i tabeller utförde.
      Vid Sala äro äfven åtskillige sådane cassor inrättade för grufvedriftens bestånd och understöd i framtiden.
      Vid åtskilliga större järngrufvor, som med malmer betjena järnbergslagerne, är äfven, til följe af Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af d. 6 Octob. 1757, en sådan penningefonds, eller grufvecassas, samlande på det sättet brukelig, at: 1:o, för hvarje tunna malm, räknad til två skeppund, som säljes, betalas 4 runstycken, och 2:o, erlägges af bruksägare för hvarje 100:de skeppund malm, som de ifrån bergslagerne upköpa, 8 skilling specie.
      Denne cassa får ej användas til annat än grofvornes nödvändigaste behof och uprätthållande, efter behörige undersökningar.

Grufvedel kallas hvarje del, eller lott, af et interessentskap uti någon grufva. Sådan fördelning inrättas här i riket efter behag. Vid Sala är grufvan skiftad i 160 lika delar, och vid stora Kopparberget är grufvan indelt uti 1200 fjerdeparter. Se ordet Fjerdepart. På Tyska orter kallas en grufvedel ein Kux.

Grufvehjelshop kallas vid stora Kopparberget den malmhop vid malmfördelningen, eller Lottningen på grufvebacken, som för bergslagens allmänna cassa aldraförst försäljes til den mästbjudande, hvilken tillika är förbunden at för samma värde inlösa de öfriga parens hopar, om de så åstunda. Den andra malmhopen, som därnäst utaf de fem försäljes, får namn af Extra Grufvehjelpshop, och är anslagen til fyllnad uti grufve-omkostnaden och aflöningen. Se vidare orden Lottning och Plägning.

Grufvemätning är en geometrisk förrättning, hvarigenom en grufva, eller et malmfält, föreställes uti grund- och högdritningar; hvarvid så väl förekommer det arbetade bergets, eller grufvans, likformige afritning, som äfven de arters lägen och gränsor, hvaruti grufvearbetet blifvit fortdrifvit, kunnande desse arters egenskaper och förhållande, så väl som arbets-historien, utaf bifogade anmärkningar inhämtas.
      Utaf dessa ritningar kunna dagöpningar, skärpningar, rum, orter, stollar, förtimringar, schacht och sänkningar, til vidd, djup och läge, både sinsemellan samt äfven emot andra i dagen kände ställen, lättare skönjas och tagas i jämnförelse; äfven kan härigenom inhämtas grufvebyggnadens styrka och svaga i sina pelare och bergfästen, band och bottnar.
      Nye och tilämnade grufvearbeten kunna, i anledning af sådane ritningar, anläggas och styras til nogaste möte och genombrott med hvarandra, samt klyfter, refvor och skölar, til sitt förhållande och fortfarande i vissa händelser utstakas, äfven som malm- och bergarters omväxlingar med hvarandra.
      Utmålsgränsorne i dagen kunna til sitt fortfarande åt djupet i lodrätt, eller vad hälst för stupande läge, icke utan biträde af grufvemätningar utstakas, eller arbetsplaner i vissa fall upgifvas. De tjena således til nödig uplysning för hvarje grufvas Mineral-Historia samt lätta det begrepp, som skäligen kan fattas om et malmfälts natur och förhållande, i förmågo at flera samlade rön uppå kände och arbetade ställen, och hvilka i anledning däraf kunna komma uti jämnförelse med sådane oförsökte och inre jordens gömmor, som uti det yttre och angränsande synas hafva likhet och öfverensstämmelse.
      Desse geometriske ritningar förekomma under namn af Chartor och få, efter åtskilliga behof, sina särskilta namn, såsom: Concept-charta kallas et med den vanliga grufvechartan enligit exemplar, hvilken vårdas som originalritning, så väl för at däruppå kunna bifoga grufvemätningar öfver tilkommande grufvearbeten, som ock til afcopierande, då  nye chartor erfordras uti de nyttjade och förslitne exemplarens ställe.
      Concept-chartan består därföre af lösa blad, för så mycket mera beqvämlighet skull vid afcopierandet, och är försedd med så kallade connections-puncter, 3 a 4 på hvarje blad, både för inpassning och rättelse skull med hvarandra, som äfven med motsvarande blad utaf den brukeliga grufvechartan.
      Situations-charta kallas en geometrisk grundritning öfver et malmfält i dagen, uppå hvilken föreställes gränsorne emellan de nakne bergsryggarne och damjorden, malm-anledningar, bergarter, grufve-öpningar, byggnader, inhägnader, skogsmark, mossar och vattudrag m.m., hvilket alt med sina särskilta färg-anläggningar utmärkes, äfven all ojämnhet af högre och lägre ställen på jordytan, då det lägres djup antecknas med ziffror uti famnar och tolftedelar; hvilket djup räknas under et för samma fält antagit Afvägningsplan, eller horizont.
      Djup- eller Grufve-chartor föreställa ytan af et malmfält, i likhet med en situations-charta, och tillika alla under dag arbetade ställen, då de tracter af grufvan, som närmast inträffa vid lika djupt läge, äro vid grundritningar inpassade uppå et och samma blad utaf de sammanhäftade folierne. Det horizontela afståndet, uti längder och bredder, af de förekommande ställen, kan medelst scalan finnas; men desse ställens läge, i anseende til djupet, ses utaf de för hvarje ställe annoterade afvägningstalen, och desse talens skilnader gifva olikheterne i djuphete, emellan hvarje annoteradt ställe, tilkänna. Sådane ställen få namn af afvägde, och alla närbelägne ej numererade ställen antagas för jämna planer ifrån tal til tal, uppå bottnar och ortsulor.
      Högden til taket, eller ortgimans högd, öfver sådane afvägde ställen, plägar räknas i famnar och qvarter nedifrån egen ortsula, med et frammanföre skrifvith. t., och tjockleken af band och underbrutne bottnar med et frammanföre skrifvit d. j., så at h. t. 2:6 ger tilkänna at högden up til taket ifrån bottnen, eller ortsulan, är 2 famnar 6 qvarter; och d. j. 6:10 at lodrätta djupet af qvarstående, eller obrutne berget, är 6 famnar 10 qvarter. At desse talen räknas ifrån sin egen afvägde ortsula, och icke från det allmänna afvägnings-planum i dagen, faller lättare för begreppet.
      De djupare belägne tracter i grufvan förekomma afritade i chartan uppå de flera efter hvarandra, såsom uti en bok, inhäftade blad, hvarvid märkes at sänkningar, schacht och durchslag, emellan tvenne sådane tracter, eller bottnar, i grufvan, föreställas uppå chartan genom utskurne hål ifrån det öfre til de undre bladet, och så vidare genom flera blad, så långt schachtet, eller försänkningen, hunnit til likhet i djup med andra grufvearbeten.
      Alt utbrutit berg, såsom bottnar och ortsulor, föreställas til sin vidd med svag anläggning af tousche, innom svarta strek, eller contourer (omkretsar), hvilkas yttersta bräddar emot det hvita papperet utmärka gränsen emellan det brutne och obrutne berget. 
      I allmänhet är ej någon stadgad blacon (färgbetydning) för charte-ritning, utan måste alla färg-anläggningar, samt signaturer för hvarje särskilt charta, genom bifogade anmärkningar förklaras.
      Uppå dessa chartor äro äfven folierne för grundritninigar alt öfver updragne med rutor af 10 famnars qvadrater, och med sidorne lagde i de fyra hufvudväderstreken, hvarigenom et ställe, eller punct, som til sin lodlinea åstundas högre eller lägre på et annat blad af chartan utmärkt, kan lätteligen til sin belägenhet, innom egen ruta, genom skärande cirkelöpningar transporteras, i sin lodlinea, til det stället och djupet, som är i fråga, samt communicationer och durchslag utvisas, hvarest de komma at inträffa, nye grufvearbeten kunna anläggas, den erforderlige grundvalen för pelares fredande ifrån underbrytning utmärkas, med dylikt mera, som vid grufvebyggnaden är at i akttaga.
      Af chartan och dess korsande lineer kan äfven finnas gradtalet af skölars strykning, samt orters och stollars vridning under arbetandet, i hvad hälst för väderstrek; hvarföre magnetnålens missvisning emot middags-lineen, med hvilken desse rutor inträffa, bör altid vara på chartan annoterad.
      Djup-chartor med högdritningar och profiler föreställa vissa slags malmgångar, som mera hålla djupet än fältet, mycket tydeligare än blotta grundritningar; och begge slags sätten förenade, jemte noga affattade skölar, gångar, malm- och bergarters aflossningar, gifva både den fullständigaste afritning af grufvebrytningars utseende, som äfven det tydeligaste begrepp om malmfallets läge och fortfarande.
      Profilens nytta är at, efter skärningslineerne, likasom uppå et lodrätt stående plan, visa hurudant utseende i högd och bredd grufvans både utbrutne och qvarlemnade berg äger, äfvensom skölars och orters samt gångars rätta stupning i gradtal.
      Högdritningar föreställa en grufva, på lika sätt som en planhcarta, i tre dimensioner, nemligen högder, bredder och djup, som finnas medelst jämnförelse med den bifogade scalan, men de horizontele längdemåtten, som här få namn af Afstånd, utmärkas genom ziffror, hvilka uti famnar och tolftedelar äro räknade ifrån et på sida om malmfältet efter godtycko antagit verticalt plan, aldeles på sätt som det horizontela plan, hvarunder afvägningsziffrorne äro räknade på grundritningar. Desse ziffror betyda således längdemått, och deras differencer gifva tilkänna grufveväggarnes ojämnheter, såsom närmare eller längre bort belägne.
      Vid utöfningen af grufvemätningssättet och charte-arbetet förekommer instrumenternas beskrifning, förfärdigande och pröfning, jemte handlaget under mätning och ritning, hvilket icke utom en myckenhet figurer skulla kunna fattas, eller vid detta tilfälle afhandlas.

Grufveredskap kallas de verktyg och redskap, som nyttjas vid brytning och arbete i grufvor. Således utvisar Tab. XIII och 
      Fig. 1. Spetsudden; brukas at spetsa och sköta linor.
      Fig. 2. Skottkärra; g skalmar, h karmar, i tappar och tapphål, k öfverjärn, lbottenjärn, m hornjärn, n trynjärn och tryne, o hjulet och hjulspången, phjulaxet.
      Fig. 3. Fat, eller Kimfat; göres af gamla tunnkimmar och kimfatkrokar.
      Fig. 4. Luta; q bladet, r fahlen, s skaftet.
      Fig. 5. Kilhacka; t näsa, u öga, v skaftet. A föreställer hufvudet särskilt.
      Fig. 6. Spett, Järnstång, eller Brytstång; x spets, y brottet.
      Fig. 7. Slänka; b, handtaget, a Kofoten.
      Fig. 8. Ståkil; z stäkilskaftet, c Stäkilring, som sammanknäpper fahlen på stäkiljärnet.
      Fig. 9. Stötspik; d småstång, e spikringen och fahlen.
      Fig. 10. Stenjärn (Fimmelfäustel); brukas at sönderslå stora lossnor. A, hammaren,  f slaget eller slängen, g öga, h skaft.
      Fig. 11. Kjäxle at taga in tunnor.
      Fig. 12. Hålkil, k nosen, l öga, m slängen, eller hammaren.
      Fig. 13. Bredkil, n eggen, o hufvud.
      Fig. 14. Bilocksbacka, hvarmed bilocken samt andre spår och hål i berget varda inhuggne.
      Fig. 15. Kjyfva; brukas vid ränsningar at därmed upresa stegar och föra linan med tunnan til berget, som skall ränsas.
      När berget efter tilmakning skall lösbrytas, brukas därvid vanlig Stötspik, eller Bustör, at ränsa högt öfver sig, men brottstång för hand och neder på väggen. Hvad på detta sätt ej kan lösvinnas, utslåts med hammare och kil; men när det händer at stora lossnor gifva sig ut, brukas den gröfre redskapenStäkil, Slänka och Bredkil.
      Utom stenjärn nyttjas åtskillige andra hamrar, såsom Bårrhamrar, Skilje-och Sofrehamrar, hvilkas hamrar, eller hufvud, så länge de äro nye, äro längre än stenjärnet, och brukas så  länge de hålla.
      Fig. 16. Schlägel und Eisen; a, hammaren (der Schlägel, ellerHandfäustel), gemenligen af 3 til 3 ½ markers tyngd, hvarmed slås uppå bergjärnet, eller kilhackan, då den skall indrifvas uti löst bergslag.
      b, Bergjärnet (Bergeisen) göres antingen helt och hållit af stål, eller ock af järn med stållagd spets, väl härdad: väger ungefär ¾ mark, men handfäusteln göres af järn ensamt. c är den härdade spetsen, som Ort kallas. Huru detta verktyg brukas, se orden Grufvebrytning och Berghammare.
      Tab. XIII. Fig. 17. Fyllhammar (Kratse) är en slags luta med träskaft a b, insatt uti nacken, vid b, på et något krokigt och bredt blad vid c, med en spets uti d. Brukas uti grufvor til smålmalms och stens upharkande på kimfatet; äfven vid jordgräfningar til samma ändamål. 
      Fig 18. Kallkilar, som brukas vid grufveränsning at nedbryta stora skutor, som hafva aflossning ifrån fasta klyften. Huru desse kilar nyttjas, seKallkilning. 
      Fig. 19. Lerhacka (Lettenhaue); a, nacken; b ögat med förskäftningen; cskäret, af stålet och härdadt; d, d, träskaftet. Brukas til lerskölars och hårda jordarters uphuggande.
      Fig. 20. Pikhacka; a, nacken; b näsan, eller spetsen, stållagd; c, c,trädskaftet.
      Om grufveredskap vid stenkolsflötser, se Grufvebrytning.
      All slags redskap, äfven alt det, som hörer til gångande verk vid grufvor och hyttor, kallas vid tyska bergverken Gezähe, men byggnader och förtimringar i grufvor få egenteligen namn af Gezimmer.

Grufveskift, eller Grufskifte, kallades i äldre tider det malmarbete vid stora Kopparbergs grufva, som uti viss faststäld ordning tilföll parlagarne, då desse voro fördelte uti trenne omgångar. Se GRAVES Acad. Afhandl.: om malmfördelningen vid Stora Kopparberget, s. 4.

Grufvestigare, Se Stigare.

Grundbotten kallas vid Sala silfverugnars inredning den första instötning, af 2 delar kolstybbe, med en del lera väl sammanmängdtade, som göres på understa lersolan och näst intil den öfversta redningsbotten, som ock Solakallas.

Grundhåll, Se Grundtacka.

Grundlinea kallas den linea, som drages horizontelt emellan en gångs donläglinea och perpendicularlineen; hvilkenlinea igenfinnes så väl mechanice som trigonometrice, då man vil veta längden af de orter, som böra drifvas til upsökande af donlägiga eller flacka gångar. Til exempel, om A B (Tab. XIV. Fig. 11.) är gångens donläglinea, eller stupning, och en lodrätt lnea fälles ifrån en antagen punct A til C, kallas BC grundlinea, som uti C gör en rät vinkel med AC, och hvars längd på förenämde sätt kan finnas.

Grundsola (Grundsohle) kallas botten af en i ras drifven och förbygd ort; äfven det nedersta, eller botten, af strossarbete och af långa sänkningar.

Grundstybbe kallas vid några kopparverk den första botten af fuktadt stybbe, som uppå sandskorpan inslås, då hären redes.

Grundsyll betyder vid bokverk den grofva stock, hvaruti resningsstolparne intappas. Se Bokverk.
      Vid dambyggnader kallas ock den djupaste stocken, under bröstdammen,Grundsyll.

Grundtacka, eller Grundhäll, kallas vid masugnar den understa häll af tackjärn, hvilken lägges allenast 4 til 5 tum högt öfver högsta stånd af det vatten, som kan förmodas upstiga uti därunder varande korstrummor, at grundtackan däraf må hafva någon svalka. Öfver denna häll slås lerbruk, hvaruti intrampas ren sand, 1 qvarter högt, och därpå lägges Bottenhällen af eldfast sten, hvaruppå Stället inmuras. Se Masugnsställe. En grundtacka kan bestå af tvenne, eller flera stycken.

Grundtrummor (Anzüchten) kallas de öpna murade dragrör, som anläggas under alla smältugnar och härdar til fuktighetens afhållande. De göras merendels korsvis och stundom uti tvenne hvarf öfver hvarandra, då trummorne uti det undra blifva stora, til ½ a 1 aln i högd och bredd samt täckas med stenhällar; men öfra trumhvarfvet allenast 5 a 6 tum i fyrkant, då de täckas med tegel, som i synnerhet brukas vid garugnar samt vid drifugnar för silfver.

Grundvatten kallas uti grufvor det vatten, som kommer utur klyfter och källådror på djupet, til skilnad ifrån Dagvatten, som samlas af infallande regn och snö ifrån dagen, eller grufvansn öpning.

Gry kallas particlarnes storlek och skapnad uti en stenart, eller metall, sådant som det visar sig uti friskt brott.

Grynflinta kallas en sandgrytig qvarts, af löst ihopgyttrade korn.

Gryphiter äro et slags petrificerade musslor, med oliksidiga och ojämna skal, af hvilka det enda är smalt, skåligt och slutar sig i en krokig näbb, men det andra är platt och ligger som et lock öfver det förra. Se VOGELS Pract. Min. Syst., s. 225.

Gryststen (Topfstein, Pfannenstein) Lapis Ollaris, Lapis lebetum, kallas i allmänhet en skimmerblandad speckstensart, hvaraf grytor och dylike käril göras. Se vidare ordet Tälgsten.

Gråberg kallas af arbetare vid grufvor det odugeliga berg, eller sten, som bortkastas, men hos mineraloger förstås härmed Granit. Se detta ord.

Gråbergsbinda, Se Binda.

Gråbergsbräcka, Se Bräcka.

Gråbergsvarp, Se Varp.

Gråsten är det samma som gråberg, eller Granit, af den art, som egenteligen kallas Granito Grigio. Se ordet Granit.
      Med Felssteineförstås hos Tyskarne deras vanlige gråbergsarter, men hos bergsmännen får de namn af Knauer och hos deras murare heta deBruchstein, så snart stenen består af grå glimmer och hvit qvarts. Se VOGELSPract. Min. Syst. s. 189.

Grän,  Se Gran.

Gräsglete, Se Våtglete.

Gräshoppa kallas vid canongjuterierne et verktyg, tjenande til beqvämlighet vid fänghålens bårrande på canoner. Dess skapnad och sammansättning ses af Tab. XIV Fig. 9, uti plan, och Fig. 10 uti profil.
      a, a, Et plankstycke af 2 alnars llngd.
      b, b, Tvenne bräddar, eller små plankstycken, fästade uti kanterne på a.
      c, En träkluns, eller kålf, som med en spånt vid l går at skjuta fram och tilbaka emellan förenämde bräddar b, b.
      d, d, Järnarmar, starkt fästade på sidorne af b, b.
      e, f, En krokig järnarm, eller skjutare, som sitter rörlig på järnpinnen.
      g, g, Hvilken går igenom begge armarne d, d.
      h, Är en drill med dess rulla.
      i, Et järn med många små körnade hål.
      k, En canon, eller något annat, som förelägges at drillbårras. Drillbårren rikas då uti den direction, som åstundas, med spetsen emot canon och med bakändan emot drilljärnet vid i. Tryckaren e, f, sättes med breda ändan e emot skjutaren c, och på långa armen f hänges så stor vigt, som fordras at trycka drillbårren hårdt emot tackjärnet. En stark drillbåge spännes på drillrullen och dragningen sker på vanligt sätt, hvarvid man är säker at drillen skall gå den direction, hvarefter han är riktad, med mindre möda än eljest.

Gräupel, Se Graupel.

Grönbinda, Se Binda.

Grönsinka har af Dannemora grufvearbetare blifvit kallad en grön kalksten, som uti körtlar och strimor sitter i den öfriga kalksten, i synnerhet då den vid bårrningen visar sig med grönt Guhr.

Grönskaligt kallas vid kopparskärstens vändrostning sådant verk, som är inuti ihåligt och blåsigt, samt utanpå omgifvit med et grönt skal. Det upkommer, då på fjerde och femte elden hultas och kolas för starkt, så at rosten löper tilhopa til en tjock sula, hvars öfra del blifver skummig och blåsig, med grönaktig färg. Vid stora Kopparberget rostas detta verk ännu vidare ibland kampverket.

Grönsten (Grünstein) är en här i riket, och förnemligast i Småland, bekant hälleart, af mörk eller svartgrå färg, med något gulgrön inblandning, bestående merendels af grönaktigt skörlberg med mycket hornblende och skimmer, jemte mer eller mindre qvartsig sand, och stundom med synliga järnmalms-korn samt kies-gnistror instänkt. Utgör merendels hela berg, eller ock mägtiga gångar. Visar sig uti brottet fjällig, eller strålig, och kan rifvas med stål, hvavid den gifver grått pulver. Efter upglödgning blifver den rödlätt, och smälter vid stark hetta til en svart skummig slagg. Vittrar til någon del uti luften, med råstig yta, och innehåller emellan 10 och 15 procent rödbräckt järn. Den nyttjas, uti liten tilsats, såsom fluss på masugnarne, emot kallbräckte sjömalmer, uti Småland, där den ömnigast är at tilgå.
      En förändring af hornblende, skörl och granater, med blågrön färg, finnes ömnigt uti Geschieber vid Murr uti Steyermark, hvarest skörlen visar en ljusgrön och hornblende en blågrön färg. Den kan ej räknas ibland malmförande gångberg, och träffas icke heller såsom gångart. Vid Kuchelbad i Böhmen förekommer den som et påsatt berg (aufgefeztes Gebirg). Se VON BORNSPhysic. Arbeiten, andra årgångens andra qvart. s. 84.

Gubbar (Hauptschwinge, eller stebende Wagbalke) kallas vid vattukonsten uti Sala de tvenne starka balkar, Vink- eller Hängarmar, som äro rörlige uti deras midtuppå sittande järnaxlar, i det korpstängerne, hvilka sitta med deras ena ända uti konksthvefven, äro med deras andra ända fästade uti en ända på hvardera af gubbarne, uti hvilkas begge ändar åter konststängerne äro häftade, så at hela konstgången ifrån begge hvefvarne får sin rörelse medelst dessa gubbars vinkande fram och åter, i anseende hvartil de också måste vara mycket starka och vä järnbeslagne. Kallas ock Vändarmar. Se ordetStånggång.

Guhr, eller Guhrer, kallas vid grufvor feta och slipprige jordarter af åtskilliga blandningar, metalliska halter och föränderliga färgor. Finnas antingen mjuka och våta, eller och tilhårdnade såsom skorpor, eller stalagmiter, uti öpna klyfter, så de få namn af Sinter. Hvita guhrer, eller sinter, äro silfverhaltige och stundom mycket rika, samt gifva anvisning til ädla malmer, då de i synnerhet visa sig uti gamla malmbrott, som länge varit instälde. De framkomma med vatten genom rämnor uti berget, där rika silfvermalmer brytas. Til äfventyrs äro de det blöta ämne, hvaraf sådane malmer medm tiden blifvit och ännu torde blifva danade. Anledning til denna gissning gifves af Hr. CRONSTEDTS rön om et vatten, som uti grufvan Christina, vid Kungsberg i Norige, sigat igenom en sköl och deponerat en blyfärgad  hinna på sotet, hvaraf grufvan varit öfvertäckt, hvilken hinna, vid därå anstäldt försök, funnits bestå af rent silfver med någon svafvelånga förenadt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755 sid. 276. Jämnför ordetSilfvermalm.
      Vid Johanngeorgenstadt i Sachsen skall en hvit silfverguhr framsilat vid Adolphs Stoll, uti en början ort, ½ famn ifrån strossen, och hållit sig på några famnars längd för en ort. - Rosenröda guhrer, antingen de äro sådane af naturen, eller få den färgen genom tilslagne syror, gifva vid detta bergverk tilkänna at de hålla Kobolt; de hvitgula utmärka Vismut: de höggröna och blåaktige Koppar: de ocherfärgade, eller gule, kies, eller Järn: de blodrödeGlaskopf: de grå och gräsgröne, eller gänsekötige, nickel; och den så kalladeSchwärze bådar Glaserz. Denne Schwärze finnes ofta ganska rik på silfver och torde vara en sådan förvittring af glaserz, som under ordet Glaserzschwärzeredan blifvit beskrifven. - Stundom visar den sig åter som et svart torrt guhr, med ganska ringa eller ingen silfverhalt. Blyfärgade hinnor, eller beslag, i Sachsen på qvartser, och vid Kungsberg på en mild spat, utmärka äfven glaserzer. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 273.
      Et sådant silfverhaltigt hvitt Guhr, eller Bergmjölk, som det af några kallas, skall år 1696 ömnigt hafva utflutit uti Juthylls fältorten vid Sala. En annan blöt silfverhaltig lerart har ock stått på bottnen uti södra Kungsrymningen och Storgrufvan, som hållit 1 a 1 ½ lod silfver på centnern. Se BROMELLSMineralogie, Cap. XII, §. 2.
      Utom de förenämde metalliska guhrer, som ensamt borde behålla detta namn, så vida de kunna vara mycket rika af uplöst silfver, räknas äfven härtil andra lerartade, som sällan äro metallförande, såsom Lac Lunæ, Stenmärg, Bergmjöl, Gilbe, Bräune, m.fl., och antingen äro eldfasta leror eller järnochror, hvilka ofta finnas uti dagskorpan och vanligen ej innehålla silfver, om icke händelsevis något gedieget däruti infaller, hvaremot uti guhrer det metalliska tyckes af svafvelånga vara uplöst.
      När en sådan hvit mjölklik guhr läker ut i malmgången, säga Tyska bergsmän: des Ganges Kraft gieret duch das Gestein. Namnet Guhr torde således kunna härledas af Tyska ordet Gieren.
      Om de öfriga silfverhaltiga jord- och lerarter, såsom Mulm, Gilbe, Bräune, Gänsekötig Erz m.m., ses under särskilta namn.

Guld är den ädlaste af alla bekanta metaller, som intet undergår någon förstöring, hvarken af eld, luft, eller vatten: äger den högsta gula färg: är tyngstoch smidigast af alla samt kan bringas til de aldratunnaste blad.
      1:o. Färgen är så hög och vacker, at den intet med konst kan fullkomligen och med lika bestånd eftergöras. Genom vissa blandningar af zink och koppar kan den väl med tämmelig likhet härmas; men vid strykning på en svart probersten kännes lätt, af det minst öfvade öga, et rent guldstrek ifrån oäkta, och en droppa skedvatten rörer ej det förra, men det senare uplöses och förgår.
      Guldets färg kan väl smutsas, men renas uti elden, som eljest förstörer alla oädla metallers färg på ytan. Dess färg höjes och renas genom glödgning, då det tillika öfverstrykes med något, som borttager andra inblandade metallers färgor. Se Colorits.
      På förgyllningar, som ej tåla eld, renas guldets yta, antingen med favonad, eller, som bättre är, med Spiritus vini, såsom til exempel på galloner, hvilka ej tåla något såpaktigt. Därmed kan då all smuts af ålder och rök m.m. förtagas, utan at skada silket, hvarpå den förgylta tråden är spunnen.
      2:o. Då guldet blifvit fullkomligen renadt, är dess tyngd til vatten funnen vara minst som 19,300, och högst som 19,600 til 1,000, efter Herr LEWIS upgift, uti dess afhandling om guldet. Därmed komma ock Herr BERGENSTJERNAS rön med den qvickaste våg tämmeligen nära öfverens, som funnit at guldets specifiqua tyngd är 19,579, då qvicksilfret, som uti tyngd går  nära, ej hunnit högre än til 13,720, och fint silfver 10,552. - Då metallers specifiqua tyngder emot vatten skola utrönas, kunna svårligen alla rön på det nogaste inträffa, i anseende til de många omständigheter, som därvid måste i akttagas.
      Det hvita guldets, eller platinas, specifiqua tyngd har väl af Herr SCHEFFER blifvit försökt uti blandning med tenn och då, efter uträkning, funnen större, nemligen som 22,003, men då en metalls rätta tyngd ej kan med säkerhet utrönas uti blandning med en annan, så är det tilförlåteligast hvad Herr LEWIS upgifvit, som utsätter ren platinas tyngd til 18,213; hvaraf följer at det är lättare än guld, hvilket, til 47 delar blandadt med 1 del platina, ändå ej varit högre än 18,711, så at guldet ännu behåller öfvervigten för alla bekanta metaller.
      Om den nyaste ädla metallen, som skall hafva kunnat reduceras af tungsten, vidare finnes äga bestånd, och hvars gravitas specifica skall funnits vara 17,6 så går den väl nära, men ej til lika tyngd. Se Wolfram.
      Uti China försättes, eller lojeras, guldet icke med någon annan metall än silfver, och i den händelsen kan guldets mängd, eller rätta halt, lätteligen utrönas af dess specifiqua tyngd, medelst den hydrostatiska vågen; men då flere metaller äro med guldet blandade, är denne utväg opålitelig.
      3:o. Uti mjukhet kommer guldet närmast til tenn, och är således något mjukare än fint silfver, men litet hårdare än bly. I anseende där til kan det intet, utan alt för stark förslitning, nyttjas til mynt, eller annat arbete, så framt det icke försättes med någon del koppar, eller silfver, eller begge tillika, som göra det fastare emot nötning och ändå bibehålla dess smidighet.
      4:o. Klang och spänstighet äger denne metall minst af alla, och går däruti närmast til bly.
      5:o. Uti smidighet, eller den egenskap at mäst kunna uttänjas til tunna blad, går det längst af alla, som, tillika med dess förmåga at på det högsta emotstå förgängelse, gifvit skäl til dess höga värde. Vid långsam smidning kan det väl, lika som andra metaller, blifva hårdare och taga brakor, men återvinner mjukhet och seghet, då det glödgas, utan at röra vid koleld, som eljest befordrar mjukheten hos oädla metaller.
      Huru långt det genom sin smidighet tål at utvidgas, märkes i synnerhet vid förgyllningar. På 1/300:del af en verktums finaste förgyld silfvertråd kan ännu rena guldet synas med blotta ögonen, fast det ej utgör mera än 1/705600:del af et gran. Se ordet Förgyllning samt SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar, sid. 259. Om guldets uttänlighet til tunna blad, se ordet Bladguld. Den högsta grad af finhet och mealleabilité, som gulden kan erhålla, pröfvas i synnerhet af förgyllningen på silfver, som för galloner skall dragas genom stålskifvor, ifrån en tums diameter til et hårs finhet, och sedan åter plättas emellan polerade stålvalsar, utan at förlora något af guldet och dess glans på ytan.
      6:o. Segheten hos guldet, då det ankommer på afslitning, kan ej vara den högsta, hvaraf kommer at det ensamt ej tål at dragas til finaste tråd. Efter MUSSCHENBROEKS rön har en guldtråd af 1/10:dels Rhenländsks tums diameter kunnat bära 500 skålpund, innan den brustit.
      Fint guld tager ej någon slags anlöpning, eller råst, uti luften, och smutar således intet händer och handskar med svart färg; men får denna egenskap genom ganska liten inblandning af koppar. 
      7:o. Uti vanlig eld kan guld ej calcineras ensamt, men väl med tilsatser. Guldkalken har dock den egenskap at genom smältning åter bringas til sin metalliska form, utan tilsats af phlogiston, som för andra metallers kalker erfordras. Åtminstone behöfver det intet mera til sin reduction, än det kan draga til sig af den yttra hettan genom et slutit käril.
      Genom starka electriska stötar kan et guldblad likväl bringas til et mörkt purpurfärgadt pulver, som gifver glas rubinfärg.
      På capell, vid afdrifning med bly, äger guld, äfvensom platina och silfver, fullkomligt bestånd, hvaruti det säkrast skiljer sig ifrån alla guldlika metaller och metall-compositioner.
      8:o. Til fullkomlig Smältning fordrar guld starkaste hetta, näst kopparen, det är: guld smälter ej förr än vid 705:te graden, om pyrometriske observationer jämnföras med gradtalet på thermometern. - Vid guldets handterande uti eld kunna följande omständigheter anmärkas, såsom:
      a) Uti lindrig varma expanderas det mindre än andra metaller; men uti smälthetta tyckes det häfva sig i det närmaste til sphærisk form, med en skön blågrön färg, som försvinner vid afsvalnandet, och hvarvid den uphöjde ytan tager någon insänkning. I anseende til denna krympning kan guldet ej gjutas uti form med skarpa kanter.
      b) Uti den strängaste hetta, som med kol och bläster kan upväckas, lider ej guld någon afgång. KUNCKEL har hållit guld smält en månad, utan minskning uti vigten.
      HOMBERG berättar att han redan 1702 för bränspegel brackt guldet at smälta på capell, med så stark hetta, at det förflugit i rök och lemnat allenast en röd fläck efter sig. Uti detta försök, som anstäldes med TSCHIRNHAUSiske bränspegeln, hafva chemici förmodat vara något misstag; men genom senare eftergjorde försök, med samma bränglas, tyckes detta rön blifva stadfästadt, i det man funnit at 24karatigt guld upstigit i rök, 3 a 4 tum öfver focus, och fästat sig på en däröfver hållen silfverskifva, som, efter polering med polerstål, verkeligen viste sig vara förgyld. På guldkornet formerades ock en glashinna med violett färg, som tiltog i tjocklek efterhand, och uti de små porcellains-skärflar, eller uti håligheten af de kol, hvaruti guldet legat, syntes, rundtomkring dess rum, purpurfärgade fläckar, med många ganska små inströdde guldkorn, som stundom äfven viste sig uti den violetta glashinnan. Ännu återstår at så länge fortsätta dessa försök, til dess alt guldet antingen blifvit förglasadt, eller hunnit bortgå i rök, eller til dess intet annat än violett glas blifver öfrigit, och uti tilräckelig mängd för at kunna undersökas, om det är en kalk, som kan reduceras til verkeligt guld. Guldets nämde förhållande har blifvit utrönt genom de försök, som Franska Academici blifvit anstälde år 1772 och vidare kunna läsas uti MACQUERS Dictionn. de Chymie, 2:nd edit., artic. Verre ardent.
      På lika sätt som uti bränpuncten af en med bränglas concentrerad solhetta, har guldet äfven kunnat förströs til fina korn, eller til et fint doft, genom smältning för lampeld, som blifvit anblåst med eldsluft. På skärfvel har guldet, uti denna starka hettan, til en del förflugit och uti finaste korn lagt sig, med en röd eller nästan purpurfärg, som en hinna, omkring den smälta kulan, dock utan at på något sätt vara calcineradt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 284. Det samma har äfven Herr LAVOISIER anmärkt, vid en dylik smältning med eldsluft, i det en silfversked, hållen, på några tums afstånd, öfver det smälta guldet, däraf blifvit förgyld.
      Guldet smältes väl hälst uti de svarta blyerts- eller så kallade ypserdiglar, såsom säkrare för rämnor än de Hessiske; men då någon alkalisk fluss skall brukas til smältning, äro blyertsdiglar af den orsak otjenlige, at de frätas af alla salter, som förena sig med svaflet uti blyertsen. Den fruktan någre hyst, at guldet i sådane diglar skulle blifva sprödt, är utan grund.
      c) Då guld i små korn, eller filspån, skall sammansmältas, händer at kornen ogärna förenas, och måste således därtil brukas något lättflytande salt, såsom borax; men då man af förfarenhet funnit, at guldet af borax ensamt förlorar något af sin höga färg, uti smältning, så är nödigt at tilsätta häflten saltpetter, hvilket mera förhöjer än minskar guldfärgen; allenast infallande kol därifrån afhållas.
      d) Denne fluss af saltpetter och borax, sedan den blifvit nyttjad til guldkalkers sammansmältning, fatescerar uti luften med en ponceau-röd färg, och är då tjenlig at, som tilsats för emaille-glas, gifva en skön rubinfärg på emaille-målning.
      e) Ofta blifva guldarbetare däröfver bekymrade, at guldet under smältning, eller efter utgjutning, förlorat något af sin smidighet. Detta kommer stundom däraf at forman, eller ingjötet af järn, intet är så tilräckeligen varm som den bör vara, eller så, at vax kan däruti smälta qvickt, samt at talgen däruppå röker, men ej brinner. Det finaste guldet är i synnerhet underkastadt den olägenheten at blifva sprödt under smältning, men så snart det är lojeradt med en liten del koppar, händer det ej gärna. Infallande kol under smältningen förmodas kunna vålla sprödhet, men det är ej afgjordt. Minsta dam, eller rök, af någon annan metall, såsom: bly, zink, vismut och antimonium, kunna säkrast åstadkomma osmidighet, som likväl lätt plägar kunna botas, om allenast litet väl torkad raffinerad saltpetter kastas efterhand på det smälta guldet, men i den händelsen bör ock guldet straxt utgjutas, innan saltpettret blifvit alkalesceradt. Osmidigheten hjelpes dock snarast, om på det smälta guldet slås små portioner, uti 2 eller 3 särskilta gångor, af mercurius sublimatus corrosivus; dock med mycken försigtighet, at röken däraf ej indrages med andedrägten.
      Äldre Chemister hafva gjordt sig mycken möda at, efter någon præparation, genom eldens verkan förändra guldet, och at genom en långvarig calcinations-hetta uträtta, hvad med en häftig eldgrad ej kunde vinnas, men at denne afsigt hunnit sin fullbordan, eller at guldets beståndsdelar blifvit uptäckte, därtil gifves ännu intet säkert tecken. Guldet har väl kunnat förslösas, men hvarken genom chemisk analysis decomponeras, eller genom synthesis å nyo göras.
      9:o. Guldet uplöses på våta vägen i synnerhet.
      a) Af Kungsvatten, eller Aqua Regis, med höggul färg, antingen det är gjordt med uplösning af koksalt, eller salmiak, uti saltpettersyra, eller genom distillation med någondera af dessa salter, eller genom saltsyrans inblandning uti saltpettersyran. Uplösningen sker på enklaste sätt, om guldet lägges uti saltpettersyran och litet rent koksalt efterhand tilslås, til dess intet mera guld löses. Guldsolution, långsamt evaporerad, gifver vackra rödgula crystaller.
      b) Af saltpettersyra löses det väl med tilhjelp af hetta; men fäller sig sjelf åter efterhand.
      Huru en concentrerad saltpettersyra ensamt kunnat uplösa guldet, då 3 delar däraf varit inblandade uti 16 delar silfver, finnes anfördt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1748. Denne uplösning har skedt uti slutit käril, eller uti retort med förlaga, och så länge drifven, til dess materien intorkat samt åter med ny saltpettersyra blifvit uplöst; men så snart denne solution blifvit sqvalpad, så at luften feck fri åtkomst, fälde sig åter guldet småningom därutur.
      c) Uti saltsyra, som blifvit dephlogisticerad, til exempel, genom distillation öfver brunsten, löses guld af samma grund som i Kungsvatten.
      d) Guld uti kalkform, præcipiteradt utur dess solution i aqva regis, angripes och löses af alla mineralsyror, til någon del. 
      e) Guldkalker lösas äfven af alkalier, såsom i synnerhet af Blodlut, Oleum tartari per deliquirum och af Spiritus salis ammonici. Om någondera af dem småningom drypes uti en guldsolution med aqva regis, til dess guldet nedfallit, och med mera tilslående af samma alkali vidare fortfares, uplöses guldet åter til klar solution. Om guldkalken förut blifvit genom edulcoration befriad ifrån alt saliniskt, är den likafullt löslig i alkalier. Se MARGRAFS Chemische SchriftenT. I. s. 123.
      f) Guld kan också lösas uti æather, eller Naphta vitrioli, om denne naphta slås uti guldsolution, som är gjord med aqua regis. Naphtan, som blifver stående ofvanpå solution, attraherar då guldet småningom därutur och får däraf en höggul färg. Om denne naphta sedan afhälles och lemnas någon tid uti täpt glas, sätter sig guldet därutur, i form af vackra gula nitreusa crystaller.
      g) Om bladguld rifves tilsammans med alun, saltpetter och koksalt, til lika delar af hvardera, och kokas länge med tilslagit vatten, til dess vattnet utdunstat och den öfverblifne saltblandningen får en gul färg, så är guldet däruti uplöst, men genom digestion med stark spiritus vini utdrages det til en gul tinctur, och om rent poleradt järn däruti indoppas, faller guldet på detta järn til en tunn hinna, eller obständig förgyllning.
      h) Om en del guldkalk, eller granuleradt guld, blandas med 6 delar af något neutralsalt, som innehåller vitriolsyra, såsom Glaubersalt, Tartarus vitriolatus, eller dylikt, jemte 2 delar kolstybbe, upkommer däraf en hepar sulphuris, som uplöser guldet til en gul tinctur, då saltmassan utlakas med hett vatten, hvarutur guldet åter kan fällas med distillerad ättika.
      i) Sal alembroth, eller Salmiak, blandad med mercurius sublimatus corrosivus, angriper guldet på torra och våta vägen. Om detta salt uplöses uti skedvatten, upkommer en aqua regis, och om guld däruti uplöses samt fälles på indoppadt silfver, blifver silfret svart, men genom lindrig upglödgning får det en guldhinna, eller blifver förgyldt. Jämnför ordet Alembroth Sal.
      k) Om uti en guldsolution med aqua regis uplöses så mycket saltpetter, som kan lösas, och uti denna blandade uplösning indoppas linneklutar,som sedan torkas, antändas och med vanlig försigtighet brännas til svart sköre, blifver däraf et pulver, hvilket, då det med ett vått finger starkt gnides på silfver, gifver en brukelig kall förgyllning.
      l) Guldet uplöses väl icke af phosphorisk syra, enligt MARGRAFS försök; men om de efter förbränd phosphorus öfverblifne flores, jemte sal microcosmicus, smältas tilhopa med guldet uti medelmåttig hetta, blifver metallen däraf ögonskenligen frätt och uplöst til en purpurröd massa. Se LEWIS Geschichte des Goldes, s. 203.
      m) Utom alla redan nämde lösningsmedel, är ock sedermera utrönt, at guldet äfven löses uti sockersyra, som erhålles genom distillation och sedan concentreras genom köld. Denne uplösning måste ske med tilhjelp af varma och förhåller sig på lika sätt som guldsolution i aqua regis. Se Taschenbuch für Scheidkünstler, 1786, s. 61.
      10:o. Guldet fälles utur dess uplösning i aqua regis både af alkaliska salter och metaller, hvarvid följande kann märkas, såsom:
      a) Om guldet är uplöst med aqua regis, som är gjordt af salmiak och saltpettersyra, samt fälles därutur med något fast alkali til brunt pulver, får det den egenskapen at, uti en sked öfver eld, eller ljulåga, uphettadt, bortflyga med en ganska start smäll och får då namn af Knallguld, eller Aurum fulminans. Se ordet Knallguld. Om aqua regis är gjord med tilsats af koksalt, eller saltsyra, och guldet därutur fälles med alkali volatile, vinner det samma förmåga at gifva explosion, men om det sakta smältes med rent svafvel och sedan calcineras, kan guldpulvret sammansmältas utan knall.
      b) Guldet fälles ock på Tenn, Koppar, Järn och Qvicksilfver, som uti metallisk form inläggas; äfven af åtskilliga metallers solutioner, såsom af qvicksilfver, järn, koppar, silfver och bly, uti saltpettersyra uplöste, samt af tennsolution uti aqua regis, då et gredlintfärgadt pulver fås, kändt under namn af Purpura mineralis. Se detta ord. Utomdess fälles guldet, fastän långsamt, af kalkvatten samt af hvit arsenik, uplöst uti kokande vatten, då et lättsmält guldpulver erhålles, som nyttjas til förgyllning på glas, uti eld, med borax försatt.
      c) Det förnemsta præcipiterande medel för guld är järnvitriol, uplöst uti vatten, hvaruti litet vitriolsyra tilslås, at järnochran ej må falla. Då guldsolution slås uti en mängd af sådan filtrerad klar vitrioluplösning, faller guldet småningom, efter några dagar, til et ganska fint pulver, som är fullkomligen rent samt befriadt ifrån alla andra metaller. Det bör då med försigtighet samlas, glödgas och smältas med boraxglas och rent saltpetter, hvarvid intet koldam får tilkomma.
      d) Ganska rent, men långsamt skiljer sig guldet ifrån dess solution, uti tunna flytande hinnor, med metallisk färg, om vinättika, spiritus vini, en klar enbärsolja, eller crystalliserad spanskgröna, uplöst i ättika, tilslås; med hvilket senare guldets färg blifver förhöjd. Flere fällningssätt, som här förbigås, kunna inhämtas af WALLERII Chemia Physica och de flesta chemiska skrifter.
      11:o. På torra vägen, eller uti smälthetta, uplöses guldet af hepar sulphuris, som redan är nämdt; äfven af skärsten, som först göres af järnstark svafvelkies och sedan, pulveriserad, blandas med guldkalk samt smältes med tilsatt glas och borax. Guldets starka attraction til järnet gör at det äfven måste förlikas med svaflet, ehuru detta senare ensamt intet har någon mineraliserande verkan på guld. Häraf ses möjeligheten at guldkies, eller en gyldisk svafvelkies, kan gifvas.
      Utur hepar sulphuris kan guldet åter bringas, antingen genom varsam detonation med saltpetter, eller med tilsats af koppar och bly. SePræcipitation.
      12:o. Med tjenlig hetta och fluss kan guldet sammansmältas med alla andra både hela och halfva metaller.
      a) Med qvicksilfver förenas det aldralättast, allenast genom sammanrifning, hvarvid en liten varma upkommer. Se Amalgamation. Huru detta amalgame nyttjas til förgyllning, och huru guldets färg därvid förhöjes, se Förgyllning, Glödvax och Colorits. Qvicksilfret skiljer sig dock lätt därifrån, så väl medelst tryckning genom sämsk, som ock fullkomligast uti den grad af hetta, hvilken blyet fordrar til sin smältning; då guldet qvarlemnas rent, metalliskt, uti et fint pulver.
      b) Med silfver går det til en jämn blandning, och det uti svagare hetta, än guldet ensamt til sin smältning behöfver, hvilket äfven händer med de öfriga metaller, som behöfva mindre hetta at smälta, än guldet. Det blifver af silfret något blekare och mera fast emot nötning, hvarföre ock silfver brukas som tilsats, antingen ensamt, eller med koppar, uti mynt. Här i riket sker lojeringen med silfver ensamt, så at en ducat innehåller 23 karat och 5 grän guld samt 7 grän silfver på marken; Kronguld består af 18 karat 4 grän guld och 5 karat 8 grän silfver, men Pistolet håller 20 karat 4 grän guld och resten koppar. Billonkallas en blandning af lika mycket guld och silfver. Chinesare blanda guldet aldrig med någon annan metall än silfver, och äga den förfarenhet at, ensamt genom strykning på probersten, kunna af färgen finna guldhalten.
      c) Kopparen utgör äfven med guldet en ganska smidig blandning och förhöjer dess färg uti liten tilsats, men i större mängd tager kopparens röda färg snart öfverhand. Denne förändring uti guldets färgor, genom tilsatser af koppar, förstå guldarbetare at betjäna sig utaf, uti sina tilverkningar af Plusiuers Ors. I allmänhet kallas hos dem rödt guld det, som försättes med vid pass 1/5:del koppar; äfven som grönt guld upkommer af 5 delar guld och 1 del silfver ochgrått guld af 5 delar guld och en del järn. Efter de flera särskilta nüancer af färgor, som åstundas, kan proportion af de lojerade metallerne för öfrigit blifva olika. - Om kopparhaltigt guld uplöses uti kungsvatten och fälles med alkali, röjer sig kopparhalten med grön färg uti solution och uti fällningsvattnet.
      d) Platina, i förening med guld, förtager ej heller dess smidighet: 3 delar guld med 1 del platina har ännu kunnat smidas til tämmeligen tunnt bleck, men til lika delar blandade gifva de en skör massa. Utaf liten tilsats, såsom til exempel 1/16:del, förändras guldets färg föga märkeligen; men uti större proportion tager hvita färgen af platina, med någon rodnad, öfverhand.
      Om denne composition uplöses uti Aqua Regis, kan guldet fällas därutur helt rent, då platina blifver qvar i fällningsvattnet. 
      e) Til järn och stål har guldet uti smälthetta en stark attraction, så at om smält guld omröres med en järnten, blifver en del af järnet däruti uplöst och afsmält, samt det osmälta med guld öfverdragit. Af denna grund är guld ganska tjenligt til fina järnarbetens sammanlödning. Se Slaglod.
      En blandning af 6 delar guld med en del stål, sammansmält, gaf en silfverhvit composition, som drogs häftigt af magneten och kunde utan brakor smidas til et tunnt bleck; men tog anlöpning med färgor uti varma, likasom järn, och blef uti glödgningshetta öfverdragit md svart glödspån, hvarundern guldet viste sin gula färg, som äfven uptäcktes uti skedvatten. Genom uplösning uti Aqua Regis och fällning antingen med qvicksilfver, eller med järnvitriol uti vatten, erhölls guldet åter rent.
      Uti smältning med koppar och järn tillika har guldet hälst velat hålla sig vid kopparen. Mera härom ses af Järnets Historia, s. 475 o.f.
      Lika delar guld och järn gifva uti sammansmältning en hvit och spröd, men emot filen mjuk massa. - 50 delar järn med 8 delar guld ville uti smältning svårligen förenas. Se anförde afhandling.
      f) Af alla de öfriga metaller blifver guldet uti sammansmältning hvitt och merendels sprödt, i synnerhet om allenast röken af bly eller tenn tilkommer, hvarutaf guldet blifver så skört, at det i korn under hammaren sönderspringer, men med liten tilblandning af metalliskt tenn och bly kan det ännu behålla sin smidighet. Med zink, vismut och regulus antimonii, blifver det i högsta måtto sprödt. Lika delar zink och guld gifva väl en skör, men tät metallblandning, som tager skön politur och vore förträffelig til reflexionsspeglar, emedan den ej anlöper i luften. - Uti alla metallblandningar vil dock altid guldet hälst hålla sig til bottnen af ingjötet.
      Regulus antimonii och arsenik kunan skiljas därifrån genom afrökning, och zink äfven, men de begge senare röfva altid något guld med sig. Med tilsats af kolstybbe går dock zinken fullkomligt därifrån.
      Antimonium medtager äfven något guld, om häftig eld nyttjas. 
      Tennet kan med guld smältas til et gult glas.
      Bly, vismut och järn, skiljas därifrån uti smälthetta genom förslaggning.
      g) Guld sammansmält antingen med koppar, tenn, järn eller zink, utgör en blandning, hvars specifiqua tyngd är mindre, än den efter uträkning af hvardera metallens tyngd borde vara; men uti förening med bly, eller ock vismut, blifver specifiqua tyngden större, än den efter uträkning skulle utfalla. Med platina sammansmält gifver guld en blandning, som under afkylningen intet krymper, utan får en mycket hög och sphærisk yta, med ögonskenlig tilökning uti storleken. - Härutaf finnes at guldets tilsats uti sådane blandningar ej kan med hydrostatisk vägning rätteligen uträknas. 
      12:o. Ifrån främmande inblandade metaller kan guldet skedas och befrias på flera sätt, såsom:
      a) Genom sammansmältning med bly och afdrifning på capell, eller teft, skiljer sig guldet i det närmaste ifrån alla oädla och förbränliga metaller; men silfret blifver då i det närmaste ensamt qvart och kan afskiljas, antingen genomVattuskedning eller torr Skedning.
      b) Om silfret är uti ringa mängd inblandadt, såsom uti 18 karatigt guld, där silfret allenast utgör ¼:del emot guldet, kan skedning säkrast ske genom uplösning uti aqua regis och fällning med järnvitriols solution uti vatten.
      c) Då silfret är öfver 3 gångor mer än guldet, skedas det genom uplösning uti skedvatten, eller saltpettersyra. Guldet lemnas då ensamt qvar, antingen uti helt stycke, om silfret är jämnt 3 gångor mera än guldet, eller uti form af pulver, så snart silfret är uti mycket större proportion.
      d) Där åter guldet är allenast med någon liten del af silfver och koppar inblandadt, kan nyttjas den ifrån ålder brukelige cementeringen af salter, med tegelmjöl utblandade, som angripa både silfver och koppar, men lemna guldet orördt och renadt på ytan.       e) Då guldhalten är ganska liten, til exempel 1 ducat på marken, såsom uti gallonsilfver, kan äfven guldet afskiljas genom silfrets smältning med svafvel, som ensamt uplöser det mästa silfret och således concentrerar guldhalten uti en mindre mängd silfver, hvarutur guldet sedan kan skedas med aqua fort.
      f) Nästan på lika grund med nyss nämde method kan guldet skiljas både ifrån silfver och medföljande oädla metaller, medelst smältning och gjutning genom antimonium, hvars svafvel förenar sig med de främmande metallerne, men sjelfva regulus med guldet, som då kan bringas nära til 24 karats halt, eller aldeles fint, om det lyckas väl. Dock händer at en, eller annan karat silfver, ändå blifver qvart til slut.
      g) Om guld, som är blandadt, vid pass, med lika mycket silfver och utslagit til tunna bleck, kokas uti stark hvit vitriololja, til 3dubbel vigt, ända til torrhet, sönderfrätes silfret och kan med litet syra afskiljas, eller ock, om massan smältes uti digel, finnes guldet uti regulus på botten och silfret som en slagg däröfver. På detta sätt kan guldet äfven renas ifrån åtskilliga andra metaller, i synnerhet ifrån tenn, efter Herr SCHEFFERS upgift, emedan guld på intet sätt angripes af vitriolsyra.
      h) Guldet kan väl på någotdera af förenämde sätt skiljas både ifrån silfver och oädla metaller, men platina, som täflar med guldet i ädelhet, kan dock uti en del af dessa operationer blifva qvar och skiljes ej förr därifrån, än då guldet utur sin solution i aqua regis fälles med uplöst järnvitriol. Den andra utvägen, til dessa metallers åtskiljande, är at til en gemensam solution af guld och platina slå en uplösning af salmiak uti vatten. En grumling visar sig då och platina faller som et rödgult grusigt præcipitat til botten af glaset; men så snart guldet är fritt ifrån platina, sker ingen grumling, eller fällning.
      Guldet fälles snart af alla alkalier, men af alkali minerale fordrar platina något större mängd, innan dess uplösning därmed fälles. Se Platina.
      Om spiritus vini, eller något oleum essentiale, slås til dessa metallers blandade uplösning, skiljer sig guldet, fastän ganska långsamt, därifrån, uti tunna hinnor, som med sin rätta metalliska färg lägga sig på ytan och kunna samlas. Denne skedning är likväl ofullkomlig, hvaremot uti små försök är säkrare, om Æther vitrioli slås uppå solution, som drager guldet till sig och får en höggul färg, men lemnar platina och andra metaller ensamne qvar uti Kungsvattnet.
      Desse skedningar äro dock alla för kostbare och mindre säkre, än den redan nämde utväg at præcipitera guldet med järnvitriol, hvarmedelst det erhålles aldeles rent, med minsta förlust och kostnad.
      i) Utur guldhaltig koppar kan väl guldet skiljas först genom smältning med bly, eller glete, och sedan genom afdrifning på teft men då guldhalten är ringa emot kopparens mängd, sker denne skedning med minsta kostnad, om kopparen först calcineras med svafvel och denne kalk, fint pulveriserad, sedan rifves med qvicksilfver, hvilket då uptager och amalgamerar sig med däruti varande rena guldparticlar, som sedan på vanligt sätt, medelst tryckning genom skinn och distillation, kunna därifrån skiljas.
      Mera säker är likväl Herr SCHEFFERS method at smälta blyglete, eller blykalk, med lika mycket svafvel til en blyertslik massa. Den gyldiska kopparen smältes särskilt och det försvaflade blyet röres efterhand däruti, ungefär til lika tyngd med kopparen, som drager svaflet til sig ifrån blyet, hvilket med tilsats af kolstybbe reduceras och tager guldet med sig samt skiljes därifrån genom afdrifning.
      Denne process är äfven lämpelig, då järn är blandadt med guld.
      k) Förgyllning på silfver kan aftagas med aqua regis, om det förgylte däruti lägges och ställes öfver lindrig koleld, nästan til kokhetta, då guldet ensamt uplöses och kan fällas rent med järnvitriol; eller om en smörja göres af pulveriserad salmiak med aqua regis, som strykes öfver förgyllningen, hvarefter det förgylte silfret hålles öfver koleld, til dess smörjan börjar röka och nästan torka, då den uti rent vatten med en messings-kratsborste afkratsas, hvarefter guldet kan därutur fällas.
      Det mechaniska sättet, medelst guldets afskrapning, både af silfver och koppar, är likväl mäst brukeligit. På förgyldt gallonsilfver däremot är skedning med aqua regis lämpeligast, innan det smältes.
      Förgyllningar på träverke aftagas bäst, om det limaktiga väsendet först upblötes med kokhett vatten, sedan afkratsas och starkt upglödgas uti digel samt rifves uti järnmortel, eller amalgamer-qvarn, med qvicksilfver och litet tillagd ren pärlsand, hvarifrån guldet sedan på bekant sätt afskiljes. Jämnför i detta ärende orden Skedning och Amalgamation, Herr LEWIS Geschichte des Goldes, SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar och i synnerhet Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum.
      13:o. Guldets höga värde uti Europa grundar sig ej allenast på dess ädla egenskap at emotstå all förgänglighet uti eld och luft, utan ock på den ringa mängd, som naturen däraf producerat. Uti vår norra del af Europa, där guldgrufvor äro mäst sällsynte, förhåller sig guldets värde emot silfver gemenligen som 15 1/5:del emot et, eller nära däromkring, men uti China och Japan skall guldet hållas allenast uti 9 eller 10 gångor större värde än silfver.
      14:o. Allmännast finnes guld gedieget uti sin metalliska form, i skapnad af korn, fjäll, trådar, angefloger, eller flagor, antingen löst liggande ibland grus och sand, merendels vid och uti floder, eller ock uti fasta klyfter och malmgångar, åtfäljande hvarjehanda bergarter och andra malmer. Gediegna guldets indelning efter de många tilfälliga skapnader, hvaruti de finnes, tyckes vara öfverflödig. Härvid kan endast förtjena nämnas de rena guldlameller med öfverströddetrehörnige Guldcrystaller, som finnes uti HofR. VON BORNS Lithophylacium, ifrån Abrubanya i Siebenbürgen.
      a) Det gediegna guld uti sand, som afskiljes genom vaskning med vatten, får namn af Vaskguld (Waschgold, Seifengold). Se Guldtilverkning. Uti Siebenbürgen skola, efter Herr VON BORNS berättelse, alla floder och bäckar vara guldförande, men förnemligast floden Aranyös. Det, som af Wallacher och Zieguenare där i landet utvaskas, har årligen kunnat bestiga sig til 8 a 10 centner fint guld, oberäknadt hvad som fås vid bergverken af malm och slig. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 108 och 134. Vaskguld ifnnes ock uti Temeswarer Bannat, på flera famnar slängd ifrån floden Nera, och uti torra marken, på 5 a 6 fots djup, uti ren järnhaltig sand, med inblandade kullerstenar, under 3 a 4 fots hvarf af matjord, lera och en flöts af kalkblandad jord, på en underliggande bädd af svart skiffer.
      Uti Maguraer berget, vid Martini grufva, har fordom gedieget guld blifvit uptäckt straxt under damjorden. Uti Fourager berget skall ock i äldre tider gediegne täta guldstycken legat under damjorden. Uti Olapianer dal, af mer än 1000 famnars omkrets, träffas under damjorden et 2 famnars djupt sandhvarf, hvarutur guld ifrån urminnestide blifvit och ännu blifver vaskadt, hvilket, utom många flera exempel, finnes anfördt uti Herr VON BORNS redan nämde Bref til Hr. FERBER, s. 119, 120, 133.
      Af Posttidningen, N:o 1. för 1786, kan inhämtas at uti nya Andalusien, vid Senora, i Norra America, nyligen blifvit uptäckt en betydande rikedom uti en stor mängd guldkorn, allenast på 2 fots djup under jorden.
      Af sådane händelser har man uti Siebenbürgen tagit för en allmän regel, at gedieget guld ej skulle träffas annorstädes än uti jordens öfre yta, men at denne mening intet är pålitelig finnes, til exempel, vid Trsztyans guldverk, hvarest mycket gedieget guld brytes uti deras djupa grufvor.
      Det gediegne vaskguldet finnes äfven uti många andra länder. Uti Frankrike upräknas 9 guldförande floder. På Guineiska kusten skall en person genom vaskning kunna samla 20 lod om dagen utur sanden.
      Uti Tyska orter, såsom uti Voigtlande, in der Golsche, uti Eder in dem Waldeckischen, uti Schweiz, in der Emat, Stare, Goldback &c., samt uti Rhenströmmen, nedanom Basel, och vid många flera floder och bäckar, samlas gediegne guldkorn genom vaskning . Uti Ryssland äro äfven guldgrufvor uptagne vid Cathrinenburg, hvarest årligen erhålles öfver 200, til 250 skålpund guldsand. Den rikaste guldfångs lärer dock vara uti Wäst-Indiske floderne omkring Potosi, som ALONSO BARBA beskrifvit; äfven uti åtskilliga floder i Brasilien, smat därnäst uti Pactolus i Lydien, Ganges i Indien, Po uti Italien,Tajus i Spanien m.fl.
      b) Uti fast klyft, eller uti grufvor, är gedieget guld icke heller sällsynt. Sådant kalla Tyskarne Bruchgold. Ädelfors uti Småland och Alseda Socken är detta rikes enda ordenteliga grufvearbete, där gedieget guld träffas uti angefloger. Mera ovanligt är det funnit vid Riddarhyttan och vid Svappawari i Torneå Lappmark. Norige kan ock upvisa åtskilliga gediegna guldstuffer. Ungern och Siebenbürgen torde likväl äga störstta andel af grufvor, där guld finnes både gedieget och uti malmer. Uti Tyskland äro följande orter kände för guldgrufvor, såsom: uti Bareuth vid Cronach; uti Schlesien vid Zuckmantel, Goldberg, Riesenberg &c.; uti Böhmen vid Eulau: uti Salzburg vid Gastein: uti Schweiz vid Elviss, Gallengrund, Scheideck och Drub m.m. - Södra delen af verlden tyckes dock hafva blifvit begåvad med största rikedom af denna metall, som finnes af beskrifningar om Wäst-Indiska guld- och silfvergrufvorne, såsom uti landskapen Carabaya, Larecaja och Tipuake, där rike gångar af rent guld i synnerhet skola gifvas. Betydande guldgångar skola ock finnas uti gränsorne af Chayanda, äfven på Japan samt uti China, Persien, Ormus, Arabien och Guinea. Peru, Mexico, Chili och flere orter uti Spanska Wäst-Indien, äro likväl mäst bekante för ömnigaste tilgång af guld. Därifrån har et gedieget guldstycke af  56 markers vigt blifvit upvist uti Parisiska Academien, som REAUMUR berättar. Uti Brasilien saknas inte heller guld och, at sluta af åtskilliga rese-beskrifningar, skall Konungen af Portugal, hvilken 1/5:del af hela landets afkastning tilfaller, årligen få vid pass 600,000 ducater, på det högsta räknadt; då värdet af hela Brasiliens tilverkning blifver ungefär 3,000,000 ducater.
      Det mästa, och förmodeligen alt gedieget guld, innehåller silfver, til 1 a 2 karat på lodet. Det Malacciska guldet hålles uti minsta värde af den grund, at det är mera blekt och äger största tilsats af silfver, hvarutur äfven kommer at det är mera lättsmält än fint guld.
      c) Gediegna guldet uti gångar, eller uti fast klyft, träffas i följande med hvarjehanda bergarter och andra metallers malmer, men i synnerhet tyckes det hålla sig vid svafvelkiesen och, ibland alla bergarter, hälst til den hvita, halfklara qvartsen, som har en glatt, hal, glänsande och likasom fet, eller med olja öfverstruken yta, uti hvilka arter guldet så väl vid Ädelfors, som vid många Ungerska, Siebenbürgiska och flera utländska guldverk, vanligast visar sig, hvarföre qvartsen i synnerhet kan anses som guldets matrix. Det förekommer då af åtskilligt utseende. Vid Kremniz i Ungern brytes gedieget guld allenast då och då, antingen i bladig form på qvarts, eller i hårlik form på gyldisk kies och på röschgewäcks. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 122. För öfrigit är det funnit:
      Uti klar Gipsspat, vid Nagyág uti Siebenbürgen.
      Uti Fältspat, vid Schemniz i Ungern. Uti Svart Hornberg på samma ställe. Nu mera fås likväl ganska sällan något synligt gedieget guld vid Schemniz. Se Hr. VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 215. Uti svart Hornblende har det ock, som något sällsynt, blifvit funnit uti Bastnäs grufva vid Riddarhyttan, allenast en enda gång.
      Uti Kalkspat vid Stanitza i Siebenbürgen.
      Uti arsenikalisk Kies och Scherbenkobolt.
      Uti brun järnhaltig Lera, vid Dognazka i Ungern.
      Uti och vid antimonium, cinnober, blende, koppar- bly- och järnmalmer; äfven uti Blyerts, hvilket Hr. FERBER funnit i Ungern.
      Uti Flussspat vid Wäst-Indiska guldgrufvorne; äfven uti kalkspat och qvarts.
      Uti Blymalmsgångar träffas det vid Toplitzer berg i Siebenbürgen.
      Uti Lapis Lazuli, Gilbe och Zinnopel.
      Vid den rika Loretto grufva i Ungern, där allmänna bergarten är en grå hälleflinta, infaller en kil af Sandsten, som uti vissa hvarf innehåller guld, ifrån 2 til 50 och ända til 100 lod på centnern. Se Herr VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 110. Guld förefaller eljest uti flera järnhaltiga sten- och jordarter. Om guld uti naturlig blandning med andra metaller, tillika med svafvel, se ordetGuldmalm.
      Ehuru sällsynt guldet är, tilverkas det på sina ställen til betydande mängd, fast ofta med mindre vinning, än de allmänna oädle metaller tilgodogöras. Tilverkningen vid vår svenska guldgrufva, allenast emellan 10 och 15 marker årligen, är väl den aldraminsta och föga riktande, men någre af de Ungerska och Siebenbürgiska guldverken torde förtjena at nämnas.
      Vid Nagyágs guldverk, där omkostnaden hvarje månad, åtminstone til år 1770, stigit til 6 a 8000 gülden, har likväl utdelningen för interessentskapet månadtligen utgjordt 8, 10 til 20,000 gülden, så at på några och 20 år har afkastningen öfverstigit fyra millioner gülden. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 103.
      Vid bergverken i neder-Ungern, och förnemligast vid Schemniz och Kremniz, hafva på 19 års tid, eller ifrån 1740 til 1759, 38,757 marker fint guld blifvit tilverkade, hvilket för hvarje år gör vid pass 2000 marker. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 110. - Närvarande tid erhållas i Neder-Ungern årligen 1200 til 1300, i Öfver-Ungern 3 til 400 samt utiSiebenbürgen 2000 til 2500 marker guld, hvarutaf 1800 marker äro vaskguld. Årliga tilverkningen, uti alla Österrikiska Staterne, af guld och silfver tilhopa, kan antagas til 116 eller 118000 marker. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, &c., tryckt i Berlin 1787, sid. 69, 72, 109.
      Närmare och mera utförlig underrättelse, om guldverken uti Ungern och Siebenbürgen, kan inhämtas af Hrr. VON BORNS och FERBERS redan nämde afhandlingar.
      Gnistror af svafvelkies med höggul färg, uti stenar och malmer, kunna ofta föra en okunnig på den tanken at det är guld; men en stark upglödgning, hvaruti guldfläcken behåller sin färg, då kiesgnistan förbytes til en röd crocus, uptäcker snart misstaget. Svart skimmer får väl guldfärg i liten glödgning, men uti smälthetta går den til svart slagg och bör därföre ej heller kunna förleda någon oförfaren.
      15:o. Af guldets ädla egenskaper, framför de andra metallerne, kunde väl slutas, at det tillika borde äga större nytta uti allmänna lefnaden; men på den grund skulle tvärtom den allmännaste metallen, järnet, komma at taga företrädet framför alla de öfriga metaller.
      Guldets förnemsta nytta kan väl räknas uti mynt, såsom ägande det beständigaste och mäst antagne värde, innom minsta volume; men dess mjukhet gör at det, til förekommande af alt för stark nötning, så väl uti mynt som andra arbeten, måste försättas med andra metaller, såsom med koppar, eller silfver, hvaraf upkommer det blandade guldets åtskillige namn, såsom:Ducat- Kron- och Pistoletguld, som härförut redan blifvit nämde.
      Guldets öfriga nytta består i synnerhet däruti: at medelst öfverdrag, eller förgyllning, antingen pryda de sämre metaller, eller at förekomma så väl deras förstöring i luft, som ock deras skadeliga verkan på hälsan uti vissa för hushållning nödiga käril. Silfret skulle ej behöfva denna betäckning, om det ej blandades med koppar, emedan det, uti fullkomlig finhet, äger lika bestånd emot luft och animaliska samt vegetabiliska sura vätskor. Detta alt, äfven som guldets prydelige arbeten, är mera kändt än at det här förtjenar någon beskrifning. Detta rum tillåter ej heller at anföra något om de otaligt många försök och fåfänga arbeten, som blifvit företagne i afsigt at, genom radicala uplösningar, bereda guld til medicinskt bruk och de så kallade guldtincturer, som, tillika med alchemisternas fruktlösa griller, lemnas i sitt värde, hvarom endast kan förtjena at läsas Herr LEWIS, uti dess 12:te afhandling afGeschichte des Goldes, samt Herr AFZELII under Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN utgifne Acad. Afhandl. om: Chemiæ progressus a Sec. VII ad medium Sec. XVII.
      16:o. Guldets dyrhet samt vackra anseende har förfört ej allenast otaliga många vinningslystna, at arbeta på de sämre metallers förvandling til guld, utan ock at med metallblandning härma denna behageliga metall, åtminstone til utseende. Det förra, eller förvandlingen, lärer väl blifva antingen en fåfäng möda, eller en frimurare hemlighet; men det senare, eller guldets härmande, lyckas bättre, som vidare kan ses af de blandningar med zink och koppar, som äro kände under namn af Pinschback, Tomback, eller Prins Roberts metall. Se dessa namn.
      Af pinschback tilverkas åtskillige nipper, såsom dosor, pennfo-foder, käppknappar m.m., under namn af Or de Manheim, med guldarbetarekonst, så prydligt och med så stark förgyllning, at de vid blott påseende omöjeligen kunna skiljas ifrån riktigt guldarbete, i synnerhet som det yttre guldet äfven på probersten visar sin rätta färg; men om guldhinnan afskrapas, eller med aqua regis borttages, visar den därunder varande kopparblandningen ej allenast sin naturliga färg på probersten, utan röjer sig äfven med grönska uti aqua regis.

Guldberyller, Se Chrysoberyller.

Gulddragare kallas de konstnärer, som draga dels rent dels förgyldt fint silfver til finaste tråd, hvilken sedan plättas under polerade stålvalsar och användes til silfver- eller guldgalloner.

Guldfluss, Se Avanturine.

Guldkalk kallas guldet, då det är brackt til ganska fint pulver. Uti form af pulver, eller kalk, erhålles guldet på flera sätt, såsom: då gyldiskt silfver uplöses med skedvatten, blifver guldet qvar, i form af et brunt pulver: då det är amalgameradt och qvicksilfret afrökes; eller då det är uplöst uti aqua regis och fälles därutur med järnvitriol, eller med alkali fixum. Men alla guldkalker, som äro merendels brune, erhålla deras höga guldfärg åter, allenast genom upglödgning. Om guldet fälles med tenn, upkommer en gredlinfärgad kalk. SePurpura Mineralis. Alla desse och flera guldkalker äro dock ej annat än rent guld.

Guldkies, Se Guldmalm.

Guldmalm kallas den malm, som innehåller guld uti så nära förening med svafvel och andra metaller, at det intet kan mechanise med vaskning därifrån skiljas, eller med microscop uptäckas. Bergsmän hafva länge varit af den tankan, at guldet aldrig skulle finnas uti annat lynne, än endast som gedieget, eller metalliskt, så at det altid borde, efter bokning, vaskning och slamning, kunna uttagas genom amalgamation med qvicksilfver, hvilken mening likväl lidit en stark motsäjelse genom de försök, som blifvit anstälde på guldkieser ifrån Ädelfors, då man funnit at, sedan alt synligt gedieget guld med sickring, eller vaskning, och genom digestion uti aqua regis, blifvit utdragit,  har ändå af den återstående kiessligen, medelst tjenlig smältprocess, kunnat erhållas 1 ½ a 2 ½ lod guld på centnern. Härutaf har den slutsats blifvit dragen, at guldet kan i förening med någon annan metall, och i synnerhet med järn, sägas af naturen vara mineraliseradt med svafvel; men som guld är uti elden ingen förstöring underkastadt, och ej heller kan af svaflet ensamt vara uplöst, så är ock dess förbindelse med de förbränliga metaller, hvilka utgöra dess malmer, ej mera intim, än at den snart uphörer, så fort desse oädle följeslagare undergå någon förstöring, eller blifva förvandlade til jordaktiga kalker, hvarmed hvarken denne ädla metallen, eller det lika eldhärdige silfret, vidare kunna vara uti någon förening, utan måste då uti ganska fina partiklar skiljas därifrån. Detta har Herr VON BORN funnit vara möjeligt, utan at genomgå någon vanlig smältprocess, allenast de främmande mineralier och metaller, hvilka innehållit guldpartiklarne likasom fångne, först medelst en tjenlig calcinations-hetta och med etsande medel blifvit brackte dels at förflyga, dels ock at til jordaktig form förvandlas. De lösblifne både guld- och silfverpartiklar blifva då skickelige at ingå förening med qvicksilfver, genom den af Herr VON BORN, på sådan grund, nu mera förbättrade amalgamations-process. Se Amalgamation. Qvicksilfret uträttar då, hvad eljest på smältningsvägen med mera omgång skall vinnas genom tilsats af bly, hvarom ses under ordet Guldtilverkning.
      Om Guldmalmer bör således fattas det begrepp, at de medföra guld uti form af de aldrafinaste delar, som behålla sit metalliska lynne, men äro osynligen insvepte, eller invecklade, uti andra metalliska eller mineraliska ämnen. Häribland kunna således uptagas 
      1:o. Guldkieser, eller gyldiske svafvelkieser. Sådane finnas vid Ädelfors af föränderliga arter, såsom: a) tät, ljusgul, gnistrande i brottet, med små oordenteliga kanter; hålla 2 a 2 ¼ lod på centnern. b) Grofgnistrig, mör och lös, med 8sidiga marcasiter, som ej hålla guld: gifver allmänt 1 ½ lod guld. c)Hvit och grofspeglig, af ½ a 1 lods halt. d) Mör fin sandkies: håller 1/8:dels lod.e) Flatspeglig med hvita tärningar: håller 1/16:dels lod. f) Grofgnistrig, lefverbrun, har ingen särdeles guldhalt, men medförer stundom ömnigt vaskguld. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745 s. 127 o.f.
      Vid Königsberg och Kremniz i Ungern, och på ngåra ställen i Siebenbürgen, äro kieserne i synnerhet rike på guld. Gemena kieser, af slätt anseende, vid Loretto grufva i Siebenbürgen, hålla 2, 6 och stundom 900 lod guld på centnern, dels synligt i större angefloger, dels i pulverulent form påstänkt, dels aldeles osynligt inblandadt, i hvilken händelse intet enda guldkorn genom bokning och vaskning kan utbringas. Se Hr. VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 112.
      2:o. Nagyáger malm, eller en egen slags guldmalm, som finnes af flera förändringar vid Nagyágs guldverk i Siebenbürgen och, af  Herrar Thesauriats-Råder RUPRECHT och VON MÜLLER, blifvit beskrifen uti Hr. HofR. VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgången, tryckt i Wien 1783 och 1785.
      Den först aart af denna mlam, som närmast liknar eisenglimmer, består utaf större och mindre, uti åtskillig ställning, emot och jemte hvarannan liggande fjäll, som äro glänsande, med något mörkare färg än blyglans, kunna med knif åtskiljas och i större blad något böjas, samt ganska lätt rifvas til et blyertsfärgadt pulver. Minsta doft af gedieget guld har häruti ej kunnat uptäckas, hvarken med blotta ögonen, eller med microscop. De gångarter, hvaruti denne malm träffas, äro merendels en grå qvarts, stundom en jaspisartad stenart och stundom en kornig kalkspat.
      Herr VON MÜLLER har upgifvit följande egenskaper af denna bladiga guldmalm: dess specifiqua tyngd emot vatten är som 8,919 til 1,000: vid försiktig upglödgning på rostskärfvel ger hvit rök, med lukt af arsenik, och förlorar 7 7/8 procent i sin vigt samt lemnar gula flores af blykalk: efter full rostning, med tilsats af något bränbart, drager magneten 8 ½ procent däraf: uti vanligt prof gifver den 183 ½ lod gyldiskt silfver på centnern, hvaraf en mark innehållit 240 denari fint guld: uti saltpettersyra löses den häftigt, med ljusgrön färg, och lemnar 79 procents residuum af ljus violett färg: fälles af alkali aëratum med ljusgul färg utur solution: för blåsröret kan et guldkorn därutur reduceras, med violett färg, på det tilsatte boraxglaset. Se Hr. VON BORNSPhysical. Arbeiten. första årgångens andra qvartil. s. 85.
      Et enda litet stycke af denna malm, som kommit Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN tilhanda, har bestått af en grå qvarts, jemte en hvit lös materia, liknande en sandsten, men som löses uti syror med gäsning, utan någon färg på menstruum. Den har svartnat för blåsröret och med sal microcosmicus, efter omständigheter, gifvit antingen ingen, eller ock purpurfärg. Förmodas därföre vara smittad af magnesium aëratum. De blyfärgade fjäll, som suttit uti denna matrix, lösas häftigt uti aqua regis, med kokning, och gifva en gul solution, som i köld afsätter spetsiga crystaller. Se BERGMANS Opusc.Chem. Vol. II. p. 413.
      Ändteligen har Hr. RUPRECHT närmare undersökt denna malm och försäkrar med visshet, i anledning af 32 särskilt därmed anstälde försök, at den består af Guld, Silfver, Svafvel, Antimonium, Järn, Arsenik och Bly. Se VON BORNS Physical. Arbeiten, första årgångens 4:de qvart. Sid. 51-70.
      Den andra art af Nagyáger malm, som Herr RUPRECHT omtalar, har varit helt hvit, skinande, bladig, med skyggande brott, och tyckes, i anledning af några få därpå gjorde försök, bestå af gediegen Regulus Antimonii med Guld, Silfver och litet Järn. Vid anstälde prof, på våta vägen, har den innehållit 741 lod, gyldiskt silfver på centnern, utaf hvilket 629 lod varit guld och det öfriga silfver; men på torra vägen, medelst indränkning uti bly, har ej kunnat erhållas mer än 400 lod gyldiskt silfver, som härrört af den antimonialiska volatiliserande arten. Dylik malm ifrån Nagyág, af gulaktig färg, med kornigt gry och trådig sammansättning, har äfven Hr. VON MÜLLER försökt och funnit: at dess specifiqua tyngd är 10,678: at därutur med magnet kan dragas 4 ¾ procent: at den ej kan rostas, emedan han vid första glödhetta börjar smälta, och at den på vanliga probervägen gifver på centnern 813 lod gyldiskt silfver, hvaraf en mark hållit 187 denari guld, men, då den förut med kies blifvit smält, har halten utfallit til 897 ½ lod. Se vidare om dessa arter VON BORNSPhysical. Arbeiten, första årgångens 1:sta qvartal, s. 62, och andra qvartal, s. 86.
      Uti den först beskrifne Nagyáger malmen träffas stundom en annan förändring därutaf, som är ännu rikare och består af gedieget Guld, Silfver, Arsenik och litet Järn. Dess sammansättning är dels kornig, dels bladig, dels trådig och tillika nästan stjernformig. Se de redan nämde Physical. Arbeiten, första årgångens 4:de qvart. s. 54.
      En annan art af Nagyáger malm skall bestå af en gyldisk kies, hvarutur guldet, efter calcination och utlakning med vatten, har kunnat utdragas med aqua regis och åter därifrån skiljas med æther, efter Herr BINDHEIMS försök. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 265. - Nagyáger malm skall äfven på chemiska vägen vara undersökt och beskrifven af Herr BergsR. SCOPOLI uti dess Annus bistoricus naturalis quartus, hvarutaf en öfversättning finnes uti Herr Prof. SCHREBERS Cameralschriften.
      3:o. Vid Nagyág gifves ock en slags guldmalm, under namn af Katunerz, som består af små gediegna silfverhaltiga guldkorn, hvilka, jemte en svart guldhaltig mulm, ligga uti en lerartad jord. Denne mulm torde kunna anses som en vittring af den bladige Nagyáger malmen. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 100.
      4:o. Uti antimonium plumosum, och en röd crystalliserad derb rauschgelb, förefaller äfven guld vid Nagyág. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 101.
      5:o. Uti blandning med qvicksilfver och svafvel träffas det ofta uti ungerska cinnobern.
      6:o. Med zink och järn uti Schemnizer blende och den så kalladeKugelerzen. 
      7:o. Den ungerska Zinnopeln är ofta af betydande guldhalt. Alla desse arter visa intet synligt tecken til något gedieget. Böhmiske granater och skörlkorn hållas äfven för gyldiske, men af så ringa  halt, at til och med åtskillige gemene sandarter därtil kunde räknas, om alla stenrikets alster, som visa minsta spår til guld, skulle uptagas ibland denna metallens malmer.
      8:o. Uti åtskilliga och de flesta silfver- och kopparmalmer samt blyglanser är det så allmänt, at föga något silfver gifves utan guld. Silfver af Östra Silfbergs blyglans har funnits hålla 4 a 7 gran på marken. Kopparen ifrån stora Kopparberget är äfven gyldisk.
      Guldsand uptages väl utaf några ibland guldmalmer; men som därmed gemenligen ej förstås något annat än den sand, hvarutur gediget gld kan vaskas, eller med seisenverk uttagas, så kan den vara af mångfaldiga arter, hvaruti guldet tilfälligtvis uti små flagor, eller korn, kan vara inblandadt, såsom lösrifvit under guldhaltiga bergs förstöringar. Sådant guld, som fås i form af små fjäll, eller flagor, antingen gedieget utur sanden i floder, eller genom vaskning af guldhaltig slig, får på tyska orter namn af Flitschgold, Fliessgold, ellerGoldflitschen. - Af förfarenhet är bekant, at gedieget guld kan träffas uti blekröd fältspat, äfvensom uti qvarts, i synnerhet där järnmalms-gnistror tillika finnas. I anledning häraf kan den, som härutinnan vil försöka sin lycka, til undersökning hälst välja sand af sådane ämnen. I forntiden har varit mycket talt och skrifvit om gyldisk sand i vårt kära Fädernesland. Det torde ock hända, at om silfver vid försöken tilsättes, som BECHER brukat, erhålles något gran guld, emedan sällan något silfver lärer gifvas, äfven uti bly, som ej i någon mån är gyldiskt, eller som ej kan blifva det genom en vidlöftig operation, hvaraf man lätt kan blifva bedragen samt därvid förlora både tid och kostnad. Det är därföre bäst at med små prof se sig visligen före, innan någon större kostnad användes, och intet alltid sätta tro til dem, som säga sig äga den konsten at figera et flyktigt guld.

Guldprof. Härmed förstås sättet, huru försök skola anställas på alla förekommande jord- sand- sten- och malmarter, samt andra metaller, at finna om någon och huru stor guldhalt därutur kan bringas. Därvid förekommer
      1:o, At utröna om gedieget guld finnes uti sand, hvartil anledning kan tagas af det, som under Guldtilverkning nämnes vid vaskning och amalgamering. Uti små prof, nemligen, concentreras det tyngsta, genom vaskning på sichertråget, med de handlag, som måste af öfningen läras. Om det är andre malmer, kieser, eller bergarter, förfares därmed på samma sätt, allenast de först bringas til pulver, eller til fin sand. Det tyngsta, som ej bortflyter med vattnet, rifves då med qvicksilfver uti järn- eller glasmortel, med varmt vatten. Det rifne qvicksilfret prässas genom läder, men det, som ej går igenom lädret, afrökes och glödgas på en skärfvel. Om det återstående får guldfärg, så tilsättes 4 eller 6 gångor så mycket bly, som på samma skärfvel uti proberugn ansjudes, då guldet samlas uti blyet, hvarefter det afdrifves på capell för at bringas uti rent korn.
      2:o. Då guldet ej är synligen gedieget, men kan uti bergarter, eller andra malmer vara inblandadt, göres prof därpå, likasom på silfvermalmer, i det sådan malm pulveriseras, blandas med 8 a 12 gångor så mycket körnadt bly och ansjudes på skärfvel, til dess alt är väl smält och klart. De metaller, som kunna förlikas uti blyet, äro då däruti indränkte; och detta bly får namn af Verkbly, som efter afdrifning på capell lemnar silfver och guld tilsammans, hvilka med skedvatten sedan måste skiljas. Det förstås at alt bör noga vägas och skötas med proberare-handlag, och at man bör vara noga försäkrad, at det silfver, som den tilsatte blyschveren innehåller, ej är guldhaltigt, som eljest kunde gifva et falskt hopp om malmen.
      3:o. Rika järnmalmer kunna, äfvensom järnet, innehålla både silfver och guld. Desse äro merendels de svåraste at underkasta prof, i anseende til deras obenägenhet at smälta och at förslaggas med bly. Det är då bäst at nyttja samma utväg, som angående guldtilverkningen vid Ädelfors på sitt ställe anföres, nemligen at förvandla järnet til skärsten. Detta sker, til exempel, med tackjärn på det sättet, at små gryn af det tackjärn, som skall proberas, läggas uti öpen digel med litet borax på bottnen, och med svafvel både under och öfver järnet. Digelen insättes uti äsjan, betäckes med lock, hettan ökas och ändteligen påblåses, hvarunder mera svafvel inkastas, til dess det börjar likna sig til smältning, som då underhjelpes med litet mera borax, hvarefter digelen uttages. 
      Järnet finnes nu förvandladt til en skärsten, som rostas och pulveriseras. Därtil tages emot en del skärsten 2 delar svart fluss, ½:del borax och ½:del glaspulver, som blandas och läggas först uti en digel, därpå skärsten och öfverst 2 delar pulveriseradt blyglas, eller glete. Blandningen smältes uti öpen digel för bläster helt qvickt. Digelen afsvalas och sönderslås, då en blyregulus erhålles, som afdrifves på capell, hvarefter et silfverkorn fås, hvilket uplöses uti fäldt skedvatten, då guldet stadnar uti et brunt pulver på botten, om något varit uti järnet.
      Gyldisk kies proberas äfven på skärstensvägen, nemligen sålunda at, til exempel, 2 lod däraf smältes med 1 ½ lod glete och 3 lod glaspulver, betäckt med koksalt. Genom et hål uti täckdigelen, eller locket, sättes en grof järntråd ned uti det smälta godset, som därmed omröres, hvarvid järnet förtäres af svaflet. Då en ny järnten intet mera angripes, är tecken at blyet utur gletet är fäldt och tagit guldet med sig, samt igenfås på bottnen uti digelen, efter afsvalningen. Därmed procederas då genom afdrifning och skedning, som sagt är. Detta och flere slags guldprof finnes omständeligen beskrifne uti Hr. LEWISGeschichte des Goldes; CRAMERS Metallurgie, m.fl.
      Om guldprof på de öfriga metaller, och huru guldet proberas på dess finhet, se orden Skedning och Qvartering.
      Det första och allmännaste profvet, hvarmed guldets finhet ungefär utrönes, är på en god probersten. Då guldet gnides på en sådan sten, fäster sig därpå et strek af en tunn hinna, som emot den svarta sten tydeligast visar sin färg. Om en droppa skedvatten släppes på detta strek, och det då straxt förgår, är det falskt guld, eller Similor. Om det ej röres af skedvattnet, kan slutas at det är guld, men om det ej är aldeles, utan försatt med silfver eller koppar, måste et öfvad öga dömma om dess finhet, i den mon som färgen antingen är högre gul, blekare eller rödare. Af silfver blir guldet blekt och af kopparen rödt. At hjelpa ögat, måste et eller flere strek dragas, närmast intil, af särskilt inrättade probernålar, som äro sammansmälte, til utsatt mängd, af de mäst brukeliga blandningar af silfver och guld, eller koppar och guld. Det strek af en probernål, hvilket närmast liknar det som skall proberas, bör då någotnär utmärka det senare guldets finhet. Se Probernålar. Då guldet är ensamt lojeradt med silfver, kan detta prof vara någorlunda påliteligit; men när det är försatt med silfver och koppar tillika, är denne utväg ganska osäker. Et litet prof på våta vägen, som härförut nämnes, är då aldeles tillförlåteligit.

Guldsand, Se Guldmalm och Guld.

Guldsegring, Se Guldtilverkning.

Guldslagare kallas den arbetare, som tilverkar bladguld. Se Bladguld.

Guldtalk kallas antingen en grå, svart eller grön skimmer, hvilken genom bränning med lindrig eld, eller genom solens verkan, får guldfärg; eller ock förstås härmed en naturlig guldfärgad talk, bestående af ljusgula och likasom feta lameller. Utaf den färgade skimmern kan väl med aqua regis fås en god solution, men detta härrörer af dess järnhalt och ej af guld.
      Guldfärgad kalk, eller skimmer, brukas at insmälta i glasfluss, som skall likna den bekanta Avanturine. Se detta ord.

Guldtilverkning. Därmed förstås guldets afskiljande ifrån medföljande sten- och jordarter, eller ifrån dess matrix, antingen genom mechaniska medel, eller ock på smältningsvägen, då denne metall skall lösas ifrån dess mera invecklade tilstånd uti form af malm, det är: då den uti andra malmer är inblandad.
      1:o. Guldtilverkning på mechaniska vägen kan nyttjas, när guldet finnes synligen gedieget, eller metalliskt, antingen i skapnad af fjäll, eller som gryn inblandadt uti sand och jord, då det afskiljes med tilhjelp af vatten, eller medelst vaskning, i det den lätta sanden genom vattens tilflytande bortföres ifrån guldparticlarne, hvilka, såsom tyngst, hålla sig til bottnen af kärlet.
      Uti guldförande floder anställes vaskning gemenligen uti små vikar, där ej någon stark ström är, och vid den årstid, då floden börjar falla, samt på sådan sand, hvilken är af rödlätt, eller svartbrun färg, eller som är olika med sanden på andra ställen uti samma flod och som tillika hyser järnmalms-particlar, til tecken at den utaf någon lösrifven malmgång tilkommit.
      Det enklaste vaskningssätt sker antingen på hopslagne brädplaner, med eller utan dukar; eller uti slamkistor, hvarvid likväl fordras ösning och handlag, at ej det dugeliga med det odugeliga, eller barnet med lögvattnet bortsköljes.
      Uti Spanska Wäst-Indien, där guldhaltig jord finnes, lägges den uti brädskistor, då den lättaste och största delen först bortsköljes med tilflytande vatten, men den tyngre jorden, som stadnar qvar och innehåller guldet, skiljes sedan därifrån uti tjenliga tråg, med handtag, hvilka, med vissa stötningar och circulaira vändningar, hållas uti friskt vatten, til dess alt guldet satt sig til botten, som sluteligen uphämtas genom amalgamering med qvicksilfver.
      Vid guldhaltiga sand- och jordarters vaskning är angelägit at grofvare grus och stenar först skiljas därifrån, hvarefter den finare jorden sedan så mycket bättre kan ifrån de tunga guldkornen med vattnet afföras. På denna grund sker guldsands vaskningen vid Schemniz, i korthet, på följande sätt: vid guldförande floder och bäckar utsökes någon låg strand, där vattnet har et sakta lopp, hvarest inrättas sluttande vaskhärdar, allenast af hård tilstampad lera, ungefär 4 alnar långa och 6 qvarter breda, med 7 a 8 tums stupning. Vid öfra ändan göres en fälla, Happenbret, eller brädbotten, hvilken är genombårad som et såll. Vaskhärden är belagd med planer, eller grofva dukar. Godset, som skall vaskas, upföres på förenämde fall, eller genombårade fälla, och då vattnet påsläppes under omrörning, tager det med sig alt det finaste, som ej är gröfre än små ärter, genom sållet ned på planhärden, hvarest den lätta sanden med vattnet afföres, men de små guldflagorne och kornen blifva sittande uti dukarne och samlas genom afsköljning uti en därutmed stående vattubalja. Det grofva gruset, som stadnar qvar på fällan, bortföres och nytt sandgrus updrages, så fort det genomgångna fina blifvit afvaskadt.
      Uti Siebenbürgen bruka Ziguenare allenast en portatil vaskhärd af bräder, med många tvärskuror försedd, hvaruti guldet fäster sig vid vaskningen. Flere hundrade familler nära sig därstädes med denna handtering, eller guldsands vaskning.
      2:o. Då guldgnistror, tillika med andra malmer, finnas allenast instänkte uti hårda gångarter, som vid grufvan skiljas under namn af Vask (Pochgänge) ifrån den renare flussmalmen, där måste bokverken komma til hjelp at förvandla altsammans til et fint mjöl, innan de små gediegne guldflagorne kunna genom vaskning bringas därifrån. Detta fina bokmjöl måste då på planhärdar först befrias ifrån sin bergart, eller dragas til Slig, hvarvid mycket rent guld, under namn af Mühlgold, lägger sig öfverst på planhärdarne och afskiljes ifrån den öfriga guldhaltiga sligen, hvarutur det ännu inblandade gediegna guldet vidare utbringas. Detta tilgår vid Schemniz i korthet på det sättet, at denne guldhaltige slig, som merendels består af blyglans, silfvermalmer och kies, med inblandade guldgnistror, först blifver omvaskad på den så kalladeGoldlutte, som består af tvenne stupande vaskrännor, den ena nedanföre den andra, utaf hvilka den öfre, til längd och bredd, är vid pass dubbelt större, än den nedra. Öfverst är en afdelning, eller fälla (Kästel), hvaruti guldsligen uplägges och därifrån, medelst tilflytande vatten, nedsköljes uti rännan. Guldparticlarne stadna väl då, genom sin större tyngd, qvar uti den öfra rännan och befrias således ifrån en stor del af den öfriga malmsligen, hvilken, såsom lättare, nedflyter i den nedra och kortare rännan, och sedan kommer at på smältningsvägen tilgodogöras; men ännu följer med det fina guldet mycket, i synnerhet af den tunga kies- och blyglanssligen, som vattnet ej hunnit afföra, och därföre måste vidare frånskiljas. Detta afskiljande, eller skedning, får namn af Goldauszieben, eller Goldauszug, och sker för hand på et med tvenne handtag försedt och så kalladt skedtråg (Scheidtrog) af trä, hvaruti den på Goldlutte renade sligen uptages af guldskedaren, hvilken, med tilslagit vatten, emellan händerne så stöter och med vissa handgrepp svingar och hvälfver skedtråget, at guldet måste begifva sig åt bakstammen, då det aldramästa af den öfriga sligen härigenom kan afsköljas.
      När guldet på detta sätt blifvit renadt, måste det ännu ytterligare befrias ifrån alt främmande, som på skedtråget ej kunnat afsöndras. Detta sker genom amalgamering med qvicksilfver, hvilket, under namn af Anreiben, förrättas uti et särskilt rum, hvarest guldet med dubbelt så mycket qvicksilfver males uti järnmortel med trästötar, til dess alt guldet finnes af qvicksilfret vara uptagit. Amalgamet tvättas då med varmt vatten, torkas och det öfverflödige qvicksilfret frånskiljes, medelst tryckning genom skinn, hvarefter det, som är qvar uti skinnet, delas uti kulor, hvilka inbindas uti linneklutar och föras til afbränslehuset, at där med hetta afdrifva det uti amalgamet ännu qvarblefne qvicksilfver. Detta sker uti härtil gjorde diglar, som bestå af tvenne delar, hvilka stå inuti hvarandra. Uti den öfra, som är trattformig, ligger et med flera hål genombåradt järnbleck, i stället för botten, och uti den undra är vatten. På järnblecket läggas amalgame-kulorne, och hela anstalten nedsättes uti de på afbränshärden murade runda hål, så at öfra digelen står öfver härden. Däruppå eldas med kol, då qvicksilfret drifves af hettan, per descensum, ned uti den undra digelen, hvilken hålles sval med vatten, som löper under härden både in och ut. När det mästa qvicksilfret på detta sättet är afdrifvit och alt afsvalnadt, uttages guldkulorne och upglödgas varsamt på et järnbleck öfver koleld, afsvalas på kopparkäril och smältas sedan uti blyertsdiglar. Det afdistillerade qvicksilfret tvättas, prässas genom läder och förvaras til dylikt behof. Den sligen, som ej ingått uti amalgamet, samlas och vaskas åter gå Goldlutte vissa tider.
      Huru med vaskningen tilgår, se detta ord och vidare i detta ämne DELIIBergbaukunst, uti fjerde capitlet, samt FERBERS Abhandlungen über die Geb. Und Bergwerke in Ungarn, s. 81 o.f., samt 128 o.f.
      Innan denne process företages, försökes dock sligen först genom vaskning, på et litet så kalladt Sichertråg, om så mycket gedieget guld däruti finnes, at det förtjenar renas på Goldlutten och at undergå amalgamation. I annat fall kommer den til råstensbruket och blyfriskningen. Vid Schemniz upkommer genom vaskning af det blyhaltiga bokmjölet tvenne sorter slig, nemligen Blyslig och Kiesslig. Den förra håller gemenligen 50 procent bly och 1 lod silfver på centnern, och hvar mark sådant silfver håller omkring 50 denari guld. Kiessligen håller allenast 3 denari silfver på centnern, men hvarje mark af detta silfver räknas at innehålla 50 a 60 denari guld. En denari är ungefär 1/256:del af af en mark, eller 16 lod. Jämnför orden Slig och Vask.
      3:o. På smältningsvägen utbringas guldet utur sådane kiesige arter, som hålla ganska litet blottadt och synligt gedieget, men det mästa guldet antingen uti svafvelkiesen, eller ock uti bly- silfver- eller andra metallers malmer inblandadt och inveckladt.
      Denne smältprocess, som i synnerhet brukas vid Ädelfors guldverk och egenteligen kan få namn af Guldsegring, består korteligen däruti: at den gyldiska kiesen, antingen uti stuff- eller uti vaskad kies, smältes på vanlig suluugn til Skär- eller Råsten, som då innehåller alt guldet, och denne skärsten nedsmältes sedan uti en så kallad Segerhärd, eller Præcipitations-härd, hvilken, i anseende til skapnad, är lika tilredd som en garhärd. Så snart skärstenen, som uti hvarje præcipitations-smältning utgör 3 a 4 skeppund, blifvit väl smält, afdragas kolen, blästern ställes och körnadt bly, eller blyglans, jemte glete och härd, tilsammans af vid pass 10 lispunds vigt, iröres medRörbunken, hvarefter kol åter påläggas, blästern släppes i gång och et stycke tackjärn, ungefär af 2 lispunds vigt, fästadt uti en stor tång, kallad Segertång, nedsmältes uti härden. Utanför härden är en grop, eller sump, under namn afSticksump, som är gjord af redningsstybbe och har et djupare hål uti botten, kallad Blygropen, hvaruti blyet vid utstickningen samlas. Den skärsten, som därvid lägger sig uppå blyet, vändrostas på 3 a 4 eldar och nyttjas sedermera, som fluss, vid rå- eller skärstenssmältningen.
      Hela denna process går därpå ut, at uti första smältningen afskilja bergarten och concentrera guldhalten uti skärsten, och sedan på segerhärden med bly, härd och glete, förena skärsten til en blysten, samt tillika at med tilsatt rent järn, hvartil svaflet har starkare attraction, fälla blyet därutur til metallisk form, då guldet, som härtil har närmare frändskap än til försvafladt järn, begifver sig til detta metalliska bly, hvarifrån det sedan med lätthet skiljes på en af kalksten slagen härd, där blyet drifves til Glete och Härd, men lemnar guldet mäst rent. Se Drifning. På detta sätt tilgodogöres all guldkiesen vid detta verk, emedan det gediegna däruti är så litet, at dess afskiljande, genom den härförut nämde amalgamations-processen, ej lönar omkostnaden.
      Vid Ungerska bergverken, och i synnerhet vid Schemniz, vinnes väl mycket gedieget guld genom den amalgamation, som hittils varit brukelig och redan är beskrifven, men utom dess utbringas en god del genom det guldhaltiga silfrets skedning, eller på det sättet at silfret, såsom ömnigast, först bringas utur malmerne och guldet drages sedan därutur med tilhjelp af skedvatten.
      På den härförut beskrifne smältningsvägen tilgodogöras äfven alla andra fattiga så kallade Scheiderzer, såsom zinnopel, qvartser, metalliska guhrer och stenhärdade leror, hvilka antingen uti litet prof funnits innehålla något osynligt guld, eller ock äro instänkte med synliga malmfläckar. Ibland sådane malmer kan i synnerhet räknas den så kallade Seifenerz, som stundom förefaller vid Schemnizer grufvorne och består af en hvitgrå mjuk lerart, som kan hålla ända til 28 lod gyldiskt silfver på centnern. Vid Ungerska guldgrufvorne finnes ock ofta den rena och derba qvartsen vara guldhaltig, utan at något gedieget däruti kan uptäckas.
      Ehuru det länge varit utrönt, at guldet uti förening med järn kan med svafvel så vara uplöst, at man ej kunnat anse denna ädla metallen annorlunda, än som verkeligen mineraliserad, antingen uti de så kallade gyldiska kieser och svafvelhaltiga guldmalmer, eller ock af något lösande ämne intimt förenad med vissa bergarter, såsom uti zinnopel och vissa qvartsarter, hvilket gifvit anledning til metallens utdragande på den här förut nämde smältningsvägen; så har dock sedermera, i synnerhet genom Herr VON BORNS anstälde många försök, funnits, at guldet ej kan sägas hafva undergått någon verkelig mineralisation, utan at det af förenämde främmande arter allenast är inveckladt, och såsom de aldrafinaste particlar, med metalliska egenskaper, däruti osynligen fördeldt, eller insvept, som under ordet Guldmalm redan blifvit anmärkt. Det kan således, på lika sätt som silfret, utur hvad malm och bergart som hälst, med tilhjelp af qvicksilfver samlas, utan föregående smältning, allenast de ämnen, hvaruti guldet finnes inveckladt, genom en lämpelig calcination blifva förstörde, på sådant sätt som under ordet Amalgamation vidare förklaras. - I anledning af denna Herr VON BORNS vigtiga uptäckt, äro äfven uti Ungern och Böhmen nya amalgamér-verk inrättade, hvarest både guldet och silfret utur alla slags malmer och äfven utur den koppar, som innehåller dessa ädla metaller, dels redan, dels framdeles vidare kommer at tilgodogöras, med betydeligaste förmån och besparing uti skog- och blyåtgång, tid och arbetslöner m.m., då smältningar litet eller intet behöfvas. Jämnför ordet Silfvertilverkning.

Guldvigt kallas egenteligen det mått uppå tyngden, hvarefter guldet värderas i anseende til dess finhet. En mark guld på myntet, här i riket, är lika med en mark fint silfver, eller 4384 ass; men uti handel, eller hos guldsmeder, förstås med en mark guld ½ skålpund, som är 16 lod victualie-vigt, eller 4424 ass. En mark guld, då frågan är om finheten, delas uti 24 karat och en karat uti 12 grän, samt hvarje grän uti fyra delar. Således innehåller 1 mark 288 grän och et grän 15 41/72 ass. Men uti medicinal-vigt räknas 480 grän på et unce. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn. s. 259, 270 och 293. Uti Frankrike delas en karat uti 32 delar och uti England i 16.

Gump (Gumpe) kallas vid slamhärdar för vaskverk en brädlåda, som är fästad uti öfra ändan af härden, ofvanför fällan. Uti denna gump inlägges godset, som skall vaskas, och rinner därutur, med påsläppt vatten, genom en ränna ned påFällan och därifrån öfver planhärden. Brukas vid Ungerska bergverken til guldsligens rengörande. Se DELII Bergbaukunst §. 715.

Gumse kallas vid Stora Kopparbergs grufva en bröstvind, som omföres af  arbetaren med dreften emot bröstet. Betyder äfven en arm i et konstbrott, i synnerhet då han är så stäld, at man vid anfarten i grufvan måste akta at hufvudet ej stötes däremot.

Gur, Se Guhr.

Gurgelrör (Gurgelrohr) är et krokigt metallrör, som går ifrån pumpstöfvelen uti et tryckverk, där det med sugverk är förenadt. Se DELII Bergbaukunst s. 338.

Gyldiske kallas de mineralier samt metall- malm- och bergarter, som innehålla allenast litet osynligt, eller mineraliseradt guld.

Gyttring, eller gyttrade stenar, kallas egenteligen sådane arter, som bestå antingen af enahanda, eller af olika smärre stenar, som medelst deras runda afnötte, eller skärflika, form tydeligen gifva tilkänna at de med tiden, eller efterhand, tilkommit och genom något häftande ämne, eller gluten, blifvit til en klump sammanlimmade, eller gyttrade. Sådane äro alla arter af Breccia. Uti större delen af gyttringar utgör järnhalten deras gluten.

Gå i skott säges vid järngrufvorne uti Nora bergslag, då grufvearbetet, för någon viss grufvelott, intet utgöres in natura med dagsverken, utan betalas därföre dess värde uti penningar til hela grufvelaget.

Gå ned säges egenteligen vid masugnar, då smältningen, i anseende til någon vådelig händelse, måste slutas. Eljest heter det Drifva. Jämnför ordet Försätta.

Gålffärga, Se Krats.

Gångar kallas sådane sträckor på längd och djup i bergen, som likna rämnor, eller bergsrefvor, hvilka blifvit fylde, eller igenläkte, antingen af malmer eller andra stenarter än de, som finnas på sidorne och hvarutaf berget för öfrigt består. Gångar få äfven namn af Strek och Ådror, eller Malmstrek ochMalmådror, då de föra malm; men desse namn äro hos bergsmän mindre brukelige.
      At äga rediga begrepp om gångars, och i synnerhet malmförande gångars, olika art och förhållande, så väl vid deras strykning uti fält, som deras fallande på djupet, är väl för bergsmän en ganska nödig kunskap, då någon plan til malmgångars förståndigaste bearbetande skall upgifvas, och då någre hinder upkomma, som skola öfvervinnas; men då Naturens Mästare, vid malmgångars danande, ej tyckas hafva fölgt någon regelbunden ordning, utan at de händelsevis tilkommit, i det at mineral- och metallförande ämnen, jemte åtskillige bergarter, upfylt de uti bergen förut tomma refvor och rämnor, som utan all ordning, förmodeligen under bergämnets torkning, blifvit öpnade; så kan väl intet en tilförlåtelig kunskap därom genom beskrifningar inhämtas, men då en lång erfarenhet därtil kommer, eller då en bergsman med egna ögon, på flera orter, uti öpnade malmfält och grufvor, får betrakta malmgångars förhållande i fält och på djup, uti bergarter och gångberg af olika beskaffenhet, med afseende på bergens mycket föränderliga belägenhet och många flera tilstötande händelser, finnes likväl at visse reglor, åtminstone uti vissa malmfält, eller malmförande bergstracter, kunna gifvas, eller at gångar och malmläger något när bibehålla samma förhållande på det ena stället som på det andra, uti et och samma malmfält. Således händer, at om en blottad gångs förhållande på et ställe är väl bekant, kan man något när vara försäkrad at en ny uptäckt gång, så vida den står i samma fält och bergart, äfven på djupet lärer visa samma skick, i anseende til dess läge, men uti fyndighet och lönande arbete kan ändå gifvas mycken skiljaktighet. Det är, til exempel, af förfarenhet bekant at, där malmer visa sig antingen Körtelvis, eller utiStockverk, eller uti små Daggångar o.s.v.; på et sådant malmfält, och så länge samma slags allmänna bergarter därvid äro rådande, där pläga ordentelige strykande och på djupet fallande gångar icke yppas, och tvärtom, där desse senare äro rådande, där infaller föga något körtelverk. Men om en malmtract består af särskilta hvar på sitt ställe rådande bergarter, til exempel på det ena stället af kalk och på det andra af hälleflinta, händer ofta at en malmstock, eller körtelverk, kan träffas uti kalkberget, då det nära intil varande hälleflintberget förer idel strykande gångar o.s.v. I sådan händelse säges likväl at en dylik malmtract består af tvenne malmberg, eller särskilta Fält (Revier).
      Förfarenhet och upmärksamt betraktande af mångahanda olika malmgångars förhållande, uti gångbara grufvor, gifver således den förnemsta kunskap, på hvad sätt man af analogien ifrån et bekant malmstrek, åtminstone med sannolik förmodan, kan dömma, huru et dylikt ännu oarbetadt strek skulle i det fördolda djupet kunna visa sig, i fall det blottas. I följe däraf kunna noggranna beskrifningar öfver malmfält, grufvor och gångar, med deras bergarter och malmer, vara mycket uplysande, då de läsas med betänkande; och som därvid åtskillige ordasätt äro antagne, så torde de förtjena at här uti et sammanhang nämnas och under sina särskilta namn vidare förklaras.
      En rämna, eller refva i berget (Rits, eller Spaltung des Gesteins), som visar sig hafva varit öpen, men är igenläkt, eller upfyld med någon ifrån allmänna stenslaget skiljaktig bergart, kallas en Gång, eller Malmgång, om den tillika innehåller malm.
      En smal fog, eller lossna uti berget, som har en ifrån stenskifringen afvikande strykning, får namn af Gångklyft (Gangkluft). 
      De bergarter, genom hvilkas danande och infyllning uti öpna klyfter gångar upkommit, kallas i allmänhet Gångsten, eller Gångarter, om de finnas malmen närmast. Se dessa namn.
      Det första, eller allmännaste, som vid gångar måste i akttagas, är derasStrykning i Fält och deras Stupning, eller fallande på djupet. Den förra, eller gångars strykning, är ej annat än deras fortfarande sträckning i längden, men den senare, eller stupningen, räknas efter gångens tvära vägg, eller sida, och mätes genom dess vinkel emot horizontal-lineen.
      Gångar hafva, i anseende til direction af deras strykning i fält, varit vid tyska bergverken af ålder indelte och utmärkte med särskilta namn, såsom:Stehender Gang har den blifvit kallad, som haft sitt strykande emellan nord och nordost: Morgengang emellan nordost och öster: Spatgang emellan öster och sudost och Flacher Gang emellan sudost och söder. Nu mera äro desse namn, såsom mera lämpelige til gångars fallande på djupet, merendels aflagde och i det stället af Herr DELIUS och flera nyare bergsmän antagit at med bibehållande af bergcompassens indelning uti 24 timmar, namngifva gångarne efter de fyra hufvud-väderstreken, nemligen Mitternacht, Morgen, Mittag ochAbend, då på hvardera af dessa hufvuddelar kommer at räknas tre timmar. Således märkes at alla de, som hålla sitt strykande
      A) Emellan nordost och öster, eller sudväst och väster, kallasMorgengånge.
      B) Emellan sudost och söder, eller emellan nor- och nordväst,Mittagsgånge.
      C) Emellan öster och sudost, eller nordväxt och väster, Abendgånge.
      D) Emellan nord och nordost, eller sud och sudväxt, Mitternachtsgånge.
      Detta tjenar dock endast at vid bergverks beskrifning kunna utmärka en gång, som har en viss strykning, med et visst namn. För öfrigit betjenar man sig af gradtalet vid alla mätningar. Se ordet Bergcompass och ritning däruppå uti Tab. 1. Fig. 10. Härvid i akttages at de innom den inre ringen upsatte namn äro de af ålder brukelige;, men uti den yttre ringen äro de nu antagne tecknade.
      Det andra namngifvandet blifver efter deras fallande, eller stupning på djupet, hvilken stupning kommer at mätas efter gradbogen, eller ¼:dels cirkel, uti 90 grader indelad. I anledning häraf märkes at efter nu brukeliga tyske bergsmäns talesätt kallas
      a) Stehender, eller Seigergang, den, som står, eller sänker sig åt djupet antingen aldeles, eller något när lodrätt, det vil säga: emellan 75 och 90 grader.
      b) Donlägige kallas i allmänhet de gångar, som stupa emellan 75 och 45 grader.
      c) Flacka, eller Flachfallende Gånge de, som äro stupande emellan 15 och 45 grader.
      d) Schwebende Gånge, sväfvande gångar, de som ligga antingen aldeles vågrätt, eller ifrån 0 til 15 grader, alt ifrån horizontal-lineen räknadt.
      Af gångars upkomst förstås: at klyfter kunna öpna sig til gångar: at gångar kunna förbyta sig til klyfter: at en gång tilfälligtvis är mägtig eller smal: at den mägtigaste gång kan til en knapt synbar klyft blifva förtryckt, eller ock aldeles uti en sammanväxt klyft utkilad; eller af tilstötande gångar och klyfter utur sin strykning kastad, eller ock afskuren. Se orden Förtryckning, Kastning ochAfskärning.
      Berg- eller malmarter, som upfylla strödda klyfter, til längd och bredd nästan lika, kallas Körtelverk och säges at sådane arter bytas körtelvis(nierenweis).
      Då de större rämnor uti bergen blifvit formerade, är naturligt at äfven därifrån smärre bispringor, eller rämnor, upkommit, som med dylika gångarter blifvit upfylde. En sådan til hufvudgången hörande birämna kallas Drum. Således säges om en dylik gång, som delar sig i flera grenar, at han antingen är grenad, eller fördrummad. Se dessa ord. Det mellanstående berget kallas då Kil, eller Mittel.
      Drummer, som följa gången til någon betydande längd i fält och på djup, kallas Följeslagare, eller Flycktingar, allenast de efter något svängande komma til gången tilbaka. Tyska bergsmän kalla dem Gefehrde.
      Flere gångar kunna flöta tilsammans och något stycke följas åt (schaaren sich), men sedan åtskiljas (aus einander geben) stundom med Släpning (sich mit einander schleppen), då någon del af gångarten åtföljer den afskärande klyften åt den sidan, där afskärningen skedt. Se Släpning, Kastning.
      Gångar kunna utan rubbning korsa öfver hvarandra (übersezen einander)uti något när rät vinkel, och sedan fortfara i sin strykning, då de göra et helt kors (recht Kreuz); men då den tilstötande gången uti korsningen förenar sig med den andra och ej går igenom, gör den et halft kors (halb Kreuz). Sådan förening som sker schaarenweis, eller då de först följas åt något stycke och sedan spridas,  händer i synnerhet, då en gång uti mycket spetsig vinkel infaller med en annan.
      Vid flera gångars förening kan gångarten ökas och en hufvudgång blifva ganska mägtig, eller ock malmen förbytas til rikare art, hvilket heter Förädlas(se detta ord); men då en gång af flera flötsklyfter blifver genomskuren, kan hända at ofyndige kilar och mittler af främmande arter infalla, då det säges at gången blifver förvirrad, eller förramlad (dass der Gang zerschlagen sey). 
      Om någre til gången stötande klyfter och drummer innehålla hufvudgångens arter, jemte malm, kallas de för Fall, eller Malmfall. Se Malmfalloch Ramling.
      Om en gång stryker genom et berg under en dal, eller älf, och upkommer uti et motsvarande berg, får den därstädes namn af Gegentrumm.
      Den delen af gången, som visar sig först uti dagen, kallas dess Skate, eller Stjert (sein ausgehendes, ausbeissend).
      En gång kan visa sig uti dagen antingen uti en blott klyft, eller med gångarter uti fast berg; eller ock kan bergarten uti det öfra stenlagret (som då kallas Gems) yppa sig genom sin skate, eller Stjert, med Brånad, i det han ärförvittrad och mera lös än på djupet. Däraf kan hända at gräs och träd, som uti den öfverliggande damjorden växa, kunna visa någon förändring uti växt.
      Gångar kunna dock ock vara betäckte med stenhärdade jordarter, eller rösberg, och visa då ingen skate, eller ausgehender.
      Daggångar (Tagegehänge, Rasenläufer) äro de gångar och klyfter, som allenast stryka genom bergets öfra stenlager, utan någon betydande fortsättning, hvarken på längden, eller på djupet, hvarest de blifva utkilade, stundom på 3 a 4 famnar.
      Gångar, klyfter och skölar, som i dagen ej innehålla annat än de vid malmer och mineralier vanliga gångarter, kunna dock ofta vara vägvisare, då malmer, eller mineralier sökas.
      De gångar, fall och flötser, som innehålla någon malm, få namn af fyndige Malmgångar (Erzgänge), ädla Malmfall, eller arbetsvärda Flötser, til skilnad ifrån ofyndige (Taube Gänge), som endast föra bergarter.
      På lika sätt kallas hela berg antingen malmförande Berg (Erzgebürge), eller tomma berg.
      Då ofyndig bergart infaller uti någon malmgång, säges det at gångenintager Gråberg.
      En gång kan föra malmen antingen instänkt och förenad med den yttre allmänna hällearten, då den anvuxen kallas, eller har den ifrån hällearten någonaflossning. Om en sådan aflossning består af stenlera, eller jordartadt ämne, heter den Besteg; men om en gång uti dess aflossning är beklädd med en stenhärdad lera, eller skifrig bergart, kallas en sådan beklädning gångensSalband (Harnisch, Saalband). Då gången är malmförande, pläga de salband, som omgifva honom, bestå af sjelfva gångarten. Se ordet Salband.
      Om flere genom berget strykand egångar korsa hvarandra, och uti korsningen sammanföra en större mängd gångarter och stundom äfven malmer, säges at gångarne där göra en Ramling (Rammeln), som plägar medföra malmnjurar (Nester). En sådan ramling händer ock ofta, när tvenne gångar uti spetsig vinkel stöta tilsammans och följas åt, eller conjungeras. 
      När gångarter, som föra malm, intaga uti berget et stort rum, hvarvid de fleste kännemärken til en strykande gång försvinna, kallas det af en del bergsmän et Stockverk. Tydelige salband kunna dock härvid ofta finnas. Om däruti träffas en stor klump af malm, kallas den en Malmstock. När salband visar sig däromkring, får det namn af Stockscheider. Det kan ock vara det samma som körtelverk. Se Stockverk.
      Om en donlägig gång på tiltagande djup ändrar dess fallande, eller stupning, til flera grader ifrån våglineen än den förut haft, säges at gångenstörtar sig (der Gang stürzet sich), men då den tvärtom faller til et mindre gradtal än det, hvaruti han på mindre djup sig utbredt, heter det at gångenstiger upp (der Gang richtet sich auf) eller reser sig. Svängning kallas rätteligen, då en gång uti sin strykning gör en eller flera bugter; och då han afviker uti någon tvär och hastig bugt, säges at gången gör et Knä (Gang wirst einen Hakken).
      En sväfvande Gång innehåller altid Gångarter och bör således ej förblandas med Flötser, som endast bestå af flolägriga hvarf, utan gångart och salband. Se orden Flötser och Sväfvande Gångar.
      Då en strykande gång faller på djupet stupande, eller i Donläge ifrån lodlineen (Gang verfläche sich), och har aflossning, eller salband, emot dagen, kallas den väggen Hängande; och den andra aflossningen, som vetter därunder emot djupet, Liggande.
      Uti flötser och sväfvande gångar kallas deras hängande Tak och liggandeSola.
      Motstupande gång (Wiedersinnig fallende) kallas i allmänhet den, som på djupet faller emot bergets stupning; men medstupande (Rechtsinnige) äro de, som hafva sitt donläge med bergets stupning. Denne mening är vid de flesta bergstäder i Neder-Ungern vedertagen. Se DELII Bergbaukunst sid. 24. På några orter kallas de gångar vidersinnige, som ofta förväxla sin stupning, än åt den ena sidan än åt den andra, och stundom äro stående. Uti Sachsen få gångarne namn af Rechtfallende, när de hafva sitt hängande åt Wäster och sitt liggande emot Öster; men vidersinnige, så snart deras stupning förhåller sig tvärtom; men vid Schemniz i Ungern tagas desse ord i omvändt begrepp, så at de gångar, som falla ifrån Öster til Wästesr, eller hafva sitt liggande åt Öster och hängande åt Wäster, kallas där Vidersinnige. Se Bericht vom Bergbau, tryckt i Freyberg 1772 s. 23, och FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 13.
      Uti en lodrätt fallande gång nämnas väggarne endast efter det väderstrek, hvaremot de vända sig.
      Gången säges slå buk (wirst einen Bauch), då han vidgar sig, eller blifver mägtigare på en kort längd; men vid tiltagande mägtighet händer ock at malmens halt försämras (verliert sein adel), eller at sämre arter, såsom blende, kies, m.m. uttränges och förorenas. Vid andra tilfällen kan en sådan malmbuk innehålla rikaste arter, eller malmnästen, för en kort tid.
      Nästan vid alla gångar finnas vissa kännetecken på förändringar af gångartens färg, hårdhet och skapnad, hvaraf kan slutas det man snart har någon malm, eller förädling, at vänta; men detta måste läras af förfarenhet, emedan hvar och en gång häruti har sitt egit förhållande, så väl vid malmens tilökning som dess aftagande, hvilka kännemärken förtjena at af en bergsman under grufvedriften noga i akttagas. Uti DELII Bergbaukunst anmärkes at, då uti hufvudgångarne vid Schemniz ofyndige mittler infalla, af en seg lera, gör man sig intet hopp om malmfyndighet, men då desse afskäras och qvarts med spatiga arter börjar visa sig, äro gemenligen goda malmmittlar at förvänta. Vid Siebenbürgiska guldgångarne märkes at en ljus hvit och klar qvarts altid är oädel, men då qvartsen börjar blifva blåaktig, grå, brun eller drusig, visar sig äfven gedieget guld. Vid Sala silfvergrufva börjar altid kalkberget visa sig skimmerblandadt, då malm å nyo är at förhoppas. Se vidare i detta ämne ordetFörädling.
      Där små sänkningar yppas uti långslutte berg, därunder pläga framstrykande gångar ofta visa sig malmfyndige. Malmförande gångberg äro ock gemenligen täckte af en våt och fucktig jord. Jämnför orden Gångberg ochMalmletare.
      Gångar strykning plägar ofta följa en lågländ bergsträckning, som håller sig invid foten af något högre berg. Där floder nära därinvid framlöpa, stryka ock gångarne gemenligen parallelt med vattnets lopp; och är i detta afseende märkvärdigt at alla tre hufvudgångarne, vid Schemniz i Neder-Ungern, äro så aldeles parallele med den förbilöpande Graan-floden, at där samma flod svänger, eller kröker sig, där göra äfven gångarne motsvarande svängningar och krökningar. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 13.
      Förfarenheten har lärt, at där ömnigt af rika eller ädla malmarter visa sig på blotta berghällar, eller straxt under damjorden, där förlora de sig snart på djupet; men då gången ej blifvit väl lönande förr än på visst djup, där har man ock kunnat vänta et desto längre fortfarande. Dock är ej heller denne anmärkning utan undantag.
      Af förfarenhet har man ock funnit at de mägtigaste och rikaste malmgångar på stort djup ofta aftaga både uti mägtighet och uti malmens halt, spridas, eller förämras, af infallande främmande oädla mittler och mineralier, såsom blende, arsenik- och svafvelkieser, järnmalmer, eller vilda och tomma bergarter, fördrummas, eller ock aldeles kila ut. Deras Fynd- och Mägtighet håller sig således på vissa djup, som af en bergskunnig bör noga iakttagas och åter eftersättas, om de förut blifvit förbigångne. Se ordet Malmdjup. I anseende härtil kunna accurate grufve-beskrifningars författande och förvarande vara af mycken nytta för framtiden. Mångfaldige både in- och utländske observationer bestyrka denna sanning.
      Skölgångar stryka i längden, gemenligen efter bergskifringen. Vid Kungsberg uti Norige visa sig sådane gångar, trykande i norr och söder, til hela milens lngd, ifrån ¾ ända til 2, 3 a 6 lachters mägtighet. De kallas där Erzfalleroch röja sig uti dagen med vittring af det inblandade svaflet och järnbindan, förande dessutom fina kieser, svarta granater, glimmer och fint blende, hvarigenom de skiljas ifrån allmänna bergarten. Af sådane erzfaller finnas paralleler, til ½ a 1 lachters bredd ifrån hvarannan. Bredevid och uti sådane Fallstryka paralleler af 1 til 3 tums bredd, som Band kallas, innehållande hvarjehanda bergarter, i synnerhet svart hornsten och stundom glimmer. Då desse faller fortfara uti jämnt strykande, få de namn af starka Faller, men om de göra åtskilliga bugter, heta de Springfaller. De rätta ädla faller hålla ¼ ti ½ lod silfver på centnern. In på dessa erzfaller, och således tvärt påBergskifringen, stryka uti Öster och Wäster de härstädes egenteligen så kallade ädla gångar, hvilka äro malmförande och falla på djupet uti ganska litet donläge, dels emot Norr och dels emot Söder, ifrån 2 a 3 fingers til 2 a 3 lachters mägtighet. Spatgångar, mildare i dagen och fastare på djupet, äro här allmännare och ädlare än qvartsgångar. Letten- eller Lerskölar äro ej biståndige. De närmast parallelt med hufvudgången strykande gångar få namn af Nebenganger och Nebendrummer. De oädla bergarter, som stundom kasta, förtrycka och fördrumma gångarne, kallas här Slätter.
      Där desse gångar, med korsning, uti en sned vinkel instöta på malmfallen, där skärpes och där har man då at vänta ädla och rika geschikker af gedieget silfver, glaserz, rothgülden m.m., hälst då gångarne stryka igenom flera erzfaller tillika. Där hvita qvartsband i erzfallen stöta inpå gångarne, där har guldhaltigt och skedningsvärdt silfver ofta funnits, men i allmänhet hålles här spaten för mera ädel och malmförande än qvartsen.
      Härvid kan märkas at, ehuru både vid Kungsbergs och Ungerska silfvermalms-gångarne infallande lerskölar icke medfört någon ädel art, så har man dock däremot en contrair observation vid Brattfors järngrufva i Vermeland, där en gång af gråblå lera stött in på järnmalmsgången och då innehållit gedieget silfver, på några famnar, invid järnmalmen, men ej vidare. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 241.
      De mångfaldige förändringar, som gångar i fält och på djupet undergå, böra i synnerhet inhämtas genom grufbefaringar. Det är ej heller utan nytta at, vid alla tilfällen, noga betrakta de gångar, som ofta på bara gråbergshällar, af hvarjehanda bergarter, visa sig i dagen, hvilka, ehuru ofyndige, likväl, likasom på en tafla, utmärka, huru de uti deras strykning rubbas, förtryckas, fördrummas, förenas, korsas, afskäras, släpas, kastas, eller förflyttas, slå buk, göra Ramlingar, försvagas af inkommande Mittler och Stenkilar, m.m. Alla sådane på blotta berghällar sig visande förändringar kunna ock i djupet på sina ställen inträffa.
      Närmare uplysning om sådane förändringar torde kunna i allmänhet inhämtas af den ritning, som nu skall åberopas och förklaras.
      Tab. XV Fig. 1. föreställer plan, eller ytan, af et gångberg, med gångars strykning uti fält.
      Fig. 2 utvisar genomskärningen af et sådant berg, eller malmgångars fallande och förhållande på djupet.
      a, b, c, föreställer en mägtig hufvudgång, hvilken, så väl uti hängande som liggande, beledsagas af flera gångar (Gefehrden), af hvilka en mindre parallelgång (Fig. 2.) d, e, fogar sig (schaaret sich) vid e til hufvudgången, som bibehåller sig uti sitt fallande på djupet och lider ingen rubbning, hvarken af de öfverskärande Gångklyfter g, g, och f, f, ej heller af den uti fält öfverkorsande gången h, i.
      h, i, k, (Se Fig. 2) är en gång, som på djupet af åtskilliga flötsklyfter vdi 3, 3, 3, får någon tilökning uti mägtighet af Malmfall, hvarefter den på mera djup grenar sig (zergabelt sich) af en vid k infallande Kil.
      Uti fält (Tab. XV Fig. 1) visas denne gång såsom infallande på gången l, n,hvarest han med densamma gör en Släpning uti m, men fortfar sedan oförryckt uti sin strykning.
      Gången n, l, o, p, förer fina gångarter på djupet tidtals uti körtlar, hvaremellan han til en stor del och stundom aldeles kan vara förtryckt: blifver ändteligen på större djup genom flötsklyfter vid 1 och 2 antingen afskuren (abgeschnitten), eller kastad (verschoben), hvarvid kan upkomma en släpning, som här utmärkes vid o och 2, i anledning af hvilken släpning den genom kastning, eller skufning, förlorade gången åter kan igentagas. Se Kastning.
      Gången q visar här sin skate, eller utgång i dagen, fördelt uti smärre strimor, eller uti Brånad, men förbrummar sig på djupet (Gang zertrümmert sich), eller sprider sig uti åtskilliga drummer, som ändteligen på större djup gå tilsammans, hvarigenom formeras en Mittel, antingen af sjelfva gångsten, eller någon annan bergart, som här tecknas med r, och som gemenligen icke innehåller någon malm.
      s, s, föreställer en gång, som på djupet råkar och faller igenom gången q, r, men har ingen utgång, eller skate, uti dagen. At sådane gångar intet visa sig med någon brånad i dagen, kan härröra af öfvertäckning med senare tilkomna stenhärdade ämnen, eller af förstöringar.
      t, t, u, betecknar en så kallad Radbands- eller Pater-noster-gång, så väl i fält som på djup, hvilken stundom öpnar sig til en alns mägtighet, eller mera, men visar sig sedermera, på flera famnars längd, uti en smal strima, eller stundom allenast som en lossna uti berget. Se ordet Radbandsgång.
      Där Gångsten består af en vågig och vresig Hornbergs-art, Skimmer, Segslag och Tälgstensgryte, hvilka arter, likasom hårlockar, gå uti ormslingror, där finnas malmerne ofta rika, men merendels såsom körtlar uti vresiga bergarter inneslutne, hvarigenom oredige gångar, eller Stockverk, upkomma, som här ungefärligen tecknas på bergshögden med x. Exempel på et sådant stockverk, med dylika gångarter, gifves i synnerhet vid stora Kopparbergs grufva. 
      De malmgångar, som stryka i Öster och Wäster, uti sluttningen af et lågländt berg, som vetter emot Söder, sägas hafva et godt läge (der Gang lieget in guten Getriebe), i den förmodan at solens verkan på södra sidan skall befrämja malmers lättare generation och förädling. Andra hålla före at solens varma bidrager til malmers förvittring. Rätteligen tyckes dock dess verkan ingen ting på malmers och metallers generation kunna uträtta.
      Huru gångar kunna på djupet stöta tilsammans uti en viss vinkel, och där utan vidare fortsättning uphöra, därpå anföres af Herr BergsR. DELIUS et märkvärdigt exempel, vid Banatiska verken Saska och Moldawa. Här förefalla tämmeligen höga och vidsträckta kalkberg, hvarpå smärre dälder finnas, där en annan bergart af dels skifferartad, dels sandgrytig sten, visar sig. Uti aflossningen, emellan denna sandstens-skiffer och kalkberget, yppa sig malmgångar på båda sidor, hvilka falla på djupet uti en lika docering med kalkberget, och ändteligen stöta där tilsammans uti en mer eller mindre spetsig vinkel, hvarmed de på 20 a 30 famnars djup aldeles utkilas: tyckas således tydeligen vara tilkomne genom slamning uti det uråldriga kalkbergets rämnor. Desse gångars förhållande kan närmare förklaras med Tab. XV Fig. 3.
      a, föreställer kalkberget.
      b, Den inflammerade kilformiga skifferarten.
      c, De emellan kalksten och skiffern liggande gångar, som på djupet stöta tilsammans och där kila ut.
      At malmgångar icke ensamt finnas uti hårda och sterila bergstracter, kan i synnerhet ses vid Freybergska bergverken, hvarest de ädlaste gångar äro belägne uti et ganska fruktbart och tämmeligen flackt land, där inga höga berg gifvas, men på et ringa djup under damjorden yppar sig gneisberget, som äfven är denne ortens malmförande bergart. Vid detta bergverk kan äfven erhållas det vidsträcktaste begrepp om gångar och deras olika förhållande, vid allehanda tilfälligheter, samt huru de med bästa hushållning och ordning böra arbetas. Närmare kunskap härom kan inhämtas af CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. S. 276 o.f. samt Hr. FERBERS Mineral-Geschichte versch.Länd. s. 70, o.f.
      Ibland märkvärdigaste omständigheter vid gångar, och såsom et öfvertygande bevis i hvad mån gångars förening bidrager til rikare anbrott af malm, kan här nämnas det, som Herr FERBER anmärkt vid Freyberg, at uti Bränder revier, på Himmelsfurst, drifves grufvearbetet i synnerhet på tvenne gångar, hvilka, när de åtskiljas, eller gå ifrån hvarannan, äro af föga betydande anbrott, men, då de åter förenas, eller gå tilhopa, blifva de tämmeligen mägtige och föra grofva geschicker af blyglans, kies, kopparmalm m.m.; och genom tilsättande klyfter ifrån Öster blifver gången ogement förädlad, i synnerhet då de ifrån begge hufvudgångarne utgående och med dem parallelt löpande drummer åter förenas, brytas här rika silfvermalmer och, uti deras korsning med en klyft ifrån Öster, har stora klumpar gedieget silfver, til 2 a 3 centners vigt, erhållits. År 1770 har gången innehållit massift silfver til 12 tums mägtighet; men innom några alnars längd försvinna åter desse rika anbrott.
      Exempel på gångars förädling uti korsning, då de råkas uti spetsig vinkel, gifvas ock vid Marienberg uti Sachsen, där hällearten öfveralt är en svartaktig gneis, som där kallas Schiefer, och gångarten består til större delen af en tung carneolfärgad gipsspat, eller tungspat, inblandad med flussspat af åtskilliga färgor. Gångarne äro för öfrigit nästan af lika beskaffenhet som vid Freyberg, nemligen af ädel art, men tillika af föga mägtighet. De mästa stryka uti dälder och sänkningar, som bergen göra emot hvarandra, och är af Herr FERBER anmärkt at malmgångarne uti det ena berget äro gemenligen rikare än uti et annat, och det sålunda at, då en gång stryker genom flera berg, plägar den uti hvart och et berg antaga det bergets egna geschicker. Således innehåller, på Marienbergs malmfält, Rosenberg i synnerhet silfvermalmer: Wildsberg tenn och silfver om hvart annat, på lika djup; Martersberg silfver djupast och tenn emot dagen: Mönschsberg koppar: Hölberg tenn och koppar: Schlettenbergsilfver; Stadtberg silfver och kobolt; Mühlberg tenn och järnarter o.s.v. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 172. Många flere märkvärdige omständigheter och uplysande anmärkningar om malmgångars egenskaper och förhållande, vid Sachsiska bergverken, kunna läsas uti Herr FERBERS nyssnämde afhandling. Huru förädrling uti gångar eljest kan på åtskilligt sätt upkomma, och hvad verkan tilstötande järnhaltige gångar, eller så kallade Fäule, i detta afseende stundom visa, ses under orden Förädling och Fäule.
      Här i riket träffas de redigaste gångar och det ordenteligaste grufvearbete vid Ädelfors guldverk uti Småland och Ahlseda Socken, hvarom ses en vacker beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1745 s. 117. och, om gångarnes förhållande på djupet, uti samma Handl. för 1769 s. 308. Malmgångarne vid Garpenbergs grufvor, i Stora Kopparbergs Län, äro ock i lika afseende märkvärdige. Hällefors silfvergrufvor föra rediga, men ringhaltiga och smala blyglans-gångar och hårdbruten hälleflinta. Athvidabergs mera mägtiga gångar och starka malmfall äro däremot mera betydande.
      Sala silfvergrufva har inga ordentelige strykande gångar, så at til grufvedriften och malmens eftersökande intet gifves någon annan vägvisare än den at bergarten, hvaruti malmfallen visa sig, består af en fingnistrig glimmerblandad kalk, som här kallas ädel, och skiljer sig i utseendet ifrån allmänna bergarten, som består af en grofgnistrig kalksten, hvilken merendels är ofyndig. Malmfallen bestå af en ännu finare kalk än ädla klyften, med blandning af glimmer, spat och qvartsgryn. Desse föra malm och blyglans och förhålla sig likasom gångar, stundom med betydande fortgång och stupning samt strykning uti N. W. och S. O. De äga fyndighet både i längd och på djup, men förädling allenast i fallandet; lida äfven förtryckningar samt blifva ofta afskurne af skölar och små klyfter. Midt igenom hela fältet stryker en hufvudsköl i nämde väderstrek, bestående af skölig kalk, hvaruti stundom infalla tälg- och speckstensarter, och är af olika mägtighet, ifrån 6 qvarter ända til 9 alnar, samt fortfar ifrån dagen ned på största djupet. Malmfallen, som ifrån dagen i S. O. mer eller mindre hastigt falla på djupet, under det de stryka åt N. W. äro väl nästan parallele med denna sköl, Storgrufveskölen kallad, men då de uti N. W. tyckas något närma, eller maka sig intil honom, och uti S. O. ligga längre därifrån, torde de, efter Hr. Bergmästaren BELLANDERS tanka, kunna anses som grenar til samma sköl, hvilka med spetsig vinkel stöta intil honom uti N. W. Härstädes är äfven i akttagit, at ifrån dagen, ända ned på ansenligt djup, är bästa malmfyndigheten på den sidan, som är skölens hängande, eller i Sudväst, men sluteligen och på det sidsta djupet träffas fyndigheten på samma sida som skölens liggande är. Utom denna, eller Storgrufve skölen, stryka uti grufvan trenne ansenlige skölar och därnäst öfver 100:de mindre, alla bestående af tälgsten, talk, amiant, sådslag, hornberg och kalkspat; men sällan qvarts och hälleflinta. Härifrån bör likväl undantagas den stora så kallade svarta Skölen, hvars ämne är en lös trapp, vekare än probersten, och gifver vid rifning hvitt eller ljusgrått pulver. Desse skölar medföra väl intet gods, så länge de stryka genom den oädla bergarten, men uti den ädlare blifva de antingen sjelfva fyndige, eller föra de malm med sig, antingen nära intil, eller på några famnars afstånd därifrån. Detta nämnes i Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Verlds-Beskr. 1 Band., s. 253.
      Vid Nya Kopparbergs grufvor, uti Storgrufve fältet, finnes malmgången ifrån Nordväst, där den först yppar sig uti dagen, fortsätta sin strykning under det öfverliggande gråberget, med 6 eller 8 graders stupning uti fält, ifrån våglineen, tillika med 10 a 12 graders donläge på djupet emot Nordost, som då utgör dess hängande vägg uti grufvan. Den fortfar uti denna strykning, til dess den ändteligen afskäres, eller termineras, emot en 14 famnars mägtig så kalladKalk, eller öfverkorsande fältspatsgång; men är åter igenfunnen uti et lika förhållande på andra sidan om bemälte kalk. Emot djupet stöter åter gången emot et några famnars tjockt så kalladt sköligt Skrefberg, hvarunder åter malmgången med et lika stupande emot djupet blifvit yppad och eftersatt, ehuru med mycket och föga lönande arbete.
      En rödbräckt järnmalm med brånad, eller råstig vittring uti dagen, har här uptäckt dessa besynnerliga gångars första början, eller upstående skate, och som det öfverliggande berget ej varit nog fast, så har ock et betydande fall ändteligen förorsakat Storgrufvans förstöring, med en vidsträckt öpning uti dagen.
      Utom hvad om gångar och berg i allmänhet kan inhämtas af Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, samt af Hrr. DELII och CANCRINI skrifter, finnas i synnerhet uti Hrr. VON BORNS och FERBERS bergverks beskrifningar öfver Sachsen, Ungern, Böhmen och England, ganska märkvärdige och uplysande anmärkningar så väl om gångars som flötsers mycket olika förhållande.
      Ibland de mäst vidsträckta strykande gångar kunna de Ungerske räknas. Vid Kremniz, där hällearten, äfvensom vid de öfriga bergverk i Ungern, består af Saxum metalliferum, drifves grufvebrytningen på en mägtig, ädel och guldförande gång, som består af hvit tät qvarts, insprängd med roth- och weisgülden, jemte gyldisk kies, och stryker uti Norr och Söder til 3000 famnars längd med lika ädelhet, som äfven på 150 famnars djup bibehållit sig. Hufvudgångens mägtighet har i förra tider kunnat räknas til 30, 60 a 100 famnar, då alla tomma mittler därunder innebegripas. 
      Vid Schemniz brytas guld- och silfvermalmer i synnerhet uti tre ansenliga hufvudgångar, hvilka, som redan är nämdt, både stryka och kröka sig parallelt med den förbilöpande Graanfloden, uti en längd af 2800 til 3000 famnar. Den första utaf dem, eller Spithalergang, är 14 och stundom 18 famnar mägtig, då tomma mittler inräknas.
      Herrengrunder malmgång uti Ungern, af 12 famnars mägtighet, skall, under omväxlande kastningar och förtryckningar, varit arbetad uti 500 år och nu hunnit til 150 famnars djup, men är til större delen utbruten.
      Vid Dognazka uti Bannatiska gebietet stryker en silfverhaltig blymalmsgång, som på 1500 famnars längd blifvit arbetad och behåller et jämt strykande i fält ifrån Wäster til Öster, med stupning på djupet ifrån Norr til Söder, uti et Mittelgebirg, vid foten af et högre belägit kalk- och därunder liggande skifferberg, som visar sig vara senare tilkommit på graniten, hvilken utgör hufvudkedjan af här varande bergsträckning.
      De ädla kopparmalms-gångarne vid Göllniz i Ungern stryka emot Öster uti hornskiffer, til 900 famnars längd, och intaga därjemte et betydande djup; förande, jemte gul, äfven grå kopparmalm, som där Weiserz kallas.
      Uti Siebenbürgen är Kapniker Fürstenstollner gång efterfölgd på 427 famnars längd, med 4 a 5 famnars mägtighet, förande en rosenfärgad fältspat med silfverfahlerz. Alla desse gångar stryka uti Saxum metalliferum, i Norr och Söder, samt hafva deras stupning ifrån Wäster til Öster.
      Åtskillige Sachsiske malmfält äro ej mindre betydande. Gångarne vid Andreasberg, som föra både koppar- och ädla silfvermalmer, behålla sin sträckning i fält på 1000 famnars längd samt hinna stundom til 300 famnars djup och därutöfver. Marienbergs ädla gångar, som föra glaserz, roth- och weisgülden, af några tums och understundom af ½ til 1 famns mägtighet, äro hufvudgångar, som stryka minst 1000 famnar i fält, fast malmerne där brytas njur- och körtelvis. Detta, och hvad mera härförut är anfördt, kan närmare ses af Hr. VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 44, 151, 177, 183, 195 och 198; samt CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 154 och 329.
      Uti Böhmen behålla malmgångarne sin mägtighet på ansenligaste djup. Andreasgång vid Joachimsthal har på 350 famnars lodrätt djup fortfarit med lika ädelhet. På detta ställe förändra sig de nästgränsande gneisbergen til en grå glimrig qvartsblandad lerskiffer, som på djupet blifver mera svart, mindre glimrig och mera lerartad. Gångarne stryka här Öster och Wäster samt undergå ingen rubbning, hvarken uti deras strykning eller fallande. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 55, 62.
      Ibland vidsträckta gångar förtjenar ock med största rätt at nämnas den så kallade Irrgang uti Böhmen och Saazerkrets, som består af järnmalm och stryker i Nordväst och Sudost, visst 3 mils väg, til Annaberg uti Sachsen, samt arbetas på järn af åtskilliga bolag, merendels uti granitberg, hvilken bergart, ofta med skörl inblandad, utgör liggande, men skiffer hängande vägg, i hvilken händelse gången förhåller sig ädlast. Så snart denne gång uti sin strykning kommer uti gränsskillnaden, där den på graniten öfverliggande skiffern vidtager, blifver den förra stenarten hängandne och den senare liggande vägg. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 96.
      Gelliwari järnmalmsgång, af 3 a 400 famnars bredd, uti Luleå lappmark, lärer dock, åtminstone uti mägtighet, öfvergå den Böhmiska. Se ordetGångberg.
      De öfrige hufvudsakelige omständigheter, som vid gångar äro at i akttaga, finnas anförde under orden Afskärning, Kastning, Förädling, Förtryckning, Malmfall, Mägtighet, Ramling, Svängning, Korsning, Drum, Salband, Gångart, Gångsten, Gångberg, Sköl, Sväfvande Gångar, Klyfte, Stockverk, Malmdjup, Malmletare, m.fl.

Gångart (Gangart) kallas den bergart, som håller sig närmast intil malmen och merendels förädlar densamma, samt utgör sällan hela gångens fyllnad.
      Gångarten äro i synnerhet de mera ädle och finare bergarter, såsom fet qvarts, kalkspat, gipsspat, flussspat, tungspat, Phengit eller smectis, zeolith m.m., hvaruti malmer och metaller tyckas i synnerhet vara tilkomne. Dock tages ofta namnet Gångart för det samma som Gångsten.
      Af Herr FERBERS uptecknade mångfaldiga grufvebefaringar, vid utländska bergverken, kan den bästa uplysning hämtas om de mäst förefallande gångarter, som äro ädlare malmer följaktige, och hvarutaf åtskillige exempel i synnerhet förtjena nämnas.
      A) Vid Schemniz uti Pacherstollen, där rika guldhaltige malmer, jemte rothgülden, glaserz, blyglanser m.m. brytas, bestå gångarterne: a) af en blodröd och stundom lefverfärgad gyldisk Zinnopel, antingen flinthård, eller vek som bolus, liknande glaskopf. b) En fet Qvarts, dels klar och dels ogenomskinlig, med många drushål. c) Kalkspat, med oändeligt många förändringar uti crystallisationer. d) Gipsspat af åtskilliga skapnader. e) Blå eller svartgrå Stenlera.
      B) Uti en annan grufva hafva gångarterne funnits vara af följande förändringar, nemligen: tät och hvit, dels ock drusig, poreus och med gul järnochra genomdragen Qvarts - Hård tärningsartad Kalkspat - En fet, grön och blåaktig Letten, eller lera, stundom lefverfärgad med röd järnochra - Brun järnhaltig, half stenhärdad Lera, med gedieget silfver o.s.v.
      Uti Freybergska silfvergrufvorne förefalla gångarter af mjölkfärgad Gipsspat, mörkblå Flussspat, tärningartad eller uti ådror. - Grå och hvit Stenlera, ellerLetten - Blyfärgad Guhr på gneis, eller på gångarterne, lofvar förädling. Dylike förebud äro ock en röd Sinter, med åtskilliga jordarter, Bräune, eller järnochra, o.s.v., hvarvid rika silfvermalmer och hvarjehanda mineralier af Blende, Koboltm.fl. medfölja. Den allmännaste gångarten i dessa grufvor består af drusigQvarts, hvarvid gångsten af gneis stundom utskjuter, jemte en hård svart stenlera. Härstädes infaller äfven en hvit kalksten uti gångar. Granater finnas ofta uti gneisen. Hvit spatformig järnmalm är ej heller sällsynt. Vid Marienbergska bergverken förefalla merendels samma gångarter, och i synnerhet en carneolfärgad gipsspat, jemte flussspater.
      C) Vid Altenbergiska tenngrufvorne består gångarten uti malmstocken mäst af Qvarts, jemte hvita och röda stenhärdade Leror och stenmärgel, närmast malmen, som består af zwitter och zinngraupen. Därvid följa åtskillige andre arter, såsom arsenikalisk Kies, Blyerts uti qvarts m.m., sällan Flussspatoch Kalkspat Rauchtopaser, Blende, Skörl med skiftande färgor, anlupen järnmalm, Eisenman m.m.
      D) Vid Zinnwald äro gångarterne uti de sväfvande gångarne, jemte zwittern, merendels af ofvannämde arter, allenast med den skilnad at Glimmer af åtskilliga förändringar här är mera allmän.
      E) Vid Zweybrückiska cinnober-grufvorne bestå gångarterne i synnerhet af: en hvit eller grå fet lera - Dylik stenhärdad Lera - En hvit eller grå lös Hälleflinta (Hornstein) - qvartsblandad stenlera af samma färg - Grå lerartad fin Sandsten - Röd järnlera, eller Bolus, samt en gul eller brun järnochra, hvilka senare arter äro med cinnobern mäst följaktige - Tät jaspisartad järnmalm, eller med järn rödfärgad qvartsig Sandsten, ofta med cinnober genomdragen - Hvit Qvarts, Kalkspat, Gipsspat, Svafvelkies, svart arsenikalisk jord, samt svartbrun, slaggartad järnmalm. Merendels lika gångarter förefalla äfven vid Mörsfeldiska qvicksilfvergrufvorne uti Chur-Phalz.
      F) Uti qvicksilfvergrufvorne vid Idria äro gångarterne: a) En grå och svartKalksten. b) Stenleror af åtskilliga färgor, merendels järnhaltige och skifferartade, oftast svarta och veka. De innehålla ifrån 8 til 30 procent qvicksilfver, jemte synlig instänkt cinnober. c) Stenkolsartad skiffer. d)Kalkspatsdruser, gipsdruser, svafvelkies, m.m.
      G) Uti några svenska koppargrufvor, såsom vid Athvidaberg, Garpenberg, Riddarhyttan, Stripåsen m.fl. består Gångarten merendels af qvarts, stundom ren och stundom skimmerblandad, då Gångsten, som intager hela gångens mägtighet, kan vara grofva hornbergsarter med skimmer, hornblende och qvartsblandadt grofskifrigt stengryte m.m. Då flussspat, jemte qvarts, infinner sig, plägar malmen vara rikast. Fina speckstenar och sådig asbest, såsom vid Mårtanberg och Wästanfors koppargrufvor, pläga ock vara malmgifvande gångarter.
      H) Vid andra grufvor, såsom vid stora och nya Kopparbergen m.fl., finnes malmen spridd uti sjelfva gångsten, som vid den förra består af et vresigt skimmerblandadt hornberg och uti den senare merendels af skimmer och grofstråligt hornblende, som där Korsberg kallas, utan at någon viss gångart kan angifvas, om icke det at den rikaste kopparmalmen finnes, där qvartsen infaller.
      I) På lika sätt förhålla sig andre grufvor, där gångsten består af kalk, såsom vid Sala silfvergrufva och många flera, där gångarten allenast kan vara en liten förändring uti kalksten.
      K) Vid Kungsbergs silfvergrufvor uti Norige yppar sig uti de ädlare gångar, eller uti Gangerne, där de af erzfallen genomskäras (Se ordet Gång) en gångart af Tungspat, som där får namn af Fallart och medförer gemenligen fyndighet, eller rika silfvermalmer. Denne fallart liknar til färg, utseende och spatgrynig sammansättning, aldeles en grå kalksten, men äger dubbelt större specifique tyngd, eller lika med tungspat. - Gäser intet med skedvatten, hvarken bränd, eller obränd. - Smälter med borax, likasom gips, til hvitt opakt glas. - Med kolstybbe starkt calcinerad gifver lukt af hepar sulphuris och tyckes således vara en verkelig Tungspat.
      Vid Johanngeorgenstadt brytes kobolt förnemligast vid den uti gångarne infallande Qvartsen, som äfven hålles för koboltens matrix.

Gångberg kallas sådane fasta berg, hvaruti visa sig mer eller mindre ordentelige, til någon viss längd och bredd strykande gångar, eller ränder, af andra arter än de, som utgöra hela berget, til skilnad ifrån flolägrige ellerFlötsberg, där olika bergslag ligga uti vissa hvarf, eller floar, såsom lemning af stora öfversvämningar.
      Uti allmänhet gifves väl föga något berg, eller allmän bergart, som icke förer några gångar, eller igenläkte sprickor, af annan bergart än den allmänna. Således finnes, til exempel, uti mäst alla våra gråbergshällar, eller granitberg, ofyndige gångar, som äro fylde med qvarts, hvit fältspatsråda, skimmer, hornblende, skörlberg, järnbinda m.m.; men då med gångberg förstås sådane berg, hvaruti malmförande gångar vanligast finnas, kunna våra gråberg däribland ej uptagas uti första rummet, emedan däruti, utom järnmalmer, sällan ädlare arter äro at anträffa. Af tyska bergsmän räknas, efter utvärtes anseende, egenteligen fem slags bergarter, som pläga innehålla malmförande gångar, såsom:
      1:o. Skifferartade, eller skifrige, hvilka merendels bestå af svarta, grå, blåaktige, eller bruna råstfärgade stenhärdade leror, som kunna skafvas med stål, kännas feta, eller hala, blandade med qvarts, skimmer, kattguld, eller kattsilfver.
      2:o. Sandartigt Gryte, ljusgrått, stundom blandadt med svart järnglimmer, eller skimmer, antingen tätt, eller grofskifrigt uti brottet: kännes sträft och gifver föga eld emot stål, samt räknas til eldfasta ställstensarter. Se Gneis.
      3:o. Hälleflinta (Hornstein) af åtskillig art, merendels svart, grå eller gulbrun, gifver eld emot stål, faller sällan skifrig, merendels vid sönderslagning uti oviss skapnad, med skarpa kanter, i brottet glatt utan märkeliga korn: är dock ofta inblandad med skimmer och hornbergsarter. Gångar uti denna hälleart hålla sig merendels beständige, men sällan mägtige.
      4:o. Kalkberg och kalkartad sten, hvit, grå, eller blåaktig, af spatfjälligt brott: svartnar merendels i luft och eld: är af medelmåttig hårdhet, men ger dock ej eld emot stål: förer väl ofta mägtiga malmgångar, men merendels drummer och körtelverk.
      5:o. Blandade berg af dessa fyra stenarter äro af flera förändringar, än at de med utvärtes kännemärken kunna beskrifvas. Emedlertid utgöra desse hällearter på många orter gångberg, eller malmförande bergstracter(Erzgebürge). Til malmförande bergarter räknas vid Sachsiska bergverken i synnerhet den så kallade Kneus, eller Gneis, hvaruti de fleste silfververk därstädes finnas. Se ordet Gneis. Vid Schemniz och Kremniz, så väl som alla bergverk i neder-Ungern och på åtskilliga ställen i Siebenbürgen, äro alla gångberg, hvaruti ädla gångar stryka, af en blandad stenart, bestående uti en stenhärdad lera med inblandad kiseljord, til färgen gråblå, tät, grofbladig, men ej skifrig, som af Herr VON BORN blifvit kallad Saxum metalliferum. Se detta ord. Vid Kapnik i Siebenbürgen är emellertid malmförande och andra berg den skilnad i akttagen, at hällearten uti de förra är en hvit lerartad och fast stenart, som aldeles liknar saxum metalliferum och ej skiljer sig därifrån uti annat än genom inblandade fläckar af hvit stenmergel, men alla ofyndige berg därmot bestå af en blåaktig trapp, som föga eldar emot stål. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 151
      Herr HAIDINGER, uti dess uplysande afhandling om allmänna bergarter, införd uti andra årgångens andra qvartal af Herr HofR. VON BORNSPhysicalische Arbeiten, räknar malmförande gångberg til de senare tilkomne berg, eller Montes secundarii, såsom merendels flackländige och liggande öfver grundbergen. Som desse bergarters hufvudsakelige kännemärke anses: at deras mästa och största beståndsdel är Lera, samt at de alltid, mer eller mindre, hafva et skifrigt anseende. Uti denna förnemsta beståndsdel, leran, äro mäst altid Qvarts och Glimmer inblandade, och det med mångfaldiga förändringar uti mängd, läge, färg och utseende.
      Härmed är dock intet afgjordt, at alla berg af skifriga arter skola innehålla malmgångar. Skifferbergen, til exempel, vid en del Ungerska bergverk, innehålla väl ädla kopparmalms-gångar; men uti Bannatiska bergen är skiffern ofyndig, eller til malmgångar odugelig, undantagande at några enda daggångar, eller så kallade Rasenläufer, däruti finnas. Däremot stryka gångarne därstädes uti den öfver skifferberget liggande kalksten, och hålla sig vid en därintil stötande trappsköl. Uti Tyrolen måste ock ädla gångar hälst sökas uti kalk. Våra svenske silfvermalmsgångar, eller malmfall af blyglanser, visa sig ock mäst uti kalkberg, såsom uti Östra grufvorne vid Hällefors, men uti Wästra fältet därstädes stryka de uti hälleflinta: vid Sala och uti Svartberget: vid Wäster Silfbergs grufvor, hvarest blyglanserne stå uti en fattig stahlstein, eller järnhaltigt kalkberg.
      Hällearten, omkring det vidlöftiga kopparmalms- och svafvelkies stockverket, uti stora Kopparbergs grufva är väl merendels jordtäckt, men visar sig dock bestå af röd fältspatsråda med hornblende och grof skimmer, hvaremot gångarten merendels är en vresig och seg hornskiffer. Malmfallen vid Athvidaberg äro mästadels träffade uti röda fältspatsrådande berg; men för öfrigit är hällearten vid åtskilliga kopparverk här i riket, såsom vid Garpenberg, Tunaberg, Orijerfwi i Finland m.fl., funnen vara en skimmerblandad qvarts, eller ställstensart. Rikare kopparmalmer, til exempel Kopparlazur, uti en mild grönaktig hornskiffer, har förefallit vid Wästanfors, och kupferglaser så väl uti kalkberg, som uti feta och eldfasta tälgstensarter, o.s.v. Flera exempel tillåter ej rummet anföra.
      Flolägrige eller flötsberg förklaras under ordet Flötser.
      Ehuru Granit sällan är malmförande, gifvas likväl åtskillige malmgångar uti granitberg. Vid Scharfenberg i Sachsen finnas däruti silfvermalmsgångar, som föra weisgülden, silfverfahlerz samt grof- och småtärnig blyglans, jemte kies och blende. På lika sätt stryker en mägtig gång af kopparmalm och kies uti det stora granitberget Schreiberhau i Schlesien. Men i synnerhet träffas, på några ställen i Sachsen och Böhmen, tennförande stockverk och gångar uti granit. Vid Altenberg, i Sachsen, utgör graniten hufvudsakeligen detta mägtiga tennbergets hälleart, så väl omkring stockverket, som för de omliggande bergen. Det bör dock märkas at granitberget härstädes består af något mildare art än våra svenske gråberg, och at den eljest jämna blandningen af qvarts, skimmer och fältspat, visar sig här mera föränderlig, så at på det ena stället fältspaten och på et annat glimmern, eller qvartsen, behåller öfverhand.
      Uti Greyersberg, i Sachsen, stryka parallele tennmalmsgångar uti et stockverk af granit. Vid tenngrufvorne på Zinnwald är merendels samma hälleart rådande. Uti några malmförande berg, vid Johanngeorgenstadt, träffas granit på djupet under skiffern, hvarvid är i akttagit at en malmgång, som däruti fortfarit och förut uti skiffern varit silfverförande, uti graniten allenast medförde tenn- och järnmalmer. Stockverket vid Schlackenwald uti Böhmen, hvaruti tennmalmer brytas, består äfven af granit, som utom dess, i detta rike, utgör flera tennförande gångbergs hälleart. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd.s. 58, 133, 192, 253, och dess Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 93, 108, samt ordet Stockverk. - Således kunna granitbergen ifrån malmförande ej aldeles uteslutas, i synnerhet där qvarts, eller kalksten utgör förnemsta gångarten, eller där fältspaten undergådt någon förvittring.

      Hällearten för den mägtiga silfvermalmsgången uti Östra Silfberget består af en ljusgrå hälleflinta, med inblandade skimmer- och hornbergsarter. Gångarten är en mjölkfärgad skifrig qvarts med skimmer, hvaruti blyglansen håller sig mäst vid en härigenom strykande mägtig trappsköl. Med blyglansen följer äfven ömnig svafvelkies.
      Vår Svenska Fjellbygd saknar ej heller malmförande gångberg, eller malmtracter, dels uti Jemtländska fjellen, som under ordet Berg redan är nämdt, dels ock uti Piteå Lappmark, såsom: Nasafjells silfvergrufvor, hvarest allmänna hällesten är af en skarp hornbindig art och innehåller en crystlalskärfvig qvartsgång, eller stock, om några hundrade alnars mägtighet och flera hundrade famnars längd, som vid dess liggande sida förer groftärnig blyglans. Af ungerfär lika beskaffenhet skola ock Kiedkewari och Alkewarisilfvergrufvor vara.
      Gelliwari järnmalmsberg i Luleå Lappmark lärer vara den största malmgång i hela verlden, som, med 3 a 400 famnars mägtighet, sträcker sig flera fjerdingsväg uti längden och består af idel svartblå rik järnmalm utan gångart.
      Fjellbergen Kerenuwaru och Lousowaru, allenast skilde med en dal ifrån hvarandra, bestå hel och hållne af järnmalm. De kallas nu Konung FREDRIKS och Drottning ELEONORAS berg.
      Swappawari  malmtract innehåller tvenne betydande malmfält, det ena af rikaste lazur och kopparmalm, det andra af rik och mägtig järnmalm, stötande omedelbart til hvarandra.
      Junosuando järnmalmsfält är ej mindre bekant för en rik och magnetisk järnmalm.
      Gångberg af så hög belägenhet nämnas här allenast såsom mera ovanlige, emedan malmförande berg och gångar äro merendels lågländte, Mittel- ellerSanfte Gebürge, som de kallas, hvilka kunna stöta intil de höga bergen, eller utgöra deras fot. I sådant läge träffas malmgångar under de höga Alpiska bergen och uti den skifferbädd, hvaruppå desse kalkjell äro upstaplade. Exempel häruppå gifvas åtskillige och i synnerhet vid det rika qvicksilfver-bergverket vid Idria, hvarest så väl rent qvicksilfver, som cinnober och flere dess malmarter, brytas uti en svart lerartad mägtig skifferflöts, under de förfärliga kalkbeg, som gå ända til 200 famnars högd öfver dalen. Se FERBERSBeschreibung von Idria in Mittel-Crain.
      I anseende til läget blifva dock de lågländte och långsluttande, samt ofta med våt jord betäckte bergen, de fyndigaste, äfvensom lerartade stenslag af Gneis och Saxum metalliferum utgöra de rikaste malmförande berg för ädla geschicker, hvilket af Hrr. VON BORNS och FERBERS ofta åberopade afhandlingar i synnerhet kan inhämtas. Herr GERHARD, uti dess Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, anförer äfven åtskilligt i detta ämne.

Gångspel (Gangrad, Laufrad) kallas en upfordrings-machin, hvarigenom malmen drages utur grufvor förmedelst et stort hjul, utan skoflar, liknande eljest et öfverfalls vattuhjul, allenast försedt med en botten och inuti med slåar, hvaruppå en eller två personer kunna gå och således bringa hjulet uti rörelse, då gruflinan på hjulstocken uplindas. Det går ganska långsamt, men nyttjas dock på några orter, och finnes uti AGRICOLÆ Bergbuch på flera sätt inrättadt.
      Gångspel är ock det samma som bröstvind; men så inrättadt uti en egen ställning, at det kan flyttas efter behag til stora tyngders dragande.

Gångsten kallas den bergart, hvaraf en gång, eller sköl, til största delen består, och är egenteligen gångens ofyndige gångart, til någon skilnad ifrnGångarten, som närmast följer sjelfva malmen. Merendels består gångsten af de grofvare och mera allmänna bergarter, såsom: sega Hornbergsarter, Skimmer, Segslag, Hornblende, Skörlberg, Granatberg, stenhärdade Leror, sandgrytig Qvarts, groffjällig Kalksten, m.m. Vid några Siebenbürgiska bergverk, såsom vid Nagy Banya och Kapnik, består gånsten, som utgör hela malmgången, af en rosenfärgad fältspat, hvaruti silfverfahlerz är insprängd. Flera gångar vid dessa bergverk bestå äfven af blekröd gyldisk fältspat, som tillika är med fahlerz insprängd. Ju mera röd och järnhaltig fältspaten visar sig, dess större är ock dess guldhalt. Se BergsR. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 151, 153. Fältspaten kan således ibland ädla gångstenar och arter räknas. Jämnför ordet Gångart.

Gårkoppar, Se Garkoppar.

Gårning, Se Garning.

Gårsten kallas en grof antingen grå eller röd kalkstensart, som finnes i bergen Kinnekulle, Billingen och flera, uti Wästergöthland samt uti Rättviks och Orsa Socknar i Dalarne. Denne kalksten är af en knottrig, eller knölig, flolägrig och lerblandad art, som intet kan nyttjas af stenhuggare til gålf- eller trappsten, och gifver vid bränning en grof samt nästan odugelig kalk.
      Gårsten betyder ock et löst och likasom murkigt bergslag, som hos Tyskarne får namn af Faules Gebirg. Se Fäule.

Gåsa säges vid masugnar, då en tjock och mörk rök, jemte lågan, upstiger utur pipan, af hvilken rök hällarne omkring pipan äfven svartna, som gifver tilkänna at för mycken eller illa bränd malm är upsatt, och ugnen på vägen at blifva försatt. Där mycket godartade torrstensmalmer brukas, kan dock hända at ugnen gåsar, fast med ljusare rök, utan at vara försatt.

Gåte kallas främsta kanten af mynningen, eller giman, uti en ort.

Gänseköthig Erz, eller Malm, kallas en art silfvermalm af mörkblå färg, med svarta och gulgröna samt stundom hvita fläckar. Dess grundämne är merendels antingen lös eller förstenad lera, som har sin grönaktiga fäg stundom af någon nickelhalt, men oftast af järn, eller skörlbergsart, och någon gång af koppar, då färgen är mera höggrön. Den rikaste, som fås vid Schemniz silfver- och guldgrufvor, håller emellan 6 til 800 lod på centnern, hvilket måste komma af något inblandadt gedieget hårsilfver samt af glaserz, som kan utgöra de svarta fläckarne. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 57. Stundom förstås med gänseköthig erz en blekgrön och brunaktig mergelartad gilbe, såsom vid Ehrenfriedersdorf, med hårsilfver instänkt: stundom får äfven en mild, gulgrön, litet silfverhaltig skörlbergsart detta namn.
      Herr vice Berghauptman TREBRA har insändt beskrifning på en besynnerlig art af denna malm, som af Herr Directeur SCHREBER funnits uti malmgångarne vid Allemont uti Dauphiné. Denne så kallade gänseköthige silfvermalm består egenteligen af en jordaktig kobolt, dels svart, dels med rödblythe, grön nickelkalk, gedieget silfver, stundom med litet lera och järnjordinblandad. Den svarta koboltjorden innehåller både svafvel och arsenic. De andra beståndsdelarne äro stundom til större och stundom til mindre mängd, hvaraf blythe är det minsta. Uti några stuffer af denna malm hafva visat sig rödbrune fläckar, som, efter anstält prof, befunnits vara cinnober, hvilket likväl är en mera sällsynt tilfällighet uti denna malm. - Den svarta sotande färgen tyckes hos en del vara af naturlig Æthiops, af qvicksilfver med svafvel tilkommen. Af en centner sådan svart materia har stundom kunnat erhållas ända til 20 skålpund qvicksilfver och 117 marker silfver, hvilket likväl, såsom gedieget, altid är til oviss mängd. 
      I allmänhet har uti en centner af denna gänseköthiga malmen befunnits:
      Silfver                                11 skålpund       14 unce
      Järn                                   39 -      10 -
      Kobolt                                 5 -      
      Qvicksilfver                         5 -        9 -
      Svafvelsurt vatten            12 -        8 -
      Svafvelbunden arsenic      25 -        7 -
      Se CRELLS Beyträge zu den Chemische Annalen, andra Bandets andra stycke, s. 202 och följ.

Gäsjord (Brausethon), Gäslera, eller Vesa, är en hvit, eller något rödlätt mycket moblandad fin lerart, som ej äger lerans vanliga seghet, men har den egenskapen at gärna insupa och behålla syra och vatten hos sig, hvarmed den likasom gäser och uphöjer sig, samt är uti sådant tilstånd, til någon del, elastisk, eller gungande, då på dess stelnade yta trampas, eller bultas. I anledning däraf har den med förmån blifvit nyttjad til fyllning under städstockar, uti hammarsmedjor, i stället för korsverke af unga träd, hvarmed sådane trädstockar eljest måste vanligen underbäddas. Se ordet Städstock samt Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för September månad 1781.
      När gäsjorden betäcker berghällar, kallas den Bergvesa och är då gemenligen blandad med grof sand och smått stengrus. Denne vesa är i synnerhet tjenlig til Ärilars, eller bottnars inslagning uti stora calcinerugnar, emedan den uti varman intet krymper, eller spricker, och blifver uti medelmåttig glödgningshetta ganska hård, fast och tät. Gäsjordens oskickelighet för sädesväxt är för öfrigit bekant.

Gässten, Se Zeolith.

Göra af kallas i stora Kopparbergs grufva det arbete, hvarmedelst klyfterne ränsas och man lösbryter det, som vid tilmakningar blifvit lossadt af elden.

Göra ihop är et gammalt ord vid stora Kopparberget, som betyder at inlägga en kallroste. Se Kallrostning.

Göra smått, Se Vaskning.

Göra smälta är tyska hammarsmedens mästerarbete och består däruti at, efter slutad räckning, upbryta den afsvalnade färskjärnsbuten och nedsmälta densamma på underlagde rena kol, at den nu blifver väl skild ifrån all slagg och samlad på härdbottnen til en smidig och ren järnklump, eller smälta, som sedan utbredes under hammaren och sönderhugges til 4 a 5 smältstycken, hvaraf järnstänger vidare uträckas.

Göra sågen kallas vid vallonsmide det arbete, som smältare-drängen först ensamt gör uti smältare-härden, då han bryter upp det nedsmälta järnet och makar det tilhopa, hvarefter både mästaren, eller mästersven, och drängen hjelpas åt at Rafassa, eller at än nogare, på alla sidor uti härden samt under forman, upbryta och maka tilsammans alla skingrade järnfärskor, så at de komma uti en liten hop midt för forman, hvarunder smältarens göromål är at med spettens handtering, eller skötsel, och blästerns ökande göra Smältan, eller Louppen. Se Vallonsmide.

Gös. Gösar kallas 6 til 7 alnar långa trekantige tackjärnsstycken, som stöpas af hvarje utslag vid masugnarne, at nyttjas vid vallonsmide til stångjärn, hvarvid allenast ändan af gösen inlägges uti härden och efterhand afsmältes, i det stället tysksmeden inlägger hela tackjärnsgaltar, eller stora stycken.