Bergwerkslexicon: J

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Jacinta la bella kallas af Italienare en art granat, eller rättare hyacinth, som väl har rödgul färg, men drager mäst i gult, och gifves endast orientalisk. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 340. Den kommer i nära likhet med den slags orientaliska granat, som hos Fransoser heter Vermeille och hos Italienare Giacinto Guarnaccino; hvarom ses under ordet Granat.

Jade, Pierre Divine, är en flintart, som uti hårdhet, vid slipning och emot hammare, öfvergår alla bekanta qvarts- jaspis- och flintarter. Den äkta orientaliske skall i synnerhet finnas uti America hos invånarne i Topayos, vid Amazon-strömmen, uti strödda lösa stenar.
      Jade gifves af olika färgor, såsom: Grön, mer och mindre mörk: Olivefärgad: Hvit, mjölkfärgad och grå, samt gul- och blåaktig; alla med en glänsande och likasom fet yta. Uti tunna kanter är den halfgenomskinlig och liknar i brottet stelnad olja. Specifiqua tyngden af orientalisk jade har Herr SAUSSURE af et stycke funnit vara 3,041, och af et annat allenast 2,970. Andre arter af jade, som blifvit fundne omkring Geneve och visat sig äga större hårdhet än den orientaliske, hafva uti specifique tyngd förhållit sig som 3,318, 3,327 och 3,389. Uti nejden af Geneve skall den finnas uti ganska stora block, men merendels inblandad med skörl, eller skörlspats-korn. Den emotstår bästa stålslägga och kan med största möda sönderslås. Uti stark smälthetta förlorar den alla färg och kan intet ensam smältas, utan får anseende af äkta porcellain; men de däruti inblandade skörlkorn smälta snart nog til en svart slagg och tyckas uti håligheterne litet fräta jaden, utan at efter flera timmars hetta kunna bringa den til smältning. Se dess Voyages dans les Alpes, Vol. I. pag. 83; Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. pag. 431, och Herr SAGE'S Mineralogie s. 133. Sistnämde Auctor räknar väl jade til basaltarter, i anseende til dess seghet emot hammaren, men Mineraloger äro ej ännu ense om dess rätta rum.
      Uti Turkiet göras häraf prägtige sabelfästen, i synnerhet af den gröna eller mycket mörkgröna, och utom dess hvarjehanda andra rara slipade arbeten, ehuru det hos de flesta stenslipare ännu är obekant, huru denne hårda stenart kan på så många sätt arbetas. En del slipas och infattas, eller genombårras, och bäras på kroppen, som amuleter, i den tro at de äga en antinephritisk dygd, och i anseende til denna inbillade egenskap har den fått namn af Pierre Divine. Orientalisk jade heter eljest, i anseende til dess fördelseort, Pierre des Amazones.
      En olivefärgad jade är funnen vid sjön Sommen uti Östergöthland, ganska hård emot hammare och stål samt tager skön politur, men svår at såga och slipa med smergel.
      En olivegrön jade har Hr. D'ARCET försökt uti stark smälthetta. Den har allenast förändrat färgen til gult, eller Ventre de biche, men på intet sätt smält, eller förändrat sin form, utan endast erhållit mera hårdhet, så at den sedan gifvit starkare eld emot stål än förut, hvaraf skulle kunna slutas, at den är en genom tidens längd stenhärdad specksten, eller af samma grundämne; hälst Chinesisk specksten uti färg, täthet och utvärtes anseende, fullkomligen liknar jade och skiljer sig därifrån allenast uti hårdheten, hvilken dock specksten äfven vinner genom eld.

Jagoon är en slags topas, dels klar, dels gul- eller grönaktig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1766, s. 228, och 1768, s. 60, 61, 73. Torde vara det samma som Jargon de Ceylon. Se Jargon.

Japonica Terra, Catechu, eller Terra Cimolia, är en mycket fin, brun eller purpursvart, til utseende jordartad massa, som emellan tänderne kännes ganska len och likasom kådaktig, med någon bäsk smak. Den skall hafva funnits naturlig på Japan och har för detta varit en vanlig drogue på apothequen; men af chemiska rön finnes at den icke är annat än en inkokad saft af en art palmträd. Bör dock här nämnas, såsom af äldre Auctorer räknad til jordarter.

Jargon kallas af Franska mineraloger hvarjehanda sämre ädla stenar. Således är Jargon d'Auvergne en art oäkta diamant, eller hyacinth, som genom upglödgning uti fin sand något när erhållit diamantens klarhet, fast den har mindre hårdhet. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 43. Jargon de Ceylon är en art rå, eller falsk, diamant, som faller uti korta prismer, med octaëdriska spetsar emot båda ändar, men ofta utan viss skapnad. Den gifves väl klar, men ock stundom af åtskilliga färgor, såsom gul och brunaktig. Den skall för öfrigit äga saphirens hårdhet och komma ifrån Indien. Dess tyngd emot vatten har varit som 4,416. Uti Hr. D'ARCETS porcellains-ugn har den ej kunnat smältas, utan endast glaserat sig utanpå. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II, pag. 229.

Jarkasalt, Se Bergsalt.

Jaspagat, eller Jaspisagat, Se Agat och Jaspis, 2:o, (b).

Jaspis, Petrosilex jaspideus, eller Diaspro hos Italienare, är en kisel- eller flintart, som uti brottet är något matt, eller liknar et fint torrt ler. Den ger eld emot stål, men mindre qvickt än agat, och äger ej heller fullkomligt lika hårdhet. Går vid sönderslagning uti oviss figur, men ej med så skarpa kanter som qvarts; ej heller uti concava och convexa stycken, som agat och bössflinta. Är merendels aldeles opak, eller uti tunnaste kanter föga halfgenomskinlig. Finnes sällan utan färgor, som då härröra af järn och försvinna ej under upglödgning, hvilket gemenligen händer med agatens färg. Dess specifiqua tyngd emot vatten är föränderlig, efter mer eller mindre stark färg af järnkalker. Den mörka rödbruna har befunnits som 2,951; en mera ljusröd som 2,568; en rödgul och hvitfläckig som 2,619; en matt grön Jedde d'Orient som 2,600; en grön Heliotrop som 2,700, och den lättaste af ljusgrön färg, ifrån Caspiska hafvet, som 2,060 til 1,000. Jaspisarter taga genom slipning mer och mindre hög politur, efter deras olika grader uti fin- och hårdhet, men knapt så glänsande som agaten.
      Uti strängaste porcellains-ugns hetta hafva åtskillige jaspisarter, såsom: hvit, med röda fläckar; grön, röd och hvit, enfärgad röd, Ægyptisk, samt en grön rödfläckig, på intet sätt kunnat smältas, eller vitrificeras. Deras färgor hafva allenast blifvit förändrade och merendels bruna. Den gröna färgen har uti calcination undergått föga förändring, men uti smälthetta blifvit mörkbrun. Se D'ARCETS 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 14.
      Uti eldfasthet liknarn således jaspis i det närmaste agaten och dess slägte; men en ren qvarts är dock vida mera strängsmält, eller fullkomligen eldfast uti den starkaste hetta. Agatens färgor hafva nästan alla visat sig vara flyktige uti eld, hvilket äfven röjer en hufvudsakelig skilnad ifrån jaspis. I anseende til sina grundämnen består för öfrigit jaspis af Kiseljord, förbunden med ganska järnstark Lera. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Min. pag. 88. 
      Indelningen af jaspisarter göres vanligen efter deras förändringar uti färgor, finhet och hårdhet. De orientaliske värderas högst och de Europeiske mindre.
      1:o. Af de uti Italien bekanta antiqua, eller orientaliske, jaspisarter, förtjena följande at nämnas, såsom:
      a) Diaspro sanguigno osia Heliotropio är blågrön, med blodröda fläckar instänkt. Är ganska vacker och räknas för den dyrbaraste, då den är verkeligen orientalisk.
      b) Diaspro rosso af röd enlätt färg. Minsta delen skall dock vara i sanning antique, utan den kommer merendels ifrån Barga uti Toscana och ifrån Sicilien.
      c) Diaspro giallo är gulbrun, med ljusgröna och hvita vågor ådrad.
      d) Diaspro fiorito reticellato är ganska vacker, af hvit halfgenomskinlig agatartad botten, med större och mindre mörkröda fläckar af oviss form, och äfven sådane strimor och band. Af flera små stycken sådan jaspis skola hela bordskifvor finnas sammansatte. Nu mera är den en rar antique, men ifrån Sicilien, Spanien och Constantinopel kommer äfven dylik Diaspro fiorito. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 258.
      2:o. Af Europeiska gifvas ock nästan oräknelige förändringar:
      a) Rödgul, eller rödbrun, enfärgad, dels grynig, dels ståltät och dels slaggtät, ifrån Ungern, där den får namn af Zinnopel; ifrån Sachsen, Böhmen, Norige och äfven här i riket, ifrån Långbanshytte grufva uti Wermeland, där en del är cinnober-röd som fint lack. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 63. - Uti Elfdahlen är äfven ömnig tilgång på en lefverbrun jaspis, med instänkta blekröda strimlor.
      b) Jaspagat kallas den som har en mörkfärgad jaspisbotten, med klara agatlika ofärgade ådror. Den får äfven namn af Jasponyx.
      c) Polygrammos kallades af de gamla en rödlätt jaspis med hvita strimor, eller fläckar.
      d) Bandjaspis får den heta, som visar flera färgor, uti parallela ådror strykande, antingen räta, eller ormslingrige, såsom af svart eller mörkgrå botten med dels mjölkhvita, dels rödlätta, dels gul- eller grönaktiga ådror.
      e) Ægyptisk flinta får ock räknas til jaspis. Af olika färgor finnas däruti målade liknelser af buskar, maskar, djur och deras delar samt landskaper, med mera.
      f) Blodjaspis, som varierar uti rödt ifrån purpur- rosen- blodsmink- och brunröd färg.
      g) Grön, antingen enfärgad, eller med hvita fläckar instänkt, ifrån Caspiska hafvet. En del är mörkgrön och liknar malachit. En mera matt grön är känd under namn af Jedde d'Orient.
      h) Ljus- eller Himmelsblå jaspis.
      i) Spräckliga jaspisarter äro af mångfaldiga förändringar, i anseende til färgor och fläckarnes skapnad, såsom: hvit, gul och svartspräcklig på röd grund: grönspräcklig på röd botten och äfven på gul botten, då den får namn afPanthersten.
      Förenämde arter erhållas förnemligast uti Böhmen och Schlesien, omkring Landeshüte, där gul och röd samt svart och röd träffas ganska vackar; alla merendels uti geschieber, eller lösa jordstenar. Mejsen och Sachsen äro ej heller lottlösa på dessa stenarter. I synnerhet är jaspis- och agatbrottet vid Freyberg bekant för sköna jaspisblock til hvarjehanda arbeten. Den röda jaspisarten kallas här Corallenstein för dess likhet med röd corall, men i synnerhet i afseende på dess knottriga växt. Detta brottet är ock märkvärdigt för dess sammansättning uti vågiga strata och smala gångar af åtskilliga arter, såsom Tungspat, Bergcrystaller, Amethistdruser, Qvarts, Jaspis, Calcedonsamt åter Jaspis, och detta alt uti flera omväxlingar, så at desse gångar stundom ej äro öfver ¼ och högst 1 tum mägtige. Se HENCKELS Pyritologie, s. 323 o.f.
      Uti Spanien skall det förnemsta jaspisbrottet vara vid Tortosa, där både gröna, svarta och gulspräcklige arter finnas. Den vinnes genom sprängning och kallkilning samt arbetas genom sågning, huggning och slipning med sand och smergel. Stycken af olika färgor förstå arbetarne äfven at så nätt inkitta, som voro de af naturen sammansatte. Se BergsR. ODELSTJERNAS Relation i mscr. Uti Siberien finnes et stort berg af ljus- och mörkgrön jaspis, ganska hård. Se STRAHLENBERGS Nord- und Ostliche Theil von Europa und Asia, s. 379.
      Ofta träffas här i riket, ibland klappur, små stenar af sköna jaspis-arter, men stället, hvarifrån de kommit, är obekant.

Jaspis-porcellain kallas en art Engelskt porcellain, som göres af en röd järnlera, eller bolus, hvilken blifver så hårdbränd, at den kan slipas och antager god politur. Tilverkas vid Burslem, ej långt ifrån Newcastle, i Staffordshire, hvarest det bästa glaserade stenporcellain äfven göres. Se FERBERS Oryktographie vom Derbyshire, s. 100.

Jasponyx, Se Jaspis, 2:o b).

Jedde d'Orient är en jaspis af matt och grön färg. Se Jaspis.

Jemk, Se Jämk.

Jern, Se Järn.

Jeronimus, Jeromus, eller Kilstöt, kallas vid stångjärnshamrar och andra vattuverk en stark järnstång, af 4 alnars längd, som på ena ändan är försedd med en stor, smidd, eller faststöpt järnluns, och har på andra ändan en ögla, hvarigenom sättes et rundt tvärträd. Brukas til kilars indrifvande, omkring nålarne, uti hjulstockar, och nyttjas på samma sätt som de gamlas murbräckor, i det den uphänges med en järnlina uti en hög bock, då tvenne karlar, som hålla uti tvärträdet, gifva under svängningen starka stötar med järnlunsen emot träkilen, som på storändan är försedd med en Kilring och insättes uti det hålet, hvilket förut blifvit inslagit med kiljärnet; hvarmedelst kilen, som är skapad i form af en värjeklinga, på det starkaste kan indrifvas. Vid Sala kallas den Lunsen och brukas där af träd, med en järnklump uti ändan inslagen. Se Konstredskap.

Jett-glas, Jett-Körner, eller Smältglas, kallas den glas-composition, hvarmed emaille-färgor upblandas vid emailleringar. Se Emaille och Smalta.

Jettgrytor, Se Jättgrytor.

Jocher, eller Jocker, Se Jöcher.

Jord (Erde) kallas i egentelig mening den pulverartade mineraliske kropp, som har ingen smak, är til minsta delen löslig i vatten, ej antändelig uti eld, samt utgör ämnet för alla stenarter.
      Jordarter är antingen enkle (Primitive), som intet med chemisk konst kunna vidare uplösas uti andra ämnen, och hvilka alltid hafva sina säkra kännemärken; eller ock äro de sammansatte (Derivative) med olika egenskaper, efter skiljaktiga blandningar af de enkla, samt utgöra såmedelst mer och mindre förstenade mineraliska kroppar. Herr CRONSTEDT har, uti dess Försök til mineralrikets upställning, antagit åtta sådane enkla jordarter, hvaraf Kalk- Kisel- Granat- Ler- Glimmer- Fluss- Asbest - Zeolith- och Brunstens-arter tilkommit; men Herr Prof. och Ridd. BERGMAN däremot har funnit at ej alla desse kunna anses såsom bestående af enkla grundämnen, eller jordarter, utan at en del redan äro sammansatte af de andre och at någre enklare gifvas, hvilka genom mångfaldiga rön sedan blifvit uptäckte, hvarföre af honom erkännas allenast fem primitiva jordarter, nemligen Tungspats- Kalk- Magnesie- Ler- och Kiseljord. Desse finnas aldrig uti naturen aldeles enkla, men kunna likväl genom chemiens handgrepp renas, ehuru ändå knapt så fullkomligen at icke någon smitta af främmande inblandning vidlåder. De förklaras alla under sina särskilta namn; hvarföre här endast kan anmärkas, at det lättaste medel, hvarigenom desse enkla jordarter, vid upkommen fråga, sinsemellan åtskiljas, är Vitriolsyra, i det samma syra med kalk utgör Gips, med magnesia alba Bittersalt, med lera Alun, med tungjord Tungspat, men angriper intet kiseln.
      Herr ACHARD, uti dess Analyse de quelques Pierre Precieuses, vil ej antaga flera än fyra primitiva jordarter, nemligen Kisel- Kalk- Alun- och Magnesiæ-jord, och håller före at därtil borde läggas Flussspatsjord, om ej syror gjorde den flyktig, samt påstår at Herr SCHEELE tagit den för en egen salinisk jord, ehuru Herr ACHARD säger sig hafva bevist at den är alkalisk. Häruti göres Hr. SCHEELE en orätt beskyllning, ty af dess uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771 införde rön finnes tydeligen at flussspatens grundämne, som efter distillation med vitriolsyra qvarblifver uti retorten, är Kalkjord, tilfälligtvis blandad med någon alun- eller lerjord, hvilket genom många senare försök, uti CRELLS Chemiska Annaler för år 1786, 1:sta stycket, ännu vidare bevises. Se ordet Flussspatssyra. Det är troligt at Herr ACHARD, äfvensom flera lärde uti Tyskland, tagit flussspat (Spath Fluor) för Tungspat (Spath pesant), hvilken senare innehåller, jemte vitriolsyra, en egen så kallad Tungjord, som Hr. BERGMAN räknat för den femte primitiva jordarten, vida skild ifrån flussspaten.
      Nyligen, eller 1787, har äfven Herr Professoren och Riddaren GADD genom trycket utgifvit Inledning til Stenrikets känning, hvarest uti den första utkomne stocken handlas om Jordarter. Här antagas äfven fem primitive, eller enkle, Stamjordarter, nemligen fyra af de ofvannämde, eller Kalk, Lera, Kiseljord ochMagnesia; men Tungjorden uteslutes och i dess ställe antages Mojorden (Terra Leptamnosa, eller Leptamnos) för den femte primitiva arten, hvaraf stenrikets alster kunna danas. Härvid torde dock ankomma på vidare rön, om mojorden kan gifvas så enkel, at den icke vidare kan decomponeras, eller, til äfventyrs, finnas sammansatt af lera och kiseljord. Se Mo.
      Om de fem primitiva jordarters kännemärken och om alla däraf, uti förening med hvarannan och med andra främmande ämnen, upkommande olika jord- och stenarter, samt huru desse, i afseende uppå rådande beståndsdelar, i rätt systematisk ordning böra upställas, ses i korthet af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, tryckt 1783, och ännu mera utförligt uti Herr KIRWANS Mineralogie, utgifven först på Engelska och sedan i tysk öfversättning, med tillagde anmärkningar, af Herr L. CRELL, år 1785.
      Sammansatte jordarter kunna förefalla af nästan oändeligt många förändringar, och finnas alla beskrifne under deras särskilta namn. Utomdess finnas mäst alla oädla och halfva metaller uti jordaktig form, eller uti jordarter inblandade, som då få namn af Ochra, eller metallisk jord. 
      Uti Derbyshire i England finnes en svart jord, under namn af Wad, som uti blandning med linolja, til et skålpunds vigt eller mer, efter en stund fattar eld af sig sjelf. Denne jord har af Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN blifvit försökt och funnits innehålla både magnesia nigra och blyjord. Se vidare ordet Wad.
      Jordarterne delas af äldre mineraloger uti absorberande, eller kalkartade, och uti vitrescible, eller glasartade, samt eldfaste. De absorberande äro nog kände af deras starka attraction til vatten och syror, såsom Krita, brände Kalkstenar, Snäckskal, Äggskal, Kräftstenar, Benaska, med hela det vidlöftiga kalkslägtet, som innehålla inemot hälften vatten och, så snart det uti eld är utdrifvit, draga det åter utur luften til sig.
      Glasartade hafva, fast obehörigt, de blifvit kallade, som med alkaliskt salt kunnat smältas til glas; men oblandade, såsom rena qvartser, äro de aldramäst eldfaste. Se Qvarts. Ibland dem, som räknas til eldfaste, kunna de fleste ensamt smältas til slagg, eller glas, uti vanlig hetta.

Jordbeck, Se Bergbeck.

Jordbrånad, Se Malmos.

Jordbårr är en art af nafvare, eller bårr, hvarmed icke allenast åtskillige hvarf af jordarter, utan ock af stenlager, flolägrige berg, eller flötser, kunna eftersökas, uptäckas och til deras beskaffenhet undersökas, allenast genom bårrhål af några tums vidd på flera alnar, ända til 50 a 60 famnars djup, eller något däröfver. En sådan bårr, som skall nyttjas på något betydande djup, kan icke vara handterlig af en enda järnstång, utan måste af flera stycken sammanskrufvas. Består således egenteligen af trenne delar, nemligen: 1:o, af Hufvudstycket, som kan vara omkring 1 ½ aln långt och är ofvantil försedt med en stark rund ögla, af ungefär 2 tums diameter, hvarigenom en träkafte instickes. En half aln, eller något mer under öglan, är stången omvälld med tvenne ringar, til et par tums afstånd ifrån hvarandra. Sjelfva stången är gemenligen af 1 a 1 ¼ tums fyrkant järn, som smides rundt, eller uti full åttkant. På den andra, eller nedra ändan, göres en stark ihålig hylsa, eller skrufmoder, högst af 1 ½ tums utvändig diameter. Inuti förses samma hylsa allenast med 5 a 6 starka och grofva skrufgängor. Straxt ofvan om hylsan lemnas stången på et par tums längd uti full fyrkant, eller ock smides den litet platt, om stången förut är rund, at kunna där omfattas med en järnklofve, eller nyckel, vid sammanskrufningen. 2:o. Af flera Mellanstycken, lika tjocka med hufvudstycket, til beqvämlig längd, af 5 a 6 qvarter hvardera, försedde med en stark skruf i den ena ändan, som passar uti hufvudstyckets hylsa, eller skrufmoder. På deras andra ända sitter en dylik skrufmoder, för at däruti emottaga nästa mellanstyckets skruf, så at stången på det sättet kan göras, medelst dylika mellanstycken, til hvad längd som behagas, alt efter som bårrhålets djup tiltager. Vid alla dessa stycken göres, som redan är nämdt, vid begge ändar, inemot skrufven och hylsan, fyrkanter, eller plattar, som kunna fattas med en nyckel vid sammanvridningen. 3:o. Af flera slags Understycken, Bårr-ax eller Skär, som göras allenast af 12, 15 a 18 tums längd, och få åtskilliga skapnader efter deras olika behof, såsom:
      a) Rymbårr, eller Spitsbårr. Består af en 10 a 12 tums lång järn-cylinder, af 2 ½ tums diameter, med en litet vriden spets, eller näbb, vid nedra ändan, utan någon botten, med en lång och smal öpning på en sida, men ofvantil af fast järn med skruf, hvarmed den fästes uti muttern af hufvudstycket, eller något mellanstycke; tjenande at vid omvridning därmed bårra igenom damjorden och därpå följande jordarter af grus och leror, med mera, som då fäster sig uti bemälte cylinder och kan, efter updragningen, uti den långa öpningen utränsas. Där lera ensamt förefaller, kan man betjäna sig af en sådan cylinder utan spets, eller näbb.
      b) Bergjärnet kallas et annat kortare skär af samma skapnad, som under orden Bergbårr och Bergsprängning beskrifves; antingen såsom Svalstjert, eller Mejselbårr formeradt, hvilket påskrufvas och nyttjas, då någon bergflöts, eller flolager, af kalk eller sandsten möter, hvilket då genom stötning kan genombårras.
      c) Til bårrmjölets uptagande nyttjas en annan ihålig cylinder med botten och med en smal öpning, eller springa, längsefter, hvaruti bårrmjölet kan inkomma och uphämtas, at vidare blifva undersökt til dess art och beskaffenhet, som är en angelägen omständighet, för at däraf kunna dömma hvad man på det djupet har at vänta.
      d) Om någon vattu-åder uti bårrhålet upkommer, nyttjas en dylik ihålig cylinder, som likväl är på 8 tums längd ifrån botten aldeles tät, så at vattnet kan igenom den öfra öpningen allenast inkomma och sålunda updragas, til undersökning om något salt til äfventyrs däruti kan finnas, hälst det ofta händer, at Saltsola på betydande djup uti flolägriga kalkberg visar sig.
      e) En annan mera konstig machin til vattens uphämtande beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 229.
      Vid jordbårrars nyttjande kunna följande omständigheter korteligen nämnas, såsom:
      Då bårrningen skall börjas uti lös jordmån, omgifves det rummet med en liten nedgräfven timring, eller kistning. Den första jord- eller spitsbårren skrufvas då på hufvudstycket, hvaraf längre och kortare kunna vara i förråd. Til- och upskrufningen sker med en nyckel, eller stark hake, hvarmed den fyrkantige eller platta delen in vid skrufven omfattas och vrides, under det den andre delen hålles fast, på lika sätt, med et lika styft gaffeljärn.
      Uti jord sker bårrningen med lika handlag som uti trä, i det bårren med träkafvelen omvrides alltid med, men aldrig emot solen, på det skrufningen ej må upvridas.
      Då berg- eller stenfloar möta, sker bårrningen med stötning, eller med bårrens uplyftande och hastiga nedfällande, hvarvid nyttjas en häfstång, som med en gaffel omfattar halsen emellan de på hufvudstycket nämde ringar, och kan höjas eller sänkas, efter behof, på en urgafflad kneckt, med genombårrade pinnar, til hvad distance som fordras. Under hvar stötning bör bårren litet vridas, lika som vid vanlig bergbårrning.
      När bårren kommer til några famnars djup, at den svårligen med handkraft kan uplyftas, måste därtil nyttjas en lina öfver en trissa uphängd, uti trenne öfver hålet upreste högben, då linan med ena ändan uti en hake, som påskrufvas, i stället för öfra hufvudstycket, och med andra ändan lindar sig omkring en handvindstock, som med hvef omvrides och således updrager bårren.
      Då bårren för sin längd ej kan på en gång updragas, måste det uti hålet hängande stycket fästas öfver öpningen med et starkt gaffeljärn, at det ej må nedfalla uti hålet, som vore en stor olycka, medan den öfre delen afskrufvas.
      Järnet til en sådan bårr, som skall nyttjas på flera famnars djup, bör vara af en utvald styrka och godhet, samt alla skrufvar uti en och samma skifva, äfven som muttrarne, med lika skrufbårr, ganska starke och djupe. De kunna ock förvaras med en indrillad ställskruf ifrån den betydande skadan at upvridas under arbetet. När så händer, plägar det uti hålet qvarsittande stycket likväl kunna uptagas, medelst en conisk hylsa, som i botten är försedd med en skrufmutter; men ofta låter det sig intet göra och då måste det hålet med bårrstycket öfvergifvas.
      Sådane profbårrningar kunna göras icke allenast lodrätt på djupet, utan också både horizontelt och upåt, uti väggar och tak i grufvor, med mycken nytta, vid många tilfällen, då vigtige uplysningar med minsta omkostnad  kunna erhållas.
      Jordbårrens oförlikneliga förmån, i synnerhet för stenkols samt nyttiga jord- och stenarters uptäckande, är i synnerhet känd uti England, där ovärderlige skatter med detta verktyg blifvit yppade. Den tjenar dessutom för hushållare, at lära känna jordhvarfven på deras ägor samt til brunnars upsökande m.m., äfven för byggmästare at utröna grundens beskaffenhet för svåra byggnader o.s.v., hvarvid lättare och mindre grofva jordbårrar kunna nyttjas, af 2, 3, eller 4 stycken tilhopaskrufvade. Därvid kan ock sammanfogningen ske utan skrufvar, allenast med släta tappar och splintar, men uti djupa bårrhål är denne häftning ganska osäker.
      Omständelig beskrifning med ritningar på Engelska jordbårren, och dess nyttjande, kan i synnerhet inhämtas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 224 och följ., samt uti A.F.V. GEIS Beschreibung des Berg- und Erdbohrers, tryckt 1770, aldeles lika med den i förbemälte handlingar införde beskrifning.
      Uti England äro särskilte hufvudmän med deras arbetare, hvilka sköta jordbårrs-arbetet såsom en näring, och underhålla alla härtil hörande verktyg, samt åtaga sig detta arbete, på kallelse af någon jordägare, emot vist betingadt pris för hvarje famn, eller för de första 10 famnarne, med någon påökning för de följande 10 famnar, och så vidare. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1776 s. 163.
      Om de mångfaldiga arter af jord, sten, stenkols-lager och malmförande flötser, som genom jordbårren, blifvit uptäckte och i anledning däraf med grufve-arbete belagde, samt ännu med vinning drifvas, ses vidare under orden Flötser och Stenkol.

Jordfettma, Se Berggetmma, Bergbeck och Bergolja.

Jordförtimring, Se Förtimring.

Jordfötter kallas vid masugn de 2:ne främsta hörnen af muren, som äro på ömse sidor om utslagsbröstet, nemligen Mellanfoten och den däremot svarande foten på andra sidan om bröstet, som ock Bakpelaren kallas. Se Masugnsbyggnad. Desse jordfötter timrades i fordna dagar af tjocka furuklabbar och fyldes med jord, hvaraf namnet kommit.

Jordmalmer, Flets- och Flötsmalmer (Rasensteine) kallas egenteligen sådane järnmalmer, som upgräfvas uti vissa lager, eller strata, uti jorden, och finnas i synnerhet på många orter uti Frankrike, uti Lüttiger och uti Luxemburger landet samt uti England, varande af åtskilliga färgor, röde, brune och gule, ofta uti skifrig form, eller uti rusor sammangyttrade. De innehålla merendels et kallbräckt järn til 30 a 40 procent, stundom med gallmeja inblandade.
      Järn af sådane malmer är i synnerhet tjenligt til gjuterier för ammunition och stålgrytor. De smältas vanligen på masugnar, eller ock på smärre blästerugnar, utan föregående rostning, då allenast lös jord och sand förut med vatten aftvättas; och äro af samma beskaffenhet som våra svenske Sjö- ochMyrmalmer. Se dessa ord.
      På ön Ceylon skall finnas en sådan järnmalm, inspäckad med jord och lera, stundom nog djupt under jorden. Den smältes vid eld för bläster af tvenne pustar. Slaggen frånskiljes med därtil gjorde tänger och den smälte massan gjutes uti en af lera gjord form, renas sedan vidare och smides til smärre behofver. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 70.
      Til jordmalmer kan ock räknas en gul, brun och stundom ocherartad fattig järnmalm, som vid några tyska bergverk, på Harz, uti Thuringen och flerestädes, är bekant under namn af Kuhriem och brukas såsom fluss för rikare malmer.

Jordmerg, Se Mergel.

Jordrymning kallas den gräfning, som vid nya malmstreks, eller grufvors uptagande, måste göras genom jorden, som betäcker malmer, och til dess man kommer på fast klyft, eller på malmberget, hvilket ofta med en eller flera famnars djup jord kan vara öfvertäckt.

Jordskrifning heter vid stora Kopparbergs-grufva den betalning, som gifves för jordrymningar uti grufvan, eller arbeten uti jordras, och består uti assignation på paren, eller fjerdeparts-ägarne hvilken assignation underskrifves af 3 Stigare och 1 Geschvorner. Remisser äro de assignationer, som gå in på cassorne.

Jordstenar (Feldwacke) kallas i allmänhet alla de uppå och uti jordytan strödde och löse liggande större och mindre hälle- och gråbergsarter, som tydeligen synas vara lösrifne ifrån fasta berg och icke danade på de ställen, där de ligga. De få hos bergsmän namn af Geschiebe, när de träffas uti malmförande berg, eller leda sin härkomst därifrån. Se ordet Geschiebe.
      Jordstenar finnas: a) antingen med friska brott och kanter nära intil de berg, hvarifrån de blifvit skingrade, och på lägre belägne platser; eller b) stundom til ofantelig storlek på höga berghällar; eller c) med stötte och afrundade kanter, då de kommit ifrån längre bort belägne fasta klyfter; eller ock d) sammangyttrade af åtskilliga, dels kulriga, dels kantiga stenarter, hvaraf många slags Breccia och Poudingstenar upkomma, som vittna at äfven fasta berg af dylika lösa stenar blifvit i forntiden danade och åter af någon förstöring sönderbrutne, innan sådane löse jordstenar tilkommit, hälst uti en del finnas åtskillige petrificerade hafskräk, vida ifrån de stenlager och berg, där petrificater träffas i fast häll. Exempel däruppå finnas här i riket, i synnerhet uti Rättviks Socken, i nejden af Osmunds-berget, hvarom ses ordet Geschiebe samtKongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 200, samt för 1743 s. 179, om Svuckufjell. Af dessa och många dylika observationer göres den slutsats at jordklotet måste hafva undergått mera än en förstöring.
      De lärdas åtskillige tankar om jordytans undergångne förstöringar antingen genom en, eller flera vattufloder, genom jordbäfningar, eller af vulcaner m.m., tillåter ej rummet at här anföra. Hvar och en af dessa förfärlige händelser torde väl hvar på sin ort hafva bidragit til lösa bergbrott och jordstenars tilkomst. Utom dess finner man, det sådane stenar ännu ofta lossas ifrån deras fasta klyfter genom vatten, som af regn och snö intränger uti bergens öpna sina rämnor och lossnor, hvilket sedan af påkommande starka vintrar fryser til is, som i detta tilstånd, genom sin utvidgande kraft, makar det ena stycket efter det andra ifrån den fasta hällen.

Juan blanca betyder Platina. Se detta namn.

Judennålar (Judennadeln), Aciculæ Lapideæ, äro petrificater af en snäcka, i form af smala cylindrar, stundom allenast som grofva nålar, stundom til et fingers tjocklek och däröfver. Se Belemnit.

Judestenar, Olivestenar, (Judensteine, Olivensteine) Lapides Judaici, eller Olivares, äro petrificerade taggar af sjöäplen, runda och bukige, nästan lika oliver, eller små gurkor.
      Deras namn är antagit af den anledning at de funnits uti Judæen. Olivestenar kallas de af sin likhet med oliver, och emedan de af oförfarne ofta utgifvas för petrificerade oliver. 
      At judestenar verkeligen äro taggar af sjöäplen (Echini), är nu mera så mycket vissare, sedan uti krithvarfven i Kent, vid Themsen, uti England, en til flinta petrificerad echinit blifvit funnen, på hvilken både spetsige och runda olivestenar ännu sutto på sina vårtor fästade. Häraf läres ej allenast at olivestenar äro sjöäpletaggar, utan ock at en och samma kan äga dem af olika skapnad. Se BERGMANS Verlds-Beskr. I B. s. 282. De fleste olivestenar äro ovale, eller oliveformige, räfflade efter längden, med en smal hals, likasom en stjelk, vid ena ändan, hvarmed de varit fästade vid Echinitens skal: äro ock alla mörke, eller opake, hvaruti de skilja sig ifrån Belemniter, som alltid äro släta och coniske uti spetsen, samt merendels halfgenomskinlige, af gul bernstens-färg, och tilkomne af en egen art snäckor. At Judestenar äro af kalknatur, så väl som Belemniter, är allmänt bekant.

Jämk (Janke) är en rund skifva af ler och digelsand, 3 qvarter i diameter och 3 tum tjock, med et rundt hål midtuppå. Brukas vid messingsbruken som et lock at betäcka öpningen, eller kronan, på bränugnen och at därmed jämka och moderera draget, som ock hettan uti bränugnen.
      Jämkar (Küchen), eller tunna lerkakor med större och mindre hål midtuppå, brukas äfven vid glasugnar at sätta för öpningarne, som gå in uti ugnen til krukorne.

Järn (Eisen) är en smidig hel metall af ljusgrå färg, i synnerhet känd för den egenskapen at uti sitt metalliska lynne dragas af magneten, hvaruti den lättast kännes ifrån alla andra metaller. Det är ibland dem alla den nyttigaste för menskliga behof och den allmännaste uti naturen, icke allenast uti mineral-riket, utan ingår äfven i växter och djur.
      1:o. Ehuru allmänt järn är, är dock ganska sällsynt at finna denna metall gediegen, eller uti dess smidiga metalliska form af naturen producerad, så at ock länge varit tvistadt om den uti sådant lynne någorstädes skulle gifvas.
      Af Rese-beskrifningar (se Allgemeine Reisen, Vol. II. s. 510) har väl den berättelsen länge varit bekant at på Africanska kusten, vid floden Sanaga, skall finnas ömnigt gedieget järn, hvaraf de svarta därstädes, utan vidare omgång, skola förfärdiga kettlar m.m.; men detta ansågs mindre trovärdigt, til dess Herr MARGRAF händelsevis träffat en stuff, som verkeligen innehållit gedieget och smidigt järn. Sedermera är möjeligheten af et sådant fynd ytterligare försvarad af den vidtberömde kännaren uti Natural-Historien, Herr PALLAS, som, under dess resor genom Siberien 1771, på en hög bergsrygg, vid berget Nemis, funnit en stor klump gedieget järn, af vid pass 1600 skålpunds vigt, ungefär 100 famnar ifrån en magnetgrufva. Detta järn är af drusig, hålig och poreus sammansättnng, med utstående taggar och blankt orostadt järn, som befinnes så mjukt och smidigt, at det kan böjas och hamras kalt til tunna bleck, utan at brista; men upglödgadt til hvitvarm hetta, blir skört och braknar under smidningen. Järnet uti denna massa är på ytan af svart färg, men öfverdragit likasom med en ferniss, af en glasig hinna, eller skorpa, til färgen gul, hyacinthlik och brunaktig, som förmodeligen hindrat järnets angripande af rost uti öpen luft. Någre hafva dock velat förklara detta fynd för konstens product, eller för en lemning af någon nedgången blästerugn, som på högden af berget skulle med trampbläster kunnat vara gångbar, hälst den varit nära intil en järngrufva och ej funnits under jord, eller uti berg, samt at uti smältugnar kunna finnas sådane stora massor af gedieget järn, som ock stundom äro med crystallinisk glashinna öfverdragne. Herr ILSEMANN uti Zellerfeldt yttrar sig äfven, uti bref til Herr CRELL, at denne stora järnmassa, fastän den blifvit utgifven för gediegen, har uppenbarligen varit smält och at den därpå fundne grönaktige bergart, hvilken man hållit för skörl, icke varit annat än glas. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, I Band. s. 434.
      Järnets allmänna egenskaper och kännemärken äro för öfrigit följande, såsom:
      2:o. Färgen på et rent poleradt, eller slipadt järn, är föränderlig efter dess invärtes beskaffenhet. Mörk- eller svartblått utmärker det mjukaste, och ju mera färgen faller i ljusgrått, ju mera utvisar den en hårdare art, ända intil stålet och det hårdaste gutne tackjärnet, som är mäst hvitt, eller hvitgrått.
      3:o. Uti specifiqua tyngden är det föränderligit, i anseende til olika tät- och hårdhet. Det allmännaste har förhållit sig som 7,645 och det aldrafinaste som 8,000 til vatten, eller 1,000.
      I anseende til magneten drages det starkast som är mjukast, hvilket likasom insuper den mästa magnetiska materien och är därföre tjenligast til magneters armerande, men ingalunda at däraf göra magneter, emedan det mjuka järnet nästan lika snart förlorar, som antager denna kraft.
      4:o. Vid smidning är järnet det hårdaste at emotstå hammarens verkan, då det är kalt, men så mycket mindre och nästan lika med kopparen, då det är til ljusröd eller hvit färg upglödgadt. Dess starka förbränning uti glödgning gör at det ej kan drifvas til så tunna bleck, som koppar. Af det tunnaste, som kan smidas under vattenhammare, väger en qvadratfot omkring 16 lod; men uti tråddragning går det nog långt, så at et skålpund af den finaste järntråd, som tillika varit plättad under valsar, kunnat utgöra en längd af 17,917 alnar, eller nära en svensk mil, om den varit uti en ända.
      5:o. I anseende til smidigheten förekommer järnet antingen aldeles osmidigt, under namn af Tackjärn, eller gutit järn (Se Tackjärn), eller ock smidigt, såsom stångjärn, hvilket kan vara antingen helsmidigt och godt, ellerhalfsmidigt, såsom rödbräckt, kallbräckt, rådt (Se dessa ord). Smidigheten kan tillika vara föränderlig uti mjukt och segt, mjukt och sprödt, mjukt och löst;eller hårdt och starkt, hårdt och sprödt, hårdt och segt, hårdt och yrt. Alla desse och flere järnets föränderlige lynnen komma af dess egenskap at, mer än någon annan metall, kunna antaga större eller mindre del af det bränbara ämnet, och at tillika kunna vara intimt förenadt med andra främmande ämnen.
      6:o. Det hårdaste järnet, och i synnerhet härdadt stål samt gutit eller osmält tackjärn, har tämmeligen stark klang och är ljudande nästan som en klockmetall, så at äfven en art klockspel med härdade stålskifvor kan göras.
      7:o. Utaf olika grad uti smidighet följa äfven olikheter uti seghet, at kunna böjas flere gångor, innan det brister, eller at vid en viss tjocklek kunna bära en viss tyngd, innan det afslites. Efter Herr Prof. MUSCHENBROEKS försök har en järntråd af 1/10 tums diameter kunnat bära 450 skålpund, innan den brustit, och måste således järnet äga mera seghet än någon af de andra metallerne, utom guldet, af hvilket en lika tjock tråd burit 500 skålpund, och då först brustit.
      8:o. Järnet äger ibland alla metaller den största spänstighet, så at en rak stålfjäder kan böjas til cirkelrund form och straxt återtaga sin förra räta linea. Snäckfjädrar uti ur och en god klinga visa i synnerhet prof på denna spänstighet. Järnet vinner denna egenskap genom stark och jämn kallhamring, och stålet genom en lagom härdning. Ju bättre järn och stål, ju mera spänstigt kan det göras.
      9:o. Uti hettan utvidgas väl järnet märkeligen, så at en smal järnten om 4 fots längd, allenast genom gnidning upvärmd, har blifvit 1/8:dels tum längre, och upvärmd ända til glödhetta har ökat sin längd til en god half tum, efter Herr TRIEWALDS rön; men af Herr Prof. MUSCHENBROEKS många med mycken noggranhet härutinnan anstälde försök, finnes likväl at järnet, och i synnerhet det mjukaste, blifvit genom hettan af uptände lampor mindre expanderadt än någon af de andra metallerne.
      10:o. Et poleradt, eller blankt järn, antager, under upvärmning med lindrig hetta, på ytan åtskilliga färgor, som utmärka hettans tiltagande grader i följande ordning:
      a) Vid den grad, at järnet ej kan tålas emot blotta handen, upkommer enljusgul, eller hafvergul färg (Couleur de Paille). När den tiltager börjar
      b) En brandgul, eller guldgul färg at upkomma, som med fortfarande hetta höjer sig til 
      c) Cramoisie-rödt, hvilket snart intager något blått och förvandlas
      d) Til ljus gredlin och ändteligen
      e) Til högre Purpurfärg, hvaruti det röda efterhand försvinner och 
      f) En mörkblå hög färg upkommer, som vid tiltagande varma småningom bleknar och blifver
      g) Ljusblå, hvaruti vidare
      h) Något grönt inblandas, som gör en blågrön färg, liknande hafsvatten, och då varman än längre småningom ökas, blifver ytan ändteligen aldeles färglös, fast gemenligen med någon matthet eller förlust uti glansen.
      11:o. Det hårdaste järn, eller stål, behöfver minsta grad af hetta för anlöpnings-färgornes upkomst, och ju mindre järnet är, ju starkare varma tål det, innan anlöpnings-färgen upkommer. Om denna eldgradens verkan på stålets hårdhet, se Anlöpa. Vidare, om åtskilliga märkvärdiga omständigheter vid denna hettans verkan, se Järnets Historia §. 48-52.
      12:o. Uti en viss grad af hetta behöfver järnet den längsta tid at antaga samma grad, eller mer än någon af de andra metallerne, och afsvalnar sedan långsammast, eller behåller varman längst af alla, efter Herr Grefve DE BOUFFONS rön.
      13:o. Uti glödgnings-hetta, som upkommer sedan färgskiftningen, eller anlöpningen, uphört, börjar det lysa uti mörkret och förlorar sit phlogiston på ytan samt blifver med en slagghinna betäckt, som har svart färg och får namn af Glödspån. Denne blifver desto tjockare, ju längre glödgningshettan påstår, samt ökas ifrån brun, rödbrun, röd, ljusröd och ändteligen hvit färg, ända til dess at altsammans förvandlas til en svart slagg, som vid ytterligare calcination blifver til färgen brun, sedan gredlin och ändteligen röd, efter rifning til pulver, då den får namn af Crocus martis, hvilken under calcination vinner en tilväxt i tyngden, ända til 36 och 40 procent mer än järnet förut i sitt metalliska tilstånd vägt.
      14:o. Järnkalken, eller crocus, gifver med glassats, eller med borax smält, et svart, sotbrunt, grönaktigt, eller grönt glas, alt efter som det tages til större eller mindre mängd emot glassatsen. Uti sluten smälthetta, eller uti digel, kan järnkalken åter lätt reduceras til järn, allenast med tilsatt kolstybbe, eller på stybbeshärd.
      Uti strängaste hvitvarm smälthetta börjar järnet brinna och kasta ljusa fräsande gnistror, som ej äro annat än fina ihåliga slaggpärlor af senapskorns storlek. Detta kallas svetsa, eller svissa, och kan tydeligast skönjas, då fin järnfilspån släppes småningom på en ljuslåga. Ju mjukare järnet är, ju högre eldgrad fordras, innan det sålunda börjar brinna. Således svetsar stålet starkast med mindre hetta än järn.
      15:o. Järnets förbränning förekommes genom betäckning af något öfversmält glasigt ämne. På detta sätt kan järn ligga under smält glas uti flera veckors jämn smälthetta, utan at förbrännas.
      På lika sätt, om järnet inpackas uti kolstybbe och uti väl slutit käril afhålles ifrån luftens tilkomst, lider det uti strängaste hetta ingen minskning i vigten, men förvandlas då til stål.
      16:o. Smidigt järn fordrar den aldrastarkaste hetta, näst platina, at kunna ensamt, eller utan tilsats, smältas, med bibehållande af dess smidighet, uti slutit käril, eller digel, hvarföre dess smältning i sådan händelse länge varit ansedd som omöjelig. Nu mera är dock bekant at det smidda järnet äfven kan smältas, eller bringas til flytande form, med smidighetens bibehållande, icke allenast uti de ugnar, som för gjutstål nyttjas (Se Gjutstål), utan ock i synnerhet med tilhjelp af eldsluft. Denne luftartens verkan på järnets smältning med koleld har Herr Prof. ACHARD försökt, allenast uti en liten ugn af järnbleck, försedd med et däröfver fästadt dragrör och med et halster nära vid bottnen. Då allenast 3 eller 4 upglödgade kol blifvit lagde på detta halster och elden anblåst, genom et därunder varande rör, förmedelst den uti blåsa samlade eldsluften, har hettan blifvit så stark, at en järntråd, af en half Pariser lineas diameter, hållen öfver kolen, smälte innom 2 secunder til en kula. Mera härom ses uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 2 Band, s. 473 och följ.
      Om något medel kunde påfinnas at med mindre kostnad frambringa en sådan verkande eldsluft, med tillämpning för stora smältverken, vore visserligen mycket vunnit. Emedlertid kan dock häraf anledning tagas til den kraftiga verkan, som genom saltpetter kan åstadkommas. Vid det tilfälle, til exempel, då en masugn vore försatt af för rik och färskande malm, hvaraf vanligen förorsakas järnmula omkring forman, tillika med järnfärskor uti öfverstället, som hindra kolens tilbörliga nedkomst och verkan, skulle en sådan olägenhet, hvilken stundom kan göra en olycklig blåsning, säkert kunna hjelpas på det sättet at hettan förökas med et eller annat skålpund saltpetter inblåsande uti forman, hvarefter smältningen, genom skadeliga malmers undvikande, åer kan komma i god gång. Efter anstäldt försök har äfven funnits at koksalt mycket bidragit til nedfallne malmrusors smältande uti masugnsstället.
      17:o. Uti kolstybbe kan järnet, efter förvandling til stål, lätt nog smältas, men blifver då et osmidigt tackjärn. Det samma händer, om det smältes med tilsats af alkaliska salter, eller flusser.
      18:o. Om tvenne järnstycken sättas uti smedshärden i smältnings-graden, så at de börja svetsa, eller kasta gnistror, och då med öfverströdd glasig sand bevaras ifrån afbränning samt i detta smältnings-tilstånd fogas tilsammans, fastna de tilhopa til et stycke, hvilket kallas Välla och är en egenskap, som järn och stål ensamt tilkommer, och hvaruppå hela smeds-handtverkets förnemsta göromål beror.
      19:o. Bästa smidiga järnet är det som äger alla järnets goda egenskaper uti största fullkomlighet, såsom:
      a) At det är af jämn art och, efter rensilning, visar en jämn ljusgrå färg, utan mörkare eller ljusare fläckar och utan några hårda korn.
      b) At det äger den största specifiqua tyngd, som järnet kan tilkomma.
      c) At det drages häftigt af magneten.
      d) At det är minst benägit at antaga rost i öpen luft.
      e) At det utan varma längst kan kallhamras, utan at brista.
      f) At det kan smidas både uti rödvarm och hvitvarm hetta, utan at brakna, eller rämna.
      g) At det genom vällning kan göras tätt.
      h) At det uti stång både varmt och kalt längst kan brytas på flera sätt, utan at brakna.
      i) At det efter afbrytningen visar et tågigt brott, eller et jämnt ljusgrådt, eller hvitt gry.
      k) At det efter upglödgning och afsläckning uti vatten behåller mäst lika mjukhet som förut, utan tecken til hårdare korn, eller ränder.
      l) At det uti vällhetta kastar hvita fina fräsande, men ej röda vällgnistror.
      m) At det uti stålbränning gifver et fast, hårdt och jämnt stål.
      I allmänhet kunan dock olika järnarter vara goda, då de användas til sina särskilta behof.
      20:o. Järn löses uti alla bekanta syror, men föga af rena alkaliska salter och aldeles intet uti oljor, hvaraf kopparen likväl löses.
      a) Uti luften angripes det af luftsyran, med fuktighet förenad, och förvandlas til rost, men förvaras därifrån uti en jämn, torr och tempererad luft.
      b) Under förvandlingen til rost har järnet en bindande limaktig egenskap, at sammanhäfta alla ämnen af stenarter, snäckor, träd och ben, med mera, som ligger nära därintil, hälst om någon saltaktig fuktighet tilkommer. Således om järnfil blandas med grus och sand, samt fuktas med saltlaka, eller uplöst saltpetter, förenas altsammans, under järnets uplösning til rost i öpen luft, eller under vatten, til en stenhård massa. Denne glutineusa egenskap, under uplösningen, tilkommer järnet ensamt och är det förnemsta ämne, hvaraf naturen tyckes betjena sig til oändeliga många stenarters och malmers sammanbindande i mineralriket, samt til mångfaldiga stenvandlingar och petrificationer.
      c) Uti vatten, utan luftsyra löses ej järnet, men förvandlas, småningom til et svart pulver, som får namn af Æthiops martis, och om det sker uti korkad flaska, blifver den öfverstående luften antändelig.
      d) Uti vatten med indrifven luftsyra löses järnet starkare, och luften däröfver blifver mera antändelig; men uti torr luftsyra, i tillsluten flaska, utan fuktig luft, angripes järnet inte.
      e) Uti concentrerad vitriololja löses det ej, men då denne olja är utspädd med 10dubbelt vatten til så kallad spiritus vitrioli, fordras däraf omkring 6 delar til järnets uplösning. Utur denna solution sätter sig järnet, efter behörig utdunstning, til en grön vitriol. Se Vitriol.
      Om den upstigande luften, eller ångan, under solution i denna syra, samlas uti blåsa eller annat käril, är den emot eldslåga antändelig, och så mycket specifice lättare än allmän luft, at den däruti kan uplyfta tyngder och tjena til den bekanta segelfarten i luften.
      f) Uti concentrerad, eller rökande saltpettersyra löses järnet intet; men då samma syra med dubbelt så mycket vatten är utspädd, angriper den järnet aldrahäftigast och kan däraf nästan intet mättas, emedan den deponerar en del uti kalkform, så fort nytt järn tilsättes. Järnkalk, eller calcineradt järn, löses ej i denna syra. Den luft, som vid denna uplösning upstiger, är ej antändelig. 
      g) Saltsyran ensam löser både metalliskt järn och dess kalker, samt ger antändelig luft. Aqua regis af saltpettersyra med salmiak förhåller sig mäst lika. 
      21:o. Uti alla öfriga både mineraliska, vegetabiliska och animaliska bekanta syror, uplöses metalliskt järn med mer och mindre häftighet, hvarom rummet här ej tillåter någon vidlöftighet. Det torde dock, såsom märkvärdigt, få nämnas:
      a) At sockersyran ej allenast löser metalliskt järn och dess kalk, utan ock
      b) Fäller järn med en skön citrongul färg utur dess uplösning i vitrolsyra.
      c) Sal microcosmicus fäller järnet med hvit färg utur alla uplösningar i mineraliska syror, och är denne kalk då förenad med den phosphoriska syran samt ger vid reduction et besynnerligit järn, som en tid troddes vara en egen metall, hvilken fick namn af Siderum. Se detta ord. Denne hvita kalk är märkvärdig i anseende til dess lättsmälthet och höga svarta färg uti emaille.
      22:o. Af alla rena alkalier fälles järnet utur dess solutioner i syror med föränderliga färgor, nemligen först grönaktigt, som vid luftens tilkomst förvandlas til brunt, gult eller rödgult, hvilka färgor genom calcination blifva röda uti åtskilliga förskuggningar; men af phlogisticeradt alkali, eller sådant som blifvit förenadt med det bränbara uti blod, eller andra djurrikets förbränliga delar, fälles järnet med en blå emot syror beständig färg, under namn af Berlinerblå, hvilket efter nyare uptäckter ej skall härröra af det bränbara ensamt, utan af en därhos varande fin syra. Se Berlinerblått och Blodlut.
      Järnfilspån, med lika mycket svafvel blandad och fuktad med vatten, tager hetta och utbrister ändteligen uti låga, om mängden är något betydande, men med mindre svafvel gyttrar den och rostar tilsammans til en art af blodsten, som sedan icke drages af magneten. Järnet utgör ock, jemte svafvel, grundämnet uti all svafvelkies, som stundom är så hård, at den skär glas och ger eld emot stål, som bekant är.
      24:o. Svaflet har ock på smältningsvägen starkare attraction til järnet, än til någon af de öfrige metallerne, på hvilken grund de, som med svafvel äro mineraliserade, kunna därifrån befrias med tilsatt järn.
      a) Om et hvitvarmt glödgande järn hålles emot et stycke svafvel, börjar järnet straxt lösas af svaflet och at smälta uti stora droppar, som då innehålla snart 1/3:del svafvel och kunna samlas til en nyttig crocus martis både uti medicin och för polerare.
      b) Svaflet skiljer sig dock lättare genom calcination ifrån järn, än ifrån antimonium och qvicksilfver.
      c) Svafvel, med fast alkali förenadt til en hepar, är dock på smältningsvägen järnets starkaste uplösningsmedel, som ofta kommer väl til pass vid stora skedningar, där medföljande järn skall bringas til flytning.
      25:o. Järnfilspån, småningom upsatt uti lika mycket smält saltpetter i digel, förorsakar en stark gäsning med gnistror och ändteligen en fullkomlig detonation, om hettan ökas. Den detonerade massan blir grön och, efter uplösning i vatten, ger en cramoisiefärgad lut, hvilken färg likväl snart i öpen luft förgår och järnet fäller sig med sin vanliga rostfärg, men får nu namn af Crocus Martis Zwelferi.
      26:o. Med salmiak, på våta vägen, kan järnet bringas til uplösning uti spiritus vini, som nyttjas uti medicin. På torra vägen, eller uti eld, kan järnet, med dubbelt så mycket salmiak blandadt, til ¾:delar göras flyktigt, allenast genom en enda sublimation, och tillika med salmiaken förvandlas til flores af citrongul färg, som Ens Martis, eller Flores ammoniaci martiales, kallas.
      27:o. Järn förenar sig uti smälthetta aldralättast och intimt med guld. 6 delar guld med en del järn gör en hvit blandning, som är smidig och drages starkt af magneten. Lika delar guld och järn, eller stål, gifva en något skör, men tillika mjuk blandning. Huru järnet åter kan skiljas därifrån, se Guld. Mycket järn och litet guld kunna ej utan häftigaste hetta sammansmältas.
      28:o. Järnets attraction til Platina tyckes vara mäst lika som til guldet. 4 delar tackjärn, eller stål, med en del Platina förenas, med tämmeligen lätthet, til en jämn blandning, hvilken blifver så hård at ingen Engelsk fil biter därpå, och så stark at den med största svårighet kan sönderslås. Lika delar af dessa metaller kunna svårligen förenas genom smältning til någon jämn eller intim blandning, i anseende til svårigheten at smälta platina, äfven i strängaste hetta. Magneten har stark verkan på denna blandning. Se Platina.
      29:o. Silfver, 6 delar, emot en del järn kan smältas til en efter anseende intim blandning, som är fullkomligen smidig och föga hårdare, men mera hvit än verksilfver. Den viste inga anlöpnings-färgor och kunde glödgas utan tecken til glödspån. Et litet stycke drogs af magneten nästan som rent järn. Med 3 delar tackjärn emot 4 delar silfver, uti kolstybbe smält, blefvo begge metallerne allenast starkt sammanlödde uti särskilt korn, hvarvid silfret fans smittadt af järn, så at små spånor däraf drogos med magneten; men uti järnet hade intet silfver ingått. Uti naturens verkstad kunna dock desse metaller närmare vara förenade. Herr FERBER har vid Schemniz funnit 10hörnige granatformige järncrystaller, som innehållit 100 lod silfver på centnern. Se FERBERSAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 57.
      30:o. Koppar räknas väl at hafva nära frändskap med järnet, men af lika delar sammansmälte erhålles svårligen någon intim blandning. Ungefär 12 delar tackjärn med en del koppar gaf  en ganska hård och fast composition, som svårligen kunde bräckas för slägga. 20 delar koppar emot en del tackjärn, på stybbeshärd smält, gaf en intim blandning, som förhölt sig fullkomligen smidig, med något blekröd färg. Likaledes erhöllos af 16 delar koppar emot en del tackjärn en smidig regulus, utan märkelig förändring i kopparens färg, men var hårdare emot fil och hammare. Begge desse blandningar drogos ännu starkt af magneten. Herr GERHARD har ock försökt en dylik blandning, med tilsatt fluss af flussspat med kalk, och erhållit en aldeles lika smidig composition, som skelat något i gult. Ehuru desse blandningar kunna smidas til tunna bleck, vilja de dock under rödvarma brakna. Med koppar kan järn bäst lödas och öfversmältas, som bekant är.
      Troligen består den metall-composition, som Herr BOLTON uti England nyligen säges hafva upfunnit, och hvilken skall äga mera styrka och vara mindre benägen at rosta, ej af något annat än en blandning af järn och koppar, som äger dessa egenskaper och i anseende därtil skulle vara det tjenligaste ämne til skepsbultar, med mera.
      31:o. Näst kopparen tyckes järnet lättast kunna förenas med tenn, som vid tennverken med nog skada måste rönas. Lika delar järn och tenn kunna väl smältas tilsammans, men under afsvalningen skiljer sig någon del af tennet därifrån. 8 delar bränstålspulver och en del tenn smälte med vitrum fusibile, utan afgång, til en intim blandning, som var ganska hård emot fil, men stark emot hammaren och uti brottet som finaste stål. Uti gjutning föll det väl och gaf ljud som klockgods. En del järn kan uti 16 a 18 delar tenn väl uplösas. Et sådant järnblandadt tenn äger fullkomlig smidighet och är hårdare än vanligt tenn, men förlorar ej den egenskapen at sota linne och gifva lukt af tenn. Den kan likväl brukas til förtenning på koppar, men ej på järn. Spånor af denna blandning dragas starkt af magneten. Om järn och tenns sammansmältning i olika proportioner se vidare BERGMANS Opuscula Chemica, Vol. III, s. 471. Uti smälthetta kan järnet ock incrusteras med tenn, som uti vissa arbeten kan hafva en nyttig tillämpning.
      32:o. Järn och bly uti metallisk form kunna intet sammansmältas til någon jämn blandning. Järnet finnes härvid altid uti särskilta korn, antingen öfver blyet, eller på sidan, dock merendels därmed sammanhängande, utan at den ena metallen är smittad af den andra. En ganska liten del järn kan likväl af blyet uplösas, om begge delarne uti kalkform smältas tilsammans och därunder reduceras med något fluss af bränbart ämne. Dock märkes härvid at järnet då allenast ligger i form af fina korn uti blyet inveckladt. At desse metaller ej kunna ingå någon intim förening, gifver anledning til mycken nytta uti metall-skedningen på smältningsvägen, i synnerhet vid blysmältningar, hvarvid blyet med dess innehafvande ädla metaller aldrabäst afskiljes ifrån svaflet med tilsatt järn. Blyet kan ock därmed fällas uti metallisk form utur en uplösnng af hornbly uti vatten, om en blank järnskifva i solution insättes, då blyet faller därpå i form af tunna glänsande metalliska fjäll. Se Taschenbuch für Scheidekünstler, 1784, s. 6.
      33:o. Järn med vismut förhåller sig merendels lika som med bly. Uti flera försök funnos desse metaller särskilte, men en enda blandning, bestående af 3 delar vismut med en del stål, til gryns storlek krossadt och uti stark hetta med svart fluss och glas sammansmält, gar en jämn blandning, men ej mera intim, än at vismuten uti glödgningshetta skildes därifrån och lemnade järnet som et tomt skråf. Det härvid nyttjade glaset erhöll en ganska skön höggrön smaragdfärg.
      34:o. Ibland de metaller, som svårligen med järn kunna sammansmältas, kan äfven zinken räknas, som, uti metallisk form upsatt på et nära til smältning varande tackjärn, helt och hållit förflyger. Herrar HENCKEL och CRAMER påstå at sammansmältning låter sig göra, och at däraf fås en smidig silfverlik regulus. Herr GERHARD menar at zinken förorsakar skörhet och kallbräcka; men Herrar BRANDT och BEAUMÉ neka möjligheten af dessa metallers förening. För mig har det ej heller velat lyckas annorlunda än at det järn, som med reducerande fluss blifvit bragt utur zinkmalm, eller gallmeja, funnits medföra tecken til zinkhalt; men at järnet kan med zinken på ytan betäckas, på lika sätt som med tenn, finnes af Herr MALOUIN anfördt uti Franska Memoirerne för 1742. Herr GMELIN har i synnerhet gjordt sig mycken möda at genom ganska många försök finna någon utväg til järnets sammansmältning med zink, men alla uptänkte medel och handgrepp därtil hafva varit förgäfves använde, som ses uti tredje stycket af CRELLS Chemische Annalen, 1785, s. 195 o.f.
      35:o. Uti en blandning af 2 delar koppar med en del zink kunde ändteligen 1/100:del järn insmältas. Denne blandning var dock mindre smidig än messing, men hade af järnet fått den egenskapen at anlöpa uti luften med höggul färg. Mera järn kunde intet med denna blandning förenas. Ehuru liten mängd järn häruti befans, drogos dock skafspånor af denna blandning starkt med magneten. 
      36:o. Antimonii metall, eller regulus, 28 delar, smältes med 25 delar tackjärn til en hård, men skör blandning, som drogs starkt af magneten. Tre delar regulus antimonii martialis och en del järn sammansmältes med svart fluss, glas och salt, til en hvit, skör och vek regulus, som nu intet tycktes vilja lyda magneten; men när försöket gjordes å nyo af lika blandning, allenast med den skillnad at kolstybbe brukades uti flussen, erhölls en dylik regulus, som var ganska villig at följa magneten. Samma egenskap erhöll ock den förra regulus, sedan har först blifvit allenast upglödgad uti koleld. Denne sammansmältning fordrar så stark hetta som järnet ensamt behöfver at smälta; men om antimonium crudum smältes, fordras mindre hetta, som bekant är.
      37:o. At järnet kan förenas med koboltmetallen, eller Speis, är så mycket mera bekant som kobolt aldrig erhålles utan järnhalt, hvilken svårligen kan skiljas därifrån. Märkvärdigt är at kobolt, utan arsenikalisk halt, har gifvit genom smältning uti digel et smidigt järnkorn. Se Kobolt.
      38:o. En lika nära frändskap är äfven mellan nickel och järn, så at de aldrig kunna vara hvarannan förutan. Både på kobolt och nickel visar äfven magneten den starkaste verkan. Se Nickel.
      39:o. På lika sätt är ock brunstens-metallen, eller Magnesium, alltid tilsammans med järn och kan svårligen därifrån afskiljas. Denne blandning är den enda, hvarpå magneten intet visar någon verkan, förrän den undergått upglödgning, eller calcination.
      40:o. Arseniken är ej heller obenägen at förenas med järn. 2 delar tackjärn uti bårrspån sammansmältes med en del arsenicum fixum, med tilsatt kolstybbe. Blandningen fans fördelt uti små korn, af hvilka en del voro ganska sköra och en del kunde något plättas under hammaren, innan de brusto; men alla voro ganska starkt med arsenik inblandade och lydde magnetens kraft, lika som rent järn. Detta arsenicerade järnet, calcineradt til svart pulver och smält med glassats, gaf et chrysolithfärgadt, men ingalunda blått glas. Häraf bestyrkes således intet det som berättas nyligen vara uptäckt uti Wien, nemligen at järn uti förening med arsenik skall utgöra en verkelig kobolt, hvilken med vinning skall gifva blått glas. Se Taschenbuch für Scheidekünstler, 1785, s. 202.
      41:o. Qvicksilfver är allmänt bekannt för sin egenskap at på intet sätt kunna ingå förening med järn, aldraminst på smältningsvägen. Någon liten frändskap torde dock vara dem emellan, i anledning däraf at uti amalgamér-qvarnar säges vara funnit, det qvicksilfret, efter mycken gnidning, fästat sig fläcktals på järnkorset uti löparen, som Herr BergsRådet VON ENGESTRÖM anmärkt.
      Om ren järnfilspån rifves uti glasmortel med qvicksilfver, under en tilslagen uplösning af blå kopparvitriol uti vatten, tyckes väl järnet därigenom blifva med qvicksilfver amalgameradt, men föreningen kommer allenast däraf at alla järnparticlarne blifva öfverklädde med en kopparhinna, som utur vitriolen fäller sig därpå, och hvarvid qvicksilfret straxt fäster sig, och således innehålles järnet däruti allenast inveckladt, men ingalunda uplöst, eller därmed amalgameradt.
      Med järnfilspån kan qvicksilfret renast skiljas ifrån dess mineralisation med svafvel, uti cinnobern, genom distillation.
      Vidare om järnets förhållande med de öfriga metallerne uti mångfaldiga blandningar, med tillämpning för konster och handtverk, samt metallernes skiljande därifrån, se Järnets Historia. 
      42:o. Af nyaste rön finnes järnets affinité, eller närmaste frändskap til metallerne, på smältningsvägen, vara uti följande ordning, nemligen aldrastarkast til Nickel; som föga kan därifrån befrias, därnäst til Kobolt, Magnesium, Arsenik, Koppar, Guld, Silfver, Tenn, Antimonii metall, Platina, Vismut, Bly och aldraminst til Qvicksilfver. Se Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 291.
      43:o. Järnets beståndsdelar hafva bekymrat forntidens Chemister at utleta, hvilket ansågs för aldralättast, så länge man trodde på BECHERS experiment, at järnet kunde produceras endast af gemen lera med linolja, och bestod således af en lerjord och phlogiston; men misstag däruti är längesedan uptäckt. Sedermera har ingen förr än Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN med noggranhet budit til at utreda et så svårt ämne, genom mångfaldiga försök och djupsinnig tillämpning uti däraf dragne slutsatser.
      Arsenik-metallen är den första, hvars beståndsdelar man med säkerhet funnit endast vara en egen metallisk syra, mättad med en viss mängd phlogiston. Detta har gifvit anledning at tro, det de öfrige metallers grundämne äfven torde vara en egen och hvar och en af dem särskilt tilkommande syra, förbunden med phlogiston; ehuru det senare allenast til en viss del kunnat frånskiljas. Järnhet har i sådant afseende varit så mycket svårare at undersöka, som det gifves at så mångfaldiga förändringar, hvilka alla innehålla olika mängd af det bränbara och tillika kunna vara intimt förenade med andra främmande ämnen. Ändteligen torde denne svårighet vara öfvervunnen, i det Herr LAVOISIER med visshet uppgifvit at järn, på lika sätt som arseniken och flere metaller, består af en egen syra, hvilket af Hr. HASENFRATZ sedermera med rön blifvit bestyrkt. Denne syra har kunnat uptäckas genom den dephlogisticerade luftens verkan på metallens fullkomliga calcination, i det saltpettersyra flera gångor öfver järnet blifvit afdistillerad, hvarefter en jord erhållits, som funnits bestå af en egen Syra, ehuruväl med litet järn ännu däruti uplöst. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 10:de stycket, s. 305.
      At ock tennets syra på sådant sätt kunnat utdragas, se Tenn.
      44:o. Genom några och 80 försök, med hvarjehanda sorter af järn och stål, på våta vägen, hvarvid Phlogiston reducens medelst tjenliga syror blifvit utdrifvit och afmätt, har Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN kunnat göra den allmänna slutsats, at Tackjärns-sorterne innehållit minsta delen, Stålet därnäst något mera och det smidda Järnet det mästa phlogiston.
      Detta har vår Auctor vidare sökt bestyrka med än flera försök på smältnings- eller cementations-vägen, af hvilka rön åtskillige nyttige anmärkningar kunna dragas, til uplysning om järnets egenskaper och til de främmande ämnens uptäckt, som kunna vara denna metallen följaktige.
      45:o. I anledning af den häftiga hetta, som af järnet upväckes vid dess uplösning uti saltpettersyra, har ock kunnat slutas at en god del af eldsämnet, eller materia caloris, däruti tillika måste vara inneslutit, och det uti olika mängd efter särskilta järn- och stålarters egenskaper; hvilken varma med all sorgfällighet, på gradtalet af thermometerns olika stigande, blifvit afmätt. Af de på sådant sätt anstälde försök finnes, at uti 7 särskilta tackjärns-sorter har minsta graden af hetta varit 10 och den högsta 26. De sorter, som varit fattige på phlogiston, hafva allenast hunnit til, eller något öfver den lägsta; men de med phlogiston öfverlastade, samt de kallbräckte, hafva stigit til högsta graden.
      Sex försökte stålsorter visade större grad af hetta, nemligen ingen under 37 och ingen öfver 57.
      Utaf 9 sorter smidigt järn har ingen gifvit mindre hetta än 61, och ingen mera än 68; i anledning hvaraf den slutsats kan göras, det materia caloris måtte hos tackjärn vara minst, hos stålet något mera och hos det smidda järnet aldramäst.
      46:o. Främmande ämnen hos järnet kan vara: Magnesium, Arsenik, Zink, Plumbago, Svafvelsyra och Phosphorisk Syra.
      A) Magnesium uptäcktes, om på litet upglödgad järnfilspån, uti en digel, 4 eller 5 gångor så mycket raffinerad saltpetter upsättes och, efter slutad detonation, tilses, om digelen inuti är öfverklädd med en blågrön, eller grön hinna, som gifver brunstens närvaro tilkänna. Efter detta af Herr BERGMAN upgifne prof hafva några och 20 järnsorter, merendels af Öregrunds järn, funnits brunstenshaltige. Knapt torde ock något järn finnas, som ej visar detta kännemärke på brunsten.
      B) Arseniken har ock varit misstänkt at stundom vara med vissa järnsorter förenad och förorsaka kallbräckta arten; men anstälde försök öfvertyga både at arseniken för denna egenskap oskyldigt anklagas, och at uti de malmer, som gifva kallbräckt järn, intet spår til arsenik kan bevisas. Ganska sällsynt tordet det ock vara, om något arsenikaliskt järn kan upvisas, så framt det intet är exprés tilverkadt af arsenikalisk kies, eller en med konst gjord composition.
      C) Zink, ehuru omöjelig at med konst inblanda, torde dock uti stora smältningen af zinkhaltiga järnmalmer til någon liten del kunna insinueras; men at den skulle förorsaka en kallbräckt art, är stridande emot denna metallens förhållande med järn.
      D) Blyerts (Plumbago), som til utseende samt i fjällig, hal och sotande egenskap, fullkomligen liknar den allmänt bekanta blyertsen, har funnits vara et vanligt residuum, til mer och mindre mängd, ifrån 1/10:dels ända til 6 procent, af olika järnarter, efter deras uplösning uti syror och i synnerhet uti vitriolsyra. Denne blyerts har under calcination förlorat hälften af sin tyngd, och därefter lemnat en hvit kiselartad jord. Med saltpetter detonerad har den gifvit en god del luftsyra, och således funnits äga samma beståndsdelar som allmänt blyerts, nemligen luftsyra och phlogiston, utom den medföljande kiseljorden. Huru tackjärn, som legat öfver 150 år i saltsjövatten, blifvit helt och hållit förvandladt til blyerts, se Blyerts. Huru denne förvandling äfven kan låta sig göra genom långsam calcination, uti sluten glödgningshetta, se af Järnets Historia, s. 198 och 234.
      E) Svafvelsyran anses i allmänhet såsom följaktig uti alt rödbräckt järn och såsom orsaken til denna egenskap, på den grund at sådant järn altid erhålles af de malmer, hvaruti denne syra tydeligen kan bevisas. Hos detta järn har likväl svafvelsyran, genom chemiska försök, intet kunnat uptäckas.
      47:o. Efter 273 uptecknade rön hafva järnets närmaste beståndsdelar, utom det flygtiga Phlogiston, den antändeliga luften och materia caloris, funnits som följer:

      Uti Tackjärn, på en centner,
                               minst      mäst
      Kiseljord            1,0        3,4
      Plumbago          1,0        3,3
      Magnesium        0,5      30,0
      Järn                  63,3      97,5
      Uti Stål, på en centner,
                               minst      mäst
      Kiseljord             0,3        0,9
      Plumbago           0,3        0,8
      Magnesium         0,5      30,0
      Järn                  68,3       99,0
      Smidit Järn, en centner,
                               minst             mäst
      Kiseljord           0,05              0,3
      Plumbago         0,05              0,2
      Magnesium        0,50            30,0
      Järn                 99,50            99,4
      Smidt kallbräckt, en centner,
                               minst            mäst
      Kiseljord            0,05              0,5
      Plumbago          0,05              0,4
      Magnesium        0,50              4,0
      Järn                  95,40            99,4
      Smidt rödbräckt, en centner,
      Kiseljord                   0,8        
      Plumbago                  0,7
      Magnesium                0,5
      Järn                         98,0
      Se Opuscula Chemica, Vol. III s. 84, o.f. Den på detta ställe införde afhandling, de Analysi Ferri, finnes ock på Fransyska öfversatt, med Herr GRIGNONS Noter.
      48:o. Utom de härförut nämde främmande, eller tilfälliga ämnen, torde äfven därtil få räknas den Phosphoriska Syran, som, efter Herr MEYERS rön, i synnerhet finnes uti sjö- eller myrmalmer samt är förnemsta grunden til den kallbräckta art, hvilken af dessa malmsorter vanligen erhålles. Se ordenKallbräcka och Siderum.
      49:o. At uptäcka järnets minsta närvaro, som är allmän uti alla tre naturens riken, har väl den så kallade blodluten funnits tjenligast. Men som denne dephlogisticerade alkaliska lut gemenligen sjelf medförer någon smitta af järn, så är nödigt at den ifrån sådan smitta först bör vara renad. Därom hafva ock åtskillige chemister varit sorgfällige, hvilket i synnerhet kan ses af de rön, hvartil hänvisning gifves under ordet Blodlut. Det säkraste och lättaste medlet tyckes vara: at til en sådan lut slå en stark spiritus vini. En ifrån alt järn befriadt salt ställer sig då, uti fina fjäll, til botten, samt kan genom filtrering afskiljas och sedan lösas uti distilleradt vatten, hvarmed en något gulaktig blodlut erhålles, som med ingen ren syra visar tecken til järn, men uptäcker dess närvaro, uti hvad syrlig uplösning som hälst, med blått nederslag. SeTaschenbuch für Scheidkünstler, 1786, s. 10.
      Uti mineralvatten kann järnet äfven röjas med cochenille, som uti järnfritt vatten gifver en carmoisie-röd och skön färg; men vid minsta smitta af järn blifver färgen violett. Herr CARTHEUSER anser detta profvet för säkrare än med blodlut.
      Huru järnhalten uti stenarter och malmer icke allenast på våta vägen uptäckes, utan ock utbringas i metallisk form, på smältningsvägen, ses under ordet Järnprof.
      50. Järnets nytta, antingen gutit, smidt, eller til stål förvandladt, är mera allmänt känd än at den här behöfver nämnas. Med skäl kan sägas at denne metall ensamt vore tilräckelig för alla behof uti allmänna sammanlefnaden, om ingen annan funnos. Om dess nytta uti medicin talas öfverflödigt, i synnerhet hos de äldre chemiska Auctorer. En ansenlig samling præparater af järn nämnas äfven uti Hr. Assessor SWEDENBORGS stora verk De Ferro, s. 301, o.f..
      Uti dess förstörda tilstånd, antingen uplöst, eller uti kalkform, tjenar järnet ej mindre uti mångfaldiga konster och handtverk för Järn- och Stålarbetare, Färgare, Målare, Emailleurer, Porcellains-fabriquer, Krukmakare och Glasslipare. Jämnför orden: Polerpulver, Crocus, Vitriol, Terre d'Italie, Terre verde, Berlinerblå, Ochra. Mera härom ses af Järnets Historia § 179 o.f.
      Skada är at åtskillige gula, röda, gröna och blå färgor af järn, som här i riket kunde erhållas, ändå ifrån utländska orter införskrifvas.
      51:o. De många olika färgor, som af järnet kunnat frambringas, ingå i allmänhet uti de flesta, om ej uti alla färgade, både ädla och allmännare stenarter, som kan ses under alla sådane arters särskilta namn och under ordet Järnstenar. Vid masugnar kunna färgade slagger gifva tydeliga prof, hurugröna, blå, gula och violetta färgor kunna endast af järnet upkomma.
      52:o. Til järnets œconomiska nytta bör äfven nämnas, at denne metall och dess jord i synnerhet är tjenlig för växtriket. Om man ock intet skulle medgifva, hvad åtskillige naturkunnige vilja påstå, at de allmänna gröna och flere detta rikets färgor hafva sin härkomst af järn, så är dock af förfarenhet bekant, at träd och örter aldrafrodigast trifvas på gamla grufvevarp, i synnerhet där kalkartade järnmalmer, eller sådane, som uti luften snart vittra, gifvas. Af försök är ock funnit at, där hammarsmedsslagger på åkerjord blifvit utspridde, har ömnig skörd därefter fölgt.
      53:o. Järnets goda egenskap at blifva glashårdt, och at uti finsmide kunna taga den högsta politur och glans, som liknar den finaste crystall, samt at under handteringen hvarken smutsa händer, eller gifva någon obehagelig lukt, ej heller vara hälsan skadeligt, som alla andra oädla metaller medföljer, gör järnets heder och nytta så mycket mera vidsträckt til oändeligt många, äfven prydeliga husbehofver. Slipadt och poleradt, i form af brillant, kan det tjena för juvel och mera fägna ögat än mången ädel sten, som med sin bräcklighet borde stå vida under det starka stålet. Genom prydnad af ritningar, förgyllningar, etsning och damaschering m.m., kan järnets värde än vidare förhöjas.
      Järnets egenskaper, förädrlingar och mångfaldiga nytta uti konster och handtverk, för färgerier, målare-färgor, emailler och glasflusser, m.m., finnas samlade uti Herr Prof. GMELINS Grundsäze der Technischen Chemie, ifrån § 697 til och med § 798. - Om denna metallens förarbetande, m.m., ses Hr. LAMPRECHTS Technologie, § 663-647, samt om järnmalmers tilgodogörande, m.m., § 586-594; hvarjemte förteckning finnes på de förnemsta Auctorer, som afhandlat detta ämne. Utförligast förteckning uppå alla rörande järnet utkomne större och mindre skrifter kan läsas uti en år 1782 i Berlin utgifven skrift, kallad: Versuch eines systematischen Verzeichnisses der Schriften und Abhandlungen vom Eisen &c., hvarest mer än 400 sådane afhandlingar finnas upräknade.
      Järnets oumbärlighet och oförlikneliga nytta til oändeligt många behof, samt den stora rikedom, som naturens Herre af denna metallens malmer, nästan i alla bekanta länder, öfver hela jordklotet nedlagt, har ock varit orsaken at dess årliga tilverkning stiger til en ofantelig mängd, och vida öfver hvad man skulle förmoda, om denne metallens beständighet emot förslitning endast betraktas. 
      Om någon tro skall sätts til våra gamla sagor, har väl Sverige varit det riket, hvaruti järn-tilverkningen ifrån äldsta tider, eller ifrån hedentimma, mäst blifvit idkad, och det äfven til största fullkomlighet.
      Til följe af et sammandrag öfver utskeppningen af Svenska tilverkningar, ifrån Stockholm och Götheborg, finnes at för år 1786, endast ifrån dessa tvenne metallvågar, utgått til utrikes orter 302,140 skeppund stångjärn och 36,763 skeppund uti gröfre och finare manufactur-smide samt stål. Således om härtil lägges hvad som blifvit exporteradt ifrån de andra stapelstäderne, tillika med det som upgår til inrikes behof, lärer svenska årliga tilverkningen af stångjärn kunna räknas omkring 500,000 skeppund och af den gröfre järn-förädlingen ungefär til 40,000 skeppund, oberäknadt några och 20,000 skeppund gjutgods, hvarutaf för ofvannämde år, ifrån Stockholm ensamt, blifvit utskeppadt 4,550 skeppund.
      Utskeppningen af förenämde poster finnes utsatt uti Upfostrings-Sälskapets Tidningar för år 1787, första Tertialet, N:o 21.
      Ryska rikets tilverkning af smidt järn anses at för år 1786 hafva stigit til 530,000 skeppund stapelstads-vigt, hvaraf något mer än hälften upgår til landets behof, så at utskeppningen til England, Holland och Tyska orter, stigit til vid pass 256,000 skeppund på de senast förflutne år, oberäknadt några 1000:de skeppund skär- och bandjärn, som mäst går för Engelsk räkning. Denne tilverknings mängd finnes äfven under ordet Bergverk ammärkt och tillika utsatt, huru mycket ensamt ifrån St. Petersburg och ensamt ifrån Archangel utföres.
      Frankriket är väl intet bekant för at äga de ömnigaste skogar och malmberg, men järn-tilverkningen stiger ändå, uti alla detta rikets vidsträckta provincier sammanräknad, til en ansenlig summa. Efter den kunskap, som Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM därom behagat meddela, och den underrättelse, som Herr Baron PEYROUSE upgifver uti dess: Traité sur les mines de fer & les forges du Comté de Foix, skall årligen tilverkas uti Bretagne, Dauphiné, Bourgogne, Champagne, uti Grefskapen Foix och Roussillon, samt uti Gascogne och Languedoc, ungefär 256,000 skeppund svensk stapelstads-vigt endast uti stångjärn, utom 12,400 skeppund uti stål, knipp-band- och skärjärn samt järnplåtar och bleck, så at då härtil räknas en ansenlig mängd gjutgods af grytor, canoner och krigsammunition m.m., skall hela detta rikets årliga tilverkning, vid 472 masugnar och lika många stångjärnshamrar, tillika med 15 a 20 canongjuterier, 240 vals- och skärverk samt 35 smältstålshamrar, kunna räknas til 718,000 skeppund metallvigt.
      Spanien har stora järn-tilverkningar uti flera dess provincier, men i synnerhet uti Catalonien, Arragonien, Navarra och Biscaya. Uti de tre förenade provincierne Biscaya, Guipuzcoa och Aleva, finnas 200 stångjärnshamrar. En del af järnet consumeras väl i landet, men det mästa utskeppas ifrån städerne Bilbao och St. Sebastian, så at hela utrikes exporten skall årligen kunna räknas, i det närmaste, til 92,000 skeppund metallvigt.
      Norska järn-tilverkningen kan ungefärligen skattas til 30,000 skeppund årligen.
      Ungern har däraf ej mera än til egit behof för bergverken, m.m.
      Tyskland har snart oräkneliga många järnverk uti Sachsen, Hannover, Westphalen, Lüttich och Luxemburg, Würtenberg, Schwaben, Steyermark, Kärndten, Krain, Tyrol och flerestädes. Största delen consumeras likväl innom landet, och järn utskeppas ej ifrån andra orter än Kärndten, Krain och Westphalen. Alt det järn och stål samt svartsmide, som tilverkas uti Kärndten och Krain, går mäst öfver Triest til utskeppning. Efter säker underrättelse stiger årliga tilve

Järn-förädling, eller Järn-manufactur, kallas alt det arbete, eller alla de tilverkningar, som göras af gutit eller smidt järn och, efter mer eller mindre därpå använd kostnad, uti värde öfverstiga det rå ämnet, som är Tack- ellerStångjärn.
      Den grofva, eller minsta förädling, får namn af Svartsmide, bestående af alla sådane järnvaror, som tilverkas antingen med machiner, eller för handsmide, och som til färdig köpmans-vara ej egenteligen behöfva at fullbordas med fil, slipning eller polering. Således kan äfven til den grofva järn-förädlingen räknas allehanda behofver af gutit järn, canoner, ammunition, grytor, castruller och mångfaldige arbeten för œconomie, fabriquer, chemie samt konster och handtverk. Af smidigt järn hörer til svartsmide bult- och knipjärn, plåtar och bleck, skär- och bandjärn, smält- och bränstål, alla sorter spik samt järn- och ståltråd, jemte alt smidverk, som göres för handarbete och försäljes svart, såsom yxor, lior, spadar, plåtslagare-arbete och snart sagt oändligt många slags verktyg och hus-behofver.
      Den andra slags järn-förädlingen kallas Finsmide, hvarunder förstås alla de finare järn- och stålarbeten, som ej äro säljbara förrän de genom slipning och polering fått en fin yta, hvilken visar järnets färg i sin högd. Sådant smide är uti dagligt behof mera bekant, än at det behöfver upräknas. Förädlingen kan med fin polering och subtilt arbete gå så långt at den, efter vigten räknadt, vida öfverstiger guldets värde.
      Et skålpund af det finaste stålarbete uti et fickur kan stiga til et värde af 4551 riksdaler, och et skålpund af det aldrafinaste sådant arbete skall, efter föregifvande, kunna säljas til 22000 Riksdal. Det är äfven bekant at stålbrillanter täfla med ädla stenar uti glans och öfvergå dem vida i styrka. Det är således ingen metall, som genom arbete kan högre förädlas än järnet. Jämnför Herr EKSTRÖMS Tal om Järn-förädlingen s. 10. De äldsta järn-manufacturer i riket omtalas i BÖÖKS Acad. Afhandl. kallad: Conspectus mechanicæ ferrariæ in Svecia, Upsala 1728. Vidare i detta ämne kan läsas den år 1772 utgifne afhandling om gröfre Järn- och Stålförädlingen och dess förbättrande.
      Årliga exporten til utrikes orter af svartsmide, nemligen takplåtar, spik, band- knip- och bultjärn samt stål m.m., har desse senare åren här ifrån riket varit omkring 36,000 skeppund. Se ordet Järn. Uti finsmidet och polerade arbetens förfärdigande saknas väl hos oss ingen kunskap; men brist på arbetande händer, nödige inrättningar och en qvick afsättning, hindrar derss tilväxt.

Järn-manufactur, Se Järnförädling.

Järna antingen väl, eller litet, säges om masugnar, altefter som de under blåsningen gifva mer eller mindre tackjärn om dygnet, i proportion emot kolen.

Järnband kallas vid Taberget, uti Småland och Jönköpings Höfdingedöme, de smala gångar, som föra den rikaste järnmalm. Desse gångar äro sällan öfver et qvarter mägtige och hålla sig på västra sidan af Tabergs brant uti den allmänna fattigare järnmalmen, hvaraf hela berget består. Malmen uti järnbanden är mera svart, brunaktig och glänsande: håller några och 30 procent segt och mjuk järn. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 23.

Järnbinda, Se Binda.

Järnbleck, Se Blecksmide.

Järnbranderz, Se Branderz.

Järndrus kallas en hvit järnmalm af drusig figur. Se CRONSTEDTSMineralogie s. 30. Under detta namn komma äfven drusige blodstenar.
      Uti Ungern, vid Schemniz, äro granatformige 10hörnige järncrystaller fundne, som hållit, efter berättelse, 100 lod silfver på centnern.
      Vid gallmej-brotten uti England och Sommersetshire, omkring Mendip, eller vid Sandfords Hill, finnas järnmalmsdruser af blodstensart, bestående uti 6sidiga pyramidaliska crystaller, som merendels äro tomma, eller stundom fylde med en brun eller gul ochra.
      Af blodstenar finnas i synnerhet mångfaldige druser af smala cylindriska, stalactitiska, knottriga och pipformiga skapnader.

Järnhaltige kallas de jord- sten- och bergarter, som innehålla järn, men ej til den mängd at de förtjena tilgodogöras, såsom malmer, uti smältugnar, på järn. Sådane äro ganska många, om ej de fleste, såsom alla hos oss så kalladeJärnstenar, Järnglimmer (se Eisenman), järnhaltige petrificater, jaspis, granater, kalksten, skimmer, specksten m.m.

Järnhål, Se Järnlopp.

Järnhålskrok, Se Kosskrok, Kossa.

Järnhäll kallas Trappen i Wästergöthland, då den fås i tunna hällar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1767, s. 23; 1768, s. 329. Den får ock namn af Klocksten, så snart den brytes uti hällform så hård at den klingar, då däruppå slås med hammare. Se detta ord.

Järnleror kallas lerartade järnmalmer, eller järnhaltige stenhärdade leror, som rifne gifva någon lukt af lera: draga vattnet ti lsig som vanlig torr lera, men kunna därmed icke upblötas, eller erhålla någon seghet: hårdna efter bränning uti elden och smäta uti stark hetta til svart slagg: gäsa ej med syror: äro tyngre än vanlige leror, och förhålla sig til vatten, uti specifique tyngd, som 3,000 och 3,450 til 1000, samt innehålla ifrån 10 til 40 procent järn. Gifvas af åtskilliga färgor, såsom ljusgrå, gulaktige, gulbrune, blåfläckige ifrån Wäster Silfberget, rödbrune, mörkröde, ljusgröne, ljusbrune, svarte o.s.v. De träffas här i riket merendels uti järngrufvor i små skölar, men ej til någon mängd. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754, s. 294. Utom de arter, som därstädes upräknas, torde äfven följande arter förtjena at nämnas, såsom:
      Uti Tabergs stoll i Småland brytes en ljusgrå och grönaktig järnlera uti smala ormslingrande skölar, emellan kalkspat, klotformigt anskuten, af trådig textur, liknande en alabastrit, hvars trådar divergera ifrån kärnor af brun järnrost. Rifven ger den et sådigt pulver: kan ej smältas ensamt för blåsrör, och ej heller fullkomligt med borax: delar sig uti stark hetta til fina trådar och blir svart med glänsande yta, samt drages då af magneten: fräser ej med mineralsyror, men då små stycken digereras med aqua fort, utdrages alt järnet därifrån och återstoden, som blir qvar, är hvit, opalfärgad, och hvittnar än mera uti stark hetta. Den består af en ren kiseljord uti fådig form, som är högst osmältelig per se. Den erhållne solution ger med blodlut ömnigt berlinerblå, med 15 procents järnhalt.
      Vid Stafs grufva i Södermanland och Floda Socken finnes en dylik järnlera. Sådan förefaller ock uti drushål, ibland Grangärdes Sjustjerne-malm, uti crystallinisk form, af ljusgrå färg, innehållande omkring 10 procent järn. En annan är funnen uti Lappmarken, granatformigt anskuten. Uti Kärrgrufvan i Norrberke har förefallit en gräsgrön, fet Lithomarga, som var ganska järnrik, m.m.
      Sådane mycket rika järnleror, som med förmån kunna smältas til järn på masugnar, gifvas i synnerhet ibland Englands många flötser och flolägriga arter. Vid Pontypool och Monetmane träffas, under åtskilliga omväxlande lager af jord, stenkol, förstenad lera och sandsten, en flöts, til en fots mägtighet, af brun stenhärdad, rik järnlera, hvaruti ganska ofta gifvas rena aftryck af ormbunkar och andra vegetabilier. Uti denna järnflöts (Veine-ore) infalla äfven lösa ovala klimpar, eller bållar, af sådan järnmalm, hvilka äfven föra tydeliga märken, eller intryck, af lös och flera växter. Desse njurar få där namn af Pin-ore och träffas stundom til 7 a 800 skålpunds vigt, samt äro rikare på järn änVeine-ore's lagret, hvaruti de ligga inbäddade, men äro för öfrigit af samma natur. Brukas vid masugnarne uti Pontypool, sedan den blifvit sköljd af det ifrån berget med häftighet nedströmmande vatten. Sådane Veine-ore, ellerFletsmalmer, finnas ock på flera ställen uti Monmouthshire, såsom vid Blanaven, hvarest brytes dels en gråaktig, dels brunaktig, ganska tät och tung järnlera, Roc-ore kallad, som vid Pontypools masugn anses för at gifva det segaste tackjärn ibland alla deras brukeliga malmer. Denne Roc-ore är det som knifsmeder nyttja til brynstenar och påstås gifva den finaste egg. Faller och därtil uti mycket beqvämliga qvadriska stycken. Dess järnhalt är gemenligen 40 procent.

Järnlopp, Järngång, Järnhål, Utslagshål, kallas vid masugnar den öpningen, som är vid bottnen af masugnsstället, under timpelen, uti utslagsbröstet, 5 a 6 tum bredt, emellan dammen och den ena af ställets sidstenar, hvilken öpning är med sand ensamt, eller med sand och ler igendämd, och öpnas hvar gång utslag skall göras, eller järnet skall släppas utur stället.

Järnmalm (Eisenstein) heter egenteligen all den malm, som innehåller så mycket järn at det med något öfverskott kan betala den omkostnad, hvilken til dess utbringande måste användas. Efter allmänt begrepp kallas väl Malm alla de mineralrikets alster, hvilka innehålla någon metall; men som få arter gifvas, hvaruti järnet icke är närvarande, så skulle begreppet järnmalm i sådan händelse blifva alt för vidsträckt; hvarföre, och ehuru det väl med visshet ej kan utsättas, huru mycket järn en malm bör innehålla, innan han förtjenar detta namn, men af förfarenhet likväl kan sägas at den mäst lättfångna malm, som håller mindre än 30 procent brukeligt järn, efter denna beskrifning icke kan räknas med skäl til järnmalmer, torde den häldre få rum ibland Järnstenar, eller järnhaltige stenarter, hvilka i Tyskland Eisenerze kallas.
      1:o. Järnmalmernes mineralogiske indelning, efter deras särskilta utseende och lynne, kan i synnerhet inhämtas af Herr CRONSTEDTSMineralogie §. 202, o.f. De häruti uptecknade malmarter finnas under deras särskilta namn förklarade, såsom Myrmalm, Sjömalm, Blodstensmalm, Hvit Järnmalm, Stålmalm m.fl.
      2:o. I anseende til järnmalmers fördelse-orter indelas de uti
      a) Bergmalmer (Gangsteine), hvarmed uti inskränkt ordaförstånd begripas alla de järnmalmer, som brytas uti fast klyft, med eldsättning eller sprängning, antingen uti hela berg, eller uti vissa Gångar och Stockverk.
      b) Jordmalmer, som finnas uti hopgyttrad ler- eller kalkform uti vissa hvarf, flötser, eller floar, på mer eller mindre djup under jorden, eller under flolägriga kalk- eller sandstensbäddar. Se Jordmalmer, Fletsmalmer och Järnleror.
      c) Sjömalmer, som uti hvarjehanda form uphämtas utur sjöbottnar. SeSjömalm.
      d) Myrmalmer (Rasen- eller Morensteine), som bestå af hopgyttrad järnochra och hämtas uti vissa sidländta träsk, mossar, eller myror. SeMyrmalm.
      3:o. Bergmalmerne skiljas efter utvärtes anseende med särskilta namn, som vid deras beskrifningar vanligen i akttagas, såsom:
      a) Derb kallas den, som ej medför någon synlig bergart.
      b) Til färgen gifvas de svarta, hvita, gula, svartgrå, ljusgrå, blågrå, brun-och rödaktige m.fl.
      c) I anseende til deras gry; Grofgrynige, grangrynige, fjälllige eller bladige.
      d) Grof- eller grangnistrige, då particlarne gnistra, utan at skiljas uti gryn.
      e) Ståltäte, som i brottet likna brutit stål.
      f) Slaggtäte, som i brottet likna en glasig slagg.
      g) Speglande, som uti lossnor visa spegelglans.
      h) Qvadrige, som brytes uti parallelipipeder eller rhomber.
      i) Drusformige med öpna gemenligen fyrsidiga håligheter, eller crystallartade, uti octaëdriska, eller mångkantiga korn. Jämnför Järndruser.
      k) Dufhalsefärgade (Pfauenschweifige Eisenerze), som uti luften anlöpa med höga skiftande, blå, gröna, röda och violetta färgor, samt i synnerhet träffas uti Sjustjerne-grufvan vid Grängesberget och flerestädes.
      4:o. I afseende på bergmalmernes förhållande på smältningsvägen, samt til järnets art, som däraf kan väntas, förekomma de hos bergsmän och masmätare under följande namn, såsom:
      A) Godartade, som gifva ensamt et godt järn, utan at behöfva blandning af andra arter.
      B) Rödbräckte, som medföra synliga kies- eller kopparmalmsgnistror, eller någon osynlig svafvelsyra af mycket inblandadt Hornblende, Skimmer, Grönsten, Binda, eller dylika arter, som hemligen innehålla denna syra och gifva sig vanligen tilkänna med en rostig färg på malmens yta, efter et eller annat års liggning uti öppen luft, af hvilka arter järnet blifver mer eller mindre rödbräckt. Se Rödbräcka.
      C) Kallbräckte, som gifva kallbräckt, eller så kalladt Kallskört järn. Desse äro sällsynte ibland bergmalmer och hafva föga några säkra utvärtes märken, som gifva denna egenskapen tilkänna; om icke de mycket rika, grofkornigek, dufvehalsfärgade och qvartsblandade kunna härutinnan misstänkas. Sjö- Myr-och Jordmalmer dömmas mäst alla at vara kallbräckte, uti mer eller mindre mån. Se Kallbräcka.
      D) Engående, eller Sjelfgående, som äro måtteligen rike, intimt inblandade med lättsmält tjenlig bergart, och hvilka således kunna med bästa förmån nyttjas til någon betydande mängd på masugnen, utan at behöfva någon tilsats af limsten, eller blandstens-malmer, och gifva ensamne godt järn. Desse kunna vara, i anseende til medföljande bergarters förhållande uti smältningen, antingen
      a) Hårdsmälte, som medföra kisel, qvarts, hälleflinta, eller andra trögflytande bergarter, såsom Norberg torrsten, Långbanshytte malm m.m., eller
      b) Lättsmälte, som hafva en liten del af intimt inblandad kalk, eller limsten, såsom Dannemora malm; eller grön skörl och granatberg, såsom Persbergs malm, o.s.v.
      E) Torrstensmalmer, merendels blodstensartade, af järngrå färg, som röja sin art genom det at tvenne stycken, emot hvarannan sammanrifne, gifva et mörkrödt, eller gredlinfärgadt pulver, och hafva i allmänhet en grög gång på masugnen. Dragas föga, eller intet af magneten. Gifvas likväl mer eller mindre lättsmälte, alt efter den medföljande gångartens beskaffenhet. I allmänhet kunna desse malmer ej utan svårighet brukas ensamne, i anseende til de trögsmälte bergarter, som dem merendels åtfölja, af qvarts och hälleflinta, utan fordra tilsats af lim- eller någon lättsmält qvicksten; men hafva för öfrigit ingen oart i masugnen och gifva allmänt mjuk och godt järn. Ibland några hundrade järngrufvor uti Wästra bergslagen gifves allenast en enda vid Billsjön, som förer blodstensartad torrsten uti kalkberg. Se Blodsten, Blodstensmalm.
      F) Qvicksten, eller Blandsten, kallas den malm, som smälter snart af medföljande lättsmälta bergarter, såsom hornblende, skimmer, skörlberg, granatberg, sega hornbergs-arter, järnhaltig lim- eller stahlstein m.m., som antingen af naturen äro skärande, eller medföra någon smitta af svafvelsyra, hvilken förorsakar et mer eller mindre rödbräckt järn, som ock då tillika angriper murar och medföljande bergarter. Alla desse äro antingen af mörkgrå eller svart färg, samt dragas starkt af magneten; eller ock hvita med den egenskapen at svarta i luft och eld, som Stahlstein, hvilken icke lyder magneten. Se Stålmalmoch Hvit Järnmalm. De kunna och gifvas mindre qvicka och lättsmälte, om trögare bergarter medfölja, såsom Fältspat, Qvarts, Asbest och tälgstens-arter, m.m. Den starkaste qvicksten är hvita järnmalmen, eller Stahlstein. Se vidare ordet Qvicksten.
      G) Färskande, som äro mycket derba, eller rika, til 70 a 80 procent, och således medföra föga någon synlig bergart, men dragas hel och hållne som rent järn af magneten och falla gemenligen svartgrå, slaggtäte, eller grofkornige, samt äro benägne at uti första smältningen, eller uti masugnen, sätta färskor och järnmula på forman och uti öfverstället, eller snarare gifva smidigt än flytande järn, så framt ej tilsatser göras af tjenlig fattigare malm, eller af limsten, eller annan flussart, så at därmed blifver omkring hälften af en flytande slagg, emot malmens halt.
      5:o. Järnmalmer indelas ock, i afseende på deras förhållande emot magnet, eller på deras mer och mindre magnetiska egenskap, uti
      a) Attractoriska, som af naturen äro verkeligen magneter. Dit hörerStjertmalmen. Se samma ord.
      b) Retractoriska, som hafva den egenskap at lyda magneten, såsom större delen af våra venska bergmalmer, eller ock
      c) Repellerande,  på hvilka magneten intet förmår at visa någon verkan. Sådane äro de fleste utländske och tyska arter och i synnerhet blodstensslägtet, jemte de flesta jordmalmer. - Vissa järnmalmer, såsom blodstenar och den hvita stahlstein, hvilka uti pulverform ej lyda magneten, dragas likväl däraf, om de uti små stycken läggas på et vaxadt papper, flytande på en ren vattenyta, och en stark magnet föres därtil. Se Magnet.
      6:o. Sveriges af naturen förunnade förmån at äga de ömnigaste tilgångar af välartade bergmalmer, som brytas i fast klyft, dels uti mägtiga gångar, dels uti vidsträckta körtelverk, dels ock för öpen dag uti hela berg, är den förnemsta grund til svenska järnets företräde framför det som tilverkas i andra länder, merendels af blodstens-arter, eller jordaktiga flets- och myrmalmer, m.m., hvilka sällan fortfara på något betydande djup, utan finnas antingen straxt under jordskorpan, eller allenast några famnar därunder, och erhålla längre ned föga någon förbättring, hvaremot en nästan allmän förfarenhet intygar at bergmalmerne här i riket, på djupet, tiltaga åtminstone uti godhet, om icke altid uti mängd och större halt. Sådane äro först Torrstens-malmerne, hvaraf ansenlige förråd finnas i synnerhet uti Wästra Bergslagen, såsom vid Norberg, Bitsberget, Gräsberget, Ormberget, med många flera: uti Nora och Lindes Bergslager, vid Pehrshyte- och Dahlkars-bergen m.fl. (Se Blodstensmalm): uti Stockholms Län, på Utön, och så vidare. För öfrigt träffas de merendels uti alla rikets bergslager, hvadan det ypperliga svenska torrstens-järnet, dels af mjukare, dels af styfvare art, är allmänt bekant. Desse malmer stå merendels uti mägtiga, strykande gångar.
      Uti Södermanland träffas goda bergmalmer både uti gångar och vidsträckta körtelverk.
      Af mycket välartade Qvickstens-malmer äro i synnerhet Dannemora, uti Roslagen, samt Pehrsbergs- och Normarks järngrufvor, i Wermelands bergslag, vida kände; utom en snart otalig mängd, mindre djupa, uti de öfriga flesta rikets provincier.
      Hela berg af ganska rik järnmalm visa sig ock för öpen dag, såsom vidGellivari, Swappavari och Joniswando uti Lappmarken; Grängesberget i Wäster-Bergslagen, och Taberget i Jönköpings Län. Jämnför ordet Gångberg.
      7:o. Däremot kunna ganska få utrikes länder upvisa sådane goda arter af bergmalmer. Utaf de tilgångar, som likväl på några ställen gifvas, tyckes det vidsträckta järnmalmsberget på Ön Elba (Isola d'Elba), vid Corsica, i synnerhet vara märkvärdigt. Järnmalmen brytes uti öpen dag och består til större delen af en ljusgrå järnfärgad blodstensmalm, dels ock af verkelig magnet. Uti drushål skjuter den an uti mångkantig crystallinisk form och medförer Eisenglimmer, Eisenman, hvit Amiant och Volfram, jemte röd bolus m.m. Stundom infaller marcasit och kopparkies. Stalactiter af järnochra, stundom med järnfärg, förefalla här äfven, utom många sköna druser. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 355.
      Ibland de sällsynte järnmalmer uti fast klyft kann äfven räknas en sväfvande malmgång, som finnes vid Orpes järngrufva uti Böhmen, af 30 famnars mägtighet, hvilande på et starkt lager af fjällig kalksten, hvarunder gneis åter vidtager. Malmgången är betäckt med et 7 famnars mägtigt lager af en grå, uti smala strimor glimrig, stenhärdad lera, och består af en ljusgrå, eller järnfärgad retractorisk järnmalm, aldeles liknande våra bästa svenska malmer, dels ståltät, dels ock antingen gran- eller grofgrynig, samt ger vid rifning svart pulver: är inblandad med Skörl, Granater, Volfram, Skimmer, grå Amiant samt grönaktig fols, eller sådslag, tillika med så kallad Kam, som är en på grönt stötande järnhaltig lerart. Uti denna nejden finnes ock, uti öfra jordlagret, en myckenhet stora stycken af träd och qvistar, som af järnochra äro så indränkte och petrificerade, at de utgöra en något fattig, men brukelig järnmalm. Desse och flere omständigheter tyckas intyga at denne mägtige, sväfvande järnmalmsgången tilkommit genom slamning, och under otaliga många framslutne år blifvit i sådant läge danad och sammangyttrad. Uti en stoll vid Pressniz  brytes ock den gröna af målare brukelige järnjorden, under namn afTerre Verde. Här finnes utom dess en hvit porcellains-lera, hvaraf en del är stenhärdad och af Herr BergsRådet PEITHNER blifvit beskrifven under namn afPorcellanites. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen, s. 50.
      Uti Crain, vid Neumerkel, brytes en ganska rik blodstensart, under namn afEisenglaserz, som skall hålla 84 til 86 procent järn uti litet prof. Se N. PODA'S: Versuche über die Eisensteine des Artzbergs in Ober-Steyermark, s. 102. Beskrifning öfver Steyermarkiska järnmalmerne igenfinnes uti samma afhandling, sid. 45 o.f. samt uti SCHREBERS Beschreibung der Bergwerke zu Eisenärz. Om järn- och stålmalmerne uti Schmalkalden se CANCRINIBeschreib. der vorzügl. Bergw. s. 411.
      Uti at räkna järnets närvaro uti alla tre naturens riken, finnas malmer, som förtjena at smältas, nästan öfver hela jordklotet; och utom okände tilgångar, äro de bekante redan oräknelige. Uti Herr BEAUMERS Mineralogie, ifrån sid. 433 til 452, finnes en ansenlig mängd, i synnerhet af Tysklands järnmalmer och grufvor, upräknade, tillika med åtskilliga Auctorer, som därom skrifvit. Sådane förteckningar saknas icke hos de flesta öfriga Auctorer, som afhandlat mineralogien.
      Ryska riket, tillika med Siberien, äger ansenliga tilgångar af järnmalmer, såsom i synnerhet på de vidsträckta malmfälten Ural, hvilka efter Herr Professsor PALLAS anmärkning, tilkommit genom förstöring och öfversvämning af någon stor vattuflod, och består således denne nejden af flötser, eller flolägriga arter, innom mycket höga och stora berg. Merendels finnas järnmalmerne härstädes, där flötslägrige arter stöta intil medel- eller hufvudbergen. De kunna således til större delen icke vara annat än sammangyttrade, mer och mindre stenhärdade järnleror, af rostiga, gula, ljus- och mörkbruna färgor, uti ganska stora rusor, eller fletsmalmer, inneslutande ofta främmande jord- och stenarter, uti större och mindre klumpar, samt medförande på  några ställen åtskilliga petrificater af snäckor och hafskräk. Sådane äro äfven en stor del af de Siberiska järnmalmerne. Utom jord- och fletsmalmer, til en obeskrifvelig mängd, finnas här äfven bergmalmer, liknande våra svenska, med vanlig mörkgrå järnfärg, både attractoriska och retractoriska; men merendels grynige och löse, med rostfärgade hinnor uti lossnorne, och ej sällan instänkte med kiesgnistror. Uti Siberien är ock et helt berg, Blagodath kalladt, som ej består af annat än järnmalm. Af goda bergmalmer och blodstensarter tilverkas äfven järnet vid Demidowska verken, som ock hålles för det bästa, nemligen mjuk och segt, men för öfrigit äro bergmalmerne, som här hålla sig uti stora körtelverk, nog allmänt rödbräckte, och jordmalmerne sällan eller aldrig utan smitta af kallbräcka.
      Något om Ural och Ryska malmerne ses af Herr PALLAS Bref uti Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgångens första qvartal, sid. 9 och följ.
      Tyskland, ehuru rikt både på järn- och andra malmer, äger dock ganska få grufvor, där järnmalmerne likna våra vsenska bergmalmer, men har däremot goda blodstenar och hvita stålmalmer. Någon rödbräcka vil dock gärna hänga vid det tyska järnet.
      England nöjer sig med blodstens-arter och fletsmalmer, som mera äro tjenlige för gjutgods än för stångjärn. Norra America kan däremot, jemte öfverflöd af jordmalmer, fägna sig af några goda bergmalms-grufvor.
      Norige äger åtskilliga rika järngrufvor, i synnerhet omkring Ahrendal, af de så kallade järngrå torrstens- eller blodstens-malmer, i det närmaste lika med våra svenska bergmalmer, tjenlige både för gjuteri och stångjärn.
      Järnmalmer hafva ock blifvit upviste ifrån Peru och Chili. Se Allm. Tidn1786 N:o 17. Någre järnmalmer ifrån Ost-Indien nämnas uti Nova Acta Societat. Scient. Upsal. Vol. IV s. 49.
      Uti Herr CRELLS Beyträge zu den chemischen Annalen, andra Bandets andra stycke, 1786, sid. 216, finnes beskrifning uppå en ny art af järnmalm ifrån China, insänd af Grefve RAZUMOWSKY. Denne malm liknar en stenart, til en del nästan aldeles grön, eller ock har den hvita, röda och bruna ådror: til utseende och hårdhet liknar den strål-gips, med trådar som korsa öfver hvarandra och äro af olika färgor, hvilket i synnerhet märkes uti elden. På några ställen är den af mera fjälligt utseende: är halfgenomskinlig och tager politur vid slipning, som alabaster, samt har dylik klang emot hammare: uti elden sprakar som salt eller spat: blir efter liten glödgning svart och drages då af magneten, men uti starkare hetta blir den brun och ockerfärgad samt lös uti vissa ådror, men uti andra glasig. Rå, pulveriserad, blir hvit, är sträf och smakar som krita. Löses med häftig fräsning uti skedvatten, samt på lika sätt uti salt- och vitriolsyra, uti hvilken senare en hvit olöslig fällning efterhand visar sig. Med Sal tartari præcipiteras därutur en ochra. Alla fällningar, med kolstybbe upglödgade, drogos til hälften af magneten. Med borax smält gaf et grönt svartaktigt glas. Tyckes vara en med järn och litet brunsten indränkt kalksten.
      8:o. Hvad för öfrigit angår skiljaktiga järnmalmers inre beskaffenhet och beståndsdelar, så kan af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1787, första qvartalet, inhämtas, det Herr Proberaren HJELM i synnerhet arbetar, at genom noggranna rönn däruti vinna en närmare utredning. Genom många af honom sedermera anstälde försök har han funnit, at en del sådane malmer medföra af naturen så mycket bränbart ämne, at de vid sammansmältning med en ifrån alt phlogiston befriad blykalk, eller mönja, förmå at reducera blyet til sitt metalliska lynne. Andre åter äga icke någon så stor andel af bränbart, at de kunna åstadkomma någon sådan reduction, utan gå med blykalken uti smältnng til en svart slagg. Om nu detta förhållande kan gifva anledning at sluta, antingen at järnet uti en del malmer verkeligen finnes uti metalliskt lynne, eller med metalliska egenskaper begåfvadt och därmedest, på lika sätt som rent järn, bidrager til blyets reduction, efter dess mer eller mindre metalliska art; eller at det reducerande phlogistiqua ämnet, efter Herr HJELMS tanka, ligger uti den blyerts, som skall åtfälja en del järnmalmer, därom lärer mera säkerhet kunna hämtas genom de försök, som Herr HJELM lofvat at på detta ämne vidare anställa, samt til närmare uplysning för bergverks idkare och kännare meddela.
      Om järnmalm och dess särskilta arter jämnför vidare orden Blodsten, Qvicksten, Hvit Järnmalm och Magnet m.fl.

Järnmalms Bokning, Se Bokning.

Järnmalms Rostning kallas vid masugnar denne malmens beredning til smältning på ugnen, och består allenast däruti at malmen, til knytnäfvars storlek sönderslagen, lägges uti öpna omkringmurade gropar, eller innom fyra, ofvan jord, af eldfast sten murade väggar, öfver en underbäddning af torr och grof långved, som antändes och nedbrinner, samt såmedelst upglödgar den pålagde och sedan ibland den brinnande veden, nedfallande malmen.
      Rostningens hufvudafsigt är icke allenast at utdrifva den svafvelartade syra, som uti en del malmer kan vara innesluten, och at göra malmen mera mör til bokning, utan ock at uti medelmåttig glödgningshetta borttaga den råhet, eller så kallade Stensyra, som gör at alla sten- och malmarter, då de utan föregången långsam upglödgning komma hastigt uti smälthetta, förorsaka en gäsning, hvarvid den metalliska halten angripes, och blifver snarare förslaggad, än reducerad. I anseende därtil är högst nödigt at alla bergmalmer, som medföra inblandade stenarter, måste först undergå en sådan rostning, fastän de ej innehålla minsta svafvelsyra och fast de af naturen äro aldrig så mörbokade.
      Rostgropar, eller murar, äro gemenligen 8, 10 a 12 alnar i fyrkant samt minst 3 alnar djupa, med en öpen ingång, eller med en, stundom ock med tvenne öpna sidor. De som byggas ofvan jord med dragpipor få egenteligen namn af Rostmurar. För små rostar brukas vid bergsmans-hyttor allenast at lösligen omtimra eldningsveden och malmen med så kallade Rostblock. Se detta ord. Det angelägnaste vid järnmalms rostning är at proportionera veden och hettan efter malmens mer och mindre lättsmälta art, i anledning af medföljande bergarter, samt at med stark betäckning af kolstybbe kunna underhålla en långsam hetta och styra den jämnt, på alla sidor lika, samt förhindra det malmen ej för mycket slagglöper, hvarigenom råheten däruti instänges och ej får utdunsta; i synnerhet at malmen ej aldeles förbrännes til slagg, hvarigenom så väl mycket förloras af järnhalten, som ock en oren gång på masugnen förorsakas.
      Engående hårdsmälta malmer kunna ofta fordra stark bränning, men lättsmälta, som innehålla skörl och granatberg, något mindre. Torrstensmalmer behöfva gemenligen minsta hetta, eller mindre ved, för at gifva en god gång. Lättsmälte qvickstenar fordra en långsam glödgning och böra i synnerhet aktas för slaggbränning.
      De rödbräckte förbättras mycket genom tvenne rostningar, om de efter den första få ligga et år i öpen luft. 
      Färskande malmer tåla en stark bränning.
      Kallbräckte sjö- myr- och jordmalmer blifva mera järnhaltige genom en lindrig rostning, men förbättras därmed föga uti järnets art, och kunna smältas utan föregången rostning, som ock vanligen brukas.
      Til en jämn rostbränning fordras så väl at rostveden försigtigt inlägges på tvärklabbar, hvilka därunder formera tjenliga antändnings-trummor; som ock at malmen i rätt ordning därpå införes och utbredes, i det den grofvaste och mäst hårdbrända lägges närmast veden, och därnäst den som förut allenast varit halfbränd samt den grannaste aldraöfverst. Et utbredt hvarf af små kol på veden åstadkomkmer både jämn och stark hetta, och är äfven nyttigt at hvarftals, emellan malmen, utbreda små kol, sork, eller spånor, som sprider hettan jämnt öfveralt samt gör at malmen kan blifva genombränd, då det svafvelos, hvilket til äfventyrs finnes däruti, äfven blifver så mycket snarare löst at utdunsta. Ju längre malmen, genom en flitig vaktning och stybbes pådragande, där det behöfves, kan hållas uti jämn glödgning, utan at rusa tilsammans, eller slaggbrännas, desto bättre och fördelaktigare smältning kan sedan däraf väntas uti masugnen, så at mycket på en förståndig rostbrännare och dess handtering däruti ankommer, och intet mindre uppå en förfaren masmästare, som bör känna flera malmers tjenligaste blandning. Säkrast är ock at flere malmslag brännas hvar för sig och ej blandas på rosten. Myckenhet af ved emot malmen kan ej med säkerhet utsättas, emedan sådant ankommer på vedens godhet och malmens art. Gemenligen räknas 2 lass malm på hvarje lass ved. I allmänhet fordrar den malm, som vinnes genom tilmakning, eller eldsättning, uti grufvan, mindre åtgång af ved, än den som är bruten genom krutsprängning.
      Genom rostning lider väl malmen någon afgång, men som merendels består uti spillning af bergarter och malmkorn, hvilka under bränningen skilja sig därifrån. Vid småprof, och då järnmalmer rostas utan någon spillning, gifvas ganska få bergmalmer, som under rostning lida någon afbränning, undantagande de som innehålla någon intimt inblandad kalk. Derba, mörkgrå, rika och färskande järnmalmer, som dragas starkt af magneten, lida ingen afbränning, utan vinna tvärtom någon tilökning, til 2 a 3 procent, uti tyngd; men uti stora rostgropar förloras 20 a 30 procent uti spillning, då grynige malmer, eller sådane arter förefalla, hvilka medföra lösa bergarter af skimmer och hornblende m.m., som efter rostningen skilja sig, tillika med något af malmen, därifrån, under namn af Rostmull.

Järnmassor, Se Massor.

Järnmula, Se Järnsko.

Järnmått, Se Galtsängar.

Järnochra, Se Ochra.

Järnplåtar, Se Plåtar.

Järnprof kallas de försök, som göras i smått at utröna järnmalmers rätta metalliska halt. Detta sker i synnerhet på smältningsvägen med tilsats af saltartade flusser och litet kolstybbe, på sätt som uti alla proberböcker beskrifves; men den gjenaste vägen at probera någorlunda rika och ej alt för svårsmälta malmer är uti öpen digel på Härd, som det kallas, eller at man uti en Hessisk digel inslår i bottnen en beklädning af fint kolstybbe, fuktadt med litet tunt lervatten, så at däruti med en träpinne kan göras en liten conisk grop uti bottnen. Sedan denne stybbes inredning torkadt, inlägges häruti den rostade och fint pulveriserade järnmalmen (til exempel en Prober-centner), som förut fuktas med et par droppar linolja, så at en rund klimp däraf kan göras, som kommer at ligga uti den coniska stybbesgropen. Altsammans betäckes väl med stybbe och lock. Digelen ställes uti härden för en god insattspust och påblåses med strängaste hetta, under eldens försigtiga skötsel, en god half timma, eller mer. Efter digelens uttagning och afsvalning finnes rena järnet utsmält uti en klimp, liggande i den coniska gropen, och bergarten, som kunnat vara följaktig, ofvanpå i form af et grönt eller blått glas. Om malmen sitter uti mycket hårdsmält bergart, kan ofvanuppå malmklimpen läggas 1/8:del emot dess vig boraxglas, blandadt med lika delar flussspat och kalk, eller det så kallade Vitrum Fusibile. Desse och alla öfrige förändringar af smältningsprof med flusser kallas Prof på torra vägen. Huru järnprof göres på våta vägen, det är: genom järnets utdragande, eller uplösnng uti mineraliska syror, samt fällning med blodlut, finnes afhandladt uti en under Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS inseende år 1777 utgifven Acad. Afhandl.: Om Järnmalmers proberande på våta vägen, samt uti Opuscula Chemica Vol. II s. 435. Om dessa prof, äfvensom sättet til järnhaltens utrönande af malmens vigt och med magneten, se Järnets Historia s. 796, 79 och 129.
      Vid järnmalmers proberande på våta vägen bör dock anmärkas hvad Herr WESTRUMB sedermera rönt, nemligen at en äkta berlinerblå håller jämnt hälften järn, men ej 1/6:del, som Herr BERGMAN antagit, och ej heller 3/5:delar, efter Herr WIEGLEBS upgift. Se ordet Berlinerblått.
      Vid järnprof uti digel, med tilsats af alkaliska flusser, händer ofta med mycket rika och derba, eller färskande järnmalmer, at järnet ej kan utbringas uti något redigt korn, utan går antingen til färska, eller förbrännes til svart slagg. Detta förekommes något därmed at sådan malm rostas ganska starkt på skärfvel; och än mera därmed at litet mönja, eller blyglas, sättes til flussen, hvarigenom de små järnkornen uti en qvickare slagg lättare samlas til et enda korn, hvilket sedan kan skiljas ifrån blykornet, utan någon smitta däraf. Genom tilsats af litet hvit arsenik vinnes väl det samma, nemligen en qvickflytande slagg och järnets samling til en enda regulus; men kornet får härigenom en oviss tilöking i vigten och tillika et annat utseende i brottet, än det bör hafva. 
      Järnprofver, som göras uti sluten digel, kunna dock anses för de aldrasäkraste, då därmed rätt förfares. En ypperlig, fast nog componerad fluss, finnes uti FISCHERS Proberkonst, bestående uti följande blandning, nemligen: til en centner rostad järnmalm tages svart fluss 2, vinsten 1, salmiak 1, glasgalla 1, borax ½, crystallglas ½, sot ¼ och fint kolstybbe 1/8 centner. Flusserne omröras först uti digelen och malmen sidst, midtuti; altsammans betäckes, til 1/8 tum tjockt, med decrepiteradt koksalt. Täckdigelen tilsmetas med eldfast ler och profdigelen ställes med vanlig aktsamhet på sin fot, för en god pust, uti proberkammare-äsjan, och påblåses, efter långsam upglödgning, först utan och sedan med pålagd vigt, merendels ½ timma. Om qvarts följer med malmen, bör ¼ centner kalk, eller brända äggskal, tilsättas, tillika med hälften flussspat, at åstadkomma qvick slagg. Man bör ock vara försäkrad, at den nämde glasgallan ej innehåller någon tartarus vitriolatus, som snart röjes, om den, med kolstybbe calcinerad, gifver någon svafvellukt, i hvilken händelse det är säkrare at taga hvit fluss. Mera härom ses uti Herr SCHEFFERSChemiska Föreläsningar, s. 351. Med sådant prof, väl afblåst, erhålles järnet altid renast, som svarar emot den halt, hvilken uti stora smältningen på masugnen bör kunna utbringas.
      Uti Herr CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2:dra Bandet, 1786, s. 169-184, finnes en omständelig afhandling angående järnprof, i anledning af därvid gjord indelning på järnmalmer och järnstenar(Eisenstein och Eisenerz), efter därhos följande bergarter.
      För järnmalmer, som medföra qvarts, föreskrifves til fluss, til exempel emot 4 centner sådan malm, färsk garfvare-kalk 1 ¼, flussspat 1 ¼, kolstybbe 1 och utsprakadt koksalt 4 centner, som blandas väl tilsammans. För malmer, som medföra kalkjord, kan tilsats af kalk uteslutas och til 4 centner sådan malm allenast tagas 2 ½ centner flussspat, 1 centner kolstybbe och utsprakadt koksalt 4 centner, flera förändringar at förbigå.
      Sådane blandningar skola då, efter vanligheten, smältas uti förluterad digel med ½ timmas stark bläster. Detta kan väl också någorlunda lyckas med mycket stark hetta; men då malmen är blandad med kalk och flussspat, som under smältningen först åstadkomma en stark gäsning och ändteligen gå til en seg, trögflytande och tung slagg, så kan ej annat hända, än at de här och där af kolstybbet reducerade, men tillika skingrade små järnkorn icke kuknna samlas, eller sjunka, til en enda regulus uti den sega slaggen, och måste således upletas med magneten, eller renas genom besvärlig vaskning ifrån stybbet, hvilket ej heller litet bidrager til järnkornens skingrande.
      I anseende därtil är, efter gjorde försök, vida förmånligare at nyttja hvad som här förut föreskrifvit är, nemligen en uti digel inslagen liten conisk härd af stybbe, med lervatten blandad och sedan torkad. De fleste malmer, i synnerhet järnkalker och ochror, såsom myr- och sjömalmer, kunna däruti reduceras til et enda korn, utan all tilsats, allenast den uti härdgropen rätt inlagde malmen betäckes med löst stybbe och ej är til vigten mycket öfver ¼ lod. Bergblandad malm behöfver någon lättsmält fluss, som förtunnar slaggen, och därtil är tjenligt at bruka antingen boraxglas ensamt, som lägges löst ofvanpå malmen, eller ock kan på lika sätt nyttjas en blandning af klar flussspat med lika mycket fransk gips, med eller utan decrepiteradt koksalt. Den renaste reductionssmältning kan erhållas, om härtil, genom särskilt sammansmältning, beredes et klart och ganska lättflytande glas af flussspat och gips til lika delar, med ¼ borax blandadt. Föga någon järnmalm, eller järnhaltig stenart lärer finnas, som på härd icke gifver härmed et säkert utslag och rent järnkorn, då tilräckelig hetta intet felar. Vid smältning på härd bör sådan fluss altid läggas ofvanpå och ej blandas med malmen.
      Järnmalmens calcination, eller rostning, är i alla fall nyttig och merendels nödvändig, så väl för små digelprof, som för stora smältningen. Sjö- och myrmalmer kunna väl ändteligen, såsom järnkalker, reduceras utan rostning, men vida säkrare efter bränning, och är det icke enligt med förfarenhet hvad af några påstås, at malmer, i synnerhet järnkalker, därigenom förlora deras naturliga phlogiston, utan vinna tvärtom alla malmer genom rostning et bränbart ämne, som med magneten nogsamt kan rönas, hälst om rostningen sker med tilsats af kolstybbe, hvarmed tillika befordras svafvelsyrans utdrifvande, med mera, som hindrar metallens reduction. I synnerhet är en sådan stark rostning för färskande och rika retractoriska järnmalmer nödvändig, som redan är anmärkt.
      Järnets närvaro uti ringhaltiga jord- och stenarter uptäckes, antingen, efter calcination, med magneten, eller på våta vägen, genom uplösning uti skedvatten eller Aqua Regis, och medelst solutions fällning med blodlut, då berlinerblå erhålles; eller ock genom sublimation med salmiak, då minsta järnhalt röjes, med gul färg, uppå de i kålfhalsen upstigne flores.

Järnrost, Se Rost.

Järnrummet (Eisenstärke) heter vid gjuterier det rum, eller den skilnad, som är emellan Kärnan och Kåpan, uti et lermot, til exempel för en Gryta, där grytan formeras vid gjutningen uti järnrummet, då kärnan utgör ihåligheten och kåpan grytans yta.

Järnsand kallas den järnmalm, som finnes i form af fina kantiga gryn, eller som en svart sand, merendels inblandad uti annan sand, eller söndermalen sten af qvarts, röd och hvit fältspat, hvit och svart skimmer m.m., som gör at han tyckes vara af flera färgor; men om rena järnsanden utdrages med magneten, är han altid svart och ganska rik samt lyder magneten som ren järnfilsspån. Allmännast träffas den på botten uti vissa sjöar och stora älfvar, liggande ofvanpå gröfre gemen sand, såsom uti Helsingeland, Medelpad, Wermeland och Östergöthland samt på några ställen uti Dalälfven m.m. Uti de älfvar och stora strömmar, där guldkorn vaskas, sökas hälst de ställen, hvarest denne järnsand finnes, såsom vittne til malmhaltige bergs och gångars förstöring, men uti sjelfva sanden lärer guld och silfver förgäfves sökas.
      Järnsand af svart färg, med en fin fältspats-sand inblandad, finnes til myckenhet uti sjön Sommen i Östergöthland och är tilkommen af en art sjelffrätsten, som är belägen nära intil sjöstranden och innehåller en myckenhet järnmalmskorn, hvilka genom sjöns sqvalpning utsköljas, så fort stenarten sönderfaller.
      En myckenhet af en sådan, ganska tung, svart järnsand, skall ock finnas uti Norra America, hvilken, såsom ganska besynnerlig och svår at uplösa samt reducera til regulus, beskrifves af Herr HORNE uti dess Essays concerning Iron and Steel, s. 3-31.

Järnsanderz, Se Sanderz.

Järnskinn säges bränstålet hafva, då dess yta är betäckt med en tunn järnhinna och uti härdningen ej slår sig rent, utan behåller en svart yta, som kommer däraf at det under bränningen ej varit väl omgifvit med kolstybbe, och därigenom fått taga en tunn glödspån, som förorsakar järnhinna på ytan. Det samma händer om rostigt ämnesjärn inlägges til bränning. Se Järnets Historias. 951.

Järnsko, Järnmula, säges vid masugnar, då något af tackjärnet under blåsningen färskar och sätter sig omkring forman, som en hylsa, eller Nas, hvilken förhindrar blästern och måste borttagas, antingen med våld, som dock kan vara farligt för forman; eller ock då öfver forman upsättes någon qvick och skärande malm, som vid ditkomsten bringar denna järnsko at smälta bort.

Järnslagg, Se Hammarslagg. Om masugnsslagg se Lackter, och om dess tilgodogörande se Slaggsmältning.

Järnstenar kallas här i riket järnhaltige stenarter, som hos tyska bergsmän vanligast få namn af Eisenschüssige, eller stundom Eisenräumige, Eisenschweisige, och ej äro smältvärdige. De kunna vara antingen Kalkartade, Kiselartade, Hornbergsartade eller ock Jordartade. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1756 s. 286 o.f. De hornbergsartade nämnas under ordet Hornberg; men de böra för öfrigt alla under sina särskilta namn upsökas.

Järntilverkning, Se Järnmalms Rostning, Blåsning, Tackjärn, Tysksmide, Stångjärn, Myrjärnsverk, Osmundssmide, Rännverkssmide, med flera namn, som härtil höra och särskilt förklaras.

Järntråd kallas den järn-förädling, då järnet tilverkas uti form af grofvare och grannare tråd, men bör ej få det namnet om den ej är dragen af tråd.
      Til sådan järntråd väljes det segaste och tätaste järn, som kan erhållas. Vid de bekanta Westphaliska städerne Lunscheid, Iserlon och Altena, nyttjas en egen sort ämnesjärn, som tilverkas vid de häromkring belägne så kallade Osmundshamrar. Se Osmundssmide. Detta järn räckes uti tunna stänger, som klyfvas för handsmide och klyfterne räckas vidare til smala långa tenar, hvilka sedan med tänger, eller trådsaxar, som drifvas med vattenhjul, dragas genom grofvare och grannare hål uti starka stålskifvor (Se Dragskifvor), ifrån ¼:dels tums tjocklek uti diameter til finaste claversträngar. Här i riket utsökes härtil allenast det bästa stångjärnet, hvilket af några, fast med föga nytta, garfvas och utsträckes under små kniphamrar til långa ämnestenar, som af hammareggen böra hafva runda intryckningar, at trådtången däruti kan taga fäste vid första dragningen. Järntråd drages vanligen af 36 sorter, eller därutöfver, och försäljes til och med N:o 24 uti ringar. Den grofvaste får namn afKopparslagare-tråd och är ungefär ¼ tum tjock, af hvilken hvarje ring innehåller et lispund victualie-vigt. Den därnäst något grannare kallas Fönstertråd, hvaraf räknas 6 marker på hvarje ring. Därefter kommer Bältaretråd; och däruppå följande sortamenter, til och med N:o 24, heta Nummertåd. Alla desse sorter säljas uti ringar af 6 markers vigt på hvarje ring. Ifrån N:o 24 drages järntråden för hand, stundom til 12 Numror finare, som sedan uplindas på små trädrullar och är bekant såsom nyttjad til claver- och Zittersträngar. Visse numror får äfven hos handtverkare namn efter de särskilta arbeten, hvartil de nyttjas. Således kallas, til exempel, N:o 22, 23 och 24 Kardtråd, emedan den mäst nyttjas för kardors tilverkning. Vid Tyska tråddragerierne förefalla ganska många olika namn på trådsorter, som rummet här ej tillåter anföra.
      Järntråds tilverkning är ofelbart ibland de förmånligaste järnförädlingar, som kan göras med vattuverk och med få arbetare, allenast utrikes afsättning kunde drifvas högre. Et skeppund stångjärn kan uti finare trådsorter förädlas ungefär til 50 Riksdalers försälgningspris öfver dess gångbara värde, och det utan någon betyande åtgång af kol; men svårigheten är at uti pris och varans godhet kunna hålla marknad med utländningen. Emedlertid böra inrikes behofver redan kunna förses med inrikes tilverkning af järntråd. Efter anstälde profver har man ock funnit at svensk tråd, af bästa ämne, varit fullkomligen jämngod med den utländska. Se Järnets Historia s. 306, 339, 439 &c., samt Anledningar til Järn- och Stål-förädlingens förbättrande, uti Cap. XI. Huru långt järnet kan utsträckas i tråd, se Järn. En svensk konstnär uti Stockholm har ock af sådan fin dragen och plättad, eller valsad järntråd, som med åtskilliga färgor blifvit anlupen, påfunnit at väfva en sort tyger, som liknat uti glans den vackraste väfnad af guld och silfver, ganska prydelig för tapeter, hvilket äfven räknas ibland de stora järn-förädlingar.
      Tråd af stål, eller rätt Ståltråd, tilverkas på utrikes orter i myckenhet af garfstål. På försök har väl tråddragning af samma ämne äfven här i riket lyckats, men af brist på beställningar har denne tråddragning ej blifvit bragt til någon högd; hälst våra få synålsmakare nöja sig med at göra utsligt arbete af järntråd, som sedan sätthärdas. Se vidare Tråddrageri. Om måttt på alla gångbara trådsorter se Träklinka.

Järnvigt betyder uti äldre Kongl. Förordningar det samma som Stapelstads-vigt, och bör skiljas ifrån Tackjärnsvigt. Se Bergsvigt.

Järnvitriol, Se Vitriol.

Järnvräkare kallas den som i järnvågarne efterser at järnet har dess behöriga godhet; hvarvid Kongl. Maj:ts förnyade Järnvräkare-Ordning af den 11 December 1766 tjenar til rättelse.

Järnvägg har i stora Kopparbergs grufva blifvit kallad en järnbindig gång, som förer föga koppar och däremot mäst oarter.

Jättgrytor, eller Berggrytor (Naturkesseln), kallas de i berg urgröpte håligheter, som hafva någon likhet med grytor. Sådane uti bergen varande runda och släta hålor träffas här i riket på många orter. BROCMAN, uti dess Beskrifning öfver Östergöthland, upräknar åtskilliga sådane uti samma Province, såsom uti Gryt Socken, på Kjettelön, uti Risinge Socken och flerestädes. Se nämde Beskrifning, 2:dra delen, s. 360, 443 och 444. Merendels finnas jättegrytor vid foten af något högre berg, hvarifrån någon flod uti forntiden kunnat nedstupa och, med någon mindre sten, nöta dessa stundom 2 alnar djupa gropar. Om sådane berggrytor, som finnas uti Bohus Län, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743 s. 122 och, om dylika uti Jemtland i brynstenshällarne utsvarfvade skålar, se samma Handl. 1763 s. 279.
      Huruvida dessa grytor blifvit jorde med människo händer och nyttjade til sädesmalning, är ovisst.

Jöcher kalla tyska bergsmän de tvenen längsta träd af de sammanhuggne aflånga fyrkanter, hvarmed schachter förtimras. Desse fyrkanter äro således af lika längd och bredd som sjelfva schachtet och läggas på stämplar, hvilka äro indrifne eller genom bilock inhuggne i schachtets väggar, på lika sätt som andre dragstämplar. Vid förskiftningar i grufvor kallas äfven de träd jocher, som läggas på dragstämplarne längs efter grufvan.