Bergwerkslexicon: K

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Kafvelsvafvel kallas vid Dylta Svafvelbruk det allmänna svaflet, som säljes uti runda kaflar, elle cylindrer, stöpte uti träformor. Uti lärda skrifter heter det Sulphur in magdalenonibus.

Kajdam, eller Fördam, kallas en förlorad, eller interimsdam, som upföres af bräder, eller plank, hvilka emot bockar, eller stenkistor, ställas til en half rät vinkels stupning uti strömmar, och göras täta med mossa och ler, eller grusfyllning, til vattnets uppehåll, eller afledande på en annan väg, då en fastare dam skall byggas.

Kalfostjärn kallas af masmästare och smeder uti Wermeland et hvitgult, hårdsatt och rödbräckt tackjärn, som i brottet är fullt med gallror och håligheter, likasom kalfost, eller så kallad kalfdans.

Kalk. I allmänhet kallas väl hvarjehanda ämnen Kalker, som genom eldens verkan, eller ock genom uplösande medel, blifvit brackte uti pulveraktig form. Således komma metaller under detta namn, då de antingen äro uploste uti vissa menstrua och sedan fällas därutur med salter, eller då de oädla metallerne genom calcination förlora sitt phlogiston och bringas til pulver, som då egenteligen heta metalliske kalker; men här förstås med Kalk den uti alla tre naturens riken allmänt förefallande jord- eller stenart, hvilken uti dess jordaktiga tilstånd i synnerhet utgör en beståndsdel uti mångfaldiga andra stenarter, malmer och mineralier, genom blandning, til mer eller mindre mängd, med et eller flera mineralrikets ämnen. I sådan mening tagen är kalken en af de så kallade enkla, eller primitiva jordarter. Den finnes utan all konst och nästan allestädes uti naturens sköte med luftsyra mättad, under namn af Calx aërata; men sällan utan blandning af främmande ämnen. Af den efter utseende  renaste krita, til exempel, utdrages genom blott kokning uti vatten magnesia salita, eller en med saltsyra förenad magnesia alba. En ren primitiv kalkjord kan dock på det sättet erhållas, at kritan först uplöses uti distillerad ättika och fälles med alkali volatile aëratum, hvarefter fällningen utlakas med tilräckeligit vatten. Gravitas specifica af sådan ren kalk finnes vara til rent vatten som 2,720 til 1,000. 100 delar däraf innehålla 34 delar luftsyra, 11 vatten och 55 delar ren kalk.
      Kalkens allmännaste kännemärken äro: at den med häftighet angripes och löses af alla syror: med Vitriolsyra förenar sig til en sedermera svårlöst Gips: med Salt- och Saltpettersyrorne utgör deliquescerande salter, men med vegetabilisk syra et uti luften oföränderligt crystalliniskt salt.
      Uti starkaste smälthetta, som med konst kunna produceras, har kalk, eller ren kalksten, på intet sätt kunnat smältas; men förlorar uti stark glödgnings-hetta högst 45 procent af sin tyngd, hvilken förlust den likväl under släckning i luften til någon del återtager.
      Om kalken efter sådan bränning kastas uti vatten, upkommer en stark fräsning med hetta och en del kalk uplöses af 700 gångor så mycket vatten, hvarvid någon del af elds-materien, tillika med den inneslutne allmänna luften, bortgår, som gör at den således under vattnet liggande väl brända kalken intet mera fräser med tilslagen saltpetter- eller koksaltsyra, men löses likväl däraf långsamt. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 67.
      Den brända kalken, hvilken under namn af Kalk, eller på tyska Lederkalk, i allmänna lefvernet altid menas, och hvarom på detta rum egenteligen handlas, är således af tvenne slag, nemligen:
      Osläckt kalk, eller sådan som den befinnes straxt efter bränningen, innan vatten tilkommit, eller innan den legat någon tid uti luften.
      Släckt kalk är den, som antingen hastigt fått insupa så mycket vatten som den til sin mättning behöfver, eller som legat så länge uti öpen luft, til dess den får samma egenskap, nemligen at intet vidare hetta med tilslagit vatten, då den äfven finnes til pulver sönderfallen, likasom vid släckning med vatten.
      1:o. Den osläckta kalken har i synnerhet följande egenskaper, såsom:
      a) Väl bränd uti större stycken är den emot hammaren något klingande, då den är af en tät och ren kalksten. 
      b) Då stycken däraf med litet vatten betänkas, börja de, efter några ögnablick, at svälla upp, fräsa samt med stark hetta och rök falla sönder, hvarunder en ånga upstiger, som samlad gör violsyrup grön och tros därföre vara af alkalisk natur. Om den sönderfallne kalken då straxt uti et mörkt rum omröres med et glasrör, börjar den lysa och synes likasom med eld betäckt. Om då små sönderhackade halmstrån strös därpå, blifva de förbrände och kolade, utan at komma i låga, hvilket dock vid andra tilfällen säges vara händt. Se Taschenbuch für Scheidkünstler, 1785, s. 65.
      c) Pulveriserad och inrörd uti smält svafvel gifver kalk, efter Herr MEYERS rön, en massa, hvilken är klingande nästan som en metall. Se nyssnämde Taschenbuch, 1780, s. 33.
      d) Om osläckt kalk, 2 delar sättas til en del salmiak, uti tilräckeligit vatten uplost, och distilleras uti retort, utdrifves en flyktig och caustique salmiak-spiritus. Det återstående är då en så kallada fix salmiak, eller en med salmiakens saltsyra förenad kalkjord, som kan hastigt smältas uti digel och utgjutas uti någon form, då däraf upkommer den så kallade Hombergs Phosphorus, som visar eldsken, då den uti mörkret rifves med järn, eller krossas med hammare, så länge denne massa är torr, men uti fria luften deliquescerar den snart och blifver flytande, samt får då namn af Kalkolja.
      e) Uti vatten uplöses en liten del af den osläckta kalken och utgör därmed det bekanta Kalkvattnet, men skiljer sig åter småningom därifrån, uti öpen luft, i form af en tunn hinna, som betäcker ytan, så fort den hinner draga luftsyran til sig, och faller vid anrörande til botten; men en ny hinna upkommer åter på ytan, så länge någon kalk är qvar uti vattnet. Kalkhinnan, som vattnet på sådant sätt afsätter, får namn af Cremor Calcis.  Decomposition kan dock förekommas, om kalkvattnet förvaras uti väl korkad bouteille. Denne således utlakade och nu mera släckte kalk, som tyckes vara befriad ifrån dess lösliga saliniska del, förbytes åter genom ny bränning til osläckt kalk, med samma egenskaper som förut, nemligen at åter hetta och gäsa med vatten, samt at til en liten del uplösas och afsätta en cremor, likasom den aldrig förut varit utlakad. Således anses väl kalken af några såsom hel och hållen uplöslig uti vatten, om den är fullkomligen fri för främmande ämnen, men Herr BergsRådet BRANDT har genom flera försök visat at kalken, efter åtskilliga ombränningar, ändteligen uphörer at lösas i vatten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1749 s. 133.
      f) Med alkali sammansmält, och uplost med kokande vatten, gifver kalk en ganska frätande och caustique lut, som får namn af Såpsjudare-lut och löser alla slags feta saker och animaliska delar; äfven vegetabiliska oljor, kådor och de hårdaste fernissor.
      Denne lut, inkokad til torrhet, gifver et frätande alkali, som får namn afLapis Causticus.
      g) Med kalkvatten kunna de fleste metalliske salter och vitrioler decomponeras, då härifrån undantagas guld, silfver, koppar och tenn, som ej fällas utur deras uplösningsmedel. Bly fälles väl något, men ej fullkomligen. Järn faller ändteligen, om mycket kalkvatten tilslås. Qvicksilfret fälles aldramäst utur uplösning i skedvatten, dock så at ändå något öfverblifver, som kan præcipiteras med alkali. Mercurius sublimatus fälles ock med kalkvatten til rödaktigt pulver, utur dess solution, i hvilket afseende kalkluten visar något när lika förhållande med alkali fixum. Kalk liknar ock samma alkali däruti, at den gör violsyrup grön och gurkmeja blifver däruti rödbrun, men hvad som är färgadt med fernbock får blå färg.
      h) Med kalklut, eller Kalkmjölk, som intet annat är än et af osläckt kalk grumladt vatten, uplöses svafvel nästan lika som af alkaliskt lutsalt.
      i) Kalken fälles väl med vitriolsyra utur kalkvatten; men då syran abstraheras, erhållet et hvitt pulver, som smälter per se uti digel, för ½ timmas bläster, til glas, och med mindre hetta om osläckt kalk tilsättes. Liknar således mera en flussspat än selenit.
      2:o. Släckt Kalk med tilräckeligit vatten intager dubbelt mera rum, än den osläckte; men har för öfrigit därmed uti många delar lika egenskaper, och förhåller sig dessutom som följer, nemligen:
      a) Blandad med kisel, eller fältspats sand, och med litet mera vatten starkt sammanbråkad, utgör det bekanta Murbruket. Se detta ord. Om hårdt brände leror, eller lerartade stenar, til pulver sönderstötte, såsom tegelmjöl, bränd skiffer, trapp, terra pouzzolana, tarras, eller vulcaniske askor, antingen ensamt eller tillika med sand arbetas därmed tilsammans, blifver murbruket än starkare, eller hårdnar än mera både i luft och under vatten, i synnerhet om kalkvatten i stället för rent vatten därvid nyttjas. Uti bergslager, där tilgång gifves på sand af stampad masugnsslagg, som fås när järnkornen vaskas därifrån, erhålles af samma sand den bästa blandning med kalk til murbruk.
      b) Nysläckt kalk, som ännu ej hunnit fullkomligen mättas med vatten, gifver väl et murbruk, hvilket hårdnar i början ganska starkt, men drager med tiden fuktighet til sig och faller sönder. Den kalk, som efterhand ensamt blifvit släckt uti luften, hårdnar ej och är odugelig til murbruk.
      c) Om den nybrände kalken lägges på en brädlafve och släckes med så mycket vatten, at den blifver som en tjock välling, hvilken genom et galler, af den finhet at inga obrände stenar, eller främmande stenarter, kunna följa med, silas uti en i jorden grafven och med bräder beklädd grop samt får däruti, med ren sand betäckt, ligga et eller hälst flera år orörd, blifver däraf den så kalladeSyrkalken, som är den starkaste til all murning. Än bättre släcknings-method är, om den brände kalksten, sönderslagen, lägges osläckt uti gropen och väl betäckes med sand, hvaröfver gjutes så mycket vatten, at kalken därunder blifver fullkomligen släckt, så at föga något däraf får under släckningen utdunsta genom sanden. Huru kalken för murbruk bäst beredes, ses af Herr Grefve CRONSTEDTS Tal uti Kongl. Vet. Academien 1741. Om kalk och murbruk ses uti tredje och fjerde Fortsättningen af Hr. ESPLINGS Acad. Afhandling: om mineraliers användade i Byggningskonsten, utgifven i Upsala 1784.
      d) Om til en släckt kalk blandas 1/3:del, eller ¼:del pulveriserad osläckt kalk, och arbetas med vatten starkt tilsammans, hårdnar denne blandning ganska hastigt, likasom gips, och kan på samma sätt nyttjas. Tegelmjöl, en del, ren qvartsig sand, eller finstampad masugnsslagg, 2 delar, torr osläckt kalk, 2 a 3 delar, samt osläckt kalkmjöl, ¼:del, gifver en blandning, som med vatten uparbetad til murbruk, hårdnar ganska hastigt och gifver den starkaste rappning, som kan åstadkommas. Se härom Herr LORIOTS rön, infördt uti Götheborgska Samlingar af rön, I Band. 1781, s. 213 o.f.
      e) Den kalk, som efter bränning blifver grå, svart, brun, eller blåaktig, men ändå ej innehåller någon betydande smitta af järn, utan har denna färg af något naturligen inblandadt bränbart ämne, eller af en liten brunsten, har funnits vara den bästa och fastaste at uti murbruk med godt tegel, eller skiffermjöl, blandad, sammanhäfta mursten, i synnerhet vid murningar under vatten. Sådan kalk är den som finnes uti Lena Socken, 4 mil ifrån Upsala, och som fordom blifvit nyttjad til Upsala prägtiga och fasta Domkyrko-byggnad. Om kalken af naturen ej medförer något bränbart ämne, kan inblandning af stenkolspulver, eller skiffersot, mycket bidraga til dess hårdnande och bestånd emot vattnets åtgärd. Mera i detta ämne ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 102, 114, 292, 300; och för 1770 s. 189 o.f.
      f) Svart kalk erhålles väl också af sådane kalkstensarter, som svartna i luften och innehålla, ifrån 5 eller 6, ända til 40 procent järn, samt få i anseende därtil namn af Stahlstein; men efter gjorde försök har en sådan kalk ej funnits gifva et starkt och bindande murbruk, om ej med blandning af tegelmjöl, eller pouzzolanjorden.
      Kalken indelas för öfrigit uti Berg- och Musselkalk. Se Kalksten. I allmänhet är bergkalken, som brännes af ren kalksten utur fast klyft, den aldrastarkaste uti murningar, äfvensom uti alla konster, handtverk och hushålds-behof, där den kommer at på åtskilligt sätt nyttjas; hvartil vår Gottländska bergkalk är et bekant och säkert bevis. Musselkalk brännes uti Holland och flerestädes, til stor mycken, af små musslor, eller Sjölp, som upfiskas af hafsbotten och kan väl brukas til mindre angelägna murar, men har den olägenhet at vilja draga til sig någon fuktighet utur luften, hvilket torde kunna tilskrifvas någon lemning af hafssalt. Således måste til alla fasta, i synnerhet vattubyggnader, nyttjas bergkalk med tarras, eller pouzzolan-jorden, blandad til cement. Näst musselkalken kan ock räknas för sämre art den, som brännes af Flolägrig Kalksten, hvilken gemenligen hyser en myckenhet snäckor, skaldjur och hafslemningar, jemte någon fin molera, hvaraf kalkens bindande egenskap skadas, eller förminskas.
      Om kalkens förhållande uti eld med andra mineralrikets ämnen, seKalksten.
      Hvad anledning gifves at tro kalk vara närvarande i aska, se ordet Aska.
      Kalkens nytta, utom murbruk, är mera vidsträckt, än at den kan på et eller annat blad upräknas.
      Vid Sockerbruk nyttjas kalkvatten til fettmans och orenlighetens fällning uti de första kettlar, men ej då sockerlagen inkokas til consistence, hvaraf Herr BergsR. BRANDT slutat at ingen kalk följer med uti sockret; men Herr HJELM har af senare rön funnit at fint toppsocker ändå innehållit en ganska liten inblandning af kalk, eller kalkjord. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783 s. 227, 234.
      Uti Chemien brukas kalken vid distillation af åtskilliga spirituösa ämnen, såsom för spiritus vini, spiritus salis ammoniaci, urini, m.fl., i afsigt at därmed afskilja det flyktiga ifrån det bränbara, eller ifrån någons yra, som af kalken kan absorberas. Uti metallurgien tjenar kalk i synnerhet til fluss både för koppar- och järnmalmer, då sådane bergarter medfölja, som med kalk gifva en ren och flytande slagg. Åtskillige Tyska bergsmän, såsom JUGEL och flere, vilja ock med en blandning af osläckt kalk och vitriolvatten figera kopparhalten uti fattiga malmer, då malmrostar med et sådant kalkbruk betäckas. Om dess nytta uti smältningar se vidare Kalksten. Kalk brukas vid saltpetters raffinering til fettmans borttagande: at såpsjudare til caustique lut: af garfvare til hårbetning och läderberedning: af färgare på flera sätt, i synnerhet vid indigo-färgen: at kypare til söta viners afhållande ifrån gäsning: af Schatullmakare til hvarjehanda trädsorters betning, horns och bens färgning: af Physici til Atramentum Sympatheticum, Phosphorus Hombergii m.m., äfven til åtskilligt slags kitt, cement och lorificeringar m.m.: af Apothequare til åtskilliga utvärtes medicamenter och til feta oljors rectification m.m. Med kalk raffineras äfven camphert, efter Herr MARGRAFS uptäckt.
      Hvitt tackjärn af sköraste art, cementeradt, eller några dygn hållit uti stark glödgning med kalk, väl tiltäpt uti eldfast käril, blifver endast därigenom förvandladt til smidgit stål, eller järn. Således kan kalken på masugnar så mycket mera vara en tjenlig fluss för järnmalmer, som den bidrager til andra tröga arters smältning. Se vidare Kalksten och Limsten.
      Af murmästare anses den kalken vara bäst, hvilken tarfvar det mästa vatten, innan den blifver til lika tunn välling som andre sämre sorter, hvilka tåla mindre vatten. Det är äfven et märke af en god släckt kalk, då han, tagen uti handen, flyr sin väg, emellan fingrarne, vid handens sammanknäppning. Se G. POLHEMS Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1760 s. 16.
      Om kalkens, eller kalkjordens nytta för åkerbruket, ses uti de flesta œconmiska afhandlingar samt Her Prof. och Ridd. GADDS afhandling om Landtskötseln, Tom. I s. 102.
      Om dess medicinska bruk m.m., ses uti MACQUERS Dictionn. de Chymie samt de flesta chemiska Auctorer, såsom uti CASPER NEUMANS och J. C. ZIMMERMANS chemiska arbeten. Då kalk til en liten del blandas med trägårdsjord, eller svartmylla, förtager den öfverflödig syra och bevarar växande plantor ifrån vissa skadeliga insecter och maskar, som eljest förderfva dem. - Kalk är äfven et medel at befria ifrån osund luft af förruttnade animalier och befordrar sådane ämnens förvandling til jord.
      Om kalk- och kalkstens egenskaper, samt grunderne därtil, se BEUAUMÉS Chymie Experimentale et raisonnée, under afhandlingen omChaux vive. 
      Om kalkens nytta vid saltpetters beredning kan läsas ZIMMERMANS Chymie sid. 1376, samt J. C. SIMONS Kunst Saltpeter zu machen und Scheidwasser zu brennen, utom flera afhandlingar rörande detta ämne.
      Kalk, fint pulveriserad och med surt vin, hvaruti vinsten är uplost, eller med slemmiga saker, såsom med sur mjölk, färsk ost, ägghvita, eller med svinblod väl sammanbråkad, gifver hårdt och starkt cement. I synnerhet brukas denne senare blandningen til så kallad Chinesiskt Stuccaturarbete.
      Om kalkens beredning och nytta kan äfven ses Herr GMELINSkGrundsäze der Technischen Chemie, s. 111. o.f., samt Herr LAMPRECHTSTechnologie, s. 245-254, hvarest tillika en förteckning finnes på de förnemsta Auctorer, som skrifvit i detta ämne.
      Utom främmande jord- och stenarter, kunna uti kalkstenar och däraf bränd kalk åtskillige salter vara af naturen inblandade. Således finnes uti bergkalk vitriolsyra och uti flokalk saltsyra, hvaraf händt at någre äldre Chemistser förmodat at all kalk innehållit det saltämne, hvilket tilfälligtvis funnits uti den art, som kommit under deras händer til försök. Af denna anledning hafva olika meningar upkommit om kalkens saltartade natur, och Sal calcis med mycken möda blifvit förgäfves sökt. Vitriolsyran med phlogiston röjer sig, med tydeliga gula svafvelblommor, vid en del bergkalkers bränning.
      Kalken äger väl i vissa omständigheter alkaliska egenskaper, men alkaliskt slat kan likväl intet därutur utbringas. Nyare Chemici hafva funnit at dess flesta phœnoméner endast härröra af inneboende, eller utdrifven luftsyra.
      Kalk kallas vid nya Kopparberget af arbetare infallande ofyndige tvärklyfter, som afskära malmgången uti dess strykning och gifvas stundom af 10 a 14 famnars mägtighet, men bestå endast af en grof qvarts- och skimmerblandad fältspat samt hafva således orätt fått namn af Kalk.

Kalkblomma, Cremor calcis, (Kalkblüthe, Badeschaum) kallas den kalkhinna, som lägger sig ofvanpå kalkaktigt vatten, då det står öpet för luftens åtkomst. Då kalksten brännes, bortgår större delen af den luftsyra, hvarmed den utgör et stenartadt ämne. Den brända kalken kan då til en liten del uplösas, vid släckningen, uti 6 a 700 gångor så mycket vatten, hvilket kalkvatten sedan drager luftsyran til sig, då kalken återtager sin stenartade natur och formerar på ytan en skorpa, eller cremor, hvilken sjunker, så snart den bräckes, och är en verkelig fin kalksten. Den upkommer intet, om luftens tilkomst uti väl korkad bouteille förhindras.
      Uti naturen gifves den vid många kalkhaltiga vatten och varma bader, såsom vid Carlsbad, vid Tivoli och på många andra ställen, i synnerhet uti Italien. Se Confetto di Tivoli. På nämde ort, eller vid Tivoli, fäster sig den uti vattnet uploste kalken, vid dess upkomst i luften, uppå allehanda förekommande vegetabilier och stenar, samt formerar så kalladt Kalkgyckel.

Kalkbollar, Se Crystalläplen.

Kalkbränning kallas kalkstens upglödgning uti en viss grad af hetta, hvarigenom han får den egenskapen at uti luften, eller vid vattens tilkomst, sönderfalla til pulver.

      Uti smått fordras ej mera än at en til små stycken sönderkrossad kalksten uti öpen koleld, eller uti digel, hålles så länge uti jämn glödgning, til dess den, efter dess storlek och mer eller mindre hårdbrända art, blifver väl igenombränd, eller sådan at, då litet vatten kastas därpå, den antingen straxt, eller efter någon stund med fräsning, utsvällning och hetta, sönderfaller til pulver, utan at lemna någon hård kärna, och får då namn af fullbränd kalk. Om hettan drifves til en alt för hög grad, händer at den med vatten hvarken hettar, eller sönderfaller, och kallas då dödbränd, förmodeligen af den orsak at en del af dess partiklar kommit til någon nära grad af smältning, i synnerhet om något främmande salt, eller leraktigt ämne däruti finnes inblandadt, hvarigenom de renare kalkpartiklarne äfven bindas. Däraf kommer at den flolägrige mindre rena musselkalksten med mindre hetta kan dödbrännas än den spatgrynige bergkalken. Sådan dödbränd kalksten duger i det tillståndet hvarken til murbruk, eller andra behof. Kokad uti vatten meddelar den likväl vattnet förmåga at färga rödt fernbockspapper blått.
      Kalkbränning i stort kan låta sig göra med hvarjehanda bränsle uti därtil inrättade ugnar, såsom med Ved, Ris, Torf, Stenkol och med vissa sorter afAlunskiffer. Här i riket sker kalkbränningen merendels med ved uti murade fyrkantiga ugnar, eller gropar. På bottnen formeras af sjelfva kalkstenen 3, 5 eller flere små hvälfde eldtrummor, och däruppå fylles hela gropen med sönderslagen kalksten, til 3 a 4 alnars högd, och betäckes ofvanpå med et qvarters tjockt lager af hopmängtad ler och sand, hvarvid en rand närmast muren lemnas obetäckt, för dragets skull. Eldningen med ved och ris sker då uti nämde eldtrummor, hvarifrån flamman tränger sig upp emellan den glest lagde kalkstenen och gör at den, efter några dygn, ändteligen kommer uti stark glödgning, som underhålles til dess stenen finnes fullbränd. Et märke, hvarutaf detta dömmes, äro de flores, eller det hvitgula kalkmjöl, som sätter sig på de öfversta stenarne, liknande flores sulphuris. På Gottland vid Capells hamn, där mästa och bästa kalken brännes, äro ugnarne något annorlunda inrättade och beskrifvas uti Archiater VON LINNÉS Öländska och Gottländska Resa, sid. 188.
      Uti fyrkantiga samt i någon jordbacke murade ugnar brännes äfven kalken med ved uti Pfalziska och Würtembergiska districten i Tyskland, hvarom vidare kan ses en noga beskrifning med ritning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 210.
      Huru kalkbränningen tilgår uti England och uti norra delen af Frankrike, dels med stenkol och dels med risknippor, Falourds, eller Fagots kallade, beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1748, s. 96, och ännu omständeligare, uti Franska Memoirerne för 1766, af Herr FOURCROI, under titel: sur l'art du Chauxfournier, samt uti en liten år 1769 tryckt piece, kallad Instruction abregée sur les Fours a Chaux &c.
      Om kalkbränningen med stenkol, uti masugnslika runda ugnar, vid Malmö, kan läsas beskrifning uti Arch. VON LINNÉS Skånska Resa sid. 195.
      Kalkbränningen med bräntorf torde här i riket blifva mera lämpelig på de orter, där den finnes och där det är svårare tilgång på ömnig skog, eller på stenkol. Med sådan torf brännes uti Holland en myckenhet kalk af så kalladSjölp, eller små snäckor, som ömnigt updragas på långgrund hafsbotten med en art hofvar. Bränningen sker uti 6 alnars höga och mäst lika vida runda ugnar. Ner vid grunden är murad en smal eldtrumma, som går allenast til medelpuncten af ugnen, försedd med många små öpningar, eller draghål. Vid ugnsfyllningen införes genom en särskilt dörr, midt på ugnsmuren, först den sämsta Friesländska torfven, til 3 a 4 qvarters högd, därpå et hvarf til ½ alns högd af den torra sjölpen, däröfver åter et hvarf torf, och så vidare hvarftals sjölp och torf til fyllningsdörren, som då igenmuras; hvarefter med lika infyllningar til öfre ugnsbrädden fortfares, och däruppå lägges sluteligen en ansenlig råga med sjölp.
      Eldningen, eller torfvens antändning, sker uti förenämde vid bottnen varande eldtrumma, med risknippor och annat lätt brinnande stök, til dess lågan igenom draghålen kommit at väl fatta uti torfven, hvilken då brinner af sig sjelf. Hettan styres genom många på ugnsmuren varande små hål, alt efter som de öpnas eller tilslutas.
      En sådan ugnsbränning påstår sällan öfver 8 dygn, hvarefter kan erhållas 70 a 80 mått, eller Heot, hvarje mått räknadt til 8 tunnors innehåll.
      Vid denna bränning blandar sig väl torfaskan med kalken, men, utom dess ringa mängd, finnes kalken sedan uti murbruk mera förbättrad än försämrad.
      Bränning med en mycket fet Alunskiffer har i synnerhet blifvit försökt vid Garphytte Alunverk, uti Nerike, på den där ömnigt förefallande flolägrig kalksten. Tilställningen härvid gjordes på det allmänna sättet, nemligen at uti en fyrkantig murad kalkgrop hvälfdes på bottnen med kalksten, utan bruk, 2 a 3 stycken eldtrummor helt glest. Därpå lades et hvarf med små skiffer och däröfver sönderslagen kalksten, och vidare hvarf för hvarf af dessa ämnen, til dess ugnen blef full. Eldningen skedde, efter vanligheten, med torrt ris, uti de vid bottnen varande eldtrummor, til dess skiffern kommit i full brand, som varade så länge, til dess den bränbara delen däruti var förtärd, hvarefter kalksten äfven fans vara fullbränd. Släckningen skedde på en lafve med så mycket vatten, at kalken uplostes til en välling, hvilken silades genom et galler uti en stor grop til syrkalk, hvarmedelst den grofvare utbrände skiffern frånskildes och det grannare, som följde kalksten, befordrades dess hårdnande vid cement-murning.
      På Öland, där ömnig tilgång på sådan skiffer finnes, torde detta kalkbränningssätt äfven kunna nyttjas. Det bör dock anmärkas at både musslor, eller Sjölp, och flolägrig kalksten fordra mindre hetta än den täta bergkalken til sin fullbränning.
      Huru kalkbränning i järnbergslagen kan med mycken förmån låta sig göra uti masugnar på ugnsdrefvet, då sluteligen några korgar kolsork samt därupå sönderslagen kalksten, med litet mera kolsork betäckt, inkastas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1761 s. 207 o.f.; 219, o.f.
      Om kalk och dess bränning kan äfven läsas Herr GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, sid. 224-232.
      Såsom märkvärdigt kan nämnas: at kalksten, bränd uti slutit käril, förlorar ganska litet af sin tyngd: at bränd kalk gäser mindre häftigt med mineralsyror, än den obrända kalksten, som kommer däraf at stenen under bränning i öpen eld förlorat det mästa af luftsyran, hvilken med kalkjorden utgjordt stenämnet och som, både uti kalk och alkali aëratum, är förnemsta orsaken til fräsning med de starkare syrorne: at kalksten, som uti alt för stark hetta blifvit så vida dödbränd at han intet hettar, eller uplöses af påslagit vatten, ändå, efter någon tid, uti luften drager fuktighet til sig, upsväller och sönderfaller til pulver, samt blifver til en god och brukelig kalk för murbruk och cement.

Kalkjord (Kalkerde, Kalkstaub), Calx nativa, Terra alkalina, är en naturlig lös kalk uti pulveraktig form. Sådan är: 1:o det så kallade Bleke, som finnes uti Helsingeland, Småland och flera orter här i riket, och har alla egenskaper som kalk, men är ej starkt uti murbruk. Tilkommer somligstädes af förvittrade små snäckor och är ganska hvitt.
      2:o. Kalkblomma, som sätter sig på ytan af kalkaktiga vatten och vid varma bader, räknas ock til kalkjord.
      3:o. Krita, ehuru mera hårdnad, hörer äfven til kalkjord. Se Krita. 
      4:o. Svart järnhaltig kalkjord, som är en vittring af stahlstein och finnes på Svartbergets järniga kalksten, vid Wästra Silfberget.
      5:o. Mörkbrun, liknande umbra, på Solskensberget i Norberg. Finnes äfven på Schmalkaldiska stahlstein. Se CRONSTEDTS Mineralogie, § 31.
      Kalkjorden medförer allmänt något bränbart ämne, som tydeligast skönjes däraf at, om mönja eller någon annan blykalk därmed smältes, reduceras alltid inemot hälften til rent bly.

Kalkolja, Se ordet Sal Ammoniacus Fixus.

Kalksalt (Kalksalz) är et utvittradt alkali minerale, som i synnerhet finnes i form af fina hår, liknande en hvit ull, på gamla murar, eller under hvalf uti instängde rum. Se Mursalt.
      At af ren kalk utdraga något verkeligt salt har länge förgäfves blivit sökt. Af kalksten, eller krita, som tilfälligtvis innehåller någon magnesia alba, jemte vitriolsyra, kan bittersalt stundom utvittra, eller utlakas, som då af några hållits för koksalt. Utvittrad vitriol, eller Halotrichum, har ock stundom blifvit därmed förblandad.

Kalkspat, spatig kalksten, eller alkalisk spat, kallas den kalksten, som brytas mäst uti snedvinkliga, eller rhomboidaliska tärningar, och kan delas uti tunnare eller tjockare skifvor af samma figur. Den gäser med mineraliska syror och kan brännas til kalk samt har alla egenskaper som kalksten. Den får ock ensamt heta Spat, men som det namnet tillägges flera arter af andra grundämnen, är nödigt at utmärka den med sitt särskilta namn af Kalkspat, til skilnad ifrånGipsspat och Tungspat m.fl. Kalkspat finnes:
      1:o. Klar, hvit och genomskinlig, då han alltid är uti rhomboidaliska aflånga tärningar och får namn af Islands Crystall, eller Dubbelsten. Se Dubbelspat.
      2:o. Hvit, eller ofärgad, men ogenomskinlig, mer eller mindre snedvinklig, merendels anskuten uti rämnor och drushål, stundom ganska tunnskifrig och utan någon tydelig snedrutig figur.
      3:o. Färgad, gulaktig, brandgul, ljusröd, violett, rödbrun, grönaktigoch ändteligen helt svart, tingerad af uplost järn eller koppar, eller af något bränbart ämne.
      4:o. Anskuten uti crystallinisk form, då den får namn af Kalkspatsdrus, som ganska ofta uti grufvor och malmgångar förefaller samt finnes uti öpna drushål, antingen uti tomma och ofyndiga berg, eller vid drusiga kieser och vid åtskilliga malmarter, hvars följeslagare den merendels är. Den träffas utom dess så väl utanpå petrificerade snäckor, som ock inuti deras fyllning, samt visar sig uti crystaller af olika skapnader, hvilka dock alla, vid sönderslagning, böra uti brottet hafva et spatformigt, fjälligt och tärningartadt utseende. Til utvärtes skapnad förefalla desse crystaller af åtskilliga förändringar, såsom:
      a) Pyramidaliske, spetsige, merendels tre- eller sex- men också femsidige, hvilka fås i synnerhet vid Sala och Dannemora grufvor, under namn af Svintänder. Huru denna crystallform kan af spatfiguren upkomma, se Crystall.
      b) Pyramidaliske, tre- eller sexsidige, dubbla, med spetsar, antingen med eller mäst utan något prismatiskt mellanstycke. Sådane äro fundne vid Sala, sittande uti bergläder.
      c) Tresidige, eller tetraëdriske, dels spetsige, dels afstympade, dels ock fästade utanpå runda kalkklot, som piggar på en igelkott.
      d) Coniske, borst- eller Penselformige, antingen med convergerande eller divergerande fibrer, och stundom uti släta coner; helt små.
      e) Prismatiske, fem- och sexsidige, utan spets, allenast med snedt afstympade ändar. Sådane äro i synnerhet hvita eller gula orstenar, antingen enstakade, eller flere uti knippor sammanväxte.
      f) Kamlike (Cristati) af många på kant stående lameller, på öfra kanten crystalliserade, eller Zeolithformige.
      g) Trådformige (Faserichte), likasom sammanknippade af kantiga eller cylindriska grofva trådar, liknande Strålgips, men är dock en verkelig kalkspat, som löses i syror.
      Flere förändringar, som här förbigås, upräknas uti CRONSTEDTS och WALLERII Mineralogier, VON BORNS Lithophylacium och DE ROMÉ DE L'ISLES Cristalloghraphie, 2:nd edit. T. I, s. 490 o.f., hvarest 32 variationer af kalkspats-crystaller noga beskrifvas och afritas. Uti Engelska flolägriga kalk- och stengrufvor, eller flötser, gifvas i synnerhet häraf många och förmodeligen alla möjeliga förändringar.
      Kalkspatens specifiqua tyngd förhåller sig til vatten som 2,689, eller högst som 2,983 til 1,000. Den som går mycket öfver denna tyngd kan misstänkas för någon stark metallisk inblandning.
      Utom förenämde med kalksten gemensamma egenskaper, kan äfven märkas det ren kalkspat är allmänt benägen at, vid första åkommande lindriga hetta, börja spraka som koksalt och därvid flyga omkring uti fina glittrande fjäll. I anseende härtil böra de spatförande malmslag, som skola rostas uti proberugn, täckas med omstjelpt skärfvel, til dess sprakningen öfvergått. Ren och oblandad, såsom den klara dubbelsten, är osmältelig uti den strängaste hetta, som med konst kann åstadkommas (Se ordet Kalksten); men som den ofta gifves inblandad med något metalliskt, eller med et främmande stenämne, fastän til omärkelig mån, kann den ock visa et olika förhållande vid försöken. Af Herr Prof. POTTS rön finnes at renaste kalkspater, både hvita, klara och färgade, såsom dubbelsten och dess likar, gifva et klart, hvitt, eller litet gulaktigt phosphorescerande sken ifrån sig, då de läggas på et upglödgadt järn. Herr ILSEMANN, vid Clausthal, har äfven anmärkt at sexsidige, pyramidaliske kalkspats-crystaller, ifrån Samson vid Andreasberg, hafva lika egenskap som flussspat, at lysa i mörkret, då de läggas på en väl uphettad järnskyffel. Lapis Armenus ger et skönt blått sken. De fleste spatkornige kalkstenar, marmor- och kritarter, phosphorescera likaledes, fastän svagt. Någre andre kalkarter därmot, såsom Stalactiter, Belemniter och Stalagmiter, hafva intet denna egenskap at lysa; ej heller Gipsarter, Alabaster, Marienglas, Seleniter och deras slägtingar. Se POTTS  Fortsezung der Lithogeognosie s. 41. Kalkspater lysa uti glödgningshetta med et klart hvitt sken. Flussspater däremot visa altid et ljusgrönt eller blåaktigt sken, med mindre hetta.
      Uti blandning med andra stenarter, på smältugnar, förhåller kalkspaten sig lika som annan kalksten; men tyckes allenast smälta något lättare uti digel, i blandning med lika mycket spatig qvarts, til en glasig slagg, ehuru begge hvar för sig äro osmältelige.
      I anledning af bekanta rön at kalken fälles utur dess uplösning i vatten, eller utur kalkvatten, til tunna crystalliniska skorpor, eller hinnor, som först sätta sig på ytan af vattnet och sedan vid sqvalpning falla til botten, allenast luftsyran tilkommer, antingen efterhand utur luften, eller med konst; hafva nyare chemici funnit at kalkspaten ej kan anses annorlunda än såsom tilkommen genom crystallisation utur kalkvatten, och bör således anses som etMedelsalt, bestående af den absorberande Kalkjorden, med Luftsyra förenad. Af denna grund lärer äfven Herr GERHARD räknat kalkspater under Vattenkalker, eller Pori, men med samma skäl kunde då all kalksten kokmma under namn af Porus, såsom förmodeligen på lika sätt af vatten tilkommen.
      Under namnet Porus, Vattenkalk, eller Kalkgyttring, räknas allmännasStalactit och Stalagmit, Kalktuft, Marlekor, Eisenblüthe, Sprudelsten, Confetto di Tivoli, och många dylike, som finnas tydeligen vara af kalkvatten tilkomne och hvilka under deras egna namn vidare förklaras, äfvensom andre spatformige kalkarter, som med främmande ämnen äro förenade, såsomGipsspat, Orsten, Lefversten, Mergel, Stahlstein och Malachit.

Kalksten(Kalkstein) kallas en stenhärdad, eller af naturen förstenad kalkjord, eller den stenart, som gäser med mineraliska syror, då han är ren: kan arbetas med verktyg af stål och ger däremot ingen eld: är dock hårdare än gips och kännes mera sträf: uti elden upglödgad förlorar 20, 40 til 45 procent af sin tyngd, hvilken förlust mäst består af osmakeligt vatten: efter bränning hettar och gäser med vatten, och kan däruti til en liten del uplösas; blifver då Kalk, eller faller sönder til pulver, antingen med vatten eller uti öpen luft: kann ej ensamt smältas, men går med borax och sal microcosmicus, under stark gäsning, til et vekt glas: smälter i synnerhet lätt med gips til en hård, hvit och opak glasmassa, liknande äkta porcellain: med qvarts smälter den til fast glas: med eldfast lera bakar allenast tilsammans: med lika mycket alkali fixum går ej til glas, men väl med mycket alkali: med glasgalla och med salmiak går den til hvit fluss, som genombårrar digelen. 4 delar kalk, eller krita, smälta med en del Crystallglas til en klar glasmassa. En del kalk med 2 delar Blyglas går til genomskinligt glas.
      Kalkstens specifiqua tyngd håller sig emellan 2,674 och 2,760: således merendels lika med ren qvarts. Liten metallisk halt gör dock snart ändring uti tyngden.
      At ren kalksten ensam ej kann smältas, är i synnerhet försökt uti den strängaste hetta, som med tilhjelp af eldsluft, vid lampeld och med blåsrör, kunnat åstadkommas, utan at något tecken til smältning därvid visat sig hvarken på ren kalkspat eller hvit kalksten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 127.
      At kalksten af Herr ACHARD och flera blifvit såsom smältbar per se ansedd, kommer däraf at den antingen varit intimt blandad med något ler- kisel- eller flussspatsämne, eller smittad af någon metallisk, i synnerhet järnjord; eller ock at försöket varit gjordt uti lerdiglar, hvaraf uti förening med leran, emot bräddarne, förglasning kunnat upkomma; men uti digel af krita, eller kol, förblifver den osmältelig, som ses af Herr GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, s. 14.
      Ytterligare bevis uppå ren kalkstens osmältelighet uti starkaste hetta kan ock intagas däraf, at på någre orter, här i riket, brukas masugnsställe af en ren, hvit, groffjällig kalksten, bruten i berg eller fast klyft, som, utan tecken til smältning, uthärdar denna stränga hetta på några och 30 eller 40 veckors blåsning. Den flolägrige kalksten, som är med en hemlig lera inblandad, och äfven de så kallade marmorarter, hvilka föra ådror och fläckar af andra stenslag, finnas däremot uti sträng hetta för ingen del eldhärdige. Musselkalker och petrificater af hvarjehanda hafskräk, hvaruti tillika någon järnhalt med magneten kan röjas, smälta alla lätt nog, äfven uti klensmeds-äsja.
      Samma egenskap som renaste kalksten visat, at vara osmältelig uti strängaste hetta, både för bränglas och eldsluft, finnas ock de öfrige tvenne enkle och kalkartade jordater, nemligen ren Tungjord och Magnesia alba, äga. Således kunna desse trenne arter, med hvarandra förenade, utgöra den aldramäst eldhärdiga blandning; men utan något bindande ämne kan den til föga användas, och med hvad annan tilsats som därtil skulle göras, förloras den eldfasta egenskapen. Kalksten finnes:
      1:o. Ren, hård, förstenad, uti fast klyft, i hela berg, eller därifrån lösrifne jordstenar, af många förändringar, såsom:
      A) Tät, fingnistrig, eller matt, af osynliga delar och åtskilliga färgor, såsom:a) Hvit, hvilken gemenligen är den renaste, så vida den behåller sin hvithet efter bränning. Sådan är i synnerhet den hvita kalksten ifrån Carrara, uti Italien, ochKritsten ifrån Hull i England. b) Ljusgul; c) Liffärgad; d) Rödbrun; e) Grå; f) Mångfärgad, antingen af något bränbart, som förgår uti bränningen, eller af någon järnhalt, hvilken därigenom blifver röd eller svart. Sådane äro de Italienske och en del Tyska marmorarter. g) Svart, som brännes til hvit kalk. Se Marmor.
      B) Grynig af grofvare eller finare korn. Den grofva och lösa får vid Sala grufva namn af Saltslag. Uti finhet och färg finnas ock, genom inblandning af tilfälliga stenarter, vid denna grufva många förändringar, såsom hvit, hvit ochsvart, hvit och grön, röd, rödgul, liffärgad, grön, blå, blå och mångfärgad. Halfklar brytes vid Solfatara, hvaruti gedieget svafvel infaller.
      C) Fjällig af spatartade, grofvare och finare fjäll. En del häraf är litet järn- eller brunstenshaltig, gäser ej med syror och gifver svart kalk efter bränning, samt får i bergslagerne namn af Limsten, såsom qvickaste fluss på masugnen.
      D) Grofbladig, eller spatig. Se Kalkspat.
      E) Figurerad, Stalactitisk Kalksten. Se Droppsten, Skorpsten, Tophus, Confetto di Tivoli och Sprudelsten.
      2:o. Bergkalk, Kalksten, eller kalkjord med främmande ämnen inblandad, såsom:
      A) Med Vitriolsyra. Se Gips.
      B) Med bränbart ämne, eller bergolja, och något flyktigt alkaliskt salt. SeOrsten.
      C) Med Phlogiston och Vitriolsyra tillika. Se Lefversten.
      D) Med Flussspatssyra. Se Flussspat.
      E) Kalkjord och magnesia alba, tillika mättad med koksaltsyra. SeSaltaska.
      F) Kalkjord, dels med lerjord, dels med fin sand sammangyttrad. SeMergel, Malrekor och Sandsten.
      G) Kalkjord intimt förenad med metallisk jord, såsom 
      a) Med järnjord. Se Hvit Järnmalm.
      b) Med kopparkalk. Se Bergblått, Armenisk Sten, Malachit.
      H) Kalksten med andra bergarter uti fläckar, flammor och ådror instänkt, eller genomdragen, räknas gemenligen til hällearter. Sådane fläckar kunna vara af åtskilliga stenslag, såsom i synnerhet Serpentin af grön, svart, brun, eller röd färg; Hornblende, svart eller grönt; Skimmer, svart, hvit, grön eller gul;Specksten af åtskilliga färgor; Flussspat, grön, gul eller violett: Järngranater, eller Granatberg, röda, grönaktige eller gula; Skörlberg af grön, eller gröngul färg, samt Fältspat af röd eller grön färg, och violette Zeolither m.m. SeMarmor, Ophites och Hällearter.
      Förenämde blandade kalkstenar räknas väl til Marmor, då kalksten är fast, tät och af fint gry, samt då de inblandade bergarter äro af något höga färgor och taga med grundämnet en god politur; men den skönaste marmor är likväl den, där färgorne äro af metalliska kalker, eller deras solutioner, uti et fint kalkstensämne inblandade.
      Til kalkbränning och uti smältverken är dock den enfärgade, antingen hvit, grå, eller svart, den tjenligaste. Til sådant ändamål räknas äfven den kalk bättre, som brytes uti fast berg, än den som träffas uti lösa jordstenar, hvilken senare äfven befinnes hårdare at krossa.
      Märkvärdigt är at uti den spatgryniga kalksten, som utgör fasta berg, sällan eller aldrig, så vida bekant är, kunnat uptäckas någre petrificater af hafskräk, eller af djur- och växtrikets invånare, i anseende hvartil sådane kalkberg kunna anses såsom mycket äldre, eller danade, innan den flolägrige och med hvarjehanda petrificater upfylde kalksten genom flodslemningar tilkommit. Bergkalksten kan dock så vida anses för tidens foster, eller senare upkommen än graniten, som den på många orter finnes liggande öfver granitberg och gråstensartad eller skimmerblandad skiffer. Stundom träffas ock stora körtlar af granit uti sådane kalkberg inneslutne, som vittna om deras större ålder och föregången förstöring. Andre arter af skiffer hafva genom slamning stundom lagt sig nära til spatgryniga kalkberg, såsom vid Garphytte alungrufva uti Nerike, men vid närmare undersökning och skifferns afsänkning, har kalkberget väl kunnat vara något öfverhängande, men ej hvilande på sådan skifferbädd. Jämnför ordet Hällearter och Alunskiffer, 1:o, f).
      3:o. Fyllningar uti hvarjehanda snäckor och skaldjur träffas väl ofta af spatig kalk, samt spatcrystaller och druser på dem anskutne; men snäckor, uti sådane kalkberg inneslutne, lära blifva så sällsynte som de äro allmänne uti flolägrig kalksten. De höga så kallade blå bergen, til exempel, uti America, som skilja engelska nybyggen ifrån Indianerne, och ligga inemot 50 mil ifrån hafvet, hysa väl en oändelig myckenhet petrificater, men alt uti en del svart, dels grå flolägrig kalkskiffer, som i synnerhet skall finnas uppå det berget, hvaruppå fästningen St. Fredric är bygd. Se Herr KALMS Americanska Resa T. III. s. 253.
      4:o. Flolägrig Kalksten, eller Flokalk, kallas den, som finnes uti vissa öfver hvarandra liggande hvarf, merendels horizontele, eller vågrätte, och brytes uti mer eller mindre tjocka hällar, eller ock uti tunna skifvor. Denne kalkstensart finnes vara en tydelig lemning af öfvergången vattuflod och tilkommen af den kalkiga slam, som en allmän hafsflod deponerat, förmodeligen af en oändelig myckenhet söndermalda snäckor, hvarom de mångfaldige hafsfoster, petrificater och intryck, som både af djur- och växtriket nästan alltid däruti finnas, nogsamt vittna. Den skiljer sig ifrån den här förut beskrifne, spatkorniga och crystalliserade bergkalken, i synnerhet uti följande omständigheter, såsom:
      a) At den brytes uti Hällar, eller tunnskifrig form, och får i senare händelsen namn af Kalkskiffer, som dels är rätklufven, dels vågig, sådan som den uti England bekanta Slatestone, eller Ragstone (se Skiffer); eller ock är den sådan som den kolsvarta skiffern, hvilken utgör de förenämde Americanska höga blå bergen, vid fästningen St. Fredric.
      b) Uti tvärt brott visar en tät sammansättning som torr lera, utan tecken til genomskinlighet; men innehåller stundom crystalliserade spatfläckar af hvit, eller annan färg.
      c) Innehåller, antingen liggande emellan strata, eller uti sjelfva kalken inblandade, en oräknelig hop hafskräk, då den i senare händelsen merendels får namn af Musselmarmor, eller Lumachella. Den förra, eller hällformige, som emellan strata hyser petrificater, är här i riket känd under namn af Ölandssten, Alfvarsten &c., efter orterne, där den finnes. Uti Norige kallas den Tälgsten, i anseende til dess mjukhet vid huggning, och nyttjas, ibland annat, til qvarnstenar för hvete. Se Lumachella, Marmor m.fl.
      d) Är merendels med främmande jordarter inblandad, såsom med mer eller mindre lera, mo och magnesia alba. Stundom innehåller den något alkali minerale, eller ock någon smitta af koksalt. Af dessa orsaker gifver den uti bränning en svagare, eller mindre bindande kalk. Uti sträng hetta blifver den snarare dödbränd, i anseende til den inblandade moleran, hvarmed kalken är benägen at antaga en hemlig smältning, och gäser sedan intet mera med syror samt duger ej til murbruk. Den är äfven mindre tjenlig at nyttjas som limsten til fluss uti järn- och kopparmalmssmältningar; men är mera gagnelig för växtriket.
      e) Finnes väl stundom til flera hundrade alnars högd öfver hafsytan och til många mil därifrån, såsom uti Jemtland, uti Rettviks Socken i Dalarne, uti Nerike, uti de härförut nämde Americanska bergen, uti Alperne och flerstädes; men utgör dock intet så branta berg och ryggar, som den hårdare bergkalken. Se Allmänna Bergarter och Berg.
      Om de vidsträckta kalkstensfloar och flötser, som finnas uti Skåne, anmärkes at de, tillika med alunskiffer, utgöra öfversta lagret uppå därunder varande flötslägriga Sandsten, som på flera ställen finnes innehålla rika blyglanser, utan tecken til petrificater, hvilka likväl så ömnigt träffas uti de öfverliggande kalkstensfloar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1786 s. 38. Om de betydliga flolägriga kalkbrotten samt om kalkbrännerierne uti Preussen, se T. P. H. VON DER HAGENS Beschreibung der Kalkbrüche bey Rüdersdorf, Berlin 1785, hvarest äfven de fleste Auctorer, som skrifvit om kalk, finnas upräknade.
      f) Flolägrig kalksten gifves af ganska många föränderliga färgor, såsomhvit, grå, svart, röd, brun, grön, blå och mångfärgad, då den får sitt rum iblandMarmorarter, hälst som den ofta tager en skön politur.
      g) Musselkalk- eller kalksten gifves ock af en lösare sammansättning, som ej tager politur, men är med en oändelig hop snäckor förstenad och kan med vanliga tandsågar skäras, eller formeras, til block och byggningsämnen, för murar uti våningshus och palatser. Sådan är den kalksten, som brytes uti stengrufvorne omkring Paris och på mångfaldiga ställen uti England, Italien och Portugal. Den har likväl merendels den olägenheten at til någon del täras och skadas af luften.
      5:o. Spatig kalksten, eller Kalkspat, heter den kalksten, som finnes crystalliserad uti någon viss form, antingen af tunna på hvarannan liggande blad, eller uti crystallinisk skapnad anskuten, dels uti annan kalksten, dels ock uti, eller ibland andra malm- och bergarter, uti vissa gångar, körtlar och drushål; men ugör ej ensamt hela berg. Se Kalkspat och Orsten.
      Ibland kalkstens kännemärken räknas väl at den gäser med syror, men därvid bör anmärkas at kalkstenar gifvas, som aldeles icke, eller knapt märkeligen hvarken gäsa, eller uplösas af mineralsyror, men äga för öfrigit kalkens utseende och öfriga egenskaper, såsom: at vara lika veka emot stål: at bestå af lika spatiga gryn, eller fjäll: at brännas i elden til en svart bindande kalk: at uti bränningen förlora ifrån 20 ända til 59 procent: at nötas af luft och regn och vittra til en svart eller brun mull: at uti smältning tjena til fluss för strängsmälta, i synnerhet järnmalmer. Se Limsten. Sådane äro icke allenast de så kallade hvita järnmalmer, utan ock åtskillige mindre järnhaltige kalkstenar, som utgöra hela berg, såsom: Svartberget i Norrberkes Socken:Östra Silfvergrufveberget vid Hällefors, Klackberget i Norberg m.fl. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754 s. 286. De så därstädes namn af kalkartade Järnstenar, som innehålla högst 10 procent järn samt gifva uti distillation allenast et litet syrligt vatten. Orsaken, hvarföre sådane kalker ej gäsa med syror, tyckes således vara den at luftsyran, som, efter nyare uptäckter, hålles för rätta grunden til denna egenskap, torde til  äfventyrs förut af någon starkare mineralsyra (som infört järnhalten, jemte litet brunsten) vara utdrifven, eller at luftsyran redan är mättad med uplost järn. Om dessa arter se vidare orden Hvit Järnmalm och Stålmalm.
      Andre stenarter finnas däremot, som väl fräsa med skarpa syror, men kunna därföre ej angifvas för rena kalkstenar. Sådan är, til exempel, Gottlands sandsten, som uti sin sammansättning väl innehåller til gluten en kalkartad mergel, men består dock til större delen af fin sand. Se Sandsten.
      En ren kalksten bör således ej allenast fräsa med syror, utan ock, med en viss mängd däraf, hel och hållen, eller utan någon återstod, uplösas.
      Kalksten är, näst graniten, förmodeligen den ömnigaste öfver hela jordklotet. Huru denne nyttige stenart äfven finnes uti våra flesta svenska provincier, och huru den indelas uti systematisk ordning, se Hrr. CRONSTEDTS och WALLERII Mineralogier samt Herr BergsRådet Baron HERMELINS Tal för Kongl. Vet. Acad. 1771: om Svenska Stenarter. Däraf kan inhämtas at här icke allenast finnas de allmänna kalkstenar til murbruk, utan ock prydelige mångfärgade marmor-arter, såsom på Kolmården uti Östergöthland, hvarest fås den fastaste bergmarmor, merendels hvit och grön, med instänkte fläckar af flera färgor: hvit, enfärgad, uti Finland och vid Nora Stad: Lumachella med petrificater, flolägrig, som tager god politur: svart ochhvitådrig uti Jemtland: brun med hvita och gröna ådror på Öland, många flera at förtiga. Om Balsberget uti Skåne och dess kalkarter, som äro en art af Lumachella, se VON LINNÉS Skånska Resa, s. 84, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1752 s. 59. Om svart kalkskiffer uti Jemtland se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 279, och om de flolägriga kalkarterne uti Kinnekulle samma Handl. 1767 s. 24.
      Uti England och Oxfordshire, vid Shotover stengrufva, träffas en blå kalksten, som där Bluestone kallas. 
      Uti Upland och Lena Socken brytes en ljusgrå spatkornig kalksten, fläcktals grönaktig af inblandad fin strålskörl, som lemnas orörd, då kalkstenen uti skedvatten uplöses. Uti kalkugnen brännes den til kalk dels med hvit, dels svart och dels med blåaktig färg. De gröna fläckarne gifva i synnerhet uti bränningen den svarta kalken, som genom anstälde försök funnits innehålla brunsten, utan någon särdeles smitta af järn. Denne kalk är därföre mäst märkvärdig, at den uti murbruk gifver det aldramäst bindande cement och hårdnar under vatten. Se härom Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 97, 109, 114, 292, 300.
      Sådan kalksten finnes ock uti Dannemora järngrufvor, och uti de flesta där förefallande järnmalmer inblandad, samt torde vara orsaken til denna malmens goda gång och lätta smältning på masugnen, i anseende til brunstenshalten, hvilken icke allenast gifver en qvick fluss, utan tyckes äfven bidraga til det häraf tilverkde järnets ypperliga egenskap at gifva det bästa stål, såsom en verkan, hvilken af brunsten vanligen åstadkommes.
      Uti Herr GERHARDS Geschichte des Mineralreichs, T. II sid. 239 o.f., har indelningen på kalkstensarterne blifvit ökad med tvenne förut bekanta slägter, under nya namn, af hvilka den ena kallas Blåtterstein, Phyllolithus, hvarunder räknas fjällige spatkornige kalkstenar, som hos oss äro kände under namn afSaltslag och Limsten: hafva gnistrande brott: innehålla magnesia alba, jemte kalkjorden: förlora mer än vanligt, stundom til 2/3:delar af sin tyngd, under bränningen: gå väl då til kalk, men af mindre bindande art än andre kalkstenar, i anseende til halten af magnesia: äro halfgenomskinlige och spraka intet i elden. Härtil räknas åtskillige Italienske marmorarter, såsom Marmor Parium, Lychnites, coralliticum, &c., utom flera färgade kalkstenar.
      Det andra slaget får namn af Wasserstein, eller Porus, som har en bladig crystallinisk sammansättning: brytes uti rutformiga kantiga stycken: har speglande yta: är stundom half- och stundom fullkomligen genomskinlig och sprakar uti hastigt påkommande hetta. Härunder föres således först kalkblomma och den kalkjord, som uti naturliga vatten kan finnas uplost, eller inblandad, och hvaraf allehanda förändringar af stalactiter upkomma. För öfrigit föras hit alla förändringar af kalkspater, bladige, rutformige och på flera sätt crystalliserade, som hos CRONSTEDT, WALLERIUS, VON BORN och DE ROMÉ DE L'ISLE finnas beskrifne under namn af Spater.
      Pfefferstein, Piperites, kallas hos Herr GERHARD, uti dess Mineralogie 2D. s. 207, en kalksten, som är sammansatt af små korn som peppar, ifrån ärters til vallmoge-fröns storlek. Den skall finnas uti Mansfeld, vid Laublingen, uti mägtiga hvarf.
      Huru kalksten formeras uti Italien af det ifrån Appenniniska kalkbergen nedrinnande vattnet, se Travertino.
      På många orter är i akttagit, vid höga berg af olika ämnen, och där kalksten visar sig, huru det understa, djupaste och äldsta bergslaget består afGranit, som merendels blottad upstiger öfver de andra til högsta spets. Därpå och öfver graniten följer den grofva, andige, skimmerblandade lerskiffern, ellerGneisen, hvaröfver den tredje och öfversta arten är Kalksten, såsom senare tilkommen. Dock kunna åter däröfver ligga ännu yngre hvarf af Lera, Kalkjord, Sandsten, eller ock sådan flolägrig kalksten, som uti flötser öfver stenkol och alunskiffer anträffas. Se ordet Berg och Hr. FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen s. 30; utom hvad denne store Mineralogen på många andra ställen, uti flera dess skrifter, til denna anmärknings bestyrkande anfört.
      At kalksten, eller dess jord, kan igenom tidens längd förvandlas til flinta, eller kiselarter, hafva åtskillige stenkännare med många exempel och rön sökt bevisa. De åtskillige arter af coraller, madreporer och milleporer m.m. samt mångfaldige slag af Snäckor, Echiniter, Turbiniter, Entrochuiter, Asterier, med flera hafskräk, som finnas til verkelig halfklar flinta, eller agat, förvandlade, tyckas ock intyga en sådan förvandling, eller petrification, hvaruppå Herr VON CAROSI, uti dess afhandling: über die Erzeugung des Kiesels und des Qvartses, ganska många exempel anfört, och det ej allenast på kalkarters öfvergång til kislar, utan ock på kiselarteres åter förvandling til kalk genom vittring.
      Herr FERBERS observation genom Tivoli, uti Italien, at uti därvarande ansenliga kalkberg finnas lager af kisel, som til hälften är förvandlad til kalk, tyckes äfven bestyrka Herr CAROSIS intygan, som uti förenämde dess afhandling finnes ganska omständeligen utförd. Härvid bör dock göras noga åtskillnad emellan en med kisel, eller andra främmande ämnen inblandad och stenhärdad kalk, och en ren enkel kalkjord, som ingalunda kan lida någon förändring, men väl vara dold af andra inblandningar och ej uptäckas förr än genom Chemiens åtgärd, eller med tjenliga uplösningsmedel.
      Kakstens nytta uti allmänna lefvernet är äfven så vidsträckt som Kalkens, hvarom under det ordet redan något är anfördt, och torde kalkjorden til äfventyrs blifva det allmännaste grundämnet uti alla stenrikets alster.
      Uti smältningar gör kalksten bästa nytta såsom rå, eller obränd. Dess egenskap at, ehuru hårdsmält, likväl med andra stenarter kunna gå til glas, eller flytande slagg, gör at den med nytta kan brukas, såsom tilsats på hytteugnar, i synnerhet för koppar- och järnmalmer.
      Uti sulubruk på gula svafvelbundne kopparmalmer, som ej innehålla mycket järn, bidrager kalksten, i förening med svafvel, til järnets förslaggning, i synnerhet om någon liten del flussspat finnes därhos; men vid mycket järnstarka och fattiga kopparkieser, eller där järnmalmer medfölja, förmår intet kalken at förtära alt järnet, eller fullkomligen förtaga järnnasar. Genom förening med svafvelsyran torde den dock formera en art gips, som blifver smältbar och därvid äfven bidrager til den qvartsens smältning, som med malmen kan vara följaktig. Uti Tyskland nyttjas med förmån finbokad och något bränd kalksten uti blandning med sliger af kopparmalmer, sammanbråkad med vatten och rostad på hultning med ved.
      Uti rostbruk, eller råkoppar-smältningar, bör kalksten göra god verkan til det nu mera förminskade järnets förslaggning.
      På masugnar gör kalksten för åtskilliga järnmalmers smältning en betydande nytta därmedelst, at den befordrar andra hårdsmälta arter til glasig slagg. Med qvarts smälter väl kalksten svårligen ensamt, men då lerartade stenar tilkomma, såsom Skörlberg, Specksten, Skimmer m.m., sker smältningen så mycket qvickare. Om tjenligaste kalk til fluss för järnmalmer seLimsten. Af det som redan är nämdt om kalkens verkan på järn, uti förening med svafvel, lärer förstås at järnmalmen bör genom rostning förut vara befriad ifrån all smitta af svafvel.
      Den tankan at kalken skulle, genom dess attraction til syror, kunna förbättra rödbräckta malmer på masugnen, har intet velat inträffa med förfarenheten; men då litet finbokad kalksten blifvit nyttjad på hammarsmedshärden, har den funnits något bidraga til rödbräckt järns förbättrande. I synnerhet har blifvit försökt at bruka en qvartsblandad kalksten, såsom tilsats för kallbräckta sjö- och myrmalmer, hvarigenom järnet funnits vinna mera seghet och styrka. Skada at tilgång af kalksten ej gifves på nära väg vid Småländska järnverken, där sjömalmer måste nyttjas.
      Vid blymalmssmältningar brukas ock på några orter, i synnerhet uti England, tilsats af kalksten, hvilken så vida kan vara tjenlig, som kalken är uti smältning benägen at reducera någon del af förslaggadt bly; men därvid bör likväl svaflet förut, genom rostning, vara til det mästa utdrifvit.
      Huru en mycket ren art af fingnistrig kalksten med förmån nyttjas vid Ädelfors guldverk, til drif-test för verkblyets afdrifning, se Drifning.
      Kalkstens nytta, såsom sten til byggnadsämne, är så mycket mera vidsträckt och allmänt känd, som därtil kan räknas alla slags marmorarter. Med Kolmårds marmor och Ölands flolägriga kalksten, som nyttjas til hvarjehanda hällar, brodskifvor och i synnerhet Golfsten, drifves en vidsträckt handel, både til inrikes och några utländska orter. Sådan golfsten är väl för dess kyla mindre tjenlig uti våningsrum; men så mycket mera nyttig, där varma rum ej behöfvas. Uti öpen luft blifver denne stenart fuktig emot infallande regnväder och tjenar däruti til en art hydrometer, samt visar sig därmed innehålla något af hafvets sälta. Dess nytta här i riket för hveteqvarns-stenar, under namn af Tälgsten, som förnemligast beredas uti Kumla Socken i Nerike, är äfven allmänt bekant.
      Kalkbergen föra väl ofta rika, särdeles bly- och kopparmalmer, dock merendels uti drummer, körtlar och fläckar, men sällan uti strykande och beständiga gångar, hvarföre de icke heller räknas til gångberg. De mägtiga silfvermalms-gångar, som uti en tät kalksten föra gedieget silfver och glaserzer, vid Annæberg uti Österrike, göra dock häruti et betydande undantag. Därtil kan ock räknas de rika blygrufvorne vid Bleyberg, uti Kärndten, och koppargrufvorne vid Falkenstein uti Tyrolen, hvarest en tät kalksten utgör sjelfva hällearten. Vid Sala silfvergrufva består så väl hälle- som gångarten af kalksten, hvarutaf den senare, eller gångarten, utmärker sig genom finare gry och inblandning af skimmer. Se Gångar.

Kalkstenspilar, Ölandsspikar, eller Dartar, Jaculæ Lapidæ (Meerröhrsteine), kallas en art petrificater, eller Orthoceratiter, som i synnerhet finnas ganska ömnigt uti den Öländska flolägriga dels bruna och dels grå kalksten, uti rät, lång, spetsig, conisk, eller kägelform, liknande belemniter, men hafva inuti afdelte convexa och concava rum, eller kamrar, med en kärna, eller et nervrör midtuti, hvaruti masken, eller hafsdjuret, haft sin borning. Kärnan, eller nervröret, finnes stundom i medelpuncten, då den får namn af Orthoceratites centralis, eller lateralis, om den ligger tätt vid ena sidan. Uti storleken äro de föränderlige ifrån en skrifpennas til en arms tjocklek samt ifrån 3 til 24 tums längd, stundom med och stundom utan tecken til skal. Se VOGELSPractisches Min. Syst. s. 216 och WALLER. Syst. Min. T. II. s. 471.
      De räknas af Hr. Arch. VON LINNÉ til Helmintholiti nautili recti. äro stundom på Öland öfverklädde med en röd smutsande järnochra och emellan kamrarne, eller håligheterne, fylde med hvita cubiska kalkspats-crystaller, liknande hafssaltet. Skalet, eller originalet, har intet kunna finnas. Se VON LINNÉS Öländska och Gottländska Resa s. 142.

Kallbit kallas en stamp med bred,hvass och något trubbig egg, antingen med eller utan skaft, af så hårdt och väl härdadt stål, at både smidt och gutit järn kan därmed huggas kalt, eller utan at vara glödgande.

Kallbräckt, eller Kallskört, (Kaltbrüchig) kallas det stångjärn, som, uti gröfre eller finare form uträckt, är af följande egenskaper, såsom:
      a) Kalt, eller handvarmt, brister snart, så väl vid brytning, som vid mer eller mindre starka slag af hammare, eller emot städ slagit, och det med et dumt ljud och tvärt brott.
      b) Visar uti brottet gnistrande och skimrande mångkantiga korn, som äro grofvast uti det mäst kallbräckta, med hvit färg, utan at skela uti blått, eller gult.
      c) Uti alla grader af glödgningshetta, ifrån hvitvarm vällningshetta til brunröd färg, kan det smidas, vridas och vikas, huru man behagar, utan at brakna, eller brista, ända til dess det inemot kan hållas uti handen.
      d) Under glödgningshetta är mjukare emot hammare och andra verktyg, än annat järn. Blifver ock vanligen mera jämnt och slätt samt gifver därvid ingen lukt af arsenik, eller annan mineral.
      e) Upglödgat och afsläckt uti vatten tager aldeles ingen härdning, men får därigenom grofvare korn, än om det långsamt afkyles.
      f) Kan ej förbättras genom mycken vällning, garfning, eller smidning, utan blifver däraf mera skört och grofgnistrigt.
      g) Uti specifique tyngd förhåller sig något drygare än segt järn.
      h) Antager sent och svagt den magnetiska kraften.
      i) Angripes icke lätteligen af rost uti fria luften.
      k) Kännes hårdt emot fil och ger grynig filspån, men skadar ej filen.
      l) Tager lindrig sätthärdning och fin politur, men duger ej til stål.
      m) Kan genom aducering uti benaska, eller kalk, ej vinna seghet, som likväl händer med skört tackjärn.
      n) Uti försvagadt skedvatten etsadt, eller betadt, blir det hvitt och blankt med skyggande och skimrande korn, nästan lika som i brottet.
      o) Löses uti alla syror häftig, men til mindre mängd än annat järn.
      p) Om kallbräckt, hälst tackjärn, uplöses uti vitriolsyra til full mättning, och denne solution utspädes med mycket vatten, faller efter några timmar en hvit kalk, som då  måste afskiljas, innan en gul järnochra börjar falla. Denne hvita kalken kan uti en med kolstybbe inslagen digel, och med litet tilsatt borax, reduceras til en ganska skör regulus, som man i början förmodat vara en egen metall och kallat Siderum, eller Hydrosiderum, men fans sedermera vara en med phosphorisk syra förenad järnkalk, hvilken på lika sätt ömnigast erhålles af den tunga färskslaggen, som faller uti hammarsmedshärden efter kallbräckt tackjärn af sjö- och myrmalmer; eller ock af malmens uplösning, samt än ömnigare af den blå jorden, som stundom finnes uti bräntorfs-mossar och orätt blifvit kallad nativ berlinerblå. Se ordet Siderum och CRELLS Chemische Annalen, 1784, 1 Band, s. 390, 396.
      q) Det kallbräckta järnet smälter äfven med mindre hetta än det sega, så väl uti härd, eller öpen eld, som uti digel med tilsatt kolstybbe.
      Om orsakerne til det kallbräckta järnets egenskaper, och om sättet til dess förbättrande, hafva många meningar tid efter annan varit upgifne. I synnerhet har Herr Prof. och Ridd. BERGMAN med många noggranna rön sökt bevisa, at den kallbräckta arten endast måtte härröra af den nyss härförut nämde och förmodade nya metallen Siderum. Se dess Opusc. Chem. Vol. III. s. 109. Numera är, i anledning af Herr MEYERS och Herr KLAPROTHS rön, tilförlåteligast afgjordt at kallbräckan härrörer, förmodeligen ensamt, af phosphorisk syra, som kalkformige jord- och sjömalmer innehålla, och som genom eldens verkan icke kan fullkomligen utdrifvas; ej heller är något tjenligt ämne bekant, hvartil denne syra har starkare affinité än til järnet, och som skulle kunna tjena til beskickning på masugnen.
      Efter Herr Assessor VON STOCKENSTRÖMS gjorde försök har godt och segt järn erhållits af Småländska kallbräckte sjömalmer, då de blifvit smälte til färska uti en låg så kallad Blaufeuer-ugn, med tilsats af en qvartsblandad kalk.
      Utan at känna orsaken til kallbräckta arten, är ock för mer än 200 år sedan gångbart, ibland skogsbyggare af allmogen, at uti små så kallade Blästerugnar(Se Myrjärnsverk) tilverka et ganska segt och mjukt järn af Myrmalmer, allenast därigenom at de nedsmältas til små smidiga färskor, hvilket ännu brukas på några orter här i riket, i synnerhet uti Wästerdalarne. Af ålder hafva ock åtskillige af allmogen uti Småland varit kände för at kunna åstadkomma det bästa järnet til skjutgevär, hvartil ämnet icke heller varit af annat än myr- och sjömalmer, såsom den ortens nästan enda järnmalms tilgång, och som på en sådan enfaldig väg uti små ugnar blifvit tilgodogjorde.
      Således finnes, at samma malmer, som, på masugnar smälte til tackjärn, gifva uti hammarsmedshärden et kallbräckt järn, kunna på en enklare väg producera et smidigt och segt järn.
      Genom et sådant försök med smältning på en lågugn, har äfven för 30 år sedan segt järn kunnat utbringas af den för sin kallbräckta art så mycket bekanta Grangärdes Sjustärne-malm; men som vårt rike är välsignadt med tilräckeliga goda malmer, och en liten del kallbräckt järn äfven kan hafva sin nytta, så lönar föga mödan at tänka på dess förbättring genom smärre tilverkningar, där förnemsta afseendet är på mängden.
      Det brukelige sättet vid en del Småländska masugnar at förbättra sjömalmens kallbräckta art med tilsats af den så kallade Grönsten kan göra at sådant järn får två odygder i stället för en, af den grund at grönsten är en järnbinda, hvaruti hornblende ömnigt ingår, som innehåller svafvelsyra, utom det af kiesgnistror äro ofta däruti instänkte, men af förfarenhet är bekant at hvarken kallbräckt kan hjelpas til fullkomlig godhet med rödbräckt, och intet heller detta senare med kallbräckt art.
      Kallbräckt stångjärn har dock fina grader at vara mer eller mindre skört, och kan väl intet med säkerhet nyttjas til arbeten, som fordra stark påkänning, men tjenar til alla sorter smärre spik, som ej komma at nådas, samt til finpoleradt smide m.m. Det tilkommer i synnerhet af jordmalmer, eller af sådane, som hämtas utur sjöar och myror, hvilka senare likväl gifva något mindre kallbräckt. Tackjärnet, som däraf fås, kan på utvärtes utseende intet skiljas ifrån annat godt järn, och är förnemligast tjenligit för hvarjehanda gjuterier, såsom krigs-ammunition, fyrugnar, ornamenter och kokkäril m.m., i synnerhet som det har den egenskapen at falla nätt och väl uti gjutning, samt at vara mindre benägit til rosts antagande, och svärtar ej den mat, som i sådane grytor kokas, för hvilken orsak de franske så kallade stålgrytor af detta ämne blifvit begärlige. Tackjärn af sjömalmer, som uti brottet varit grått med en lagom sättning, har ofta funnits ganska starkt, ehuru stångjärnet däraf blifvit kallbräckt.
      Det härförut nämde kännemärket, af kornigt brott, kan ej ensamt betyda en kallbräckt art, emedan ofta händer at ganska godt järn äfven kan uti brottet vara kornigt, då det är smidt uti grof stång; men dess korn och färg är af annat utseende, som af et öfvad öga endast kan urskiljas, men föga beskrifvas. Mera om kallbräckt järn ses uti Järnets Historia, §. 120-122.

Kalldygn, Se Fridygn.

Kalljärn kallas vid stångjärnssmide de tilämnade luppar, eller smältstycken, som af brist på tilräckeligit driftvatten ej kunnat til stänger utsmidas, men blifver allenast midtuppå litet utsträckte, eller balsade, som det af Tysksmeder kallas, eller ock utsträckte på en ända til Kålf, eller Karna, som hos Vallonsmeder brukas. Se Kålf och Karna.

Kallkilningkallas vid grufvor det arbetssätt, då berget med kilande, eller uthuggning, vinnes och lösbrytes. Således förstås härunder:
      1:o. Et ordenteligit bergsarbete, eller grufvebrytningssätt, som sker med hammare och kil, eller, som Tyskarne det kalla, Schlägel und Eisen. SeGrufvebrytning och Grufveredskap.
      Detta arbetssätt nyttjas med fördel på de ställen, där berget är löst och klyftigt, bestående af ler- spat- talk- och lösa glimmerarter, såsom vid en del Sachsiska, Meissniska och Ungerska bergverk, men i Sverige kan det sällan brukas, i anseende til de hårda bergarter, som här förefalla. Jämnför i detta ämne ordet Grufvebrytning.
      2:o. Med kallkilning menas ock et sätt at nedbryta större bergstycken, eller lossnor, då ränsning sker efter skott, eller fall, och vid flera tilfällen, då rämnor synas i berget, eller det är mycket klyftigt. Brukas vid alla grufvor och sker antingen med Stötspik, som är en trädstång med et spetsigt järn på ändan och tjenlig vid de tilfällen, då det lossande berget ej sitter hårdt fästadt; eller ock med Järnkil, som med slägga inslås i rämnan, då berget sitter hårdare fast. Men om det är mycket hårdt fästadt, eller inbundit, nyttjas trenne järnstycken (Tab. XIII Fig. 18), hvarutaf a och b äro rundade åt den ena sidan doch e, men c är formerad som en kil. Järnstyckerne a och b inslås begge i en rämna, eller klyft, så långt det är görligit, med deras platta sidor xsammanfogade, eller vände åt hvarannan, hvarefter stycket c, som på båda sidor är platt, indrifves emellan dem begge. De brukas af åtskillig längd, ifrån 3 a 4 tum til 3 ½, 5 a 6 qvarter. Stundom båras et nafvarshål och kilen c inslås däruti, med de platta kilarne på sidorne.
      På detta sätt, och då flera nafvarshål bårras tätt utmed hvarandra, kunna ock stora stenar, eller block, utkilas af fast klyft, i synnerhet af gråberg, eller granit, uti hvad form som  behagas, då sådane kilar med deras kilskenor uti hvarje hål insättas och med slägga jämnt och småningom indrifvas, til dess stenen efter bårrhålens linea spränges. Mindre stenar til byggnader sprängas och med räta sidor, allenast däruti först inhugges en djup ränna, eller schram, hvaruti korta järnkilar sedan indrifvas emellan järnskenor, til dess stenen spricker efter schramen.

Kallrostning heter den rostning, som fattig men svafvelrik kopparmalm undergår, innan den smältes til skärsten, och sker i öpen luft uti särskilt murade gropar. Den bör skiljas ifrån skärstens- eller Vändrostning, då den efter sulubruket vundne skärsten brännes flere gångor innom uprättade murar, som äro öfverbygde med hus. Detta förklaras under ordet Vändrostning.
      Den förnemsta skiljaktighet uti flera orters kallrostningssätt består uti starkare, eller svagare bränning. I förra händelsen kommer en del af malmen nära til smältning och löper tilhopa i sulur, samt får öfveralt svartblå färg, hvarföre den då säges vara blåbränd, men vid lindrigare rostning blifver den allenast rödbränd, eller på ytan öfverdragen med en röd järnmull. Vid stora Kopparberget, där en svagare rostning hälst åstundas, tilgår i korthet på det sättet at kallrostgroparne (som altid anläggas under bar Himmel) göras allenast til den storlek at 50, 60 til 80 lass malm däruti rymmas, och hafva tre murade väggar, men framsidan aldeles öpen. På bottnen läggas tvenne hvarf grof ved, eller Hult, som den kallar, hvilka begge hvarf utgöra 2 til 2 ½ qvarters tjocklek. Innerst, eller midtuti rosten, lägges den svafvelrikaste, ellerBlötmalmen, samt där nästomkring den något mindre svafvelhaltige segmalmen. Den gröfre Hårdmalmen uplägges som en mur ytterst rundtomkring rosten; men den smärre, eller så kallade Kampen, fylles emellan den grofva. Hårdmalmen blifver således litet eller intet rostad, utan allenast så bränd, at den kan lättare sönderslås. För någon tid tilbaka var alltid brukeligit at omgifva och öfvertäcka rosten med Grufsylta, så snart det likväl först tagit väl eld, men detta i akttages nu mera ej så ofta. En kallroste bör därutaf ej täppas för mycket, emedan den genom långsam och qväfd hetta, ellertorkbränning, mister för mycket svafvel.
      Rökstakar kallas de käppar, som förr plägade sättas i hörnen och vid sidorne af rosten och, sedan de blifvit upbrände, lemnade rum til väderdrag, men desse äro nu mera härstädes aflagde.
      Sedan rosten blifvit färdig tillagad, itändes den frammantil i veden och kan brinna 2 til 3 veckor.
      I äldre tider, då mycket rik malm tillika erhölls utur grufvan, afskildes den ifrån den öfriga fattigare malmen och fördes genast, utan vidare omväg, til vändrosthuset, hvilket bergsmännen kallade Byta in. Nu mera äger ej detta rum.
      Vid Athvidabergs kopparverk, där större delen af malmen är lika beskaffad som vid stora Kopparberget, brännes malmen hårdare uti mycket större kallrostgropar, med tjockare hultning och flera mellanlagde hvarf af kol, i den öfvertygelse at malmen efter en starkare rostning blifver mera lättsmält, i det järnet, som finnes uti honom, då kommer til förslaggning och således gör på suluugnen tjenst för qvickslagg.
      Sådane kopparmalmer, som äro mycket fattige på svafvel, såsom vid Garpenberg, tåla däremot ingen kallrostning; emedan skärsten skulle då i suluhärden hålla sig trög och kall och således gifva starka järnnasar, utom det at någon koppar sedan torde i vändrostningen och följande eldar förbrännas. Svaflet, i förening med någon tilsats af kalk, utgör äfven det förnemsta medlet til järnets förslaggning, eller järnnasars minskning uti sulubruket.
      Vid Rörås uti Norige lägges rost- eller hultveden på bara släta backen, uti så stor fyrkant at 4 a 600 tunnor malm därpå kunna kallrostas. Ifrån alla fyra hörnen göras dragrör, eller Anzüger, til medelpuncten, hvilka dragrör fyllas med kol, så väl som den pipan, hvilken lemnas midtuti rosten. Utomkring muras med gröfre så kallad Kampmalm, hvilken gemenligen blifver rå och måste omrostas. Sedan den svafvelrika malmen blifvit väl antänd, kan den brinna 6 a 7 veckor, eller mer, alt efter storleken och flera omständigheter.
      På något när lika sätt kallrostas äfven de svafvelrika bly- och kopparmalmerne vid Rammelsberg, där svafvel tillika fångas uti därtil inslagne skåliga kupor, hvarom ses SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 156 o.f.

Kallvrå kallas det ena hörnet uti et masugnsställe, som är emellan ryggsten och formväggen, hvarest slagg och sörja är mäst benägen at fästa sig, emedan blästern ej kan i detta hörnet åstadkomma tilräckelig hetta, hvarföre det med spettet måste flitigt hållas rent.

Kalt kalla stora Kopparbergs grufvearbetare det berg, som intet skräller för slägga eller brytstång; men så länge det skräller, säga de: Det lofvar än.

Kamm, eller Kammar, kallas de afrundade träkuggar, som sitta uti blåshjulsstockar och hvarmed bäljorne nedtryckas, eller uplyftas. På Fransyska få de namn af Camme de l'arbre och kan märkas at, ehuru Herr ELVII method til kammars construction, som upgifves uti dess afhandling om vattendrifter, efter theorien är den rättaste til jämn blåsning, därest en enda bälj kunna nyttjas; finnes likväl af förfarenhet at, där tvenne bäljor vanligen brukas, då den andra måste börja blåsa, innan den första uphört, bör kammarnes afrundning vara efter et cirkelsegment och ej accurat efter epicycloiden. Denne afrundning på kammar kallas Kräfvan.
      Kammar (Kämme) heta ock upstående ryggar, eller strek at annat stenslag, som uti malmgångar och grufvor ofta infalla och bestå merendels af hårda arter uti gångar, såsom af Binda, Hälleflinta, granatbergsartade järnmalmer och oftast uti strykande trappgångar, som här i riket visa sig i synnerhet uti Öster- och Wäster-Silfbergs grufvorne, hvilka ofyndige gångar(Taube Gånge)gemenligen lemnas orörde, hvarigenom de formera sådane ryggar, eller kammar.
      Dylike kammar förefalla ofta vid tyska grufvor, såsom vid Joachimsthal i Böhmen, hvarest de i synnerhet finnas af tvenne arter, i anseende til stenämnet, af hvilka den ena är en röd Porphyr, som där Sandstein kallas, och den andra är en art af Trapp, hvilken där får namn af Wacke. De stryka til ansenlig mägtighet genom det lerskifriga malmberget, gemenligen i Norr och Söder.
      Porphyren består af en rödlätt köttfärgad hälleflinta, eller petrofilex, med hvita mjölkfärgade fältspats-fläckar sammansatt, hvaruti glasaktige qvartskorn icke sällan förekomma. Desse ofyndige arter öfverkorsa, foga sig til och göra en släpning med malmgångarne, hvarvid den enda märkvärdigaste och mägtigaste har uti den så kallade Jericho gången, uti liggande, inträngt sig som en kil och medfört det rikaste anbrott af glaserz, som någonsin på denna gång är vunnit, hvilket åter blifvit afskurit, så snart porphyr-gången uphördt. Dess mägtighet skattades til 8 eller 10 lachter. Vid förädlingen har den efter vanligheten visat sig af mildare art.
      Trappgångarne, som innehålla kalkspatskorn och grönaktig skörl, hafva en ordentelig strykning och finnas ifrån några tums ända til 30 och 40 lachters mägtighet, där de i dagen visa sig i bergen, vid Joachimstal, samt foga och släpa sig på lika sätt med med silfvermalms-gångarne, medförande stundom förädling och stundom förtryckning. Genom luftens åtgärd uplöses denne trapp til en formlig slipprig lera och förbyter då sin svarta färg til röd eller rostfärga, af den inneboende järnhalten. Fria luften verkar härvid först på kalkspats-körtlarne, hvilka sedan sönderspränga trappen. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 69.

Kammhjul, eller Kronhjul (Kammrad), kallas det kugghjul, hvars kuggar ej stå i rät linea med hjulets diameter, utan perpendiculert däremot, eller på den breda sidan af hjulringen.

Kamp, eller Kampverk, betyder vid kopparskärstens vändrostning sådant verk, som vid skrädningen finnes rådt, eller illa brändt, och därföre lägges uti rostmuren at å nyo, en eller flera gångor, vändrostas.
      Kamp, eller Hårdmalmskamp, kallas vid Stora Kopparbergs grufva den malm och i synnerhet hårdmalm, som antingen genom särskilt arbete, eller ock tilfälligtvis blifvit så små, at den med fat och luta måste uphämtas. Eljest vid hårdmalmens upkomst i lafven slås den af arbetaren, för at visa den bästa sidan, hvilket kallas Kampa opp Lottningen, och då de bästa stycken blifvit lagde ofvanpå, för at desto bättre lysa vid auction, heter det Måla, som likväl vid vite är förbudit.
      Kampa opp brukas äfven af grufsmeder, då et stenjärn, eller bårrslägga, lagas i den ändan, där slaget är.
      Kampa sönder säges, då malmen med kampjärnet sönderslås i små stycken.

Kampjärn betyder egenteligen en slägga af 4, 6 a 10 markers vigt, hvarmed malm sönderslås. Större släggor få namn af knoster och stenjärn.

Kamsen vid vallonsmide, Se Smältslägga.

Kanis och Pårris äro ännu brukelige ord vid Stora Kopparbergs malmbrytning och skrädgning, som hafva afseende på de svagare malmrummen. Ordet Pårrisbetyder ringhaltig, eller snart sagt aldeles odugelig malm, hvaraf arbetaren (och i äldre tider äfven vaktare) hade den mästa tilgång; och på det malmen, vid auction, skulle gälla för mycket som åtminstone svarar emot arbetslönen, söktes (kanske på förbudne ställen) någon bättre malm til inblandning, hvilken kallades Kanis och denne förrättning: Låt oss gå at Kanissa. Sådant skedde om natten.

Kanta säges vid stångjärns-smide, då smeden vänder en platt stång, under slätningen, at smidas på kant, eller at kanten må blifva jämn och skarp.
      Kanta heter ock egenteligen vid tysksmide, då smeden förer de afhuggne smältstycken under hammaren, at hvart efter annat jämkas, och kanterne eller hörnen därpå nedslås, at de blifva något när 8kantige. Detta arbete kallas ock på somliga orter Tånga.
      Kanta säges ock vid förtent blecksmide, när den kanten af et förtent bleck, hvaruppå tenndroppar sitta, föres uti smält tenn, som står uti kantpannan, eller kantugnen, at däruti upsmälta och afstrykas med en mosstapp.

Kaolin är en chinesisk lerla, som där brukas til Porcellain. Se ordetPorcellain.

Kappor, eller Öfverslag, kallas vid grufvevindar och andra byggnader de horizontelt liggande öfversta stockar, som sammanbinda de perpendiculert stående stolpar. I synnerhet brukas vid orters och stollars förtimringar samt uti dagröschen och ras sådane kappor, på sina dörrstockar, eller Thürstöcke, med därpå öfverliggande beklädning emot jord och stenras. Se Förtimring.

Kar, Karalag vid alunverk, se Materie-kar.
      Kar betyder ock den fyrkantige timring, som uppehåller en masugnsbro.
      Kar, Gjutkar vid canongjuterier, är en af grofva furuplank laggad stor tunna, 7 a 8 alnar djup samt 3 ½ aln i diameter, som är nedgräfven framför masugnsstället, och hvaruti lerformen til canoners gjutning nedsättes och inpackas, eller dämmes med sand.

Kar-hösare kallas vid Alunverken den arbetare, som det åligger at ösa råluten utur lutkistan ifrån det ena karet på det andra.
      Karhösare kallas ock vid canongjuterierne vissa arbetare, som, vid lermotets nedsättande uti Gjutkaret, skola besörja om dess inpackning och fördämning med sand, samt tillika upösa sanden efter förrättad gjutning.

Kara, Se Luta. Kara, eller Motkara, vid masugnar, är en trekantig eller halfrund brädlapp på en trädstång, hvarmed masmästaren uti sanden formerar gösrännan, eller sängarne, för det utrinnande tackjärnet, til Gös eller Galtar.

Karat är en vigt, som dels brukas för guld och dels för ädla stenar. Uti guldvigt utgöra 24 karat en mark, och hvart karat består af 12 grän. Se ordet Guldvigt. Huru guld, efter olika tilsatesr af silfver eller koppar, kallas 18- eller 20karatigt m.m., se Guld. 
      En karat diamantvigt, eller sådan som brukas för ädla stenar, är ungefär lika med 4 ass.

Karbunkel, Se Carbunkel.

Karf är et märke, hvarefter tenarnes tjocklek vid myntvalsning proportioneras. Sådane uti järn utskurne märken, Karfvar, eller Tolkar, brukas ock både vid koppar- messing- eller järnsmiderier. Vid tråddragerierne kallas den Klinka, eller Trådklinka. Se detta ord.

Karment Stål är det samma som Kärndtner Stål, eller Garfstål, som tilverkas af stahlstein, uti Kärndten.

Karmin är en af de högröda äkta målarefärgor, som af några förmodas vara en product af guld, men göres egenteligen med alun af cochenille på det sättet, at 4 lod af det sidstnämde, fint pulveriserade, läggas uti en kanna sjudande vatten och kokas däruti några minuter, hvarefter ½ lod pulveriserad Romersk alun tillägges och kokningen fortsättes ännu et par minuter. Sedan det grofvaste under afsvalningen satt sig til bottnen, afhälles den röda soppan uti et rent tennkäril, då det aldrafinaste efter några dagar sätter sig til bottnen, som varsamt frånskiljes och torkas, vid varma, på en ren tennskifva. Häraf blifver en skön karmin, om alla ting på det högsta renligt tilgått. Det öfverblifvna ljusröda vattnet kokas åter på grumset af cochenillen med mera alun, jemte några droppar af en ren tennsolution uti Aqua Regis, och efter afsvalningen tilslås småningom en klar lut af pottaska, til dess all färgen med alunjorden blifvit fäld, som då får en hög gredlin färg och utgör det skönaste Florentiner-lack, hvilket uti luften är biståndigt.

Karna betyder hos Vallonsmeder den första räckning, som göres på et smältstycke, sedan det kommit i räckare-härden, i det stycket då uträckes midtuppå til den storlek som stången bör hålla, och en kluns lemnas på hvar ända. En sådan tillämnad stång kallas Karnat, Karney, eller Karnor. Vid tysksmide är det egenteligen det samma som Halsa, eller afhalsa, då smältstycket uti första hettan är allenast midtuppå utsmidt; men räcka i kålf är den andra hettan, då ena ändan blifver uträckt til stång, men en kluns lemnas på andra ändan. Se Kålf.

Karnat, Se Carnat.

Karvaskning kallas den vaskning som sker i kar. Se Vaskning.

Kasbrändt säges det kall- eller vändrostverk vara, som är hårdt brändt och legat midtuti rosten, så at det sammanlupit til stora rusor, eller kassar.

Kasse, Bergkasse, kallas uti grufvor et stort stycke öfverhängande berg, som hotar at falla ned.

Kastell, Se Castell.

Kastning säges en gång, eller flöts, undergå, när den bringas utur sin rätta strykning eller stupning. Detta sker på trefaldigt sätt, nemligen:
      1:o. Kastning utan afskärning, då gången vrides på en sida, utan at afskäras, som vises uti Tab. XIX Fig. 1. Sådan kastning har åter trenne förändringar, såsom:
      a) När gången AB (Fig. 1) föres utur dess stryknings-linea af en annan gång, sköl, eller klyft CD, hvilken sedan förenar sig med och åtföljer den förra AB.
      b) När gången AB (Fig. 1) bringas utur dess strykande eller stupning genom tilsättande hårdt berg vid E.
      c) När någon vid E (Fig.1) påliggande tyngd tvingat gången, eller flötsen, utur dess rätta framstrykande, ellerl stupning. Detta händer gemenligen med flötser. När en gång förändrar sin strykning säga tyskarne: Gang kömmt aus der Stunde, Gang beschreitet ein ander Gefehrde.
      2:o. Kastning med afskärning, dock utan förflyttning, såsom när en klyft, eller gång CD (Fig. 2) stryker tvärtigenom gången AB och därvid kastar honom på sidan och utur dess förra strykning, men tillika ej flyttar honom åt någon kant, utan gångens AB salband likafullt svara i linea emot hvarannan.
      3:o. Kastning med afskärning och förflyttning, då gången ABCD (Fig. 3 och 4) af en annan gång, sköl, eller klyft EF ej allenast afskäres, utan ock kastas åt endera sidan, såsom ifrån B til C, aldeles utur dess förra strykningsväg. Af tyska bergsmän kallas det: Gang ist verschoben, Gang verrücket, versezet sich.
      Samma händelser, som förefalla vid gångars kastning i deras strykning, inträffa ock vid deras Stupning. Stundom kan ingen tydelig orsak märkas til gångars kastning, i synnerhet den af första slaget, emedan åtskillige okände tilfälligheter, vid gångarnes och stenämnets daning, därtil kunna hafva bidragit.
      Vid åtskilliga bergverk, där kastningar af sistnämde slag förefalla, gifves af förfarenhet säker anledning at sluta, hvarest malmen efter sin förflyttning bör upsökas. Vid Ädelfors guldverk, i Småland, har Herr AND. SWAB i akttagit gångarnes förhållande vid flera öfvergångne afskärningar och förflyttningar och därvid funnit: 1:o. At om berget i dagen, på andra sidan om en stående klyft, som afskär en gång, är lägre, bör den förlorade delen af gången sökas på samma sida ditåt berget sluttar, men tvärtom, när berget är högre. 2:o. Då en donlägig klyft afskär en qvartsgång, händer altid, vid noga efterseende, at et stycke af gången likasom släpar efter klyften ditåt där den förlorade delen af gången bör igensökas. När en sådan släpning följes med et ortarbete, på andra sidan om den afskärande klyften, igenfås gemenligen den förflyttade gången, som äfven visar en släpning efter klyften, hvilken pekar emot den förra. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1751 s. 43.
      På lika sätt har Hr. Bar. och Landh. TILAS anmärkt den förfarenhets regel hos bergsmännen i Norige, at då en afskärande klyft, antingen såsom lersköl, eller tvärlossna, i donlägig ställning öfverkorsar en sväfvande gång, bör man, til den förlorade delens eftersökande, följa med och icke mot gången, det är: man måste vända sig efter afskärningens trubbiga, men ej dess spetsiga vinkel. Härvid måste man likväl, efter Herr BergsRådet SWABS påminnelse, föreställa sig andra händelser, då denne regel ej inträffar, så snart det efterfinnas at stenarterne i bergen ofta äro så oordentelige och förvirrade, där sättningar efter klyfter skedt, at hvad som anses för fast klyft torde vara allenast ras af ofanteligen stora bergskutor, som tid efter annan rämnat och åter med andra stenar sammanvuxit.
      Vid gångars kastningar och förflyttningar bör noga i akttagas väggarnes beskaffenhet, på begge sidor om gången. Således om väggen G, på ena sidan af en gång AB, (Tab. XIX. Fig. 4) har några andra bergarter, eller antingen är hårdare, eller lösare än väggen H, på andra sidan om gången och, sedan man gått igenom den afskärande klyften EF, samma bergart finnes vid B, så är klart at den förlorade gångens del CD bör sökas åt sidan K; ty om, til exempel, G är gångens hängande, så är man äfven då på samma sida, i händelse af förflyttning. Men tvärtom, om berget vid B är af samma art som vid H, bör gången af lika orsak igensökas åt sidan I.
      Vid bergverken omkring Zinnwald i Sachsen förhålla sig de därstädes befintelige sväfvande gångar, under afskärning af stående gångar, på lika sätt som vid Ädelfors, i det de ej allenast af sina släpningar uptäckas, utan ock rätta sig efter bergets läge i dagen, ty alt som det yttre berget höjer eller sänker sig, ligga de ock på högre eller djupare sola. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 164.

Kasverk, Se Kasbrändt.

Kattflinta, eller Getflinta, kallas den hvita qvartsen hos gemene man. SeQvarts.

Kattglimmer, eller Kattsilfver, kallas af allmänheten en hvit eller ofärgad ren skimmer, bestående af små skifvor, som ofta finnes uti allmänna gråberg, eller graniter, och af reflecterande solstrålar lyser på långt håll. Den är ock uti smärre fjäll allmän ibland den grofva fältspatiga golfsanden, och är äfven den samma som får namn af Vitrum Muscoviticum, då den kan fördelas uti stora, tunna, klara, litet böjliga skifvor, som papper, och kan då brukas som glas, i synnerhet för lycktor.

Kattguld kallas i allmänhet en järnhaltig, fjällig skimmer, som antingen af naturen glimmar med guldfärg, eller får denna färg efter upglödgning, hvartil den svarta och grönaktiga skimmern är skickeligast. Med kungsvatten kan järnhalten dragas därutur, då skimmern erhålles helt hvit och klar och är då det samma som kattsilfver. Hr. JUSTIS föregifvande, at en grå halfmetall kan dragas därutur, fordrar bekräftelse.

Kattöga räknas af Hr. CRONSTEDT och några flera för en pseudopal, men af Hr. DUTENS hålles den för at vara en art af den finaste agat, dock merendels stålgrå, gul eller grönaktig, och hörer til de stenarter (Pierres chatoyantes), som hållne emot ljuset glänsa med strålar, hvilka utgå ifrån en punct och, alt som stenen vändes, både skifta och flytta sig. Härigenom får den en likhet med et lefvande kattöga, som gifvit anledning til dess namn. Någre hafva midtuti en punct, hvarifrån qvicka lökgröna färgor, likasom strålar, utspira, med guldglimrande fläckar inblandade. Med största svårighet finnes dock den strålande fläckens medelpunct, då af stenen skall bildas et öga i behörig likformighet, som hos Italienare får namn af Bellochio. Desse stenarter gifvas äfven gröngrå, men färgskiftningen går då allenast efter längden, hvarföre de af stenslipare formeras ovale, eller äggformige. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 110. Då färgskiftning upkommer, genom några af naturen inblandade så kallade fjädrar, uti andra arter af ädla stenar, såsom uti en mörkblå opak saphir, eller uti en gulaktig oren topas m.m., räknas de äfven stundom til pseudopal, eller kattöga. Se Kungl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 72, 74.
      Halfklar pseudopal, eller kattöga, finnes på ön Ceylon, som mer och mindre faller uti hvitt, eller grönt, och midtuppå har en strima af en lineas bredd, hvilken är mycket hvitare än sjelfva stenen och flyttar sit ljus, alt som den vändes åt sidorne. De största äro af en hasselnöts storlek samt värderas då til 50, 60 och flera Holländska Riksdaler, så framt de äro frie ifrån sprickor och andra fel. Slipade i kulrig aflång form nyttjas de af Morerne til ringar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 79.
      En del färgskiftande stenar försäkras ej vara annat än en fältspat af ganska fin sammansättning, i synnerhet de så kallade Labradorstenar, som skola äga förmåga at reflectera både gröna, purpurröda och högblå strålar. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 497.
      För öfrigit gifves en art af onyx med concentrique cirklar, eller enMemphites, som slipas til infattning under namn af Ochi di Gatti, hvilken ej bör förblandas med Oculus cati, eller Pseudopalen.

Kax, Se Bårrgår.

Keffekil heter hos Tartarerne en fet och hal samt i elden lättsmält lerart, eller så kallad Stenmärg.

Kelp, Se Pottaska.

Keratophyta kallas de corallarter, eller corallväxter, hvarutaf en del liknar träd och den andra horn. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 250.

Kien är et nativt alkali minerale, som finnes i China under jorden på 3 fots djup, jemte några andra salter. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772 s. 170 o.f.
      Detta nativa alkali är inlemnadt af Herr Bruks-Patron JOH. ABR. GRILL och undersökt af Hr. BergsR. VON ENGESTRÖM. Utanpå är det vittradt och hvitt som puder, men hårdare inuti och fuktar sig intet uti luften. Det skall finnas i Kongungarike Hanii. Där jorden visar sig på ytan hvit, sökes antingen denne Kien, eller Saltpetter, eller Koksalt, eller Nativ Borax, som alt urskiljes efter smaken. Kien betyder en Chinesisk Tvål, och detta alkali innehåller äfven något fetaktigt, jemte litet koksalt, järn och alunjord.

Kiers kallas i Småland Galtcinder. Se ordet Galtcinder.

Kies, Pyrites, gifves af trenne arter, nemligen antingen järn mineraliseradt med svafvel, eller med arsenik, eller med begge dessa mineralier tillika. Den första, eller järn med svafvel ensamt, får egenteligen namn af Svafvelkies, Fyrsten, eller Svafvelmalm, samt äger följande kännemärken och egenskaper, såsom:
      a) Til färgen blekgul af metallisk glans, antingen grofögd, eller grynig, eller ock uti någon crystallinisk form anskuten.
      b) Tyngden är merendels lika med järnmalmers af 60 procents halt. En ren kies uti tärningsform har, uti tyngd emot vatten, förhållit sig som 4,811 til 1,000.
      c) Emot stål ger den eld med starka gnistror, hvaraf den fått namn afFyrsten, och brukades uti de gamla hjullås-gevär, i stället för flinta, til krutets antändande. En del, i synnerhet den crystalliniske, är så hård at den ristar glas.
      d) Är en trogen följeslagare vid alla andra, i synnerhet kopparmalmer. Ofta innehåller den äfven andra metaller antingen intimt, eller allenast fläcktals inblandade. Af kopparen får den en högre gul färg och ger då ingen eld emot stål. Den medför äfven ofta guld (Se Guldmalm) icke allenast synligen gedieget, utan ock däruti gömt eller inveckladt; men sällan silfver.
      e) Uti crystallinisk, eller organisk skapnad, finnes den gemenligen uti druser af ganska många förändringar, såsom uti Glober, kallade kiesbollar, eller uti crystaller, såsom Pyramider, Tetraëdrer, Pentaëdrer, Cuber, Rhomber, Cellularisk, eller kistformig, uti Octaëdrer, Decaëdrer, Dodecaëdrer ochPrismer, hvilka alla hos några lithographi komma under namn af Marcasiter. Se vidare detta ord. Utomdess finnas kieserne drufformige, eller Botrytiske, halfsphæriske, eller ägglike, med divergerande strålar, eller fibrer, ifrån medelpuncten til peripherien, hårformige, pendelformige o.s.v. Uti sådane reguliera skapnader innehåller den sällan eller aldrig någon annan metall än järn.
      f) Svafvelkiesen utgör stundom, antingen ensamt eller med andra malmer, mägtiga gångar, stundom smala skölar, och är dessutom uti alla slags bergarter ofta instänkt i crystalliniska korn, eller körtlar. Den är också den allmännaste mineral, som finnes i alla länder öfver hela jordklotet. Infinner sig ofta vid petrificater af snäckor, hafskräk och vegetabilier. Se ordetKiesvandlingar.
      g) Uti öpen luft är den merendels benägen at genom vittring sönderfalla, fortare eller senare, alt efter som den är mer eller mindre rik på svafvelsyra, och så fort luften hinner utdraga det phlogistiqua ifrån järnet, som då återstår uti form af rost, eller ochra, och hvarifrån rostfärgen på våra allmänna gråberg så ömning upkommer. Den som ej vittrar anlöper på ytan med blå, gula och gröna färgor, af solhetta och luftens tilkomst, eller af tilmakningar i grufvan.
      h) Uti elden upglödgad visar stundom svafvellåga och ger alltid en qväfvande svafvellukt. När denne mineral är aldeles borta, återstår järnet med röd eller brun färg. Den kopparhaltige blir mäst mörk och den rikaste ändteligen svart, som är et säkert tecken til kopparhalt.
      i) Uti slutit käril, eller retort, med stark glödgningshetta distillerad, afgår det mästa svaflet därifrån och återstoden är den röda järnjorden, med mycket svafvel eller vitriolsyra förenad, som gör at den sedan efterhand drager fuktighet utur luften, löser med syrans tilhjelp något järn och formerar däraf vitriol, som kan genom utlakning tilgodogöras.
      k) Mängden af svafvel och järn är mycket olika efter kiesernes egenskaper. I allmänhet hålla de klot- eller äggformige kieser, med concentriska strålar uti brottet, mäst svafvel och minst järn: de crystalliniske och mycket hårda däremot mera järn och mindre svafvel. Den rikaste och renaste kan hålla 70 til 80 procent svafvel och resten järn. Den allmännaste svafvelkies, såsom vid Dylta, gifver omkring 25 procent svafvel, och det öfrige består uti järn och inblandad bergart, dels ler- och dels kiselartad. Af sådan kies, där lerartadt stenslag medföljer, kan, jemte vitriol, äfven alun sjudas af moderluten, då det mästa järnet fälles därutur med tilsatt urin, eller flyktigt alkali.
      l) En del kieser lösas med mer eller mindre häftighet uti skedvatten och flera mineraliska syror, hvarvid svaflet stundom skiljer sig därifrån, som en grå flytande massa, hälst om lösningen sker med hetta. Någre lösas helt och hållit utan residuum. På detta sätt förhålla sig de blekgula kieskorn, som ömnigt finnas genom vittring skilde ifrån bergarten uti Stora Kopparbergs grufva.
      m) Genom vittring i öpen dag, eller uti vissa bergslag under jord, har man funnit at svafvelkieser af tidens längd kunna förvandlas til järnochra och ochran ändteligen til en verkelig blodsten, så fort svaflet med syran därifrån hunnit fullkomligen bortgå.
      n) Den järnrikaste kies drages intet rå af magneten; men väl dess järnjord efter stark bränning, hälst med tilsatt bränbart ämne, eller kolstybbe, som bidrager til svafvelsyrans utdrifvande.
      Efter kiesernes olika färg, halt och egenskaper, få de hos bergsmän och arbetare särskilta namn, såsom:
      Lefverslag kallas den, som är lefverfärgad, rödlätt och innehåller mäst järn, eller minst svafvel.
      Blötmalm uti stora Kopparberget är föga annat än svafvelkies, med litet eller intet kopparmalm instänkt.
      Lösmalm får den grynige kiesen, uti kalkberg, heta vid Sala grufva.
      Järnkies är äfven et vanligit namn, i anseende til järnhalten.
      Galloner kallas kiesfläckar uti järnmalmer af masmästare.
      De lärdas och gamlas namn på kieser, såsom: Ignarius, eller Luminis Lapis, Pyrobolus, Pyrimachus, Siderites m.fl., hinner ingen upräkna.
      Atramentsten får den nämnas, i anseende til vitriolhalten och dess svärtande egenskap med adstringentia.
      Yncas, Piedra de los Jacus, eller Piedra del Ynca, kallas den hårda crystalliniske, eller cubiske kiesen, som slipas til knappar.
      Tennbet kallas den mycket ljusgula och litet arsenikaliske kiesen.
      Vattukies är et mycket järnstarkt och blekgult Lefverslag. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 153.
      Med Kies förstås vid Ehrenfriedersdorfs tennverk i Sachsen ej annat än zwitter. Bürstenkies betyder vid Schneeberg en strålig kies. Se FERBERSMin. Geschichte versch. Länd. s. 189, 232. 
      Järnvägg har i stora Kopparberget blifvit kallad en järnmalmsblandad kies af mycket blek färg, som bortkastas tillika med vattukiesen.
      Svafvelkiesens nytta är mångfaldig. Däraf beredes det oumbärliga Svaflet: den nödiga Vitriolen i alla konster och handtverk, samt den för trädverkets prydnad och bestånd gagneliga Rödfärgen. Uti metallurgien är den det yppersta medel til järnets förslaggande, samt til de ädlare malmparticlarnes samlande af spridda malmer, genom smältning, til Skärsten, med mera, som af beskrifningar om smältverken och ännu mera vid utöfningen kan läras. Härvid göres förnemsta afseende på den kies, som innehåller det mästa svafvel och minst järn som möjeligen kan finnas, hvilken då af smältare får namn afStenkies, så vida bästa skärsten därmed erhålles.
      2:o. Arsenikalisk Kies, Giftkies, Hvitkies, eller järn med arsenik ensamt förvandladt, är väl här i riket mindre allmän än svafvelkiesen, dock på sina ställen nog ömnig, såsom vid Hällefors, Wäster Silfbergs och Löfås Silfvergrufvor här i riket, och vid ganska många utländska bergverk, hvilket grufvearbetare med hälsans förlust ofta få röna. Den är i synnerhet följaktig vid blyglanser och aldramäst vid färgkobolt, som nästan aldrig är utan arsenik och så nära lik med denna kies, at de med blott ögonkänning icke alltid kunna säkert skiljas.
      Dess egenskaper äro följande, såsom:
      a) At vara helt silfverhvit som metall-composition, antingen ståltät eller grynig.
      b) Dess specifiqua tyngd är något större än hos svafvelkies och til vatten som 5 til 1.
      c) Faller ofta uti crystallinisk form af många förändringar, merendels uti octaëdrer, eller cuber med afskurne hörn och kanter. I denna skapnad får den i synnerhet namn af Misspickel och är då ofta kobolthaltig. Se Misspickel.
      d) Emot stål ger förga eld, men yppar en stark arsenikalisk hvitlökslukt: vittrar och sönderfaller ej heller i luften som svafvelkiesen, så framt ej kobolt finnes däruti, då den antager et rosenrödt beslag. Se Koboltblüthe.
      e) Arsenikalisk kies är väl som oftast följeslagare med ädla malmarter, men innehåller i och för sig sjelf sällan andra metaller uploste än järn och kobolt, så framt icke svafvel, såsom det förnemsta mineraliserande ämne, däruti ingår.
      f) Uti skedvatten löses häftigt, utan at behöfva något biträde af utvärtes hetta, samt gifver en stark och obehagelig lukt. Uplösningen blir gulgrön, om kiesen ensamt består af järn och arsenik, men närvaro af en liten del kobolt uptäckes straxt med en rosenröd färg och gifver dylik fällning med alkali. Utur uplösning af arsenikalisk kies kan järnet fällas med alkali, rostfärgadt, då arseniken blifver liggande som et hvitt och lätt pulver på botten, tillika med den bergart, som däruti varit inblandad. Sällan är denne kies aldeles fri ifrån inblandning af svafvel, som då tillika blifver en återstod.
      g) Uti digel eller på skärfvel upglödgad gifver en förgiftig hvitlöks-lukt med rök, som på öfversatt kalt järn, eller uti sublimertratt, fäster sig til et hvitt arsenikmjöl, som plägar utgöra ifrån 20 til 50 procent. Återstoden är då, efter arsenikens fullkomliga afgång uti stark och långsam hetta, en brun eller rödbrun järnjord, tillika med den tilfälliga bergart, som däruti kunnat vara inblandad. Om kobolten är med uti spelet, så blifver den calcinerade kiesen svart, och det desto svartare, ju koboltrikare den är.
      Utom arseniken, som af denna kies och i synnerhet af kobolten erhålles, är dess skada vid smältverken mera känd än dess nytta, hvarföre den ock ibland malmerne sorgfälligt utsofras och bortkastas, så vida möjeligit är.
      3:o. Den med järn och svafvel samt arsenik tillika mineraliserade kiesen har en mera blek färg än svafvelkiesen, och mindre hvit än arsenikkiesen, i anledning hvaraf den också får namn af Bleck- eller Blekslag. Den är mindre ömnig än den förra, men likväl mera allmän än den senare samt mindre brukelig än begge de förenämde. Dess förnemsta egenskap är at uti sublimation gifva den gula färgen, som får namn af Rauschgelb, eller Rauschgeel, hvarföre den ock af några kallas Rauschgelbkies.
      Vid malmrostar, som innehålla denna kies, finner man huru arseniken dels ensamt sublimerar sig uti hvita flores, eller fina spetsiga crystaller, dels uti förening med svafvel til gula eller röda sådane flores, hvilka senare få namn afArsenicum rubrum, eller Realgar.
      Med denna af svafvel och arsenik tillika bestående kies finnes silfver mineraliseradt uti den så kallade Weiserzen samt uti den rika Rothgülden, uti hvilken senare, då den är klar rubinröd, likväl intet järn kan uptäckas. Flere mineralisationer med dessa ämnen ses af CRONSTEDTS Mineralogie, och gifves föga någon metall, utom vismut, som icke med svafvel, arsenik och järn tillika kan vara mineraliserad.
      Då glaserzer, eller andra rika malmer finnas beslagne med angeflogen kies, kallas de vid Schemniz i Ungern Blachman; men vid Kremniz förstås weisgülden under detta namn. Gelft däremot betyder guldhaltig kies. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Ungarn, s. 47, och ordet Gelft.
      Den fullständiga kunskap om kieser i allmänhet kan inhämtas af HENCKELS Pyritologie, eller Kieshistoria som röjer en vidsträckt kunskap, men förtjente at kortare sammandragas.
      Kies, eller Kijs, kallas ock vid Sala vaskverk det sämre och lättare godset, som under vasknings-arbetet på planhärdarne stadnar nedanför dukarne, eller vid härdens nedra ända, emot de tvenne därstädes upstående lifter. Efter sortamenterne af det bokade godset blifver denne kies af åtskilliga slag, såsomMjölkies, Slamkies, Lortkies m.fl. Se Vaskning.
      Om Kies, eller blyertslikt glimmer, på tackjärn, se Glimmer.

Kiesvandlingar äro de kroppar af växt- och djurriket, som blifvit i kies förvandlade, eller därmed omgifne. Såldes träffas förstenade träd samt coraller, såsom hålla kies, och stenvandlingar af djur, hvilka med svafvelkies äro incrusterade, eller fylde, antingen hel och hållne, eller til någon del. Sådane äro åtskillige Belemniter, Musslor, Snäckor och Insecter. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 134 och 526.

Kijs, eller Järnglimmer, Se Glimmer.

Kil är et ord, som tages i flera bemärkelser och betyder:
      1.0. Vid grufvebrytning et spetsigt järn, som indrifves i en klyft at därmed lossa stenar och skutor. Se Kallkilning.
      2:o. Kil, eller sugrör (Saugrohr), kallas uti en pumpsats den smalare pipstocken, hvarigenom vattnet, under pumpkålfvens sugning, upstiger i kålfröret. Se orden Bij och Sats.
      3:o. De träkilar, som brukas vid hjulnålars och hvefvars, eller annan redskaps fästande vid vattuverk.
      4:o. Kil, eller Gråbergskil, kallas det berg, hvilket likasom en kil instiger uti och klyfver en malmgång. Se Kilberg.

Kila ut säges en gång, malmfall, eller klyft, då den som en kil spetsar sig och blifver ständigt smalare, til dess den sluteligen försvinner. Se ordet Förtryckas.På tyska heter det: Gang keilet sich aus, eller : der Gang hat sich abgeschnitten.

Kilberg upkommer, när en gång delar sig i tvenne grenar, eller drummer, då det berg, som ligger emellan dess grenar, kallas kilberg (Keilberg). Uti flötser och sväfvande gångar får det ofta namn af Sohlberg.

Kilhacka (Keilhaue) är en spetsig järnhacka med träskaft, hvarmed berget efter tilmakningar lösbrytes, eller lösa bergarter eljes nedhackas. SeGrufveredskap. När sammanfrusen malm löshugges, brukas därtil en på ändan rundad kilhacka.
      Om kilhacka för gråstens brytning och huggning, se ordet Stenbrytare.

Kilhammare (Keildfäustel) kallas en stor hammare, hvarmed hvefvar och nålar inkilas i hjulstockar. Därtil brukas dock vanligen den så kallade Jeronimus. Se detta ord.

Killas kallas vid Cornwall i England en art gröngrå, bladig hornblende, hvaraf 100 delar innehålla kisel 60, lera 25, magnesia 9 och järn 6 delar. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 103.

Killow är et Engelskt namn på en art af svart jord, eller krita, som skelar något uti blått och violett. Den skall finnas uti Lancashire och tages, fastän orätt, för det samma som den blyerts, hvilken brytes uti Cumberland. Den kallas ockWadt, eller Wad, men rätteligen förstås med detta senare namn en art magnesia nigra. Se Wad.

Kilring är en tjock hylsa af järn, som sättes på tjocka ändan af hjulnålskilar, at de ej må söndersplittras vid indrifning uti hjulstockar, til nålarnes eller tapparnes fästande.

Kilstycken på en stångjärnshammare nämnas under odetStångjärnshammare.

Kilstång, Se Hytteredskap.

Kilstöt, Se Jeronimus.

Kimfat, Fyllfat (Schienfass), är et platt tråg, gjordt af tunnkimbar, hvarmed småmalm vid grufvor och hyttor bäres. Füllfass kallas ock hos tyskarne vanlige kolfat, af rötter bundne. Kimfat brukas ock vid smältugnar, til malmens upsättande på ugnen, och heter då hos tyska bergsmän Seztrog. Vid masugnar får det namn af Skofvel, eller Tråg, och är då särskilt af trä uthuggit, eller af järnbleck gjordt. Se orden Skofvel och Grufveredskap.

Kinningar kallas yttre sidomurarne vid et masugnsställe.

Kinstenar kallas vid Ädelfors tvenne goda eldfasta stenar, af 7 til 8 tums fyrkant hvardera, som tjena til sidstenar för Slaggögat på suluugnen och läggas til 8 a 12 tums afstånd ifrån hvarannan. Vid Sala få de namn af Knästenar. Ordet Kinstenar har ock blifvit brukadt at beteckna de begge stenar, hvilka så väl vid kopparsmältugnar som vid masugnar läggas, en på hvardera sidan om forman, under formtaket, til denna öpnings underhållande.

Kinstycken (Kienstöcke) kallas vid segringar de kopparskifvor som qvarblifva på segerhärden, sedan blyet och silfret blifvit genom segringen frånskildt.

Kisel, Bössflinta, Pyromachus, är den allmänt kända hårda stenarten, som, slagen emot härdadt stål, gifver glödgande gnistror och nyttjas mäst til eldens uptändande. Om dess kännemärken och skilnad ifrån qvarts se ordet Flinta.
      Den finnes intet af naturen fullkomligen ren, eller enkel, utan innehåller, jemte en ren Kiseljord, äfven litet kalk och lerjord.
      Kiseljorden erhålles ensamt, om denne stenart, eller hälst klara qvartscrystaller, ganska fint pulveriserade, smältas med fyradubbelt alkali fixum, uplösas med vatten och jorden därutur fälles med starkaste mineralsyra, uti öfverflödig mängd, och väl utlakas med varmt distilleradt vatten samt sedan torkas.
      Denne enkla kiseljordens specifiqua tyngd har funnits vara til vatten som 1,975 til 1,000, och låter ej smälta sig med vanlig eld, men kan för sin finhet däruti vara uplost, som ses af Isländska vattusprånget Gejser. Den kisel, som fäller sig och gyttrar tilsammans uti och omkring öpningen af detta heta vattusprång, består uti en hård, gråaktig, oredigt skifrig, qvartsig och på undra sidan rostfläckig skorpsten, hvilkens öfra sida är beklädd med små druser af fina, hopgyttrade kiselkorn, liknande den krusiga mossan, eller Lichen Fruticulosus, som finnes växt på gråstenar. Den kan ock, uti hastigt påseende, ej tagas för annat än kalkartig stalagmit, eller stahlsteins-skorpa; men vid betraktande med microscop finnes denne drusformige skorpa bestå af oändeligt många sammanhäftade, klara och kantiga kiselkorn, uti små groupper, med öpningar emellan, hvaruti fina trådar af kisel viste sig.
      Emot stål kunde denne skorpa, i anseende til dess lösa sammansättning, intet gifva några gnistror, men förhåller sig för öfrigt som ren kisel, både uti syror och smälthetta. För blåsrör upglödgad förlorar den sin grå färg och blir hvit. Ensam kan den intet smältas och föga med borax, men lätt nog til glas med sodasalt, under stark gäsning.
      Af alla omständigheter kan intagas at kiseln af den öfvermåttan häftiga hettan, förmodeligen med tilhjelp af flussspatssyra, i denna naturens verkstad verkeligen varit af vattnet uplost och uti fina korn skildt sig därifrån samt fastnat tilhopa, så fort vattnet, vid upkomsten i dagen, afsvalnat. Af denna crystallskorpa formeras omkring vattusprångets runda öpning en concavité, eller skål, af 59 fots diameter, hvaruti vattnet vid nedfallandet samlas.
      Huru våldsam hettan härvid måste vara, kan slutas däraf, at en vattu-column, af 19 fots diameter, eller lika med öpningen, skall därmed, efter berättelse, vid vissa tider, kunna kastas ända til 60 famnars högd. Härom ses Hr. Ärke-Biskopen UNO VON TROILS Bref om Island, s. 265, samt Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS bifogade svar, s. 230 o.f., och dess Opusc. Chem. Vol. II, s. 48.
      Kiseljorden löses ej af någon syra, utom flussspatssyra, som kan hålla den uplost. Se ordet Flussspatssyra. På smältningsvägen går den med hälften alkali fixum til et klart och fast glas samt har til detta salt en stark affinité. Huru den i blandning med mera alkali blifver löslig i vatten, se ordet Liquor Silicum.
      Kiseljorden i detta tilstånd, och så vida den intet med konst kan resolveras til enklare delar, anses uti mineralogien såsom en af de fem primitiva jordarter, hvilken utgör grundämnet för många andra stenarter, såsom:
      Med en liten del lerjord gifver den Calcedon, Opal och Lapis Hydrophanus. Til äfventyrs bestå äfven Carneoler och Agatarter af samma blandning.
      Med lera och uplost järn förenad formerar den Jaspis. Men kiseljorden, utan lera, med mera järn utgör en annan stenart, som orätt kallas jaspis, så vida lerjorden saknas.
      Af kiseljord, lea och en liten del kalk finnes Hälleflintan bestå. Uti Fältspatingår kisel med lera och litet järn.
      Utaf hälften lera emot kisel, och litet kalk tillika, upkomma, efter något förändrade blandningar, så väl de fleste ädla Stenar, som Skörl, Granat, Zeolith, med flera. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis s. 83-86.
      Til kiselslägtet räknas dock i synnerhet: Opal, Onyx, Calcedon, Carneol, Caillou d'Egipte, Agat, Sardonyx, Jaspis, Fältspat, Bössflinta och Hälleflinta, med deras förändringar.
      Kiselsand, eller Kiselmjöl, finnes ömnigt vid Rösbergs järngrufva i Nora bergslag, ganska fint och krithvitt, gäser intet med syror, är eldfast och har, under 20 minuters stark blåsning, intet kunnat smältas i digel; men gyttrade til klimp och krympte ifrån digelbräddarne. Tycktes således innehålla någon lera, ehuru så litet at detta mjöl med vatten blandadt ej erhöll någon seghet. Det är likväl tjenligt för krukmakare, porcellains-fabriquer och glasbruk samt för eldfasta käril, då litet mera lera tilsättes.
      Gemena kiselarter, eller flintor, antaga med tiden uti luften någon vittring, eller opak yta, aldramäst hälleflinta; men på ren qvarts har det intet kunna märkas. De äro gemenligen halfgenomskinlige och kunna ofta innehålla riktiga qvartscrystaller. Falla vid sönderslagning hälst uti convexa och concava stycken.
      Snäckor och hafskräk finnas til kisel petrificerade, som gifver tilkänna at dess ämne varit i form af gelatina, hvartil qvartsen ej gifver någon anledning.
      Herr Riksgrefven VON SICKINGER berättar, uti Bref til Herr CRELL, at han sedt en gemen grå kisel, som innehållit ännu brukbara synålar, uti åtskilliga lager, utan at ringaste spår därtil utvärtes kunnat synas, innan stenen blifvit sönderslagen. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 2 Band, s. 495.
      Uti stark glödgningshetta blifva mörka flintor hvita och smälta med alkali, eller med blykalk, lättare än qvarts, til glas, samt äro för glasflusser i synnerhet tjenlige; men om färgen härrörer af någon järnjord, förgår den intet uti eld.
      Emedan ren kisel utan tilsats af eldhärdig, fast något mindre än qvarts, bör ingendera af dessa föras under vitrescentes, som smälta per se til glas.
      De fleste kiselarter, i synnerhet bössflintan och agater, träffas väl ofta kringspridde uti hafsstränder och floder, eller ock ligga de hvarftals inbäddade som rundaktige klumpar uti stora kritberg, af åtskillig utvärtes form; men agater och hälleflintor bevisa dock at de kunna äfven finnas uti gångar och fast klyft. Se Agat, Agatmoder och Hälleflinta.
      De rundaktige lösa kislar, som finnas ibland annan klapur vid hafsstränder, få egenteligen namn af Kiselstenar, hvaribland ofta de ädlare arter finnas, fast med oansenlig yta, som med slipning måste borttagas, innan deras rätta färg och glans kan uptäckas. Sådane finnas stundom hos oss vid sjöarne Wettern och Tåkern uti Östergöthland.
      Kiselns nytta til bössflintor och köksbehof är allmänt bekant, äfven som huru de ädlare arter af detta slägte tjena til prydnader. Om kiselns och qvartsens oumgängelighet för glas se Glas, hvaraf kan finnas, med hvilka ämnen kiseln går uti smälthetta til glas.
      Med vissa salter och flera ämnen, såsom med Sal ammoniacum fixum, Sal mirabile, Sal microcosmicus, Sal commune, Glasgalla, Flussspat, eldfast Lera, ren Kalk och Arsenicum Fixum, kan kisel ej smältas til rent glas och knapt med borax, utan tilsats af alkali vegetabile eller minerale, som äro alla kiselarters förnemsta lösningsmedel. Med metalliska kalker af bly, antimonium, vismut och järn, går kiseln äfven til glas; och på lika sätt med brunsten.
      Ibland några Chemici hafva länge varit stridige meningar, om Kisel- ellerLerjord är grundämnet uti alun, hvarom nämnes under ordet Alunjord. Olika utslag vid försöken härutinnan torde hafva härrört af skiljaktiga kiselarter, af hvilka en del gifvas, som, ehuru omärkeligen, kunna vara intimt blandade med någon lerjord. Säkrast lärer dock kunna slutas at af ren kiseljord med vitriolsyra ingen alun erhålles, som nyaste rön tyckas bestyrka. Jämnför vidare ordet Lera.
      I stöd af Hr. SCHEELES först gjorde rön angående flussspatssyra och dess egenskap, at, under distillation utur flussspaten, formera en skorpa af ren kiseljord på ytan af det uti recipienten slagne vattnet, har varit mycken anledning at förmoda det kiseljorden verkeligen tilkommit, eller blifvit genererad, af vattnet uti förening med flussspatssyra (se Flussspatssyra); men genom många försök, och ändteligen genom flussspatens distillation, med tilsats af ren hvit vitriololja, uti en retort af bly med föreslagit vatten, uti en förlaga af samma metall, har en ren flussspatssyra erhållits med alla bekanta egenskaper, utan at något tecken til kiseljord kunnat uptäckas hvarken på vattnet, eller uti sjelfva syran. Då åter kiselpulver blifvit blandadt med flussspaten, har kiseln af samma syra, under distillation i blyretort, blifvit uplost och fält sig uppå och uti vattnet i recipienten. Således kan med visshet slutas at den kiseljord, som på detta sätt alstras, då distillation sker uti glasretort med recipient af samma ämne, tilkommit endast af den kisel, som syran uplost af glaset, hälst denne syra är et af de kraftigaste medel til kiselns uplösande. Se Herr C. F. WENZELS Chymische Untersuchung des Flussspaths, utgifven i Dresden år 1783. Detta instämmer äfven med åtskilliga af Herr MEYER gjorde rön, som med lika visshet leda til samma slutsats, och ehuru Herr SCHEELE vid de första försöken funnit kiselskorpa upkomma, äfven uti metallkäril, så kan detta på intet annat sätt hafva varit möjeligt, än at sjelfva den flussspat, som til dessa försök varit nyttjad, hållit kisel, hvaraf någon smitta verkeligen finnes uti vissa arter. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 396 och 397. Häruti äger ingen tvekan vidare rum, sedan Herr SCHEELE genom andra och nyare rön, som bevisa flussspatssyrans egna och sjelfständiga natur, funnit skäl at ändra sin förra tanka, i afseende uppå kiseljordens generation, och blifvit öfvertygad at ingen kiselskorpa, under denna syras distillation, kan på vattnets yta i recipienten formeras, så framt operation ej sker uti glaskäril, eller kiselpulver tilsättes. Härom kan vidare ses under ordet Flussspatssyra och i synnerhet uti första stycket af CRELLS Chemische Annalen för år 1786, där desse rön finnas införde. - Alla glaskäril blifva eljest af flussspatssyra angripne och förtärde och det så häftigt, at ock kiseljorden med syran blifver flyktig och tränger sig emellan en väl insmerglad glaspropp och halsen af staskan.

Kista kallas vid vaskning et verktyg af träd, bestående af et skaft med en fyrkantig aflång brädlapp på ändan, med hvilken godset på planhärden upskjutes och jämnas, så at vattnet må kunna desto bättre verka därpå. På tyska heter den Küste, eller Köste. 
      Om Bäljkistor se Bälj, och om stålkistor se orden Castell och Bränstålsugn.

Kistmur kallas vid masugnar den fyllmur, som af gammal bränd ställsten inmuras bakför sidstenarne, til styrka för masugnsstället. Kallas på tyskaBodenkranz.

Kistning, Förkistning, kallas i Stora Kopparberget några träd, som läggas tvärtöfver veden i et stafrum.
      Under namn af Förkistning (Kasten, Tragkästen), eller, som det i Stora Kopparbergs grufva kallas, Byggning, förstås äfven de förtimringar, som göras at stöda väggarne, i stället för band, och fyllas med odugeligit berg. Desse kistningar nyttjas på de ställen, hvarest hela gången med stross- eller fürstenarbete uttages. Sättet til deras förfärdigande (hvilket tyskarne kallaKastenschlagen) består däruti, at starka stämplar inslås i hängande och liggande, eller efter bredden på den utbrutne gången, och tvärtöfver dem läggas stänger, eller klufvit verke, hvaruppå stjelpes utsofradt berg. Härigenom undvikes ej allenast en dryg upfordring, utan arbetarne kunna ock vara säkre för smärre fall, eller stalp. Jämnför ordet Grufvebyggnad. Huru förkistningar ske vid Ädelfors guldverk, ses af en under Hr. Prof. och Ridd. WALLERIUS utgifven Acad. Afhandl. De Aurifodina Ädelfors, Upsala 1764.

Kistslam kallas vid Sala bok och vaskverk den andra och medlersta sorten af det bokade godset. Det grofvaste heter Mjöl, därnäst är Kistslam, och sidst det finaste, eller Segslam.

Kiststänger (Kastenstangen) kallas de stänger, som vid kistningar i grufvor läggas öfver stämplarne. Se Kistning.

Kistvatten (Ladenwasser) kallas det vatten, som vid vattu-bokning insläppes uti bokkistorne.

Kitt (Kütte) kallas en sådan materia vid bergshandteringen, hvilken antingen tjenar som et lim at därmed sammanhäfta stenar och göra rämnor vattutäta, eller ock at vid eldverk förvara vissa käril och metaller ifrån förbränning. Uti tyska konstböcker finnas härtil mångfaldige och stundom orimmelige förskrifter. Hvad som med nytta blifvit försökt bör här allenast nämnas, såsom:
      1:o. För söndergångne stenars och marmorarters sammansättning, eller gropars fyllning, som vid stenhuggning ofta förefaller, kan brukas et kitt, som på det sättet göres af tunna skifvor af färsk sötmjölksost arbetas med en sked uti kokhett vatten til et slem, och sedan blandas med en varm häll med finsiktad osläckt kalk til en tunn gröt, hvilken straxt strykes emellan de stycken af stenar, eller stenkäril, som skola ihopsättas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 212. Om kittet åstundas af lika färg med stenen, kunna färgor uti torra kalken först inblandas, såsom til röd färg Mönja, til brunt Umbra; gult,Järnochra; svart, Stenkolsdam; grönt, Spanskgröna; blått, Schmalz o.s.v. Vispad ägghvita och skirad vassla af ölost med kalk kan ock brukas med lika styrka, men är något mindre biståndig emot långsam väta. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773, s. 94. Där tid gifves til långsam torkning, satm för vattutäta sten- och glaskäril, kan en med silfverglitt starkt kokad linolje-fernissa, med blyhvitt sammanrifven, i synnerhet vara tjenlig, såsom ganska biståndig i längden. Med mera skyndsamhet kunna stycken af porcellain, sten och glas, starkt sammansättas med gummi lacca in tabulis, allenast de söndergångne stycken göras så heta, at denne kåda kan smälta däremot. Den upblöttar sedan intet uti hett vatten. - Om stycken af sönderslagit äkta porcellain fogas nätt tilhopa och sammanbindas, kan äfven et sådant käril sedan kokas en god stund uti söt mjölk, då styckerne, efter afsvalning, finnas så väl sammanhängande, at de icke af hett vatten uplösas.
      2:o. Til vattusig och små rämnors dämmande uti grufvor göres et tjenligit kitt  af fin kalk och ¼:del tegelmjöl, med beckolja sammanbråkad til en massa, hvilken som et vax kan uti rämnor indrifvas, med eller utan skeppsdref. Uti större skrefvor kan en god fördämning göras af smält beck med fint tegelmjöl, på en varm järnhäll, sammanbråkad med järnknifvar. Uti grufvor brukas i synnerhet, för at göra väderlutter väl täta, et kitt bestående af torr finsiktad lera, med hälften tegelmjöl och smält talg väl sammanarbetadt.
      3:o. För prober- och distillerugnar, som göras af järnbleck, tjenar emot eldens verkan til et godt beslag en med vatten väl sammanbråkad mänga af en eldfast fransk lera, med 2 delar väl bränd af samma slag, pulveriserad, jemte litet väl utlakad colcotar vitrioli, eller gemen rödfärga. När denne mänga väl stadigt emellan ankarjärnen är insmetad, och alla rämnor igentryckte, samt alt är fullkomligen torkadt, öfverstrykes det med linolja, eller fernissa, hvarefter straxt siktas däruppå så mycket pulveriseradt glas, som vil fastna. Koksalts inblandning häruti, som någre föreskrifvit, är högst skadelig.
      Til beslag uti runda, portatila distillerugnar af järnbleck, har äfven med nytta blifvit försökt et lutum af en del fet och eldfast lera, emot 5 eller 6 delar finsiktad sand af brukade och sönderslagne Hessiska profdiglar, hvarutur saltet med varmt vatten förut blifvit utlakadt. Då en mänga häraf med lagom vatten blifvit väl bråkad och sedan hårdt tiltryckt, har den uti hettan intet krympt, så at ingen ankring uti sådane ugnar varit nödig. Innan detta beslag, som är af en god tums tjocklek, blifver väl torr, kan därpå göras et tunnare öfverdrag af fin pulveriserad lera, en del, och två delar fint siktadt kolstybbe, väl sammanblandade och sedan med lagom vatten arbetade til en smidig mänga. Genom detta öfverdrag skall hettan uti ugnen bättre innehållas, efter Herr BLACKS upfinning. At befordra torkningen bör lerbeslaget öfver alt genomstickas med en grof nål, medan det ännu är mjukt.
      Til glaskärils och retorters beklädning, eller lorificering, när de skola emotstå en stark hetta, nyttjas hälst en blandning af cölnisk rå lra med lika mycket kiselmjöl och ¼ järnrost, eler colcotar, samt litet mönja med vatten, eller högst med oxblod til en tjock välling sammanklappad och glaset därmed uti 2 a 3 reprise öfverstrukit, med torkning emellan hvarje öfverstrykning. Efter de försök, som af Herr REUS blifvit gjorde, skall det eljest funnits förmånligast at, til retorters lorificering, nyttja en blandning af lika delar krita och torr lera, med linolja gjord til en tunn grönt, som med pensel flera gångor påstrykes, så at anstrykningen emellan hvar gång får torka.
      Til gutne tackjärns-arbetens sammahäftande, samt håligheters reparerande på gutit järn, göres et ganska starkt kitt af finsiktad tackjärns bårrspån, blandad med lika mycket fin kalk, och til en tjock smörja sammanbråkad med väl klappad ägghvita, hvaruti litet bränd alun tillika är uplost. Om härtil sättes litet fint pulveriserad blyerts, får detta kitt tillika en vacker järnfärg och blir innom kort tid hårdt, nästan som järn.
      At de gamlas kitt, som kallas Malta, bestått af osläckt kalk och svinister, låter intet rimligt. Af kalk med bergbeck hade det kunnat blifva starkare.
      Om forntiders Lithocolla, eller stenlim, ej varit af annan blandning än Pariskt marmormjöl, med lim af oxskinn kokadt, tyckes det ej heller til stora colossers sammanbindande, m.m., kunnat äga bestånd uti dessa mer än 1000:de år gamla arbeten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1770 s. 194.

Kittel (Kessel) kallas et fyrkantigt förtimradt hål af 3 alnars djup samt 2 alnars längd och bredd, hvaruti träklotsen med dess stålpanna för vindstocksnålen inhugges och lägges.

Kjärnlinea, Se Kärnlinea.

Kjärnmur, Se Kärnmur.

Kjöp, Se Köp.

Kjörtelverk, Se Körtelverk.

Klack kallas et högt brandt berg, med tvär afskärning åt någon sida, såsomBispbergs Klack.

Klamhäll är en tunn fyrkantig järnhäll, som ligger utmed smältare-härden uti vallonhamrar, hvarpå luppen kastas, då den tages ur härden, och hvarpå slaggen med en handslägga afslås. På denna häll klappar äfven smältaren med en hammare, då hans tourney, eller arbetstid, är ute, at upväcka de andra smederne til arbete.

Klamspett, Se Spett.

Klantar, Se Dynor.

Klappertar (Schnepperlein) kallas små runda lock af bleck; som hängas på mynningen af bäljtättor. De öpna sig, då bäljen blåser, men nedfalla för öpningen, då bäljlocket går upp och insuper vädret, samt hindra således at ingen eld kan indragas, där enkla bäljor blåsa i hvar sin forma, såsom vid silfverdrifning.

Klappertorf, Se Torf.

Klefva kallas uti Wästergöthland, vid Kinnekulle och flerestädes, af gemene man, floar, bäddar, lager eller flötser af åtskilliga stenarter, som stundom visa sig uti afbrutne tvära branter. Således förekommer: Sandstens-klefva, Kalk-eller Limstens-Klefva, Rödstens-Klefva o.s.v. Ordet Klefva tyckes härkommit ifrån Klyfva, utmärkande sådant stenslag, som klyfver sig uti hällar, eller skifvor.

Kleinspeisig betyder fin- och mattgnistrig malm, eller sådan, hvars particlar äro så små, at de föga visa något skimrande utseende.

Klera (Kläre) kallas uti proberkonsten den finaste benaska, hvarmed capeller öfversiktas, och beredes gemenligen genom slamning af annan benaska.

Klimp, Se Varg.

Klingstål kallas i synnerhet det renaste garfstål, som bör vara ganska fritt ifrån järntågor, af en jämn och seg art, ganska väl garfvadt, utan tillagt järn, tätt och fritt ifrån alla rämnor, brakor och slagor, af godt ståljärn tilverkadt. Brukas förnemligast til värjeklingor, som fordra både seg- och spänstighet. Är också det bästa för bordsknifvar och stuffarefjädrar. Se vidare Järnets Historia s. 99 o.f.

Klinka, Se Trådklinka.

Klinkert, Se Vattuklinkert.

Klippa Städ kallas det, när de hvassa kanterne, på begge sidorne af banen, på et tackjärns hammarsmedsstäd afhuggas med en mycket hråd stålstamp, eller så kallad Kallbit, och banen sedan hackas helt jämn, efter lineal, innan det slipas slätt.

Klippjärn är en sort af knippjärn, som tilverkas genom klippning, förmedelst en sax, hvilken delar en platt järnstång uti trenne tenar efter längden, hvilka tenar sedan slätas och bindas uti knippor af 3 ½ alns längd. Är gemenligen af ½ tums fyrkant och brukas til ämnen för spiksmide. Se mine Anledningar til Järn- och Stål-förädlingen s. 150.

Klo-tång, Se Tång.

Klockmetall, eller Klockegods är en blekgul metall-composition, bestående af koppar och tenn, som för dess starkt ljudande egenskap i synnerhet nyttjas til större och mindre klockors förfärdigande.
      Til stora tornklockor brukas gemenligen en blandning af 5 lispund renaste tenn emot 20 lispund eller 1 skeppund koppar. Minsta tilsats af bly skämmer både ljud och gjutning. För bord- och spelklockor brukas något mer än en fjerdedel tenn emot kopparen, eller ungefär 10 lod emot et skålpund koppar. Ju mera tenn tilsättes, ju starkare och gällare ljud erhålles, men metallen blifver så mycket mera skör och ändteligen så hård at den föga kan arbetas. Bästa kopparen härtil är den som tilverkas af järnhaltiga kopparmalmer, utan någon smitta af bly, och skadar ej om kopparen skulle vera något litet järnhaltig. Således har Falu koppar här i riket til detta behof funnits vara den bästa.
      För caonon- eller styckemetall fordras mera styrka emot sprängning. Således tages därtil något mindre tenn, nemligen allenast en del tenn emot 10 delar koppar, eller så at til 1 skeppund sådan metall tages 1 lispund 16 skålpund emot 18  lispund 4 skålpund koppar. Se MEYERS Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1747 s. 19.
      Til sämre gutne arbeten, som ej fordra klang, eller smidighet, såsom de så kallade malmgrytor, mortlar, kyrkkronor, ljusstakar, vigter, m.m., brukas koppar med liten tilsats af zink och bly, med eller utan något tenn.
      Om composition til hårdare gods för brän- och reflexions-speglar m.m., seÆs Caldarium och Spegelmetall.
      Klockenspeise, eller Glockenspeise, betyder dels et klockegods af stark tennblandning, hvaraf klockor til klockspel gjutas, dels och koboltmetall, eller regulus.

Klocksten kallas uti Bohus Län en art grof järnbinda, som gemenligen består af qvarts, hornblende, sådig skimmer och järn, antingen omärkeligen eller uti fina instänkte malmkorn. Den har i synnerhet den egenskapen at ljuda som en tackjärns-häll, då man slår därpå med hammare. Af några kallas den ockJärnhäll, och tyckes vara af samma lynne som den järnhaltige bergarten, hvilken vid Dannemora järngrufva Gråbergs-bräcka kallas. Se ordet Bräcka.

Klot, Se Masugnsklot.

Klyft (Kluft) kallas en rämna, eller spricka, uti et berg, eller sten, antingen smal som et halmstrå, eller allenast af några tums mägtighet, ägande strykning och stupning, äfven som gångar. Sådane rämnor, eller klyfter, kunna antingen vara tomma, eller föra vatten uti sig, då de få namn af Vattuklyfter, eller ock äro de fylde klyfter, som innehålla jord- sten- eller malmarter och kunna anses som små gångar. Uti malmförande berg kunna desse äga åtskillig verkan på andra gångar, så ofta de därmed sammanstöta, och fördelas, i sådant afseende uti:
      a) Kors- eller Tvärklyfter, som i räta vinklar stryka öfver en gång.
      b) Ortschicksklyfter, som stryka snedt öfver en gång.
      c) Kastande klyfter, som föra en gång utur dess rätta strykande.
      d) Terminerande klyfter, som afskära och förtrycka en gång, så at den med samma aldeles termineras, eller uphör.
      e) Afskärande klyfter, som utan rubbning öfversätta en gång.
      f) Conjungerande klyfter, som infalla med en gång och förena sig därmed.
      g) Ädla klyfter, som genom sitt tilstötande förädla en gång och 
      h) Oädla, som vid deras tilkomst förtaga malmen uti en gång. 
      i) Dagklyfter, som stå i dagen och förena sig där med gången, samt således ej fortfara på djupet. 
      k) Hängklyfter kallas de, som uti hängande vägg visa sig falla til eller stryka ifrån gången, eller som förena sig med densamma uti spetsig vinkel; men de, som på lika sätt yppa sig uti liggande vägg, få namn af liggande klyfter. Om sådane klyfter ej skilja sig långt ifrån gången, utan förena sig med den samma, heta de Drummer och nämnas då, efter som de visa sig, antingenHäng- eller Liggdrummer. Då klyfter uti et vågrätt, eller sväfvande läge, falla til en gång, få de namn af Flötsklyfter. Däremot om klyfterne äro mycket smala och utan mineralier, kallas de Lossnor, eller Aflossningar. Om en klyft säges falla til, eller stryka ifrån gången, kommer det på et ut. 
      l) Rätklyfter (Fäule), som innehålla allenast vittrad kies, järnrost och förmultnade bergarter i jordaktigt lynne.
      m) Smörklyfter (Schmeerklüfte), som innehålla en fet såpartad berglera och merendels hafva en elak verkan på gångar. Jämnför härom ordetFörtryckning.
      Klyfter och Drummer tagas ofta i samma bemärkelse, eller åtminstone är dem emellan föga betydande skilnad, så snart klyfterne äro fylde med någon sten- eller malmart. Jämnför ordet Drum. Uti Siebenbürgen bestå så väl de fleste guld- som kopparverk af klyfter, eller små gångar, hvilka ej länge fortfara på längd och djup.
      Uti Zweybrücken och Carolina grufva, där cinnober- och qvicksilfver-malmer brytas uti flötslägriga lerskifferhvarf, infalla lodrätta klyfter, stundom af en half fots mägtighet, liknande drummer, som där kallas Schlechten, hvaruti så väl derb som mulmig cinnober träffas, tillika med en trådig och vresig järnmalm samt brun och gul järnochra. Se FERBERS Bergmänn. Nachr. von Zweybrücken &c. s. 33.
      Klyft betyder ock sjelfva fasta berget, eller stenen, antingen den förer malm, eller ej. I denna mening säges man hafva kommit til fast klyft, när fasta berget möter. Det berg, eller den stenart, som vanligen är malmförande, får namn af ädel klyft; och oädel klyft får däremot den sten- eller bergart heta, hvaruti merendels ingen malm träffas.

Klåcksten, Se Klocksten.

Klåsten, Se Pimpssten. Klåsten kallas ock qvartsen vid Andrarum i Skåne. Se VON LINNÉS Skånska Resa s. 123. Under detta namn förstås äfven en art så kallad omogen asbest, hvars particlar förorsaka klåda på huden.

Kläppar kallas vid järntråddragerier starka björkarmar, som hänga midtuti trådbänken, rörlige på en grof järnbult, vid hvilkas öfre kortare ändar dragtängerne sitta fästade och göra sina ryckningar fram och åter, i det hjulstocken med dess trenne kuggar, eller kammar, slår emot den perpendiculert nedhängande kläppens långa arm.

Klära, Se Klera.

Klöf kallas vid messingsbruken träbanden, sedan de uti valshyttan äro färdige och sammanvikte med begge ändarne, 6 stycken uti hvarje klöf, at så mycket beqvämare kunna handteras och föras til klippstugan, eller skärverket.

Knallguld kallas rent guld, då det utur sin uplösning i aqua regis blifvit fäldt i form af kalk, eller til et brunt pulver, med något flyktigt alkali, såsom med sal alkali urinæ, eller spiritus salis ammoniaci. Om allenast litet af sådan guldkalk lägges uti en metallsked och hålles öfver ljuslåga, eller koleld, förflyger guldet uti et fint doft, med et starkt slag nedåt och med en häftig smäll, som blifver desto starkare, ju mera guldkalk därtil tages, så at ock fönsterne i rummet däraf kunna blifva utslagne. Samma kraft vinner guldet äfven, om det uplöses uti sådan aqua regis, som är gjord med skedvatten, eller saltpettersyra, hvaruti tilräckeligit salmiak blifvit uplost, och fällningen därutur göres med alkali fixum vegetabile; eller ock om en annan guldkalk allenast kokas uti flyktigt alkali, men utan tilkomst af sådant alkali erhåller guldkalken aldrig denna knallande egenskap. Explosion sker vid den grad af hetta som vitriolsyran kokar, och kan äfven upkomma om kalken rifves hårdt uti en sten- eller glasmortel, fast med mycken fara för laboranten. Kalkens torkning, efter edulcoration, måste således med liten varma ganska varsamt förrättas.
      At förtaga den knallande egenskapen låter sig göra på flera sätt, men i synnerhet om knallguldet blandas med hälften svafvel och hålles öfver elden, til dess svaflet småningom utbrunnit och guldet ändteligen kommit til glödgning, då det vidare kan smältas utan fara för explosion. Det samma kan äfven uträttas, om knallguldet blandas med några droppar linolja och sedan upglödgas. Utförlig och grundelig afhandling om knallguldet, jemte bevis at den elastiska luft, som lossas utur alkali volatile, våller dess egenskap at gifva smäll, kan läsas uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 133 o.f.

Knallpulver består af 3 delar saltpetter, 1 ½ eller 2 delar rent alkali vegetabile samt en del svafvel, fint pulveriserade, sammanrifne och väl torrt förvarade uti korkad flaska. Om litet af detta torra pulver slås uti en järnslef, eller på et bleck, och hålles öfver koleld til dess svaflet däruti börjar smälta, ger det i samma ögnablick en förfärlig smäll, i proportion efter mängden, och har sin starkaste verkan nedåt, eller emot blecket, likasom knallguld.

Knappjärn, Se Stampjärn.

Kneckt kallas vid stångjärns- och annat grofsmide en liten upståndare af träd, på en bred fot, som ställes under den ändan af järnstången, hvilken ligger utom härden och behöfver upbäras på en genom kneckten insatt träpinne. Vallonsmeder kalla den Ribad. 
      Kneckt betyder ock vid bokverk en stång som sitter emot rollkistan, eller malmskrufven, och hvaruppå malmstämpelen stöter, då mera malm fordras under stämpelen.
      Kneckt, eller Afbredskneckt, är vid kopparsmide en lång järnarm, som fästes uti städstocken til stora kopparblecks understödjande vid bredningen.

Kneis, Se Gneis.

Knifstål (Messerstahl) är i allmänhet vid tyska stålverken en sådan art af garfstål, som egenteligen beredes för hvarjehanda sorter knifvar, såsom:
      1:o. Krampstål, eller Boutscherstål, som midtuti har en järntåga, för bordknifvar.
      2:o. Beckstoffsstål kallas det, som är klöflagt, eller har järn på sidorne och stålet emot eggen.
      För finare egg til tälg- och pennknifvar är dock Bränstål och Gjutstål det bästa.

Kniphammare kallas en sådan liten hammare, som drifves med vattuhjul och hvarunder stångjärn, eller stål, smidas til hvarjehanda smärre arbeten, eller ämnen, såsom Band- och Bultjärn, Sänksmide, Skyfflar, Spadar, Liar, Kling-och Knif-ämnen, med mycket mera. Under detta namn förstås i allmänhet ej allenast sjelfva hammaren, utan ock smedjan tillika, hvaruti hammaren med alt dess tilbehör är inrättad. Se härom ordet Kniphammare-ställning.
      Desse hamrar, som ej böra vara tyngre än 15 lispund, men väl därunder, drifvas med stållagde järnkuggar på hjulstocken, som nedtrycka Stjerten, ellerSvansen, af hammarskaftet bakför hylsten, och på det sättet åstadkomma hammarens uplyftning och snälla gång. I anledning däraf kallas de äfven Stjert-eller Svanshamrar. Sjelfva hamamrens skapnad förklaras med ritning under ordet Spikhammare.
      Uti Tyskland kallas de Zainhammer, emedan de mäst brukas til smala tenars räckning. Om kniphamrars inrättning och nytta se Anledningar til Järn- och Stål-förädlingen s. 143.

Kniphammare-hylster, Se Hylst.

Kniphammareställning kallas den byggnad af starka upstående och under hammargolfvet djupt nedgräfne stolpar, som med tvärband öfver och under befästas, emellan hvilka stolpar kniphammaren med dess hylst får sin rörelse. Se Tab. XIX. Fig. 6, som visar profilen af en kniphammareställning, tagen tvärtöfver hjulstocken.
      a, a, Framstolparne, hvaraf tvenne för styrkan skull sammanfogas.
      b, b, Bakstolpe, en för hvarje framstolpe.
      c, Öfverslag, som sammanbinder fram- och bakstolparne.
      d, d, Öfverslagsband, som sammanbinder alla stolparne längs efter ställningen.
      e, e, &c. Öfver- och undner-skyllerband, som gör sammanbindningen midtpå stolparne, och hvaremot skyllerkubbarne fastkilas.
      f, f, &c. Fotband, eller Lagbro, som gör förbindningen under jord, och hvarpå muras med grof sten, til ställningens styrka.
      g, Hjulstocken med dess gutne tackjärns kuggring och stållagde kuggar.
      h, i, k, l, Hammarskaftet.
      h, Genhammaren, som, fastkilad på skaftet, visas uti perspectiv Fig. 8.
      h, i, Stjerten.
      i, Hylsten, (Se ordet Hylst) i prospect.
      k, Kniphammaren.
      l, Förskäftningen.
      m, Skyllerklabbar, eller skylror, hvaremellan hylsten har sin rörelse.
      n, n, Skyllerkilar, hvarmed desse kabbar fästas emellan öfver- och underbanden.
      o, Genhammarstock, som tjenar för tryckare, at gifva återslag emot genhammaren.
      p, Genhammarhäll är en järnhäll, hvaremot genhammaren gör sina slag.
      q, q, Smedjegolfvet.
      r, Stenfyllning på lagbron.
      s, Kniphammarstädet.
      t, Städstocken.
      Til undvikande af det grofva trädverket, som hammarställningen fordrar, kunna, i stället för träd, tackjärnsstolpar nyttjas, som fästas uti et block, hvilket är häftadt vid en nedgräfven stenkista, på lika sätt som för spikhammare, allenast med något starkare järnstolpar.

Knipjärn kallas det fina stångjärnet, som smides under kniphamrar til 7 1/2 a 8 alnars längd, ½ a 5/8:dels tum i fyrkant, samt bindes och försäljes uti knippor, 9 stänger uti hvarje knippa. På tyska heter det Zaineisen. Är vanligen mera jämt och slätt samt längre än Klippjärn och tillika dyrare.

Knippstål är det samma som stångstål, hvilket är ¾:dels tum fyrkant garfstål, smalare åt begge ändar, och bindes en centner uti hvarje knippa, tecknadt med Steyermarker stämpel.

Knipsax, Se Klippjärn. Denne sax består uti en stamp, som med en kugge på hjulstocken, emellan tvenne käftar af stål, uttrycker en järnten midtuti och längsefter den glödgade järnstången, som stickes därunder.

Knuten kallas den ena ändan af en gruflina, hvarmed kädjorne fastsättas, uppå hvilka bäljorne sedan häftas. Se Tab. XIX Fig. 5.
      a, a, Är knuten.
      b, b, Knutringen.
      c, Knäpplänkar.
      d, Kedjor.
      e, Krokar.
      f, Lina.
      g, Skägget.
      Länkarne d, d, få äfven namn af Störtkedja, på tyska Sturz, Schurz, ellerStürzkette.

Knä säges 1:o, en malmgång göra, då han vänder sig, eller afviker med en tvär och hastig bugt, antingen i strykande eller stupning. Om en sådan afvikning i strykandet är så stark, at den kommer nära en rät vinkel, säga tyskarne: der Gang wirst einen Hakken. Men då han öpnar sig til större mägtighet, eller i sitt strykande gör en båge, heter det: der Gang wirst oder macht einen Bauch. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 279.
      2:o. Knän kallas ock sjelfväxta grofva rätvinklar, eller vinkelhakar af granrötter, som brukas vid tråddragerier, då hjulstockens kuggar, eller kammar, komma at taga på trådor, eller så kallade Svingar, som med järnlänkar äro häftade vid den ena liggande armen af knäet, eller vinkelen, då den andra upstående armen är häftad vid Trådsaxen. Knäets rörelse-punct är uti dess vinkel på en bult, som går igenom dragbänken. På detta sättet kan tråddragningen ske så väl midtuppå som på ömse sidor om hjulstocken.

Knästenar kallas vid Sala silfvermätning de begge tegelstenar, som utgöra sidorne af ugnsögat.

Knätänger heta vid tråddragerier de dragtänger, som få sin rörelse medelst knäen. Se Knä.

Kobolt, Färgkobolt, Cadmia vitri Cærulei, eller Cadmia Metallica. Härmed bör rätteligen förstås en malm, som består af den under namn af Koboltmetall, eller Speis, i senare tider uptäckte halfmetallen (Se Speis), mineraliserad, eller förenad, antingen med arsenik och föga järn, eller med järn, arsenik och svafvel tillika, ellerl med svafvelsyra och järn ensamt, utan arsenik. Den gifves:
      a) Derb och finkornig i brottet som groft härdadt stål, förenad med arsenik och järn. Liknar veisgülden i friskt brott, men mörknar snart i luften: har funnits här i riket vid Los uti Helsingeland, som nu är instäldt.
      b) Grofgrynig, äfven anskuten uti dendritiska figurer.
      c) Polyëdrisk ifrån Schneeberg i Sachsen, med mera, Glanskobolt kallad. Desse alla äro tillika arsenikaliske.
      d) Skifrig, dels hvit, dels mörkgrå, glänsande, metallisk; förenad allenast med litet järn och svafvelsyra, utan någon arsenik och utan inblandning af någon annan metall, om icke tilfälligtvis med kopparmalm. Sådan har i synnerhet blifvit funnen uti Bastnäs grufva, vid Riddarhyttan, och af Herr BergsR. BRANDT beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1746. Sedermera är den ock uptäckt uti Gladhammars koppargrufva uti Calmare Län; hvaraf den renaste gifver en rik och lika hög couleur som den Sachsiska. 
      e) Granatformig, glansig och polyëdrisk, förenad och mineraliserad med arsenik, litet svafvel och järn. Den kan med rätta kallas Glanskobolt och finnes körtelvis uti kopparmalmen vid Tunaberg uti Södermanland. Se vidare här nedanföre.
      f) Tärningsartad, äfven octaëdrisk, af silfverhvit färg och blank yta, förenad med mycket arsenik och järn. Finnes i synnerhet vid Athvidaberg uti Östergöthland, körtelvis uti kopparmalmen, men gifver svag couleur.
      g) Uti stråliga klot finnes den vid Kungsbergs silfvergrufvor; likaledes af hvit blyaktig färg uti granatlik, eller crystallinisk form, mycket arsenikalisk, ifrån Fossum koboltverk i Norige, ej långt ifrån Kungsberg. Den gifver en skön couleur.
      Flere arter af kobolt, eller som fått namn däraf, såsom Scherbenkobolt, Schlackenkobolt, Koboltblüthe, Koboltmulm &c. ses under dessa namn. Uti LEHMANS Cadmiologie finnes utomdess vidlöftigt i detta ämne afhandladt.
      Kobolt träffas uti hvarjehanda bergarter, såsom Hälleflinta, Qvarts, Kalk, Hornblende, Skimmer, &c., fläcktals, eller ock gångvis. Ofta finnes den uti och med koppar- och järnmalmer körtelvis instänkt. Tilfälligtvis medföljer vismut, merendels, eller altid gediegen, som dock lätt skiljer sig därifrån, vid första hettan, uti rostning med vedlåge. Nickelen är ofta en trogen följeslagare inuti starkaste smälthetta, och medförer gemenligen någon silfverhalt. Den röjer sig dock lätt med dess gröna beslag uti fuktig luft, eller uti uplösning med sura menstrua. Se Nickel.
      Desse tvenne halfmetaller, vismut och nickel, äfvensom arsenik-regulus, jemte det stedse medföljande järnet och stundom något litet tilfälligtvis inblandad koppar, hafva confunderat många vittra mineraloger och gjordt at den arbetsamma Herr BergsRådet LEHMAN ändteligen hållit kobolt och dess metall för en composition af förenämde metaller; men at intet så är kan inhämtas af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1746 s. 127 och för 1780 s. 282, samt af Hr. BergsR. BRANDTS Præsidii Tal 1760. Härtil kan ock bevis hämtas däraf at koboltmetallen kan reduceras med svart fluss utur blå schmalz, och på intet sätt med konst af förenämde eller andra metallers sammansmältning eftergöras. Ändteligen har ock Herr BergsR. ABICH visat, huru kobolt på våta vägen i det närmaste kan befrias ifrån Järn, Nickel, Vismut, Koppar och flera främmande ämnen, samt at koboltmetallen, eller Speisen, således är en verkelig egen metall, som innehåller en blåfärgande jord. Se CRELLSChemische Annalen, 1784, 6:te stycket s. 500. Denne metalls egenskaper upräknas under ordet Speis.
      Som märkvärdigt bör äfven nämnas at, ehuru kobolt-metallen är af naturen ganska skör, är likväl utrönt, at då smärre korn af en mycket järnstark koboltmalm, som ej innehållit någon arsenik, uti starkaste hetta blifvit sammansmälte med tilsats af en vid järnprof vanlig svart fluss och flera salter, har däraf erhållits en regulus, som varit fullkomligen smidig och kall tålde at utplättas til et tunnt bleck, hvilket ej utan skruftänger kunde sönderbrytas. Efter omsmältning med tilsats af borax och kisel, uti ganska stark hetta, för en hel timmas bläster, erhölls et lika smidigt korn, utan tecken til blå färg på slaggen; men så snart tilsats gjordes af arsenik, pottaska och kiselsten, upkom et blått glas och regulus blef skör. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1746.
      Häraf finnes at kobolt-metall, då ingen arsenik är tilstädes, kan förvandla tackjärn, under smältning, til smidighet, eller at en liten inblandning af kobolt-metall intet gör järnet kallbräckt, eller förtager dess smidighet; men at tilsats af arsenik, i anseende til dess förglasade egenskap, snart uptäcker om någon kobolt-art är hos järnet. Jämnför Järnets Historia, s. 599 och följ.
      Koboltens, eller malmens, förnemsta kännemärken äro i öfrigit följande:
      a) at den uti elden, efter calcination och svaflets eller arsenikens afrökning, blifver helt svart.
      b) Smält, efter calcination, med 2, 3, a 5 delar kiselmjöl och så mycket pottaska, som svarar emot hälften af koboltens och kiselns vigt tilsammans, gifver et mer eller mindre högblått glas: likaledes om et litet gryn däraf smältes för blåsrör med borax. 
      c) Rostad och smält med något reducerande, såsom svart fluss, gifver en egen hvit halfmetall, som under ordet Speis beskrifves.
      d) Löses både rå och rostad uti skedvatten, kungsvatten och vitriolsyra, med rosenröd färg.
      e) Denne uplösning, utspädd med solution af koksalt uti vatten, gifver det besynnerliga Atramentum Sympatheticum, som äger den egenskap, at då därmed skrifves på papper, blifver skriften, efter torkning, osynlig, men återkommer i varma med grön färg, som likväl uti köld åter förgår. Jämnför ordet Atramentum Sympatheticum. Däremot om den röda kobolt-vitriolen, hvilken upkommer, då dess solution i vitriolsyra utdunstas och crystalliseras, smältes med dubbelt så mycket borax til et blått glas, som, under digestion, löses uti stark distillerad ättika och utspädes med tre gångor så mycket vatten, hvaruti litet koksalt är uplost, erhålles et sympathetiskt bleck, hvaraf skriften, emot varman hållen, blifver blå, i stället för grön, som vanligt atramentum sympatheticum. Ren kobolt, uti stark distillerad ättika uplost, under långsam kokning, til en rosenröd tinctur, gifver äfven med tillagt koksalt en dylik blå skrift uti varma. Se Taschenbuch für Scheidkünster, 1787, s. 31.
      f) At solution af kobolt med skedvatten, blandad med zinkuplösning uti samma syra och fäld, med alkali vegetabile, til en hvit kalk, gifver uti lagom calcinationshetta en grön färg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781. s. 3.
      g) At dess uplösning uti syror fälles med alkali til en gredlinfärgad kalk. Desse äro den rätta Färgkoboltens egenskaper, som den af några kalladefärglösa kobolten, eller en arsenikalisk kies, intet äger, ehuru utvärtes anseendet kan vara lika.
      Uti utrikes orter finnes färgkobolten på mångfaldiga ställen, i synnerhet uti Tyskland, såsom uti Sachsiska Obererzgebürge vid Freyberg, Schneeberg, Annaberg och Johanngeorgenstadt: vid Saalfeld, hvarest 2 til 3000 centner kobolt årligen erhållas: uti Böhmen vid Joachimsthal, hvarest någre koboltverk på et år kunnat gifva 10,000 centner (Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen, s. 82): på Oberharz vid St. Andræasberg: uti Grefskapet Hohenstein och Hanau vid Riegelsdorf, samt uti Schlesien. Uti Ungern och Österrikiske Länderne finnas ock små profver, ehuru på dessa orter ingen kobolt vanligen bör sökas. Uti Frankrike är litet däraf funnit vid St. Marie aux mines: uti Italien vid Piemont. Uti Spaninen förefaller den vid Bielsa uti Arragonien. Uti England har den i senare tider, för 20 år sedan, först blifvit uptäckt. I synnerhet äro vackra koboltgångar, af 6 til 8 tums mägtighet, nyligen yppade i Cornwall. Härutaf har skön blå färg erhållits. Jemte kobolten hafva vismut och qvarts, men ingen nickel visat sig. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 5:te stycket, s. 480. Uti Portugal lärer den ännu icke vara funnen. Uti Norige är koboltverket vid Fossum ganska rikt på detta ämne, hvaraf sköna schmalzarter tilverkas. Uti Ryssland och Polen är ännu intet något däraf spordt; ej heller uti de andra verldsdelarne. Förmodeligen gifves ingen i China, emedan det är bekant at Kobolt, eller schmalz, ditföres ifrån Holland.
      I anseende til nyttan, eller uti handel, värderas kobolten efter dess förmåga at uti smältning kunna gifva en skön högblå lazurfärg, utan inblandning af något rödlätt mörkt, som skelar uti gredlin, samt efter dess styrka at kunna tingera mycket glasämne, eller at tåla en stark tilsats af kiselmjöl, eller af Sander, som det kallas, så at den kobolt, som med 6 delar sander ger lika högblå färg som en annan med 3, räknas för dubbelt bättre än den senare. Färgens godhet i handel utsättes på fastaget med F, så at ju flere F den är märkt med, dess finare är den. Således betyder FFFC, af 3 Sander, bästa couleur, som uti tilsatsen tålt 3 delar kisel: FFC, af 3 sander, är något svagare och FC, af 3 sander, den sämsta. På lika sätt utmärkes Escheln, eller den blekaste färgen. Se Schmalz.
      Kobolt finnes stundom instänkt uti järnmalm, som för sin lika tyngd svårligen kan skiljas därifrån genom bok- och vaskning; men genom därtil inrättade magnetstänger låter det sig i det närmaste göra. Liten inblandning af järn finnes intet heller betydeligen skada blå färgen, hälst järnets färg uti smältning med glassatsen förgår, men om järnet däruti ingår til någon ömnighet, blifver färgen något mörk.
      Glanskobolten finnes vid Tunabergs koppargrufvor i Södermanland, i synnerhet uti den så kallade Kabbgrufvan, stundom uti små ganska ordenteliga crystaller, såsom:
      1:o. Cubiske med skarpa kanter.
      2:o. Cubiske med likasom afslipade kanter.
      3:o. Octaëdriske, af 8 lika trianglar, med afslipade spetsar.
      4:o. Octaëdriske, formerade innom 8 liksidige trianglar, med skarpa spetsar.
      5:o. Dodecaëdriske med 12 femhörniga sidor.
      6:o. Icosaëdriske, som inneslutas af 20 jämnsidiga trianglar.
      De hafva alla en spegelglänsande polerad yta, och äro så hårda at äfven glas därmed kan skäras. Gifva en skön blå schmalz samt innehålla allena arsenik med koboltmetall och järn, utan någon märkelig smitta af svafvel; hvaremot glanskobolten ifrån Bastnäs grufva vid Riddarhyttan ensamt består af kobolt-regulus med järn och svafvelsyra förenad. Om glanskobolt, och dess förändringar uti crystallisation, se vidare DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie 2:nd edit. T. III s. 123.
      Federkobolt betyder vid Schneeberg en kobolt, uti trådig form, som liknar antimonium, men gifver dock blått glas: Sandkobolt är en koboltmulm, som brytes uti sandstens-flötser vid Saalfeldiska bergverken; men Spiegelkoboltheter därstädes den glanskobolt, som visar stora speglande planer. Glanskobolterne på detta ställe hålla gemenligen ifrån några lod til 2 a 3 marker silfver på centnern. Se FERBERS Minera-Geschichte versch. Länd. s. 234, 235, 309 och 310.
      Koboltrükken betyda vid Riegelsdorf uti Hessen rena koboltgångar, som infalla uti kopparskiffer-flötserne, när desse förändra sitt fallande och med samma förlora sin ädelhet. Se ordet Flötser. Silberkobolte kallas vid Freyberg de rika koboltarter, som stundom innehålla emellan 20 och 30 marker silfver på centnern och brytas uti Halsbrükker revier, i synnerhet uti de så kallade spatgångar, när de förädlas af tilfallande flacka morgengänge. Se CANCRINIBeschreibung der vorzügl. Bergw. s. 66, 280.
      Vid Schneebergiska bergverken i Sachsen förefalla de fleste förändringar af kobolt, såsom:
      a) Ståltät, på några orter kallad Wakkenkobolt.
      b) Koboltglans.
      c) Schlackenkobolt med blyfärgad glansig yta.
      d) Nätformig, eller gestrichter Kobolt, hvilken på ytan visar likasom graverade strek, uti paralleler och rutor.
      e) Dufhalsig, Taubenhälsiger, eller färgskiftande.
      f) Bergblandad, eller gemen ringhaltig kobolt.
      g) Koboltschliege, eller vaskad kobolt.
      h) Sezgraupen, som genom sållsättning är skild ifrån den mästa bergarten.
      i) Härtil kan ock räknas Wismutgraupen, eller återstoden af den vismuthaltiga kobolten, sedan vismuten blifvit genom slamhetta utsmält. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 346.
      Af mera sällsynte kobolter gifvas i synnerhet: en Flintartad, svart och så hård at den eldar något emot stål, liknande en svart flinta, eller trapp. Gifver uti glödgningshetta intet spår til arsenik; ej heller kan något reguliniskt därutur erhållas. Med alkali fixum smälter den uti eld til et skönt blått glas. Finnes vid Sosauer Glück uti Sachsen och kallas svart Horn- eller Kurrekobolt. Därnäst en kalkartad svart sotande mulm, helt lätt och utan arsenik: gäser med mineralsyror och löses däruti: ger äfven et skönt blått glas i smältning, men ingen regulus: finnes vid Saalfeldiska grufvorne. Se LEHMANS Mineralogie §. 458 d) och § 54, 7:o. Se vidare ordet Koboltmulm. Röd koboltkalk beskrifves under ordet Koboltblüthe. 
      Om en ren kobolt uplöses uti vitriolsyra och sedan evaporeras ad cuticulam, samt ställes uti svalt rum, erhålles en carminröd vitriol. Jämnför vidare ordet Speis.
      Calcinerad kobolt, hvilken i Sachsen försäljes såsom ämne til blå färg, eller Schmalz, får namn af Safflor. Se orden Safflor och Schmalz.
      Kobolt, eller Cobolten, hafva ock uti gamla dagar åtskillige andre ting vid tyska bergverken blifvit kallade, såsom dels deras inbillade små spöken,Tomtgubbar, eller Bergmänlein uti grufvor; dels förgiftiga dunster, ellerSchvaden; dels hvit arsenikalisk kies, eller misspickel. Gediegen arsenik, eller scherbenkobolt m.m. har äfven fådt namn af Kobolt.

Koboltblüthe, Koboltbeslag, är en rosenröd koboltkalk, hvilken stundom finnes allenast som en hinna på kobolthaltiga malmer. Genom chemiska rön är den funnen vara en mineralisation af koboltmetall med arseniksyra. Se BERGMANS Opuscula Chemica Vol. II. s. 446.
      Besynnerligit är, at uti Östanbergs järngrufva i Norrberkes Socken har en sådan koboltblüthe funnits angeflogen på grönt skörlberg, som ej innehållit annat än järn och fastän intet tecken til kobolt, eller någon art af kies i denna grufva kunnat märkas. Se CRONSTEDTS Mineralogie s. 211, 212.
      Koboltblüthe finnes:
      a) Angeflogen, under namn af koboltbeslag, med ljusare eller mörkare rosenröd färg.
      b) Mera derb, och stundom crystalliserad, uti små hårfina, understundom halfklara crystaller. Se Lithophylac. Bornian. 1 Del. s. 143.
      c) Stjärnformig uti strålar, ifrån en punct utspirande.

Koboltmulm kallas egenteligen en koboltochra af svart färg, dels pulverartad, dels allenast af lös sammansättning, dels stenhärdad och stundom körtelartad; alla medförande en hvit gipsspat instänkt, och finnes förnemligast vid kobolgrufvorne uti Hertigdömet Saalfeld; äfven, samt mera sällan, vid Schneeberg och Mühlberg i Sachsen samt vid Wittichen uti Wirtenberg. SeLithophyl. Bornianum, 1 Del., s. 141.
      Den svarta koboltmulmen, ifrån Saalfeld och Prins Ernst Fredriks Fundgrube uti Rothenberger revier, har i synnerhet med mycken noggranhet blifvit undnersökt af J. G. LEHMAN. Den är helt svart med inblandade rostiga ocherfläckar, af lös sammansättning:sotar händerne och lemnar efter uplösning antingen uti mineralsyror, eller uti myrsyra, en tung gipsspat. Ibland denna koboltmulmens besynnerliga egenskaper kunna följande förtjena at anmärkas, såsom:
      At den hvarken under rostning i proberugn, eller genom sublimations-försök gifver tecken til svafvel, eller arseniks närvaro. 
      At den intet detonerar i elden med saltpetter och således icke innehåller någon betydande mängd af bränbart ämne.
      Väl calcinerad och smält med tilsats af 4 delar ren qvartssand och 2 delar Sal tartari ger et högblått vackert glas, utan tecken til regulus, eller speis, som genom andra reactions-försök icke heller kunnat erhållas.
      Uplöses häftigast uti aqva regis och uti saltsyra, med dunkel rödbrun färg: uti saltpettersyra något långsammare med kersbärsfärg: uti vitriolsyra granatfärgad: uti phosphorisk syra amethistfärgad och uti myrsyra skön rosenröd. Uti distillerad ättika löses til någon del med grön färg.
      Solutionerne uti aqua regis och saltsyra gifva gröna crystaller och et skönt atramentum sympatheticum, som icke erhålles, där Sal commune ej är närvarande.
      Solution uti vitriolsyra ger, efter behörig evaporation, carminröda crystaller, hvarvid den med koboltmulmen medföljande ringa del af järnjord för ingen del ingår.
      Om solution uti vitriolsyra fälles med oleum tartari per deliquium, på det sätt som vid berlinerblå tilverkningen tilgår, nemligen at begge liquida under gäsningen hällas flere gångor utur tvenne käril, ifrån det ena til det andra, til dess fullkomlig fällning sker, så erhålles et præcipitat af vacker blå färg, hvilken, efter edulcoration, bibehåller sig uti lindrig varma.
      Om solution uti saltsyra fälles med salmiak-spiritus, blifver åter, efter full mättning, kobolten af detta flyktiga alkali, så snart mera tilslås, fullkomligen uplost med en hög violett färg, och kan en gredlinfärgad koboltkalk därutur sedan fällas med saltpettersyra. Denne kalk är den aldrarenaste färgande jorden af kobolt, hvaraf den skönaste högblå emaillefärg med glassats erhålles.
      Utan solution i saltpettersyra kan litet koppar, genom fällning med blankt järn, uti denna koboltmulm uptäckas. Utomdess kan litet järn därutur fällas med zink, hvilket bevisar at den innehåller någon smitta af dessa metaller.
      Det utur koboltsolution i saltsyra med alkali erhållne præcipitat kan ock sedan uplösas uti mycket salmiak-spiritus och kopparen på det sättet fullkomligen därifrån afsöndras samt den renaste koboltkalk erhållas, då salmiak-spiritus abstraheras genom distillation. Mera härom se Hr. LEHMANSCadmiologie, andra delen, som uti 80 hufvudsakelige rön handlar om denna sällsynta Saalfeldiska koboltmulmen.
      Utom förenämde svarta ochra, eller mulm, gifvas äfven koboltochror af flera färgor, såsom:
      Hvit uti crystalliserad klar qvarts ifrån Schneeberg och Weisenhirsch i Sachsen. Förmodas vara tilkommen af en röd koboltblüthe genom vittring.
      Blå, pulverartad, ifrån Kärndtska Alperne. Af samma färg, mera hård, ifrån grufvan Pelican vid Saalfeldtska koboltverken.
      Gulaktig, lös, samt gulaktig, mör och kornig.
      Guld och Grön uti hvit tungspat.
      Grön af flera förändringar, uti stenhärdad lera, eller ock i sandsten, stundom uti blå kopparochra.
      Grå och Brunaktig. Alla ifrån Saalfeldiska verken. Se Lithophylacium Bornianum, 1 Del, s. 141.
      Troligen torde den gröna färgen leda sitt ursprung ifrån någon inblandad nickel.
      Om en rosenröd kalk af kobolt, se Koboltblüthe.

Kofot (Ziegenfuss) är et bekant verktyg, som hörer til konstredskap och består uti et kort järnspett, platt och litet klufvit uti ena ändan, hvarmed spikar kan brytas, med mycken styrka, utur gamla byggnader.

Koja, Svafvelkoja, kallas vid svafvelbruk huset, där svaflet distilleras, ochKojgång retorterne med deras ugn, som på en gång eldas. SeSvafveltilverkning.

Kojugn kallas den ugnen, hvaruti retorterne ligga och hvaruti eldas med ved, eller stenkol, til svaflets utdrifvande ifrån den i samma retorter inlagde kiesen. Se Svafveltilverkning. Sådane ugnar, där flere retorter, distiller- eller sublimer-käril kunna läggas invid och öfver hvarandra, uti en lång sträcka, samt där alla kunna drifvas på en gång ifrån en enda eldstad, merendels med flameld, kallas i allmänhet Galleri-ugnar, såsom för svafvel, qvicksilfver, zink, vismut, arsenik och rauschgelbs sublimation samt för mineraliska syrors distillation.

Kokjärn kallas vid tysksmide färskjärnet, sedan det undergått kokning och då afsvalas uti hammarsmedshärden, at därefter omvändas til smältans görande. Se Koksmide.

Koksalt, eller ensamt Salt, Sal commune, culinare, muriaticum, Muria, är et neutralsalt, som består af litet magnesia alba och alkali minerale mättadt med saltsyra, eller en syra af egen natur, och kan med konst lätt componeras af dessa trenne delar. Det erhålles ock, om samliak distilleras med alkali minerale, i det detta starkare alkali utdrifver det svagare flyktiga alkali och förenar sig med den qvarblifvande saltsyran.
      Dess allmännaste egenskaper äro:
      a) At det gifver cubiska crystaller.
      b) At en del salt löses uti 2 14/17 delar kalt vatten och föga mera uti varmt.
      c) At det uti vatten uplost, under evaporation, börjar crystalliseras på ytan af vattnet uti små fyrkantiga pyramidaliska trattlika crystaller, sammansatte af idel små cuber.
      d) At det sprakar, eller decrepiterar, uti eld och vid glödgningsgraden börjar smälta samt flyter i digel som vatten, och kan til en hvit halfklar massa gjutas, men vätskar sig uti luften sedan mera än förut.
      e) Under smältning gifver med koleld en gul låga, som förställer färgen på där bredevid varande objecter.
      f) Förlorar ändå härvid uti tyngden föga mer än crystallisationsvattnet väger.
      Fullt crystalliseradt koksalt innehåller alkali minerale 42, saltsyra 52 och vatten 6 procent, tillika med någon Magnesia alba sabilita, som utur dess solution i vatten kan fällas med alkali minerale och utgör uti et skålpund spanskt hafssalt ungefär 1/8:dels lod, hvaraf den egenskapen härrörer at det vätskas uti fuktig luft, som likväl förgår med tiden.
      Koksaltets nytta och egenskap, at bevara animaliska och vegetabiliska ämnen ifrån corruption, är nog bekant, men det måste då vara til någon betydande mängd, ty med litet salt befordras förruttnelsen mera, som finnes af hafsvattnet. Utom detta saltets nytta uti hushållningen, brukas det med förmån uti Chemien samt uti konster och handtverk. - Häraf beredes saltsyran. Med saltpettersyran utgör det aqua regis, som löser guldet. Uti proberkonsten är det högst nödvändigt, vid reductions-profver uti digel, til flussens betäckande och luftens utestängande, hvarigenom metallens calcination eljest kulle förorsakas.
      Vid glasflusser gör koksalt tjenst som et filtrum mobile därigenom at det flyter upp och medtager vad som mechanice kan vara inblandadt. Tjenar uti bränugnar at föröka hettan til stenporcellains glasering och at inblåsa uti masugnsstället, til nedkommande rusors smältning och uplösning. - Blandadt med snö ökar det kölden. - Då trädverke betas med dess uplösning uti vatten, blifver det mindre eldfängt. Släcker äfven eld kraftigare än vatten ensamt. Med litet vitriolsyra och vatten blandadt gifver en ånga, som borttager stinkande luft af förruttnade animalier. Silfver, uplost uti saltpettersyra, fälles renadt ifrån alla andra metaller til en hvit kalk af minsta uplost koksalt i vatten. Det nyttjas för öfrigit af landtmän til Slekstenar för får och boskap, samt af handtverkare, metallarbetare, smeder, färgare, garfvare, såpsjudare, apothekare m.fl. til mångfaldiga behof. Nyttan blifver ock så mycket mera vidsträckt, om härtil räknas de många förmåner, som Chemien tilskyndas genom koksaltets frånskilde beståndsdelar, nemligen Saltsyran och Alkali minerale.
      Koksaltet är nästan aldeles oföränderligt uti eld, och uti slutit käril kan dess syra ej heller med bränbara ämnen utdrifvas, i anseende til denna syrans ringa attraction därtil. Uti strängaste hetta, såsom uti glas- och porcellainsugnar, där luft och låga tilkommer, kan detta salt likväl til någon del sublimeras.
      Med tilsats af vitriol- och saltpettersyrorne, i synnerhet med den förra, kan det fullkomligen decomponeras och til någon del med sedativ-salt. Se Saltsyra.
      At skilja alkali minerale til någon mängd ifrån koksaltet, tyckes den lättaste utvägen vara, som Herr WESTRUMB föreskrifvit, nemligen at uti vatten uplösa, til exempel, 10 skålpund koksalt och blanda samma uplösning med en solution af lika mycket pottaska uti kalt vatten. Denne blandning utdunstas, til dess vanlige crystallisations-hinnan visar sig, då den ställes uti kölden af crystalliseras. Om någon tartarus vitriolatus finnes däruti, så anskjuter den först och sedan det mineraliska lutsaltet, hvilke varsamt bör skiljas ifrån digestiv-saltet, som aldrasidst visar sig. Se Taschenbuch für Scheidkünster, 1786, s. 59.
      Genom luftens åtgärd kann det äfven til någon del decomponeras. Om hafssalt smältes, eller allenast calcineras til hvithet och sedan ställes uti fuktigt rum, deliquescerar det och blifver flytande. Intorkas det åter och calcineras, samt utställes at deliquescera uti många repriser, skal det ändteligen förlora sin sälta och allenast en osmakelig absorberande jord återstå, som Hrr. BOËRHAWE och HENCKEL förmäla. Se Flora Saturnizanss. 272. Huru koksaltet kan per deliquium decomponeras, och dess alkaliska del blifva flyktig med tilsats af järn, eller kalk, ses af Hr. SCHEELES rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 158. Om koksaltet och dess syras egenskaper se samma Handlingar för 1753 s. 296 och 1754 s. 53.
      Koksaltet är ofelbart det nyttigaste af alla salt, och är äfven i anseende därtil förordnadt at vara det aldraömnigaste nästan öfver hela jordklotet, och det i synnerhet på trenne vägar, nemligen:
      1:o. Antingen uplost uti det stora verldshafvet, som utgör mera än hälften af jordklotets yta (se Hafssalt), eller
      2:o. Uti åtskilliga utur jorden upspringande källvatten, som på sina ställen finnas til et stort antal. Se ordet Källsalt.
      3:o. Uti och under jordytan i fast och stenlik form, under namn af Bergsalt. Se detta ord.
      Alla desse tre saltarter komma i det mästa uti egenskaper öfverens och skiljas allenast uti några få omständigheter, som härröra af mer eller mindre renhet ifrån inblandning af andra salter, samt af mer eller mindre jämnlik proportion emellan beståndsdelarne.
      Hafssaltet räknas i allmänhet för det starkaste, som til största mängd löser sig nästan lika mycket uti kalt som uti varmt vatten: håller det mästa alkali minerale, hvarföre det också är mäst benägit at fukta sig uti luften: gifver den starkaste smak på tungan och hålles för det kraftigaste til hvarjehanda sakers insaltning af djur- och växtrikets producter, samt fås äfven til betydligaste mängd på de ställen, hvarest det samlas utur det rika verldshafvet. Det Spanska hålles i allmänhet för det bästa, men det Sardiniska ifrån Cagliari för något sämre. Kan likväl genom raffinering och chemisk konst bringas til lika egenskap med de andra arter f salt.
      Källsaltet är ofelbart det renaste, och hvaruti beståndsdelarne äro i det närmaste til full mättning med hvarannan förenade. Det har äfven en mera behagelig och mindre bitande smak, samt innehåller minst glaubersalt och magnesia alba.
      Bergsaltet, då det finnes uti en klar, hvit och crystallinisk, eller cubisk form, äger också en fullkomlig renhet och har i synnerhet af äldre chemistesr blifvit ansedt för det kraftigaste uti medicinskt bruk. Är minst benägit at fukta sig uti luften och fordrar mera vatten til sin uplösning än förenämde saltarter.

Koksaltsyra, Se Saltsyra.

Kokslagg är det samma som Färskslagg och beskrifves under ordetHammarslagg.

Koksmide är det rätta och tilbörliga smidningssättet, då smeden, efter förrättad räckning uti härden, uparbetar det under påstående räkning nedsmälte tackjärnet, tillika med slaggen, förmedelst en flitig rörning med spett, eller med en särskilt därtil gjord järnspade, så at altsammans under bäljornes något starkare pådragande kommer til en art af kokning, eller gäsning, hvarunder den skummiga slaggen stundom vil stiga öfver härdspången. Denne kokning påstår några minuter, till dess smeden finner, af de uti den kokande slaggen kringflytande färskjärns-styckens ljusa och hvita färg, at järnet börjar vända sig til smidighet och är väl verkadt, uti hvilket tilstånd järnsmulorne äro benägne at fastna tilhopa, den ena med den andra, uti den flytande slaggen. Vid det laget saktas blästern, och det nedsmälte godset med slaggen lemnas då at stelna til en but, eller klimp, som sedan med spetten upväges, omvändes på rena kol och så vidare nedsmältes, eller göres til smälta. Se vidare ordet Tysksmide.

Kol (Kohlen) kallas i allmänhet alt det som återstår af en förbränlig kropp, sedan dess olja och öfrige flyktige delar, hvilka uti en stark hetta och uti slutit käril kunna bortgå, blifvit afdrifne. Således kunna kol gifvas både af Växt- Djur-och Mineralriket, som alla innehålla förbränliga kroppar, men på detta rum förstås härmed endast de kol, som erhållas af hvarjehanda trädslag, sedan det flyktiga, hvilket uti öpen eld är benägit at med låga bortgå, genom sluten hetta blifvit utdrifvit. Desse flyktige delar bestå hos alla växter och träd af vatten, olja och en skarp syra (som trädättika kallas), hvilka genom distillation uti retort, eller utan luftens omedelbara tilkomst, kunna med hetta utdrifvas och finnas både til mängd och egenskaper något olika, efter trädslagens olika beskaffenhet, hvarom detta rummet ej tillåter någon afhandling.
      Af nyare anstälde rön hafva de allmänna kolens beståndsdelar funnits vara:
      1:o. Et mera fast eldnärande bränbart ämne, eller phlogiston. 
      2:o. En med detta phlogiston förenad betydande mängd luftsyra, som vid luftens och hettans tilkomst afgår och är i synnerhet orsaken til det dödande os, som antände kol i början gifva.
      3:o. Et eldfast vegetabiliskt alkali, som til mer eller mindre mängd, efter trädslagens olika art, ålder och beskaffenhet, öfverblifver uti askan, efter phlogistons afgång, och kan genom lutning med vatten uttagas, hvarvid likväl altid någon fin jord medföljer. 
      4:o. En absorberande jord, som, efter saltets utlakning, öfverblifver och finnes bestå af kalk och litet kiseljord, hvartil äfven kan räknas 1 eller 2 procent järn, som en del träaska, i synnerhet af tall, finnes innehålla, och hvilket visar sig med en rostig färg.
      Uti smälthetta, vid fri tilgång af luft, äger kolens phlogiston den genskap at förena sig med metalliska kalker, eller calcinerade malmer, och därigenom åstadkomma dessa kalkers reduction til metall. Detta phlogiston, tillika med luftsyran, är äfven i högsta måtton eldfast och hindrar jordens smältning med den alkaliska delen, så länge kolen kunna hållas väl stängde ifrån luftens tilkomst; men vid minsta luftdrag förflyger det bränbara och jorden går uti smälthetta med dess alkali til mer eller mindre grönt glas. Uti en stålugn, där järnet ligger inpackadt med kolstybbe ensamt, kan den strängaste hetta bibehållas uti 12 til 18 dygn, eller längre, utan at kolstybbet förbrännes, eller förlorar sin svarta färg, så länge stålkistorne äro väl täta.
      Huru hvarjehanda trädslag förhållit sig vid kolning uti slutit käril, i anseende til trädslagens krympning samt mängd af luft, phlogiston och aska m.m., kan inhämtas af Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1780 s. 26 o.f. Däraf kan här allenast märkas:
      a) At alla försökte trädslag hafva krympt under kolningen uti alla dimensioner, så väl uti längd som tjocklek, och det mäst til ¼:del af deras förra mått, utom granveden, hvars kol svälla genom sprickor, men vinna därmed ingen förbättring i godheten.
      b) At förminskningen uti kolens rymd kan anses för något mindre än halfva cubique-innehållet af veden, när kolningen sker uti slutne ugnar, eller käril; men vid kolhandteringen i stort kan, efter tilförlåteliga observationer, i akttagas at kolen böra utgöra hälften af vedens rymd, hälst då kolningarne ske om sommaren, då hettan går mera qvaft, som vid kolningar är nödigt, hvaremot vintern medförer et häftigare drag. Således skulle, til exempel, af 16 cubikfamnar kolved rätteligen blifva 8 cubikfamnar kol. Efter nyaste Författningar bör en koltunna innehålla 6300 cubiska decimal-tum, i följe hvaraf ungefär 8 cubikfamnar kol böra svara emot 274 ¼ tunnor, eller inemot 12 storstigar, som hålla 24 tunnor hvardera. Således har, efter detta räkningssätt, en cubikfamn ved gifvit i det närmaste 18 tunnor kol, eller just så mycket, som Kongl. Förordningen om allmänningars taxering utsätter för et stafrum ved af 27 cubik alnars innehåll. Om beståndsdelarne uti sten- och trädkol kunna ytterligare läsas Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1781 s. 184 o.f. Däraf kan intagas at det bränbara utgjordt emellan 20 och 30 procent. Aska har ej blifvit af kolen mera än 1 a 2 ½ procent, alt efter trädslagens olika beskaffenhet. SeAska. Om förhållandet i stort, eller uti kolmilor, se vidare orden Kolning ochResmilor.
      Af olika handteringar uti kolningssätten upkomma äfven flere sorter kol, såsom Tjäruugns- Tjärudahls- Läggmile- Resmile-täpte och släckte kol, hvilka alla kunna äga någon liten skilnad uti egenskaper vid nyttjandet uti stora verk. Kolen skiljas, eller indelas äfven, efter deras godhet, uti Hårda och Lösa (Harte und Weiche Kohlen). De förra erhållas dels af försigtig kolning och dels af hårdare trädslag, såsom mogen Tall, Björkoch andra löfträdssorter; de senare af rå, eller omogen skog, eller af gran, eller ock vårdslöst kolade, äro vid alla smältningar mycket sämre. Kol kan fås äfven af Bräntorf. Se detta ord. Om kolade stenkol, se Stenkol.
      Kol erhållas icke allenast af ved, utan ock af alla vegetabilier, kådor och oljor, samt af animaliska delar, då deras flyktigare ämnen, såsom: vatten, spiritus och volatile salter, uti slutne käril, genom eldens verkan, först utdrifvas.
      Kolens allmänna egenskaper äro i synnerhet följande, såsom:
      At de antände kunna brinna uti öpenluft, med liten eller ingen flamma, och utan at gifva något betydande ljus. När deras flyktigaste phlogiston är utbrändt, såsom då de gått igenom en smältugn, kunna de sedan svårligen antändas, och slockna vid anblåsning.
      At de uti smälthetta meddela sitt phlogiston til metalliska kalker.
      At de, som redan är nämdt, intet förtäras af hettan uti väl slutne käril. De smälta icke heller uti strängaste hetta hvarken för bränspegel, eller eldsluft; i anseende hvartil de ock aldrabäst tjena til underlag för andra kroppar, som skola försökas i denna hetta. I synnerhet är funnit at kol af vissa delar uti djurriket, såsom af blod eller horn, aldralängst behålla sitt bränbara ämne uti glödgningshetta, så at de svårligen kunna förbrännas til aska, och detonera långsamt med saltpetter, hvarföre sådane kol också hälst nyttjas vid järnssätthärdning. Se detta ord.
      Kol uti pulver, eller kolstybbe, blandadt med torrt pulveriseradt saltpetter, och denne blandning updragen uti glödgande digel, detonerar, hvarvid saltpettret decomponeras och qvarlemnar allenast sin fasta alkaliska del. Ju mindre kolstybbe til denna decomposition behöfves, ju mera phlogiston dömmes det at innehålla.
      På våta vägen har starkaste saltpettersyra intet förmått at, under kokning, lösa något betydande af däruti inlagde kol. De lösas icke heller af luft, väta, eller röta uti jorden, som af exempel vid mer än 100 års gamla kolbottnar kan intagas; men med vitriolsyra kan kolpulver decomponeras genom distillation til torrhet uti retort, som Herr BEAUMÉ anmärkt. Med svafvellefver kan ock detta ämne lösas både på torra och våta vägen. Vanligen decomponeras kolen genom långsam glödgning och luftens fria tilgång, som bekant är.
      Sotet, som intet innehåller något fast alkali, är ändå af mäst lika egenskap med kol, så at det icke heller förtäres af smälthetta uti slutit käril, och är således på lika sätt tjenligit för metalliska kalkers reduction: likaledes för järns sätthärdning, eller bränning til stål. Se Bränstål och Sätthärdning. Glas, med kolstybbe eller sot cementeradt, blifver til så kalladt Glasporcellain med svart färg. Se Glas. Med kol kunna metaller, såsom silfver, koppar och messing, slipas för at därefter taga en fin politur. - Med kolpulver och alun upkommer uti en viss grad af glödgningshetta Pyrophorus. Med tilsats af samma ämne, jemte hornbly (Plumbum corneum) och inspisserad urin, distillerad uti ganska stark hetta, erhålles Phosphorus, efter Herr MARGRAFS method. - Kolens oförlikneliga nytta för smältverken är för öfrigit nog känd och nämd vid metallers tilverkningar.

Kolark, Se Ark.

Kolband kallas vid Stora Kopparbergs kopparsmältning en af små kol och seg slagg sammangyttrad massa, hvilken under godsets ökning, näst efter utslagen, i härden upkommer och måste lossas samt upvägas, för at kunna i tid utdragas, innan härden fylles med slagg, at smältningen på intet sätt må däraf hindras.

Kolbokare betyder dels en luta af järn eller träd, hvarmed kolen vid smide och vid smältningar föras i elden, eller dragas därutur, dels ock et stampverk, hvarmed kolen stampas för stålbränning.

Kolbotten (Mäulerstatt) är den med arbete tilredde plats, hvarpå en kolmila lägges, eller inreses. Bör vara torr, tät, hård och planisk, af instampad molera och stybbe, ju äldre och mera brukad, ju bättre. Berghäll är skadelig. SeKolning.

Kolbunke, Se Hytteredskap.

Kolf, Se Kålf.

Kolfrör, Se Kålfrör.

Kolgosse, eller Kolpoike (Wassergeber), vid tysksmide, eller Goujar vid vallonsmide, kallas den lärogossen, eller drängen, hvars göromål är at införa kol uti hammarsmedjan, och tillika vara smederne til hjelp vid alla förefallande tilfällen, såsom: at pådraga hammaren, lyfta smältan på städet, underhålla stången vid smältningen, stänka vatten på järnstången under smältningen och släcka kolen på härden, som onödigtvis vilja brinna, m.m.

Kolgraupen, Se Kopparmalm, 2:o d).

Kolharka (Kohlkrail) är en vanlig harka, med et qvarters långa träd- eller järnpinnar och något krokigt skaft. Brukas af kolare, kolpoike, eller upsättare, då kolen skola utrifvas, eller fatas i korgar.

Kolklubba är en träklubba, hvarmed under kolningen som oftast bultas på milan, at de kol, som äro nog brände, må släckas och mellanrummet i milan täppas. Se WALNERS Kolarekonst, s. 56.

Kolkorgar (Kohlküber) äro af sprötor gjorde korgar, af 3 til 4 tunnors rymd, som föras på skottkärror och tjena i synnerhet til kolens införande på masugnar, stålugnar och uti smlthyttor, då kolbäddan är något långt ifrån eldverket.

Kolkrok är en krok, hvarmed kolmilor utrifvas. Se WALNERS Kolarekonst, s. 42.

Kolkrycka är det samma som kolbunke. Se Hytteredskap.

Kolm kallas en art af stenkol, som är mycket tät och fast, så at allehanda arbeten däraf kunna göras medelst sågning, svarfning, filning eller slipning, til bleckhorn, skriflådor, dosor och i synnerhet til de allmänt bekanta stenkolsknappar, hälst den är ganska svart, liknande gagath, och tager glansk politur. Består af en fin lera, stenhärdad med svafvel- eller vitriolsyra, och en liten del af bergfettma. Gifves af åtskilliga förändringar. En del, rifven eller rispad, ger svart pulver och behåller sin svarta färg efter upglödgning uti öpen eld, men sönderfaller då uti små kantiga skärfvor, och gifver en liten låga med starkt os af svafvelsyra. En annan art är något vekare och ger svart pulver vid skafning, lågar litet uti öpen eld med bergbeckslukt och lemnar, efter stark upglödgning, en ljusgrå lera til lika storlek som kolmen förut varit. Den tredje arten ger et brunt pulver vid skafning, och efter upglödgning en dylik återstod af järnhaltig rödlätt lera. Efter svarfning och polering med trippel och olja blir den likväl ganska svart och blank. Den täta, hvaraf stenkolsknappar i England göras, kallas där Cannel-coal och lärer vara det samma, som hos äldre Auctorer fått namn af Ampelites. Se detta ord. Finnes ofta uti stenkolsgrufvor och ibland alunskiffer. Kallas af arbetare på några ställen Kolberg, ellerKolsten.

Kolmila (Mäuler) kallas en med flit och försigtighet samt efter et visst mått på en kolbotten så sammanlagd ved, at den efter antändning kan med minsta afgång brännas til kol, under betäckning af ris och jord. Göres i synnerhet på tvenne sätt, såsom genom vedens resning på ända, då den kallas Resmila; eller genom vedens upstapling uti en hop, då den får namn af Läggmila. Se dessa ord.

Kolmått kallas det käril, eller stång, hvarmed kolfskrindor justeras och pröfvas til deras innehåll. - Härvid bör Kongl. Maj:ts Nådiga Rescript af den 5 April 1770 tagas til grund, hvaruti stadgas at en tunna kol til sin rymd bör vara lika stor med hvad en tunna spannemål, jemte den vanliga rågen af 4 kappar, innefattar; eller at dess innehåll bör vara lika med 36 kappar; hvarföre, och emedan en kappe, enligt 1739 års Kongl. Förordning, utgöres af 175 cubik decimal-tum, en koltunnas rymd består af 6300 cubik decimal-tum. I följe däraf bör
      En kolskrinda af  6 tunnor innehålla         37800 cub. dec. tum
      En dito       af   8 dito      -        50400 -
      En dito       af 12 dito      -        75600 -
      En dito       af 18 dito      -      113400 -
      En dito       af 24 dito      -      151200 -
      En dito       af 36 dito      -      226800 -
      Men på det at den Dal-allmoge, som til stora Kopparbergs bergslag erlägger skattekol, och därvid ifrån äldre tid nyttjadt et mått af 32 kappar på tunnan, igenom denna förändring ej måtte blifva lidande, har Kongl. Maj:t, genom Nådig Resolution af den 3 augusti 1779, för stora Kopparbergs bergslag särskilt tillåtit och faststäldt dess förr brukeliga kolmått af 12 tunnor på en stig, och 18 tunnor på en skrinda, hvarje tunna til 32 kappar beräknad, at där brukas och i akttagas, så länge kolräntan är bergslaget anslagen. Måttet på koltunnorne bör vara cylindriskt och innehålla 32 kappar, innom bräddarne, utan någon råga.

Koln skall vara en svart jord, som uti Wallis i England brukas som tilsats vid kopparmalms smältning.

Kolning (Kohlenbrennen) kallas det arbetssätt, hvarmed de flyktigaste delar af vatten och olja, med tilhjelp af en långsam och sluten hetta, drifvas utur veden, med bibehållande af det mera fasta bränbara ämne, som utgör den svarta färgen uti kolen och förorsakar den starka hetta, som kolen vid antändning, utan någon stor låga, med tilhjelp af luftdrag eller blåsmachiner, åstadkomma til metallers samt jord- och stenarters upglödgande och smältning. Detta fasta bränbara ämne förmår at reducera metalliska kalker uti malmer til deras metalliska lynne. Se Kol.
      Den mäst bekanta kolning förrättas uti så kallade milor, som i synnerhet tilställas på tvenne olika sätt, til samma ändamåls vinnande, och finnas beskrifne under namn af Resmilor och Läggmilor. Utom dessa tvenne mäst brukeliga kolningssätt, kan ock märkas det tredje sättet uti Tjäru-ugnar, som uti Norige med mycken förmån nyttjas, och hvarom en utförlig underrättelse kan inhämtas af Herr Baron och BergsRådet FUNCKS år 1748 utgifne tryckte beskrifning om tjäru- och kolugnars inrättande. I anledning däraf finnes at, då et medium tages af 7 bränningar, har af 2 cubikfamnar torr ved erhållits 42 tunnor kol samt 96 kannor tjära, utom de öfriga nyttiga producter af tjärveja och vatten, som kunna ersätta kolugnens byggnad och underhållande. Om det då tages för afgjordt at af en cubikfamn ved kan, på sitt högsta, uti vanlig kolning, ej erhållas öfver 18 tunnor kol, eller 36 af 2 famnar, så finnes at kolningen uti ugnar gifver til det minsta 3 tunnor mera kol än uti en vanlig mila, på hvarje cubikfamn ved, samt at man dessutom genom ugnen vinner de nyttiga producter, som eljest uti mila med röken försvinna. Det bör dock nämnas at, ehuru tjäru-ugns kolen äro de aldrastarkaste uti alla slags smältugnar, så äro de dock mindre tjenlige för järnsmide uti härd, i anseende til det brandiga väsende och den ännu öfriga trädsyran, som uti de tiltäpte ugnar ej fullkomligen kan utdrifvas, och hvilken uti järnet förorsakar en kallbräckt art.
      Vid kolning uti milor förefalla ock tvenne olika sätt til milans släckning, nemligen at kolen, efter fulländad bränning, antingen straxt utdrifvas och släckas med vatten, eller ock på det sättet at milan ränsas ifrån riset och sedan täppes, eller dämmes, med jordblandadt stybbe så starkt, at kolen däraf ändteligen måste släckas och kallna, som utomlands och äfven uti några orter här i riket är brukeligit, hvaraf tvenne sorter kol upkomma, nemligen antingen släckte (Löschkohl) eller dämde, af hvilka de senare merendels räknas för de bästa, såsom mera fasta och torra. Denne senare method finnes af Herr FISCHER 1782 beskrifven, och kan än nogare ses af den uti Dictionnaire des Arts införde ganska accurata Relation, med därtil hörande ritningar.
      Af flera både in- och utländska gjorde observationer kan inhämtas at, då kolningar sommartiden anställas, har kolens rymd, eller cubik innehåll, förhållit sig til vedens rymd som 1 til 2, men om vinteren som 7 til 16, hvaraf läres at sommarkolningar äro de förmånligaste och det af naturliga orsaker, eller af eldens egenskap at vara mra häftig och tärande uti kall, än uti varm luft, som vid alla smältningar bekant är. Se ordet Bläster.
      Det fjerde kolningssättet sker uti tjärudalar, hvarvid Tjäru-dalskol erhållas af mycket fet furu, eller torrvedsrötter, då små kolmilor däraf inresas uti coniska jordgropar, eller tjärudalar, och antändas. De täppas med torf och stybbe på något när lika sätt som resmilor, allenast at den härvid utrinnande oljan, eller tjäran, samlas genom en uti bottnen inrättad ränna; men som veden härvid bör vara smått sönderspjelkad, så blifva ock kolen ganska små och kunna således icke nyttjas til annat än klensmide, hvartil de äfven befinnas mycket goda.
      Om kolningssättet uti Ungern har Herr SCOPOLI utgifvit en särskilt skrift, kallad Abhandlung vom Kohlenbrennen, hvaruti tllika anföras åtskillige försök om tjenligaste ved, eller trädslag, til kol, samt om deras olika verkan och förhållande vid smältningar. De förnemsta omständigheter, som här i akttages, äro i synnerhet följande, såsom: - Att bottnarne för resmilor, som altid befunnits förmånligast, väljas på torra platser och betäckas med en skorpa, til 3 a 4 tums tjocklek, af hårdt instampad, moblandad lera, ganska täta, släta och icke allenast planiske, utan mera kullrige, eller så at de ifrån medelpuncten luta litet ut åt yttra kanten, emot alla sidor lika. - At en sådan lerskorpa måste efter några år, sedan den insupit för mycket kåda af veden, åter borttagas och ny lerbotten inläggas. - At kolningarne hälst böra förrättas på sommarmånaderne, då vä 1/8:del mera kol vinnes än vintertiden. - At kolbottnen belägges med en brygga af smärre ved, hvarpå kolveden sedan reses. - At antändningen icke, som hos oss vanligit är, sker ofvanifrån, utan ned vid bottnen genom en liten trumma, som vid inresningen formeras ifrån yttre ringen til tändningshålet, hvilket uti medelpuncten är upfyldt med sönderspjelkade brandar, hvartil elden, medelst en antänd näfver, på ändan af en stång införes, då milan är färdig och skall antändas. - At veden inreses sluttande til 45 grader, hvilken sluttning härstädes är så mycket nödigare, där intet underlag af ris brukas, utan endast groft stybbe, hvilket med vatten som oftast måste fuktas och med block uppehållas. Milveden bör ock då vara ganska tätt inrest och öpningarne däremellan fylde med klufven ved. - At milorne icke böra gå fortare, än at de på 15 dygn kunna vara väl utkolade, som är en föreskrifven tid, men kan vara mycket föränderlig, efter omständigheter.
      En ganska noggran afhandling om kolningssättet vid Neusohl uti Ungern finnes uti mscr. Af Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM til Vällofl. Järn-Contoiret inlemnad.
      Vid kolning här i riket förefalla åtskillige talesätt och konstord, såsom:Fyllved kallas antingen den smärre ved, som reses emellan den gröfre, at undvika tomma mellanrum; eller ock förstås därmed den små ved, som nyttjas uti tändningshålet at befordra antändningen. - Utanved är en grannar kolved, som reses mycket sluttande utanpå den inre kolveden, hvilken bör stå merendels lodrätt. Emellan utanveden och den inre fylles då det lediga rummet med qvistar och små ved. Frätning, eller Frätningshål, på tyska Raschlöcher, säges det blifva uti milan, då elden på något ställe börjar tära på kolen, hvilket bör i tid förekommas med nytt surt stybbes inpackning. - Slå sig säges milan, då den på något ställe med en smäll kastar af sig stybbet, som sker genom instängd luft, eller qväfning, medelst för tät stybbning i otid.
      Om svenska kolningssättet uti milor, och hvad därvid i akttagas bör, se WALNERS Kolare-Konst; och om Comminister TOLLS förbättring härvid se ordet Resmila. Anmärkningar vid kolning kunna och läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 202.

Kolskiffer (Kohlenschiefer) är vid stenkolsgrufvor och andra skifferbrott en svart skifrig stenhärdad lera, indränkt med bergolja, stå at den osar och brinner något uti eld, men förtäres ej, utan behåller efter glödgning lika storlek som förut. Jämnför ordet Kolm.

Kolspeglande malm, Se Branderz.

Kolsten, Se Kolm.

Kolstybbe (Afterkohl) är väl et allmänt kändt ord, då därmed menas det jordblandade kolsork, som är en lemning af söndergångne kol efter kolhopar; men då Kolstybbe (Kohlgestübe) nämnes vid stålbränning, smältverk och vid chemiska operationer, förstås därmed pulver af rena hälst löfträds-kol, såsom mäst eldhärdige. Vid smältugnars redning, eller härdars inslagning, brukas i synnerhet tvenne slag, nemligen lerblandadt stybbe (Schweeres Gestübe), närmast til sandskorpan, och rent stybbe (Leicht Gestübe) öfverst uti härden. Det uti härden inslagne stybbet kallas Stybbeshärd, eller Stybbessola(Herdstübbe, Stübbensohle). Detta beskrifves vidare på särskilta ställlen vid hvarje smältnings-sätt.
      Som kolen innehålla et ganska eldhärdigt bränbart ämne, så är ock deras pulver, eller stybbe, det aldralämpeligaste at återgifva metalliska kalker deras förlorade phlogiston uti smälthetta, eller at försätta dem uti metalliskt lynne, och af lika grund at reducera metallerne utur deras malmer, allenast all därmed följande svafvelsyra är uti calcinations-hetta därifrån afdrifven. I annat fall upkommer af denna syra, i förening med kolens bränbara del, et svafvel, som förvandlar de förbränliga metallerne, så fort de reduceras, åter til malm, eller skärsten, eller til slagg. De nämde metaller bevaras ock, under smälthetta, i det längsta ifrån afbränning, så länge de med kolstybbe kunnat vara väl betäckte ifrån luftens fria tilkomst.
      Utom kolstybbes nytta vid stora smältverken, til härdars formerande, är det äfven en nödvändig tilsats uti proberkonsten, så väl vid calcination, eller malmrostning på skärfvel, för at därigenom befordra den med malmerne ofta åtföljande svafvelsyrans förflycktning, som ock at uti flusserne inblandas, för at åstadkomma strängflytande metallers reduction, i synnerhet vid järnmalmers proberande, hvarvid så stark eld fordras at det kol, som upkommer af vinsten, kådor, eller oljor, icke förmår uthärda den til järnets smältning nödiga hetta. Det bör dock anmärkas at, om uti et järnprof, där alkaliske flusser brukas, för mycket kolstybbe tilsättes, erhålles icke järnet uti et rent, rundt, metalliskt korn, utan förblifver uti stybbet i form af en smidig färska, eller uti tågor fördelt, som gör halten osäker.
      Huru järnet utbringas utan flusser, allenast uppå en uti digel inslagen stybbeshärd, se Järnprof och Stybbeshärd.

Konst (Kunst, eller Kunstgezeug). Därmed förstås vid bergverken egenteligen en sådan machin, hvarmed vatten utur grufvor updrages; och då denne verkan sker medelst vattufall och jul, får den i synnerhet namn af vattukonst, hvarmed vattnet, på något betydande djup, updrages genom pumpar och pipstockar. Emedan til en sådan konst, uti djupa grufvor, icke allenast fordras mycken styrka, utan ock at hjulet ej har större hastighet, än til vattnets makeliga upsugande behöfves, utan at förvandlas til skum, som gemenligen händer vid en alt för mycket forcerad hastighet, så äro höga hjul härvid nödige, hvartil driftvattnet kan ledas antingen genom öfver- bröst- eller underfall. Jämnför ordetVattuhjul och Konsthjul. Til en vattukonst hörer vidre sjelfva pumpverket, som består af två eller flera sammansatte ihålige Pipstockar, eller Pumpar, med deras däruti rörliga pumpämbare, eller Kålf. Se orden Kålf och Pump. Vattnet kan likväl härmed icke updragas mer än til en viss högd, och i anseende därtill, samt då vattnet skall uplyftas ifrån något däröfver stigande djup, måste flere pumpar inrättas öfver hvarandra, så at vattnet skiftesvis updrages ifrån den enas til den andras reservoire, sump, eller ho, ända til dess det kommer ifrån största djup upp uti dagen. Hvarje afdelt högd kallas då en Sats, eller Bij. Sammansättningen af et sådant pumpverk beskrifves, med alt hvad därtil hörer, under orden Bij och Sats.
      Om sådane konstbyggnader, Konstsättningar och Pumpverk, kan ock utförlig beskrifning inhämtas af Herr DELII Bergbaukunst §. 487 och följ. samt af Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau.
      Där vattudrift tryter, måste til en sådan konst lefvande krafter, eller hästar, nyttjas. Se härom orden Hästkonst och Handpump.
      Flere inrättningar til vattu-upfordring, där andre krafter nyttjas, utan vattuhjul, såsom Eld, Luft, Blåsväder och Vattu-tryckningar, få merendels i allmänhet namn af Machiner, Verk, eller Qvarnar, såsom: Eld- ochLuftmachiner, Tryckverk, Väderqvarnar. Jämnför orden Grufvebyggnad ochTryckverk samt förenämde tyska bergsböcker, jemte Herr VON BORNSBeschreibung der Bergbaummachinen.
      Där vattuhjulet, eller kraften, icke kan erhållas när intil pumpverket, eller grufvan, måste dess verkan därtil ledas genom flera stängers sammanhäftande med deras Vinkarmar och Brott m.m., som beskrifvas under orden Stånggångoch Brott.
      Konster, som nyttjas til malm och bergs upfordring, kallas Spel, om vattuhjul därtil nyttjas; eller Vind, när driften sker med hästar; eller Handspel, då kraften kommer ifrån människo-händer. Se orden Spel, Handspel och Vind.

Konst-Stänger (Kunststangen) kallas 1:o De långa stänger, som skjutas, eller dragas fram och tilbaka af konsthjulet, och hvarmed pumpar samt andra konstverk röras. Se Stånggång. 2:o, De stänger, som gå upp och ned i konstschachtet. Se ordet Bij. 3:o De små stänger, vid hvilka kålfven, som updrager vattnet i pumpstöflarne, är fästad. De heta äfven Småstänger.

Konstgraf, Se Graf.

Konsthjul (Kunstrad) kallas vid grufvor de vattuhjul, som drifva pumpverk til vattnets upförande. De inrättas så nära intill grufvor som möjeligt är, och vattufall til hjulens drift kunna erhållas; stundom äfven på något djup neder uti sjelfva grufvan, där driftvattnet kan med någon stoll åter utföras. I allmänhet göras konsthjulen mycket höga, ifrån 16 til några och 20 alnars diameter, för at erhålla en så mycket jämnare gång och mera styrka, dämpad efter olika fall och behof. Stundom kunna de göra sin verkan genom stånggångs-ledning på 3 och 4000 alnar ifrån vattufallet. Se Stånggång och Vattuhjul.
      Då sådane vattuhjul nyttjas til upfordringsverk för malm och berg uti grufvor, eller til så kallade Spel, få de namn af Spelhjul.

Konstknecktar kallas vid grufvor de arbetare, som äro inöfvade at ständigt hafva aktning på vattukonster, eller machiner, och lägga hand vid deras underhållande, eller reparationer.

Konstlås, eller Stånglås, kallas vid stånggångar konststängernes sammanfogning med järnringar och skrufvar. Se Stånggång.

Konstmästare är vid de större grufvor den ämbetsman och byggmästare, som förstår at efter mechaniska grunder bygga och inrätta alla slags konster och machiner samt at hafva inseende däröfver.

Konstredskap kallas de verktyg, eller redskap, som brukas vid konstbyggnader.
      Tab. XXI. Fig. 1. utvisar de vid Sala brukeliga nafrar, hvarmed pumpstockarne bårras, och vilkas storlek utsättes på lineen a, l.
      a, b, utmärker förbårrens bredd.
      m, n, är vredet på bårren.
      o, Ångan, eller tången på bårrarne, som instickes uti bårrstången.
      p, Axet, eller eggen.
      q, Skäret.
      r, Skaftet.
      s, Kroken.
      a, c, på scalan, är första bårrens vidd.
      a, d, andra bårrens vidd.
      a, e, minsta sättningen, som är trebårig, eller öpnas af tre bårrar, innan den får sin rätta vidd.
      a, f, Järnpipan, som är fyrbårig.
      a, g, Lillkopparen, fembårig.
      a, h, Storkopparen, sexbårig.
      a, i, Stora järnpipan, sjubårig.
      a, k, och a, l, äro tvenne de största nafrarne, som äro 8 och 9 bårige.

      Fig. 2. visar särskilta slags ytxor vid konstbyggnad.
      A, en Huggyxa; a, eggen; b, läggen; c, yxhammaren; e, skägget; f, ögat; g, skaftet.      
      B, Tälgyxa; h, eggen och bladet; i läggen; k, fahl; l, skaftet.
      C, Tväryxa.
      D, Pålyxa.

      Fig.3. visar skrufvarne. A är Dragskrufven, på hvilken spåren och skrufningen gå emot hvarannan. a, är dess hylsa, eller Löpare; b, Spännarbålen.
      B, Lyftskrufven. C, nacken; d, hylsan, eller löparen. Se vidare deras sammansättning vid Fig. 12.

      Fig. 4. Cirkeljärnet, eller kransträd, hvarmed urhålkningen i tunn- eller baljbottnarne sker för kimbarne, eller stafrarne, i det detta träd med dess vidhäftande järn hastigt omkringdrages. A, Greppet; b, Kranstappen; c, Kransjärn.

      Fig. 5. Lunsen, Kilstöt, eller Jeronimus kallad, med hvilken hjulstockar kilas och nålen indrifves, när den utskridit. A, Lunskabben; b, Luncken, af smidt, eller gutit järn; Lunsrepen, på hvilka den hänger; d, Tvärpinnen, hvarmed den föres.

      Fig. 6, Sincksel. - Fig. 7, Lekan. - Fig. 8. Krammel, eller hållhaken. - Fig. 9. Vändhake. - Fig. 10 Spett. - Fig. 11. Farthake.
      När någon stortång af konsten brister af, och en annan ny stång i dess ställe skall insättas, då på det stångraden ej må hänga slakt, hvarigenom konsten kunde mista något i sin rest, brukas at spänna konsten på det sätt som Fig. 12. utvisar.
      A, B och C, D äro tvenne storstänger, som så högt skola upspännas, at klinkor och hakarne E kunna taga och häfta i hvarandra.
      F är Läsked.
      G, Dragskrufven.
      H, Skrufhölsor och Löpare.
      I, Oket; a Boja; b, Skrufhängsle. När härvid någon gång händer, at endera af hakarne E är förnött, eller söndergången uti stånglåset, och således en ny stång ej behöfver insättas, drifvas samma lås med insättande af kilar och kålfvar, som få namn af Luns.
      Fig. 13 visar spännaren til dragskrufven.
      Fig. 14, spännaren til stångskrufvarne.
      Fig. 15, är Naaftweet, som brukas til hjulnafvets upbärande.
      Fig. 16 Näbbyxa, som brukas at uphugga skofvellagen och spåren på stora hjulringar; i det spåren först med eggen och sedan med näbben dutskäras.
      Fig. 17 Sättstamp (Se Stempel): nyttjas vid hjulstockars ringande at därmed drifva ringarne på stocken, då en arbetare håller uti skaftet c den fyrkantiga stållagde ändan b emot ringen, under det en annan slår med en slägga på nacken a.

Konstringar (Kunstringe) äro starka järnringar, hvarmed pumpar, kilar, stänger och dylikt, vid konstbyggnader sammanhållas.

Konstschacht kallas det schacht, hvaruti konstesr nedgå til vattu-upfordring.

Konstvind är en vind, eller någon annan machin, hvarmed konststängerne uti en stånggång hopdragas, då de gådt lös, eller blifvit sönderbrutne.

Koppar, Æs (Kupfer), är en ibland de fem hela så kallade oädla metaller och den enda af röd, eller rödbrun färg.
      1:o. Dess specifiqua tyngd är föränderlig, i anseende til mer eller mindre täthet och renhet. Vår svenska Falu koppar har, uppå Herr BERGENSTJERNAS inventerade och mycket qvicka våg, förhållit sig uti tyngd emot rent vatten som 8,8756 til 1,0000. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 125. Af andra utsättes den til 8,757, men med samma accurata våg har den Siberiska, mycket mjuka högröda kopparen funnits vara som 9,532, och den Japanska som 9,000 til 1,000. Vårt svenska valsade och präglade skiljemynt går nära til samma tyngd.
      2:o. Uti mjukhet går i synnerhet den Siberiska kopparen närmast intil silfret; men svenska Falu kopparen är något hårdare, förmodeligen af någon, ehuru omärkelig järnsmitta, eller däraf at han til järnets afskiljande måste undergå den strängaste garning.
      3:o. Kopparen kan smidas både varm och kall, men blifver likväl genom stark kallsmidning mera hård, och måste därföre ofta glödgas at återfå sin mjukhet. Smidigheten är dock mindre än hos fint silfver, men större än hos järn. Den blir af smidning något spänstig samt sjudande, dock mindre än järn, om han är ren. - Kopparen bringas til högsta smidighet och fullkomligaste renhet, om den utur någon uplösning, hälst med saltsyra, fälles med järn och därunder amalgameras med qvicksilfver, samt sedan på bekant sätt skiljes därifrån och smältes med tilsats af svart fluss. Den kan då dragas til finaste tråd, samt vara tjenlig til så kallade oäkta galloner och hvarjehanda compositioner med renad zink, för tombak och similor, m.m.m
      4:o. Segheten är mindre än hos silfver, och går kopparen däruti ej så långt som messing. En koppartråd, hvars diameter är 1/10:dels rhenländsk tum, har kunnat afslitas med 299 ¼  skålpunds tyngd, hvaremot en lika tjock messingstråd burit 360 skålpund, innan den brustit.
      5:o. Uti luften anlöper koppare och mister sin glans, samt gifver en obehagelig lukt och ej mindre äcklig smak, då den handteras, eller hålles i munnen. Med tiden får den ock i öpen luft en grön färg, Erg, eller kopparkalk, som förmodeligen kommer af inneboende svafvelsyra, hvilken drager til sig fuktighet. Ju mera kopparen kan ifrån denna syra befrias, ju mindre är han benägen at taga erg.
      6:o. Uti elden, vid lindrig hetta, anlöper dess polerade yta, likasom järnet, med regnbågens färgor, först gul, därnäst violett, vidare högblå, ändteligengrön, hvilken sedan försvinner med hvit, eller blekgul färg, då åter vid småningom tiltagande hetta denne färgskiftning upkommer, men mera matt, samt stadnar uti castaniebrunt. Ju högre och skönare desse anlöpningsfärgor visa sig, ju finare och renare räknas kopparen at vara. Om hettan ökas til glödgnings-graden, tager ytan först en tunn hinna af så kallad glödspån, med svartbrun färg, hvilken glödspån ökar sin tjocklek vid längre påstående glödgning, så fort phlogiston hinner at af luften utdragas, til dess metallen ändteligen helt och hållit blifvit förbränd til en sådan kalk, som pulveriserad får namn af Kopparaska. Kopparen förbrännes mera långsamt än järn, men fort nog, om tunna kopparbleck läggas uti mynningen på en glödgugn, där flamman af ved framstryker. Sådan calcinerad koppar, eller Kopparaska, fås dock med mindre möda hos kopparslagare, där denne glödspån affaller under smidning och afsläckning uti vatten.
      Uti stark och länge påstående öpen glödgningshetta märkes en blågrön, något violett flamma ifrån kopparns yta upstiga af dess uptända bränbara ämne, som condenserar sig, eller sublimeras, til grågröna Flores Cupri. Den nämde vackra blågröna färgen, under kopparens förbränning, har gifvit anledning til dess nyttjande uti fyrverkeri. Huru detta tilgår, se ordet Salmiak. Uti sluten eld, eller tiltäpt digel, kan kopparen smältas ensamt, utan någon betydande afbränning. Uti häftig hetta, såsom för bränspegel, går den hel och hållen til et rödt opakt glas.
      7:o. Koppar smälter med mindre hetta än tackjärn, men senare än guld och silfver, och förlorar ej något märkkligt af sin tyngd, om en alkalisk eller svart fluss tilsättes med litet rent glas och koksalt. Uti stark hetta smält blifver den på ytan otät; men uti svagare hetta faller invärtes otät samt bristesr då vid smidning, och tjenar således föga til gutne arbeten, utan tilsats af andra metaller.
      8:o. Kopparaska för grön glasur och emaille fås väl, som sagt är, af dess glödspån, men göres fortast om tunna kopparbleck stratificeras med svafvel och hållas uti hetta, til dess svaflet afbrunnit, då mera tillägges, til dess altsammans gått til en massa, som pulveriseras och sedan fullrostas på skärfvel.
      Snällare erhålles denne aska, om spanskgröna brännes uti digel samt rostas på skärfvel och sedan kokas uti vatten, at det alkaliska ifrån växtriket må utlutas.
      Kopparaska, smält med en liten del glasfluss uti medelmåttig hetta, ger lackrödt opakt glas och blir uti stark hetta grönt, i synnerhet om någon blykalk tilkommer. Om saltpetter tilsättes, så blifver glaset mera blått.
      Kopparkalken, eller askan, reduceras lätt til sin metalliska form med svart fluss och litet glas, med koksalt betäckt och smält uti digel; eller ock om den blandas med tysk såpa til en pasta, som lägges uti digel och smältes med frisk hetta, sedan såpan först under långsam glödgning afbrunnit. Kopparens glödspån reduceras äfven, om han småningom lägges uti en digel, hvaruti ren koppar förut står smält och med små kol betäckt. Om prof til utrönande af kopparmalmers halt, se ordet Kopparprof; och om finprof på koppar se Garprof.
      Om kalt vatten kommer på en uti qvick smältning stående koppar, kastas den med en förfärlig smäll omkring rummet, med lifsfara för den närstående; men utan fara kan smält koppar gjutas uti varmt vatten, hvarvid den på ytan får en skön carmoisie-röd färg, likasom den Japanske kopparen, hvilken kommer til Europa uti smala stänger, öfverdragne med en tunn slagghinna af sådan hög färg, som berättas komma däraf at de gjutas uti formor under vattenytan.
      9:o. Kopparen uplöses uti alla slags vätskor.
      a) Uti rent och distilleradt vatten med en stark ergsmak och grönaktig färg. Om vatten kokas uti rent kopparkäril, löses väl föga af kopparen under kokningen; men under afsvalningen formeras en erg vid kanten af ytan, som småningom communiceras med hela vattencolumnen. Om vattnet tillika innehåller något fett, surt, eller salt, sker uplösningen så mycket starkare.
      b) Uti alla oljor och feta materier kan kopparen lösas med grön färg, som torde komma af det vatten- eller saltaktiga ämne, hvarifrån äfven feta oljor ej kunna vara fria.
      c) Uti concentrerad vitriolsyra löses med tilhjelp af stark varma, eller kokningshetta, hvarvid den coaguleras dels til små crystaller, dels til en svart kalk, hvaraf det mästa åter uplöses med en högblå färg, om solution med tilräckeligit vatten upspädes. Efter evaporation erhålles häraf vackra blå crystaller, eller Kopparvitriol. Uti kalkform löses dock kopparen starkast. SeVitriol.
      d) Uti saltpettersyra, eller skedvatten, löses koppar med häftighet och til största mängd, hvarvid hetta och en brun rök, jemte en obehagelig, qväfvande och skadelig lukt upkommer, som bör undvikas. När uplösnings-medlet är mättadt, uphörer den bruna röken och solution får en ljusblå färg med något oklart eller hvitt grummel, som är en fin kopparkalk, hvilken efterhand sätter sig til botten med ljusgrön färg. Efter evaporation erhållas häraf inga crystaller, utan endast en grön smörja, som drager fuktighet utur luften och deliquescerar. Genom distillation kan saltpettersyran helt och hållit skiljas därifrån.
      e) Uti saltsyra löses, under tilhjelp af varma, mindre häftigt, med grön färg och utan tecken til calcinerad koppar.
      f) Uti kungsvatten, eller aqua regis, sker uplösningen något lättare, med blågrön färg, i anseende til den inblandade saltpettersyran. Denne solution kan ej heller crystalliseras.
      g) Uti distillerad ättika sker uplösningen något långsamt med ren koppar, som då måste vara uti filspån, eller fäld på järn; men med ångan af ättika täres kopparen fortare under digestions-varma til en grön färg, eller Spanskgröna (Se detta ord). Af alla andra både vegetabiliska och animaliska syror sker uplösning mer och mindre häftigt, efter syrornes olika beskaffenhet, och det fortast af fälde kopparkalker.
      h) Uti flussspatssyra löses ren koppar långsamt, men dess kalk så mycket lättare med blå färg.
      10:o. Utur alla uplösningar i syror fälles kopparen i form af kalk, och i synnerhet
      a) Af alkali vegetabile och minerale med grön färg, blekare eller mörkare efter omständigheter, allenast ej mera i vatten uplost alkali småningom tilslås, än til syrans fulla mättning behöfves. Om något öfverskott af alkali tilslås, så blifver kopparen däraf uplost, då åter litet mera af syran måste tilsättas, om fullkomlig fällning skall erhållas. Se ordet Berggrönt.
      b) Af alkali volatile, eller salmiak, sker väl någon fällning, men den fälde kalken uplöses åter straxt af alkali volatile med högblå färg. Medelst detta alkali uptäckes, med sådan färg, det minsta, som uti vatten, eller annan vätska, af koppar kan vara uplost. Om solution skall ske med blå färg, fordras tilgång af öpen luft. Däremot om kopparfilspån och alkali volatile slås uti en flaska, som straxt tiltäppes, men något tomt rum lemnas ofvanför menstruum, eller om flaskan är aldeles full och tiltäpt, sker åter ingen uplösning. Se SCHEFFERS Chem. Föreläsn. uti anmärkn. til §. 140.
      c) Med absorberande jordarter fälles kopparen ofullkomligt, gemenligen blå, eller blågrön, i synnerhet utur uplösning i saltpettersyra, om därtil slås pulver af hvit marmor, kalk- eller kräftstenar, til syrans mättning. Se ordetBergblått.
      d) Med hepar sulphuris faller kopparen, tillika med svaflet, utur alla dess uplösningar, med gul eller mörkbrun färg.
      e) Med blankt och rent järn fälles kopparen uti metallisk form utur dess uplösning, uti hvilken syra det hälst må vara. Kopparen fäster sig då straxt, och i början mer eller mindre hårdt, vid järnet, som varit orsaken til de gamlas och mindre kunnigas mening, at järnet härvid blifvit förvandladt til koppar; men då syran längre får verka, affaller kopparen uti tunna hinnor med dess rätta glänsande färg, i det den tager til sig järnets ömniga phlogiston, hvarigenom händer at i dess ställe järnet uplöses af syran och, i form af ochra, åter skiljer sig därifrån. Se Cementkoppar och Cementvatten. Då kopparen fästes hårdt vid poleradt järn, uti därtil tillagadt så kalladt qvickvatten, kan amalgameradtGuld däruppå updragas med qvicksilfver och järnet sålunda blifva förgyldt. Huru koppar eljest förgylles, se ordet Förgyllning. Järnet tjenar således at uptäcka minsta koppar, som är närvarande uti alla sura vätskor. 
      Den gröna kopparkalken, som blifvit fäld med alkali vegetabile, eller minerale, tjenar ej allenast för målare, utan äfven för emailleurer och för glasflusser, emedan därmed den skönaste gröna färg erhålles; men kan svårligen utan förlust reduceras til koppar, hvarvid det handgrepp måste nyttjas, at kalken blandas med kolstybbe och harts uti digel och, sedan kådan under långsamt ökad hetta utbrunnit, gifves hastig smälthetta, hvarvid kopparen reduceras til fina korn, som med vaskning skiljas ifrån kolsotet samt kunna sedan, uti tysk såpa inblandade, med tilsatt decrepiteradt koksalt, smältas uti samma digel til regulus.
      11:o. Uti alkali fixum kan kopparen äfven på våta vägen uplösas til en grön erg.
      Huru koppar förhåller sig med alkali volatile, är redan nämdt.
      Om kopparens uplösning af salmiak-solution uti vatten til den så kallade Brunschvigergröna färgen, se ordet Brunschvigergrönt.
      Om kopparkalkens sublimation med salmiak, se ordet Ens veneris.
      12:o. Uti smältning kan kopapren förenas med alla både hela och halfva metaller.
      a) Med Guld gifver uti viss tilsats Pistoletguld. Se samma ord. Mera om dessa metallers förhållande nämnes under ordet Guld.
      b) Med silfver ger mera hårdhet och utgör då guldsmeds- eller Verksilfver. Se ordet Lojering.
      c) Med platina förenas uti alla slags proportioner och blir til en smidig blandning, om kopparen är 8 gångor mera än platina. Se Platina.
      d) Med qvicksilfver amalgameras koppar lätt nog genom gnidning uti glasmortel, om qvicksilfret slås til den rena kopparhinnan, som fält sig på blankt järn, medan den ännu ligger uti fällningsvattnet, och innan den kommit uti luften, allenast ganska litet skedvatten tilslås.
      e) Med bly utgör den en lättflytande, men föga dugelig blandning, hälst en del bly skiljes därifrån uti små droppar på ytan. Om zink tilsättes, tjenar composition til grofva arbeten.
      f) Til järn har väl kopparen mycken affinité, men kan dock därmed ej utgöra någon intim blandning oftare än uti en liten proportion af endera. Se Järn. Med tackjärn kan den någorlunda sammansmältas, men svårligen med smidigt järn. Detta kan utförligare läsas uti Järnets Historia §.§. 141-145.
      g) Med tenn blir blekgul, eller hvit, skör, ljudande och hård. Se Klockegodsoch Hvitkoppar. Litet koppar med mycket tenn behåller dock sin smidighet.
      h) Med Vismut blir hvit, skör och föga nyttig.
      i) Med Nickel blifver den hvit, halfsmidig och stark. Om blandning af koppar och nickel se vidare Packfong.
      k) Med arsenik, eller dess rugulus, blifver hvitgrå, halfsmidig och vek. Se ordet Hvitkoppar.
      l) Med kobolt-regulus, eller speis, blifver hivt, halfsmidig, nästan lika som med nickel.
      m) Med zink blir hvit och skör, om zinken utgör mera än hälften; men gul och ganska smidig, om den ej går öfver 30 procent. Om de blandningar, som häraf upkomma, se orden Messing, Pinschback, Tombak, Lionerguld, Prinsmetall och Zink.
      n) Med antimonii metall, eller regulus antimonii, ger en hård, hvit och ganska tät spegel-composition, som med litet tilsatt tenn utgör Æs Caldarium. Se detta ord samt Spegelmetall.
      o) Med magnesium blir en hvit och något rödlätt fullkomligen smidig blandning, men har den olyckan at, efter poleringen, snart fördunklas och anlöpa i luften. Huru metallernes sammansmältning sker, se ordet Hvitkoppar.
      Mera om blandningar med koppar anföres äfven på flera ställen, under andra metallers namn. Det lärer ock förstås at blandningarnes förhållande blifver olika efter olika proportioner af de tilsatte metaller, och at de smidige metaller, som kunna göra kopparen skör, förlora icke altid sin smidighet genom en liten inblandning af koppar. Tenn, til exempel, kan inblandas med 4 a 6 procent koppar, utan at förlora smidigheten.
      Kopparens frändskap, eller attraction på smältningsvägen til de öfriga metallerne, är funnen vara uti följande ordning, nemligen starkast til Guld, därnäst til Silfver, Arsenik, Järn, Magnesium, Zink, Antimonium, Platina, Tenn, Bly, Nickel, Vismut, Kobolt och minst til Qvicksilfver. Se BERGMANSOpusc. Chem. Vol. III, s. 291. 
      Kopparens sammansmältning med andra metaller sker med minsta afgång uti digel, om svart fluss med koksalt därvid brukas. Stundom kan det ock sek allenast med tilsats af kolstybbe, såsom då koppar med zink sammansmältes, hvarvid är nyttigt at digelen förut är vid bottnen inslagen med fint stybbe och tunnt lervatten, samt at den halfsmälte kopparens yta är med mycket kolstybbe betäckt. Om kall zink sättes til smält koppar, kastas altsammans utur digelen med stark smäll och fara för laboranten.
      Blandningarne af koppar med andra metaller sägas gemenligen äga större specifique tyngd, än hvartil de efter uträkning borde hinna. Upgifterne häruti kunna dock vara både skiljaktige och osäkre, efter de blandade metallernes mer eller mindre intima uplösning uti hvarandra, samt efter den större eller mindre täthet, som de uti smältning kunnat erhålla.
      Herr GELLERT anförer at guldet, lojeradt med mycket koppar, skall gifva en mindre tung blandning, än den efter hvardera metallens specifiqua tyngd borde blifva. 
      Märkvärdigt tyckes vara, at, ehuru kopparen fordrar nog mera hetta än guldet til sin smältnng, så blir dock guldet genom en liten tilsats af koppar mera lättsmält, så at äfven rent guld med en sådan blandning kan lödas, och, om mera koppar tilsättes, blifver däraf et slaglod, hvarmed kopparblandadt guld kan lödas, hälst om litet silfver tilkommer. Se Slaglod. 
      13:o. På torra eller smältningsvägen uplöses kopparen, likasom på den våta, af alla saltarter, såsom
      a) Kopparfilspån, eller spink, med saltpetter blandadt och updragit uti en glödgande digel, visar väl ingen häftig deflagration; men kopparen blifver dock af saltpetter fullkomligen brackt til en kalk, som i synnerhet tjenar för emailleurer och smälter för sig sjelf med en vacker casteniebrun färg. Det härigenom alkalescerade saltpettret blifver grönt och är mycket caustiskt.
      Kopparhaltigt guld och silfver, smält med saltpetter en eller flera gångor, hälst med liten tilsats af borax, kan ändteligen fullkomligen befrias ifrån all smitta af koppar, då ingen grön färg mera visar sig uti slaggen.
      b) Af alla öfriga så neutral- som medelsalter löses äfven kopparen på smältningsvägen, äfvensom af rena alkalier, då ej något bränbart ämne är därhos. Koksaltet tyckes dock vara minst benägit at på denna väg angripa kopparen.
      c) Af svafvellefver uplöses koppar, näst järnet, fullkomligen uti eld, så at den tillika uti vatten sedermera är löslig. Träaska af kol kan således, i anseende til dess alkaliska del, göra någon skada i kopparsmältning, där svafvel är tilstädes.
      d) Koppar smält med antimonium Crudum förenar sig med svaflet, så at antimonii metall, eller regulus, därmed kan fällas nästan lika som med järn, hvilket senare likväl har starkare attraction til svaflet, än kopparen.
      e) För blåsrör kan med et litet blad af koppar stundom erhållas en rubinfärg på glas, om ganska litet tenn, eller turpetum minerale, tilsättes. - Med kopparkalk blir glaset grönt och skelar litet i blått. - Med sal microcosmicus blir glaset lackrödt, om rena metallen til någon del löses däruti; men drifves det röda glaset med starkare hetta, blir det grönt och genomskinligt. Om en okänd metall-composition misstänkes för koppar, röjes det vid smältning med borax, om udden af en fin järntråd sättes uti glaset, i det den då blifver öfverdragen med koppar, så framt denne metall finnes däruti. 
      Kopparens gröna färg uti glas fälles, eller förtages, af tilsatt kobolt, som då i dess ställe meddelar sin blå färg. Se Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS Afhandling om Blåsröret § 27.
      Kopparens attraction til tennet och denne senare metallens mindre löslighet af alla vätskor har gifvit anledning til kopparkärils öfverdragande med tenn, eller til förtenning. Detta kan sek på lika sätt som angående förtenning på järn finnes anfördt. Se orden Förtenning och Blecksmide. Den angelägnaste omständighet därvid är at kopparen måste på dess yta vara fullkomligen ren, hvilket gemenligen sker genom skafning, som likväl förminskar kärlets styrka. Det snällaste reningssättet är genom betning med stark bränvinsdrank. Tennet bör likaledes vara betäckt med något fett, eller kådaktigt, som håller dess yta blank och fri ifrån förbränning til aska. Allmännaste förtenningen på koppar sker, då tennet smältes uti samma käril med tilsatt harts och kringdrages med en sudd af hampa, til dess hela ytan uti kärlet är betäckt.
      Om, i stället för harts, eller jemte detsamma, finstött salmiak påsiktas, underhjelpes ytans rening och tennet fäster sig så mycket starkare samt tillika slätare därpå, allenast det är rent och utan all blandning med bly, såsom skadeligt både för hälsa och kärlets anseende. Kopparen kan ock öfverdragas med zink, eller med zinkblandadt tenn; men därmed ökas kostnaden, utan at någon förmån vinnes. Zinkblandad koppar har den egenskap at ej så lätt erga, eller gifva smak på vatten och matvaror, som af de så kallade malmgrytor är bekant.
      Kopparen kan, näst järnet, räknas för den nyttigaste metall, til oändeligt många behof och compositioner med andra metaller, i synnerhet som den långt mindre är underkastad förstöring af luft, eld och fuktighet, än järnet, och kan således tillika vara mera lätt uti all handtering. Detta intyga alla slags kokkäril samt de biståndige koppartak, som nu mera af valsade kopparbleck kunna göras med lika, om ej mindre kostnad än af järnbleck (Se Kopparbleck), ehuru de til skepps beklädning nu mera äro ansedde för skadelige, såsom bidragande til järnsmidets fortare förtäring uti saltsjövatten. Med Klockor, lättaCanoner, Skiljemynt, Boktryckarestylar och alla slags Messingsarbeten, Knappnålar, Claversträngar, jemte oändeligt flera nyttiga metall-compositioner och både prydeliga samt gagneliga husgerådssaker, m.m., vore man utan kopparen illa belåten. Därtil kommer dess oumgängeliga nytta uti konster och handtverk, för målare emailleurer, porcellains-fabriquer, klensmeder, stensnidare m.m. Dess nytta, hälst utvärtes, uti medicin, hörer ej til detta rum.
      Huru en brun målare-färg göres af koppar, Se Kopparfärga.
      I anseende til denna metallens oumgänglighet uti mänskliga samfundet, tyckes ock Försynen hafva skickat at den, näst järnet, skulle allmännast finnas öfver hela jordklotet.
      Sverige ensamt har, i anledning af den under ordet Bergverk anförde förteckning, på den senast förflutne tiden, allenast vid 9 spridde kopparverk årligen tilverkadt 
inemot                                                                10,000 skep:d met. vigt.
      Norige                                                                      3,000 -
      Rysslands koppartilverkning har nyligen hunnit til       22,000 -
      Ungern, Böhmen, Siebenbürgen, Bannat,
      Kärndten, Krain, Steyermark och Tyrolen, 
      sammanräknade, gifva, i närvarande tid, årligen        17,250 -
      Tyskland vid pass                                                      4,000 -
      England och Irland                                                    3,000 -

      Jämnför Herr SCHEFFERS Tal för Kongl. Vet. Acad. om mynt, s. 16, och Herr Öfver-BergsR. FERBERS Nachricht von dem Anquicken der Gold- und Silberhaltigen Erze, &c., s. 112.
      Ifrån Japan hämtas til Holland en myckenhet koppar. Norra America, China och Spanska Wäst-Indien, äro äfven med rika koppar-anledningar försedde. Jämnför ordet Bergverk.
      Den Tyrolske och Japanske kopparen anses väl såsom den skickeligaste til Pinschback, Or de Manheim och oäkta galloner m.m.; men den svenska koparen har dock för sin styrka och seghet vunnit pris, i synnerhet för messings-tilverkning och tråd.
      Med kopar kan silfret fällas, utur dess uplösning i saltpettersyra, fullkomligen rent och uti metalliskt lynne. Se Skedning. Qvicksilfret fälles äfven ganska snällt därmed och öfverdrager kopparen med dess metalliska glans, hvarpå guldsolution äfven kan fällas. Se Förgyllning.
      På vad sätt koppar smältes utur dess malm, nämnes i allmänhet under ordet Koppartilverkning; och, huru i Sverige i synnerhet tilgår, beskrifves vidare under orden Kallrostning, Sulubruk, Vändrostning, Rostbruk och Garning.
      Kopparen renas och befrias ifrån andra inblandade metaller, på torra vägen, genom de öfriga oädla metallernes starkare förbränning uti smälthetta. SeGarning och Segring.
      På våta vägen, eller uplost uti hvad syra som hälst, erhålles kopparen ren förnemligast genom fällning på järn, hvartil syrorne hafva den starkaste attraction. Se Cementvatten och Cementkoppar.
      15:o. Kopparen finnes ock gediegen, eller af naturen uti sin metalliska form producerad, och det uti åtskillig skapnad, såsom:
      a) Uti små hopfästade gryn, som, fastän sällan, äro fundne uti Stora Kopparbergs grufva och vid Riddarhyttan samt i Ungern, förmodeligen tilkomne af något kopparhaltigt vatten, hvarutur metallen blifvit fäld af et järnhaltigt ämne.
      b) Med rödt kopparglas inblandadt, uti Bastnäs grufva vid Riddarhyttan.
      c) Uti qvarts, jemte järnmalm, helt ren och blank, ifrån Sandbacka grufva i Norberg.
      d) Angeflogen uti tunna blad på järnmalm, eller på skörlberg, såsom vid Besinge och Hesslekulla grufvor samt flerestädes. Är äfven funnen på koladt träd vid Herrengrund och Neusohl.
      e) Fjällformig och trådig uti Bräune, vid Johanngeorgenstadt. 
      f) Hårformig, stundom uti kantiga och crystalliserade korn, från Siberien, hvarest gediegen koppar som oftast förefaller. Se Lithophylac. Bornian. 1 Del s. 101, CRONSTEDTS Mineralogie §. 193. och WALLER. Syst. Min. T. II. s. 274.
      Vid Falun har gediegen koppar fordom ömnigt funnits inåt den så kallade Svafvelgropen, men är nu mera sällsynt.
      g) Skön gediegen koppar uti kalkspat, som liknade Zeolith, har blifvit upvist ifrån Ferrö på Island. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 91. Koppar skall ock vara funnen uti lava ifrån Vesuvius. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 246.
      h) Vid Johanngeorgenstadt i Sachsen är gediegen koppar träffad, jemte vismutochra och järnmalm; äfven uti Bräune, jemte hvit och svart zinngraupen. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 279. För öfrigt är den nog allmän i synnerhet vid Ungerska, Siberiska och Tyska bergverken.
      Gediegen koppar innehåller sällan järn, men ofta något guld och silfver.

Koppar-Compagnie kallades för detta en Handels Societet, som första gången privilegierades 1619 d. 21 December med en exclusif rättighet til kopparhandelen på 3 år, räknadt ifrån den 1 Januarii 1620, under då varande RiksRådet SCHEDINGS styrelse; allenast med förbehåll at, för Kronans räkning, kopparen skulle få uphandlas särskilt til egna behof för taktäckning och canongjuterie. 
      At hämma Lübeckarnes omåtteliga vinst genom prisets nedsättande på råkopparen, som då utfördes, hade Konung GUSTAF I förut varit föranlåten at vid Stora Kopparberget låta inrätta koppargarning och hamrar, samt drifva kopparhandelen för Kronans räkning; men som hvarken detta befans förmånligt, ej heller det år 1590 bergmännen lemnade tilstånd at sjelfve få besörja om kopparhandelen, så bleef då koppar-compagniet på förenämde år inrättadt. Under detta compagniets styrelse, och med dess omkostnad, samt efter Konung GUSTAF ADOLPHS Förordnande, belf då af den 1617 införskrifne GERVERT SILENTS koppargarningen och smideriet först inrättadt vid Säter. 
      Med slutet af år 1623 var väl koppar-compagniets contract til ända, men prolongerades til den 10 Januarii 1625, då nyt contract med dem inrättades, hvarvid Landshöfdingen PETER KRUSBJÖRN blef hufvudman, sedan RiksRådet SCHEDING til Estland var afrest.
      Under denna tiden, och genom den i gång varande kopparförädlingen, steg kopparen ganska högt; och som kopparmyntningen vid Säter äfven var en af compagniets rättigheter, så kunde ej annat än en betydande vinst däraf väntas; men som svårigheter uti handelen började upkomma och ibland annat den at kunna skaffa hvitt mynt, som uti högt upsatt tull til Kronan skulle betalas, så transporterade åter compagniet på Kronan rättigheten til kopparhandelen, emot löfte om betalning för afstådde inventarier och förskott, i synnerhet uti myntverket och kopparsmideriet vid Säter. Men i anseende til et drygt förlag, mycket besvär och stor risico i denna handel, ledsnade Kronan snart vid denna rörelse, i anseende hvartil af Herrar Riksens Råd C. FLEMMING, G. BANÉR och GUSTAF GUSTAFSSON proponerades inrättning af et nytt koppar-contoir, hvarvid för en hufvudsakelig princip ansågs at stegra kopparpriset til det högsta, men verkan blef den, at utländske kopparverk därigenom til detta rikets skada blefvo uphjelpte.
      Kronans förlägenhet til de behof bergslagens förläggande fordrade, föranlät Konungen at lösgifva kopparhandelen emot tull, men detta varade icke längre än til 1636, då koppar-utförseln åter blef förbuden för alla andra, utom koppar-compagniet, som nu åter 1636 privilegierades under direction af RiksRådet CLAS FLEMMING och Borgmästaren HINDRICKSSON uti Stockholm, hvarvid bergsmännen skulle få et stadgadt pris för råkopparen, och Kronan en viss tull.
      Detta compagnie hade associerat sig med et annat bolag uti Holland, som skulle bidraga tl afsättningen; men som desse asscocierade råkade uti delo med hvarandra, sant Drottning CHRISTINA, på Borgmästaren HINDRICKSSONS begäran, nödigt at 1638 den 6 December uphäfva detta nu til ända lupne compagnie och i dess ställe tillåta Stapelstäderne, i synnerhet Stockholm, fri kopparhandel, emot en afgift, som skulle betalas i Specie Riksdaler, när rörelsen hant at komma til stadga, men fick dessförinnan erläggas med hvart fjerde skeppund koppar i vågen, utom någon tilökning i tullen.
      Häraf upkom fjerde skeppunds afgiften, eller koppartullen, som ej bör confunderas med den särskilt förbehållne exporttullen, hvilken samma års utkomne taxa utsätter til 3 Riksdaler uti frie och 4 Riksdaler 24 skill. uti ofrie fartyg. Denne taxa öktes likväl 1655 til 10 Riksdaler. Efter åtskilliga förändringar stadgades sjötullen år 1770 uti helfrie skepp til 2 Riksdaler.
      År 1636 flyttades gårmakeriet, m.m., af Flemmingska compagniet ifrån Säter til Avesta, och såldes af dem 1638 til Falu Bergslag; men 1667 vardt det åter til Kronan indragit och lemnadt under förpantning til Cronströmska huset på 20 år, hvarefter det skulle tilhöra bergslagen. Dessförinnan inträffade 1686 års reduction, då verket åter tildömdes Kronan. Ändteligen fick Stora Kopparbergs bergslag 1778 köpa Avesta Bruk af Kronan, hvarvid det nu hvilar, sedan alt kopparcompagnie uphört.

Kopparaska,  Æs ustum, heter den koppar, som genom bränning i stark eld blifvit förvandlad til kalk, antingen allena, eller med tilhjelp af svafvel. Se härom ordet Koppar, 6:o och 8:o. Kopparaskan har hos CæSALPINUS fått namn afFerretum, eller Ferretum Hispanicum, då den kommit ifrån Spanien. Den bästa skall fordom erhållits ifrån ön Cypern och varit af cinnoberröd färg. Utom den gröna färg, som med kopparaska erhålles på glasflusser, bidrager den äfven til svarg färg uti smalta, eller smältglas, allenast den försättes med lika mycket hammarslagg. Den finaste kopparaska erhålles af en utur blå vitriols uplösning med alkali fäld kopparkalk, då den först calcineras. Af samma egenskap är ock den under namn af Kopparfärga beskrifne kalken. Jämnför ordet Ferretum.

Kopparbleck, Bladkoppar, kallas den koppar, som under kopparhammare, eller med valsverk utbredes til tunna bleck. Se Kopparsmide. I anseende til formen smides bladkopparen vid Avesta förnemligast af följande variationer, såsom:
      1:o. Bottenbleck, eller Bottnar, som äro runda uti en jämnt tiltagande storlek, eller uti Stapel, som det kallas, ifrån 1 ½ til 7 ½ qvarters diameter, vägande ifrån 2 til 70 marker stycket.
      2:o. Enkla Takbleck, 7 ½ qvarter långa, 4 ½ qvarter breda. Däraf räknas 28 til 30 på et skeppund.
      3:o. Dubbla Takbleck, 8 qvarter långa, 5 qvarter breda. Gå 20 a 25 på et skeppund.
      4:o. Dubbla större dito, nemligen 8 qvarter långa, 6 qvarter breda. Gå 18 til 20 på et skeppund.
      5:o. Störter, som betingas til kettlar och pannor, ifrån 3 til 7 qvarters bredd och olika längd.
      På alla dessa smidde blecksorter bestås af lispund på skeppundet i afbränning.
      6:o. Myntplåtar. Tilverkas väl nu mera icke til prägling, eller til mynt; men smidas dock stundom til utrikes afsättning, och klippas i form af gamla sexdalers plåtar för messingsverken i Tyskland, m.m.
      Dessutom smidas många sorter efter särskilta beting, såsom:
      7:o. Skeppsbleck, 11 qvarter lålnga, 5 ¼ qvarter breda, som nu mera tilverkas, för skepps beklädning, under Valsverk. Vid samma verk förfärdigas
      8:o. Fina Takbleck, i synnerhet af sex til storlek och vigt särskilta sorter, såsom, då en qvadrat aln väger 2 marker, är blecket
långt            -             -             -              -           34 och bredt 20 tum.
eller             -             -             -              -           24   -       -    18   -
2 1/3 marker på qvadrat aln       -              -        34   -       -    20   -
eller             -             -             -            -             24   -        -   18   -
2 2/3 marker på qvadrat aln       -            -          34    -      -    20   -
eller              -             -         -               -             24    -       -   18   -
      Alla desse äro oförlikneligen jämne och är bevist at, om den tunnaste sorten nyttjas til taktäckning, blifver omkostnaden därpå något lindrigare än på täckning med vanliga takplåtar af järn, hvarförutan på kopparblecken, ej behöfves den anstrykning med fernissa, som hvart tredje eller fjerde år måste på järnplåtar förnyas. I den händelse at kopparblecken, efter 60 eller 80 år, skulle komma at omläggas, kan den gamla kopparen åter säljas allenast med ¼:dels minskning uti priset, hvaremot en förrostad järnplåt har så godt som intet värde.

Kopparblomma kallas et slags berggrönt, eller kupfergrün, som visar sig uti form af små fjun, fjäll, fjädrar, eller crystallformig uti flera ifrån en medelpunct divergerande strålar, eller ock med en sammetslik yta. Sådan kopparblomma kan finnas a) Naturlig, då den får namn af sammmets- eller Atlaserz, och är då en art af malachit. Uti CARTHEUSERS Mineralogie uptages den under namn af Ærugo Nativa Striata, eller Flos Cupri. - b) Med konst erhålles denna blomma, då kopparkalker blandas med salmiak och sublimeras til gröna flores. Se ordet Ens Veneris. - c) Kopparaska, Æs ustum, eller den röda glödspån, som affaller då kopparen, efter stark glödgning, hastigt afsläckes uti vatten, och vid koppargarning förvaras under namn af kopparfärga, har äfven hos de gamla blifvit kallad Flos æris, eller kopparblomma. Af somlige förstås ock med kopparblomma de fina kopparkorn, som en fullgarad koppar kastar ifrån sig, likt det finaste dam, under namn af Kopparsand. Se detta ord. På Apotheken får kopparergen, eller spanskgröna, heta Flos cupri, æris, eller æruginis, och är då gemenligen förut calcinerad til brun färg.
      Med kopparblomma mena äfven någre antingen tunna hinnor, eller angefloger, af gulgrön kopparmalm på andra sten- eller malmarter; eller ock förstås därmed den anlöpning af blå, gula och gröna färgor, som vissa kopparkieser uti luften antaga och betyda ofta mera fattig än rik kopparmalm.

Kopparblått, Se Bergblått.

Kopparbranderz, Se Pecherz.

Kopparbruk är det samma som Rostbruk. Se detta ord.

Kopparbrunt (Kupferbraun, Kesselbraun) kallas den glödspån, som faller af kopparen under dess smidning, glödgning och afsläckning.

Kopparfahlerz, Se Kopparmalm 2:o, d).

Kopparfärga kallas vid kopparverkstäder, där kopparen garas och förädlas dels til mynt, dels til bleck och hvarjehanda käril, den slagg af förbränd koppar, som här under hvarjehanda lynnen förefaller och är gemenligen af röd, eller rödbrun, färg, i anledning hvaraf den fått namn af Färga. Sådande färgor förekomma under åtskilliga namn, såsom:
      1:o. Gårkummerfärga kallas vid garmakeriet den glödspån af svart, svartbrun eller röd färg, som fås, under kopparspritornes afsläckande, uti den vid garhärden varande och jämnt med golfvet nedgräfne fyrkantiga vattukummern, eller sumpen, hvaruti denna färga efterhand samlas och en eller annan gång om året uptages, samt tillika med de öfriga dylika arter smältes och tilgodogöres på kratsugnen.
      2:o. Skorstens- eller Pannfärga är det fina doft af koppargnistror och slaggpärlor, som af hettan och blästern drifves, under garningen, ifrån härden upp uti skorsten och samlas på de därstädes til den den ändan upsatte pannor af järnbleck. Den sätter sig äfven uti solid form på de uti skorstenen varande ankarjärnen. Denne färga uttages genom vissa på skorsten gjorde gluggar.
      3:o. Takfärga är af samma art som pannfärgen, men ännu finare, och, med microscop betraktad, finnes den bestå af idel sphæriska, ihåliga slaggpärlor, hvilka följa med draget ut igenom skorsten och faila ned på taket som en ganska fin rödbrun sand, hvilken emellan fingrarne kännes hal och samlas uti takrännorne, dit den nedsköljes af regn.
      4:o. Golffärga, eller Golfkrats, är den spillning af kopparslagg och krats, som under koppar-handteringen kommer på golfvet uti gårmakeriet och uptages hvart fjerde eller femte år, samt rengöres genom vaskning.
      5:o. Smedkummerfärga är uti kopparhammaren den glödspån, som samlas uti där varande vattukummer af de färdigsmidde bleck, som däruti rödvarme afkylas. Är finare än gårkummerfärga och lika med den färga, som fås uti kopparslagares kumrar samt af lika egenskap med æs ustum, som brukas til grön glasur och Kopparslag kallas.
      6:o. Valsfärga och Skärfärga är den glödspån, som samlas vid vals- och skärverken, då kopparen skall ämnas til små mynt.
      7:o. Skurfärga är en glödspån af finare slag, som nötes af åtskilliga slags blindmynt, då det, efter upglödgningen, skuras uti en stor omlöpande tunna, bestående mäst uti rena kopparparticlar, som afnötas under myntens rullande emot hvarandra och utsköljas genom hålen på skurtunnan, medelst ständigt pårinnande vatten, samt stadna uti en därunder varande låda, eller sump.
      Alla desse lemningar vid koppargarning blifva samlade och, tillika med de öfriga slaggarter och kratser, uti en särskilt smältning tilgodogjorde och kopparen därutur reducerad. Se Krats och Kratssmältning.
      8:o. Vask- eller Kratsfärga kallas ock den finaste rödbruna kopparslaggen, som vid åtskilliga kopparkratsers bokning och vaskning går med vattnet genom boksprundet och samlas uti särskilt sump. Sådan krats som kommer til bokverken innehåller altid rena kopparkorn, hvilka ifrån slaggen uttagas genom vaskning.
      9:o. Under namn af Kopparfärga förstås äfven en vacker mörkbrun målarefärg, som beredes på det sättet, at 2 delar blå cyprisk eller kopparvitriol blandas med en del Engelskt eller Seidschütser bittersalt och uplöses uti en tilräckelig mängd vatten. Sedan denne solution är filtrerad, tilslås småningom en väl mättad uplösning af pottaska uti vatten, til dess all kopparkalk, tillika med magnesia alba, är fäld. Den erhållne fällningen sköljes med vatten och upglödgas sedan uti en ren digel, til dess den tager en behagelig brun färg, hvilken då är ganska tjenlig för finare arbeten, både uti olje- och gummi-målning, vida skönare än Terre d'Italie. Se detta ord. Om vitriol-solution blandas med moderlut efter saltpetters eller koksalts kokning, erhålles med pottaska et dylikt præcipitat, hvarvid bittersaltet ej behöfves. Se Taschenbuch für Scheidkünstler, 1786, s. 27. Samma färg erhålles äfven, om vitriolsolution blandas med kalkolja, eller med kalkvatten, och fälles med pottaskelut.

Kopparglas, Se Kopparmalm, 2:o, a).

Koppargrönt, Se Berggrönt.

Kopparhammare, Se Kopparsmide.

Kopparkies, Se Kopparmalm, 2:o, g).

Kopparkrok, Se Hytteredskap.

Kopparkung kallas vid kopparens spritning, eller slitning i garhärden, det sista stycket på härdens botten, som är så litet at det ej kan formeras til skifva eller sprita. Se Garning.

Kopparlazur, Se Kopparmalm, 2:o f).

Kopparmalm (Kupfererz) kallas kopparen, då den finnes mineraliserad, eller uplost och förenad med svafvel, eller arsenik, eller begge tillika, eller ock med någon annan syra, samt därhos stundom inblandad med berg och stenarter, eller med andra metaller, antingen uti Gångar, Flötser, eller uti Jord. Den gifves af många förändringar, såsom:
      1:o. Uti kalkform, pulverartad, af åtskilliga färgor, såsom:
      a) Grön, eller grönaktig kopparkalk, som, efter nyare Chemisters rön, funnits vara en mineralisation med luftsyra allena, och hvaruti kopparen gemenligen utgör 2/3:delar, luftsyran ¼:del och resten har bestådt af vatten. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis s. 120. Sådant är naturligt berggrönt, som träffas uti många koppargrufvor. Af dylik beskaffenhet tyckes ock den blågröna kopparmalms stuff hafva varit, som Herr Prof. och Ridd. BERGMAN försökt och funnit vara af saltsyra mineraliserad, hvilket kunnat slutas däraf at, sedan denne malm blifvit uplost uti saltpettersyra och kopparen därutur fält med järn, har utur en tilslagen silfversolution silfret blifvit præcipiteradt til en hvit kalk, eller til et verkeligit argentum salitum. Sådan mineralisation af koppar med saltsyra är äfven uptäckt uti en annan kopparhaltig grön mineral, af cubisk och skifrig, eller fjällig form, ifrån Sachsen. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 431.
      b) Blå kopparkalk, med eller utan inblandning af kalkjord, löst och mineraliserad äfven med luftsyra. Se Bergblått, Armenisk Sten. 
      c) Röd kopparkalk, eller ochra, är egenteligen en vittring af rödt kupferglas. Finnes uti åtskilliga utländska grufvor, jemte kopparglaset, samt äfven uti silfver- och koppargrufvorne på Wermelands Dahl, hvarest sjelfva fahlerzen vittrar til et rödt pulver af inblandadt antimonium. Vid Herrengrund, uti Neder-Ungern, samt vid Dognazka uti Siebenbürgen, förefaller eljest en dels tegelfärgad, dels cinnoberröd kopparochra, uti stora stycken, under namn afZiegelerz. Den skall hålla til 54 procent koppar och finnes af ingen annan Mineralog än Herr HofR. VON BORN anmärkt. Se Herr VON BORNS Briefe an dem Hrn. FERBER s. 28 och 52.
      d) Svart, brun, eller uti mullig form, Kopparmulm kallad. Den kan stundom bestå af förvittrad kopparhaltig kies med mycket järnjord, eller rost, och kan stundom vara vittrad fahlerz: stundom är den en svartbrun järnochra, hvaruti en myckenhet gediegna kopparfjäll äro inblandade. Sådan kopparmulm, bestående uti en svartbrun järnjord, af 3, 4 til 6 procents kopparhalt, skall finnas ömnigt uti Öfver-Ungern, vid Saska, och är där belägen uti et hvarf, straxt under damjorden, på et därunder varande kalkberg, samt eftersökes med ordenteliga arbeten och upbrukas som annan malm på kopparugnen. Se VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 33, 56. Kopparmulm torde hafva sin härkomst af en förvittrad kopparhaltig stahlsten, eller järnig kalksten. När dess färg är svart, får den hos några namn af Kupferschwärze. Stundom gifves den förstenad, eller uti fast form, innehållande, jemte koppar, järn och litet svafvel, och är ofta inblandad med bergfettma. Sådan malm heter Schwarzkupfererz, Kopparbranderz, eller Pecherz. Den liknar en slagg af svart och stålgrå färg. Se vidare ordet Pecherz.
      Vid Bieber, uti Grefskapet Hannau, brytes en svart kopparhaltig skifferlera, som vaskas, eller drages til slig, hvarutaf en centner håller 4 til 5 skålpund koppar, jemte något silfver och bly. Se CANCRINI Mineralogie, §. 398.
      2:o. Kopparmalm, eller mineraliserad koppar uti fast eller förstenad form, gifves af flera förändringar, såsom:
      a) Grått kopparglas (Schwarzkupferglas, eller Kupferglaserz), som af obekant anledning fått namn af glas. Är af blygrå färg, tung och rikast af alla malmer. Består af koppar, mineraliserad med svafvel allena, och är således en af naturen tilverkad Trottsten, hvarutur svaflet kan uti glödhetta, eller ock för blåsröret, helt och hållit fördrifvas, så at rena kopparen blifver qvar. Den renaste plägar vanligen hålla 80 til 90 procent koppar, med ganska liten, eller ingen smitta af järn. Finnes i synnerhet här i Riket vid Sunnerskog i Småland, och dessutom på få ställen. Uti Ungern, vid Herrengrund, träffas den dels uti tetraëdriska, dels polyëdriska crystaller. Dess matrix kan vara af åtskilliga bergarter, såsom kalk, tungspat, stahlstein, gips och qvarts. Den faller i synnerhet körtelvis vid Sunnerskog uti en rödlätt qvarts, som tillika är kopparhaltig. Liknar Silfverglaserz, men äger ej den seghet och bör därmed ej förblandas; ej heller med grå kopparmalm. Se VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 36, hvarest nämnes at uti Ungern, vid Saska, brytes en lös glaserz, som där Lecherz kallas, och håller 63 til 70 procent koppar. Den står uti en grå fjällig kalksten och är benägen at lätt förvittra til en svartgrå mulm. 
      b) Rödt kopparglas är af lika sammansättning med det grå kopparglaset, allenast at en röd järnkalk tillika ingår uti denna malmen, som förorsakar färgens förändring och är stundom så lös at den smittar händerne. Et rödt halfgenomskinligt kopparglas skall nu i senare år vara beskrifvit af Hr. SAGE, samt likna en klar rothgülden.
      c) Grå kopparmalm är på lika sätt af svafvel mineraliserada, men innehåller, jemte 20 a 30 procent koppar, tillika några och 20 procent järn, så at den pulveriserad drages til en god del af magneten. Är af en mera mörk, eller svartgrå blyfärg, slaggtät, med metallisk glans, något hårdare än kopparglas. Finnes här i riket ömnigast, jemte gulgrön kopparmalm, uti Mårtanbergs grufvor och Stora Kopparbergs Län. Brytes körtelvis uti en merendels vresig skimmerblandad, men stundom ganska ren, grönaktig specksten.
      Denne malm får ock stundom namn af Weiserz, såsom vid Göllniz i Ungern. Därstädes håller den gemenligen 15 procent koppar och 5 til 12 lod silfver på centnern. Se Hr. VON BORNS Bref s. 177.
      d) Kopparfahlerz (Fahlkupfererz) är med samma ämne, nemligen svafvel, jemte järn och arsenik, mineraliserad, och håller ofta därjämte något antimonialiskt samt altid något silfver, merendels 16 til 18 lod på centner. Vanlige kopparhalten går til 25 och 30 procent. Eljest brytes vid Herrengrund i Ungern en kopparfahlerz, under namn af Schwarzkupfererz, ellerSchwarzererz, hvarutaf en centner håller 4, til 16 och 18 marker koppar och ifrån 1 til 3 och 4 lod silfver, jemte något guld. Se FERBERS Abhandl. über die Bergw. in Ungarn s. 159.
      Fahlerz utgör koppar- och silfverhalten uti de skifferartade malmer, som brytes flötsvis vid Frankenberg, under namn af Kornåhren, då de likna petrificerade kornax, äfven kallade Tannenäpfel; Stangengraupen, som är en annan förändring i skapnad; Holzgraupen, som likna qvistar af träd;Kohlgraupen, til utseende som träkol; Fliegenfittige, som flugor och förstenade insecter, alla uti et lerartadt skifferämne. De komma i allmänhet under namn afKopparbiecken. Se ordet Hiecken. Fahlkupfererz kallas vid Saalfeldtska bergverken Weiskupfererz.
      e) Kopparlefvermalm, Lebererz, är af lefverbrun färg och gemenligen en art af kopparlazur, då den håller 18 a 20 procent koppar, jemte svafvelsyra och järn. Bör ej confunderas med det röda kopparglaset, som håller föga järn.
      f) Kopparlazur är vanligen blå, skelande uti violett, eller purpur, och allenast en rikare art af lefvermalm. Kopparlazur innehåller mindre svafvelsyra och järn, samt gifver stundom 70 procent koppar. Här i riket är den funnen uti Eriksgrufvan i Norbergs bergslag, samt uti Skanglivari Lappmark, hvilken art, jemte 40 til 60 procent koppar, håller 10 lod silfver på centnern. Den är ock träffad uti Svappavari Lappmark, af 70 til 80 procents halt, men endast uti spridde körtlar. Se BROMELLS Mineralogie Cap. XII. Eljest förefaller den vanligast uti Siberien, Ungern och vid de flesta tyska kopparverk.
      g) Gulgrön Kopparmalm, eller Kopparkies, består förnemligast af mycket svafvel och järn samt mindre koppar, sällan öfver 20 procent, men väl därunder. Är den allmännaste af alla kopparmalmer både här och i andra riken. Den har en hög messingsgul färg, som skelar i grönt, då han är som rikast, och får därföre af grufve-arbetare ofta namn af grön kopparmalm. Brytes mäst uti strykande gångar samt stundom uti stock- och körtelverk, ej sällan i följe med järnmalmer. Dess förnemsta matrix af gångarter plägar vara segt hornberg, tälgsten, specksten, skimmer och skinslag, då allmänna bergarten är fältspatsrådande, rödlätt, eller grå granit. Gångar däraf gifvas ock uti hälleflintberg, men äro då gemenligen smala och ofta förtryckta. Dess förädlande art är i synnerhet qvartsen. Uti kalkberg står denne malmen gemenligen spridd. Den förefaller til utseende af åtskilliga förändringar, såsom:Slaggtät, med glänsande yta och brott. - Ståltät med matt brott, Stålslag i Falun, som är den rikaste och går stundom til 30 procents halt. - Grofögd, glänsande, kantig, är den allmännaste. - Crystalliserad, octaëdrisk, uti Hvassviks grufvan på Dahl samt uti Lovisa grufva vid Sala; tvärtemot vad Herr BergsR. HENCKEL förfarit. - Härdmalm kallas vid Stora Kopparbergs grufva den rikare, som då förer qvarts och är af den orsaken hårdsmält. - Blötmalm är den fattigare, som håller mäst svafvel och järn och får egenteligen kallasKopparkies. - Lefverslag är en rödbrun kies, som håller mycket järn och litet svafvel. Uti Stora Kopparberget är den någon gång funnen vara kopparhaltig, men ej vanligen.
      At til färg och utvärtes anseende skilja den gula kopparmalmen ifrån allmän svafvelkies, fordrar et öfvadt öga. Någorlunda säkert utvärtes kännemärke är det at den kopparhaltiga kiesen, slagen emot stål, gifver ingen, eller ganska liten gnista; men svafvelkiesen stark eld med svafvellukt.
      Uti Ungern, vid Herrengrund, får kopparkiesen namn af Gelferz och håller där emellan 8 och 10 procent koppar. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 159. Vid Oravitza i Siebenbürgen brytes en kopparkies, som är öfverdragen och genomsatt med brun kopparhaltig ochra, och får där namn af Brüherze. Se VON BORNS Briefe s. 27. Uti England och Flintshire, vid Holywell och Barras Rake, finnes gul kopparmalm uti körtlar, som äro omgifne med et skal af violett kopparlazur samt öfverdragne med koppargrön och järnochra, ibland blyglansen som här tillika brytes.
      Blekgul kopparkies hålles väl för fattig, men vid Tunaberg har den hållit ända til 22 procent koppar. Sådan blekgul kopparrik kies finnes i synnerhet vid de Ungerska och flera utländska bergverk.
      h) Hvit Kopparmalm, Weiskupfererz, eller Weiserz, liknar en fingnistrigk, grynig, något lös och hvitgul arsenikalisk kies, samt består mäst ensamt af koppar och arsenik, med ganska litet svafvel och än mindre järn. Är äfven ganska rar. En hvit kopparmalm, ifrån Stollberg uti Meissen, har blifvit försökt för blåsrör, hvarvid med glödgningshetta små korn af rent tenn segrades därutur, ungefär til 4 eller 5 procent, med någon arsenikalisk lukt. Det återstående skräfvet uplostes sedan uti skedvatten, utur hvilken uplösning kopparen fäldes med rent järn. Den skall vara funnen vid Schemniz samt på Harz. Herr BergsR. HENCKEL nämner den Meissniska hvita malmen, såsom mycket sällsynt och så rik, at den skall hålla til 40 procent koppar. Se HENCKELS Pyritologie s. 210. Denne arsenikaliske kopparmalm skall i synnerhet nu mera finnas ömnigt vid Oravitza uti Öfver-Ungern. Är mindre hvit än den som brytes vid Herrengrund i Neder-Ungern, samt håller mera arsenik och silfver. Se VON BORNS Bref s. 28. En annan af 20 procents kopparhalt, ifrån Lorenzgegentrumm vid Freyberg, är upvist för Herr FERBER. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 103.
      i) Kopparskiffer kallas en stenhärdad svartgrå lerskiffer, som är kopparhaltig och brytes uti strata, floar eller flötser, under åtskilliga bäddar af olika jordarter, til dess sänkningen ändteligen kommer til en kalkstens-flo, som gemenligen utgör den så kallade Zechstein, eller taksten, för den kopparhaltiga skifferflötsen.
      Kopparskiffer, som för betydande koppar-tilverkningar nyttjas, finnes i synnerhet på flera tyska orter, såsom vid Hainrode uti Grefskapet Stollberg, uti Hessen Cassel, Mansfeld och Eisleben, i Thüringen m.m. Märkvärdigt tyckes vara at sjelfva skiffern sällan innehåller någon koppar, eller är allenast af obetydlig halt; men uti och omkring en oändelig mängd intryck af små hafskräk och vegetabilier, som ligga strödde uti och emellan skifferhvarfven, håller sig kopparen, antingen i form af Kupfergrün, Kopparblått, Fahlerz, eller uti hinnor af Kopparkies och gul Kopparmalm, hvars halt öfver hufvud, med skiffern sammantagen, räknas til 9 a 11 marker koppar på centnern, jemte  10 til 15 lod silfver.
      Den kopparhaltiga skifferflötsen vid redan nämde bergverk, i synnerhet vid Mansfeld, är sällan öfver 5 tum tjock, eller mägtig, och vinnes med kilar och kilhackor genom så kalladt Krumhöltser Arbete, hvarvid grufbrytaren mäst naken måste ligga på et vid armen bundit brädstycke, och malm med berg utsläpas på dylikt sätt af unga gossar, medelst små kärror, eller hundar, fästade vid gossens ena fot med en rem. Den svårighet och kostnad, som skifferns brytningssätt är underkastadt, ersättes någorlunda icke allenast af silfverhalten, utan ock därigenom: at skiffern är lättbruten och vinnes mäst med hammare och kil: at den för dess starka andel af stenkolsolja kan brännas, eller rostas, med föga åtgång af ved, och at den ändteligen, såsom ganska lättsmält samt föga järnhaltig, kan, med mycken besparing af kol och arbetstid, sättas til mer än vanlig mängd igenom smältugnen, hvilken förmån den Mansfeldiske i synnerhet äger, och skall vid detta bergverk ensamt årligen tilverkas omkring 6000 centner koppar, jemte 5000 marker silfver. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 256.
      Utom kopparskiffern uti Hertigdömet Mansfeld, hvarom mera nämnes under ordet Flöts, och vid Eisleben, finnes den ock på åtskilliga ställen, såsom vid Rothenburg uti Svabiska kretsen, vid Ilmenau uti Hennebergiska Gebietet, vid Hainrode uti Grefskapet Stollberg, vid Frankenberg i Hessen, vid Goldesheim, Riegelsdorf och flerestädes. Kopparskiffer af en annan art finnes ock vid Schmölniz i Öfver-Ungern. Den består af en skimmerblandad lerskiffer, som utgör hällearten för sjelfva malmgångarne, och hvaruti den här förefallande gula kopparkiesen uti fina korn stundom finnes instänkt. Denne malm får då namn af Glimmichte Erze. Se VON BORNS Bref s. 167, 174.
      k) Under kopparskiffern träffas ock så kallad Kopparsanderz, som består uti en sandstensart, sammangyttrad af Qvartskorn, Skimmer och Talk, innehållande tilfälligtvis 5 til 10 procent koppar, som kommer af rika inblandade kopparmalms-gnistror.
      l) Förstenadt koppargrönt, eller Malachit, är en kopparerg, eller berggrönt, som först tilkommit genom kopparens uplösning af någon syrlig fuktighet, hvilken efterhand uttorkat och genom tidens längd tilhårdnat. Finnes antingen som tunna skorpor, utan någon viss form, på andra i synnerhet järniga och kalkartade malm- och bergarter, eller ock crystallinisk uti trådig form, eller uti strålar, ifrån någon viss medelpunct divergerande til ytan, som däröfver gemenligen formerar en druflik, klotartad, eller pucklig skapnad, samt är då ofta lika som med et grönt sammet öfverdragen. Denne kallas egenteligenMalachit, eller af några Sammetsmalm och Atlaserz. Vid tyska bergverken får den eljest namn af Seidenerz, eller Kupferfedererz. Då kopparkalken således är förstenad, bör den för redighetens skull också få namn af Koppargrönt, Malachit, eller Kupfergrün; men med Berggrönt borde, efter Herr LEHMANS indelning, ej förstås något annat än den gröna kopparkalken, som är pulverulent, eller i form af jord. Om förstenadt koppargrönt se Malachit.
      Vid bergverken omkring Saalfeld, uti Thüringen, förefalla åtskillige arter af kupfergrün, såsom:
      1:o. Blå och grön Kopparlazur, som där får namn af derbe Grünung und Bläuung.
      2:o. Kupfergrün af talkartadt anseende, skifrig, lätt och kopparfattig.
      3:o. Slaggtätk kupfergrün, liknande en glasig slagg, med slät och glänsande yta: kallas här grün Kupferglas. En dylik, mera svart, eller mörk, slagglik malm får här namn af grünes Schlackenerz och är tillika rik på koppar.
      4:o. Skalmalm, eller Schalenerz, af mörkbrun, eller röd färg, uti skalig form, liknande sönderbrutne skåliga stenkärils skärfvor, med däremellan liggande mulm. Torde vara en röd kupferglas och håller 30 til 40 procent koppar, likasom förenämde arter. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl.Bergw. s. 394.
      5:o. Kupfergraupen kallas den kupfergrün, som finnes uti små enstakade rundaktiga stycken, med ojämn, sträf, eller taggit yta.
      Kupfernickel har väl af några Mineraloger blifvit räknad til kopparmalmer, förmodeligen för dess kopparlika färg, men består endast af Nickelmetallenmed järn och svafvel mineraliserad, jemte någon tilfällig kobolt och silfver, utan minsta spår til koppar, om icke med synlig kopparmalm inblandad.
      Kopparmalmerne kunna med större delen af de andra metallerne vara smittade. Guld och Silfver äro mäst altid följaktige, så at äfven vår Svenska Falu koppar innehåller däraf någon liten, fast obetydlig del. Järnet är den allmännaste följeslagare och därnäst Blyglans. Zinken är ej heller sällsynt, hvaraf händt at en kopparmalm, eller kupferglas, med inblandadt zinkiskt blende, uti digelprof gifvit en regulus, liknande ren messing. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745 s. 96.
      Kobolt och Nickel äro vid de Tyska, i synnerhet Saalfeldiska kopparmalmerne, nog envise följeslagare; men Vismut är därstädes mera sällsynt. Tennet, eller dess malmer, gör ock vid några utländska bergverk stundom sällskap med kopparen, jemte Antimonium och Arsenik, hvilka metaller förorsaka mycken svårighet, kostnad och afgång vid kopparens garning.

Kopparmulm kallas en jordartard ochra, som håller koppar. Se Kopparmalm, 1:o d).

Kopparmåssa, eller Kopparsafran, är en ren koppar, som stundom sätter sig i form af fina hår, eller som en måssa, uti öpna rum, emellan råkopparen och den därpå öfverliggande trottstens-skifvan, som upkommer, då vändrostverket varit råbrändt, eller skärsten ej til fullo rostad, och utspirar i metallisk form ifrån trottstenen under afkylningen. På tyska heter den Kupferhaare. Uti rika skärstens-löpningar utspira äfven sådane kopparhår och få namn af Safran, eller Kupfersafran, i anledning af deras anlupne röda och gula safransfärg.

Kopparnas kallas vid rostbruk en af trottsten och halfsmält verk sammangyttrad massa, eller klump, som stadnar qvar på härdens botten samt uttages och försvaras, för at vid början af nästa rostbruk, jemte annat Förverk, på ungen upsättas.

Kopparprof kallas kopparmalmers försökande på deras rätta halt af koppar, antingen på torra vägen genom smältning, eller på våta vägen genom uplösande medel. Sådane prof däremot, som anställas på råkoppar, til utrönande af deras garkopparhalt, kallas Garprof och beskrifvas under detta namn.
      Kopparens benägenhet ej allenast at lätt förbrännas, utan ock at villigt förenas med det uti större delen af dess malmer varande järnet, har gifvit anledning til åtskilliga föränderliga proberings-sätt, såsom:
      1:o. På Smältningsvägen kan det låta sig göra:
      a) Om malmen är någorlunda kopparrik och svafvelbunden, kan profvet göras på det allmänna sätt, som uti alla proberböcker föreskrifves, nemligen at den pulveriserad rostas på skerfvel uti proberugn gradvis, til dess den ändteligen, vid ljusröd hetta omrörd,intet gifver någon lukt af svafvel, eller arsenik. Ju svartare malmen blifver efter full rostning, ju mera kopparrik anses den vara, men tvärtom, ju mera den kommer til röd färg, ju fattigare. Den rostade malmen blandas med tredubbelt svart fluss och lika mycket fint glas, som malmen väger, samt litet borax, betäckes med decrepiteradt koksalt och smältes för bläster, på ¼:dels timma, med hastig och stark hetta. Kopparkornet fås då under glaset, som bör vara svart, glänsande och ingalunda rödbrunt, hvilket utmärker någon förbränning af koppar. Metallen bör äfven vara blank, utan någon grå hinna, som är en Trottsten och gifver tilkänna en ofullkomlig rostning.
      b) Svafvelrika och gula kopparmalmer, med bergarter inblandade, böra antingen först vaskas och dragas til slig, eller ock utan rostning smältas med lika mycket, eller dubbelt borax, om bergarten är strängsmält, jemte hälften så mycket blyfritt crystallglas. Den regulus, som då vinnes, är en skärsten, hvilken består endast af koppar, jemte därhos följande järn, och flere metaller med svafvel förenade, och måste fullrostas samt sedan med svart fluss afblåsas, som härförut om malmen korteligen är nämdt. Detta kan vidare läsas uti SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar §. 289 och följ.
      c) Af mycket fattiga kopparkieser och i synnerhet kopparskiffer, som sällan hålla öfver 1, 2 a 3 procent, erhålles dock svårligen rätta halten på detta sättet uti små prof.
      At med säkerhet kunna utbringa en så ringa halt, nyttjas flere utvägar. Den lättaste är at til den fullrostade malmen, eller skärsten, uti digelprofvet tilsätta en accurat afvägd del af fint utplättadt silfver, som uti smältningen tager til sig minsta andel af koppar och med öfvervigt gifver malmens halt tilkänna. Dock bör man vara försäkrad at intet bly varit uti kopparmalmen.
      d) Den andra vägen är at någorlunda rosta en sådan kopparfattig malm, och sedan smälta honom med ¼:del så mycket pulveriserad antimonium crudum, jemte litet rent glas, uti stark hetta. Järnhalten uti den svaga malmen tager då svaflet til sig, hvarigenom antimonii metallen blifver lös och förenar sig med kopparen til en regulus, hvarifrån antimonium sedan måste genom afrökning skiljas, medelst Garning, på skärfvel uti proberugn. Se Garprof, och ännu utförligare uti CRAMERS Metallurgie, 2:dra Del, s. 127 o.f. samt SCHLÜTERS Proberbok s. 66, 67.
      e) Af fattiga malmer, hälst af kopparskiffer, kan äfven denne ringa halt fullkomligen utbringas uti digelprof, om 2 centner af den rostade skiffern blandas med 2 centner svart fluss, 1/6:dels centner kolstybbe, 1 centner möja och ½ centner pulveriseradt glas, samt betäckes med decrepiteradt koksalt och afblåses som vanligit kopparprof. Efter afsvalningen erhålles då en regulus af bly, som innehåller kopparen. Denne bly-regulus plättas, sönderklippes och löses uti et lod fäldt skedvatten, hvarutur blyet, efter utspädning med vatten, fälles med vitriol- eller koksaltsyra, då kopparen blifver qvar uti fällningsvattnet uplost och kan därutur fällas ren med en blank järnstift, eller skifva, samt därifrån afskiljas, torkas och vägas. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, 1 Band, s. 57.
      f) Genom smältning kunna ock något rikare väl rostade kopparmalmer proberas, utan tilsats af någon alkalisk fluss, allenast uti en digel, som förut är med pulver af förbränd, eller kolad, vinsten och lervatten uti botten inslagen och utfordrad.
      Härvid kan i synnerhet nyttjas en glasig fluss af så kalladt Vitrum Fusibile(Se detta namn), eller ock en lättsmält fluss, som Herr MARGRAF til detta ändamål med nytta försökt, bestående af Magnesia alba, Kiselmjöl, Lera, Flusspat och Krita, til lika delar af hvardera, pulveriserade och blandade. Til en drachma calcinerad kopparmalm har han tagit 24 gran af förenämde kolade vinstenspulver, jemte 6 drachmer af förbeskrifne glasfluss, samt smält denna blandning med stark och frisk hetta. På denna väg har en ganska ren, blank och smidig koppar-regulus erhållits. 
      På förenämde smältningssätt vinnes kopparen likväl intet fullkomligen ren, eller fri ifrån de andra metaller, som tilfälligtvis kunnat vara uti malmen inblandade, såsom järn, bly, kobolt m.m., til hvilkas afskiljande det erhållne profkornet bör undergå garning på skärfvel uti proberugnen. Se Garprof.
      2:o. På våta vägen, eller genom uplösning, har på flera sätt blifvit försökt at med noggranhet utbringa kopparhalten af en svafvelrik och järnstark kopparmalm, såsom:
      a) Då sådan malm först smältes på skärsten, som sedan med tilsatt svafvel rostas långsamt och ganska starkt, så at järnet däruti må blifva väl calcineradt och förstördt. På denna rostade skärsten slås sedan stark saltpettersyra, som då under lindrig kokning uplöser kopparen, men lemnar järnkalken mäst orörd. Den gröna solution filtreras genom tryckpapper och residuum utlakas med hett vatten, som slås til solution, hvarutur kopparen sedan fälles medm rent alkali til en grön kalk, som edulcoreras, torkas och reduceras til kopparkorn genom smältning med svart fluss. På detta sättet erhålles väl i det närmaste malmens rätta halt; men kopparen är dock ej fullkomligen fri ifrån järn.
      b) Om en järnrik kopparskärsten smältes som et järnprof med därtil vanlige flusser, erhålles en järnregulus, som innehåller kopparen; och om på denna regulus, sedan han är sönderslagen, gjutes tilräckelig vitriolsyra, med vatten utspädd, uplöses under lindrig kokning allenast järnet, men kopparen blifver olöst och kan försiktigt skiljas därifrån. Härvid bör likväl järnet vara 6 eller 7 gångor mera uti regulus än kopparen, hvilken ändå altid behåller någon smitta af järn.
      c) At kunna få både kopparen och järnet hvar för sig fullkomligen skilde, har äfven blifvit försökt på det sättet, at et sådant kopparhaltigt järnkorn blifvit uplost uti saltpettersyra, hvarutur järnet fälles med salmiak-spiritus til en gul kalk. Kopparen blifver då af detta något öfverflödigt tilslagne flyktiga alkali åter uplost med en blå färg. Järnet kan afskiljas genom filterpapper, och ifrån koppar-uplösningen kan vätskan afdragas genom distillation, då et vackert blått salt erhålles, som, åter uplost med varmt vatten och evaporeradt, lemnar kopparen i form af brun kalk. Mera härom ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1764 s. 228-239 samt Järnets Historia §. 145.
      d) Genom uplösande medel kan en svafvelbunden kopparmalm, utan föregången rostning, sålunda försökas, at til den rå pulveriserade malmen slås uti en afsprängd glaskålf 5 gångor så mycket concentrerad vitriolsyra, som öfver lindrig hetta småningom inkokas til torrhet. Denne inkokade massan utlakas med hett vatten, så länge något däruti kan lösas med kokning. Uplösningen utspädes med mera vatten, hvaruti ändteligen en polerad järnskifva insättes. Kopparen fäller sig då snart på järnet med sin metalliska färg, och skiljer sig efterhand därifrån uti tunna blad, som med försiktig sköljning renas ifrån all järnrost och torkas varsamt samt vägas. Svaflet, som medföljt, förflyger under inkokning med vitriolsyran, i anseende til dess bränbara del. Se vidare Opusc. Chem. Vol. II s. 427. På detta sätt erhålles ock kopparen mäst järnfri och kan äfven smältas til korn med tilsatt svart fluss, litet glas och koksalt.

Kopparrök (Kupferrauch). Därmed förstås ibland handtverkare och uti receptböcker för hvarjehanda färgningar, eller betningar, intet annat än ren järnvitriol. Men vid bergverken, där svafvelrika kopparmalmer brukas, såsom vid Stora Kopparberget, kallas det vitriolstarka svaflet Kopparrök, som sätter sig sammangyttradt på kallrostarne, uti rusor af gulgrå färg, tillika med små blötmalm, eller sylta, innehållande mera vitriol än svafvel, och brukas af skomakare, garfvare, snickare och svarfvare til svart färg på läder- skin- och trädarbeten m.m. Denne egenteligen så kallade Kupferrauch fås också uti gamla grufvor, där allehanda små malm, eller sylta, sammangyttrar med det starka vitrioliska vattnet til stora rusor, som i synnerhet finnas til myckenhet uti de kiesiga Rammelsbergiska bly- och silfvergrufvorne, samt måste där med möda sönderkrossas och föras til vitriolsjuderierne, at utlakas och sjudas til ren vitriol. Hvad som ej kan upsmältas med vattnet kallas Vitriolklein, ellerVitriolkern, och brukas sedan til kallrostars betäckning.
      Vid suluugnar, där kopparkieserne smältas, sublimera sig öfverst på hyttmuren gula flores, som ock af några kallas kopparrök; men innehålla ganska litet svafvel och än mindre vitriol. Där zinkiske blenden äro malmen följaktige, finnes denne art af kopparrök vara en oren zinkblomma, med föga spår til svafvel, eller vitriolsyra, hvarföre den rätteligen hörer til Ugnsgallmeja, men ej til kopparrök.

Kopparsaffran, Se Kopparmåssa.

Kopparsand, eller Strökoppar, se ordet Strö.

Kopparsanderz kallas den kopparmalm, som är blandad och sammangyttrad med sand och sten. Se Kopparmalm, 2:o k).

Kopparsax (Kupferscheere) är en grof armsax, med en 3 eller 4 alnars lång skalm, som brukas vid kopparsmide at därmed klippa blecken jämna och i hvad skapnad som åstundas.

Kopparsedlar kallas de sedlar, som uti Falu våg utgifvas på råkoppar, efter råkopparvigt, och sedan inlösas uti Avesta med garkoppar, efter Metallvigt; och äro af det innehåll at Sedelhafvaren har vid Avesta at fordra - 0 skeppund, lispund och marker koppar, emot garmakare-lönens erläggande. Det qvantum koppar, som i denne sedel utsättes, kallas då Frikoppar, sedan Kronans andel och öfrige afgifter äro afdragne, men förut, och innan den passerat Falu våg, får den namn af Ofri, hvilken bergsman ej är tillåtit at disponera, eller sälja. Närvarande tid afdrages i vågen 1/5:del, och de öfrige 4/5:delar äro bergsmännens behållne koppar.

Kopparskiffer, Se Kopparmalm.

Kopparskifvor, eller Skifvor, kallas den i sådan form spritade garkroppar. SeGarning. Uti form af skifvor spritas äfven råkopparen vid en del tyska bergverk, at så mycket lättare smälta vid garningen.

Kopparskärsten, Se Skärsten.

Kopparslag (Kupferschlag) kallas det glödspån, som vid kopparsmide affaller och består af slaggbränd koppar, eller fjällige kopparparticlar, som samlas och tilgodogöras på kratsugnen.

Kopparslagg är den slagg som fås vid rostbruk, och hvilken nyttjas som fluss vid sulubruk. Se ordet Qvickslagg.

Kopparsmide kallas egenteligen den garade kopparens utsidning til bleck och hvarjehanda ämnen för kopparslagare. Se ordet Kopparbleck.
1:o. Verkstaden härtil heter Kopparhammare och består i synnerhet af följande inrättningar, såsom:
      a) En Smälthärd, aldeles lika murad och inredd som en garhärd, med därtil hörande bäljor och vattuverk.
      b) En Varmhärd, hvaruti kopparen vid smidningen kommer at upglödgas. Begge desse härdar äro gemenligen nära intil hvarandra, under samma skorsten, eller rökkåpa.
      c) En stor hammare, om vid pass 40 lispunds tyngd, som drifves med lyftarmar af därtil hörande vattenhjul och hjulstock, til byggnaden aldeles lika som för en stångjärns-hammare (Se Hammarställning), allenast med den lilla skilnad at hammaren, för mycket stora bleck, härvid fordrar en större rest, och at städet bör vara mycket större uti banen, hälst af godt tackjärn.
      d) En så kallad Digelugn, hvaruti diglarne, eller måtten, uti hvilka den smälta kopparen gjutes, först torkas och upvärmas.
      e) En Planerhammare, hvarunder de smidde blecken sluteligen jämnas, eller planeras. På några ställen är den inrättad vid stora bleckhammar-hjulstocken.
      f) Et litet Stamp- eller Vaskverk,  hvarvid krats och kopparslagger, som samlas vid smälthärden, stampas och vaskas til de rena kopparkornens utbringande.
      g) Den smärre lösa redskapen, som brukas vid smälthärden, äro mäst de samme som vid garning nämnas, såsom: Skyfflar, Härdstötar, Kryckor, Formjärn, Skafjärn, Bräckstål och Esshake. Dessutom nyttjas här lersmetadeJärnskopor, hvarmed den smälte kopparen öses utur härden uti Diglarne, som äro gjorde af det sammanvikt järnbleck och med en tjock lermänga öfverdragne, både innan och utan.
      Vid utsmidningen förekomma åtskillige slags tänger, m.m. såsom:Utvärmstång, Boktänger, Smidtänger, Afbredstänger, Afbredsknecktar, Afbredsklabb, Prässare, Armsax och Kylkummer. Jämnför ordet Tång.
      2:o. Vid sjelfva arbetet förefaller:
      a) At uti smälthärden nedsmälta de garade kopparskifvorne, eller spritorne, hvarmedelst den ännu härvid hängande orenlighet allenast med et enda afdrag frånskiljes, och hvarefter kopparen drifves på Går med de märken, som därvid böra i akttagas, och hvarvid mästarens noga tilsyn fordras, om ej kopparen skall blifva för litet eller för mycket garad, som begge delarne göra honom spröd. 
      b) Den smälte och klara kopparen hämtas då med den uti en järnked hängande skopan och öses uti de upphettade diglarne, hvilka fyllas den ena efter den andra, efter et visst mått, som fordras för större och mindre bleck. Desse gutne kopparklimpar kallas nu Bokstycken, hvilka betäckas med stybbe, at ej för hastigt kallna, och tagas ej utur diglarne, fortare än smeden hinner med at på det ena efter det andra göra första smidningen, hvilket heterBoka, och Bokhetta den hettan, som bokstyckerne ännu hafva. 
      c) De tilämnade, eller bokade, stycken komma då til den andra eller värmhärden, som är mycket grund och ej fordrar någon vidlöftig tilställning. Denne glödgningshettan uti värmningshärden kallas då den första, på hvilken det bokade stycket vidare ämnas til bleck, hvilket heter Smida ut.
      d) Vid andra hettan tilredes ämnet än vidare efter den storlek, som blecket kommer at äga, hvilket kallas Smida til skärs, hvarvid bleckämnen jämnas och omklippas uti kanten, at små rämnor må bortttagas samt at de sedan må hålla den tilförordnade vigten.
      e) Utsmidningen vid tredje hettan kallas Störta, hvarvid blecken vikas dubbelt tilsammans, eller til Stört. Långa takbleck störtas två gångor, eller smidas fyrdubbla.
      f) Vid fjerde hettan kallas det smida på mått, hvarvid de glödgas och klippas, men intet uti vecket, eller falsen, utan på öpen kant. Denne smidning fordrar tvenne hettor.
      g) Sidst bredas blecken, planeras och klippas färdige efter takblecksbågen, om de til sådane bleck äro ämnade, eller efter annat mått, om de til andra behof skola användas, såsom, til exempel, til tjärukettlar för skepp, då blecken blifva smalare åt en ända och Snebleck, eller Särkelbleck, kallas.
      Till kopparsmidets förbättrande äro mera vid Avesta tvenne valsverk inrättade, hvarmedelst de aldravackraste och jämnaste bleck blifva tilverkade, til 4 a 5 qvarters bredd och 3 a 4 alnars längd, så väl för skepps beklädning, som för taktäckning. Takblecken kunna här valsas så tunna at en qvadrat-aln ej väger mera än 2 marker. Se Kopparbleck.

Kopparstycke kallas vid Stora Kopparberget den vid rostbruket på en gång uti sandmåttet utslagne råkoppar, gemenligen i skapnad af en aflång fyrkant, något mindre neduti botten af måttet än ofvan. Medan kopparen ännu är flytande, afdrages den skummiga kratsen och et lersmetadt bredt järn, eller så kallad Kopparyxa, nedsättes uti honom, hvarigenom kopparstycket efter afsvalning kan afslås i tvenne delar. Smärre kopparstycken få namn af Lappar, eller Kopparlappar.

Kopparsvärta är den svarta färg, som kopparstisckare brukare på deras plåtar til trycksvärta vid afdragningen. Den skall bestå af den sot, som tilverkas genom torra vinrankors förbränning. Males uti särskilta qvarnar med vatten och blandas med bränd elphenbenssvärta och med brände persiko-kärnor m.m. Kommer ifrån Franckfürt och Strasburg, hvarföre den ock kallasFranckfurtersvart, eller Tysksvärta. Säljes uti klimpar, eller i pulver, och bör vara ganska svart, glänsande och len, utan sand.
      Ifrån Spanien kommer ock en dylik mycket fin svärta, under namn af spansk svärta, som är tilverkad af kork, förbränd til en art kol uti slutit käril. Kan således göras både af gamla och nya korkar. För Boktryckeri brukas i synnerhet en svärta, som ej är annat än kimrök, samt fås til myckenhet af lemningen efter hartskokning. I anledning af gjorde försök har det svarta sotet som erhålles af alunskiffer, eller af stenkol, funnits vara det förnemsta så i anseende til en hög svärta, som ock därföre at det ej blifver brunt uti solsken, som gemenligen händer med alt sot af vegetabilier.

Koppartilverkning. Därmed förstås kopparens utbringande, på smältnings-vägen, utur dess malmer vid stora smältverken, eller uti ugnar, utan någon annan tilsats än kol, af hvilkas fettma, eller bränbara ämne, den uti malmerne i form af en kalk varande kopparen reduceras til metall. Sättet, eller smältnings-methoden, är föränderlig, efter kopparmalmernes olika beskaffenhet. Således kan märkas:
      1:o. De malmer, som äro mineraliserade ensamt med svafvel och arsenik, eller af någon annan syra uti kalkform uploste, och som tillika medföra ganska litet, eller intet järn, såsom: Kopparglas, Koppargrönt, Fahlerz, någre grå Kopparmalmer, vissa Kopparlazur-arter och de rikaste gulgröna ståltäta kopparmalmer samt Kopparskiffer, kunna genom den enklaste smältning tilgodogöras, allenast medföljande svafvel och arsenik först genom rostning, eller calcination, fullkomligen utdrifvas. Vid några tyska bergverk gifvas sådane malmer, hvaraf råkoppar uti första smältningen kan erhållas, såsom vid Sangenhausen uti Grefskapet Mansfeldt, där malmerne mäst bestå af lerartad kopparskiffer med kupfergrün inblandad. Denne malmen, tillika med Sanderz, och flera föga svafvelbundne arter, af hvilka en del rostas och en del intet, upsättas på kopparugnen uti en viss utrönt blandning, med fluss af en ren och hvit kalkspat, jemte kopparslagg, och har då uti första smältningen kunnat på dygnet erhållas en centner råkoppar, jemte helt litet Trottsten, hvarvid skall vara märkvärdigt at kopparen under afstelnandet drifver ifrån sig järnet, som lägger sig uti en skifva ofvanpå kopparen, och under besagde trottsten. Til denna besynnerliga skilnad förmenas den tilsatte flussen i synnerhet bidraga. Det afskilde järnet skall äfven sedan kunna nyttjas til kulors stöpning. Vid Thalitter uti Hessen-Darmstadtiska Gebietet kan ock råkoppar uti första smältningen af skiffern tilverkas. Vissa malmer gifvas dock här, som först smältas på skärsten och Steinerze kallas. Mansfeldiske kopparskiffern är väl föga svafvelhaltig, men gifver dock skärsten.
      2:o. Malmer, som uti första smältningen gifva ren koppar, äro dock sällsynte. De flesta äro inblandade med andra arter, samt innehålla mycket både svafvel och järn, hvilka måste undergå flera smältningar, af hvilka den första kallas
      a) Sulubruk, Skärstenssmältning, eller i Tyskland Erzschmelzen, hvarvid den svafvelhaltiga malmen, antingen så rå som han kommer ifrån grufvan, til äggs storlek sönderslagen, sättes med kol på sulu-ugnen, och nedsmältes til skärsten; eller ock, då malmen är mycket svafvelstark och järnrik, först brännes, eller kallrostas, at det öfverflödiga svaflet ej allenast må utdrifvas, utan ock bringas at angripa det medföljande järnet, och sålunda göra det så mycket mera benägit at uti den påföljande smältningen förslaggas. Se vidare ordenKallrostning och Sulubruk. Härvid erhålles då en art renare malm, somSkärsten kallas, hvaruti kopparen är ifrån större af järn och bergart befriad, samt med svafvel under en mindre rymd concentrerad.
      b) Den på detta sätt erhållne skärsten måste då först, medelst ny bränning, igenom ömsning på 6, 8 a 14 eldar, som Vändrostning kallas, småningom beredas och befrias ifrån det återstående svaflet, som därunder tillika arbetar på järnhaltens förstöring, innan kopparen kan därifrån blifva fri, at uti den andra smältningen, som Rostbruket kallas, ändteligen af kolens bränbara ämne och smälthettans verkan blifva til sitt metalliska lynne reducerad. Se vidare orden Vändrostning och Rostbruk.
      c) Den uti rostbruket utbrackte kopparen får nu namn af Råkoppar och äger väl metallisk egenskap, jemte någorlunda smidighet, men är dock merendels ej fri ifrån järn och flera metaller, som kunna vara uti malmen följaktige, och hvilka antingne aldeles eller til någon del förtaga den smidighet, som honom rätteligen tilkommer. Således måste han uti tredje smältningen ändteligen befrias ifrån sådane främmande inblandningar samt ifrån något ännu vidhängande svafvel. Detta kallas då Garning. Se detta ord.
      d) I den händelse at kopparen innehåller något betydande af de ädla metallerne, guld eller silfver, eller begge tillika, som icke kunna frånskiljas uti garningen, böra de äfven, til vinstens förökande, dragas därutur, hvilket åter fordrar än flera omsmältningar med särskilt process, hvarvid råkopparen blandas med tilsats af bly, hvilket genom Segring i följe med de ädla metallerne åter afskiljes, då kopparens sluteliga renande genom garning därefter följer. Se Segring.
      e) På några få orter, där malmen består af koppar ensamt med svafvel, utan järn mineraliserad, eller där tilräckelig mängd kupfergrün och kupferblau finnes, som innehåller koppar mineraliserad med luftsyra, där erhålles denne metall af skärsten så ren och smidig uti rostbruket, at han ej behöfver undergå någon garning. Af sådan beskaffenhet skall den vara som tilverkas på Turkiska gränsen, uti Servien, vid Meydambeck, Oravitza och flerestädes, hvarest fås ren koppar uti första smältningen af det utsofrade gediegna, äfven som af kupfergrün, utan at förut gå på skärsten, eller genom sulubruket; men vid de allmännaste malmers, eller kopparkiesers, tilgodogörande, måste kopparen stundom genomgå 16, 18 til 20 eldar, med rost- och smältningar sammanräknadt, innan han som ren metall kan blifva säljbar. Det är således ej underligit, om vid vissa tilfällen kan på et skeppund af fattiga och hårdsmälta malmer räknas, uti ved och kol, åtgå så mycket skog, som svarar emot 20 läster kol, hvaremot på rikare malmer ej fordras hälften, eller en fjerdedel så mycket.
      f) Uti England, vid Bristol, smältes kopparen utur där varande malmer uti så kallade Cupelo-ugnar (Se detta ord) endast med flamman af stenkol och med starkt luftdrag, utan bäljor. Malmen insättes helt rå, allenast til valnötters storlek sönderslagen, ofvanpå hvalfvet, som sedan igentäppes. Eldningen hålles i början 3 eller 4 timmar helt lindrig, at malmen får något litet rostas, eller at någon del svafvel därifrån får afröka; men hettan ökas sedan, så at altsammans kommer uti smältning, allenast med tilsats af någon kopparhaltig slagg. Denne sålunda smälte mycket orena skärsten utstickes och, när någon mängd däraf är samlad, sönderslås, upsättes åter i ugnen, rostas först, som sagt är, med lindrig hetta och nedsmältes sedan samt utstickes, med hvilka rostningar, omsmältningar och utstickningar fortfares 8 a 12 gångor uti en och samma ugn, til dess sluteligen alt svafvel och slagg är afskild, samt råkopparen ändteligen börjar visa sig, hvilken vidare uti samma ugn blifver garad. Således kan ugnen vara i ständig gång hela året igenom. Se SCHLÜTERS Abhandl. von Hüttenwerken s. 455.

Kopparugn kallas egenteligen den smältugnen, som brukas vid rostbruket, eller vid vändrostverkets smältning til råkoppar. Härtil kan nyttjas sulu-ugnen, allenast härden redes med lättare stybbe och lägre bröst brukas. Vid några kopparverk äro likväl särskilte ugnar härtil bygde, dock merendels lika med sulu-ugnen vid Falun, som, efter tyska indelningen på ugnar, kommer under namn af Krumosen. Vid Tyska och Ungerska bergverken brukas för öfrigit kopparugnar af olika byggnader, dels Krumosen, dels ock Brillosen samt både halfva och hela högugnar, som finnas upräknade uti SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken, s. 56, och vidare under sina särskilta namn beskrifvas.

Kopparvigt, eller Järnvigt, nämnes i 1665 års Kongl. Förordning om mått och vigt och är det samma som stapelstads- eller metallvigt. Bör ej med råkoppar-vigt förblandas. Om vigternes förhållande se ordet Bergsvigt.

Kopparvitriol, Se Vitriol.

Koppsten, Se Kåppsten.

Kordel, Se Cordel.

Korg på upfordrings-vindar vid grufvor, Se Spelkorg.
      Vid en del pumpverk brukas ock en art korg af ståltråd, under namn afSänkkorg (Senkkorb), nederst i kilen, at hindra det grus och stickor ej må updragas med vattnet i pumpen.
      Om korg för kol, se Kolkorg.

Korgstad (Füllort) kallas uti grufvor det ställe vid botten af et schacht, hvarest tunnorne fyllas med malm, för at sedan upfordras.

Korgstång, Korkstång, (Korbstange) kallas vid stånggångar den stora stången, som häftas på hvefven. Se Stånggång.

Korkberg kallas vid Norbergs grufvor et ljusbrunt Granatberg.

Korn kallas den guld- eller silfverpärlan, som står qvar på capellen, efter afdrifning med bly.
      Hvad med korn förstås i mynt, se orden Lojering och Skrot.

Kornvåg är uti proberkamrar den finaste och qvickaste vågen, hvaruppå kornen efter guld- och silfverdrifning vägas. Bör gifva märkeligt utslag för 1/128:dels Ass, eller för minsta dam, samt vara i högsta måtton accurat, eller rätt justerad.

Kornähren kallas et slags bildstenar, eller figurater, som bestå af lerämne, jemte fahlerz, och til sin skapnad likna kornax. Finnas uti skifferbrotten i Hessen och nämnas vidare under ordet Hiecken.

Korpsten, Se Belemnit.

Korsbandet heter den största vidden, eller bruken, uti en masugnspipa. Se orden Masugnsbyggnad och Masugnspipa.

Korsberg kallas i Norberg en asbestlik skörl, hvars trådar ligga korsvis öfver hvarannan. Uti Nya Kopparberget förstås ock med Korsberg en svart, grofstrålig hornblende, som där utgör vanliga gångarten vid kopparmalmen.

Korsning (Ganges übersezen) kallas, då tvenne gångar, skölar eller klyfter, stryka tvärtöfver hvarannan, antingen i rät vinkel (rechte Kreuz), eller i spetsig vinkel (Schaarkreuz), i hvilken senare händelse gångarne vanligen conjungeras, eller åtminstone följas et stycke åt. Tyskarne säga då: dass die Gånge sich mit einunder schaaren. Vid en sådan förening af gångar plägar malmanbrottet ofta förädlas, eller blifva rikare. Se ordet Förädling. När gångar uti sin strykning öfverkorsa hvarannan, heter eljest hos tyska bergsmän: dass sie über einander sezen; men när sådan korsning sker uti gångarnes stupning, säga de: dass einer den andern durchschneide, eller einer dem andern zufalle. Se CANCRINI Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 279.

Korspån, vid Spikhammare, Se ordet Spikhammare.

Kossa betyder at utur en kopparsmältugn med en särskilt krok, kallas kosskrok, utdraga seg och hopgyttrad slagg samt osmälte malmstenar, på det smältningen ej må hindras. Samma namn brukas och stundom vid masugnar, då den slaggen, som ej vil rinna, utdrages med kosskroken. Kallas dock mäst af masmästare Haka, eller Haka ut, hvaraf kommer Hakslagg.

Kosskrok, Se Hytteredskap.

Kostning. Hålla Kostning säga Stora Kopparbergs grufvearbetare om den malm, som uti värde svarar emot arbetslönen.

Kotor, eller Hartringar, kallas vid valsverk små gjutne dynor af hård messing, som ligga under valsarnes runda tappar, hvaruti de hafva sitt omlopp. Kallas egenteligen Hartringar vid messings-bruken, men Kotor vid järnverken, där de gjutas af tackjärn.

Krage, eller Halsring, kallas vid stångjärnshamrar den järnringen på et hammarskaft, som sitter närmast hammaren.

Krammel, eller Fatthakar, äro smidde järnhakar, som vid konstbyggnader brukas at fästa den ena stocken vid den andra. Se Konstredskap Tab. XXI Fig. 8.
      Kramlor kallas vid Stora Kopparbergs grufva fyrkantige träramar, som, til styrka för pumparne, sättas omkring sättaren, eller den delen af pumpen, där kålfven har sin rörelse, och äro så beskaffade at de efter omständigheter kunna kilas närmare intil.
      Krammel, eller Bårkrammel, heter äfven därstädes andra fyrkantiga ramar af träd, som läggas uppå malmbårarne, för at uppå dem kunna qvarhålla och bära så mycket mera malm, i det desse ramar formera et slags väggar omkring honom.
      Krammel, eller Spån, kallas ock vid djuphamrar, där järn- koppar- och messingsbleck smidas til kettlar och kökskäril, en bunt af 5 a 6 runda plåtar, eller bottenbleck, som med det större Krammelbleckets vikning öfver kanterne fästas tilhopa til en så kallad Spån, at på en gång och tilsammans djupas för hand, eller under vattenhammare.

Krampor, Se Förtenar.

Krampstål, Se Knifstål.

Kran vid alun- eller vitriolpannor kallas en vid blypannan fastlödd tapp af bly, så lång at den räcker ut igenom pannmuren, tjenande at därigenom utsläppa den fullkokade luten. Se Alunpanna.

Krans betyder dels öfversta delen af en masugn; men vanligast den byggnad, som göres omkring masugnspipans öpning ofvanuppå muren. En sådan krans består antingen af korsverke, med bräder beslagen, eller muras den af tegel ensamt, eller med tegel och korsverke, som mäst brukas.
      Krans kallas ock Hjulringen på et bok- och vaskhjul. Se Vattuhjul.
      Krans heter äfven vid silfverdrifning det härdbly, som först sätter sig omkring testbrädden. Se Drifning.

Krats (Gekräze) kallas 1:o hos guldmeder det affall, som samlas uti härden efter gamla diglar, spillningar och flusser, samt uti sopor af verkstadsbordet och golfvet, hvaruti några silfver- eller guldgnistror af filspån m.m. finnas, som genom vaskning och amalgamering med qvicksilfver, eller genom smältning, skola tilgodogöras. Huru därmed tilgår kan inhämtas af Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, utkommit år 1783.
      2:o. Krats erhålles ock vid messingsbruken och samlas, genom bokning och vaskning, af gamla diglar samt af muldan och flera slags affall, bestående af små skingrade messingskorn, som dels omsmältas, dels nyttjas vid gjutstenarnes dragning, eller ränsning, ifrån den påstrukne lerhinnan, sedan den är skadad, och då ny lerhinna skall påstrykas. Jämnför ordet Messing.
      3:o. Krats kallas äfven den slagg, bestående af förbränd koppar, järn, bly, eller några andra oädla metaller, jemte aska och kolsork, som fås uti afdragen på kopparen under garning. Se Garning och Kopparfärga. Kopparkratser,Kräze, eller Rothe Kupferschlacken, erhålles af åtskilliga sorter vid segerhyttorne under namn af Darrkräze, Rostdörner, Bickschiefer. Vid koppargarning uti spleissosen tilsättes stundom bly, då den slagg, som afdrages af kopparen uti sjelfva garugnen, får namn af Rothe Schlacken, men den, som efter kopparens utstickning i sprithärden afdrages, kallas Abzug.
      4:o. Vid silfversmältningar förefalla äfven några sorter kratser, såsom svarta och gula, bestående af silfver, bly och slagg, efter en sträng kobolthaltig silfvermalm vid Annaberg.
      5:o. Vid kopparsmide förefalla äfven någre kratser, vid garkopparens omsmältning och vid den garning, som där å nyo tages. Denne krats smältes genast; men den, hvilken fås af gjutdiglarne, jämte alt Härdbrott så väl efter garningen som kopparsmidet, innehåller många små kopparkorn och måste därföre först bokas och vaskas, at rena kopparen må afskiljas; samt därefter tillika med alt det som är i slaggform, såsom garnings och smidningskratser m.m. sättas igenom kratsugnen. Se Kratssmältning.
      7:o Krats (Kräzer) kallas vid bergbårrning de verktyg, eller smala järntenar, hvarmed bårrhålet ränsas. De äro af tvenne slag, hvarutaf den ena är försedd med et litet krokigt blad i ändan, liknande en luta, som äfven Bårrluta kallas, hvarmed bårrmjölet, eller bårrgåret, utdrages. Den andra har en vriden spets i ändan, nästan som en bösskrats, hvaruppå en liten trasa fästes, at därmed torka bårrhålet.
      8:o Krats vid silfverdrifning, se Kratsborste.

Kratsborste är en liten borste af messingstråd, som brukas vid drifningar och fineringar, at afskrapa den aska och härdbly, som fäst sig vid silfvertackorne.

Kratsgrop vid garning är en murad grop utmed garhärden, hvaruti kratsen, som vid koppargarning afdrages, samlas.

Kratskoppar (Rothe Kupfer, Libetten, eller Geyer) kallas den koppar, som fås vid kratssmältningar, hvilken är renare än annan råkoppar; hvaremot af de kratser, som vid tyska bergverken samlas efter blyhaltig koppars garning och segring, gemenligen erhålles den sämsta koppar vid smältningen på kratsugnen. Den mäst blyhaltiga kratsen, eller de första afdragen, som uti Ungern fås, där blyisk segerkoppar garas, uppsättes antingen med eller utan tilsats af järnslagg på en Krumosen, och erhålles därvid så kalladRothkönigkupfer, som uti garugnen omsmältes och spritas samt får då namn af gesplissenes Rothkönigkupfer, hvilken koppar ännu är spröd och blyhaltig samt försäljes således endast til klock- och styckgjutare; men om den til garkoppar skall förbättras, måste den åter med ny tilsats af bly uti gar- eller spleissugnen nedsmältas, garas och spritas. Det afdrag, som vid denna andra garning faller och är än mera blyiskt, smältes på krumosen, med tilsats af järnslagg och andra kratser, då däraf erhålles en spröd så kallad Priesser- ellerPreusserkönigkupfer, som måste åter garas och får då namn af gesplissenes Preisserkupfer. Med afdrag och kratser, som härvid falla, förhålles som redan är nämdt. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 205 och 206.

Kratssmältning kallas den smältprocess, som brukas til kopparens reducerande utur hvarjehanda slagger, eller förbränd koppar, hvilka samlas vid garning och smidning under namn af Krats och Kopparfärga (se dessa ord), med mera, som under kopparhandteringen afgår och kan tilgodogöras.
      Vid Avesta äro härtil inrättade fyra särskilte ugnar, murade af tegel uti gårmakeriet så  nära tilsammans at två stå under en rökkåpa. Byggnaden är något när lika som en vanlig kopparugn, allenast något trångare inuti, i synnerhet uti härden, som är inslagen med en fast och hård redning af lika delar sand och ler, med litet kolstybbe sammanstampadt, en aln djup och 3 qvarter vid i fyrkant.
      Sedan denne ugn är fyld med kol, och så snart kolen blifvit väl upeldade, börjas med upsättning af et tråg slagg och däruppå et par tråg krats, hvarvid bäljorne pådragas och fortfares sedan, så fort ugnen kräfver, med upsättningar af krats och kol, hvarvid antalen af kratstråg ökas, alt efter som ugnen hinner at blifva uphettad. Så fort slaggen upstiger öfver härdranden, utsläppes den genom det under ugnsbröstet varande ögat; och när härden blifver full af den nedsmälte kopparen, göres utslag på sidan af ugnen. Utslagen sker innom kortare eller längre tid, alt efter som ugnen tiltager uti hetta och redningen hinner utskäras til större härdrum. På tvenne schicht, eller innom dygnet, kunna 8 a 10 skeppund, eller något mera koppar af kratserne erhållas. Vid utslagen fås gemenligen litet tråttsten uti en tunn skifva på kopparen, som då afdrages och vändrostas på 5 eller 6 eldar, samt upsättes sedan tillika med kratsen på samma ugn. Slaggen, som härvid samlas, kan ännu innehålla åtskilliga små kopparkorn, hvilka, genom slaggens stampning och vaskning, åter måste skiljas därifrån och på kratsugnen nedsmältas. Ugnarne brukas ömsom hvar sine dygn, til dess redningen, eller härden, blifvit för mycket utbränd och nasen, som består af slagg och smält redning, med små kopparkorn, träng sig för vida in uti muren, då den får namn af Varg och måste tilllika med bröstet och en del af murarne utbrytas, samt vidare sönderslås och åter på kratsugnen tilgodogöras.

Kratsstuga kallas vid förtente Blecks fabriquer det rummet, utmed betstugan, hvarest järnblecken skuras rena med grof sand, sedan de kommit utur betan.

Krattvaskning, Se Vaskning.

Krembserhvitt, Se Blyhvitt.

Kreuzbleck, Se Blecksmide.

Krita (Kreide) är en löst sammanhängande fin kalkjord, som gifver hvita strek, då därmed ritas, och suger vatten til sig, då den är torr, innehållande en myckenhet luftsyra, som med stark fräsning af andra skarpare syror kan utdrifvas. Är jämväl smittad af andra bränbara flygtiga ämnen, som däraf kan slutas, at i synnerhet blyglas, eller dess kalk kan därmed reduceras til bly uti smälthetta, och hvaruti kritan liknar kalk af musslor, eller snäckor.
      Krita finnes på några orter icke allenast uti lösa stycken, utan uti hela berg, i synnerhet uti Frankrike, England, Spanien, Lithauen och Dannemark, gemenligen inblandad med större och mindre rundaktiga stycken af den allmänna bössflintan, hvilken ofta ligger hvarftals i stora klumpar uti kritgrufvorne vid Rouen och flerestädes. Medförer ock ofta inneslutne hafsfoster, snäckor och skaldjur. Om kritan af sådane skal tilkommit, eller de senare af den förra, som torde vara en primitiv, eller urqvädes jord, samt om flintan leder sin härkomst af krita eller kritan af flinta, lemnas til de lärdas afgörande.
      Kritans nytta och bruk uti konster och handtverk för Byggmästare, Snickare, Målare, Glasmästare, Metall-arbetare, med mera, är nog allmänt bekant.
      Uti England, i synnerhet uti Kent, omkring Northfleet och Rochester, där landet mäst består af krita och kritberg, brännes den uti härtil bygde ugnar til kalk, med hvarftals mellanlagde stenkol, hvaraf askan efter bränningen blandas med kalken, som däraf blifver starkast til murbruk, hvartil kritan eljest, ensamt, icke gifver den bästa kalk.
      Uti åtskillige Engelska provincier nyttjas kritan dels bränd, dels obränd, såsom gödning, til hård lerjords uplösande.
      Vid glasbruk användes något däraf til det så kallade Kritglaset, då 5 delar krita, efter vigt, tagas emot 60 delar qvartssand och 40 delar alkali.
      Uti Chemien kommer den ofta til nytta. Krita, uplöst uti saltpettersyra och evaporerad til torrhet, samt litet calcinerad til gulaktig färg, gifver den så kalladePhosphorus Balduini, som ifrån solsken drager ljus til sig och visar sig därmed en stund lysande i mörkret, hvarom kan ses KUNCKELS Laboratorium Chymicum, m.fl.
      Uti elden, eller uti stark hetta, är den ensam osmältelig, så at för nöd skull kunna stycken däraf urgröpas til diglar för vissa metallers smältning, utan tilsats af alkaliska flusser, eller blyglas, som däraf reduceras.
      Af kritan utdrifves med vitriolsyra luftsyran, som samlas uti rent källvatten til mineralvattens eftergörande.
      Af krita, uplöst i saltpettersyra och fäld med alkali, erhålles den renaste primitiva kalkjord.
      Genom distillation skall kritan gifva et litet spår af flyktigt alkali, som än mera röjes om kritan är med vatten fuktad.
      Kritan brukas i Frankrike til golf hos fattigare folk. Af tjenliga därtil sågade stycken bygges äfven hus uti England, allenast hörnen utfordras med starkare stenart.
      Fin slammad krita får stundom namn af Blanc d'Espagne, då den ensamt brukas til silfvers och andra metallers rengörande.
      Til kritslägtet höra ock Månemjölk, Bleke, Lac Lunæ, Agaricus Mineralis, eller Morochtus, så vida de gäsa med syror. Se dessa ord.
      Kritnamnet tillägges ock åtskilliga andra jordartade ämnen, som icke höra til kalkslägtet, men hafva den egenskap som kritan at smutsa, eller gifva strek, då därmed ritas. Således gifves den 
      a) Hvit, hal och fetaktig, under namn af Creta Sartoria, eller brianzoner-krita, som hörer til det eldfasta lerslägtet, Talk, eller Specksten.
      b) Svart, färgad antingen af stenkolsolja, bergbeck, eller ock af järn; men består til sitt grundämne af en fin lera. Kallas ock Griffelsten, då den är hård.
      c) Grön, som är halfhårdnad lera, eller terre verde, hvilken har sin färg af järn. Se Terre Verde.
      d) Röd, allmänt känd under namn af rödkrita, bestående af mycket röd järnochra uti en lättsmält lera. Se Rödkrita.
      e) Brun, af järn med lerjord, känd af målare under namn af Umbra. Se detta ord.

Kritberg, elle Klitberg, kallas här i riket af en del bergsmän en hvit, grå, eller grönaktig talkart, specksten, eller tälgsten, hvarmed kan ritas, likasom med krita. Är således detsamma som brianzoner-krita, då den är väl lös, at den smittar på händer och kläde; men den hårdare, hvarmed ritas på svarta järnbleck, kan vara den allmänna Grytsten. Se detta ord. Detta kritberg är ofta malmförande och finnes vid åtskilliga bergverk, såsom uti Stora Kopparbergs grufva och i Starbro järngrufva i Norrberkes Socken, ganska ömnigt, medförande körtelvis en ypperlig järnmalm. Uti lossnor är kritberget ofta betäckt med svart hinna, hvarföre det af några beskrifves såsom svart.

Kritglas, Se Krita.

Kritsalt är et til sina beståndsdelar icke fullkomligen utredt salt, som ej heller ännu kunnat af krita med chemisk konst til någon mängd frambringas, ehuru spår af flyktigt alkali blifvit uptäckt. Herr BALDASSARI uti Italien har dock angifvit det såsom en naturlig product, uti en omständelig beskrifning, som år 1750 uti Siena utkommit, hvaraf kan inhämtas: at uti Florentiniske Staten skall finnas et kritaktigt land, som sträcker sig flere mil i längd och bredd. Ytan på detta kritland är beständigt, och hälst vid torr väderlek, betäckt med et sådant grått salt, liknande et stoft, eller en ull, då det finnes uti vissa rämnor: visar sig ömnigast uti svart jordbecks- eller stenkols-blandad krita: liknar i början hafssalt til smaken, men har en bitter obehagelig eftersmak: gäser intet hvarken med syror, eller alkalier: dess uplösning uti vatten blifver med oleum tartari per deliquium mjölkaktig och fäller sig: färgar violsyrup grön: præcipiterar mercurius sublimatus brunröd: smälter i glödhetta, hårdnar och fatescerar uti luften, men ger ingen hepar med svafvel: löses uti vatten til lika mängd, som vatnet väger, och anskjuter uti pyramidaliske crystaller, som fatescera vid luftens tilkomst och gäsa då med syror. Af dessa egenskaper kan vara anledning at räkna detta til et alkali minerale, eller mursalt, som med jordbeck och kritjord, eller ock til äfventyrs med magnesia alba är smittadt: men Herr BALDASSARI anser det för et medelsalt af kalkjord och koksaltsyra, smittadt med jordfettma. Se VOGELS Practisches Mineralsystem. s. 300.

Krok, Se Smältkrok.

Krokspett, Damspett, kallas uti Tabergs bergslag et något krokigt järnspett, som masmästare bruka at därmed upbryta svall och järnsörja, som sätter sig innom fördammen uti masugnsstället.

Kroksula vid stångjärnshammare, se Hammarställning Tab. XVII Fig. 2, o, p.

Kroktång, Se Tång.

Krona kallas vid messingsbruk en rund tackjärns-ring, 7 tum tjock och bred samt 14 tum uti invändig diameter, som formerar öfre öpningen, hvarigenom diglarne uptagas och nedsättas uti en bränugn, eller smältugn, vid messings tilverkningen.

Kronbårr, eller kron-nafvare, kallas vid bergsprängning den bergnafvaren, hvarpå stålet är slagit, eller hväst, på fyra sidor. Så at däruppå blifver fem skär, eller skärande hörn, nemligen et bredt midt på pyramiden och 4 på sidorne, som Tab. II. Fig. 14 utvisar. Desse hafva varit mäst brukade, men göra ej så god verkan som Meiselbårrar, hvilka nu mera äro allmänt antagne. SeBergsprängning.

Krongjuteri, Krongjutare-Verkstad, kallas vid messingsbruken det arbetsrum, hvarest en Mästare, eller Krongjutare, med dess arbetare, gjuta och förfärdiga ljuskronor, ljusstakar, strykjärn, beslager, med många flera fabriks-varor af messing och diverse metall-compositioner.

Kronglas kallas en sort mycket klart crystallglas, tung och blyhaltigt, som göres uti England och brukas, tillika med flintglaset, i synnerhet, med förmån, til slipade optiska glas.

Kronguld kallas det arbetsguld, som består af 18 karat 4 grän guld och resten, eller 5 karat 14 grän, silfver. Se Guld. Om det remedium, som häruppå bestås, se Lojering.

Kronhjul, Se Kammhjul.

Krukor kallas retorterne vid svafvelbruk, hvarutur svaflet distilleras af den däruti inlagde kiesen. Se Svafveltilverkning. Vid Dylta stöpas desse krukor af tackjärn, 10 a 11 qvarter långa, litet smalare åt den ena ändan och väga 6 til 8 skeppund. Uti Tyskland, England och Frankrike brukas desse krukor, eller retorter, af eldfast lera, såsom mindre kostsamt.
      Krukor heta ock diglarne af eldfast ler vid messingsbruken, hvaruti messingen smältes. Se orden Diglar och Messing.

Kruktång, Se Tång.

Krumhölster-arbete kallas det grufvearbete, då orterne uti flötsverk måste drivas så låga, at man allenast krypande kan där inkomma; och har sitt namn däraf at arbetaren har et krokigt bräde bundet på vänstra armen, hvarmed han liggande drager sig fram.
      Detta arbetssätt brukas på några orter i Tyskland, såsom vid Riegelsdörfer skifferverk uti Hessen, hvarest kopparskiffern brytes uti flötser genom ganska låga arbetsrum, eller så kallade Streben, men den uti gångar där infallande kobolten vinnes genom orter och strossar. Uti de flolägrige hvarfven är kopparskiffern ej öfver en fot mägtig och måste således, med detta svåra krumhölster-arbetet, vinnas på 15 tums högd, emellan taket och solan. I anseende til arbetarnes tvungna ställning får det äfven namn afKrumhälserarbeit. Se vidare CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 69. Malmens, eller kopparskifferns ringa halt, som ej förmår betala någon öfverflödig arbetskostnad, gör et sådant brytningssätt nödvändigt, där allenast den smala skifferflötsen, men intet ofyndigt berg uti tak eller sola, får uttagas. De orter, eller Fördernissstrecke, genom hvilka malmen löpes, eller föres til korgstaden, at sedan upfordras, göras likväl högre, men där sjelfva arbetsrummet, eller Streben, äro långt aflägsne ifrån schachtet, måste skiffern först släpas til nästa Fördernissstrecke. Desse senare, eller utfordrings-orterne, förtimras ordentligt med dörrstycken (Se Förtimring); i stället för at uti de förra, eller Streben, insättas, emellan tak och sola, allenast korta stämplar, som til vidare bruk åter uttagas, då det utbrutne rummet til slut fylles med odugeligt berg. - Uti mägtiga flötsverk, som föra stenkol, järnmalm och alunskiffer, drifves åter grufve-arbetet genom ordenteliga orter af flera fots högd. Se DELII Bergbaukunst §. 379.

Krumosen kallas vid tyska bergverken i synnerhet de låga smältugnar, där bröstet ej är öfver 9, 10 eller 11 qvarter högt: där smältningen sker öfver härd, eller über den Tiegel, som det kallas (se Härd): där en hög förhärd brukas, som  är ombyggd med järn- eller stenhällar: där det smälta godset flyter ut i förhärden genom spåret, och där en lägre stickhärd på endera sidan, eller ock tvenne stickhärdar, en på hvardera sidan om förhärden, äro inrättade, så at det smälta godset, metallen, eller skärsten, kan ifrån förhärden uti endera, eller ock ömsom uti begge stickhärdarne utsläppas. Uti senare händelsen, då tvenne stickhärdar, eller bi-härdar, nyttjas, heter den en dubbel krumugn(doppelter Krumosen). Tjenar i synnerhet vid det tilfälle, då lättsmälte arter brukas och då smälta godset är så ömnigt, at det ej kan på en gång utstickas. - Denne art af smältugn nyttjas ännu på åtskilliga orter både för koppar- och silfvermalmers smältning. Under krumugnar hafva ock Stora Kopparbergs smältugnar blifvit räknade. Se SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 56 o.f. samt CRAMERS Metallurgie, 3 Del, s. 17.

Krusjärn (Krauseisen) kallas det stångjärn, som icke är slätadt, utan endast räckt til klensmeds-behof, hvarföre alla hammarslagen därpå synas.

Krusvalsar kallas tvenne starka dref, eller cylindrar, af järn, eller metall, med tänder uti kanten, som gripa uti hvarandra och måste följas åt uti circulair rörelse, då allenast den ena omdrifves. Nyttjas således med förmån, då tvenne valsar skola drifvas emot hvarannan, allenast med et enda vattuhjul, i det krusvalsarnes fyrkantiga tappar läsas tilhopa med valsarnes tappar genom mellansatte vällbommar och järnhylsor, då så väl krus- som slätvalsar stå til en liten distance ifrån hvarandra uti särskilta stolar, eller ställningar. Denne invention kan ock lämpas til skärverk.

Krut (Pulwer, Schiesspulwer) är det allmänna bekanta svarta pulver, som vid antändning har en häftig utvidgande kraft, at icke allenast uti skjutgevär kunna drifva kulan til ansenlig längd, utan ock at, uti bårade hål i fast berg instängt, kunna sönderspränga berget med största våldsamhet, hvaraf dess stora nytta uti bergsprängning och grufvebrytning härflyter. Består af saltpetter, svafvel och pulveriserade träkol, ganska väl sammanarbetade. Dess styrka och verkan beror i synnerhet på dessa materialiers proportion, på deras mer eller mindre renhet och på en nära förening uti blandningen. Uti proportion, eller mängden af hvardera ämnet, kunna mångfaldige förändringar gifvas.
      Det allmännaste goda bergkrutet bör bestå af 75 delar saltpetter, 16 delar kol och 9 delar svafvel, hvilka vanligen dubbelt Bergsprängningskrut kallas och är då uti mycket grofva korn, men til materialiernes proportion är det lika med mousquet-krutet, som allenast körnas något finare.
      Til besparing uti kostnaden på den dyraste delen, som är saltpetret, göras äfven enkelt Bergsprängningskrut af 73 delar saltpetter, 17 delar kol och 10 delar svafvel, hvaraf verkan likväl blifver mindre häftig, i den mån som saltpetret öfver höfvan minskas. Til vanligit räffelkrut tages, på 100 delar, 80 saltpetter, 12 ½ kol och 7 ½ svafvel.
      Uti ingredientiernes godhet beror det förnemsta på saltpettrets renhet, och i synnerhet därpå at det är fritt ifrån koksalt, som så allmänt vil följa och svårligen kan skiljas därifrån, hvilket likväl i det närmaste sker vid krutbruken genom raffinering, eller uplösning, kokning, afskumning, silning och crystallisation, hvarom kan ses Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1763 s. 214; om sättet at utröna saltpettrets mängd uti krutet och om prof på detta saltets renhet, för år 1755 s. 96, 110; om krutets tlverkningssätt, styrka, sortering och förvaring, på anförde ställe, §. 4-7; om vattuprofvare til utrönande af saltpetrets mängd samma Handl. 1773 s. 160 o. f.; om bästa sätt til krutets torkning m.m., 1781 s. 202-225, 296-311; om saltpettrets proberande på halten af koksalt, 1745 s. 61: huru mycket krut åtgår til bergsprängning uti Sverige, 1769 s. 309; om en ny inrättning af krutqvarnar, med valsar i stället för stampar, berörde Handlingar för år 1760 s. 213-227.
      Krutets styrka pröfvas väl säkrast medelst kulors kastning genom små mörsare, hvartil inrättningar vid krutbruken finnas. Uti allmänna profvet är det bäst, som minst sotar händerne och på et hvitt papper antändt hastigast afbrinner, samt lemnar därpå minsta svarta fläck m.m. Om krutet och många försök med dess beståndsdelar m.m. kan ses en omständelig afhandling uti BEAUMÉS Chemie Experimentale, Tom. 1. sid 453-476.
      Uti Stora Kopparbergs grufva träffades år 1763, under arbetet genom gamla ras, et nafvarshål i berget med krutladdning, som legat däruti, mycket öfver 100 år. Krutet fans med sin svarta färg petrificeradt så hårdt som en svart flinta, at det emot stål slagit ger små gnistror: upglödgadt ger ingen märkelig lukt: kan ej smältas ensamt för blåsrör, ej heller med borax: sina doft däraf dragas svagt af magneten: kan under kokning ej lösas af skedvatten, som allenast får en ljusgul färg och med blodlut ger en blå fällning. Således är detta krut verkeligen förvandladt til en stenart, förmodeligen at det uti förladdningen varande leret, som med vitriolvatten blifvit uplöst samt uti krutet indränkt, och hvaraf dess lilla järnhalt upkommit. Detta gifva anledning til vidare betracktelser uti petrifications-vägen.

Krut- och

Krycka är vid vaskning det samma som Kista.
      Krycka är äfven et redskap, som brukas vid Avesta garning och är då det samma som kolbunke. Se Kolbunke och Hytteredskap.

Krymplingar kallas vid stycke-gjuterierne sådane mislyckade canoner, som ej runnit fulla.
      Krymplingar kallas ock stångjärns-stumpar, i flera vinklar sammanvikne, som otrogne smeder pläga undansnilla sina husbönder.

Krysset kalas vid ankarsmide den vinkelen, hvarest armarne med deras flyn äro vällde vid sjelfva skaftet på et skepsankare.

Kråka kallas af en del smältare vid sulubruk det som sidst kommer ur härden vid hvarje utslag samt stadnar i halsen af löpningen, och vilket, såsom mera orent, bestående af skärsten och slagg, sönderslås och åter på ugnen upsättes.
      Vid Stora Kopparberget har ock af ålder det rummet blifvit kalladt Kråken, där utstickningen sker, hvarest skärstens-klimpar plägade upstaplas, at förekomma sandmotets upgräfning af den vid utslaget utflytande skärsten.

Kråkberg kallas vid Kinnekulle där varande alunskiffer, som gemenligen ligger uti floar emellan den understa sandstens- och den öfverliggande kalk- eller limstens- klefvan, eller bädden. Sprakar ej uti elden och skiljer sig därutinnan ifrån den vid Hunneberg så kallade Svarthäll (Se detta ord), ehuru de begge äro en art alunhaltig skiffer.

Kråkgryte betyder i Södermanland en slags glimmer, som kan huggas och täljas. 
      I Småland och uti Lerbecks bergslag förstås med kråkgryte det samma som uti Roslags bergslag får namn af Blåsten.

Kråksten kallas på Öland en svart trapp, som kan brukas til probersten.

Kräfva på blåshjulskammar, Se Kam.
      Kräfva säges vid en masugn, då han under blåsningen visar sådane tecken, som utmärka at han Kräfver, eller tål någon större upsättning af malm emot kolen. Se Blåsning.

Kräfvila. En masmästare säges hålla masugnen i Kräfjelag, eller Kräfvila, då han lagar så at den altid kräfver mera malm, eller ej upsätter så mycket som ugnen kan draga. Om de märken, hvaraf kan dömmas at ugnen är i kräfjelag, se Blåsning.

Kuggar kalla någre dymlingarne i bokstämplarne, men är i synnerhet bekant ord uti kugghjul och stjernhjul, med hvilka trällor, eller dref, omföras uti hvarjehanda machiner. Om kuggar för spikhamrar se Kuggring.

Kuggring kallas vid knip- och spikhamrar en stark tackjärnsring, antingen uti et stycke, eller uti tvenne sammanskrufvade ringar, ungerfär 8 a 9 tum bred och 4 a 5 tum tjock, med 3 ½ tums fyrkantiga hål uti yttra kanten, hvaruti de stållagde kuggarne fästas med träkilar, eller block. Sådane ringar tjena så väl at befästa hjulstocken, som ock at gifva et varaktigt fäste för kuggarne samt at befordra en frisk och stadig hammargång. Se mine Anledningar til Järn- och Stål-förädlingen s. 145.
      Kuggringens skapnad ses i perspectiv uti Tab. XIX Fig. 7, hvarest a, a, &c. visar sjelfva ringen, som här föreställes helguten: b, b, &c. äro hålen uti kanten af ringen, hvaruti kuggarne inkilas, så at de tillika taga något fäste uti hjulstocken.

Kula, Se Muldangrop.

Kummer (Pläzfass) kallas en fyrkantig sump af plankor, som i synnerhet brukas uti garhyttor at däruti afsläcka kopparskifvorne, så fort de spritas, eller slitas af kopparen. Denne sumpen är nedsatt jämt med golfvet nära intil garhärden, samt hålles altid full med in- och utflytande vatten. Se Garning.
      Sådan kummer brukas ock vid kopparsmidet, at däruti afkyla de smidde blecken.

Kumminsten (Kümmelstein) är en fingnistrig granit, eller hälleart, som skall ömnigt finnas uti Schveitzerska bergen.

Kung vid garning, Se Kopparkung och Garning.

Kungsvatten består uti en blandning af saltpetter och koksaltsyrorne, hvilken blandning har den egenskapen at uplösa guld och platina, som ingendera af desse syror ensamt kunna fullkomkligen uträtta. Den är ock tennets fullkomligaste lösningsmedel. Uplöser äfven alla de andra metaller, men lemnar silfret allena orördt.
      Detta lösningsmedel kan beredas på alla de vägar, hvarigenom desse syror äga tilfälle at förenas, såsom: genom blandning af lika delar saltpettersyra, eller skedvatten, och koksaltsyra: genom uplösning af rent koksalt, eller salmiak, uti skedvatten, eller genom deras förening medelst distillation, som dock uti practiquen är onödig. Allmännaste blandningen består af 2 delar salmiak emot 3 delar skedvatten.
      Förnemsta skilnaden af dessa blandningar visar sig däruti at med salmiak och saltpettersyra erhålles nitrum ammoniacale, men med koksalt blifver däraf nitrum cubicum. Ännu mera röjer sig denna skiljaktighet uti de metalliska kalker, som utur uplösningar af olika præparerade kungsvatten erhållas. Guldkalken, til exempel, som fälles med något alkali fixum utur et kungsvatten, hvaruti salmiak ingår, blifver fulminerande, eller Knallguld, som icke händer, om kungsvattnet är gjordt med koksalt, så framt icke fällningen sker med salmiak-spiritus, eller alkali volatile, då samma egenskap finnes. Se Knallguld.

Kupa kallas i grufvor en liten ort, eller sänkning, som icke hunnit til någon betydande längd, utan högst til 1 eller 2 famnar.

Kupfernickel, Se Nickel.

Kur vid finering, se Finerkur.

Kurkstång, Se Korgstång.

Kusk, eller Säte, Se Vind.

Kylet vid messingsbruken, Se Spån.

Kyllerfärg kallas rätteligen en naturlig gul järnochra, som renas genom slamning at blifva rätt tjenlig til färgning. Se vidare ordet Ochra.

Kylpanna (Kühlpfanne) är vid vitriolsjuderier en stor blypanna, hvaruti den kokande luten insläppes, at något svalna och deponera ochran, innan den kommer uti växtbringarne. Är det samma som Svalkar vid alunverken.

Kylugn (Kühlosen) kallas vid glasbruken den ugn, hvaruti de heta och röda glasen inställas at småningom afsvalna. Kylugnen är därföre anlagd nära invid smältugnen, hvarifrån meddelas åt honom den varma, som är nödig, om glasen ej skola spricka af för hastig afkylning.

Kytthvarf, Se Hyttebruk.

Kålf, Pumpsko, Pumpämbare, Pumpkålf, (Kolben) kallas vid pumpverk den lilla cylindern, som genom beklädning med läder, eller med lister, måste följa ganska tätt uti kålfröret, eller uti öfra pumpstocken, som ock Sättaren kallas, at vid dess updragande kunna förorsaka en sugning, som gör at vattnet af atmosphærens tryckning upstiger uti sättaren, samt at vid kålfvens nedtryckning kunna intaga det upstigne vattnet och lyfta det til erforderlig högd. At med största nytta och bestånd uti längden kunna åstadkomma denna verkan, hafva åtskillige sätt blifvit uptänkte och försökte, såsom:
      1:o. De enfaldigaste och uti små pumpverk brukelige kålfvar bestå allenast uti en något tjock och ihålig cylinder af alträd, med tvenne på begge sidor af samma träd uthuggne skalmar, Kålfgrenar kallade, med deras hakar, ellerStånghäfta, hvaremellan Drag- eller Sugstången fästes. Öfra öpningen är då täckt af en liten läderlapp med en pålagd tyngd, eller träbit. Detta lock kallas egenteligen Pumphjerta, eller ventil, som öpnar sig, då pumpkålfven går ned, hvarvid vattnet upstiger genom cylindern; men vid upgåendet faller ventilen igen, så at det häröfver stående vattnet kan updragas. Denne pumpkålf måste gå ledigt uti pumpstocken; hvarföre, och på det han ändå intet må spilla något vatten, måste den rundtomkring vara beklädd med tjockt sålläder, som med spikar fästes därvid i form af en krage, och är litet utvidgadt med öfre kanten, at det följer tätt efter pumpstockens inre sidor. En sådan pumpkålfs utseende kan inhämtas under ordet Bij och är tecknad på Tab. III Fig. 2 vid V, så uti profil som perspectiv, samt där vidare förklarad. Är ock i det närmaste lika medStöfvelkålf, som  här nedanföre beskrifves.
      2:o. Pumpkålf med skifva kallas en trä-cylinder, på hvilken sugstången sitter uti medelpuncten, då vattnet upstiger igenom 6 eller 8 hål, som äro bårade igenom cylindern och betäckte med en skifva af 3dubbelt sammanhäftadt sålläder, jämnt passande uti sättaren, eller kålfröret, och som öpnar sig vid nedgåendet, men nedfaller eller igensluter alla hålen vid upgången, eller sugningen. Brukas så väl här i riket som ock vid utländska grufvor. Dess sammansättning kan intagas af Tab. XXI Fig. 18.
      A, Träkålfven, eller cylindern, med dess vid kanten utmärkte vattenhål.
      B, Läderskifvan, som betäcker hålen.
      C, D, E, Sugstången af träd, som med sin fyrkantige spindel DE går midt igenom kålfven och med afsatsen uti D tiltrycker läderskifvan, samt fästes med stark träpinne, eller splint, genom hålet uti E.
      Vid dessa kålfvar är den förmån at däruti kan undvikas alt järn, hvilket frätes uti vitroliska grufvatten och kan ej äga långt bestånd.
      Där sådane frätande vatten icke fruktas, kunna kålfvar med bästa bestånd i längden göras af messing, som då allenast behöfver vara en rund skifva af 1 ½ tums tjocklek, uti kanten, med 5 eller 6 hål, hvilka då kunna vara nog större än på trä-cylindern. Tredubbelt läder lägges ock då uti en skifva på öfra sidan, och spindelen, som går igenom metallskifvan, måste vara af smidt järn, fästad därunder genom stark skrufning och med trycke, eller skrufbricka.
      3:o. Stöfvelkålf (Stiefelkolb) kallas en något när lika art af kålf med krage af läder, som under N:o 1 omtalas. Men i stället för pumphjerta af en enda läderlapp, brukas tvenne små klappertar, eller lock af läder, med fastnagladt järnbleck belagde, uti tvenne halfcirklar, försedde med charniere af läder eller järn, som kan ses af Tab. XXI. Fig. 19 uti profil.
      a, a, Spindeljärnet (der Spindel), försedt med tvenne skenor vid öfra ändan, hvarmed det fästes medelst skrufnaglar vid sugstången och med skrufmoder på nedre ändan under träkålfven. 
      b, b, En af dubbelt läder tilhopasömmad rund hylsa, eller krans, fästad med spikar vid öfra kanten af träkålfven, och det altid så at köttsidan vändes til utsidan på kransen.
      c, c, Träkålfven med sex genombårade hål för vattnets upstigande.
      d, d, Tvenne half-cirkelrunda luckor, eller små klappertar, af läder, med järnbleck belagde, som betäcka vattenhålen och öpna sig på charniere af läder vid kålfvens nedgående, men igenfalla vid upgåendet.
      e, Sugstången.
      Denne art af kålf är i synnerhet tjenlig vid lodrätt stående pumpverk; men uti docerande pumpar är kålf med skifva förmånligare. Se FERBERS Mineral geschichte von Böhmen, s. 86.
      4:o. Kålfvar utan läder, allenast med små lister af träd, som med fjädrar af järn utspännas emot kålfrörets sidor och hålla tätt, på lika sätt som uti blåsbäljor af träd är vanligit. De finnas beskrifne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1752, s. 132. Pumphjertat består då af en järnkula, som ligger uti en conisk utsvarfvad öpning, midtigenom kålfven, och öpnar sig af det infrusande vattnet vid nedgången, men igenfaller af sin egen tyngd vid upgåendet. Denne upfinning kan dock icke vara lämpelig för andra än handpumpar.
      Vid Stora Kopparbergs grufva gjordes år 1750 uti flera sättningar försök med någon dylik invention uppå kålfvar och trälister, utan alt järnsmide, som här af grufvevattnet snart rostar och förtäres. Detta pumpverk viste ock lång tid en god verkan, utan någon annan olägenhet än den, at kålfröret, eller sättaren, som äfven vara af trä, mer än vanligen förnöttes. Ungefärliga sammansättningen af sådane kålfvar kan intagas af plan- och profil-ritningen Tab. XXI. Fig. 20 och 21.
      Fig. 20. utvisar plan af den runda träkålfven, belagd med åtta upstående lister, eller kimbar af träd, af hvilka fyra uti c, c, c, c, voro så gjorde at de med fyra på sugstången fästade träfjädrar utspände de andra fyra däremellan fästade halfrunda träkimbar, som teckningen utvisar. Vattnet hade då sin upgång genom de åtta utmärkte hålen, som betäcktes med en läderskifva.
      Fig. 21. är profilen af denna kålf.
      a, a, Den runda träkålfven med dess utprickade vattuhål.
      b, b, De upstående kimbarne, som gjorde kålfven vattutät och voro rörlige på däruti insatte pinnar, eller kotor.
      c, c, De 4 träfjedrarne af tjurgran, som höllo listerne intil sidorne af sättaren, fästade med träpinnar uti d, d, vid sugstången.
      e, f, Sugstången, som går igenom kålfvens fyrkantiga hål och är därvid fästad med kilen uti f.
      En annan upfinning til fyrkantiga pumpars förfärdigande med bäljlister och aldeles utan läder, men med järnsmide försedd, är upgifven af Herr Commerce-Rådet POHLHEM och kan ses af Fig. 22. uti plan samt Fig. 23. uti profil, som tilräckeligen torde förklara sammanhanget af denne invention, hvilken kan vara lämpelig, där rent vatten kommer at pumpas och ingen tilgång finnes på bårade runda pumpstockar, som dock altid äro de säkraste.
      Om de vid Ungerska bergverken brukelige tvenne sorter af pumpkålfvar m.m. ses en utförlig beskrifning uti DELII Bergbaukunst s. 328 o.f. Flere förändringar af pumpkålfvar tillåter ej rummet här at anföra.
      Kålf heter äfven ändan af en dragstämpel, som är inpassad uti dess bilock.
      Kålf vid stångjärnssmide är et til hälften uti stång uträckt smältstycke, som ännu har en oräckt kluns uti ena ändan, hvilken äfven sluteligen til stång kommer at uträckas. 
      Med Kålf förstås ock vid smältugnar en stöt af trä, hvarmed stybbes-redningen uti härden instötes och jämnas.
      Kålfaf glas, se Skedkålf.
      Kålfvar, Dartar, eller Pesar, kallas af allmogen de långa, runda och litet coniske petrificater af Helmintholithi Nautili recti, som til myckenhet finnas uti den flolägriga, hälst röda kalksten på Öland, samt vid Kinnekulle, ifrån et til 3 a 4 qvarters längd, stundom af 3 tums diameter i den ena och allenast ½ tum uti andra ändan; bestående af många concava och convexa leder, ofta med däremellan anskutne spatcrystaller. Uti elden springa de sönder med häftiga smällar, hvarföre de också utsofras ifrån den hvita kalksten, som til kalkbränning användes.

Kålfrör (Kolbenröhre), Pumpstöfvel, eller Stöfvel, kallas det rummet uti nedra ändan af sättaren vid pumpverk, hvarest pumpkålfven har sin rörelse på 6 a 8 qvarters längd. Detta kålfrör plägar gemenligen vid stora pumpverk och uti djupa grufvor göras af gutit järn, messing, eller metall-composition, såsom biståndigast emot den starka spänning, hvilken vattnet, i synnerhet på detta rummet, förorsakar, och at uthärda den nötning, som kålfven där åstadkommer. Om kålfröret endast är af träd, bör det med starka järnband vara omgifvit, som dock af et frätande grufvevatten snart förtäras. En angelägen egenskap är at det invändigt måste vara ganska slätt och jämnt utbåradt. Närmare underrättelse om kålfrörets proportion emot sugröret kan i synnerhet inhämtas af DELII Bergbaukunst s. 321 o.f. Jämnför ordet Bij.

Kållare kallas vid Andrarums alunverk askrummet under alunpannan, eller dragtrumman under halsterstängerne, hvaruti askan under eldningen samlas.

Kåpa kallas den stenart, som ligger öfverst uppå et berg och bekläder det undervarande hälleberget, hvarifrån den äfven skiljer sig uti ämne, eller stenslag. Sådane kåpor, eller Gråbergs-kåpor, betäcka stundom malmer: infalla äfven under sänkning uti grufvor och afskära malmgången uti dess fallande på djupet.
      Kåpa, eller Bäljkåpa, (Mantel) heter på träbäljor öfversta delen, eller locket, som under dess upgång och nedtryckning insuper och åter uttrycker luften. SeBälj.
      Med Kåpa, Härdkåpa, eller Rökkåpa, menas äfven muren, eller kuren, öfven en härd, eller öfver en slamugn, som styrer gnistror, rök, eller låga, in uti skorstenen.
      Kåpa är vid grytgjuterier den yttre delen af et grytmot, som betäcker kärnan och innehåller järnet.

Kåpler kallas lerblandningen för kåpan vid grytgjutning. Består vanligen af en del fet lera, 6 delar sand och 2 delar hästgödsel.

Kåppsten, Variolithus, Lapis variolatus, (Pockenstein, Blatterstein) kallas en art porphyr af blekröd, grön, eller annan bottenfärg, med instänkte dels runda, dels kantige, korn, af andra lösare stenarter och färgor, liknande koppor, messling, eller deras ärr, dels uphögde och dels nedsänkte. Kan slipas och tager politur som vanlig porphyr.

      En mörkgrön med ljusgröna fläckar, merendels uphögde, kommer ifrån Ost-Indien under namn af Gamaica; men finnes ock på många andra orter uti Europa, såsom uti Skottland, Schveiz och Sachsen. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 414 och VOGELS Pract. Min. Syst. s. 253.

      Gemene man här i riket pläga ock hänga små grönfläckiga speckstens-arter på barnens hals, at förvara dem ifrån koppor och messling uti ansigtet.

Källingar kallas uti Wästerdalarne sådane små blästerugnar, hvaruti af myrmalm, eller Örke, smältes små järnfärskor, eller Blästror. Enkälling heter den ugn, hvarvid blåsningen förrättas med et par enkla läderbäljor, som drifvas genom trampning. Tvåkälling är en något större ugn, hvarvid nyttjas 2 par sådane pustar, och hvaruti tvenne blästror erhållas på en gång. Se vidare ordetMyrjärnsverk.

Källsalt (Brunnensalz), Lüneburgersalt, kallas det koksalt, som finnes uti vissa källvatten, och det stundom til så betydande mängd at det lönar mödan genom kokning utbringa saltet af sådant saltvatten, eller så kallad Sohla.

      Uti England äro de rikaste saltkällor vid Barton och Northwich, som innehålla ända til 37 procent salt. De öfrige vid Dreitwich, Upwich och flerestädes, gifva 25 och minst 5 ½ procent salt, samt kunna således förtjena at straxt komma uti kokhuset.

      Svagare, eller mindre haltige, källvatten, såsom på åtskilliga orter uti Tyskland, vid Allendorf i Hessen, vid Sulbeck i Furstendömet Grubenhagen och många flera ställen, måste först genom gradér- eller leckverk til sin halt concentreras, innan de löna sjudningskostnaden. Uti Sachsen finnas fem sådane saltverk anlagde, af hvilka det vid Durrenberg, ¼:dels mil ifrån Merseburg, hålles för det största. Saltkällan är på et stenkast nära Saalfloden belägen, uti en flolägrig högd, och updrages vattnet därutur genom en brunn, eller et schacht, som skall vara 113 lachter djupt. Uti Saalfloden är därinvid med en kostsam stendam inrättadt et 14 alnars högt konsthjul, som för underfall med dubbel stånggång updrager saltvatten uti en reservoire, anlagd på et 67 alnars högt torn, öfver saltbrunnen, hvarifrån solan åter nedfaller och, genom horizontela pipstockar under jorden, ledes til gradérhuset, hvarest det åter upstiger, under taket af samma hus, uti rännor til 20 alnars högd. Härifrån utsläppes det genom hanar, at efter vanligheten nedregna genom det inlagda riset (Se Graderverk), och erhåller efter fyra sådane graderingar den halt, at det därifrån kan släppas til saltpannorne, som äro inlagde uti fyra särskilta kokhus, eller Kothen. - Under kokningen nedfaller saltet til bottnen, uptages med spador uti coniska korgar, af vide flätade, och, sedan det liquida afrunnit, föres uti torkhuset, som med flera öfver hvarandra belägne kamrar är inrättadt, och hvaruti varman införes genom järnrör ifrån eldrummen under saltpannorne. Kokningen förrättas här dels med ved och dels med stenkol uti mycket stora, men tillika grunda, fyrkantiga järnpannor, hvaruti på botten och bräddar fäster sig en gyttring af gipsartad kalkjord, jemte litet lera och järnochra, som en eller annan gång i veckan med skarpa stålhackor måste uthuggas och här Scheep, eller på andra ställen Scherp, kallas. Den kokningsvärda saltsolan skall här, på hvarje skålpund, hålla 6 lod salt. Genom första och andra graderingen skall solan kunna bringas til 10lödigt, men genom den fjerde, eller sidsta, til 14lödig halt. Se FERBERS Mineral Geschichte versch. Länd. s. 62.

      På andra orter i Tyskland erhålles af saltkällor något rikare sola, hvarutur saltet kokas, utan föregången gradering, såsom förnemligast vid Hall uti Magdeburgiska Gebietet, hvarest et skålpund sola skall innehålla 3 unce och 3 quintin salt. Uti Lüneburg tilverkas äfven en myckenhet källsalt, som allmänt räknas för det renaste. Utom dess kokas det på många flera tyska orter. Se VOGELS Practisches Mineralsystem s. 285.

      Uti Polen finnas äfven åtskillige saltkällor, utaf hvilkas vatten en betydlig saltmängd årligen tilverkas. Beskrifning så väl öfver dessa källor, som saltkokningen därstädes, kan läsas uti Herr HofRådet VON BORNSPhysicalische Arbeiten, första årgångens andra qvartal, sid. 56 och följ.

Käringsvål kallas vid källingar, eller blästerugnar, et smalt stållagdt spett, hvarmed den sammanfärskade järnklimpen, eller Blästran, i ugnen upbrytes.

Kärna kallas vid skärstens vändrostning en hårdare fläck, som är tät och gemenligen rikast, af gulaktig kopparfärg, samt sitter midt uti vändrostverket vid sönderslagningen, men utmärker gemenligen at verket ännu ej är fullvändt.

      Kärna heter äfven de rikast malmkörtlar vid sofringen.

      Kärna, på Fransyska Noyeau, betyder vid gjuterier den delen af et sand- eller lermot, som utgör concaviteten på et ihåligt arbete, såsom, til exempel, en bomb, eller gryta.

      Kärna kallas ock uti det bränstål, som ej blifvit fullbrändt, en liten järntåga, eller blå fläck, som visar sig midtuti stången vid afbrytningen.

Kärnbräde är vid grytgjuterier et stycke bräde, på en sida utskurit til den skapnad, som en gryta vid gjutningen bör erhålla invendigt, och hvaremot kärnan uti motet svarfvas.

Kärnbrändt kallas det bränstål, som blifvit väl fullbrändt och visar uti brottet et jämnt gry, utan tecken til kärna, eller järntåga, uti medelpuncten.

Kärnler kallas vid gjuterier uti lermot, eller formor, en stark sammanbråkad blandning af ler, fin sand och hästgödsel, af 2 a 3 olika blandningar, såsom förRepler, hvilket först slås på halmrepet, eller Repgubben, samt består mäst af sand och ler ensamt: Nästler, som kommer närmast emot järnet, består berendels af en del ler, 3 delar sand, 1 ½ del hästgödsel och  litet nöthår.

Kärnlinea kallas lodlineen, eller axeln, midt uti en rund masugnspipa. Se orden Masugnsbyggnad och Masugnspipa.

Kärnmur, eller Pipmur, kallas den mur uti en masugnspipa, som är innerst emot hettan, murad af eldfast pipsten. Se Masugnsbyggnad och Masugnspipa.

Kärnstycken, Mellanstycken, kallas vid tysksmide de smältstycken, som uthuggas midtuti smältan och pläga gemenligen bestå af bästa järnet.

Kärnstål kallas det råstålet, som tages midtuti stålsmältan. Är gemenligen renast ifrån järntågor och hårdast, samt visar vid afslagningen en fläck, eller ros, midtuti brottet, af blågul färg. Det har funnits vara det biståndigaste uti bergbårrar och stenhackor, som ofta komma at upglödgas och hvässas, hvarvid detta stålet förlorar föga af sin hårdhet. Är det samma som Brescianerstål.

      Kärnstål är ganska sätligt at välla tilsammans med järn eller med annat stål, och är i anseende därtil begärligt uti Turkiet til damascerade sablar och gevärs förfärdigande.

Kärnstång, Se Stift.

Köllerfärg, Se orden Kyllerfärg och Ochra.

Köln kallas vid messingsbruken en skorpa af gemen lera och taktegelsmjöl sammanbråkadt, som smetas til en tvär fingers tjocklek på gjutstenarne och göres mycket slät samt bestrykes med färsk kogödsel, at messings-taffeln må falla däremot väl slät och blank vid gjutningen.

      Denne lerskorpa, eller blandningen därtil, kallas ock Körnler ellerKöhrnlehm, i Tyskland.

Königsblått, eller Royal Bleu, är den skönaste blå färg, som beredes af kobolt til den finaste emaille-målning. Blandningen ankommer egenteligen därpå at kunna ifrån kobolten skilja åtminstone det mästa järnet, som gör at färgen skelar antingen uti brunt eller svart, samt äfven at befria densamma ifrån nickel, som ofta medföljer och skämmer det blå med sin gröna färg. Efter Herr GERHARDS method kan järnet til största delen sålunda skiljas därifrån: at kobolten, eller dess regulus, löses uti skedvatten, som sker långsamt med dunkel röd färg. Denne uplösning utspädes med vatten och filtreras,  hvarefter däruti drypes en ren uplösning af alkali fixum, eller sal tartari uti vatten, så längde det märkes at en gul järnochra vil falla, men så snart et rödt skum börjar visa sig, skiljdes det liquida ifrån den gula fällningen, medelst filtrering, och mera alkali tilslås, til dess all koboltkalken blifvit fäld med en vacker röd persikofärg. Denne fälde kalk gifver med fyra delar kiselmjöl och två delar alkali det skönaste blå glas.

      At frånskilja nickelen, som stundom plägar däruti finnas, sker på det sättet at koboltsolution med skedvatten drypes uti salmiak-spiritus. Kobolten faller därvid i början, men löses ändteligen af salmiak-spiritus åter upp med granatfärg, och kan, efter full mättning, filtreras ifrån det ouplösta, som är et grått pulver, hvilket vid calcination gifver en grön vegetation och är således en verkelig nickel. Denne kobolt-uplösning uti alkali volatile kan sedan fällas med någon syra til et rödt pulver af persikofärg, som är den renaste kobolt, hvilken gifver et ypperligt königsblått. Se WIEGLEBS Samlung von allerhand Kunststücken (215).

      Vid koboltverken göres ock en så kallad königsblau, eller royal bleu, hvartil en utsökt ren kobolt endast nyttjas, utan vidare præparation.

Königsgelb är en af de vackraste citrongula mineralfärgor och kan nyttjas både som olje- och vattenfärg, samt är emot luft och solsken biståndig. Den beredes sålunda at qvicksilfver uplöses til full mättning uti skedvatten. En annan solution göres af Arcanum duplicatum med kokhett vatten. Den senare slås då varm til qvicksilfver-solution, så mycket och så länge man finner at något gult sätter sig til bottnen. Det klara afhälles och förvaras särskilt. På den fälde gula färgen slås hett vatten några gångor, at sältan må utlakas, hvarefter vätskan frånsilas genom fint linne, eller sugpapper. Denne ljusgula färg består då af qvicksilfver, som fält sig med vitriolsyran utur Arcanum duplicatum, under det at saltpettersyran förenat sig med dess alkaliska del. Den först afhälde klara vätskan, tillika med det första utlaknings-vattnet, innehåller ännu något qvicksilfver, som fullkomligen kan fällas med alkali til en lika vacker, men mera brandgul färg, allenast alkali ej tilslås mer än litet efterhand, så länge någon färg vil falla. Tilkommer mera alkali, så erhålles en mörkbrun gredlinfärg. Sköljevattnet, som afhälles, kan evaporeras och ställa stil crystallisation, då slatpetter däraf erhålles. Om til qvicksilfver-solution först slås litet vitriololja och fällningen sedan göres med alkali, eller uplöst raffinerad pottaska, så upkommer äfven samma färg, något mera brandgul och mörk. Förestående gula qvicksilfver-præcipitat vinnes på flera sätt, såsom då qvicksilfver distilleras med concentrerad vitriololja och den i retorten återstående kalken utlakas med vatten, då däraf fås så kalladt Turpetum Minerale, som är detsamma somKönigsgelb.

Köp, eller Göra köp, kallas vid Stora Kopparbergs grufva den vid hvarje lottnings slut vanlige förrättning, då Geschvorner och Stigare betinga och utstaka arbetslönerne för grufve-arbetarne; hvilken betingade arbetslön sedan med 8 multipliceras, då rätta summan upkommer, emedan parlagarne af hvarje lottning erhålla 8 hopar i utbyte.

Körn, eller Körnler, Se Köln.

Körna betyder uti proberkonsten at bringa metallerne til sina korn. Se ordet Granulera.

Körtelverk säges, då malmfläckar här och där i bergen träffas, utan någon viss ordning inströdde. Då malmen fås i smärre körtlar, kallas de malmfläckar, och det säges at malmen brytes Fläckvis; men om malmen står i större körtlar, kallas de malmkörtlar och malmnjurar, och det säges at malmen brytes Njur- eller Körtelvis (Nierenweis).

      När sådane malmkörtlar ligga nära tilhopa, så at de formera et slags stockverk, kallas de af några tyska bergsmän Geschütte. Med namn afGeschütte menas ock en förening af flera gångar och däremellan blandad bergart, uti oordentligt läge hvar om annan. Härmed kunna äfven förstås flötser, som ligga flere uppå hvarannan på det sättet, at de utgöra hvars andras tak och sola. Se Bergmänn. Wörterbuch s. 218 och CANCRINI Berg- und Salzwerks-kunde, 4 Del, s. 16.

      Körtlar af tennmalm, som vid Zinnwald i Sachsen uti malmberget stundom infalla, få där namn af Plauzen. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd.s. 166.