Bergwerkslexicon: L

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

La, Bokla, eller Låar uti bokverk, äro de tvärslåar, som sammanbinda bokverks-stolparne, och hvaremellan bokstämplarne hafva sin gång. Se Bokverk. På Tyska få de namn af Laden, eller Ladenhölzer.

Labbie är et vallonskt namn på et litet rum, hvilstuga, eller kammare, hvilken bygges så väl invid en del bruksägares masugnar, som hammarsmedjor, och vid flera dylika eldverk, där arbetarne hafva tilfälle at hvila, i synnerhet vintertid, under ledighet emellan arbetsskiften.

Labora säges af Herr CRONSTEDT, uti dess Mineralogie §. 67, betyda de ädla stenar, som komma ifrån Indien med otilräckelig, eller illa förrättad slipning; men med Labradorsten, som eljest skulle tyckas vara samma namn, bör, efter nyare upgifter, rätteligen förstås en art fin Fältspat, som äger lika egenskap med kattöga, eller pseudopal, nemligen at efter olika ställning reflectera strålar med omskiftande färgor, såsom, til exempel, grönt, purpur och azurblått. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II s. 497. Den har fått sitt namn däraf at den aldraförst blifvit funnen uti Norra America, på kusten af Labrador, men är sedermera träffad på flera ställen, såsom uti Siberien och uti Tyskland, vid Potsdam, ej långt ifrån Berlin, i form af geschieber. Den är ock helt nyligen funnen emellan Braunschweig och Wolfenbüttel, sittande uti svart granit, uti fläckar, eller körtlar, stundom af en valnöts storlek. Denne skiftar ifrån grönt til gult och hvitt, stundom i rödt och någon enda gång i blått. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 1 Band. s. 336.

Labradorsten, Se Labora.

Labro, Se Lagbro.

Lacka för Formansäges vid masugnar, då en svart seg slagg af ler, eller odugelig pipsten, smälter och sätter sig för forman samt hindrar blästern.

Lacklöpa säges om järnmalmer, då de uti rostningen af för stark hetta blifva på ytan slaggbrände, eller öfverdragne med slaggskorpa; som hindrar at malmen ej blifver väl genombränd, eller ullr ostad.

Lackter (Sinter), på Fransyska Laitier, kallas väl i allmänhet flere arter af slagg, men i synnerhet förstås därmed masugnsslagg, eller den smälte bergarten, hvilken som et glas betäcker det flytande järnet uti stället och rinner, eller lackar, småningom öfver dammen ut på masugnsgolfvet. Af denna lackter, eller Cinder, som den uti Öster- och Wäster bergslagen mäst kallas, dömmes om smältningens förhållande uti ugnen, alt efter som den ändrar färg och beskaffenhet. Härutinnan kunna följande slag märkas, såsom:
      1:o. Qvickslagg, lättflytande och glasig, som fastnar föga, eller intet vid masugnsspettet. Erhålles vid lagom malmsättning af sådane arter, som befordra hvarannan til lättsmält glas; och äfven af något kallbräckta malmer. Likaledes när mycket malm påsättes, då slaggen blifver gul och ändteligen svart, som är et farligt tecken til för stark malmsättning.
      2:o. Trögflytande, som fastnar vid redskapen och måste stundom med kroken utdragas. Kommer af hårdsmälte bergarter och torrstens-malmer.
      3:o. Grön, halfgenomskinlig, mäst allmän och kommer både af sjelfgående och qvickstens-malmer, med tilsatt limsten, eller kalk.
      4:o. Blå, ljusare och mörkare. Faller förnemligast, där blodstensartade torrstenar brukas, med kalk. Oftast är den hvarftals blandad med både hvit, grön och grå slagg. 
      5:o. Hvit, dels tät, dels strålig, visar sig, jemte den gröna, gemenligen där litet rödbräckte malmer brukas, och då ugnen är uti kräftjelag, eller ock lagom fullsatt. Duger til tegelstöpning, om ingen tilsättning af kalk varit nyttjad.
      6:o. Grå, pipig och lätt: kommer af goda sjelfgående malmer. Sådan slagg sätter sig äfven på ytan af det sidst utur stället flytande järnet och får då namn af Galtcinder. Är starkt uti murning emot elden.
      7:o. Gul, tät och tung. Kommer mäst af vissa sorter Dannemora malmer vid stark sättning. Innehåller magnesia nigra och stundom litet bly.
      8:o. Svart af rödbräckt, illa rostad och för mycket påsatt malm.
      Lackter indelas för öfrigit uti flera arter, efter olika tilkomst, såsomÖkningsslagg, Stjertslagg, Stoppslagg, Hakslagg, Spettslagg, Rinnslagg, Skumslagg, Flåttcinder, som under dessa namn särskilt förklaras.

Lacktergös är et trakantigt tackjärns-stycke, som ligger utanför dammen och hindrar slaggen at rinna vidt omkring vid masugnar.

Lackterhål betyder dels slagghålet, eller öpningen, ofvanför dammen i masugnar, emellan timpen och dammen, hvarigenom slaggen utflyter samt uthakas; dels ock slaggögat vid bottnen af hammarsmedshärdar, vid tysksmide, samt uti räckarhärden vid vallonsmide; och på lika sätt vid stål- och osmundshärdar.

Lackterhäll, Se Damhäll.

Lacktron, Lacksten, Se Hammarsmedshärd.

Ladda betyder vid messingsbruk at fylla diglarne med gallmeja, kolstybbe, skromessing och koppar, til en ny smältning, hvilket sålunda tilgår at de uti ugnen upeldade krukor, eller diglar, dragas utur ugnen med Laddtången och ställas bredevid kronan, en digel i sänder, hvarest uti honom inkastas gallmeja med kolstybbe blandad, så at den til hälften fylles. Därofvanuppå lägges Skromessing, hvaröfver digelen mäst fylles med gallmejblandningen, uti hvilken med en järnstöt stampas en grop, och däruti lägges den sönderslagne kopparen, samt betäckes med det återstående af bemälte gallmeja. De sålunda laddade diglar insättas då straxt uti bränugnen, innan de få kallna.

Lafbro är golfvet uti en grufvelafve.

Lafve, eller

Lafvegrund kallas den underbyggnad, som göres af starka bjelkar, ifrån berget, under grufvelafven. Se Vind.

Lafvegula, eller Lafsula, kallas den öfversta grundstocken uti vindlafven vid en grufva, hvaröfver tunnorne intagas och afstjelpas. Se Vind.

Lafvekarlar kallas de grufve-arbetare, som äro förordnade at uti vind- eller grufvelafven passa på, emottaga, urlasta samt utsläppa de til upfordringen gångbare tunnor, eller baljor.

Lafveresning kallas resverket öfver en gruflafve. Se Vind, g).

Lagbro, eller Labro, (Sohlstück) kallas den underbyggnad, eller förtimring af sammanfälde stockar, som knäppas uti grunden, eller under golfvet, omkring upstående standare, eller stolpar, hvilka föga hafva något fäste ofvan jord och som måste uthärda en stark påkänning, såsom för Stångjärnshamrar, Knip-och Spikhamrar, Bokverk m.m. Se Hammarställning.
       Lagbroar kallas också de underlag af bräder och kafvelverke, eller dylikt, som nyttjas undern städstockar och dynbänkar, så at de vid hammarslagen göra någon fjäderaktig svigtning, som hindrar et alt för tvärt genslag, hvarigenom hammarskaft och redskap snart kunna förderfvas.

Lagorka, Förting, eller Beting, kallas et visst arbete, som arbetaren åtager sig at göra vid grufvan om dagen för dagspenningen.

Lama säges om stålfjädrar och värjeklingor, då de, efter en viss böjning, ej springa tilbaka uti samma ställning de förut haft.

Lan, Laner, Pailler, eller Paillons, kallas en ganska fin tråd af någon metall, dragen eller plättad, emellan polerade sträckvalsar af stål, til ganska tunna och smala band, som säljas på små trärullar uplindade.
      Guldlan heter en på sådant sätt finplättad och förgyld silfvertråd, som spinnes öfver silke til äkta galloner. Oäkta Guldlan är den som på lika sätt tilverkas af Lionerguld. Se detta ord. 
      Silfverlan, äkta, är dragen af fint silfver och sedan plättad. Den säljes äfven på rullar, eller uti små buntar, stundom hvit och stundom öfverdragen med en klar lackfernissa, hvaruti åtskillige genomskinlige färgor äro uplöste. Tjenar då til zirat på knappar och hvarjehanda broderier, m.m. - Oäkta Silfverlan, eller Pailler, består af försilfrad tråd, dragen af koppar, eller af så kalladt Lionerguld. Brukas til oäkta silfver-galloner och sämre broderier.
      Laner nyttjas äfven af laquerare at sönderklippas til fina fjäll, som strös på en klibbig fernissgrund och, efter torkning, öfverdragas med klar laquér-fernissa, til prydnad på hvarjehanda arbeten.

Lapilli del Vesuvio kallas uti Italien små stycken af en svart slagglik järnhaltig lava, som under Vesuvii eruption, eller eldsprutning, blifvit utkastade och ligga där på berget uti stora hopar; äfven som den så kallade Sabbione, eller Reno del Vesuvio, hvilken är en dylik lava, söndergrusad uti små korn, likasom sjösand. Betäcker Vesuvius på sjösidan. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 180.

Lapis. De latinske namn på stenarter, som begynnas med Lapis, böra upsökas under det näst därefter följande ord, såsom, til exempel Lapis Lazuli, Lapis Hydrophanus, Lapis Lydius m.fl. Se orden: Lazursten, Hydrophanus Lapis, Lydius Lapis, m.fl.

Lappar, eller Råkopparlappar, betyder på  några orter de vanlige kopparstycken, som, efter utslag vid rostbruk, fås i sandmåtten; men vid Stora Kopparberget kallas desse kopparstycken ej oftare lappar, än då de blifva af någon händelse smärre än vanligt.

Lapphjul kallas et sådant vattuhjul, som består af en enda mycket tjock hjulring, sammansatt af sjelfväxte krokiga lötar, och på hvilken ring skoflarne sedan fästas på yttre kanten med starka pinnar. Brukas mycket på utländska orter, hvarifrån nyttjandet här i riket äfven blifvit infördt, i synnerhet vid vallonhamrar; men, såsom mindre varaktige, äro de nu mera här aflagde.

Lappjärn kallas små platta järnstycken, som hammarsmeden tilämnar och aflägger, at nyttjas vid nya hamrars förfärdigande och at därmed lappa, eller utflicka de gropar, som på hammaren kunna yppas.

Lasklåtar, eller Lötar, (Laschen) kallas på et vattuhjul de fyra tjockaste låtar, eller lötar, som sättas uti hvardera fjerdedelen på yttra sidan af hjulringarne, och hvaruti hjularmarne insänkas och häftas. Se Vattuhjul.

Lasse kallas vid canongjuterier en stor tung hammare, om et skeppunds vigt, som uplyftes med en talja och fälles sedan på canons förlorade hufvud, som skall afslås, sedan däromkring först är huggen en djup insänkning, där det bör brista. Detta går dock bäst med skärfskifva på stora canoner.

Lattun kallas de tunna messingsbleck, som vid messingsbruk tilverkas. Här i riket äro allenanst sex sorter svart lattun brukelige, hvilka försäljas uti skifvor, efter sina särskilta numror och olika pris, då den tjockaste är som et 4 skillingsstycke och den tunnaste som skrifpapper. Den aldratunnaste, som postpapper, kokas ren uti vinstensvatten, skafves blank på den ena sidan och kallas Blanklattun, eller Rullmessing, emedan den försäljes hoprullad med den blanka sidan invänd. Dess blankhet erhålles bäst genom betning uti trädättika.
      Et annat slags ganska tunn lattun, som beredes på något olika sätt, får namn af Flittermessing. Se detta ord.

Lattunhamrar äro små svanshamrar, hvarunder lattun utsmides.

Lava kallas egenteligen de lemningar af underjordiska eldar, eldsprutande berg, eller vulcaner, som finnas uti slagg- och glasartadt lynne af smälta sten- och jordarter, hvilka uti stora strömmar hafva utur vulcaners öpningar utflutit och öfvertäckt flera mils landsträckor, samt ofta formerat hela berg af mångfaldiga förändringar uti hårdhet, utseende, skapnad och sammansättning af flera inblandade främmande ämnen. Genom flera de brinnande bergens eruptioner vid olika tider förefaller den ofta uti vissa flera fots djupa strata, eller hvarf, med däremellan liggande jordarter, träd och växter, med mera, som under dessa flytande slaggströmmar blifvit begrafne.
      Genom de många arter af berg, sten och jord, som uti så förfärliga underjordiska smältugnar, kan hända på mer än 100:de famnars djup, dels blifvit brackte til en flytande slaggform, dels utan särdeles förändring lösrifne och uti den smälta massan inneslutne, förefaller lafvan mycket olika til utseende, färg, hårdhet och skapnad, med eller utan inblandade främmande ämnen, af olika lynne, som stundom tyckas hafva undergått liten, eller ingen förändring af eldens verkan, så at snart oräkneligt många arter däraf kunna upvisas.
      Lavans förnemsta grundämne är i allmänhet antingen en tät, eller pipig och skummig slagg. Den täta är allmännast glasartad, af svart, mörkgrön, eller sotbrun och stundom blåaktig färg, dels opak, dels halfgenomskinlig och merendels så hård at den ger eld emot stål, smälter svårligen ensamt uti eld och knapt med borax, men med alkali minerale något lättare. Dess beståndsdelar har på en centner funnits vara i synnerhet Kiseljord 69, Lerjord22 och Järn 9 delar. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 204. och följ.; hvarest de förnemsta vulcaniske producter finnas beskrifne. Eljest anföras uti Herr FERBERS Briefe aus Welschland s. 175, 177, o.f., 16 hufvudsakelige förändringar och olika arter endast af dem, som finnas vid Vesuvius, til färgen antingen grå, eller svarta, pipiga eller täta, inblandade med mer eller mindre af åtskilliga andra stenslag, hvaribland större och mindre svarta, grågröna och hvita, sex- och flersidige skörlcrystaller til största mängd förefalla, hvilka antingen blifvit lösrifne ifrån deras födelseort, eller och torde hafva tilkommit genom en art af crystallisation, under det lavan varit smält och uti stora strömmar flytande, samt under det hon därifrån kommit uti stelnings-momentet. Exempel på sådane crystallisationer uti eld, och på smältningsvägen, finnas i synnerhet uti stora masugns slaggbutar, hvarest slaggen, uti öpna håligheter, ofta är anskuten uti ordenteliga platta sexsidiga skörllika crystaller. Större och smärre crystaller träffas äfven vid järn- och andra malmers rostningar, där malmerne af smältningshetta sammanlupit til håliga skråf och rusor. Den poreusa, men fasta lavan nyttjas til hvarjehanda byggnader och hugges uti parallelipipedisk form, samt afföres långa vägar ifrån sitt lägerställe. De så kallade Rhenländske Qvarnstenar, som bryteas vid Andernach omkring Cöln och komma til Sverige öfver Holland, äro icke heller annat än en sådan fast och pipig lava, eller Tuffsten, såsom varande lemningar af utslocknade vulcaner. De tätaste sorter af lava slipas och poleras til prydnader. Däribland är den svarta, täta och glasartade så kallade Islands agaten märkvärdig. Se ordet Islands Agat. Om de öfrige slag af vulcaniska producter, hvaraf stora samlingar uti naturalie-cabinetter finnas, såsom Pozzalana, Tarras, Pimsten, Skörl, ses under ordet Vulcaner och under deras särskilta namn.
      Til bevis at stenarter uti smältningshetta kunna antaga crystallinisk form tjenar ock den observation, at en eldfast sandsten, som utgjort sidovägg uti et masugnsställe och af den starka hettan blifvit halfsmält, föll vid sönderslagningen uti réguliera långa, hvita dels fem- dels sexsidiga crystaller, af en tums diameter, liknande uti figuren nog mycket små basalt-pelare, undantagande at desse hade qvartsens hårdhet.
      Af lava kan ock pouzzolan-jorden upkomma, dels igenom den sönderbråkning, som  lavan lider under eruption i cratern, dels ock igenom vittring i öpen dag af de starka svafveldunster och af den syra, som upfyller luftkretsen omkring vulcanerne och angriper lavan, genomtränger densamma, förändrar dess svarta färg til rödbrun, eller rostfärg, och gör at denne slaggart ändteligen med tidens längd förvandlas til en jord, eller aska, som då äger pouzzolan-jordens bindande egenskap uti murbruk. Där än starkare svafvel-ångor gifvas, och på än längre tid, kan ändteligen lavan förvandlas til en hvit lera, som då förlorat sin mästa järnhalt. Se Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Recherches sur la Pouzzolane s. 17. 
      Uti et annat på Fransyska utgifvit och år 1786 på Tyska öfversatt arbete, Mineralogie der Vulkane kalladt, har Herr FAUJAS upräknat och omständeligen beskrifvit i synnerhet 24 särskilta arter och förändringar af vulcaniska slagger, då äfven åtskillige sorter af basalter, såsom genom samma förfärliga underjordiska eldar tilkomne, härtil räknas. Ibland de märkvärdigaste är den täta och nog hårda porphyrlika lavan, som finnes på Lipariska öarne uti Toscaniska hafvet, och flerestädes, dels mörkgrå, dels helt svart, med både hvita och rosenröda fläckar instänkt. Små håligheter däruti pläga dock uptäcka, at den på smältnings-vägen tilkommit, och hvaruppå den kan skiljas ifrån den rätta porphyren, som naturen på annan väg danat. Därnäst förtjenar anmärkas en granitartad lava af svart botten, schatterad med puncter, fläckar, strimmor och ådror af gulgrå färg, med bladiga, hvita, glänsande fältspats-korn. Denne tager en förträffeligt skön politur och är bruten på spetsen af berget Mezin uti Vivarias, på 900 famnars högd öfver Medelhafvets horizont, som gifver svårighet at förklara, huru en vulcan kunnat tilskapa et så högt berg.
      Vidare beskrifvas här några och 20 sorter lava af olika färgor och med inblandning af främmande ämnen, såsom fältspat, granit, skörl. m.m.
      Här omtalas ock verkelige crystalliniske chrysolither, ifrån små korns storlek, til några skålpunds vigt, liggande uti lava och basalt-arter, ehuru de ingalunda kunna räkna sitt ursprung ifrån den vulcaniska elden, men finnas vid ganska många här upräknade vulcaner. Vidare träffas uti lavan mjölkhvita qvartsstycken, sandstenskörtlar; trippel, brynstens- kalk- och mergelarter; zeolither, hyacinther, saphirer, tillika med järnmalmer uti octaëdriska korn, hvilka senare i synnerhet hafva visat sig vid Expailly uti Velai, och blifva merendels, vid starka regnväder, lösrifne utur uplöst eller vittrad lava, samt nedförde uti små bäckar, hvarutur de genom vaskning kunna uphämtas, ehuru til liten mängd. En fin vulcanisk aska af svart färg, som mäst består af järnmalm och drages starkt af magneten, ligger til myckenhet omkring Ætna.
      Blodstenar, med vanlig klotformig yta, förmodeligen med tiden danade af brände och vittrade kieser, med eller utan järnochra, hafva även blifvit fundne i lavan vid Velai: likaledes förekomma Ætiter af calcedon, stundom med inneslutit vatten, Enhydri kallade, tillika med flera irreguliera calcedoner, kiselstenar och jaspisarter af åtskilliga färgor, uti en slammig lava, på samma ort.
      Om många flera arter af lava, och däruti befintelige främmande ämnen, samt om alla öfriga mineral-rikets alster, som kunnat träffas både vid utslocknade och ännu tidtals brinnande vulcaner, ses utförligare uti ofvannämde Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Mineralogie der Vulkane.

Lavezzo, Se Tälgsten.

Lazursten finnes hos äldre scribenter uptagen under åtskilliga namn, såsomLapis Cyanus, Stellatus, Mesuë radiatus, eller radians, Myreps, eller Saphirus PLINII, och är rätteligen icke annat än en kiselartad kalk- och zeolithblandad sten, af en skön högblå dels mycket mörk, dels ljusare färg. Uti hårdheten öfvergår den något en fin och tät marmor, men kan dock med en skarp fil rifvas: är merendels genomdragen med hvita fläckar och ränder, dels af zeolith, dels af en fin kalk med glimmer, sällan af qvarts; ofta instänkt med gula gnistror af svafvelkies, som likna guld, hvaraf många lättrogne blifvit bedragne. En mörkblå, ifrån Buchareiska Calmuckiet, har uti elden förhållit sig som en zeolith och hållit 4 lod silfver på centnern. Med vitriol- saltpetter- och saltsyra fräser den och löses något: förlorar därvid sin färg, tingerar ej solutionerne ljusgula samt går med dem til en Gelatina. Hvarken med salmiak-spiritus, eller genom smältning, kan något spår til koppar däruti uptäckas. Calcinerad löses mera af förenämde syror, samt tingerar då salt- och saltpettersyrorne med gul färg. Med blodlut fälles den utur dessa solutioner, i synnerhet utur den som är gjord medm saltpettersyra, til en skön berlinerblå. Med salmiak sublimerad gifver den gula flores matris, och behåller ändå sin blå färg. Med glasfitta smält har den gifvit et guld citronfärgadt glas. Se CRONSTEDTS Mineralogie § 109 och MARGRAFS Chemische Schriften, 1. D. s. 130 o.f.
      At äkta lazursten ej har sin sköna blå färg af någon annan metall än järn, har äfven Herr D'ARCET bestyrkt uti dess 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent p. 78; hvaraf finnes at dess blå färg väl länge bibehålles uti en medelmåttig glödgning, men uti strängaste hetta, i porcellains-ugn, smälter denne sten til et gulgrönt glas, som, under flera prof, med magneten, och med uplösning uti aqua regis samt fällning med blodlut til berlinerblå, bevisar dess järnhalt. Dess beståndsdelar äro kisel, järnlera och litet kalk, hvaraf kommer at han för blåsröret och uti skedvatten förhåller sig som en zeolith, samt är ofta med flussspat inblandad. Huru Ultramarin däraf beredes, se samma ord. 
      Åtskillige lärdas stridiga meningar om detta ämne, som ej grunda sig på rön, tyckes vara onödigt at anföra.
      Den skönaste orientaliske lapis lazuli kommer ifrån Natolien och mindre Asien, samt ifrån ön Cypern öfver Venedig. Den Ungerske, eller Occidentaliske, är af sämre art. Lazursten skall ock finnas til stor mängd uti China, som Pere DU HALDE intygar. Alla chemiska försök visa at den äkta lazursten aldrig innehåller koppar, men tilfälligtvis silfver och sällan guld, hvaremot den med gula kiesgnistror är merendels alltid instänkt.

Lebererz, Lefvermalm, betyder rätteligen antingen en brun silfvermalm, eller silfverhaltig sammangyttrad järnochra, hvaruti tilfälligtvis kan finnas någon vittrad fahlerz, eller rothgülden, ofta med någon smitta af antimonium, samt får då heta Silberlebererz; eller ock tillägges detta namn en lefverbrun kopparlazur, då den måste utmärkas med namn af Kupferlebererz, eller Braunkupfererz, som stundom kan vara rik och hålla ifrån 20 til 50 procent koppar. Se Kopparmalm 2:o, e). Den bruna färgen kommer dock hos dessa arter af järn. Under namn af Kupferlebererz kommer äfven en brun, eller rödbrun Kupferglas, sådan som stundom finnes vid Sandbacke grufvan i Norberg; stundom med gediegen koppar, dock sällsynt.

Ledarm (Leitarm) kallas en stång i et konstschacht, som ej går lodrätt ned, utan leder stånggången til någon sida. Se Brott och Stånggång.

Ledra, Se Lädra.

Lefverslag heter den lefverbruna kies, som håller mera järn, men mindre svafvel, än vanlig gul svafvelkies. Se Kies. Vid Stora Kopparberget är den funnen kopparhaltig, men sällan annorstädes. Se CRONSTEDTS Mineralogie§. 153.

Lefversten, Hepaticus Lapis, kallas en kalkstensart af svart, gulaktig, brun, eller rödbrun färg, som gifver lukt af hepar sulphuris, eller af brändt krut, antingen då tvenne stycken däraf rifvas emot hvarannan, eller då den i elden uphettas. Tyckes således icke vara annat än en med svafvelsyra af naturen förenad orsten. Gifves groffjällig, hvitgul, uti stollen vid Kungsbergs silfvergrufva, eller svart, fingnistrig, uti körtlar, uti alunskiffern vid Andrarum. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 24. Denne senare, eller Andrarums lefversten, på analytiska vägen undersökt, har funnits innehålla på en centner: Kiseljord 33, Tungjord, utan luftsyra, eller caustik, 29, Lera ungefär 5 och caustik Kalk 3 til 7 delar, samt resten vatten, jemte vitriolsyra. Räknas således ibland de arter, som innehålla tungjord. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis s. 65. I anseende til den hepatiska lukten är all anledning at förmoda at det den, tillika med vitriolsyran, innehåller någon bergfettma, jemte flyktigt alkali, hvilka delar äro alunskiffern följaktige. I anseende til dess ringa del af kalk, utan luftsyra, och såsom mättad med vitriolsyra, gäser den icke med skedvatten, eller andra syror.
      En annan mera kalkblandad, fingnistrig art af brun färg, som finnes uti lager, eller uti körtlar, under kalkbädden vid Kinnekulle, kallas äfven därLefversten, hvilken uti elden uphettad sönderspringer med starka smällar uti skalformige skärfvor, och undvikes därföre noga vid kalkbränning; men har för öfrigt ej de egenskaper, som lefversten tilkomma.
      Den rödbruna körtelartade kalksten, som likväl gäser med syror, och egenteligen Gårsten kallas, får äfven hos allmogen namn af Lefversten, fast med mindre skäl. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1747 s. 25 och 55; 1767, s. 24 och 1768 s. 332.

Lejdebråde, Se Planhärd.

Lemnisk jord (Lemnische Erde) är en mycket fin, len, glänsande och liffärgad art af lithomarga, med en ganska liten järnhalt. Den har sitt namn af ön Lemnos i Archipelagen, som nu kallas Stalimene, hvarest den upgräfves och sedan hitföres, såsom en medicinsk drogue, hvilken likväl numera icke nyttjas. Det har då varit vanligt at märka den med Turkiska Kejserliga Sigillet, eller med några Turkiska och Arabiska Characterer, hvaraf den fått namn af Terra Sigillata. 
      Den rätta Terra Lemnia är gemenligen blekröd, något gulaktig, eller liffärgad, och skall på apotheken igenkännas af någon liten sprakning, som märkes, då den, med vatten fuktad, hålles vid örat. Den kännes fet och hal samt får en glansk yta, då den skäres. Uti munnen fäster sig något emot läpparne: kan rifvas emot nagelen: är utan smak, men luktar af lera: svartnar med tiden något uti brottet: kännes emellan tänderne som en tvål, utan märkelig sandblandning: fräser ej med syror: med vatten lådrar sig intet, vid gnidning emot handen: uti glaskäril, småningom uphettad til glödgning, gifver i början en aromatisk behagelig lukt, med vattenaktig vätska, som på reactions-papper, med Lacmus färgadt, gifver liten rodnad med tecken til svag syra. Förlorar efter glödgning 17 procent uti tyngden: smälter för blåsrör til en svart skummig slagg: löses ofullkomligt af borax och sal microcosmicus, men lättare, med gäsning, af sodasalt.
      Uti en sådan rå och ostämplad terra lemnia, ifrån Apotheket, hafva beståndsdelarne på en centner funnits vara:
      Kiseljord                               47
      Kalk                                       5,4
      Magnesia alba                       6,2
      Lera                                     19
      Järnkalk                                 5,4
      Vatten och flygtigt ämne      17
                                                 100
      Se Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS Afhandling De analysi Lithomargæ, utgifven i Uppsala 1782, s. 13.

Lepastrum kallas af Hr. HILL, uti dess General Natural History, en art stjärnformig tungspat.

Leptamnos, Se Mo.

Lera, Argilla. I allmänhet  förstås med leror alla de jordarter, som  lättare, eller trögare upmjukna med vatten, låda vid händerne och äga därvid någon sammanhänganden seghet, at kunna på krukmakare-skifva, eller uti form, bringas til hvarjehanda skapnader: hårdna något efter torkning i luften och krympa därvid, eller svinna, som det af arbetare kallas, samt blifva uti glödgningshetta stenhårda. Alla desse kunna innehålla åtskilliga främmande ämnen, såsom Sand af åtskilliga slag, Kalk, Vitriolsyra, Järn, fettma af växt- eller mineralrike m.m. Denne allmänna leran, som också kan utgöra en del af åkerbruks-jord, kallas egenteligen på tyska Thon, Than, Schluf, eller Liederde. Den segare af dessa gemena leror, som kan nyttjas af krukmakare, eller til tegelslagning, får namn af Leim, eller Lehm, til skilnad ifrån Letten, hvarmed i synnerhet förstås de fina, feta och lena leror, som finnas vid bergverken, eller uti bergens öpna skölar och gångar.
      Lerarter kallas åter de, som  äga lerans egenskaper at vara lena och mjuka emot känsel och verktyg, samt i synnerhet genom mer eller mindre stark bränning uti eld blifva hårde och merendels eldfaste, men intet alla hafva den egenskapen at upblöttna uti vatten, eller vinna därmed någon seghet.
      Lerjord är det rena grundämnet uti leran, afskildt ifrån alla främmande inblandningar, som utgör basis, eller den förnemsta beståndsdelen uti ren alun, som intet har betydande smitta af järn. Den kan således säkrast erhållas af den renaste Romerska alun, om den uplöses uti distilleradt vatten och alkali volatile aëratum småningom, til full mättning, slås därtil. Lerjorden faller härvid ganska ren och hvit, samt räknas då för en af de fem enkla jordarter, som konsten icke förmått vidare fördela, och hvilken utgör en beståndsdel icke allenast uti leror, utan ock uti de flesta, om intet alla stenarter. Denne rena jordens specifiqua tyngd har funnits vara til vatten som 1,305 til 1,000. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 79.
      Ibland de leror, som med vatten upblötte vinna någon seghet, at kunna såsom degformige arbetas til hvarjehanda ämnen, kan i synnerhet märkas:
      1:o. Eldfast lera, som uti strängaste hetta, vid en timmas blåsning uti smedshärd, ibland uptände träkol, för en stark pust, icke bringas til smältning, eller til slagg, ehuru den kan få en glasartig yta. Den blifver ock däruti hvit eller grå samt så hård, at den ger eld emot stål. Sådane äro:
      a) Hvit porcellains-lera, som finnes uti Japan och China samt på många orter uti Tyskland, England, Frankrike och flerestädes: den Chinesiske är ganska hvit, kännes sträf och mindre seg: den Sachsiske, ifrån Schneeberg, är äfven mycket hvit, men talkartad: kännes hal och lös, på lika sätt som den Casselska,  hvilken tillika är mindre seg. Den Engelska leran ifrån Cornwall, som nyttjas til det så kallade Flintpotts porcellain, är något gulaktig och fet. Den Meissniska porcellains-leran, som brukas vid Kongl. Porcellains-fabriquen, är i synnerhet ganska eldfast och hvit. Af samma lynne är ock den, som gräfves vid Bunzlau uti Schlesien. Alla desse hafva med de eldfasta den egenskapen gemensam at de intet, eller ganska litet, gäsa med syror. Med vitriolsyra kan dock under kokning den renaste lerjorden utdragas, hvaraf alun sedan genom crystallisation upkommer. Se vidare Porcellains-lera.
      b) Hessisk Digellera, som i synnerhet finnes vid Gross-Almerode, 2 mil ifrån Cassel. Denne, som ibland många där i orten varande leror är den mäst eldfasta, finnes uti et lager af 2 til 6 qvarters och stundom några alnars mägtighet, uti medelhögden af et högt och vidsträckt jordberg, under flera hvarf af åkerjord, skifferjord, alunskiffer och gemen obrukelig lera, af 3 til 5 alnars djup. Under digelleran möter åter en mägtig bädd af alunskiffer, som ej blifvit genomgången. Digelleran är af ljusgrå färg, mycket fet, fin och ren, utan at någon betydande sandblandning kännes däruti, då den tuggas, och måste därföre med mycket qvartsig sand försättas, innan diglar däraf kunna göras. Den måste ock först väl renas ifrån inblandade kieskorn, som Hiecken kallas. Se detta ord, samt ordet Diglar. Utom digelleran gifves ock på samma ort många arter af sämre krukmakare- och tegelleror, som intet äro så eldfaste; och utomdess åtskillige sorter af hvit, gul och röd bolus.
      c) Piplera kallas den som kommer hit til riket ifrån Holland, uti stora klimpar, och säljes efter vigt. Gräfves antingen omkring Almerode vid Cassel, eller vid Cöln och Mastricht, hvarifrån den til myckenhet föres til Holland, och har hos de lärda fått namn af Leucargilla, i anseende til sin hvita färg. Är ganska hvit, fet samt tillika af naturen mera seg, och upblötes ej af vatten så lätt som porcellains-lera. Brukas vid pipbruken til tobakspipor, då den först genom slaming renas ifrån främmande ämnen, men försättes ej, som någre mena, med krita. Nyttjas med blandning af bränd lera til glasbruks-pottor och, oblandad, af krukmakare, til botten under deras glasurer. - Den är väl eldfast, dock uti mindre grad än den äkta porcellains-leran. Uti mycket sträng smälthetta börjar den mjukna och svälla, samt tjenar således intet til äkta porcellain.
      d) Fransk lera, som i synnerhet gräfves uti lerbrunnarne vid Rouen samt hitföres uti skepslaster, til mångfaldiga behof för bränståls-ugnar, glasbruk, messingsbruk, sockerbruk och chemiska laboratorier. Är af åtskilliga färgor, såsom: Svart, mycket fet och len, sprakar något vid hastigt påkommande hetta, men bränner sig helt hvit vid stark glödgning och är ganska eldfast. -Grå, merendels af lika godhet. - Blåaktig, med rostfläckar: är mera mager och något mindre eldfast. - Hvit, sträf och mycket sandblandad, med gula rostränder. Är litet kalkblandad och mindre eldhärdig, samt får då egenteligen namn af Sockerbruks-lera, eller Däckslera. Se detta ord. Utom dess finnas uti Frankriket eldfasta leror af åtskilliga färgor och arter, på många orter, som upräknas uti Herr MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Argille. Om lerbrunnarne vid Paris se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745, s. 287.
      e) Engelsk lera kan vara af många förändringar, hvaribland den hvita pipleran ifrån Cumberland och den mycket eldfasta grå leran ifrån Sturbridge, uti Worchestershire, äro mäst bekanta, men komma sällan, eller aldrig, hit til riket. Denne senare, eller Sturbridger lera, är af mörkgrå färg: kännes torr och sträf af en myckenhet fint inblandad och ganska ren qvartsig sand, jemte fina, hvita skimmer-particlar, utan minsta inblandning af kalk. Finnes där uti en stenkols-grufva, stundom til et 6 qvarters mägtigt lager, och, ehuru stenkols-brytningen därstädes föga lönar sig, arbetas dock grufvan mäst at vinna denna lera, för dess sällsynta egenskap at hvarken spricka eller smälta uti den aldrastarkaste hetta. Häraf tilverkas vid grufvan det ryktbara eldfasta teglet (White Bricks), som, efter åtskillig betingad form, sändes til London och flerestädes, för gjutståls-ugnar, glasbruk, m.m.
      Hvitlera hafva väl några mineraloger tagit för et namn på eldfasta leror; men af den  hvita färgen kan intet ensamt dömmas om dess eldfasta art, emedan sådane kunna bestå af föga lerjord med mycket fin sand af hvit fältspat, jemte kalkblandning, som gör dem nog lättsmälte, så at de med rätta böra föras under gemena leror.
      f) Den härförut nämnde rena lerjorden, som erhålles genom fällning utur alun, kan i synnerhet räknas för eldfast. Med den aldrasträngaste hetta, som kunnat åstadkommas för blåsrör med tilhjelp af aër purus, eller eldsluft, har en liten skärfva däraf allenast uti tunna kanter visat tecken til någon smältning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 129.
      Rena, eldfasta och feta leror, såsom den Franska, hafva den arten at krympa och rämna uti hettan, hvarföre de ej kunna nyttjas til eldfasta käril, eller ugnar, utan tilsats antingen af 2 eller 3dubbelt så mycket bränd lera af samma slag, eller af lika mycket ren, hvit, pulveriserad qvarts, som i synnerhet funnits bidraga til styrka emot eldens verkan. Kalk med ren lera smälter väl icke heller, men kommer qvarts därtil, så blifver massan smältelig uti medelmåttig hetta. Fältspaten och dess sand åstadkommer äfven benägenhet til smältning.
      Waldenburgiska leran i Schwaben, som gräfves uti et 2 a 3 alnars mägtigt hvarf, på 20 alnars djup, är märkvärdig för dess sega art och finhet, at utan tilsats kunna arbetas och brännas til de bekanta, täta och flinthårda vattenkrusen, som med feltzervatten öfveralt kringföras. Sådane krus tåla dock ingen hetta, utan springa därvid med smällar i mångfaldiga skärfvor. 
      Här i riket äro någre tilgångar träffade af eldfast lera. Den mäst bekanta är funnen på 8 a 9 famnars djup, under andra stenkols-flötsen, vid Boserup i Skåne. Den är nyss uptagen, mycket hård, och fordrar at ligga 1 a 2 år i öpna luften, öfver vintrarne, innan den kan slammas. Den är af gråbrun färg, bränner sig flinthård och går ej til slagg uti stark eld, men tunna diglar däraf mjukna. Kostnaden til grufvans arbetande och lerans hämtande ifrån så stort djup, där starkaste tillopp är af vatten, lägga hinder i vägen för at erhålla något tilräckeligt däraf. På lika sätt är ock beskaffadt med den hvita eldfasta leran, som finnes uti Wästerdalarne, vid Transtrands Capell, i Hemfjället, eller uti den så kallade Koarskals fjelldalen. Vid gjorde försök har den befunnits biståndig uti proberskärflar, men en ringa tilgång och et oländigt läge gör at den föga kan komma til någon nytta. - Större lager af eldfasta lerarter äro på 3 til 6 alnars djup upfundne åren 1786 och 87, i Skåne och Färingtofta med flera socknar, vid foten af Söderås, och i Bånlöfs socken, ½ mil ifrån Helsingborg, hvaraf äkta porcellain, diglar, kokkäril m.m. kunna förfärdigas, samt däckslera fås til sockerbruken; och hvarom framdeles då desse brott komma i full drift, en omständelig beskrifning torde utkomma.
      2:o. Gemena Leror kallas de, som väl äga den seghet at de kunna arbetas på krukmakare-skifva, men tåla ej smältnings-hetta, utan at flyta til slagg, som merendels härrörer af lerjordens inblandning med kalk och sand, af åtskillig art. Sådane leror äro de allmännaste och få särskilta namn dels efter deras olika färgor, dels ock efter de arbeten, hvartil de nyttjas, såsom:
      a) Blå lera, i anledning af dess blå färg.
      b) Grå lera, Sjölera, Murlera och Tegellera, är egenteligen den, som brukas antingen til tegel, eller til krukmakare-arbete. För tegelslageri äro sådane leror ej otjenlige, som innehålla en liten del kalk, eller äro mergelartade, harigenom de uti bränning komma i någon smältnings-grad och blifva däraf så mycket mera biståndige uti luft och väta, allenast sanden är qvartsig och ej ensamt af fältspat, som bidrager til upsvällning uti bränningen. Se Vattuklinkert.
      Ibland gemena tegelleror gifvas icke allenast uti Holland, utan ock här i riket, någre af ljusgrå färg, som gemenligen gräfvas vid sjöar, och hvilka uti bränningen erhålla en svafvelgul färg, samt gifva efter smältning uti stark hetta en dylik gul slagg. Teglet af sådan lera har här i riket i synnerhet visat sig fullkomligt biståndigt emot fuktighet och öpna luftens åtgärd, hvaraf det allmänna röda teglet blifvit förstördt. Den gula färgen kan icke tilkomma genom någon viss grad af hetta uti bränningen; ty uti en och samma tegelsten, hvilken kommit at göras både af den lera som gulnar i bränningen, och den som däruti rådnar, finnes en del gul och en del röd, uti ådror, alt efter som desse leror varit oaktsamt blandade. Det är ock anmärkt at, där det röda teglet blifvit af luften angripit, där har det gula haft bestånd. Det allmännaste gemena leret blifver uti bränning rödt och uti smälthetta, såsom slagg, dels svart, dels brunt, och dels rödt som lack, men aldrig gult. Den svafvelgula Holländska klinkerten, som fordom här i riket blifvit nyttjad til källare-hvalf och skorstenar m.m., finnes på mer än 100:de år icke hafva lidigt någon förstöring af luftens åtgärd, då vårt allmänna tegel ej uthärdat hälften så länge. Se vidare ordet Tegel.
      c) Rödlera, Mergellera, kallas här i riket en rödlätt lera, som gemenligen ligger hvarftals, eller skifrig, under den gemena grå leran. De fleste sorter häraf gäsa med syror och äro en art af mergel. Finnes på många orter här i riket, men i synnerhet utmed Upsala, hvilken lera uti medelmåttig bränning blir ljusgul och nyttjas vid faïance-fabriquen i Stockholm. Andre arter af våra skifrige rödleror gäsa intet med syror, och äro i synnerhet märkvärdige däruti, at de uti vatten med möda upblötas, och äro således tjenlige at därmed göra vattudammar täta m.m. Den bränner sig blekröd uti glödhetta och smälter i stark eld til svart slagg.
      d) Hvitlera, eller Molera, kallas en mycket mager lera, som består mäst af en fin hvit mo med så litet segt lerämne, at den väl kan slås i form, men ej drejas til käril på krukmakare-skifva. Finnes stundom tämmeligen eldfast; men i mycket stark hetta mjuknar den och sväller upp. Tjenar emedlertid väl til redningsler uti smältugnar, för koppar- och blysmältningar, samt til murbruk för masugnspipor och ställen.
      En mycket fin hvitlera skall finnas vid Bergqvara gods i Småland, samt uti Leichela socken i Österbotten. Den kännes fin som puder, och smiddar ifrån sig som krita: gäser intet med mineralsyror, men med stark vitriolsyra har, under kokning, något kunnat uplösas, som efter abstraction gifvit alun til mer än vanlig mängd, hvarföre den i synnerhet recommenderas som tilsats uti alunsjudning, för den öfverflödiga syrans mättning och aluns förökning.
      Uti glödgningshetta behåller den sin hvita färg och hårdnar något litet, men uti smälthetta blir flinthård med ljusgrå färg.
      I anseende til dess egenskap at icke allenast gifva en betydande tilväxt uti alunsjudning, utan ock at bidraga til järnochrans fällande, har den blifvit kalladArgilla siticulosa, och, i anseende til dess öfrige beståndsdelar af Mo, ellerLeptamnos, har anledning upkommit at uptaga den under namn af Argilla Lactea, Leptamnosa, Farinacea, Tenera, Maculans. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 125, 128.
      Denna hvita moleran finnes dessutom på många orter uti Småland, Calmare Län och flerestädes. Liknar mycket den hvita så kallade Björkleran, som likväl skiljer sig ifrån den förra däruti, at den senare är järnhaltig, blifver blekröd uti bränning och smälter snart til svart slagg. Se Björklera.
      e) Skifferlera kallas den, som ligger uti tunna hvarf och bryter, eller delar sig, uti tunnare och tjockare skifvor. Den kan gifvas af åtskilliga färgor och olika finhet, rödlätt, liffärgad, grå, brun, svart, m.m., med eller utan sandblandning.
      f) Tärningeler, som uti torkning faller qvadrigt och är ej annat än Blålera. Se detta ord.
      g) Mergellera. Se Mergel och den härförut nämde rödleran.
      Björklera, Gåslera, eller Bergvesa, förklaras under deras särskilta namn, äfven som flera af några til leror räknade jordarter, såsom Trippel, Umbra, Valklera, Rottenstone, Terre verde, Bolus och Lithomarga, hvilka få namn af lösa Leror, såsom ej ägande något gluten, eller sammanhang, efter torkning.
      h) Järnleror förklaras under samma namn.
      Om gemena lerors beståndsdelar m.m. har Herr BAUMÉ, såsom svar på Parisiska Vetenskaps Academiens prisfråga i detta ämne, utgifvit en omständelig afhandling, hvarmed i synnerhet vil bevisas at allmänna leror icke bestå af annat än kiseljord och vitriolsyra, som egenteligen skall åstadkomma segheten. Denne afhandling är sedermera år 1771 af Herr BergsRådet PÖRNER på tyska utgifven med vidlöftiga noter, hvaraf god kunskap kan inhämtas om dessa lerors egenskaper, i synnerhet i afseende på jordbruket.
      Huru lera kan upkomma af lava, eller slaggbrände glasiga massor, som af smälte lerarter tilkommit, allenast genom tidens längd och genom svafvelsyra, eller sura svafveldunster, har Herr FERBER anmärkt uti den utslocknade vulcan vid Zolfatara, hvarest väggarne uti crateren, eller öpningen, som i början ej bestått af annat än aska och lava, nu mera äro hvarftals förvandlade til en ordentelig lera, hvilken genom syran återfått dess uti bränningen förlorade klibbiga och sammanhängande, eller bindande art; och som af denna regenererade leran alun härstädes kokas, så anföres detta såsom et bevis uppå Herr BEAUMÉS rön, at alun kan produceras af vitriolsyra med kiseljord. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 190 o.f. En betydande skilnad måste dock göras emellan en verkelig Kisel och en til glasig slagg förbränd lera, som väl kann genom svafvelsyra lösas och återfå sin lerart samt därmed producera alun, men däraf synes intet följa at en ren kisel skall på samma sätt frambringa alun, så framt det ej vil medgifvas, at kiseljorden och lerjorden äro enahanda, eller at den förra kann förvandlas til den senare, hvilken mening är af Herr Prof. STORR försvarad (Se ordet Alunjord), men då sedermera Herr WESTRUMB af renast kiseljord, handterad uti järndigel, ej kunnat utbringa någon alunjord, gifves säkrare anledning at anse dem såsom egne och ifrån hvarannan åtskilde jordarter. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 2:dra stycket, s. 156.
      3:o. Lerarter äro här förut nämde, såsom liknande leror endast däruti, at de hårdna efter bränning uti eld, men kunna för öfrigit äga både jord- eller stenarters egenskaper, allenast deras förnemsta grundämne består antingen af eldfast, eller gemen lera. Sådane äro: Brianzoner-krita, Lithomarga, Engelsk valklera, Specksten, Serpentin, Bolus, Lemnisk jord, Skiffer, Trippel, Järnlera, Talk, Basalt, Trapp, som alla finnas förklarade under deras särskilta namn.
      Uti Parisiska Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1762 finnes en mycket utförlig afhandling om leror af Herr MACQUER, som på åtskilligt sätt undersökt öfver 800 särskilta sorter af denna märkvärdige jordart. Uti Herr BEAUMÉS Chemie kunna ock många uplysande rön om leror inhämtas.
      Om lera i allmänhet och i synnerhet om beståndsdelarne uti en fin lera, af pärlgrå färg, som finnes uti en flöts, under kalksten, vid Urach uti Würtemberg, har äfven Herr Professor GMELIN gifvit en ganska utförlig afhandling, som kan tjena til mönster vid dylika rön. Denne lera brytes musselformig: kännes mycket fet och seg: låder vid tungan och upblötes lätt uti vatten, samt går därmed, til en del, genom filtrer-papper. Af 72 härpå anstälde noggranna rön göres den slutsats, at denne lera består af alunjord, med kisel blandad, och innehåller nog bränbart ämne, jemte en liten smitta af järn, men är fri ifrån kalk och vitriolsyra. Hålles för öfrigit tjenlig at kunna nyttjas som valklera samt til faïance. Se härom CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 1 Band, sid. 188-226.
      Lerans egenskap at krympa, eller svinna, först under torkning i luften och sedan uti eld, ända til dess den blifver förvandlad til glas eller slagg, eller får flintans hårdhet, åstadkommer uti arbeten af detta ämne många olägenheter, som måste afböjas med tilsatser antingen af en förut i starkaste hetta bränd lera (Se Bränjord), eller med eldhärdiga stenarter, såsom kisel- eller qvartssand (Se Diglar och Bränstålsugn). Krympningen är ock aldrastarkast hos de så kallade feta leror, som af naturen icke hafva någon inblandad sand, mo eller skimmer. Krympnings-mån är ock uti lika förhållande med hettans tiltagande, så at en parallelipiped, eller en cylinder, af fet oblandad lera, som har en fots längd, kan ifrån dess råa tilstånd krympa, eller minskas, ända til en tum eller därutöfver, uti längden, vid stark hetta, och mindre uti svagare. Denne egenskap kan gifva anledning at nyttja sådane små stänger af eldfast lera såsom pyrometer, til den starkaste eldgradens utrönande, sedan förut blifvit försökt, efter en accurat mätning, huru mycket samma lera uti olika grader af hetta krymper, eller minskas uti längden. En sådan hettans mätning vore vid många tilfällen ganska nyttig: vid stålbränning, til exempel, kunde härmed utrönas den grad af hetta, hvaruti stålet vore fullbrändt. Jämnför Pyrometer och Svinna.
      Lerors och lerarters nytta uti œconomie, architecture, chemie, metallurgie, samt  hvarjehanda konster och handtverk, är mera bekant än at den behöfver, och mera vidsträckt, än at den kan på detta rummet upräknas. Eld- och smältverkens kunna intet vara den förutan. I synnerhet blifver den eldfasta oumgängelig, där strängaste hetta fordras. Lerans egenskap at ej genomträngas af vatten är förnemsta grunden, uti naturens verkstad, til alla källor och vattu-behåldningar, som gifvit anledning at med samma ämne göra täta dammar o.s.v. Den del, som lera vanligen innehåller af vitriolsyra och järn, utgör dess förmåga at af laboranter kunna nyttjas vid skedvattens bränning, eller saltpettersyrans utdrifvande. Af järnhalten härrörer icke allenast de flesta lerors mångfaldiga färgor af gult, rödt, brunt, blått och grönt, utan ock de olika färgor, som de däraf gjorde käril m.m. efter bränningen erhålla. Den svarta färgen härrörer dock mäst af något flyktigt bränbart ämne hos de rå, och af brunsten hos de brände lerorne. Hvita leror blifva äfven svarta, om de brännas uti slutne käril med tilsats af sågspån, eller något annat bränbart ämne.
      Flere anmärkningar härom, i korthet sammandragne, kunna ses uti sidsta paragraphen af Herr CRONSTEDTS afdelning om jordarter, uti dess Mineralogie, samt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1740, 1742, 1753, 1754, 1770 och 1771, utom hvad som härförut af dessa Handlingar och flera böcker åberopas. I detta ämne böra äfven jämnföras orden Bränstålsugnar, Tegel, Valklera, Porcellaine, Faïance.

Lerblåsning kallas den första blåsning, som sker i en ny masugn. Den göres vanligen icke mer än 4 til 5 veckor, endast at väl torka en ny pipa och nedsmälta det öfverflödiga leret, som efter murningen sitter uti fogorne; och som föga förmon af en sådan blåsning vinnes för ägaren, så undslipper han icke allenast at för tre kalldygn, utan ock at för de första 10 blåsnings-dygnen betala något tionde-järn, om masugnen är bygd med mulltimmer; men är den ny af sten murad, erhållas 50 dygn frie ifrån tionde, jemte de vanlige trenne kalldygn. Se Kongl. Förnyade Masmästare Ordningen af den 26 Junii 1766, §. 4.

Lerbårr kallas vid canongjuterier den första grofva bårren, hvarmed det brända leret uti kulloppet efter kärnstången utbårras.
      Lerbårr vid bergsprängning är en  gemen nafvare, hvarmed leret i förladdningen med påslagit vatten utbårras, i fall skottet ej afbrunnit.

Lerskiffer kallas en förstenad skifrig lera. Se vidare ordet Skiffer.

Lertorf, Se Torf.

Letterverk, Se Lätterverk.

Leucachates, Se Agat.

Leucargilla, Se Lera, 1:o c).

Lichtloch kallas de små sänkningar, eller schachter, som slås ned til stollar, at skaffa väderväxling ifrån dagen. De få äfven namn af Stollschachter.

Ligatur kallas den uti mynt tilsatte mängd af sämre metall. Se Lojering.

Ligering, Se Lojering.

Ligg-Bij kallas vid pumpverk uti grufvor en sådan byggnad, där satsen, eller pumpsättningen, med sina upstående bjelkar, eller Ståndbijn, är fotad på starka skullar och stämplar, i berget inhuggne, til skilnad ifrån Häng-Bij, där pumpverket, eller satsen, är häftadt vid grofva Hängspiror, som hafva sitt fäste allenast uppe i dagen. Se Bij.

Liggande (Liegendes), eller Liggande vägg, heter det berget, som är under en stupande, eller sväfvande gång, och hängande vägg det berget, som ligger däröfver. Uti samma bemärkelse tagas också orden liggande och hängande Salband, eller Aflossning; men uti flötser får det undra berget namn af Solaoch det öfre af Tak.

Liggmila, eller Läggmila, kallas vid kolning et uti vissa bergslager här i riket ännu brukeligit sätt, at på en aflång fyrkantig plats, eller kolbotten, lägga en 8 til 10 alnars lång, grof och oklufven ved, eller stockar, uti en nästan trekantig hop, som har en mera brant och en mera sluttande långsida, så at altsammans kan på vanligt sätt med ris och moblandadt stybbe betäckas, och veden därmedelst, genom antändning på den sluttande långsidan, efter konstens reglor, förvandlas til kol, hvarom vidare kan ses uti WALLNERS tryckte Afhandling om kolare-konsten.
      Denne kolnings-method är ofelbart den äldsta och simplaste, samt obekant på utrikes orter, men kan vara tjenlig til arbetets besparande med mycken afhuggning, där lång, grof och tät skog gifves. Med fullkomlig säkerhet är dock intet bevist, om de mästa kol af veden härigenom erhållas, hvilket igenom vedens vigt, såsom den säkraste måttstocken, borde utrönas. De härvid anstälde rön ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 203.
      Läggmilor brukas dock nu mera på få ställen i riket, och det mäst uti Öster och Wäster bergslagerne, eller där grofva skogar och mindre folkhjelp gifves. Häremot är så mycket mera arbetadt med resmilors förbättring. Se Resmilor. I detta ämne bör äfven jämnföras ordet Kolning.
      Den olägenheten vid läggmilor kan svårligen undvikas, at icke däruti mera samt större och grofvare brandar gifvas af ändarne, som med stybbe ej kunna så väl betäckas och erhålla så jämn hetta, ehuru stängsel emot stybbet därvid göres. 
      Små nödfalls läggmilor, som mäst göras af öfverblifna stora brandar, kallas ock Fantar, eller Gyltor.

Liggsäcka är vid pumpverk uti grufvor en ifrån den perpendiculera pumpen snedt liggande pipstock, som suger vattnet utur en på sidan liggande vattudunt.

Likna (Gleichen), eller Gleika til Stört, kallas vid plåt- och blecksmide, när mästersven emottager de urvälda och hopvikne plåt- eller störtämnen, och dem vidare utbreder eller smider på bredden allena, som vanligen sker på 4 hettor, eller värmningar, til så kallade Liknings-plåtar, eller Stört. Den som förrättar likningen heter vid bleck-fabriquerne Gleicher, eller liknare, och den drängen, som första gången liknar ämnet til bleck, hvilka skola förtennas, kallas hos Tyskarne Sehmheisgleicher; men den som sedan emottager störtblecket til vidare bredning, får namn af Forderheisgleicher. Se Blecksmide.

Limsten kallas i våra järnbergslager den kalksten, som vid tackjärns-blåsningen sättes tillika  med malmen på masugnen; dels at därigenom befordra torra och hårdsmälte järnmalmers lättare smältning; dels ock at därmed utspäda och förtunna tjocka och sega slagger, at de af malmen utbrackte järnkorn så mycket lättare må sjunka, och under den glasiga slaggen samlas, samt befrias ifrån förbränning af eldens omedelbara åtkomst.
      De malmer, som ensamt medföra qvartsarter, kunna väl icke med kalk allena hjelpas til lättare smältning, så vida kalk och qvarts svårligen bringas til glas; men då andre malmer tilkomma, som tillika innehålla lerartade stenslag, såsom Skörlberg, Hornberg, Skimmer, Trapp, Granatberg, hvit Fältspat m.fl., hvilka äfven pläga vara järnmalmers vanlige följeslagare, då kan äfven en trögflytande flintart med kalkens tilkomst bringas at gifva qvick slagg. Mycket ankommer på den kalkstens godhet, som brukas til limsten. Hvit, småfjällig och ej mycket hård ren kalksten väljes hälst. Den gryniga spatkornige har funnits mera trög. - Den limsten, som svartnar på ytan uti luften, eller uti elden, och är fri ifrån främmande inblandningar, samt gäser litet, eller intet med skedvatten, men faller sönder, efter bränning, til svart kalk i luften, är den tjenligaste och mäst verkande at, såsom fluss, uti måttelig tilsats, befordra tröga malmer til qvick smältning, med lättflytande slagg; ehuru denne limstens-arten tillika medförer någon hårdhet uti tackjärnet, såsom merendels något brunstensartad. - All slags flolägrig kalksten, brun, grå eller hvit, med musselkalk och deras aftryck, är den mästa limsten. Vid många tilfällen, där järnmalmerne innehålla antingen kalk intimt inblandad, såsom Dannemora malmerne, eller där några andra lättflytande arter, såsom grönt skörlberg, äro följaktige, där blifver tilsats af limsten onödig. Emedan den intet gifver någon tilväxt uti producten, men fordrar ändå en god del af kolens verkan til sin smältning, så undvikes den ock, eller nyttjas så litet som möjeligt är. Huru stor beskickning af limsten erfordras, beror dels på malmens och dels på limstens beskaffenhet. Det minsta plägar vara 1/20:del och det mästa 1/5:del emot malmens mängd, efter mått; hvilken mängd måste af en förståndig masmästare, vid förefallande omständigheter, genom försök utrönas. Då malmen ej medförer af naturen någon fluss, eller lättflytande bergart, eller då den är mycket rik och af färskande art, samt då slaggen finnes seg, trögflytande, mörk och benägen at låda vid spett och annan redskap, då fordras tilsats af limsten, til dess slaggen blifver blå, grön, ljusgrå, eller hvit, samt flytande. I början af blåsningen är tilsats af limsten gemenligen nödig. Om smältningen går qvickt med en skofvel limsten emot 16 til 18 skoflar malm, är det väl, men i annor händelse måste den ökas, och det stundom til 4 emot 20, hälst om järnet tillika bör vara qvickt til gjutning.
      Limsten bör hälst vara rå, eller ganska litet bränd, finbokad, och under upsättningen spridas jämnt öfver den förut upsatte malmen. En liten del inblandad skimmer, hornberg, eller grön och gul serpentin uti limsten, gagnar mer än skadar, men gråbergs-arter däruti äro mycket onyttige. Någre hafva förmodat at kalken skulle bidraga til svafvelsyrans absorberande, och således til hjelp för rödbräckte malmer; men om malmen uti rostning ej är väl skild ifrån alt svafvelos, gör limsten mer skada än gagn, i det kalken förenar sig med svaflet til en hepar calcis, som då förslaggar järnet, eller gifver svart slagg.

Lina, eller Gruflina, (Seil, eller Bergseil) är det starka och tjocka tåg, hvarmedelst vid grufvor all upfordring i tunnor sker. De äro antingen järnlinor, bestående af länkar, eller gjorde af läder, eller hampa. De sidstnämde brukas dock hälst, i anseende til deras större säkerhet, i synnerhet på ansenligare djup, men vid smärre grufvor och där fahrter, eller stegar, kunna nyttjas för arbetarne, äro järnlinor nog tilförlåtelige, allenast de göras af utvaldt segt järn. Vid Tyska bergverken brukas de så kallade doppjärnet, som tilverkas genom anlaufsmide och funnits vara aldrasegast til gruflinor. Där djupet går öfver 20 famnar äro de osäkre, emedan de då blifva snart benägne at brista af egen tyngd.

      Utaf Herr REAUMURS och DU HAMMELS försök, som bevisa at styrkan af et tåg på långt när ej är lika med summan af de trådars styrka, utaf hvilka det är sammansatt, måste väl nödvändigt följa at, ju mera trådarne uti et rep äro parallele med hvarannan, eller ju mindre de blifvit ihopvridne, ju större styrka bör repet äga; men häraf kan likväl vid bergverken ingen tillämpning göras, emedan garntågorne uti en lina ej äro så beskaffade, at de alla tåla lika sträckning, hvarföre uti en ovriden, eller lösslagen lina, vid första påkänningen de garn brista, som minst låta tänja, eller sträcka sig. Detta händer ej uti en lagom vriden lina, och om någon tåga skulle brista, göra den likväl tjenst i den öfriga delen af linan, såsom fästad genom vridningen. Utomdess kan ej förekommas at en lösslagen lina trasslar sig.

      Hamplinor böra i allmänhet hvarken vara för hårdt, eller för löst slagne. I förra händelsen brytas garnen för mycket, och i den senare, som är farligast, brista garnen genom olika förmåga at uthärda samma sträckning. I Sala hafva linorne beståt af 3 Cordlar, eller tåtor, med 76 til 120 garn i hvardera, då de i omkrets utgjordt 9 eller 9 ½ tum. Deras vigt är emellan 6 ½ och 7 skeppund.
      Läderlinor hafva i forna dagar varit nyttjade vid Stora Kopparbergs grufva, och måste ännu brukas uti de djupaste schachten, där hamplinor ej så länge stå emot svafvelsyran och vitrioliskt vatten, at de kunna med säkerhet nyttjas. Til en af de längsta linor skall fordras remmar af vid pass 200 oxhudar, hvarigenom upfordrings-kostnaden af malmen blifver mycket betydande. Denne dryga omkostnad har Herr Commerce-Rådet POLHEM sökt at linda genom en så kallad Hakmachin (Se detta ord), som drefs med stånggång, utan lina; men vid den af Herr RUDÉN upfundne hakmachin brukas linor tillika, då linkorgen allena omdrifves med hakar och stånggång.

Lingor (Kalliol) är vid messings tilverkning en liten järnspade, hvarmed den uti gjutkrukan flytande messingen ränsas och afskummas uti muldan-gropen. SeMessing.

Linhake (Klobenglied) kallas en på begge ändar bögd hake, i form af et S, hvarmed afsprungne järnlinor ihopfästas.

Linkorg är en cylinder, sammansatt af verticala träslåar, eller spolar, spikade öfver 2 eller 3 horizontela på vindkorgen fästade korgskifvor. Omkring denna korg lindar sig linan, under vindstockens omlopp, vid tunnornes, eller baljornes, ned- och uppgång i grufvan. Se vidare Spelkorg.

Lioner- eller

Lioneser-guld (Leonische Arbeit) kallas en med zink utvärtes, eller til en viss tjocklek tingerad koppar, som härigenom erhåller den högsta guldlika färg, samt behåller tillika en fullkomlig mjukhet och seghet, så at den kann dragas til aldrafinaste tråd, som, efter plättning under valsar til så kallade Laner, är tjenlig til oäkta galloners förfärdigande och äfven til flitterguld. Tilredningen af detta lioner-guld sker på det sättet, at den aldrafinaste koppar utsökes, som är aldeles befriad ifrån främmande inblandningar, såsom järn, bly och svafvelsyra, med hvilka ämnen den merendels, åtminstone med någondera, plägar vara smittad. Sådan mjuk, ren och seg rosett-koppar, af hög färg, formeras til smala, runda tenar, som tingeras allenast med rök af zink på det sättet, at en rik och ren calcinerad gallmeja blandas med hälften så mycket kolstybbe (efter vigten räknadt) och inlägges uti en cylindrisk, horizontelt liggande järnretort, til hälften fyld. Uti det tomma rummet däröfver, litet ifrån den inlagde blandningen, insättes et halster af grof järntråd, hvaruppå de runda koppartenarne läggas, sedan retorten är inlagd uti en tjenlig vindtugn. Därpå börjas med eldning under och ändteligen omkring retorten, til dess den småningom kommer til glödgning och zinken börjar uti rök öfverstiga, samt kan fångas med en inuti lerbeslagen alembique, som luteras vid öpningen på retorten och med sin snabel går ned uti et käril med vatten. När zinken, i det mästa, på sådant sätt är utdrifven, kan retorten öpnas och kopparstenarne uttagas och försökas, om icke de redan äro, med en höggul yta, af zinken tilräckeligen djupt tingerade, och äga den smidighet at de kunna dragas til tråd. Om de äro af för mycken zink imprægnerade och således sköre, kunna de smältas med tilsats af mera koppar, för at erhålla behörig smidighet och guldfärg. Genom öfning och upmärksamhet kan denne omväg likväl undvikas. Den öfvergångne zinken, eller zinkblomman, kann åter, med kolstybbe blandad, tjena til en dylik operation.

Lioneser-stål är en art af gjutstål, som af gulddragare förskrifves ifrån Lion och nyttjas til dragskifvor för den aldrafinaste förgylda silfvertråden, som sedan plättas under valsverk och nyttjas til äkta galloner.

Liquor Silicum är en intim uplösning af flinta, kisel, eller qvarts, som vinnes genom smältning med så mycket eldfast alkali, at denne sammansmälte massa, som liknar glas, pulveriserad, drager fuktighet til sig utur luften och blifver flytande, eller ock är fullkomligen uplöslig uti vatten, utom en liten del jord, som gemenligen upkommer af det alkaliska saltet ensamt. Denne liquor beredes på det sättet, at en del fint pulveriserad kisel rifves väl tilsammans med tre eller fyra delar väl torkadt alkali fixum, såsom raffinerad pottaska, eller ock sal tartari. Denne blandning hålles väl varm och upsättes skedtals uti en på elden stående och upglödgad digel, så rymlig at den härvid i början upkommande gäsning ej stiger öfver bräddarne. När massan står lugn, ökas hettan, til dess den blifver flytande och kan utgjutas på en varm häll, som med något fett blifvit smord. Det sålunda erhållne glaset pulveriseras och ställes på et flatt käril, i fuktig luft, at deliquescera och blifva til en liquor, som är helt klar, liknande en olja. Med tilslagit vatten går uplösningen fortare, och kiseln blifver då fullkomligen uplöst til en vätska, samt äger alla egenskaper med vanligt alkali, och kan därutur fällas, til finaste pulver, med hvilken syra som hälst.
      Om til liquor silicum slås någon mineralisk syra til större mängd, än alkali til full mättning behöfver, blifver kiseln af öfverflödande syra åter uplöst, som är et nog märkvärdigt phœnomén, hvilket Herr Professor POTT uti dessLithogeognosie först anmärkt. Se MACQUERS Dictionnaire de Chymie, artic.Liqueur des Cailloux. - Kiseljorden afskiljes ock med tiden, om nämde liquor står uti öpet eller illa tilslutit glas, så at luftsyran tilkommer, eller ock om den med alt för mycket vatten utspädes. At af kiseljordens fällning med vitriolsyra någon alun skulle kunna frambringas, har funnits mycket falskt, så framt icke någon lerjord, af digelen, eller eljest tilfälligtvis, tilkommit. Se BERGMANSOpusc. Chem. Vol. II, s. 26, 34.
      Denne liquor tjenar vid åtskilliga tilfällen uti konster och handtverk, såsom vid målning på emaille, eller glasur, i det emaille-glaset, eller glasuren, jemte därtil hörande metalliska kalker, kan därmed upblandas til en lagom tunnhet, at kunna målas med pensel. Färgorne sjunka intet då, som uti vatten, och ingen annan dyrbar olja behöfves härtil, som af emailleurer brukas. - Om järn eller stål bestrykes med liquor silicum helt tjockt, och med detta öfverdrag upglödgas uti koleld, samt sedan afsläckes uti vatten, får det en ganska blank, hvit och ren yta. På lika sätt, om det, som skall sätthärdas, förut göres härmed vått och sedan inlägges uti härdpulvret, blifver det, efter behörig långsam upglödgning, och efter härdning uti vatten, mycket hvitt och blankt på ytan, är mindre benägit at rosta, och förlorar intet heller något uti glödspån. - Om liquor silicum drypes uti en järnets uplösning i skedvatten, faller qvartsen straxt uti pipiga rusor til botten, medtagande järnet och får däraf en gul färg. På lika sätt händer med hvar och en metallisk uplösning uti syra, som tilslås, i det metallen faller, uti en intim förening med kiseln, antingen uti pulver, eller uti et sammangyttradt skråf, som sedan med något lättflytande smältglas, eller smalta, behörigen blandadt, gifver de skönaste färgor uti emaille, efter hvar och en metalls art. Til exempel: med en guldsolution i aqua regis erhålles en fällning för purpurröd färg: med uplöst järn för rödgul: med magnesium för gredlin: med koppar för grön eller cinnoberröd: med silfver, antimonium eller vismut, för gul färg, o.s.v. - En lika innerlig och nära förening med kiseljorden kunna ock metalliska kalker ingå, om en del sådan kalk, til exempel järnrost, blandas med 2 delar kisel- eller qvartsmjöl samt 4 eller 5 delar hvit pottaska, och smältes uti digel, som är nog rymlig för den därvid upkommande gäsning, til et glas, hvilket då är tingeradt med den färg, som metall-kalken medförer. Huru järnrosten på detta sätt förhållit sig, samt med tiden hårdnat til en glaslik massa, m.m., se Järnets Historia §. 249, 4:o. Tillämpningen häraf för emailler-konsten lärer intet blifva svår för kännare i detta ämne, och förtjente at vidare uparbetas.
      Kalk- och lerarter, uti syror uplöste, kunna ock på denna vägen komma uti närmaste förening med kiseljorden, hvilket kan gifva anledning til åtskilliga naturliga stenarters eftergörande, eller härmande med konst. Liquor silicum, til exempel, fäld med en uplösning af magnesia alba, uti någon syra, skulle på detta sättet kunna producera en art Sjöskum, o.s.v.

Liquor vini probatorius, eller Atramentum Sympatheticum, kallas en uplösning af auripigment, eller Operment, med tilhjelp af osläckt kalk, uti vatten; tjenande i synnerhet at därmed uptäcka, om bly finnes uplöst uti någon syrlig vätska, såsom då syran uti vin förtages med däruti uplöst blyglete, eller silfverglitt. Denne liquor tilredes på det sättet, at 2 lod operment sammanrifvas med 4 lod nybränd och osläckt kalk til et fint pulver, som  lägges uti en rymlig glaskålf, hvartil slås 12 unce rent, hälst regnvatten. Kålfven täppes med kork, och ställes et eller annat dygn uti lindrig digestions-varma, samt skakas som oftast. Sedan grumlet satt sig, afhälles det klara uti en flaska, som ganska väl hålles täpt. Om då uti et spetsglas hvitt vin, som misstänkes at med blyglete vara befriadt ifrån syra, drypas 30 a 40 droppar af denna liquor, och om det förmärkes at vinet däraf grumlas med en svartbrun färg, som visar sig desto mörkare, ju större blyhalt däruti befinnes, så kan med säkerhet slutas at något bly är däruti uplöst, hvilket för hälsan är högst skadeligt.
      Ångan af denna liquor är så genomträngande, at, om på et papper skrifves med uplöst blyglete uti ättika, eller med den bekanta silfvergletts ättikan, och samma skrift lägges, til exempel, vid den ena perman uti en bok, och et annat papper, med liquor probatorius öfverstrukit, lägges uti samma bok, med många blad däremellan, svartnar den med silfvergletts-ättikan gjorde och eljest osynlige skriften, efter en eller annan timma. I anseende til denna egenskap har samma liquor äfven fått namn af Atramentum Sympatheticum. Se detta ord. At bly-uplösningen svartnar, kommer egenteligen af den ifrån opermentet lösblifne stinkande svafvelångan. Således erhålles dylik liquor, om en nyss gjord hepar sulphuris uplöses uti vatten, hvaraf blyhaltigt vin äfven svartnar, eller grumlas. - Om öfver en sådan uplösning, af en nygjord svafvellefver uti vatten, lägges et papper, hvarpå något är skrifvit med silfvergletts-ättika, blifver skriften icke allenast brun, utan antager också en hvit metallisk glans, som efter papperets torkning äfven sitter qvar. At befordra svafvelleverns utdunstning, kan litet saltsyra samt mera frisk svafvellefver efterhand tilsättas. En klar blyspat, lagd öfver denna ångan, får äfven en sådan metallisk färg och glans. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje Band, s. 26.

Lis kallas qvicksilfret vid amalgamations-qvarnarne, då det blifver fördeldt uti så fina korn, at det liknar en kalk, och intet mera är löpande.

Lithantrax, Se Stenkol.

Lithargyrium, Se Glete.

Lithocolla, eller kitt för stenar, se ordet Kitt.

Lithomarga, Stenmärg (Steinmark), kallas en mycket fin lerartad jord, hvilken kännes fet och hal som tvål: kan ej rätt upblötas med vatten, utan förhåler sig däruti som et fett, eller som en ost, och har ej fullkomligen lerans natur at med vatten blifva seg, eller kunna arbetas uti någon form, samt gäser ej med syror: träffas antingen som lera uti jorden, eller uti sköliga bergsrefvor.
      Den hvita, som ej är af någon metallisk halt, smälter lätt til et ofärgadt skummigt glas, som intager större volume, än det rå stycket. De järnhaltige gifva en skummig, svart, brun, eller röd slagg.
      Lithomarga finnes af åtskilliga förändringar, såsom:
      a) Ljusgul, eller gulbrun. Se ordet Lemnisk jord.
      b) Gråaf gröfre delar, såsom den Svenske ifrån Osmundsberget i Dalarne, hvilken i Kongl. Vet. Acad. Handl. 1739 finnes beskrifven, och hvarutaf en centner, eller 100 delar, enligt chemisk analysis, innehåller:
      Kiseljord                                          60 delar
      Kalk mättad med luftsyra                  5,7 -
      Magnesia med luftsyra mättad          0,5 -
      Lera                                                 11,1 -
      Järnkalk                                             4,7 -
      Flyktig vätska                                  18,0 -
                                                              100 -

      Se Hr. HJERTAS, under Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS Præsidio, utgifne Acad. Afhandl. De analysi Lithomargæ.
      c) Rödlätt, eller liffärgad, mera fast och hård. Träffas nog ömnigt vid Segerfors gamla Silfvergrufvor, uti Christiersberget och nya Kopparbergs Socken: smälter i stark hetta til en svart skummig slagg: är ganska len och fin: kan skäras uti hvad form som behagas, men ej arbetas som lera. Räknas til en art bolus.
      d) Hvit eller något gulaktig. Arbetas til piphufvuden och är allmänt känd under namn af Sjöskum. Se detta ord.
      e) Grågrön, af mörkare och ljusare färg, samt blå, röd, svartgrå ochmångfärgad, eller brokig. Träffas i synnerhet så väl uti sand- som kalkstensbrott, uti vissa skölar, eller nästen, och bör då egenteligen få namn afLithomarga. Den förefaller ömnigast uti Tyskland, vid Rochlitz och Pirnaiske stenbrotten, samt vid dylika brott uti Schlesien, Pfalz, Hessen, Schweiz och flerestädes. Härtil räknas ock den berömde Edkardsbergiske jorden, som finnes uti vissa njurar ibland svafvelkiesen, af hvit färg uti grufvan, men blifver i luften blå som en schmalz. Denne art gifves ock vid Opeln. Dess färg kommer af järn, som däruti ingår til 25 procent. Se VOGELS Practisches Min. Syst. s. 38. Sådane bergleror, som hos tyska bergsmän få namn af Letten, finnas eljest ömnigt uti tenn- och järngrufvorne vid Johanngeorgenstadt, af ljusblå, rödgrå, gul och grön färg, jemte en speckstensartad stenmärg, som är mera eldfast. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 272. En blå stenmärg af 45 procents järnhalt, jemte zink, är träffad uti Stollgrufvan vid Wäster Silfberget. Flere arter af järnhaltig Lithomarga nämnas under ordetJärnlera.
      De redan nämde arter af Lithomarga gäsa väl sällan med syror, om icke tilfälligtvis af någon inblandad kalkjord; men en del, som innehålla någon betydande mängd af magnesia alba, såsom Sjöskum, löses dock, utan fräsning, genom kokning, uti concentrerad vitriolsyra, ehuru den icke af vanligt skedvatten märkeligen angripes. Se ordet Sjöskum. Af en olika mängd uti beståndsdelarne kunna dock många förändringar härutinnan upkomma.
      En mörkfärgad något grönaktig Lithomarga, med ljusgula ådror genomdragen, som brytes uti Hampshire i England, har til sina beståndsdelar blifvit undersökt och funnits sammansatt af lika ämnen med den förut nämde ifrån Osmundsberget, allenast med den förändring i proportion, at uti en centner däraf ingår:
      Kiselpulver                              51,0 delar.
      Kalk med luftsyra mättad          3,3 -
      Magnesia med luftsyra             0,7 -
      Lera                                        25,0 -
      Järnkalk                                    3,7 -
      Flyktigt liquidum                      15,5 -
                                                   100    -
      Se nämde afhandling: De analysi Lithomarge.
      Herr Berghauptman TREBRA på Harz har funnit en hvit Lithomarga, i fom af en glimmeraktig skorpa, på gemen gråsten, hvilken haft den besynnerliga egenskapen at gifva et phosphoriskt sken uti mörkret, då den blifvit rifven med en gåspenna, eller med en stålstift. Denne stenmärg, som efter handen kännes mycket fet och len, har, efter kokning och uplösning med vitriolsyra, gifvit alun och innehåller således en riktig lerjord. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 5:te stycket, s. 388.
      Om den egenskap stenmärg bör äga, för at nyttjas til Valklera, ses under samma namn.
      Någre räkna äfven härtil så kalladt Månemjölk och Bergmjöl, men som deras grundämne är kalk, eller gips, så höra de til någondera af desse begge ämnen, men ej til förenämde arter, uti hvilken lera och kisel utgöra förnemsta beståndsdelarne.

Lithophyta kallas corallväxter, som fås uti hafvet i form af små träd, och hos VON LINNÉ heta Alcyonium Arboreum. Se Corall. Sådane hafva ock blifvit fiskade vid Norska stränder, och kallas där Grundved, eller Hafsgran. I synnerhet har et mycket vackert sådant corallträd funnits uti hafvet vid Forsens Probsteri, hvarpå uti alla stjernlika uphöjningar de små djuren med 8 fötter, som hafva sin boning uti denna hafsväxt, tydeligen kunnat skönjas. Se Stockholms Post-tidningar, 1766, N:o 19.
      Stundom förefaller sådan corallväxt nätformig, då den får namn afLithophyton reticulatum.

Lithotomi, Lithomorphi, Lapides Heteromorphi, kallas de stenar, hvilka hafva någon sådan skapnad, som voro de med konst formerade til likhet med något annat ting. Se Figurater. Desse kunna vara antingen af Kalk- Ler- Sand- ellerKiselarter.

Lithoxylon kallas egenteligen stenvandladt träd, hvaraf stora stammar funnits förvandlade dels til sandsten, dels til hårda jaspis- eller hälleflint-arter. Uti Kongl. Vet. Acad. Samlingar finnas vackra prof af stenvandlade träd, som af Herr Envoyén EDVARD CARLESON blifvit hämtade vid byen Belgrad, 2 mil ifrån Constantinopel, uti en backe af röd och hvitaktig mycket sandig lera, som tilförene varit beväxt med castanie- ask- och bokträd och var mycket rik på källor och vattu-ådror. I synnerhet har Herr Envoyén funnit et stycke Castanie-träd, af hvilket det stycket, som legat under jorden nedgrafvit, varit aldeles til en flintart förvandladt, men den delen, hvilken legat ofvan jord, har på somliga ställen varit så lös at däruti kunnat skäras med knif. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1748 s. 149.
      Sådane stenvandlade träd hafva funnits på ganska många orter i Tyskland, Ungern, Polen, Schweiz, Italien och England, af åtskilliga färgor, med tydeliga tecken til qvistar, ådror och safränder, så at äfven trädslagen däruti kunnat igenkännas.
      Uti Qverfurtiska stenbrottet har äfven castanie-träd på 3 famnars djup, ibland flera petrificater af hafskräk, funnits fullkomligen förstenadt, som anföres af Herr HENCKEL, jemte flera exempel, uti dess Flora Saturnizans s. 521. Härtil kan ock räknas den af Hr. HENCKEL nämde Staarstein. Osteocolla bör ock få rum däribland. Se detta ord.
      Trädrötter, som blifvit stenvandlade, få namn af Rizolithi. Se VOGELSPractisches Mineral System s. 242.
      Märkvärdigt är at sådane stenvandlingar ofta finnas tydelige af hvarjehanda arter löfträd, såsom castanie, alm, al, bok, hassel m.m., men aldrig af tall eller gran, och at jordmån, där de träffas, alltid består af järnhaltig sand, kalk, mergel och lerblandningar, samt tillika är fuktig.
      En oändelig mängd trädslag finnas ock til jordaktig form förvandlade samt med bränbara ämnen indränkte, då de ofta äro kies- eller alunhaltige, eller ock kunna medföra bernsten. Se Alunmalm, Bernsten och Stenkol.
      Under namn af Lithoxylon förstås ock hos några med mindre skäl de så kallade corallträd, som uptagas under ordet Lithophyta.

Lithurghie kallas den delen af Chemien, som afhandlar jord- och stenarters känning, och i sin utöfning visar huru åtskillige så väl nyttige som prydelige ämnen böra af dem beredas. Se ordet Chemie, men i synnerhet så väl jordarternes, som deras tilverkningars egne namn, såsom, til exempel, Kalk, Kalksten, Kalkbränning, Lera, Glas, Porcellain, Tegel, m.fl.

Ljus säges en smältugn gå, när den får för stark hetta, eller luften får för fritt tilträde emellan kolen, så at en ljus och hög flamma därifrån upstiger, hvilken gärna bortför finare gods och slig och därföre med påslagit vatten, eller med mera kol och godsbör innestängas och täppas.
      Ljus igenom säges om kopparen vid garningen, då han blifver så ren at han synes vid afdraget, ljusblå, eller lik halfsur mjölk. Ju mera kopparen blir drifven, ju mera synes han tunn och klar med samma färg, eller alt mera ljus igenom.

Lodkistor äro vid stora gjuterier det samma som hos metall-arbetareFormflaskor kallas, nemligen väl starkt sammanfogade bottenlösa lådor, merendels af träd och stundom af järn så gjorde, at de kunna skiljas uti tvenne halfvor, hvaruti med form- eller gjutsand afformas och gjutes hvarjehanda arbeten af tackjärn, såsom canonkulor, eller lod, hvaraf desse kistor fått sitt namn: äfven grytor, pannor, casseroller, och ändteligen alt hvad som kan formas. I England gjutas grofva canoner uti sådane sandformor, äfven valsar för valsverken, hvilket i många afseenden är vida bättre än gjutningen uti lerformor, som här i riket mäst brukas.

Loftersten är en hård sandsten, som uti skifferartade lager träffas i Jemtland och Locka Socken, och äger säkert bestånd emot eld och vatten, ehuru något kalk ingår i dess gluten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 282.

Lojering (Legirung), Alliage, eller Ligatur, uti allmänt förstånd, betyder tvenne, eller flere, metallers förening genom smältning til någon uti allmänna lefvernet, eller uti konster och handtverk brukelig blandning. Således säges, til exempel, at Koppar är lojerad eller ligerad med Zink til Messing, Tombak, Pinschback, Similor, Slaglod, eller med Tenn til Klockegods. Tenn lojeras med bly til 2, 3 eller 4stämpladt (Se Tenn), eller med insmält stål til den så kallade och nu mera antagne Stålförtenningen, och så vidare, men uti mindre vidsträckt begrepp förstås, vid myntverk, med alliage, eller Lojering, det samma som guld och silfvers sammansmältning, eller beskickning, med hvarandra, eller med koppar til mynt af bättre, eller sämre halt, efter Mynt-Ordningen och efter myntsorters olika valeur. Huru guldet lojeras til Ducat- Pistolet- och Kronguld, ses så väl under ordet Guld som under dessa blandningars egne namn.Riksdalers silfver bör vara 14 lod 1 grän fint, med 1 lod 17 grän koppar beskickadt på  marken, eller på 16 lod. Af lika halt är äfven 2/3:dels och 1/3:dels Riksdalrar; men 1/6:dels Riksdaler håller 11 lod 1 grän; 1/12:dels Riksdaler 8 lod 2 grän, och 1/24:dels Riksdaler allenast 6 lod 2 grän fint på marken. Guldsmeds- eller Verksilfver bör hålla 13 lod 4 ½ gr. fint; men som förenämde metallers lojering ej altid kan uti smältningen inträffa efter yttersta noggranhet, så tillåtes på alla sorter en viss underhalt, eller brist af et eller annat grän, under namn af Remedium, hvarmed mynt samt verkguld och silfver för gällande och giltigt anses. Således bestås uppå pistolet- och kronguld 2 gräns remedium, samt uppå verksilfver 2 ¼ gräns remedium på marken, utan ansvar, eller någon gravation. Utomdess tillåtes ock, men med vilkor af dubbla stämpelpenningars erläggande, at stämpla verkguld: ducat til 23 karat 3 grän: pistolet til 20 karat: kronoguld til 18 karat samt verksilfver til 13 lod; hvaremot alt verkguld eller silfver under dessa halter är olofligt och confiscabelt, utan eftergift. Se Kongl. Maj:ts Nådiga Controll-Stadga af d. 7 December 1752, samt Kongl. Commerce Collegii Circulaire-Bref af den 5 September 1758. Om svenska Riksdalerns finhet, äfvensom det smärre silfvermyntets storlek och halter, finnes stadgadt, på sätt som redan är nämdt, uti Kongl. Mynt-Ordningen af år 1664, samt uti Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse af den 9 Januarii 1770. Vid myntet tillåtes äfven et visst fel, eller Remedium, uti dess finhet, hvilken kan tålas så öfver som under, men hvarutom det ej får gå. Öfverskottet i den ena händelsen, eller bristen i den andra, kommer Kronan at vidkännas. Se Herr SCHEFFERS Tal om mynt för Kongl. Vet. Academien, 1753, s. 6.
      Om det brukelige silfvermyntets storlek, eller vigt, se Utmyntning.
      Uti mynt förstås under namn af Korn det fina, eller den ädlare metallen, hvarefter myntets värde egenteligen regleras; men Skrot kallas i synnerhet kopparen, hvarmed de ädla metallerne äro lojerade til deras rätta vigt och halt uti Skrot och Korn. - Om myntverk kan ses MEYERS Einleitung in die praktische Myntzwissenschaft, Soluthurn, 1776.

Lorificera, Se Lutera.

Lortled, eller Lorthilla, kallas vid råkoppar-smältningen en tjock, seg, järnig sörja, som sätter sig emellan godset och slaggen och kommer af verk, som är för hårdt vändrostadt. Dylik sörja, eller lortled, kan ock fås vid sulusmältningen. Om den förra se vidare Rostbruk.

Lossna (Ablösung, Spaltung, Steinscheidung) är uti berg och grufvor egenteligen icke annat än en liten rämna uti stenarten, hvarefter det ena stycket under brytningen skiljer sig ifrån det andra. Då sådane rämnor äro något stora och vidsträckta, få de namn af Klyfter, antingen tomma, eller fylda. Se ordet Klyft. Då lossnor förefalla uti flötser och visa sig uti tak, eller sola, strykande tvärt inpå flötsen, kallas de vid Tyska bergverken Schlechten och utmärka då at taket, eller solan, består af fasta bergarten; men så länge schlechten hafva lika strykning med sjelfva flötsen, äro de ännu innom gången. Vid flötsers bearbetande yppa sig och uti solan sådane öpna lossnor, hvarigenom vattnet kan afledas, som då få namn af Schlotten. Se CANCRINIBerg- und Salzwerkskunde, 4 Del, s. 16.

Losten, Se Belemnit.

Lottning kallas vid Stora Kopparbergs grufva fördelningssättet bergsmännen emellan af de malmer, som brytas uti Storgrufvan innom de för denna grufva utstakade 7 märkpuncter, och hvaraf Kongl. Maj:t och Kronan 8:de skeppundet uti inkomst tilkommer. De här utomkring belägne grufvor äro fri-grufvor, hvarifrån malmerne tilgodogöras för bergslagens gemensamma räkning uti sammanbruk.
      Til hvarje lottning framskaffas af arbetspartierne 39 tunnor malm ifrån de ömnigare malmrum, eller 26 ifrån de trångare, som på lottnings-backen fördelas uti 13 jämngoda hopar, hvilka få namn af en Lottning.
      Utdelningen, eller lottningen af dessa malmer, sker fyra dagar i veckan, då de fem första hoparne genom auction försäljas och medlen därföre inflyta i vissa cassor. Utaf dessa fem får den första namn af Grufvehjelps-hop, hvars köpare är förbunden at för samma pris inlösa de andra hoparne, om parlagarne så åstunda. Se Plägning. Därefter försäljas åter en Extra Grufvehjelps-hop, enCentonalhop och tvenne Afradshopar (Se dessa namn). Således komma allenast 8 hopar parlagarne til lottning och utbyte, efter det värde, som blifvit utrönt efter den första, eller grufvehjelps-hopens bortauctionerande.
      Sjelfva lottningen sker sedan sålunda at af 13 messings-penningar med numror, uti en pung, uttagas först 5 lottnings-numror, som beteckna de sålde hoparne, efter de fem motsvarande numror, hvilka på stickor äro uti hoparne utsatte, och hvaruppå köparnes namn sedan antecknas.
      På samma sätt uttagas af parlagarne de 8 öfverblefne hopar, och få de åtnöjas med den bättre, eller sämre malmhop, som dem på detta sätt genom lottning tilfallit.
      Då mindre malm upkommit, än som är tilräckeligit för en hel lottning, är vanligt at låta sälja den malmen för någon cassas behof, såsom antingen för afradscassan, eller ock kunna stundom hela lottningen för grufve-cassans räkning försäljas, när så omtränger, hvilket får namn af Bergslags-lottning. Se GRAVES Acad. Afhandling: Om malmens fördelning vid Stora Kopparberget, s. 12 och följ.

Luchssaphir, Se Luxsaphir.

Ludus Helmontii kallas efter de nyares trovärdigaste förklaring en art stengyckel, figurat, eller marleka, som tilkommit af en skifrig stenmärg, hvilken händelsevis fått någon besynnerlig skapnad, i det visse lösare hvarf blifvit af vatten utfrätte, då hårdare körtlar blifvit qvarstående och formerat hvarjehanda löjliga skapnader. I anseende til dess starka inblandning af kalkämne, löses den nästan helt och hållit af saltpettersyra, och för den gemena leran skull, som däruti ingår, smälter den i stark eld til svart slagg. Se WALLERII Lucubr. Acad. p. 150.
      Et sådant stengyckel finnes uptagit utur et kärr vid Strömsholms flussverk, bestående af en stor kalksten, med inblandade järngranater af äggs storlek, som stå uphöjde uti en besynnerlig ordning, under det at kalksten blifvit bortfrätt.
      Stundom förekommer ock ludus helmontii uti quadrige tärningar, tilkomne genom mergellerans torkning, och är en art mergelartad Tophus. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. I. s. 565.

Luftsyra. Aër Fixus, är en af vår allmänna lufts beståndsdelar, som, i anseende til dess betydande verkan uti mineral-riket, här torde förtjena et litet rum; åtminstone at vara känd til någon liten del af dess egenskap i detta afseende, utan at gå in uti någon undersökning, om denne syra är den samma, som de äldre Chemister förstått under namn af Acidum Universale, Catholicum, Vaguum, Hellemonts Gaz, eller hvad nyare Chemister kallaAcidum Pingue. Aër Fixus har den blifvit kallad för den orsak at den fäster sig uti kroppar, utgör deras gluten och visar ej sin luftlika, eller elastiqua kraft, förr än den är skild därifrån. Hr. Prof. och Ridd. BERGMAN har gifvit den et mera begripeligt svenskt namn af luftsyra, jemte et redigare begrepp om dess egenskaper, som utförligt kan läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 170 och följ., samt uti dess Opuscula Chemica, Vol. I. sid. 1 och följ. 
      Et fint luftämne som detta kan ej undersökas förrän det är förbundit med något vehiculum, hvartil vatten funnits skickeligast. Härmed förenad visar den alla de egenskaper, som en syra tilkommer, nemligen: at den giver en syrlig smak: förenar sig både med alkaliska salter och jordarter, samt utgör med dem vissa neutral- och medelsalter, hvilka äro mindre skarpa, eller mildare, än samma ämnen förut voro: uplöser äfven metaller samt färgar lacmus tinctur röd m.m.
      Denne syra erhålles lättas, och til största mängd, utur kalksten, krita och kalkartige jordarter, samt kan drifvas därutur med en skarpare mineralsyra, som sedan intager luftsyrans rum och gör med kalken en gips. Om luftsyran åter indrifves uti vatten, som förut uplöst någon kalk, faller den förut osynlige kalken i förening med luftsyran til botten, och utgör åter hvad den förut varit, nemligen en verkelig kalkjord; men om mera luftsyra tilkommer, än kalken til mättning behöfver, uplöses åter så stor portion däraf, som ungefär svarar emot 1/1500:del af vattnets vigt, hvilken solutoin sedan uti väl tiltäpt flaska flere år kan hålla sig klar.
      Genom denna syras förening med vatten har Herr Professoren eftergjordt de utländske mineralvatten, som med hälsans förmån blifvit nyttjade och än nyttjas. Huru denne syra uti mineralvatten kan vara närvarande och då upptäckes, nämnes i korthet vid ordet Mineralvatten, men omtalas utförligt uti Hr. BERGMANS i dessa ämnen utgifna afhandlingar, uti Opuscula Chem. Vol. I. samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775. Härvid kan äfven anmärkas, at denne syra i synnerhet löser järn och på sådant sätt utgör flere källors mineralhalt. Om en concentrerad luftsyras dödande kraft uti naturlig ånga, se ordetMephitis. Af dess ömniga utdunstande utur glödgande kol härrörer äfven detta osets qväfvande egenskap; och är äfven af åtskilliga försök bekant at luftsyran dödar de lefvande djur, som däruti innestänges. Ifrån luftsyran härleder sig för öfrigit den märkvärdiga egenskap af alkalier, kalker och flere kroppar, hvaruti hon finnes, med häftighet fräsa vid åtkomst af starkare syror och vid deras uplösning däruti. Se Alkali.

Lumachella är et Italienskt namn, som af andre nationer äfven blifvit vedertagit på en art af musselmarmor, sammangyttrad af mångfaldiga sorter snäckor, madreporter, coralloider, asterier, entroquiter, belemniter, orthoceratiter, turbiniter, ammons horn m.fl., hvilka, om hvarannan blandade, blifvit tilhopa fästade med et naturligt cement af kalkvatten, tillika med lera och järn-uplösning. Desse ämnen hafva då upfylt alla mellanrum, samt där blifvit stenhärdade och anskutne uti oredig crystallform, på hvilket sätt denne gyttring kommit at bestå dels af kalkspat, dels af en lefverbrun tilhårdnad järnlera, stundom med inblandad svafvelkies. Häruti hafva någre snäckskal ännu behållit sin perlamo skiftande glans, af hvilka en del likna den Kärndtska opaliserande marmorn (se Marmor). Någre formera hela och halfrunda fläckar, med skiftande färgor, liknande påfogelstenen, och kallas Ochio di Pavone. Andre få namn afCastraoani Orientali. På andra orter finnas de af särskilta förändringar. Våra svenska innehålla mäst orthoceratiter: de Flandriske astroiter och coralloider. De Tyska och Blankenburgiske öfverflöda af belemniter och ammons horn, alla uti en botten af olika färg, dock merendels brun, gulbrun eller grå, af så tät art at de taga skön politur, samt kunna brukas til åtskilliga ornamenter och flera behof, i synnerhet för bordskifvor. Sådane gyttringar af snäckor och hafskräk uti et löst och grofvare kalkämne, såsom uti kalkstensgrufvorne omkring Paris, m.m., komma ej at räknas under marmor. Se DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 575.
      Af dessa arter musselmarmor förtjena äfven nämnas de förändringar, som uti Rom anses för antiqua, eller orientaliske, och af Herr FERBER blifvit uptecknade, såsom:
      1:o. Gråbrun lumachella, med hvita genomskinliga agatlika ådror.
      2:o. Dylik med många rosenfärgade strimlor: är ganska vacker och rar.
      3:o. En dylik som den första, men med mindre genomskärning på snäckorne. Kallas Castracana och hålles nog dyr.
      4:o. Gulbrun Lumachella, med mycket små svarta musslor. Af denna marmorarten kommer mycket til Rom ifrån Sicilien och Calabria Abruzza. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 257.
      Vår Svenska Lumachella af ljusbrun färg, med många variationer af små snäckor, vid Wisby på Gottland, är ganska vacker, men skada at den af brist på afsättning ej kan arbetas.
      En art Lumachella finnes ock uti Skåne vid Balsberget, af hvit och gul färg: hvit och röd träffas vid Kärsåsen i Rättviks Socken och Dalarne, genomsatt med snäckor och coraller, dock alla sämre, än den som träffas vid Wisby. Uti Jemtland och Offerdals Socken, samt vid bergen uti Norige, gifvas de af åtskillige färgor. Jämnför ordet Marmor.

Luna Cornua, se Hornsilfver.

Lunaris Gemme, Se Månsten.

Lunsjärn (Blechflammen) kallas det ämnesjärn, som vid stångjärns-hammaren utsmides och afhugges til små stumpar, vid pass 3 qvarter långa, 3 ½ tum breda och 5/8:dels tum tjocka; hvaraf takplåtar sedan smidas, då glödgningen sker uti flamugn.

Lupp kallas egenteligen vid vallonsmide uti smältare-härden den klumpen, eller smältan af smidigt järn, som smeden, eller smältare-mästaren med dess dräng, genom arbete samlat af det ifrån tackjärns-gösen nedsmälte rå järnet, och som då är färdig at under stångjärns-hammare vidare sammanslås til etsmältstycke, hvilket sedan emottages vid räckare-härden och af där varande smeder til stång uträckes. Är således intet vidare än uti storleken skiljaktigt ifrån en Smälta vid tysksmidet, i det at af en lupp ej blifver mera än en, men af Tysksmedens smälta 6 a 7 stänger. Däremot går arbetet vid vallonsmidet så fort at innom 3 ½ timma, ungefär, gör vallonsmeden 6 a 7 sådane luppar, som hvardera väga omkring 2 ½ lispund bergsvigt.
      När 8 luppar vid räckare-härden af där varande smeder blifvit til stänger uträckte, har uti den härden samlats så mycket affall, at också däruti för hvar 8:de stång blifver en dylik smälta, til 2 ½ a 3 lispunds vigt, som Räckare-luppkallas och äfven til stång uträckes; men är gemenligen mera hård och stundom så stålblandad, at den kan yttjas til hammarstål. Den inblandas dock vanligen med det öfriga stångjärnet.
      2:o. Lupp, Låppa, Sula, eller Såla, kallas äfven vid tysksmide en järnfärska, eller klimp af sammanfärskadt half- eller helsmidigt järn, af hvilket flere under stångjärnets uträckning samlas uti härden. Smeder, som tänka vinna på öfverjärn, uptaga sådane låppor, eller Sulor, och välla dem vid någon järnstång at öka vigten; men som desse små färskor ej äro ännu väl verkade, utan borde med det öfriga färskjärnet först hafva undergått kokning och den andra smältningen, eller Smältans Görande, så är detta så kallade Sulusmide, Låppsmide, eller Sålsmide, aldeles förbudit.
      3:o. Luppa, eller Stållåppa, kallas också en liten färska, som stundom och i synnerhet af stålartadt tackjärn sammanlöper uti för blästern, likasom flytande uti slaggen, då kokningen börjar. På den mera röda än hvita färgen ser smeden om den är af hård art, då den med smedstången uttages och särskilt uträckes, samt kan stundom vara et tämmeligen godt stål, som då får namn afLuppstål (Kückenstahl) och kan tjena för allehanda grofva arbeten, såsom til hamrars stålläggning, yxstål och mera dylikt; men som det är tillika nog järntågigt och af ojämn art, så har det til utförsel blifvit förbudit och bör endast til husbehof nyttjas, samt plägar tjena til hammarsmeders drickspenningar.
      Luppstål är uti Frankrike bekant under namn af Acier de Mandragon.
      4:o. Lupp, eller Låppa, kallas äfven vid osmundssmide den lilla färska, som där erhålles af nedsmält småjärn. Se Osmundssmide.

Lupp- eller

Luppsmide, Se Luppsmältning.

Luppsmältning (Luppenfeuerarbeit) är väl, på lika sätt som osmunds- myrjärns- eller blästerverk, det äldsta smältningssätt, hvarigenom järnet bringas at utur malmen, uti första smältningen, coaguleras til en smidig färska, eller Lupp, hvaraf detta tilverknings-sätt först fått sitt namn uti Tyskland, där det ännu på några få orter skall af allmogen idkas, och hvarvid endast nyttjas lättfångne myr- och jordmalmer, där tilgång är på tilräckelig skog för kolning. De härtil bygde ugnar äro allenast 10 a 11 qvarter höga, uti rund form, samt ungefär 1 aln i diameter, med en på bottenhällen inslagen oval härd, af reningsstybbe, sammanmängtadt af sand, lera och fint kolstybbe. Härdens längd är vid pass 18 til 20 tum samt dess bredd 14 til 15 tum. På tvenne sidor äro öpningar, likasom vid masugnar, den ena för forman och bäljornes läge, och den andra för slaggens och luppens uttagande. Då smältning skall börjas, läggas upeldade kol uti härden, eller stället, sedan det förut är väl torkadt och varmt, ugnspipan fylles sedan med kalla kol, och så snart elden upkommit, påsättes en lämpelig mängd af malm, samt, när den sjunkit ½ aln, påfylles åter et fat kol och malm. När så  mycket blifvit nedsmält, at slaggen upstiger til forman, arbetas uti härden med spettet, på det små skingrade färskor må samlas til en klimp, eller lupp. Den svarta och järnhaltiga slaggen utsläppes. Luppen uthakas, sammanslås emot en flat sten och sönderhuges i två eller tre smärre stycken. Järnet är dock merendels otätt och måste på smedshärd omsmältas.
      Detta smältningssätt är i det närmaste lika med det, som nu mera här i riket är infördt, til järnets utbringande utur hammarsmedsslagg. SeSlaggsmältning. Det skiljer sig ifrån de i Dalorten brukade blästerverk därutinnan, at därvid brukas til smältning en torr furu-ved uti vidare ugnar. Jämnför ordet Myrjärnsverk.
      Det nu beskrifne luppsmide har här i riket, för 10 år sedan, blifvit försökt hos Herr Bruks-Patron KOCK på Dahlsland och verkstäldt af Herr Öfver-Masmästaren GARNEY. Därvid nyttjades, efter föregången rostning, dels myrmalm, dels blodsten, dels ock en mycket brunstenshaltig bergmalm, ifrån Klapperyds grufvor, hvaraf tackjärn på hammarsmedshärd svårligen kunnat bringas til färskning. Ugnen har ej varit större än at den kunna fyllas högst med 1 ½ tunna kol, och varje smältnnig har ej påstått mera än 3 timmar samt då gifvit en liten lupp, af ungefär et lispunds vigt, alt efter förenämde malm- eller slaggarters olika halt. Således hafva 8 lispund smidigt järn om dygnet erhållits, allenast med tilhjelp af trenne arbetare, och hvarvid ej åtgått mera än ungefär 10 tunnor kol. Märkvärdigt är at af den brunstenshaltiga malmen hafva alla lupper befunnits vara tämmeligen godt stål. Genom ugnens förändring til en så kallad Tve-källing (Se Myrjärnsverk) hafva 6 smältningar kunnat göras om dygnet, med 6 tunnor kol til hvarje blåsning, då af den brunstenshaltiga bergmalmen erhållits 33 a 40, af myrmalmen 30 a 35, och af hammarsmeds-slaggen 28 a 30 procent smidigt, rent eller stålblandadt järn, uti färskor. Mera härom se Järnets Historia, §§. 90 och 91.
      Således tyckes denne gamla smältnings-method böra blifva förmånlig at ännu nyttjas, där endast tilgång finnes på kolskog och myrmalm, hvaraf järnet eljest, på den vanliga samt mera kostsamma tackjärns- och hammarsmeds-vägen, gemenligen blifver kallbräckt och mindre tjenligt til manufactur, än de på redan nämde sätt utbrackte smidige luppar, eller färskor, hvaraf också i forntiden både svärd, stridsbågar, m.m., och sedermera ypperlige skjutgevär, måste blifvit tilverkade.

Lut, Lutbrunn, Rålut m.m. vid alunverken, Se Alunsjudning.

Luta, eller Malmluta (Kratze), kallas en i rät vinkel böjd skyffel med kort skaft, hvarmed malm och verk karas, eller drages på kimfatet, då det på smältugnen skall upsättas, eller vid andra tilfällen. Se Hytteredskap, 2:o d).
      En dylik luta, hel och hållen af järn, brukas vid calcineringar, eller rostningar, i hvälfde ugnar, at därmed omröra godset, och kallas på TyskaKrückel, eller Krail, då den liknar en kolharka med 5 starka järnpinnar, hvarmed den grofvare malmen skiljes ifrån den finare.
      Luta, Utluta, eller Lutgöra, är at med vatten utdraga, eller utlaka något slags salt utur aska, jord- eller stenarter. Huru lut göres af aska är allmänt bekant.
      Om lutgörande vid Alun- och vitriolverken, se Alunsjudning ochVitriolsjudning.

Lutera betyder rätteligen at med lutum tiltäppa skarfvor på de käril, som til distillationer brukas; eller ock at med någon eldhärdig materia bestå, eller öfverdraga de käril, eller ugnar, som skola uthärda någon stark hetta, hvilket dock egenteligen Lorificera kallas. Jämnför vidare ordet Kitt.

Lutsalt, Se Alkali, Pottaska och Såpsjudare-lut.

Lutt, Väderlutt, (Lutte, Lotte, Wetterlutte) kallas vid grufvor en fyrkantig trumma, som gemenligen göres af tätt sammanfogade bräder uti något hörn af et schacht, ifrån botten, eller ifrån något i grufvan varande qvaft arbetsrum, alt upp i dagen, för at därigenom befordra väderväxling, eller qvafd och osund luft utdrifvande, i det något drag därigenom vinnes, at luften uti den afplankade lutten kan vara något kallare än uti grufvans schacht. Sådant luftdrag ökas ock igenom de fläcktmachiner, eller ventilatorer, som vid luttens nedre öpning i grufvan inrättas och med handkraft omdrifvas, eller ock med eldning uti de vid luttens öfra öpning byde små torn. Med en art af pustar och sugverk kan äfven den skadeliga luften utdragas. Likaledes vinnes samma ändamål med de så kallade Vattenlutter, eller dragverk, som tillika genom stollar afföra vattnet; hvarom vidare kan jämnföras hvad under orden Dragverk och Grufvebyggnadanmärkes. At kunna få sådane lutter väl lufttäta, bestrykas alla sammanfogningar med något kitt, hvartil vanligen nyttjas allenast talg, med torr ler och tegelmjöl sammanbråkad. Se Kitt.

Lutterpanna är den panna, hvaruti salter luttras. Se Raffinerpanna.

Luttra (Läutern). Därmed förstås egenteligen sättet at ifrån åtskilliga slags neutral- och medelsalter afskilja främmande ämnen, som kunna vara andra saltslag, jordarter, metaller eller oskiljaktige inblandningar, hvilka medfölja salterne, då de uti första beredningen dragas utur deras rå ämnen. Härmed förstås således det samma som rena, eller Raffinera. Ordet Luttra brukas likväl, här i riket, mäst ensamt om saltpetter och pottaska, samt stundom om svafvel. Koksalts och aluns luttring kommer merendels under namn afRaffinering. I allmänhet sker salternes luttring genom det först utbrackte rå saltets uplösning uti vatten, kokning, silning, skumning med eller utan tilsatser af fällnings-medel, och ändteligen genom en eller flera nya crystallisationer, eller inkokningar, hvarom korteligen handlas under hvart och et salts egit namn, och kan närmare intagas af de därvid åberopade auctorer, som särskilt därom skrifvit. Koksaltet luttras, eller raffineras, genom uplösning och kokning samt aldrabäst genom tilsats af oxblod, eller ägghvita, som borttager en obehagelig fettma. Om det sedan, efter filtrering sam ytterligare inkokning, ställes til crystallisation, eller evaporeras til torrhet, blifver däraf et ganska rent och hvitt bordsalt. Se ordet Raffinera. - Alun raffineras genom den rå aluns, eller saffians, tvättning och inkokning. Se Alunsjudning och Saffian. -Saltpettrets luttring fordrar mycken granlagenhet och flera omvägar, som i korthet nämnas under ordet Saltpettersjudning. - Pottaska luttras genom träaskans utlakning, inkokning och calcination. Se Pottaska. - Svafvel luttras antingen endast genom det rå svaflets omsmältning uti särskilt panna, då jordaktiga delar sätta sig til botten; eller genom dess distillation uti tjenliga retorter; eller ock aldrabäst genom dess sublimation til flores. SeSvafveltilverkning, Svafvelblomma och Droppsvafvel.
      Flere salters luttring och raffinering til medicinskt eller annat granlaga behof, såsom för färgerier, m.m. hörer egenteligen til chemien.
      Luttra säges ock, fast något obehörigt, vid vaskverken, då den renaste malmstigen sköljes ifrån bergarten. Se ordet Afluttra.

Lutvigt kallas en viss indelning af vigter, sådan som vid åtskilliga slags salters sjudning vid stora verken blifvit antagen, til underrättelse för mästaren, eller ägaren, när luten först är kokningsvärd, och sedan när den är så mycket inkokad at den bör lossas, eller släppas utur pannan uti växtbingarne, at i form af salt anskjuta.
      Vid alunverken är af ålder antagit at härtil nyttja en liten flaska, med en trång och tvärt afslipad hals, som har en liten pip på ena sidan och kan innehålla 2 a 3 goda skedblad vatten. Emot tomma flaskan justeras först en särskilt vigt. Sedan fylles flaskan med rent vatten, och göres då en vigt, som är jämlik med vattnets tyngd. Denne vigt fördelas sedan  uti 64 delar, som kallasPence, eller Penningar. Fördelningen sker beqvämligast med fint körnadt bly, eller mycket ren sand, och tilgår sålunda at det körnade blyet, eller sanden, först afväges i 2 lika delar, och göres då en vigt, som är lika med den ena hälften, hvilken tecknas med 32, som betyder så många pence. Denne halfveras åter til 16, 8, 4, 2 och ½ pence, och göres en vigt för hvarje nummer, som då tecknas därpå och brukas ej längre än til ½ pence. Vid nyttjandet fylles flaskan jämnt med luten. Tara, eller tomma flaskans vigt, lägges däremot, tillika med vattnets vigt, på den andra skålen af en qvick och tjenlig våg, då med de smärre vigter utrönes, huru många pence luten väger mera än vattnet, och dömmes däraf om den är lossningsfärdig. Jämnför ordetAlunsjudning.
      För vigheten skul kan ock en motvigt göras, som innehåller både flaskans och vattnets tyngd tillika. Mera om denna lutvigt, och uträkningen härvid, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743 s. 239 och följ.
      På dylikt sätt kunna ock lutvigter inrättas för Koksalts- Vitriol- ochSaltpettersjuderier m.m.

Luxsaphir, Leucosaphirus, kallas en mycket ljusblå eller svagt tingerad saphir. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 44. Den skall tillika vara något mjölkfärgad, men äger i öfrigit lika hårdhet och tyngd med den högblå saphiren. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 238.
      Vid Tokay, uti Ungern, finnes stundom uti jorden, och uti vinbergen, stycken af svartblå glasig lava, som där Lux-Saphir kallas, och emedan Tokay intet tecken finnes til lemningar af vulcaner, så förmodas at desse arter blifvit genom öfversvämning nedsköljde ifrån Carpatiska bergen, hvarest ömnigt af en sådan lava finnes. Se Hr. VON BORNS Briefe an dem Hrn. FERBER s. 165.

Lyckta kallas vid järngjuterier en conisk trälla, bestående af tvenne runda bottnar med spjelar sammanhäftade. Den sitter på en trä-axel och tjenar at däröfver svarfva lermot för grytor och kettlar.

Lydius Lapis, Se Probersten.

Lyftarmar kallas vid hammarverk för stångjärnssmide, och flera dylika byggnader til plåtars och blecks tilverkning m.m., de fyra starka kuggar, eller utstående armar, som sitta genom hjulstocken och under hjulets omlopp taga under hammarskaftet, samt på detta sätt uplyfta hammaren med mycket hastigt, så at han af tryckaren får et motslag, och därmed, så väl som med sin egen tyngd, gör verkan på järnet. Den kan således med 4 armar, vid hjulets omlopp, göra omkring 80 slag uti hvarje minut, under full gång.
      Sådane lyftarmar hafva vanligen varit gjorde af goda björkar, som gå tvärtigenom hjulstocken; men som detta dyrbara hjulträdet härigenom mycket försvagas och lider stark påkänning, så har vid många hamrar blifvit med förmån vedertagit, at stöpa alla fyra armarne af tackjärn uti en ring, hvilken kilas på ändan af hjulstocken straxt invid hufvudringen, då ingen smidd ring kommer at vara under sjelfva lyftarms-ringen. En sådan lyftarms-ring göres vanligen emellan 7 och 8 tum tjock och för öfrigit efter ritningen, med därhos bifogad scala. Se Tab. XXII. Fig. 1.
      a, a, a, a, Sjelfva ringen.
      a, b, &c. De med ringen sammangutne lyftarmarne.
      c, c, &c. Uphöjde små trekantige lister, eller ryggar, tvärtöfver hvar arm, som göra at de på armarne fästade träbruskar ej kunna skrida.
      d, Visar med prickning den vanliga träbrusken. Se Brusk.
      e, e, Bruskringen, som fastkilas omkring armen och ringen, efter vanligheten.
      f, Hammarhjulstocken, sammanhuggen af fyra storverksträd. SeHammarhjulstock och Fyrträd.
      g, Rummet emellan hjulstocken och ringen, som fylles med stark kilning til ringens fästande, och at den måtte få en Circulaire rörelse. Se vidare härom Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 19, hvarest äfven nämnes om lyftarmarne för bokare, samt huru armar för blåshjulskammar kunna göras af tackjärn m.m. Den farhoga, som tackjärnets tyngd och förmodade mindre pålitelige styrka hos någre upväckt, har gifvit anledning at projectera lyftarms-ring af smidt järn. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759, s. 181. Men huru onödig kostnad det är, och at för tackjärnets styrka intet är at frukta, ses af anmärkningarne uti samma Handlingar s. 183; och än säkrare däraf, at efter snart 30 års nyttjande föga exempel gifves, at någon tackjärns-ring afsprungit, om den efter föreskrift varit gjord af godt järn.
      Huru fem lyftarmar på en ring blifvit med fördel nyttjade vid lågt underfall, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1774 s. 300.
      I anledning af gjorde försök är funnit, at tackjärns-armar af grått järn äga tilräckelig styrka, om ringen ej stöpes mera än 7 tum tjock; men då bör armarnes bredd påökas til 1 a 1 ½ tum, som sker, då på trädmodellen fästes en liten lift på sidan af hvarje arm, hvilken gör at öfre plan blifver bredare, til bruskarnes conservation.
      Om lyftarmars och blåshjulskammars rätta construction och afrundning, äfven vid bokverk, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 79, 123, och ELVII Tractat om vattudrifter s. 152, 158, hvarvid bör i akttagas hvad under ordet Kampåminnes.

Lyncurius lapis, Se Belemnit.

Lysspat. Med detta namn förstås väl egenteligen Flussspat (se detta ord), som, efter en lindrig värmning, gifver uti mörkret et blågrönt sken; men af några räknas ock därtil de spatlike stenarter, hvilka, efter starkare calcination, erhåll den egenskapen at, så snart de åter äro afkylde, af sol eller annat sken insupa ljusstrålarne, och blifva sedan däraf, på en kort tid, lysande uti mörkret. Jämnför Bononisk Sten, Tungspat och Phosphorescerande Stenar.

Lå, Boklå, Se La.

Låder-Bij är en liten byggnad i konstschachter, hvaruppå konstknecktarne stå, då de lädra satsen.

Lådra (Liedern) säges om pumpverk vid grufvor, då nytt läder sättes på pumpkålfvarne.

Lådstål kallas 5 til 6 qvarters långa stänger af sådant stål, som packas och försäljes uti lådor, til skilnad ifrån Bunkstål, som försäljes uti laggade bunkar och uti små stumpar afslagit, ½ til 5/8:dels tum i fyrkant; hvaremot med lådstål förstås egenteligen det, som är 3/8:dels tum i fyrkant och 6 qvarter långt, mycket hårdt och skört. Denne stålsort får namn af Venetianiskt eller ock Milanstål, i anseende därtil at förnemsta handeln därmed drifves på Milano uti Italien. Det rätta låd- eller milanstålet är egenteligen Brescianerstål, eller ogarfvadt rent och hårdt råstål, som til större delen kommer ifrån Kärndten uti 6 qvarters långa kistor, 8 ½ tum breda och 6 ½ tum djupa invändigt, tecknade med et Venetianskt märke; men här i riket tilverkas samma sortament af bränstål til utrikes afsättning. Uti lådor läggas väl ock andra sorter stål, såsomHalf- och Helbredt, ¾:dels a 1 tum bredt och 3/8:dels tum tjockt, men nyttjas mäst til inrikes behof för bergnafrar, m.m.

Långbårr kallas vid bergsprängning den längsta bergbårren. Se Bårrpost.

Långschicht säges arbetarne vid bergverken göra, då de arbeta längre än deras vanliga tid.

Låppa, Se Lupp.

Låppspett är ett smalt spett, som uti osmundssmedjan brukas til låppans upbrytande. Låpptång är en grof smedjetång med krokiga mular, hvarmed låppan i samma smedja handteras.

Lås vid stånggångar, se Konstlås och Stånggång.
      Lås uppå bäljor, Se Bäljor.
      Lås kallas ock på et grytmot vid gjuterierne den uphöjde ringen på kärnleret, som formerar brädden på en gryta, och hvaremot kåpans kant kommer at stadna och fästas.

Låssa pannan säges vid alunverken, då den fullkokade alunluten tappas ur pannan, genom Kranen, uti saffians-karen at anskjuta. Denne låsning tilgår sålunda at den uti kranen, eller tapphålet på inre sidan, insatte trätappen indrifves med et därtil uti vinkel gjordt järn, som hålles af en arbetare, medan den andra med en hammare slår på den lediga vinkelarmen.

Låssna i berg, se Lossna.

Låtar, eller Lötar, kallas de efter et viss cirkelsegment utskurne plankstycken, hvaraf ringarne til vattuhjul sammansättas. Se Vattuhjul.

Lägga i säck säges vid järnbleckssmide, då en stor packa af liknande bleckstört på en gång läggas uti varmhärden, at upglödgas och färdigberedas.  Se Blecksmide.

Läggmila, Se Liggmila.

Läggsulu uti hästvind, se Vind.

Länsman, et groft spett vid kopparsmältning, se Hytteredskap, 2:o, s).

Läsk kallas vid messings-bruken det finsiktade kolstybbe, som stampas af rena kol och blandas med gallmejan. Se Messing.

Läsksmide (Löschfeuerarbeit) är et tyskt smidningssätt, som brukas i synnerhet vid Ilmenau uti Böhmen och vid Staden Suhl uti Sachsen, hvarmedelst smidigt stångjärn erhålles uti första nedsmältningen af et hårdsatt hvitt tackjärn, och är således en art af osmundssmide.
      Tackjärnet härtil tages ifrån de så kallade Blauosen och af de härvid tilverkade stora ugnsfärskor, eller Goss. Härden vid detta smide är af den aldrasimplaste tilställningen; bestående allenast af en enda häll, eller härdvägg, som står under forman, och för öfrigit formeras allenast en grop uti stybbet,  hvaruti tackjärnet, som hålles med en tång för forman, nedsmältes och arbetas endast af blästerns, hettans och kolens verkan til lupp, utan at smeden med spettet behöfver därvid lägga hand, allenast at det först nedsmälta järnet fått lägga sig til en sula, som tjenar til botten uti härdgropen och befordrar det sedan neddrypande järnet til snar färskning, eller at det vändes til smidighet. Under detta arbetet nyttjas stark bläster och hastig bäljgång, samt vattnets täta påstående til stybbets läskning, i anledning hvaraf detta smidningssätt kan på svenska kallas Läsksmide. Järnet kan härigenom erhållas godt och segt, så at det til rörplåtar m.m. blifver brukbart.
      Huru tackjärn, tillika med så kallad  Goss, för detta smidningssätt tilverkas, se ordet Blauosen. Jämnför Järnets Historia s. 407 och följ.

Lätterverk (Rändelwerk, Kräuselwerk) är vid myntverken en machin, hvarmed myntet uti kanten göres krusigt, eller ock bokstäfver däruti intryckas, vid omrullande emellan tvenne med samma bokstäfver eller krus uti kanterne graverade parallela stål-linealer, af hvilka den ena är rörlig emot den andra, som står fast. - På sådant sätt erhålla äfven fingerbårrar och sy-ringar deras lättring, eller små håligheter, på sidorne, i det de tryckas emot en rund omlöpande stål-skifva, som i kanten är försedd med små utskurne taggar, hvaraf intrycken uti en hast formeras.

Löda (Löthen). Härmed förstås konsten at förena tvenne eller flera stycken metall, antingen af samma eller af flera slag, så at de utgöra et enda stycke,  hvilket hos arbetare uti alla slags metaller ständigt förefaller och utgör et ibland deras angelägnaste handgrepp, som fordrar både kunskap och öfning. Då tvenne särskilte stycken metall skola genom lödning förbindas med hvarandra, utan at någondera får komma uti smältning, måste det ske med en annan metall, hvilken är mera lättsmält än någondera af de stycken, som skola förenas. Den lödande metallen får då namn af Slaglod. Huru sådane mera lättflytande metaller väljas, eller componeras, vid allehanda behof, se Slaglod. Därvid förefalla likväl, efter omständigheterne, åtskilliga förändringar, som af metall-arbetarne sjelfve måste utrönas, såsom: då en ny lödning kommer att göras nära til en annan lödning, bör slaglodet til den nya vara mer lättflytande än det, som varit nyttjadt vid den första, hvilket egenteligen hörer til de metaller, som fordra en glödgande smälthetta til sin lödning. Under ordetSlaglod är äfven anfördt, huru det ena kan göras mera qvickt än det andra. Det förstnämde, eller qvickare slaglodet, är dock gemenligen mera skört än det, som fordrar starkare hetta til sin smältning, och tjenar således intet, där lödningen kommer at hamras. - At de delar, som skola sammanlödas, må fastna nätt och väl tilsammans, fordras: at de förut skola vara väl tätt til hvarannan sammanfogade, och icke skrida åtskilt uti hettan, som kan förekommas genom bindning med glödgad järntråd, när så nödigt är: at metallen, där lödningen sker, är på ytan ganska renfilad, och at samma renhet bibehålles uti glödgnings-hettan. Detta åstadkommes genom tilsats af något lättflytande, eldfast, glasigt ämne, hvartil borax är det tjenligaste för alla metaller, som fordra glödgande hetta til deras lödning; men för dem, som smälta innan de glödga, såsom tenn och bly, med flera compositioner, tjenar antingen salmiak, eller harts och bomolja, som äfven hålla ytan ren ifrån anlöpning. Således kan, til exempel, bly lödas med tenn, allenast förmedelst en lödbult, hälst af koppar, som förut är förtent och hålles så varm at tennet därpå smälter, under gnidning på en sandsten, som lödsten kallas, med tillagt harts. Se Lödbult och Lödsten. Om då blyet smörjes med bomolja och litet harts tilkommer, fäster tennet sig därpå, som följer med lödbulten, så fort blyet däraf upvärmes. På detta sätt tilgår med glasmästarens lödning på fönsterbly, och med lika handlag lödas äfven bleckslagare- samt tenngjutare arbeten. - Järnet är det enda, som äfven uti smedshärden, uti groft ämne, kan fastna tilhopa med hvartannat eller med stål, utan slaglod. Se Vålla och Svissa. Men om förening skall ske uti smärre arbeten, måste ock därtil slaglod af messing eller koppar brukas, med tilsats af borax och crystallglas. Små ringar af järntråd kunna likväl vällas tilhopa, utan slaglod, och utan afbränning, om de, efter en nätt sammanfogning, inläggas med pulveriseradt crystallglas uti digel, som sedan ställes uti den strängaste smälthetta, som för pust eller uti vindtugn kan åstadkommas. Om järnets lödning och öfvergjutning så väl med röd som med hvit koppar, se Järnets Historia §. 143.

Lödbult kallas en liten klump af koppar eller järn, på et järnskaft, som brukas i synnerhet af glasmästare, bleckslagare och tenngjutare, at med tenn eller däraf gjordt slaglod löda bly- eller tennarbeten, eller förtent järnbleck, då tenn-slaglodet smälter emot den upphettade lödbulten och därmed, efter gnidning på lödstenen, updrages på det som skall lödas. Se Löda och Slaglod. Lödbultar göras således af åtskilliga skapnader, efter särskilta behofver.

Lödigt kallas det silfver, hvilket är blandadt med en viss del koppar, och får sitt namn efter den mängd, eller det antal af lod fint silfver, som en lödig mark, eller 16 lod, af den lojerade blandningen innehåller. Således heter verksilfver 11lödigt, då en mark, eller 16 lod däraf, består af 11 lod silfver och det öfriga koppar; 6lödigt, då blandningen utgöres af 6 lod silfver och 10 lod koppar, eller i den proportion är lojerad, o.s.v. Se ordet Lojering.
      Uti lödig mark, eller sådan som består af 16 lod, räknas eljest vigten både af guld och silfver.
      Lödighet räknas äfven vid saltsjuderier på den mängd af koksalt, som en viss vigt af det salta vattnet, eller solan, innehåller. Om, til exempel, 100 lod sola innehålla 4 lod rent salt, säges den vara fyrlödig. Denne halt är ock den minsta, som kan förtjena at genom kokning utbingas. Vigten på solan,  hvarefter lödighet beräknas, är dock vid särskilta saliner olika antagen, såsom på några ställen tages den efter 32 och annorstädes efter 74 lod.
      Lödigheten på sådane vatten utrönes merendels med hydrostatiska vågen, eller efter graderne på en särskilt därtil inrättad lutvigt, som nedsänkes uti solan; men som et salt vatten kan innehålla många främmande ämnen tillika, så är detta prof mycket osäkert, för at däraf kunna veta rätta halten af rent salt, hvilken rätteligen bör finnas på det sättet, at en viss vigt af saltsolan långsamt evaporeras, hvarefter den öfverblifne salta jorden begjutes med varmt och rent vatten. Därmed erhålles en uplösning, som filtreras och ställes til crystallisation. Det då fallne saltets vigt gifver den rätta lödigheten tilkänna.

Lödja kallas vid stångjärnssmide en vigt, eller et tackjärnslod uti sexkantig form, som, efter den genom Kongl. Förordningar stadfästadt likare-vigten, skall innehålla 22 pund och 2 marker stapelstads-vigt, men bör likväl endast beräknas til 22 pund, då de öfrige två marker kallas Slitningsmarker. Se detta namn samt ordet Bergsvigt. Huru alla vid metallernes vägning i riket brukade olika lödjor och vigter kunde reduceras til victualie-vigten, se Herr PLANTINS Tal vid Præsidii nedläggande uti Kongl. Vet. Acad. d. 7 November 1787.

Lödsten kallas hos glasmästare och flera arbetare, som nyttja lödning med tenn, en sandsten, hvarpå lödbulten efter värmning gnides uti en därtil formerad grop, för at bibehålla en blank yta och at kunna attrahera det smälta tenn-slaglodet med tillagt harts. Se Löda och Lödbult.

Löpa (Laufen) är vid grufvor det samma som at med skottkärror, eller bårar, bortföra malm eller berg på sina tilförordnade rum, malmtorg eller varp; eller ock at neder i grufvan föra malmen ifrån arbetsrummet til korgstaden, hvarifrån den sedan upfodras.

Löpa an, Se Anlöpa.

Löpare är vid Dannemora en slags anstalt til skottens påtändning. Se vidare ordet Brännare.

Löpning kallas vid sulusmältning den skärsten, som vid hvarje utslag erhålles, och då utsläppes uti det bredevid härden varande runda och vida sandmåttet, at däruti afstelna til en stor och tjock kaka, hvilken sedan i stycken sönderslås och föres til vändrosthuset. Se Sulubruk. Efter härdens olika storlek vid smältningens början, och til dess den af skärsten blifvit utskuren til större rymd, kunna sådane löpningar vid Stora Kopparbergs sulu-ugnar väga ifrån 10 til 30 skeppund.

Löppsmide, Se Luppsmide.

Löptacka kallas på några orter den första rymningen, eller det första utslaget, som sker vid blåsningens början uti en masugn.

Lösfjädrar, Se Bäljfjädrar.

Löshållande vid kopparsmältning, Se ordet Hålla löst.

Lötar, Se Låtar.