Bergwerkslexicon: M

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Macigno kallas uti Italien en art skiffer, af grågul och blåaktig färg, som har en stenhärdad lera til grundämne och består af mycket skimmer med litet kalk insprängd: är uppe i dagen tämmeligen mjuk, men på djupet ganska hård: brytes til starka byggnader vid Florenz och gäser svagt med skedvatten. I anseende til täthet och färg är den af tvenne förändringar, nemligen: 
      a) Pietra Bigia är gul, af järnochra färgad; tjenar til colonner och husmurar.
      b) Pietra Serena, eller Pietra Columbina, är blågrå, porös, och nyttjas til colonner uti kyrkor.
      Pietra Morta kallas af stenbrytare denöfra odugeliga stenarten.
      Pietra forte är den hårdare pietra columbina, som nyttjas til gatsten i Florenz. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 324.

Macle, Se Skörl.

Madreporiter, Se Coraller.

Magnesia Alba, Officinalis, är et namn, hvarmed ej bör förstås något annat ämne än den hvita jorden, som är basis uti Engelskt bittersalt, eller som med vitriolsyra mättad utgör detta salt, och som med alkali vegetabile kan fällas utur detta i vatten uplöste salt.

      De fleste äldre chemister hafva ansedt magnesia alba för en art kalk. Den kommer ock med kalken däruti öfverens, at begge hålla luftsyra och at begge uplösas uti syror med fräsning; men magnesian röjer dock uti sitt öfriga förhållande en väsendtelig skillnad och ger tilräckeliga bevis at den är en egen jordart, i synnerhet däruti at den mättad med vitriolsyra och crystalliserad ger et bittert salt, som är allmänt bekant under namn af Engelskt salt och som icke kan erhållas med någon kalk. - Kalk med samma syra förenad utgör gips, som bekant är, vida skild ifrån det Engelska saltet. Uti saltpettersyra, til full mättning uplöst, gifver magnesia, efter behörig evaporation, saltpetterlika crystaller, som deliquescera uti luften; och, om uti en sådan med vatten utspädd solution doppas en pappersrimsa, som sedan torkas och antändes, brinner den med en vacker grön låga. Desse egenskaper gifva äfven säkert skiljemärke på magnesia, i jämnförelse emot kalk, som, uti saltpettersyra uplöst, hvarken kan crystalliseras, ej heller visar den tecken til den gröna flamman. Däremot kan af kalk-uplösningen, genom calcination, beredas den så kallade Phosphorus Balduini, hvilken med magnesia icke erhålles; alla öfrige skäl at förtiga, som på det tydligaste utstaka dessa jordarters skilnad och finnas anförde uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1777 s. 213 o.f., uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I, s. 394, samt uti MARGRAFS Chymische Schriften, 2 Del. s. 32 o.f.
      Specifiqua tyngden af en utur rent crystalliniskt bittersalt fäld magnesia alba har funnits til vatten som 2,155 til 1,000; och på 100 delar har den innehållit luftsyra ungefär 25, vatten 30 och jord 45 delar: uplöses uti syror med stark fräsning, men utan hetta: med vitriolsyra regenereras bittersalt: med saltpettersyra kan den bringas til crystaller, som deliquescera uti luften: med saltsyra och ättika erhållas inga crystaller, men om denne saltmassan torkas, drager den snart fuktighet til sig utur luften.
      Uti smälthetta förlorar den 55 procent af sin tyngd, men kan ej bringas til glas; löses sedan intet af vatten och svårligen af syror: gifver dock någon hetta därmed. Bränd utdrifver alkali volatile utur salmiak. Ingår med svafvel en svag förening. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Min. s. 75.
      Då magnesia länge varit utsatt för ganska häftig eld, har den börjat fastna, eller gyttra tilsammans, och visat något spår til smältning, i synnerhet den, som blifvit beredd genom fällning utur saltpetter-moderlut och sedan calcinerad. Fullkomligt ren magnesia, som erhålles af bittersalt, torde dock i det längsta uthärda, hälst den, på sådant sätt tilredd, uti starkaste eld för blåsrör, under anblåsning med eldsluft, ej visat tecken til smältbarhet. För vanlig blåsrörs-eld med tilsats af borax, eller sal microcosmicus, smälter magnesia lätt. Lika delar magnesia, borax och kisel gifva et vackert topasgult glas, men utaf lika mycket magnesia, kisel och flussspat får glaset crysolith-färg. Utaf lika mängd flussspat och magnesia upkommer et skärande glas, som genombårrar digelen. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I. s. 372 och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 129.
      I anseende til magnesians särskilte egenskaper, har den således blifvit räknad ibland de fem primitiva, eller enkla jordarter, som med andra ämnen förenad utgör en beståndsdel uti åtskilliga sammansatte jord- och stenarter. Den är likväl mindre allmän än de andre enkla jordarterne, i synnerhet som den merendels är inblandad med andra ämnen och kan af naturen producerad sällan visas uti sin renhet, utan analytisk operation. Den är i synnerhet träffad:
      a) Uti en art alunhaltig skiffer. Se Skiffer.
      b) Uti alla naturliga bittervatten, och äfven uti flera mineral-vatten, förenad antingen med vitriol- eller luftsyra. Se Bittervatten och Mineralvatten.
      c) Uti all saltpetterjord finnes magnesian förenad med saltpettersyra, och kan således lättast erhållas utur saltpetters moderlut genom fällning med et rent alkali vegetabile.
      d) Uti alla saltkällor och uti hafsvattnet visar sig magnesia til stor ömnighet, i förening med saltsyran, hvarföre den med förmån kan utbringas utur moderluten efter koksalts tilverkningen, antingen genom fällning med et rent sal tartari, eller genom distillation med stark hetta, som utdrifver saltsyran. Se härom MARGRAFS Chymische Schriften, 2 Del. s. 20-30.
      e) Uti mineralriket är den uti blandning med kalk- ler- och kiselarter uti hvarjehanda stenar tilstädes. Uppå varphögarne vid Sala silfvergrufva har funnits en hvit skorpa utvittrad, som gifvit ända til 65 procent Engelskt salt, hvars daning får härledas ifrån den magnesia, som finnes uti denna bergartens kalkjord, hvilken dragit vitriolsyra til sig ifrån någon inblandad och vittrad svafvelkies. Magnesia alba utgör med andra ämnen vissa stenarter, såsom:
      1:o. Med leror, jemte kisel och kalk, en viss slags Mergel.
      2:o. Med lera, kisel och järnjord, en art af Terra Lemnia.
      3:o. Med kisel ensamt, Serpentin, Specksten, Sjöskum och Lapis Nephriticus, samt hvit Talk, som Herr MARGRAF försökt. Se dess Chymische Schriften 2 Del. sid. 1 och följ.
      4:o. Med lera och kisel, Glimmer.
      Kalksten, som varit öfversköljd af hafsvatten, eller därunder blifvit danad, håller äfven inblandad magnesia alba. Detta, jemte alt hvad som hörer til denna jordartens känning och egenskaper, finnes utfördt uti den afhandling omMagnesia Alba, som förekommer uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I. s. 363 och följ.
      Den renaste magnesia alba borde finnas vid apothequen, præcipiterad utur verkeligt Engelskt salt, hvarvid kunna i akttagas de omständigheter, som af Herr FLÜGGEL anföras uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 9:de stycket s. 232; men vinningslystnad har gifvit mindre kostsam, fastän tillika mindre upriktig utväg vid handen, nemligen genom fällning utur saltpetters moderlut, hvaraf den likväl svårligen kan fås utan smitta af kalk och annan jord.
      Magnesia alba, som med alkali fälles utur saltpetters moderlut, härstammar ofelbart ifrån det koksalt, som all saltpetterlut innehåller. Den så kallade Saltaskan består mäst af magnesia. Huru Engelska bittersaltet tilverkas af hafssaltets moderlut, nämnes under ordet Hafssalt.
      Magnesia alba bör ej förblandas med hvit brunsten, som är en metallisk kalk. Se Brunsten.

Magnesium, Regulus magnesiæ, eller Brunstens-metall, kallas den sköra halfmetall, som nu i senare tider blifvit uptäckt och genom reductions-smältning erhållits af brunsten, eller magnesia nigra.

      Sättet at reducera, eller utbringa, denna metallen af brunsten består i synnerhet däruti, at uti en stark hessisk digel, i brist af någon bättre, intryckes på bottnen fint kolstybbe, som är fucktadt med litet uti vatten uplöst eldfast lera. Uti detta stybbe formeras med en conisk trästöt, eller pinne, en helt spetsig grop inemot digelbottnen, hvarifrån gropen alt vidare tilpackas upp emot digelens bräddar. Detta kallas då en Härd, eller Stybbeshärd. Brunsten, som skall reduceras, rifves väl fin och lägges, utan föregången calcination, eller rostning, uti den coniska gropen, tiltryckes sakta samt betäckes inemot lika högt med väl utgäst borax. Däröfver fylles hela digelen med fint stybbe, och en omvänd digel luteras därpå til lock. Denne lilla anstalten ställes då, efter de reglor som proberkonsten lärer, på sin sot, uti en äsja, där man tillika äger den starkaste smedpust, som kan erhållas. Efter digelens omläggning och betäckning först med svarta och ändteligen med upeldade kol, samt då altsammans, på en half timma eller mer, är väl upglödgadt, sättes pusten i gång först utan och sedan med pålagd vigt, under eldens flitiga skötsel med öfvadt handlag. Om digelen är lagom stor och brunsten ej öfver ½ lod därut, kan smältningen vara färdig på en god timma. Om hettan då varit tilräckeligen stark, finnes den bästa Hessiska digel alltid nedsmält som en tilhopafallen pung. Efter afsvalning och sönderslagning, upsökes ibland den smälta massan, som gemenligen består uti en gulgrön, eller grågul glittrande slagg, de små spridde kornen af den sökte metallen. At få dessa korn samlade och uti större knappar, är ännu ingen säkrare konst bekant, än att göra flera sådane små reductions-prof och sedan samla alla erhållne producter, samt smälta dem, tillika med deras slagger sönderkrossade, på härd, efter föreskrifven method. Om mycket större qvantum tages af brunsten, än det härförut nämde, så är nästan intet möjeligt, uti et vanligit laboratorium, at til dess smältning äga så stark digel och åstadkomma så häftig hetta, som til denna metallens fullkomliga smältning erfordras.
      Af en Engelsk svart dels hård, dels jordaktig, sotande, drusig och på somliga ställen drufformig brunsten, med några instänkte rostfläckar, ifrån Mendips magnet-grufva uti Sommerset-Shire och England, har på förenämde sätt erhållits magnesium til 12 procent, uti sphæriska kulor, af vanliga ärters storlek, ganska hvita, släta, blanka och täta, med en ljusgrå, gulaktig, glasig, något tung och på ytan glänsande slagg.
      Denne utbrackte metallen har funnits äga följande egenskaper, såsom:
      Dess specifiqua tyngd emot vatten förhöll sig som 7,535 til 1,000; men en annan magnesiæ-regulus af mörk färg, knottrig och irrégulier, som af Herr Professor BERGMAN blifvit försökt, har befunnits lättare, nemligen til vatten som 6,850 til 1,000. Detta kommer förmodeligen däraf at den varit mera otät.
      Hårdheten har varit större än hos hårdsatt tackjärn, så at en god Engelsk fil intet kunnat bita därpå, utan at straxt blifva slög. Men 
      Emot hammare är den skörare än alla andra half-metaller, eller som glas: uti brottet ljusgrå, ojämn, med metallisk färg.
      Af en stark armerad magnt har hvarken små korn, ej heller pulver däraf kunnat det minsta dragas; intet en gång, sedan den förut varit starkt upglödgad, ehuru magneten på det sättet plägar visa någon verkan på brunstensblandadt järn.
      Är aldramäst hårdsmälte metlal, näst platina, och merendels lika med smidt järn.
      För lampeld och blåsrör har minsta korn ej kunnat smältas ensamt. Den har icke heller kunnat bringas at kasta några fräsande vällgnistror, som af järn på det sättet vanligen erhållas. Kornet blev allenast förvandladt til en svart, pulveraktig, svårsmält brunsten, som med tilsatt borax uti blåsrörs-hetta uplöstes til et skönt granatfärgadt segt glas. Med sal microcosmicus kunde magnesium uti denna hetta varken smältas, lösas, eller angripas; ej heller har detta glaset däraf fått någon märkelig färg; men så snart borax tilsattes, börjades uplösning med vanligt granatfärg på glaset.
      Den vid reduction upkomne och här förut nämde grågula slaggen innehöll många partiklar, som drogos af magneten, smälte lätt för blåsrör, utkastande därvid tusendtals lysande bläddror, och, med mera borax utspädd, gaf et klart gredlinfärgadt glas.
      Då en bit af annan brunstens-metall, efter Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS rön, uti luterad digel, blifvit i glödhetta med pusten påblåst 20 minuter, erhölls på detta sätt et mörkgult glas, jemte et litet järnkorn särskilt. Häraf uplyses begge metallernes åtskilnad, i det magnesium går til glas, men järnet til regulus.
      Stundom erhålles magnesium, uti regulinisk form, så litet sammanhängande, at den uti öpen luft fatescerar och faller sönder til et svartbrunt pulver, som Herr Professor BERGMAN och Herr Proberaren HJELM rönt. Detta tyckes härröra af smältning uti alt för svag hetta, hvarvid det bränbara ej kunnat med det metalliska ämnet blifva mera intimt förenadt, än at det af luften kan utdragas. Efter en dylik vittring vinner den någon tilökning uti vigten. At undvika vittrandet, bör en sådan regulus, som börjar mulna på ytan, straxt förvaras i täpt flaska, eller uti torrt rum.
      Magnesium, calcinerad, blir svart, men uti stålugn, under 12 dygns jämn och stark glödgnings-hetta, har fått en mörkgrön färg, sådan som brunsten uti dylik hetta erhåller.
      Uti smälthetta kan magnesium förenas med åtskilliga metaller, såsom med 1/3 guld har Herr HJELM funnit at den, allenast på stybbeshärd i digel, smält til en ljusgrå knapt halfsmidig blandning; men med tilsats af mera guld omsmält, har blandningen blifvit smidig, blekgul, uti brottet finkornig. - En del magnesium med 9 delar silfver har blifvit smidig, med mörkare färg än silfret äger. - Med koppar förenar den sig villigt och utgör därmed en hvit metall, som är smidig, men har den olägenheten att lätt anlöpa, eller mulna i luften: tager ock gärna erg med tiden. Blandningen sker lättast, om kopparen, uti korn eller små bleck, inlägges med dubbelt så mycket brunstens-pulver, på stybbeshärd uti digel, och påblåses med stark hetta en timma. - Med tenn och arsenik går den lätt tilsammans; förmodeligen äfven med koboltspeis och nickel, men intet med qvicksilfver, zink, bly och vismut. Se vidare Herr HJELMS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1785, sid. 141 och följ.
      På våta vägen uplöses magnesium af alla syror, och gifver därvid en ovanlig mängd luftblåsor.
      Lagd uti en flaska med vatten, som tiltäppes, har den funnits gifva bränbar luft. - Uti distillerad ättika löses den, under en myckenhet utgående luftblåsor. Solution blir efterhand helt röd, eldfärgad, och fäller en gul ochra.
      Uti vitriolsyra löses den utan färg, senare än järn, och med sådan lukt, som upkommer af järn uti saltsyra. Om solution lagom evaporeras, afsätter den spatlika, klara, ofärgade crystaller, af bitter smak; men med alkali gifver den en hvit fällning, som ännu innehåller phlogiston, hvilket genom calcination kan utdrifvas, hvarefter den hvita kalken blifver svart.
      Uti saltpettersyra, med tillagt socker, löses häftigt, utan färg, om föga järn är med. En sådan solution, som stått 6 år uti flaska, hade efterhand deponerat fina och hvita crystaller. Med alkali vegetabile aëratum fäldes utur denna gamla solution en krithvit ystning, jemte några gula moln af järnsmitta. Med blodlut erhölls äfven en hvit, något gulaktig fällning. Utur nygjorde solutioner, så väl med saltpetter- som saltsyra, och äfven med vegetabiliska syror, fans at första fällningen med alkali blef hvit, men sedan gul, som utmärkte järnsmittan, då uplösningen mättades med alkali. Fällningen med blodlut visade et nästan dylikt förhållande, i det den först hvittnade, men blef ljusblå, då mera tilslogs, och innom et par dygn förgeck den blå färgen. - Vid alla uplösningar, i synnerhet efter solution uti saltsyran, märktes et svart residuum, liknande blyerts, uti samma form som kornen af magnesium förut ägt. Detta brann som et sot vid ljuslågan.
      At brunstens-metallen föga gifves utan någon smitta af järn, röjes tydeligast,o m den uplöses uti saltsyra, och sedan fälles därutur antingen med eldfast och mildt alkali, eller ock med blodlut. Denne fällning, antingen hvit eller gul, calcinerad för blåsrör på kol, blir svart och drages af magneten, som likväl förut intet visar någon verkan på sjelfva metallen; men denne svarta kalk gifver likväl med borax en skön högröd granatfärg, som ingalunda kan af järn ensamt erhållas. Samma förhållande visar denne metall, då den är uplöst uti distillerad ättika och på lika sätt fäld. Men om denne kalken starkt calcineras och sedan digereras med dephlegmerad ättike-syra, uplöses därmed ensamt brunstens-metallen, samt kan sedan därutur fällas och reduceras. Detta gifver en utväg til dess afskiljande ifrån järn, hvilket i calcineradt tilstånd intet angripes af denna syra. Detta rön har Herr DE LA PEYROUSE upgifvit och ses uti Herr ROZIERSJournal Physique, samt nämnes uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1 Band, s. 374. Uti samma arbete, sid. 348-365, beskrifvas äfven Herr ILSEMANNS många och noggranna försök med en tung strålig brunsten af metallisk färg, liknande antimonium, ifrån Ilefeld. Regulus har därutur blifvi reducerad med tilsats af flussspat, kalk kolstybbe och koksalt, uti starkaste hetta för 1 ½ timmas bläster. Härvid erhöllos 2:ne särskilte korn, nemligen et järnfärgadt, som var brunstens-metall, och et kopparfärgadt, hvilket befans vara ren koppar, tilfälligtvis inblandad. Den förra har väl, uti alla därmed anstälde försök, visat sig vara järnhaltig, men tillika ägt brunstens-metallens egenskaper at gifva en skön granat-färg på borax-glaset. Skada at denne mtall icke, utan alt för stor kostnad och möda, kan erhållas til den mängd, at dess afskiljande ifrån järn kunde företagas, så framt det intet genom än flera försök blifver faststäldt, at magneten verkar på flera metaller än järn allena.
      En mera utförlig beskrifning om magnesium, och alla dess egenskaper, kan ses uti Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, sid. 201 och följ. Härmed bör ock jämnföras hvad under ordet Brunsten anfördt är.
      Af alla här uptecknade omständigheter kan inhämtas: at magnesium uti svårsmälthet, specifique tyngd, färg och hårdhet emot fil, väl närmast liknar järn; men i öfrigit är dess förhållande därifrån vida afskildt, då det undantages at den svårligen träffas utan smitta af järn, som äfven ej mindre envist hänger vid platina, kobolt, nickel och zink, hvilka likafullt vanligen räknas ibland hela och halfva metaller.
      Järnet drages af magneten: är starkt emot hammaren: gifver i smältning fräsande gnistror, med svart eller grönt glas: dess vitriol är grön och afsätter gul ochra, som genom calcination blir röd, med tjenlig hetta, o.s.v.; men desse och flere järnets kännemärken träffas ej hos magnesium. Detta alt visar en betydelig skillnad, och med de öfriga metallerne har den än mindre likhet. Magnesium tyckes således äga rättighet, at såsom en egen halfmetall blifva ansedd; åtminstone til dess konsten uptäcker någon utväg at af järn, eller med endera af de öfriga metallerne, frambringa en dylik modification, eller ny sammansättning. Ännu är likväl intet sätt bekant at fulkomligen skilja brunstens-metallen ifrån järnet, hvilket han lika envist behåller som nickelen.
      Gediegen magnesium, eller nativ, regulinisk, brunstens-metall, har Herr Baron PEYROUSE funnit och beskrifvit uti första Tomen af Vetenskaps Acad. Handl. uti Toulouse.

Magnet, Magnetsten, Segelsten, är en af de starkaste så kallade attractoriska järnmalmer, som icke allenanst äger den egenskapen at draga til sig större eller mindre stycken af rent järn eller stål, utan ock vänder sig efter jordens norra och södra poler, då den därtil äger fullkomlig frihet, eller intet hindras af något starkare motstånd.

      Någre, i synnerhet BRÜCKMAN, uti dess Thesaurus Subterraneus, s. 88, berätta at magneter gifvas, som repellera, eller stöta järnet ifrån sig, och däraf tagit anledning at på tyska kalla dem Bläser; men förmodeligen är något misstag förelupit uti försöket, som torde blifvit anstäldt med någon järnten, hvilken lika med alt järn ägt, eller genom någon stöt antagit magnetens poler, af hvilka den norra torde blifvit vänd emot magnetens norra pol, hvarvid efter vanligheten händer at poler af lika namn repellera, eller skjuta hvarandra ifrån sig, på lika sätt som malmletare föregifva at vissa järnmalmer uti bergen gifvas, som endast dragas af södra ändan på compass-nålen och för den orsaken blifvit kallade Stjertmalmer; men orsaken ligger däruti, at sådan malm varit verkeligen magnet, som med sin norra pol stått närmast upåt dagen.
      Magnetstenen äger intet öfver hela dess yta den egenskapen at draga järn til sig, utan endast på tvenne eller flera puncter, som då Poler kallas. At utröna, hvarest dessa puncter äro, sker antingen med en compass-nål, som nära intil stenen stäld utpekar polen, där den vänder sig uti en rät vinkel däremot, hvilket, om det sker med nålens så kallade norra ända, utvisar stenens södra pol, och tvärtom; eller ock uptäckas polerne på det sättet, at magneten vältras uti ren järnfilspån, och där filspån då upreser sig lodrätt emot stenen, där äro dess poler. Hvad som då emellan polerne utgör någon tom bergart, eller järnmalm, hvarvid ingen filspån hänger, kan genom sågning med smergel på et sågblad af koppar, eller mjukt järn, eller medelst slipning på en omlöpande grof sandsten, skiljas därifrån, hvarvid bör i akttagas at polerne behålla den längsta åtskilnad ifrån hvarandra, som möjeligen kan erhållas. På sådant sätt, och igenom den onyttiga artens frånskiljande, vinner magneten uti sitt värde, som altid skattas efter den vigt,som han drager öfver sin egen tyngd.
      I anseende til färg, sammansättning, gry och däraf härrörande utseende, finnas magneter af åtskilliga förändringar.
      a) Af svart färg skall i synnerhet komma ifrån Æthiopien och vara ganska stark, tät och hård, så at den vid slipning antager god politur och bibehåller längst af alla sin dragande kraft, som gemenligen är allmänt med alla täta magneter, hvaremot denne kraften hos de lösa kan med tiden minskas, eller försvinna. Af denna svarta, hårda, starka och täta arten, hafva äfven en del af våra svenska magneter varit, som brutits dels uti Gagnäfs Socken, dels ock, fast sparsamt, uti Lappmarken. Dylik har äfven kommit ifrån Siberien.
      b) Svartgrå, eller järngrå. Sådane äro våra mästa svenska magneter, med rostfärg uti små rämnor och lossnor. De falla sig antingen stålräta, af osynliga delar, hårda emot såg och slipning, som satt tackjärn, hvilka äro de starkaste; eller fingnistrige, som gemenligen äro svagare, eller ock grofgrynige, som hållas för de svagaste och förlora snarast sin kraft.
      c) Blåaktige äro af lika lynne som de järngrå.
      d) Bruna kunna gifvas antingen färgade med en utvärtes rosthinna, eller altigenom af sådan färg, men sällan äro de af någon betydande magnetisk kraft.
      e) Hvita upvisas, såsom sällsynte; men vid nogare betraktande hafva sådane funnits bestå af en hvit specksten, öfveralt genomdragen med grofgrynig magnetisk järnmalm.
      f) Groffjällig, af magnetiskt järnglimmer, som, rifven, gifver rödt pulver, ifrån Sandswer i Norige. Likaledes skifrig, ljusgrå. Äro mindre allmänna magneter och gemenligen kiesblandade.
      Alla magneter hålla ifårn 20 til 40 procent järn af rödbräckt art, och finnas ej ensamme uti gångar til lika godhet och styrka öfveralt, utan äro spridde, uti vissa fläckar och körtlar sammanvuxne, eller med sköliga aflossningar inneslutne ibland andra järnmalmer, och stundom af lika färg och utseende som de.
      Uti alla länder, hvarest järnmalmer, som dragas af magneten, finnas uti fast klyft, där träffas ofta magnetiska fläckar, ehuru merendels så svaga, at de ej förtjena upmärksamhet. Vid Somme Sjön, uti Östergöthland, gifves en grof, svartgrå, qvadrig trapp, som är märkeligen magnetisk, med ordenteliga poler, och håller 18 procent järn. Uti Högberget, i Gagnäfs Socken och Österdalarne, har varit det betydligaste magnetbrott här i riket. Magneter hafva här förefallit uti en uphögd bergskulle af röd fältspatsråda, med qvartsdrummer genomdragen, jemte en fattig järnmalm, Blåberg kallad, och instänkte gnistror af svafvelkies samt litet tecken til kopparmalm. De starkaste magneter hafva altid hållit sig uti dagklyfterne, såsom små kilar emellan många i alla directioner öfverkorsande lossnor, med järnrost beklädde. Ingen ordentelig gång visar sig här, utan allenast några få sådane järnmalms-fläckar uti den allmänna hällearten. På djupet tyckas ock magneterne försvinna, och är nog likt at de ej torde finnas annorlunda än uti dagkyfter, där vatten och luft tilkomma, samt at den magnetiska kraften torde ifrån luften genom de öpna lossnorne inflyta uti de järnmalmer, som äro skickelige at antaga den. Se CRONSTEDTS Mineral-Historia öfver Dalarne, tryckt på tyska 1781.
      Uti Siberien, vid floden Jackoi, finnes uti en stor bergsträckning det så kallade stora magnetberget, hvarest magneter blifvit brutne, som vägt ifrån 60 til 80 pud, så starka at de på mera än en tums distance kunnat draga til sig en knif. Sådane stora magneter äro likväl sammansatte af flera smärre, som verka uti åtskillige direction. Ibland magnetstenarne, som körtelvis brytas, infalla kantige stycken, liknande blodstenar, som äga föga kraft. Stundom förefalla drushål fylde med malm, eller järnochra. De drusige magnetstenarne hafva där merendels funnits starkare än de mycket täta. De rum på berget, hvarest magnetstenar ligga, skola bestå af god stålmalm. Se VOGELS Practisches Mineral-System, s. 181, och Herr GMELINS Siberiska Res-beskrifning Vol. IV. S. 344. Magneter skola ock finnas uti Asien, China, Bengala och flerestädes. Uti Africa skola de Æthiopiske vara bekante; uti America de Virginiske; uti Tyskland gifvas de på åtskilliga orter, såsom uti Sachsen, Böhmen, uti Schlesien vid Schmiedeberg, o.s.v.
      Utom förrbeskrifne magnetbrott uti Dalarne, finnas svagare magnetfläckar uti många af våra järngrufvor, såsom vid Dannemora i dagskärpningar: uti Spetals grufvan i Norberg, och Kärrgrufvan i Norrberke; uti Normarks grufvor i Wermeland, o.s.v. Ofta kunna dock järnmalmer oskyldigt dömmas magnetiske, då et järnspett, som stötes hårdt däremot, finnes draga det söndergrusade malmpulvret; hälst sådant kan härröra af den magnetiska kraft, som järnspettet får igenom stötningen.
      Den aldraminsta halt af järn uti stenar och malmer uptäckes med magneten lättast, om sådane kroppar läggas antingen på ytan af et rent qvicksilfver, eller på en mycket tunn korkskifva, eller ock på et vaxadt papper, som är flytande på vatten, och en stark magnet föres därtil. Vid ringaste egenskap af järn upkommer då en rörelse af den flytande kroppen til magneten, som eljest icke rörer pulvret däraf. Huru järnets närvaro uti färgade stenar på det sättet kunnat uptäckas, se ordet Ädla Stenar.
      Magnetiska kraften förminskas med tiden hos den ena magnetsten förr och hos en annan senare, om den länge ligga oarmerad, eller utan at vara omgifven med ren järnfilspån. Uti något sträng varma, och inemot glödnings-graden, förgår den dragande kraften aldeles.
      Små magneter, ifrån hvilka all onödig bergart väl kan afskiljas, finnas altid starkare, i proportion emot deras storlek, och kunna bringas at draga ända til 200 gångor sin egen tyngd; men til compass-nålars strykning, eller då magneten skall meddela sin dragande kraft åt en järn- eller stålstång, vinnes vida mera styrka af en stor magnet, där polerne äro längre ifrån hvarannan skilde, ehuru han ej skulle förmå at draga sin egen tyngd, än af en liten, som kan vara långt starkare.
      Märkvärdigt är at denne kraftens verkan ej kan utestängas af det tätaste glas, ej heller af något annat ämne, eller af någon annan metall, som ej innehåller järn. Uti et lufttomt rum, eller om en magnet lägges under en glasklocka på luftpumpen, och all luften utdrages, visar den dock sin verkan genom glasklockan på en compass-nål lika starkt, som uti fria luften. Denne flytande magnetiska materien är således lika genomträngande som sjelfva eldsmaterien.
      Dess frändskap til järnet är ock så stor, at en ganska liten del af denna metallen,  uti andra metaller insmält, ej kan döljas för magneten, så vida järnet finnes uti metallisk form; men om dess phlogiston genom eldens verkan, eller genom uplösning uti syror aldeles är borttagit, blifver järnkalken orörd, til dess den åter uti elden genom tilsatt bränbart ämne kan återfå det förlorade. Om järnjorden åter belastas med alt för mycket af det bränbara, eller af svafvel, förtages äfven därigenom magnetens vänskap, eller verkan, hvilket, utom flera händelser, skönjes af en svafvel- eller arsenikkies, som kan hålla öfver 30 procent järn och ändå blifva orörd, til dess det mästa svaflet blifvit bortdrifvit.
      Magnetens verkan på järn m.m. finnes omständeligen utförd uti Järnets Historia, 3:dje afdeln., ifrån och med §. 33 til och med §. 43, hvarest äfven compass-nålars förfärdigande och bruk vid  malmletning beskrifves. Om tackjärnets förhållande emot magneten ses äfven därstädes §. 290.
      Magnetens egenskap at draga järnet har varit bekant för mer än 2000 år sedan, och nämnes af ONOMACRITUS, som lefde uti 60:de Olympiaden; men at den äfven vänder sig i norr och söder, eller utvisar verldspolerne, blef ej bekant förr än 1000 år därefter, eller omkring år 1180. Sannolikast har den sin uprinnelse och sitt namn af Staden Magnetia, som låg uti Lydien i mindre Asien, hvaraf kommer at den hos de gamla fått namn af Lydiska och än oftareHeracleiska Stenen.
      Et järnstycke, som länge varit stäldt uti en vertical ställning, til exempel en eldgaffel, får äfven tvenne poler, då den undre ändan, som vettat åt jorden, blir norr- och den öfre söderpol; men om eldgaffelen, eller järnstången, omvändes, och den öfre ändan, som var söderpol, stötes emot et städ, eller en sten, blifva polerne i et ögnablick omvände. Det samma händer om stången hålles i handen ifrån golfvet, och på ändan slås några starka slag med en hammare. - I allmänhet är antagit at kalla den Norrpol, som vänder sig åt Norr, då stenen har fri rörelse, antingen flytande på vatten, med underlagd korkskifva, eller uphängd på en otvinnad silkestråd. - Poler af olika nman, nemligen norr och söder, draga hvartannan reciproce och kallas därföre Poli Amici; men de af samma namn, nemligen norr och norr, söder och söder, skjuta hvarandra ifrån sig. Således blifver den ändan på en järnstång, eller en nål, norrpol, som strykes med magnetstenens södra pol, och tvärtom. - Magnetstenar gifvas, som hafva flera än två, stundom 3 och ända til 10 poler, men äro då onyttige och bestå af flera sammansatte smärre magneter. Polerne på en magnetsten förändras, om flere magneter ligga tilsammans utan ordning, men om de ligga så, att norrpolerne fassa emot de södre, skadar det intet om de råkas. Doctor KNIGHT i England har påfunnit sättet at med konst förändra en naturlig magnets poler, och at sätta dem hvar man behagar, samt tillika uptäckt den konst at öka magnetens kraft innom några minuter, så at den, som allenast bar 4 skålpund, skulle straxt bära, til exempel, 9 skålpund. Hr. KNIGHT har ock gjordt magneter med konst af et subtilt järnpulver, med linolja och et bindande ämne förenadt, och i synnerhet förfärdigat de så kallade stålmagneter til mycken styrka. Magnetens styrka at draga järn ökas ansenligen, då denarmeras, eler beklädes på begges dess poler med mjukt järn, som har tvenne små klackar, hvaruti magnetiska kraften concentreras. - Järn antager genom strykning på en annan naturlig, eller stålmagnets poler, den magnetiska kraften snart, men behåller den icke längre, hvaremot lagom hårdt och härdadtStål tål längre strykning, innan det blifver magnetiskt, men behåller däremot kraften mycket längre och kan, likasom den armerade naturliga magneten, ökas, om små vigter efterhand påhängas. Huru mycket magnetens kraft ökas igenom armering, kan inhämtas af den bekanta Meiländska magneten, som vägde et skålpund och kunde oarmerad knapt bära 5 unce, men drog 60 marker, sedan den blef armerad. Alt järn och i synnerhet stål blifver magnetiskt genom hamring och gnidning, den ena stålarten mer och lättare än den andra. Se vidare orden Magnetnål, Stålmagnet, Compass och Berg-Compass; hvaraf magnetens nytta äfven kan inhämtas.
      Magnetens bruk uti Medicin tyckes ej kunna göra mera verkan än en simpel järnmalm; hälst den pulveriserad förlorar all magnetisk egenskap. Til äfventyrs torde det dock hafva någon grund hvad, efter mångas intygande, uti Inrikes Tidningen 1765 N:o 33 samt uti Stockholms Post-tidningar för samma år och nummer finnes anfördt, nemligen at då en magnetiserad stålstång med norra polen hålles på en verkande tand, har tandverken därmed kunnat stillas innom några timmar.
      Om magneters förhållande uti grufvor, och om deras läge, i anseende til polerne, har Herr Baron och BergsRådet HERMELIN meddelat uplysande rön, i anledning af de magneter, som funnits uti Rökärrs och Getö koppar- och järngrufvor, den förra uti Örebro Län och den senare vid sjön Yngen i Wermeland. Desse magneter, som blifvit brutne på 4, 5 a 6 famnars djup, hafva alla blifvit träffade uti sådant läge, at den polen, som vändt sig upp emot dagen, altid varit söderpol, eller dragit sig til compassens norra ända, hvaremot den polen, som legat ned emot djupet, visat sig vara norrpol. Detta stämmer ock öfverens med de flesta malmletares förfarenhet och med inclinations-nålens egenskap, at med norra ändan peka til djupet, sedan den genom strykning blifvit förvandlad til magnet. Härjemte är ock bestyrkt hvad Herr CRONSTEDT anmärkt, at magneter i synnerhet finnas, där berget är fullt med öpna lossnor, så at vatten och luft tilkommer, och där någon svafvelsyra råder m.m. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1767 s. 315.
      Hvad Herr LEMERY år 1717 omtalat under namn af Ceylons Magnet är ej annat än Turmalin. Se detta ord.
      Det har länge varit en fråga, om icke magnetens dragande kraft kunde visa sig på andra metaller än järn. Zinken har i synnerhet ägt den egenskap at några doft af dess filspån verkeligen dragits af magneten, men om det kan komma af någon liten inblandning af järn uti zinken, eller af denna rena metallen ensamt, är ännu icke med säkerhet afgjordt. Mera märkvärdigt tyckes det vara som Herr CAVALLO uti England nyligen rönt, at äfven en del messing genom stark kallhamring kan blifva magnetisk, och sökt bevisa at denne egenskap intet härrört af något uti messingen varande järn, men har dock intet kunnat utforska orsaken, hvarföre icke all messing, utan allenast vissa sorter erhålla denna magnetiska kraft, hvilken dock vid metallens uphettande åter snart försvinner. De härmed gjorde rön hafva blifvit upläste uti Kongl. Vet. Acad. i London, samt finnas införde uti Philosophical Transactions, Vol. LXXVI, för år 1786, sid. 62 och följ. - Det besynnerligaste tyckes vara, at då järn med flit blifvit, genom smältning, uti messingen inblandadt til så stor mängd, at en magnetnål däraf kunde dragas, ökades intet denne kraften genom hamring, som med ren messing hände; ej heller förgick den genom upglödgning, som eljest med messing är vanligt. Om magnetiska kraften kan verka på flera metaller än järn, är intet underligt om platina, zink, kobolt, nickel och magnesium måste vara underkastade samma egenskap. Det är bekant at järnet, efter alt utseende, kan så fullkomligen skiljas ifrån platina, at intet doft af denna ädla metall vidare lyder magneten; men et enda electriskt slag gör at denne renade metall åter drages. - En af blå Sachsisk schmalz reducerad kobolt-regulus tyckes böra vara järnfri, men likväl visar magneten därpå nästan lika verkan som på rent järn. Flera exempel at förtiga, som göra magneten misstänkt at älska flera metaller än järn allena.

Magnetnål kallas en sådan af stål förfärdigad ganska tunn, fin och lätt skena, eller trådformig, kantig, eller rund ten, som uti sin tyngds medelpunct hvilar på en skarp spets, eller på sina axlar, så at den af minsta kraft är rörlig, och genom strykning med magnet erhållit alla magnetens egenskaper, såsom i synnerhet at med största lätthet utvisa Norr och Söder, samt at rätta sig efter alla magnetiska kraftens lagar.

      Magnetnål uti compasser göres i synnerhet af tvenne slag, nemligenDeclinations-nålar, som  ligga horizontelt på en fin spets; och Inclinations- eller lutningsnålar, som ligga på sina axlar och utvisa magnetiska kraftens direction, eller stupning emot jorden, eller ifrån horizontal-lineen. Se Compass.
      Då den magnetiska egenskapen at vända sig i Norr och Söder först upfans, som förmenas hafva varit omkring år 1180, trodde man at den visade norden, eller den rätta middags-lineen, helt noga; men omkring 1400:de talet, eller något senare, uptäcktes med den vanliga declinations-compassen at nålen afvek ifrån nordstreket några grader, och det olika på olika orter, stundom til Öster och stundom til Wäster. Ändteligen fans at nålen nästan aldrdig står rätt stilla, och at den i synnerhet är orolig vid infallande norrsken. 
      Sjöfarande blefvo öfver denna magnetnålens missvisning bekymrade, til dels Herrar Astronomi visade at samma declination, eller missvisning, ej var utan en viss ordning, och af otaliga många observationer uprättade en missvisnings-charta öfver hela jordklotet, hvarföre man här i riket har at tacka Herr Prof. STRÖMMER och Herr ZEGOLLSTRÖM samt i synnerhet Herr Prof. WILCKE. Hela jordklotet delas af en så kallad Magnetisk Meridian-linea uti tvenne delar. På hela denna sträckan, eller på de genom meridianen utmärkte orter, finnes magnetnålen, utan all missvisning, stå rätt uti Norr och Söder efter middagslineen, men afviker desto mer, ju längre därifrån. Denne afvikning, eller declination, är wästerlig uti hela den ena emellan Meridianerne begrepne rymden, såsom Africa, hela Europa, en del af Asien och Norra America, jemte däromkring befintlige haf; men finnes öfveralt Österlig uti den andra af Meridianerne omgifne delen, såsom Södra America, stilla hafvet och den del af Östra Asien. Ju närmare Meridianen, ju mindre finnes missvisningen vara, och tvärtom, ju längre därifrån ju större, såsom uti Indiska hafvet afviker den wästerlig ända til 30 grader och uti Norraste America öfver 40 grader. Magnetnålens många förändringar har dock varit vållande, at denne theorie ännu icke är fullkomligen utarbetad. Här i riket är declination omkring 6 a 7 grader wästerlig.
      På lika sätt förhåller det sig äfven med lutnings- och inclinations-nålen, nemligen at den uti en viss cirkel omkring jordklotet står vågrätt och på andra ställen, såsom vid Hudsons vik, stupar ända til 83 grader emot æquator, hvaröfver Herr WILCKE hos oss försökt at, i anledning af mångfaldiga sjöfarandes observationer, upstäla en inclinations-charta.
      Om denna compassens inrättning, och om dess missvisningar, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1771, 1772, 75 och 77.
      Til compass- och magnetnålars förfärdigande fordras et ganska fint och godt stål, som blifvit præpareradt genom garfning och dragning til tråd, samt vidare, genom stark hamring och dragning emellan 2 filar, lämpadt uti tjenlig form, sluteligen med försiktighet härdadt, anlupit och med varsam hamring riktadt. Strykningen bör ske med den största och starkaste magnetsten, eller stålmagnet, som kan erhållas, emedan de små eller ock svagare meddela en svagare kraft. Besynnerligt är at MEDDLETON och ELLIS funnit det magnetnålen af en öfvermåttan stark köld, emellan isbergen uti Hudsons sund, blifvit orörlig och ej erhållit sin kraft förr än genom tilkommen varma.
      W. CHAPEL uti England skall och hafva i akttagit, at magnetnålen kommit uti rörelse och afvikit 5 eller 6 grader ifrån sin direction, då et talgljus blifvit stäldt nära intil compassen; förmenande, efter flere anstälte försök, at talgen förmådt åstadkomma denna dragning. Denne verkan torde dock hafva kommit af annan grund. Det är bekant at om man med en varm hand stryker på glaset, som betäcker nålen, antager glaset en liten electrisk kraft, som straxt sätter nålen uti rörelse.

Malacca Tenn är det finaste och renaste tenn, som kommer ifrån Indianiska halfön Malacca til Holland uti små fyrkantige afstympade pyramider, somCockers kallas, liknande Jesuitermössor och väga allenast 1 skålpund. Metallen, hvaraf detta tenn smältes, består af ganska rena, bruna och tunga zinngraupen, uti crystallinisk form, som vaskas utur sanden vid hafsstranden.

Malachit har funnits vara en kopparmalm, eller en med vitriolsyra och kalk, eller, som är detsamma, med gips förstenad kupfergrün. Dess färg är dels mörk- dels ljusgrön, efter mer eller mindre kopparhalt, stundom med något blått inblandad och halfgenomskinlig i tunna kanter, sådan som är träffad vid Årdals Koppargrufva uti Norige. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 196.

      Annorstädes har den funnits bestå af koppar mineraliserad med luftsyra, såsom under ordet Berggrönt redan är nämdt, och til den mängd af hvarje ingående ämne, som finnes på samma ställe utsatt. Malachiten löses då hel och hållen uti syror, hvarutur kopparen kan fällas med järn, eller med alkali fixum. Om någon kalk är inblandad, som ofta händer, kan det metalliska fällas med blodlut och kalken sedan med alkali aëratum, som förut innehåller luftsyra. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 429.
      Då malachit faller strålig, eller trådig, i brottet, och på ytan är betäckt likasom med et sammet, får den namn af Sammetsmalm, eller Atlaserz. För öfrigit visar den sig uti åtskillig form och af många förändringar, stundom uti platta skifvor, ofta ddrufformig, eller knottrig, uti åtskillige öfver hvarandra liggande skal; stundom crystalliserad uti prismatiske hårfina nålar, som ofta äro genomskinlige, med vacker smaragdgrön färg, af större eller mindre längd, formerande åtskillige borstar af strålar, som divergera ifrån särskilte centra. Uti Herr HofR. VON BORNS Lithophylacium, 1 Delen, s. 106, nämnes sådan Atlaserz ifrån Herrngrund i Nederungern, Dognaska och Saska i Temeswarer Bannat, utom flera orter. Uti Nassauiske Länderne, vid Nassau-Siegen, brytes en vacker, strålig Atlaserz, med derba strålar af et tagels tjocklek och nära 1 tums längd, sammanlöpande uti en punct. Se FERBERS Bergmännische Nachrichten s. 87. Vid Freyberg och vid Zellerfeld, hvarest atlaserz förefaller sittande uppå blyspat, får den namn af Spinnseide. Se BEAUMERS Mineral-Reich 2 Del. s. 246. En annan gång faller malachit bladig med vågformige fjäll.
      Malachit finnes eljest vid åtskillige koppargrufvor, såsom uti Böhmen, Sachsen, Tyrolen och Italien o.s.v. I synnerhet har jag sedt stora stycken däraf ifrån China med skönaste höggröna färg, utan medföljande bergart. Den brytes ock til myckenhet uti Siberiska koppargrufvorne.
      Uti medelmåttig hetta gifva någre arter af malachit et phosphoriskt sken, til äfventyrs af någon inblandad flussspat, eller gips. De fleste äro ej hårdare än at de kunna rifvas med knif, men någre gifva svagt eld emot stål. De äro dock ej så hårde at de kunna räknas til grön jaspis. Den tätaste arten går uti anseende nära til Turkos, men är vida mera kopparhaltig och mindre hård.
      Malachit har i forntiden blifvit räknad ibland Amuleter, som man i synnerhet hängt på barn at bevara dem ifrån skrämsel, i hvilket afseende den fått namn afSchreckstein; men verkan af sådane amuleta försvinner tillika med vantron. Nu för tiden användes malachit stundom til tobaksdosor, knifskaft och flere granlåtsarbeten.

Malm (Erz) kallas egenteligen en mineraliserad metall, eller en metallisk uplösning af syror, eller svafvel, som visar sig uti jord- eller stenartadt lynne.

      Alla metaller kunna väl icke med svafvel ensamt mineraliseras, eller bringas til malm; men då tvenne metaller finnas tilsammans, af hvilka den ena lyder svaflets herravälde, måste den andra följa med uti mineralisation.
      Guldet låter sig väl på intet sätt lösas af svafvel, men kan likväl ingå uti dess förening med järn, eller därmed utgöra gyldisk kies. Dock är guldet däruti ej hårdare bundit vid svaflet, än at det kan förenas med qvicksilfver, utan föregången smältning, så snart svaflet och järnet allenast genom en enda behörig calcination blifver förstördt. Se orden Guldmalm och Amalgamation.
      Platina ensamt är ännu icke med säkerhet funnen uti malmartadt lynne.
      Zinken föraktar äfven svaflets verkan ensamt; men uti naturen finnes den likväl mineraliserad med svafvel uti förening med järn och kalk, som med svaflet utgör en hepar, hvaraf de fleste metaller kunna bringas i form af malm, eller ochra; vismuten ej en gång undantagen, ehuru den merendels vill hålla sig gediegen, eller fri ifrån mineralisation, eller är åtminstone benägen at skiljas ifrån sin mineral vid tilkomsten allenast af vedlåga.
      Silfver, koppar, järn, bly och qvicksilfver äro svaflets bästa vänner och förbyta därmed sitt metalliska lynne til malm. Tennet däremot har gärna arsenik i sällskap, hvarföre ock merendels finnes arsenik, där tennmalmer vistas, fast sällan tvärtom. I allmänhet kan sägas at malm ej är annat än en genomsvaflad och arsenicerad metall. Jämnför ordet Mineralisation.
      De öfrige mineral-rikets producter af salter, såsom alun och vitrioler, få egenteligen intet namn af malmer, utan utmärkas med egna namn, såsomAlunskiffer, Alunsten, Kies m.m.
      Järnet, i synnerhet uti våra flesta svenska grufvor, förekommer dock under namn af Malm, utan at innehålla något tecken hvarken af svafvel eller arsenik, och behöfver ej mera, til ernående af sin metalliska egenskap, än eldens verkan, tillika med et bränbart ämne af kolen, uti en stark smälthetta, samt at därmedelst blifva befriadt ifrån et främmandne stenämne, som kunnat vara dess intima följeslagare.
      Malmerne förekomma, i anseende til deras olika läge i jordens och bergens sköte, på särskilta rum, som efter deras beskaffenhet få fina egna namn, såsom:
      1:o. Uti Gångar, eller uti Drummer, hvarest malmen finnes:
      - a) Samlad uti Malmfall, uti stycken, Helskäft, eller Derb. - b) Spridd uti små gnistror och fläckar ibland gångarten, eller - c) uti större Körtlar ochNästen.
      2:o. Uti Stockverk, hvars längd och mägtighet kan vara mäst lika, och hvaruti malmen gemenligen ej håller någon regelbunden ordning.
      3:o. Uti Flötser med alla förenämde förändringar; eller uti Geschütte, som bestå af svaga malmdrummer, emellan vissa lager af bergarter.
      4:o. Uti Seifenverk, eller uti större och mindre stycken, eller korn, liggande löse ibland jord, sand och sten uti jordytan, och förmodeligen tilkomne genom malmförande bergs förstöring.
      5:o. Uti Geschieber, Stenkastningar, eller stora lösa jordstenar, på något dylikt sätt genom förstöringar tilkomne och stundom på vissa tracter samlade, ofvan eller under jord.
      6:o. Malmer, i synnerhet glanser och kieser, träffas ock uti sinter, stalagmiter och stalactiter, lika som angeflogne, uti gamla ödesgrufvor, eller på petrificater.
      Vid malmernes tilgodogörande nämnas de äfven efter utvärtes anseende och beskaffenhet, såsom: Stuff, Helskäft, eller Styckemalm, som innehålla minsta bergart och förtjenar i sådant lynne straxt undergå fullkomllig rostning, och at directe sättas på smältugnen. - Vask, eller Vaskmalm, som består allenast af små malmgnistror uti mycken bergart, som då måste med bokning och vaskning frånskiljas. Sylta, eller Bergsylta, är all den småmalm, hvilken såsom affall under malmbrytningen och på grusbacken samlas. Se härom dessa särskilta namn.
      För öfrigit tilkommer en bergsman at känna malmerne ej allenast til utseende och namn, utan ock i anseende til deras inre egenskaper, beståndsdelar och förhållande uti eld, luft och vatten, samt lika noga känna alla dem åtföljande mineraliers, sten- och jordarters förhållande, så väl för sig sjelfve som uti blandning med malmer och andra förekommande arter, at däraf må kunna dömmas, til exempel: huruvida en förekommande malm är skickelig, eller icke, at til dess halt condenseras genom mechaniska utvägar, såsom bok- och vaskverk: hvilken method af sådane arbetssätt må efter malmens art vara den lämpeligaste: om malmen innehåller litet eller mycket af skadelige, röfvande, eller förslaggande ämnen, och huru de då på fördelaktigaste sätt kunna därifrån genom rostning afskiljas, eller genom tilsatser mildras: om malmen kan räknas för lätt- eller hårdsmält: på huru många sätt skadan af en för mycket qvick, eller skärande art, kan förekommas, och med hvilka tilsatser den hårdsmälta arten kan bringas til lättare flytning. Ädla geschikker, til exempel, af lösa arter, som roth- och weisgülden, äfvensom silfverhaltige blyglanser, antingen uti hårda qvartser eller hälleflintor, eller ock uti mycket tunga bergarter, såsom tungspater, granatberg, hvita, svarta och röda järnmalmer, med mera, kunna icke utan förlust på vasknings-vägen skiljas därifrån, utan måste då häldre på skedbänken, fast med mera arbete, utsofras. Lättsmälte malmer kunna på lägre eller så kallade Krumosen tilgodogöras; men de som medföra hårdsmälte arter, järn och zinkiske blenden, fordra högre ugnar.
      Vid malmens beskrifning är således icke allenast nödigt at anmärka deras medföljande bergarter och färgor, jämnförde emot andra bekanta ting, utan ock at utnämna deras gry, eller utseende i friskt brott, såsom: Slaggtäte, om de likna en bruten glasig slagg; Kornige, som lätt sönderfalla til korn, eller gryn:Gnistrige, som skimra med grofvare eller grannare gnistror: Skifrige, som synas delade uti grofva skifvor; Bladige, som äro sammansatte af tunnare blad;Fjällige, som bestå af skimrande fjäll; Skyggande, som uti vissa vändningar emot dagen, eller uti reflection, visa ömsom skimrande och ömsom mörk yta o.s.v. Derb malm får den kallas, som intet innehåller några för blotta ögat synliga bergarter.
      Malmer, eller metalliska particlar, kunna dock för bästa kännare ofta dölja sig under främmande drägt, färg och utseende. Rothgülden, til exempel, förefaller ej alltid med sin bekanta höga cinnober-färg, utan träffas stundom uti mörka oansenliga angefloger, stundom uti rostfärgade fläckar, eller allenast som en röd järnochra på kalksten, eller andra bergarter. Glaserz och fahlerz kunna ofta på färgen anses för järnmalmer; veisgülden för kobolt, eller tvärtom o.s.v. Ofta döljer sig äfven rika arter under det sot och den smuts, som uti grufvor vankar, så at den, som äger inseende i synnerhet vid ädlare grufvor och smältverk, aldrig kan vara nog upmärksam p åalt som misstänkt förefaller, eller äga nog sträng tilsyn at icke, under smutsigt utseende, barnet bortkastas med lögvattnet, eller en ädel art qvarlemnas i grufvan. Man får således ej ledsna at flitigt nyttja blåsröret, äsjan, proberugnen och sickertråget, som skaffar merendels säkrare kunskap, än många folianters läsning.
      Under namn af Malm förekommer ock i allmänna talesätt en skör metall-composition af messing, bly och litet tenn, hvaraf hvarjehanda husgeråd gjutas och svarfvas, såsom grytor, ljusstakar, insats-vigter och mera dylikt, som säljas til mindre pris än rena messingen samt kallas då gemenligen Malm-eller Metallgrytor, malmstakar o.s.v. Stundom är den samma ämne somKlockmetall. Se detta ord. Förfärdigas vanligen af klockgjutare. Är för dess hårdhet skull tjenligast til blockskifvor, stora mortlar, hartringar vid vals- och skärverk m.m.

Malmadt Järn, Se Tackjärn.

Malmberg, Se Gångberg.

Malmbetning kallas den operation, då malmer, genom kokning uti vatten eller lut, befrias ifrån något inblandadt svafvel- eller saltartadt ämne, som kunde göra ogagn i smältningen. Hit kan ock räknas den process, som anföres uti JUGELS Rost- und Figirkunst, tryckt 1784. Denne figerkonst består förnemligast däruti at bereda en blandning af 3 delar kalk emot en del vitriol, som med vatten arbetas til en mänga, hvarmed en skärstens-roste hvarftals bestrykes och sedan brännes på vanligt sätt. Om en ringhaltig skärsten, eller kopparkies, därmed kan förbättras, ankommer på vidare försök, men låter föga rimligt, och malmbetning är ej heller på något ställe vedertagen, utan kan anses som en påfinning, endast uptänkt vid skrifbordet. Om genom malmbetning någon besparing uti smältnings-kostnaden skulle vinnas, kunde det ändteligen verkställas genom kopparvitriolens utlutning med varmt vatten utur väl brände och svafvelrika kopparmalmer, då kopparen sedan fälles på de uti luten insatte järnstänger. Huru detta tilgår finnes beskrifvit uti SCHLÜTERSHüttenwerk, s. 463. Men tidens utdrägt och vidlöftige anstalter härvid, jemte åtgång af järn och svårigheter vid den fälde kopparens smältning m.m., gör at detta arbete icke lönar mödan.

Malmbräcka, Se Bräcka.

Malmdjup (Erzteufe) kallas det djup uti en gång, eller malmförande berg, där mästa malmen håller sig; ty uti hvarje malmfält gifves vanligen et visst djup, innom hvilket malmen tiltager och där den i synnerhet är samlad til största mängd; men därunder börjar den åter aftaga och sluteligen förlora sig. I allmänhet kan anmärkas at någre gångar föra malm på ganska ringa djup, någre vid et medelmåttigt och andre ej förr än på ansenligt djup. De förstnämde få namn af Daggångar, och om de begge senare säga tyska bergsmän: dass die Gånge in eine mittlere, eller dass sie in eine grosse Teufe niedersezen. Herr CANCRINUS antager, såsom bekant genom förfarenhet, at grofvare gesckicker, vid åtskilliga tyska bergverk, finnas på medelmåttigt, men ädlare arter, såsom silfvermalmer, på större djup. På några ställen är äfven i akttagit at högre upp uti en gång brytas andra arter, än djupare ned, såsom vid en del grufvor i Tyskland, där zwitter och dylike grofvare geschicker finnas närmast dagen, men silfvermalmer längre ned på djupet. Tvärtom förhåller sig vid Schneeberg, där silfvermalmer träffas öfverst i malmgången, men kobolt därunder på djupet. Se CANCRINI Unterird. Erdbeschreibung, 3 Del. s. 84, samt dess Beschreibung der vorzügl. Bergwerke s. 338. På några ställen finnes det ena malmdjupet under det andra, såsom vid Sala; men merendels är et ställe det fyndigaste och bästa, som genom förfarenhet måste utrönas och håller sig gemenligen lika uti alla gångar, som hafva sitt strykande uti et och samma malmfält och uti enahanda bergart.

Malmfall (Erzmittel, Fall)kallas det rum uti malmförande berg och gångar, där malmen i synnerhet finnes samlad. At upsöka sådane malmfall och taga i akt de kännetecken, hvarigenom de uptäckas och förebådas, utgör en bergsmans förnemsta omsorg; ty då järngrufvor undantagas, finnas sällan någre gångar, som öfveralt äro like fyndige; och om däruppå ej hafves afseende, då arbetet anställes, måste det i samma mån drifvas med mindre förmån som kostnaden genom vidlöftigare brytning förökas. Det är likväl en särskilt händelse, då gången består af så lösbrutne arter at den, til besparande af förebyggnader, hel och hållen måste borttagas. Malmfall igenfinnas ofta, där visse klyfter, drummer, eller bergarter, stöta til hufvudgången, eller där andre arter innom gången infalla, emedan begge desse händelser kunnat medföra förädling; och om sådane på et eller flere ställen tjenat til någon god anvisning, gifves däraf anledning at sluta til malmfältets förhållande, och at dömma hvad förhoppning vid särskilta tilfällen äger rum; men när dylike kännemärken saknas, måste noga efterses huru malmens strykning eller stupning uti gången förhåller sig, och arbetet därefter lämpas. Således om uppå en gång, sådan som i Tab. XXII. Fig. 2. föreställes efter dess längd, eller strykning, en skärpning blifvit afsänkt på et malmförande ställe vid A, och hvarken på djupet vid B, eller högre upp vid C finnes någon särdeles malm, så följer tydligt at grufvan bör drifvas i donläge efter malmfallets AD stupning.

      I Stora Kopparbergs grufva är i akttagit, i synnerhet vid Skärs-grufvan, at vissa blendeförande klyfter vid deras tilkomst åstadkomma förädling. - Eljest är ock vid Storgrufvan därstädes anmärkt, at malmfallen gärn ahålla sig i en rät linea, fastän skölarne, hvarmed de följa, kröka sig i starka bugter. Således om A, A, Tab. XXII. Fig. 3. är en sköl, som inuti förer qvarts, eller så kalladHårdmalm, och åt begge sidor sega bergarter, såsom hornberg, talk, kritberg, med mera, invid salbanden b, b, stiger malmen c, c, vid gångens krökning, utur qvartsen, hvarmed den eljest följer, inuti den sega arten, som på sidan af skölen sitter invid dess ena salband, och behåller där sitt läge under gångens svängning, men så snart dess strykning går rätt fram, stiger malmen åter inuti qvartsen, såsom dess vanlige gångart.
      I Sala grufva stå malmfallen utom skölarne i kalkberget, så at om A, A är en sköl, utstryka malmfallen B, B (Se Tab. XXII. Fig. 5) därifrån i en annan direction och fortfara 10, 20, 60 och alt til 70 famnar, til dess de antingen afskäras af klyfter, eller sjelfve förlora sig. Anledning til sådane malmfalls eftersökande yppas här, så snart kalkberget börjar visa sig skimmerblandadt. Se ordet Gångar.
      Uti Herr Bergmästaren CRONSTEDTS Mineral-historia öfver Wäster Bergslagen, utgifven i tysk öfversättning af Herr GEORGII, kunna åtskillige anmärkningar läsas om malmfallen vid Hallströms koppargrufva uti Norberg, och flere. Et enda exemplar häruppå ses af Tab. XXII. Fig. 4.
      A, visar profilen tvärt öfver gången.
      a, a, och b, b äro de rätta släppskölarne, eller salbanden.
      c, c, &c. Fall, bestående af gul kopparmalm, med dess gångart af kalk och skimmer.
      d, En kil, eller mittel, af svartgrynig järnmalm, som infaller uti gången, där den börjat slå en buk, eller vidga sig, och hvaremot kopparmalmen förtryckes.
      e, Gångarten.
      Malmfall, Fall, eller rika fall, kallas ock de rikare anbrott af malmer, som stundom förekomma uti gångarne, hvilka då sägas göra et rikt fall; men gemenligen förstås med Fälle vid tyska bergverken, såsom uti Fastenberg vid Johanngeorgenstadt och vid Gejerske tenngrufvorne, de uti gången infallande klyfter af ofyndige, tomma eller oädla bergarter, hvilka likväl stundom , då de äro järnhaltige, medföra vissa malmers förädling. Se FERBERS Mineral Geschichte versch. Länd. s. 196 och 260.

Malmfolsna kallas vid Bäsinge koppargrufva, och flerestädes, af arbetare, et mjukt lerartadt skinn, som är bekant under namn af Bergläder (Se detta ord), och hvilket ofta bekläder lossnorne uti malmen. Det liknas af gemene man vid en falaska (som af dem folsna kallas), i anseende til dess askfärg och lösa sammanhang. Är detsamma som vid Dannemora grufvor får namn afBergsvamp, eller Fols. Se detta ord.

Malmfält (Erzgebürge) kallas ock Malmtracter, eller sådane orter, som stundom kunna sträcka sig en eller annan mil uti längd och bredd, hvarest en mängd af malmgångar finnas samlade på närmare, eller fjermare afstånd ifrån hvarandra, och det ofta uti olika berg- och hällearter. De orter, hvarest allenast en eller annan malmgång finnes, eller där malmerne finnas strödde uti större och mindre fläckar och körtlar, utan någon viss strykning uti längden, kallasStrödde Malmfält. I anseende til malmgångarnes belägenhet på bergsytan, indelas de efter väderstreken, til exempel uti norra och södra malmfältet, o.s.v. Se vidare Gångberg.

Malmförande Berg, Se Gångberg.

Malmgnistror, eller körtelverk, kallas små fläckar eller körtlar af malm uti någon bergart, utan någon viss ordning inströdde, och som sällan äro biståndige på något betydande djup.

Malmgångar, Se Gångar.

Malmletare är rätteligen allenast den, som ej mindre äger tilräckelig kännedom af malmer, än et på vidsträckt förfarenhet grundadt begrepp om förhållandet af deras läge i jorden, eller om sjelfva malmlägrens natur och de orsaker, som kunna åstadkomma deras rikare fyndighet, eller förädling; på det han vid malmers upsökande må vara i stånd at igenkänna och urskilja dem så väl sinsemellan, som ifrån omgifvande gråberg; och, vid nya anledningars blottande i et förut arbetadt malmfält, af dess redan kände beskaffenhet kunna dömma, huruvida de omständigheter åter inträffa, som göra det uptäckte anbrottet lönande, eller lofva dess fortfarande och förädling.

      I allmänhet antages nästan för en regel at malmen närmast intil dagen ej finnes god, eller mägtig, utan at den på djupet förbättras ock tiltager; men härifrån gifvas många betydande undantag, och under ordet Malmdjup är redan nämdt at bästa malmen kan infalla så väl på mindre som större djup. Större delen af våra svenska grufvor äga den egenskap at vara rikast antingen uppe i dagen, eller högst på medelmåttigt djup af 30, 40 til 50 famnar och däromkring; men därunder börjar malmen aftaga och försämras. Vid några Ungerska och flera bergverk är äfven iakttagit at gyldiske arter, jemte gedieget guld, funnits rikast och ömnigast närmast dagen, eller på ringa djup. 
      Äldre bergsmän hafva i synnerhet lofvadt sig mycket godt af sådane gångar och klyfter, som komma ifrån öster, i den förmodan at solens varma skulle i dem mäst förmå at bidraga til malmernes alstring och mognad; men detta äger i sig sjelf ingen sannolikhet och får det ännu mindre, då man af förfarenhet vet at gångar uti andra väderstrek förhålla sig like ädle, som de östlige. Emedlertid är den anmärkning vid tyska bergverken ej ogrundad, utan tyckes häldre af trovärdig förfarenhet bestyrkas, at de klyfter och drummer, som på östra sidan uti en malmgång infalla, äro ganska ofta benägne at åstadkomma dess förädling, och torde detta härröra af någon för oss okänd orsak vid gångarnes och stenämnets daning, som tvungit dem at antaga ej mindre en viss egenskap, än et visst läge.
      På sumpige och låge orter gifves merendels större ömnighet af mineralier, än på höge berg, hvarest malmer ej visa sig annorlunda än uti obeständige strimor, eller strödde körtelverk.
      Uti URBAN HJÄRNES Berglyckta, eller anledning til mineraliers efterspörjande, tryckt 1694, finnas de gamlas kännemärken til nyttige malm- och stenarters upsökande vidare utförde; men utom compassens säkra handledning til järnmalm, äro alla öfrige märken af Rimfrost¸ vissa Örter, Svampar, Dunster, m.m. aldeles opålitelige. Den bästa anledning en malmletare kan hafva är at på vissa lågländte berg, hälst där fuktig jordmån finnes, efterse sådane platser, hvarest stora, lösa jordstenar visa sig i synnerhet af sådan kalk, som svartnar i luft och tillika innehåller milda arter af skörl, talk, asbest, kalkspat och skimmer m.m., eller ock at gifva akt på sådane geschiebe, eller jordstenar, som bestå af skimmerrådande fältspat, eller andra hällearter, hvaruti mycken brånad af förvittrad kies, järnochra och af förenämde milda arter finnes. På dylike orter pläga malmfält gifvas; men malmgångar kunna ändå vara långt nog därifrån och böra egenteligen sökas, där skogseldar, brände fall, öfversvämningar, eller andre händelser, blottat berghällarne ifrån öfverliggande jord, och där bergytan finnes angripen af förenämde brånad, eller förvittrade arter med järnrost, hälst den som är mycket svart eller svartbrun, som Bräune kallas; äfven där gångar finnas uti hällarne af milda stenslag, såsom en vek och svart trap, specksten, järnleror, hornberg, fet qvarts, med mera, eller där hällearten är gneis, saxum metalliferum, Garpenbergs häll, eller skifferartad sandgrytig qvarts, uti hvilka arter malmgångar som oftast pläga visa sig. Se Gångberg.
      Om malmletande med slagruta, se Slagruta.
      Det är väl af historien bekant at de förnemsta både in- och utrikes malmläger merendels af en slumplycka, eller af åtskillige händelser blifvit uptäckte; men så är äfven bevisligt, at månge nyttige både malm- jord- och stenslag kommit i dagen genom kunnige malmletares flit och oförtrutne möda; utom det at genom deras uplysning onyttige omkostnader kunnat afböjas uti malmers eftersökande, där intet hopp om lönande arbete varit at förvänta. - Den nyttiga Författning, som ålägger landtmätare at vara kännare af malm- och stenarter, kan gifva hopp om flera goda uptäckter, under deras vidsträckta förrättningar, än hittils af ostuderade malmletare kunnat väntas. De löntagande malmletares skyldighet, at i god tid årligen ingifva relation om deras förrättningar, ses af Kongl. Bergs-Collegii Bref tl Bergmästarne af den 16 Jan. 1644. Hvad malmletare vid deras göromål vidare hafva at iakttaga, finnes omständeligen anfördt uti den af Kongl. Bergs-Collegium utfärdare Malmletare-Instruction af d. 5 April 1759.

Malmläger kallas de rum i bergen, hvarest malmer finnas, och få efter deras särskilte beskaffenhet heta Strykande Gångar, Sväfvande Gångar, Stockverk, Flötser, Körtelverk, m.m. Se dessa namn.

Malmos, eller Brånad, kallas vittringar på berg och stenar i synnerhet af en rödbrun järnrost eller ochra, som gemene man stundom förmenar komma af därunder varande fördolda malmarter; men är gemenligen icke annat än et tecken därtil at sådan stenart består af någon stark järnbinda, hornblende, eller kiesblandad hälleart, som innehåller svafvelsyra. Vid vissa tilfällen, där myckenhet af sådant malmos, eller brånad, uti tjenlige gångberg visar sig, kan det gifva god anledning til lönande malmers efterspanande. I synnerhet kunna svafvelhaltige kopparmalms-gångar röja sig genom brånad, eller röd jord, i dagen, då det hos Tyska bergsmän säges: der Gang blühet am Tag. Jämnför ordet Malmletare.

Malmrök, Se Hyttrök.

Malmsida betyder den del af en masugnspipa, som är öfver forman, men är dock et ord, som brukas på få ställen.

Malmskofvel, Se Skofvel.

Malmstämpel (Unterscherer, eller Grobschiesser) kallas vid bokverk den stämpelen, som står närmast inslagsrummet, där malmen, som skall bokas, inslås, och under hvilken den således först kommer. Se Bokstämpel och Bokverk.

Malmtorg, Se Torg.

Malmtunna (Kübel, Bergkübel) är en laggad tunna med starka järnband försedd,  hvarmed malm och berg ur grufvor upfordras. Vid Stora Kopparbergs grufva skall en laglig malmtunna innehålla 5775 cubik-tum, hvaruti kan rymmas ifrån 1 ½ tl 2 ½ skeppund victualie-vigt af kopparmalm, alt efter malmens godhet, som gör at den ene malmtunnan intet värderas mera än 2 a 3 schill. då en annan kan gälla 3 a 4 Riksdaler speciee. Se GRAVES Acad. Afhandling:om Malmfördelningen i Stora Kopparberget s. 10.

      Hurudane malmtunnor nyttjas vid Sala silfvergrufva, se ordet Balja.
      Uti järnbergslagen innehåller en tunna järnmalm vanligen 2 skeppund tackjärns-vigt, hvilken vigt äfven förstås, då en tunna malm nämnes.

Malrekor, Se Marlekor.

Maltha, Se Bergtjära.

Mandelsten. Under detta namn förstås vanligen en hälleart, som til sitt grundämne består af en stenhärdad och merendels järnhaltig lera, af föränderlig färg och hårdhet, hvaruti den tyckes hålla en medelväg emellan hälleflinta och trapp, eller vara en art af föga tilhårdnad porphyr; dels svart, dels grå, brun eller rödlätt, altid instänkt med hvita eller grönaktiga, äggformiga och oftast mandellika körtlar, bestående antingen af kalkspat, specksten, lera, eller och stundom af zeolith, hvilka fläckar, i anseende til sin skapnad, gifvit anledning til dess namn och hufvudsakeliga kännemärke. Uti brottet liknar den en torr lera, och är sällan så hård at den ger eld emot stål. På somlige ställen visa sig ock allenast öpne håligheter, beklädde med grön speckstens-jord, hvilken äfven omgifver en del af de hvita körtlarne. Mandelsten med hvita zeolith-njurar är mera sällsynt och träffas i synnerhet på Ferrö vid Island. - Stundom kunna två eller flere arter ligga om hvarannan uti samma stenämne. Se VON BORNSPhysic. Arbeit. andra årgångens andra qvartal s. 72.

      Uti Norige fås en art mandelsten med röd botten och inströdde körtlar af hvit kalk och grön specksten. Ifrån Fossum i Norige har ock erhållits en castanie-brun mycket fin, men föga hård hälleflinta, med tätt inströdde mandelformige fläckar af fältspat, som är en mera sällsynt art af mandelsten.
      Vid agatbrotten omkring Uzenbach, uti Zweybrücken, finnas en stor del af bergen bestå af mandelsten, som är en rödbrun stenhärdad järnlera, insprängd med specksten och med mandelformige körtlar, af kalk- och gipsspats-korn sammansatte, dels lösa, mjölige och af luften vittrade, dels ock aldeles utfrätte. Denne rödbruna mandelsten utgör ock agatarternes rätta och fasta hälleart, eller gångart, på detta ställe. Vid Oberstein finnes ock en svart mandelsten med hvita kalkspats-korn, jemte äggformige körtlar af specksten. Se FERBERS Bergmännische Nachrichten s. 13.
      En grå mandelsten af jaspisämne, med inblandade körtlar af spatig zeolith, ifrån Ost-Indien, nämnes uti Hr. HofR. VON BORNS Lithophylac. s. 151.
      Uti England, och i synnerhet uti Derbyshhire, förekommer ibland de flolägrige kalkbergen en ofantelig mängd af mandelsten, som där Toadstonekallas, uti flötser af 14, 16, 20, ända tl några och 40 alnars mägtighet, hvarftals emellan andra flötsesr af kalkstenslager. Denne mandelsten består mäst af en svartgrå stenhärdad lera, med inströdde krithvita, äggformige, kalkspats-körtlar, ifrån linfröns til äggs storlek. Desse körtlar gäsa med syror och lösas däraf, men lerämnet angripes intet. Uti den djupaste, eller tredje mandelflötsen, i Hubbadale, har denne art funnits mindre hård, bestående allenast af en blågrön lera, med små svarta lernjurar och ådror af hvit kalkspat. Denne kallas därChannel. Ofta äro kalk- och mandelstens-flötserne skilde med tunna mellanlager. Et sådant lager finnes emellan den öfra svarta kalksten och första mandelstens flötsen.
      Mandelsten, tillika med den flolägrige kalken, räknas ibland de allmänna stenlager, hvaraf hela Derbyshire består. Se FERBERS Oryktographie von Derbyshire sid. 11-17. Dess läge uti floar, eller hvarf, tyckes således vittna at de af mandelsten tilkomne bergen icke äro uråldrige. De kunna icke heller med skäl räknas til gångberg, emedan de sällan äro malmförande; utom det at uti Norige, på Ferrö, skall däruti brytas någre obetydlige kopparmalms-klyfter.

Mangelmachin är et egit slags upfordrings-verk, som af Commerce-Rådet POLHEM år 1694 inrättades vid Blankstöten i Falun, och hvarmedelst tunnorne upfordrades med trästänger, i stället för linor, som därvid ej brukades. Den måste likväl sedan för bergets svaghet skull borttagas. Beskrifning och ritning däruppå kan ses uti O. NAUCLERI Delineatio Magnæ Fodinæ Cuprimontanæ, Upsala, 1702, s. 18.

Manizer-fluss. Under detta namn förstås en art glasfluss, eller Strass. Se detta ord.

Manufactur-Hamrar äro de hamrar, hvilka egenteligen äro inrättade til förädling af de gröfre metaller, såsom järn, stål, koppar och messing. Efter de tvenne särskilte sätt, hvarigenom de sättas i gång, böra de indelas

      1:o. Uti hamrar, som gå för lyftarm, hvarunder höra:
      a) Ämneshammare, som tilverka grofva ämnen för järn-manufactur-verken. Deras inrättning och storlek är aldeles lika som för vanlige stångjärnshamrar brukas; och hvaröfver beskrifning kan läsas under orden Stångjärnshammareoch Hammarställning. Hit höra äfven Rörplåtshamrar, som ensamt äga privilegium at smida rörplåtar för gevärs-factorierne. Se Rörplåtar.Reskapshammare är en annan art ämneshammare, hvars förklaring ses under dess egit namn.
      b) Plåthammare: nyttjas til svarte oförtente takplåtars tilverkning. Härunder begripas så väl Gleick- eller urvälls- som Bredhammare. Om deras beskaffenhet se Plåthammare och Blecksmide. Sjelfva smidet förklaras under orden Plåtsmide och Plåtar.
      c) Bleckhammaretil förtente blecks tilverkning: de skiljas allenast uti hammarbanen ifrån plåthamrar. Se vidare ordet Blecksmide.
      d) Stålhammare, hvarmed råstål garfvas. Se ordet Stålhammare.
      En sådan bör egenteligen få namn af Råstålshammare, til skilnad ifrånBränståls- eller Garfstålshammare, som kommer at föras under kniphamnar.
      2:o. Hamrar, som drifvas med tryckning, eller Stjerthamrar. De äro i synner följande:
      a) Kniphamrar; som väl i synnerhet nyttjas för knip- och bultjärn; men äro äfven nödvändige til beredande af ämnen för svartsmide och manufacturer. Deras beskaffenhet och byggnad ses under orden Kniphammare ochKniphammareställning. De förändringar af kniphammare, som härefter följa, äro merendels på lika sätt inrättade.
      b) Spikhammare: nyttjas allenast til spiksmide och brukas därföre af svagare byggnadd än den förra. Se Spikhammare och Spikhammarställning.
      c) Garfstålshammare: är en vanlig kniphammare, hvarunder bränstål garfvas. Jämnför ordet Garfstål.
      d) Planér-  eller Släthammare, til plåtars planerande och träbands rätande vid messingsbruken. Se ordet Planérhammare.
      e) Vällhamrar, som nyttjas til gevärs- och bösspipors vällande uti sänke. Se Vällhammare.
      f) Sänkhamrar, hvarunder sänksmide, såsom rundt bultjärn och liftjärn, förfärdigas. Se Sänksmide.
      g) Djuphamrar, hvarmed visse arbeten af koppar och messing, såsom pannor och kettlar m.m., utdjupas. Se Djuphammare.
      h) Tyska Osmundshamrar. Se Osmundssmide.

Manufactur-machiner kallas de mera konstige och sammansatte verktyg vid manufactur-verken.

      Vid järn-manufactur-verken äro i synnerhet märkvärdige: - Vals- ochSkärverk. - Valsverk ensamt. - Knipsax. - Klippsax. - Plåtsax. - Skrotsax. - Tråddrageri-machiner med Dragtänger och Rullar; hvilka alla under sina särskilta namn förklaras.

Marchasit. Detta namn tillägges vismuten af någre äldre Auctorer samt af Apothequare och Materialister. Den kallas ock Marchasita argentea, til skilnad ifrån Marchasita aurea, hvarmed de förstått zinken; men ibland bergsmän och hos nyare mineraloger förstås i allmänhet med marchasit åtskillig slagsSvafvelkies, hälst den som är ren och benägen at vittra uti luften, eller som innehåller mycket vitriol. I synnerhet menas dock med marchasiter de svafvelkieser, som finnas anskutne uti någon crystallinisk form. Uti Herr BergsR. HENCKELS Pyrotologie upräknas 9 hufvudsakelige crystallisationer af denna art marchasit, såsom: Pyramidaliske, med 3, 4 eller 6 sidor. -Tetraëdriske - Pentaëdriske. - Cubiske och Rhomboidaliske, af åtskilliga förändringar. Sådan är den så kallade Piedra del Yncas. Vidare upräknas häroctaëdriske, så väl quadrangulaire, som parallelipipediske och rhomboidaliske. Uti Decaëdrer finnas de af åtskilliga skapnader, både rät- och snedhörnige.Dodecaëdriske gifvas af flera slag, dels med skarpa och dels med afslipade hörn: Prismatiske, både 4, 6 och 8sidige, dels med och dels utan spetsar, utom många flera förändringar uti utvärtes formen, som vidare kan ses uti redan nämde Pyritologie, s. 155, med därtil hörande figurer, samt uti WALLER. Syst. Min. T. II. s. 131 o.f. Hos alchemister förstås med Marchasita ferri en omogen metall. De äro således angelägne därom at få denna kies, uti grufvor, til sina operationer så förvarad at intet fria luften tilkommer, men på mognaden lärer ännu väntas.

Mareld kallas den blå lågan, som vid järn-gjuterierne upstiger af de uti sanden neddämde lermot, sedan järnet är ingutit.

Marga, Se Mergel.

Marienglas, Glacies Mariæ, kallas af Tyska mineraloger Frauenglas, Fraueneis, Speerglas, Glinzerspath, på latin Lapis Specularis, Argyrolithus, Aphroselenites, och bör därunder egenteligen förstås den så kalladeGipsspaten, eller Gipsum Spathosum, hvilken emot ljuslågen mister sin pellucidité och äger gipsens egenskaper. Den bör således icke confunderas med Ryssglas, eller vitrum muscoviticum, som hörer til skimmerslägtet och behåller sin genomskinlighet uti lindrig hetta, samt brytes i fjällige och oformlige sega blad, hvaremot gipsspaten är mindre seg och brytes med räta kanter och afskärningar. Finnes til myckenhet vid Boulogne uti lera och nyttjas til gips, som däraf erhålles genom bränning. Se Gips samt CRONSTEDTSMineralogie §. 18. och POTTS Lithogeognosie 2 D. s. 59, 60, 61.

Marigt, Se Rådt.

Mark, Lödig mark, eller Markvigt. Härmed förstås egenteligen den vigt, som brukas vid mynt och ädlare metallers vägning, och består af 16 lod, eller utgör hälften emot et skålpund victualie-vigt. Om dess fördelning se Myntvigt ochGuldvigt. Den gifves af tvenne mäst bekante slag, nemligen Cölnisk ochTroisk. Den troiske förhåller sig til den cölniske som 19 til 20, i följe hvaraf denne senare är i samma mån lättare än den troiske. Hos oss, så väl som uti Dannemora och Tyskland, brukas den cölniske; men uti Italien, Frankrike, Holland, Brabant och Flandern, nyttjas den troiske vigten. En mark myntvigt gör 4834 cölniske ass, som gör 274 ass på et lod guld- och silfvervigt, men et lod victualie-vigt håller 276 ½ ass.

      Mark Brutto betyder vigten på silfret, sedan det är beskickadt, eller lojeradt med koppar til mynt. Se ordet Utmyntning.

Markscheideri är det samma som grufvemätning. Se ordet Grufvemätning.

Marle vid vallonsmide, Se Dräng.

Marlekor, Näckebröd, äro enstakade stycken af förstenad mergel, som finnas hälst vid sjöar uti lera, i form af små runda brödkakor samt uti hvarjehanda figurer. De tyckas merendels vara tilskapade, genom vattnets sqvalpning, af små stycken flolägrig kalksten, som består af kalkjord med inblandad lera.

Marmor. Under detta namn förstås de finaste och tätaste kalkstens-arter, som kunna af stenhuggare genom huggning, sågning och slipning, användas til hvarjehanda behof, samt äga den täthet at de antaga någon grad af politur, och tillika den fasthet at de föga mjöla sig vid sönderslagningen, utan falla i rena skärfvor som en flintsten, men visa sig för öfrigit äga kalkstens kännemärken, såsom: at gäsa med mineralsyror och at brännas til kalk uti elden. En fin marmors specifiqua tyngd har, efter Herr HAWKSBEES rön, funnits vara til vatten som 2,700 til 1,000. Af flera främmande arters inblandning kan dock tyngden vara mycket föränderlig. 

      Marmorn brytes, likasom kalksten, antingen uti fasta berg, som är den starkaste och bästa, eller uti flötser, eller flolägrig, hvaribland den Florentiniske i synnerhet är känd, såsom den skönaste.
      I:o. Den förra, som kan egenteligen Bergmarmor kallas, finnes antingenenlätt eller mångfärgad, af ganska många och nästan oräkneligam förändringar uti godhet, anseende och färgblandning, i alla länder. Italien är dock bekant för at härutaf äga förmodeligen den största samling, bestående icke allenast uti tilgång af egna lands-producter, utanock af många sådane arter, som i gamla tider blifvit ifrån vidt aflägsne orter hämtade och ännu finnas qvar samt uptagas uti rudera efter det fordna Roms prägtiga byggnader. Desse kallas egenteligenAntique Marmorarter, och utaf dem gifves en stor mängd statüer, buster, altare och mångfaldige andre ornamenter uti Rom, och i synnerhet uti det bekanta capitolium. Af sådan antique, eller orientalisk marmor, upräknar Herr BergsR. FERBER, uti dess Briefe aus Welschland s. 250 o.f., nedanstående förändringar, såsom:
      1:o. Paro Antico är öfvermåttan skön och mjölkhvit, opaque, i brottet crystallinisk, eller fjällig, men ändå ganska tät. Den hvita Carrara marmorn går närmast i likhet därmed: dock är denne senare ej så tät och tillika mera groffjällig, samt antager ej så fin politur som den Grækiska ifrån Ön Paros. Af denne äro de fleste antique statüer och bröstbilder uti Italien och uti Capitolium.
      2:o. Marmo Statuario är äfven en antique hvit marmor och en förändring af de förenämde, allenast med den skilnad, at denne senare är halfgenomskinlig, äfven uti tjocka stycken, så at et uptändt ljus kan synas därigenom, då det står bakom en stod, eller et altare af denna sten.
      3:o. Marmo Palambino är hvit, tätkornig och intet skimrig, eller crystallinisk. Nyttjas i synnerhet för altarebyggnad m.m.
      4:o. M. Cipolino är en hvit grækisk marmor, med gröna glänsande glimmer-strimor genomdragen, som understundom äro med en grön lerjord förbundne och utgöra en starkt glimrande skiffer. Den hvita färgen uti denne är ej så skön och klar, som uti de förenämde. Nyttjas uti Capitolio til colonner och piédestaler, samt til utvärtes stenhuggare-arbete på kyrkor och palats. Den finnes ock mera grön med hvita ådror. Innehåller, jemte kalkjorden, litet qvarts, skiffer och järn. Ger svagt eld emot stål. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 58.
      5:o. M. Nero, eller svart antiqve marmor. Tjenar uti Capitolio och Villa Albani &c. til piédestaler och altar-prydnader.
      6:o. M. Paragone är en mycket svart och hård antiqve marmor, liknande den bästa probersten, hvartil paragone ifrån Bergamo i synnerhet kan tjena.
      7:o. M. ner'e bianco antico har hvita och svarta ådror.
      8:o. M. Bigio är en grå antique marmor.
      9:o. M. Ochio di Pernice är svart och dunkelröd, med hvita fläckar.
      10:o. M. Giallo är af äggegulans färg: tjenar til altare och bordsskifvor m.m.
      11:o. M. Giallo Brecciato har mera mörkgula fläckar uti en ljusare grund.
      12:o. M. Giallo Pagliocco är af en blekare halmfärg.
      13:o. M. Giallo annulato är gul med svarta ringlar och fläckar, liknandeBrocatello di Siena.
      14:o. M. Canello är canelbrun.
      15:o. M. Giall'e Nero är gul och svartfläckig, och skiljer sig ifrån M. Giallo annulato genom större och starkare fläckar.
      16:o. M. Rezziato är hvit med gula strimmor.
      17:o. M. Rosso är dunkelröd och tämmeligen rar, eller dyr. 
      18:o. M. Rosso Brecciato är brunaktig med ljusare fläckar.
      19:o. M. Breccia Dorata. Har stora gula fläckar, med röda mellanrum, hvaruti stundom äfven något hvitt infaller. Denne, så väl som flere fläckige marmorarter, kalla Italienare stundom Breccia, ehuru detta namn egenteligen tilhörer sammanflickade stenar af naturen, som tilförene varit löse. Brocatelloär det egenteliga namnet för fläckiga stenar, men brukas allenast af några få.
      20:o. M. Cipolazzo är hvit och violett.
      21:o. M. Fior di Persico är hvit och grå med cramoisie- och persiko-röda fläckar.
      Denne och följande förändringar kunna bättre kännas med ögonen än beskrifvas. 
      22:o. M. Fiorito, flammig, röd och hvit. Eljest kallas alla fläckige uti flammig form Fiorito, ehuru de genom färgornes schattering skilja sig ifrån denna art.
      23:o. M. di Porta Santa Fiorito är hvit eller grå, med purpurröda fläckar. Har blifvit nyttjad til Porta Santa på Sanct Peters Kyrka, hvaraf den fått sitt namn.
      24:o. M. di Porta Santa non fiorito är ljusröd med hvita fläckar.
      25:o. M. Pecorello, eller Pecorella, har stora röda och hvita fläckar, med  hvita ringar, där och hvar.
      26:o. M. di sette Basi. Hvit med röda ådror.
      27:o. M. di Seme Santo, eller Arlechino, är dunkelröd med små trekantige hvita fläckar, hvaraf den Arlequino kallas. Den får äfven namn af Breccia di Seme Santo, men utan skäl och borde heta Brocatello di Seme Santo.
      28:o. M. di Seme Santo di Sette Basi, som äfven får namn af Breccia med lika tilläggnings-ord, är purpurfärgad med hvita fläckar.
      29:o. M. Pavonazzo är hvit med röda bandformige ådror.
      30:o. M. Breccia Pavonazza är lik en verkelig breccia, med hvita kalkstens-druser uti svart grund. Det är ovisst om den är antique, eller ifrån Seravezza.
      31:o. Ochio di Pavone är röd, hvit och gulfläckig.
      32:o. M. Africano är purpurröd med hvitfläckige och svarta mellanrum, som tyckas vara lerartade. Dylik art finnes också vid Seravezza, som nyttjas i stället för antique.
      33:o. M. Africano fiorito är hvit, purpurröd och gulfläckig.
      34:o. M. Serpentello; hvit med röda strimlor.
      35:o. Marmo Rosso Annulato är också röd med hvita fläckar.
      36:o. M. Brocatellone dylik, men med olika rödhet.
      37:o. M. Purichello    
      38:o. M. Vendurino Likaledes röde och hvite.
      39:o. M. Cotonello är hvit och mönjefärgad.
      40:o. M. Verde Antico är grön och hvit med svartgröna fläckar. 
      41:o. M. Pagliocco är gröngul.
      Förestående hafva funnits verkeligen vara antique, eller orientaliske, sådane som de ännu dageligen upgräfvas utur ruinerne omkring Rom, många flere förändringar och namn, såsom mindre betydande at förtiga.

      Utom dessa nu upräknade antique marmorarter finnas ock uti Italien, i synnerhet emot Genuesiske gränsen, uti de emot hafssidan belägne stora kalkbergen, åtskillige sorter af marmor, hvaribland förtjena nämnas:
      a) Carrara Marmorn, som brytes uti Hertigdömet Massa vid Staden Carrara och finnes dels mjölkhvit, i brottet crystallinisk, fjällig, liknande fint raffinerade socker, halfgenomskinlig uti tunna kanter; dels ock af grå färg, då den får namn af Bardiglio, eller Bigio di Carrara. Då åtskillige ådror och strimlor af skimmer stryka därigenom, likasom uti den Grækiske M. Cipolino, kallas denCipolinaccio di Carrara. Den helt hvita brukas förnemligast i l buster, både uti Italien och andra Riken. Den får i Tyskland namn af Lurefischer Marmor.
      b) Marmo di Seravezza brytes äfven i detta granskap. Den är mera finkornig, hvit, med purpurfärg inblandad, ganska vacker, och får efter dess likhet med de antique rödsprutige arter, åtskillige namn, såsom Fior di Persico, Pavonazzo, Africano, Mischio &c. di Seravezza. Då de röde och hvita fläckarne äro tydeligen skilde ifrån hvarannan, kommer den under namn afBreccia di Seravezza, eller rättare Brocatello, ehuru detta senare namn är uti Italien mindre brukeligt. - Breccia rossa di Verona kallas den röda marmor, som brytes nära tl Verona och har mörkröda fläckar på tegelfärgad grund. Men med Breccia rosata förstås en verkelig kalkartad breccia, som har askgrå grund med runda rosenfärgade fläckar, eller inneslutne stenar, och kommer ifrån Monte Alcamo på Sicilien. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 377, 397.
      c) Hvit med någorlunda jämnsidige ådror kallas hos oss Bandmarmor; eljest Serpentelo &c., eller ock uti Italien Fioriti, om ådrorne äro ormslingrige. De Romares Marmor Tiberinum är den, hvars ådror likna flätade och krusade hår.
      Den marmor, som fås vid Carrara och Seravezza, skall vara et tidens foster, tilkommen af det öfver kalkbergen nedrinnande vatten, som vid foten af dessa berg afsätter sin medförde kalk uti vissa tjocka lager, eller på lika sätt som Travertino. Se detta namn. Uti Buster och Statüer poleras ej den hvita Carrara marmorn, utan arbetas med en matt yta.
      Af bergmarmor är här i riket bekant en hvit fingnistrig marmor ifrån Pargas Socken uti Finland och ifrån Pershyttan vid Nora Stad uti Örebro Län, som något när liknar den Italienske och torde blifva än fastare och vackrare på djupet. De öfrige hvita kalkstenar, som finnas ömnigt uti flera rikets provincier, såsom uti Upland, Westmanland, Nerike, Södermanland m.m., äga antingen icke den finhet, eller äro de med andre bergarter inblandade, och kunna således icke komma i jämnförelse med de Italienske, eller antique arter, som behålla värdet framför all europeisk marmor, både uti skönhet och styrka at arbetas.
      d) Svart marmor, med hvita ådror och rändor, är också här i riket uptäckt, men träffas dock på nog oläglig ort uti Offerdals Socken i Jemtland. Til största ömnighet finnes den svarta marmorn uti Flandern, ej långt ifrån Namur, hvarest höga berg däraf visa sig, och hvarifrån den föres til Holland och vidt aflägsne orter. En del af denna marmor är af orstens-slägtet, som dess starka lukt vid rifningen tilkänna gifver; men af en del kännes ingen sådan lukt. Den svarta färgen finnes dock hos begge delarne bestå uti något bitumineust, som genom bränning uti öpen eld förgår, då en ganska hvit kalk däraf sedan upkommer.
      Mångfärgad bergmarmor gifves i synnerhet af trenne hufvudändringar, nemligen 
antingen
      A) Sådan som har sina brokige, svarta, bruna, röda, gula, gröna, eller blåaktiga färgor antingen ensamt af några bränbare ämnen, som förgå uti elden, eller af metalliske uplösningar, hvarvid järnet har största del och visar sig efter bränning allenast med någon förändring uti couleuren, utan at aldeles försvinna. Til dessa hörer större delen färgad Italiensk marmor samt många flere både Franske och Tyske sorter. Ibland de Svenska af den arten är i synnerhet den grofva, röda och hvita arten ifrån Finland och en rödspräcklig ifrån Gillberga Socken i Södermanland, m.fl., bekante, fastän föga nyttjade.
      B) Därnäst är bergmarmor sådan at dess skiftande färgor härröra af andra inblandade stenarter, såsom: hvit med ådror och fläckar, körtlar och strimlor af röd, grön, gul och brun serpentin uti flera nüanser, jemte svarta fläckar af hornblende, skörl och basaltkorn. Sådant är marmorn uti det stora marmorberget vid Krokek på Kålmords-skogen uti Östergöthland, utom på många andra orter här i riket, såsom uti Södermanland i Gillberga, Betna, Björkviks, Vålinge och flera socknar.
      Denne senare arten, eller en af fjällig kalk- eller limsten med flera stenarter sammansatt marmor, räknas af Herr CRONSTEDT med skäl til hällearter och får hos honom namn af Ophites. Se dess Mineralogie s. 261. Häraf finnes en mycket fin och tät art, af mörkgrön färg, vid Hällefors silfvergrufvor; men
      C) Dels gifves ock en annan sort af ophites, som både innehåller körtlar af serpentin och tillika åtskillige röda, violetta och stundom blåaktige fläckar af metalliske solutioner, eller kalker. Sådane äro en del af de marmorarter, som blifvit yppade uti Södermanland, fast icke til någon betydande mängd. Vid Garphyttan, uti foten af den så kallade Garphytte klint, framskjuter et kalkberg med stora fläckar af en vacker, violett, något hård zeolith-art, som slipad tager tämmeligen god politur.
      II:o. Flolägrige marmorarter, eller Musselmarmor, kallas de finare kalkstenar, som brytes uti flötser och tydeligen finnas hafva varit flodslemningar, samt medföra således ofta inneslutne petrificerade hafskräk, eller intryck af örter och insecter, hvilka icke visa sig uti de förenämde arter af bergmarmor.
      Ibland förändringar af musselmarmor, som af Herr CRONSTEDT uptagas under hällearter, eller gyttringar, kan i synnerhet nämnas:
      A) Lumachella, som består uti en af petrificerade snäckor, coraller &c., med et fint kalkämne sammangyttrad marmor, hvilken tager hög politur och har et behageligit utseende. Finnes uti Italien af åtskillige färgskiftningar. Se vidareLumachella.
      B) Florentinisk Marmor, Marmor Florentinum, är ibland de vackraste flolägrige marmorarter, och kallas uti Italien Marmo Fiorentino, eller Marmo di Firenza, samt brytes på  åtskilliga ställen uti Florentiniska gebietet. Den allmännaste är den Dendritiske, som uti lossnor, eller emellan hvarfven, visar superficiela målningar af brun färg, liknande träd, buskar och örter. Denne får egenteligen namn af Alberino, och en stor del däraf användes allenast til kalkbränning. En annan art, som i Italien får namn af Marmo Paesino, föreställer ruiner af berg, hus, slott och städer m.m. Stenarten består af en ganska fin och tät kalk, som tager skön politur. Den har gemenligen en blek halmfärg och de målningar, som därpå finnas af gula, gulbruna, eller mörkbruna färgor, uti åtskillige förskuggningar, torde vara tilkomne antingen af et järnhaltigt eller vitrioliskt vatten, som vid stenartens första daning dragit sig in uti det mjuka ämnet och förorsakat dessa tilfällige figurer; eller ock, efter den uptäckt Herr GERHARD nyligen meddelat, såsom CRELLS Chemische Annalen, 1785, 1 stycket, s. 56. Sådane figurer gå tvärtigenom kalklagren, som brytas, eller sågas, uti tunna skifvor. Marmor af samma art som den florentinske skall ock finnas på Sinai berg, som är den antique och kallasMarmo di Monte Sinai. Är gemenligen Dendritisk och får uti Italien namn afPietra emboscata.
      C) Grå, bruna, röda och spräcklige grofvare marmorarter, som här i riket finnas ömnigt, med instänkte petrificater, på Öland och flerestädes, samt slipas til bordskifvor och golfsten, få egenteligen rum under flolägrig kalksten, så vida de ej taga någon fin politur.
      Af flolägrig musselmarmor finnes en otalig mängd i synnerhet på Tyska orter, såsom uti Hessen vid Erfurt, Brunschvig, Mansfeld, Westphalen, Schlesien m.m.; Hvit, Marmor Parium, eller Lychnites, uti Sachsen &c.; svart,M. Luculeum vid Wilsdorf och Geishübel samt vid Hartzburg uti Sachsen. Se BEAUMERS MineralReich 1 D. s. 185.
      D) Filtrer-Marmor eller kalksten, så poreus, eller hålig at den lika väl som den sandiga filsten kann nyttjas vid vattens filtrerande, finnes körtelvis uti Rudersdorfer kalkbrott. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des MineralReichs, 2 D. s. 208. Jämnför i detta ämne ordet Kalksten.
      E) Ibland  marmorarter, som i Tyska orterne förefalla, är den som brytes ej långt ifrån staden Blankenburg, i Brunschvigiske gebietet, i senare tider mäst bekant, och finnes därstädes af många förändringar, såsom: Svart, med hvita, röda och rödbruna fläckar samt med aftryck af coraller och entrochiter; Gråmed dylike fläckar och ådror; Brunröd, med högröda och hvita fläckar, eller med calcedonlike fläckar och höggröna strimlor; Grönaktig med högröda, hvita, bruna och rödbruna fläckar o.s.v.
      Mera lösa arter af flolägrig marmor brytes och förarbetas äfven uti Uckermark och uti Preussiske länderne, såsom vid Langenstein nära intil Hallerstadt. Se härom J. G. LEHMANS Bref uti Physikalische Belustigungen, 11:te stycket, s. 118, hvarest äfven Herr LESSERS Abhandlung von Muschelmarmor finnes införd s. 377.
      F) Den prägtigaste art af musselmarmor, eller Lumachella, har dock nyligen, eller år 1784, blifvit funnen i Kärndten, i det så kallade Bleyberger Gebirg och Osswaldi stolln, som är indrifven på 316 famnars djup, under öfversta bergspetsen, och går igenom en mergelskiffer af 15 famnars mägtighet. I denna  mergelskiffer infaller en opaliserande, eller färgskiftande marmor, bestående af idel petrificerade sköna snäckor och musselarter, eller conchylier, merendels af nautiliter, turbiniter och fyllningar af hjertformige snäckor, som alla äro förstenade, utan at deras skal undergådt någon calcination, hvaraf händt at denne marmor, efter sågning och slipning, tagit en hög politur och skimrar med skönaste opaliserande färgor, hvilka skifta ifrån högblått i grönt o.s.v., alt efter ljusets strålbrytning, likasom den vackraste perlamo, men, efter några prägtiga bordskifvors utbrytning för Wienska Hofvet, har denne marmorfläck aldeles gått ut. Se Herr VON PLOJERS Beschreibung des opalisirenden Muschel-marmor i Kärndten, införd uti Herr VON BORNSPhysicalische Arbeiten, första årgångens 3:dje Qvartal, Wien, 1785 s. 72.
      Uti Böhmen gifvas ock åtskillige marmorarter, som brytas uti Berauner Kreise, såsom: en brunröd vid Tetin, en ljusblå och hvit vid Hermanomierstitz; röd och gul, samt röd och hvit vid St. Iwan untern Feslen; svart vid Kosors, med inneliggande hvita petrificater af hafssnäckor, belemniter och cacadu musslor, eller enthomolithus paradoxus. Se FERBERS Beyträge zur Min. Gesch. von Böhmen s. 16.
      Åtskillige marmorbrott hafva äfven nu, i senast förflutne år, blifvit upfundne och bearbetade uti Ingermanland och Carelen. Det största däribland är uti Tjudia, nordväst om staden Petrosavodski. Se vidare härom Beschreibung der Carelischen Marmorbruchen, utgifven af ALOPÆUS, 1787.
      Marmor sågas til skifvor, eller qvadersten, med tunna blad af koppar, eller mjukt järn, under flitigt tilflytande af någon skarp sand med tunnt lervatten. - Slipningen sker äfven med sådan mellanlagd sand, då tvenne marmorskifvor rifvas emot hvarandra; eller och med någon grof och lös sandsten samt vidare med pimpssten. Til den hårdaste brukas smergel. - Finslipningen göres sedan med et väl brändt björkkol och polituren med trippel, tennaska, crocus martis, blodsten, eller slammad rödkrita. 
      Marmorns bruk til prydnad och nytta är mera allmänt bekant än at det behöfver vidare utföras. Bergmarmorn är den starkaste at emotstå luft och väta; men musselmarmorn mer och mindre benägen at skadas och förfalla uti fria luften.
      Marmor kan genom konst någorlunda efterapas med compositioner af gips och kalk, hvaruti åtskillige mineraliske färgor eller metalliske kalker inblandas; äfven med stampadt papper, eller Papier Maché, som sedermera med en stark fernissa öfverstrykes.
      Herr FERAT har uptäckt medel, huru hvarjehanda hvita och svarta marmor-skifvor kunna graveras och öfverstrykas med oljefärg, som fäster sig uti gravuren, hvarigenom med åtskilliga färgor både landskap och portraiter föreställas. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, s. 287.
      Om svart marmor funnen uti Skåne se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760, s. 72, samt om konsten at inlägga bordskifvor m.m. til zirat med allehanda färgor och figurer, samma Handl. 1765 s. 107.
      Med mamor bör ej förblandas Marmor Metallicum, hvarmed menas tungspat. Se Tungspat.
      Til marmor hörer ock den böjlige kalkstens-arten. Se Pietra elastica.

Marsar, Se Masugns-klot.

Masmästare (på Tyska Blaameister, eller der Plaarer, på Fransyska Garde de Fourneau) kallas den arbetare, hvilken det tilkommer at känna alt hvad som hörer til masmästare-konsten och tackjärns-tilverkningen, eller at af hvarjehanda förekommande järnmalmer kunna utbringa tackjärn til största mängd och godhet, på kortare tid, med minsta åtgång af kol, och med lindrigaste omkostnad, som efter omständigheterne af materialer och redskapen möjeligen åstadkommas kan. Således tilhörer masmästaren at noga känna malmernes olika egenskaper, utan eller med tilsatser, samt rostnings-sätt, bokning och blandning med hvarandra: at förstå masugnsbyggnad och det gångande verket: at inrätta masugnsstället efter ugnens och malmernes beskaffenhet, och ändteligen at vara öfvad uti vaktningen, eller blästerns styrande, och ugnens skötsel under blåsningen; men som alla desse kunskaper sällan kunna väntas af en enda arbetare, så äro uti bergslagerne förordnade, utom Masmästare Åldermän.

      1:o. Öfvermasmästare,  som jemte theoretisk kunskap förvärfvat sig tilräckelig erfarenhet uti alla dessa delar, och som, efter Höglofl. Kongl. Bergs-Collegii år 1753 utfärdade Instruction och flere sedermera utkomne befallningar, har at gå masugns-ägare tilhanda med nödige undervisningar.
      2:o. Stegresare, eller masugnsmurare, som i synnerhet böra vara pålitelige vid masugnars byggnad.
      3:o. Ställmästare, som väl icke behöfva at befatta sig med ny ugnsbyggnad, men äro förfarne uti masugnsställets försigtiga inrättning och blåsningens vaktning tillika.
      4:o. Vaktare, som ensamt äga tilräckelig kunskap och öfning uti den gångande masugnens vaktning och skötsel.

Massicot, Minimum Flavum, Blygult, är ej annat än en gul blykalk, som nyttjas til färg och på det sättet beredes, at blyet först med lindrig hetta, och under jämn omrörning uti en järngryta, calcineras til en grå aska, sådan som krukmakare nyttja. Denne kalk, ränsad och tvättad samt än vidare calcinerad uti en flamugn, med så liten hetta at den knapt glödgar, får efterhand en oren gul färg och kallas då Massicot ordinaire; men med långsammare calcination och omrörning blifver den mera höggul och får då med rätta heta Gul Massicot, eller Masticot.

      Om denne gula blyaska calcineras ännu vidare, förvandlas dess färg til röd, då den får namn af Mönja. Huru härmed förfares, se ordet Mönja. Om mönja, eller massicot drifves til smältning, erhålles däraf blyglett, eller Lithargyrium, som ock Silfverglett kallas, då det blänker med silfverhvit färg; men hämtas i synnerhet ifrån silfververken, där det ömnigt samlas vid blyets afdrifvande ifrån silfret.
      Den vackraste gula massicot tilredes genom calcination af skifferhvitt, då den ock får namn af Sandix. Se detta ord.

Massor kallas vid Sala silfversmältning de klumpar af slagg och sörja, som sätta sig rundtomkring härdens sidor och äro de samma som Dalkare vid sulubruk. Vid masugnar kallas sådane rusor Marsar, eller Masugnsklot. Se detta ord.

Masticot, Se Massicot.

Masugn (Hobe Ofen) kallas en af de största smältugnar, hvaruti tackjärn uti flytande form tilverkas af järnmalmer, med tilhjelp af mycket stark bläster, och uti en 12 til 15 alnars hög ugnspipa, hvaruti hettan drifves til långt högre grad än uti någon annan ugn. Denne starka hettan gör at järnet här måste blifva flytande, hvaremot det uti smärre ugnar och med svagare hetta icke erhålles annorlunda än uti hoprusade klumpar, färskor, eller smältor. Uti denna omständighet, at få järnet flytande och at inom et dygn kunna med 4, eller 5 arbetskarlar åstadkomma 16 til 20 skeppund tackjärn, är en masugn förnemligast skild ifrån alla andra ugnar och smältningssätt, til järnets erhållande utur dess malmer, såsom: Myrjärnsverk- eller Blästerverk, Flossugnar, Blaufeuer- Lupp- eller Stycke-ugnar, Osmunds- och Rännverks-smältningar (se dessa namn), där nästan med lika arbete icke ¼:del så mycket järn kan utbringas på lika tid; i anseende hvartil desse senare tilverknings-sätt, såsom de aldraenfaldigaste, äldsta och enklaste, nu mera äro mäst nedlagde och masugnar, såsom et nyare påfund, vedertagne. SeMasugnsbyggnad, Masugnspipa, Masugnsställe; och om sjelfva smältningen se Blåsning.

Masugnsbröst kallas tvenne ingångar på masugnsmuren til pipan, nemligenUtslags- eller Timpel-Bröstet, där järnet utstickes ifråns tället, och Bäljbröstet, där bäljorne ligga, eller där vädret intryckes genom forman. Jämnför ordetMasugnsbyggnad.

      Huru masugnsbröstet formeras genom hvälfning med tegel, eller gråsten, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1756. Om masugnen står på en stark berggrund och hvalfven göras efter gothisk form, eller som gamla kyrkohvalf, och muras coniska med försigtighet, antingen af väl brändt tegel, eller lämpelig huggen sten, är försökt at de äga fullkomligt beestånd och äro säkrare än då öfre muren hvilar på båljärn, eller gösar, som af hettans spänning och förändring ofta brista, och böra sådane gösar läggas dubbla eller tvenne i hvarje skift, om de skola vara pålitelige.

Masugnsbyggnad, eller Stegresarekonst, kallas masugnars upförande efter konstens reglor, så at de äga fullkomlig styrka emot eldens och den häftiga hettans våldsamhet, samt bidraga til malmernes fördelaktigaste smältning.

      De äldsta Svenska masugnar, i synnerhet gemena bergsmanshyttor, hafva varit timrade merendels af tjocka furuklabbar, alt ifrån sjelfva grunden, och murade allenast innanför timringen med ovulig sten, sand och ler, ända intil pipan, som likväl varit af mera eldfast sten. Någon tid därefter har man ändteligen börjat upföra utanmurarne med grof gråsten til 7 a 8 alnars högd, eller jämnt med öfra bröstgösen, men därifrån har den öfra delen til kransen blifvit upförd med mulltimmer, innom hvilket så väl pipa som fyllmur muras af tjenlig sten. Uti senare tider, i synnerhet vid Bruks-Patrons masugnar, brukas öfveralt at updraga utanmurarne af gråsten ensamt, hvarföre desse äfvenStenmasugnar kallas. At kunna förklara alla vid masugnars byggnad brukelige konstord, finnes nödigt at åberopa plan- och profilritningen Tab. XXIV.
      Fig. 1. plan af en masugn, tagen vid grundmuren, efter linien c, d, Fig. 2., eller jämnt med hyttegolfvet, efter scalan N:o 1. 
      a, b, e, Mellanfoten, eller Pelaren (Eckpfeiler).
      b, c, Utslags- eller Timpelbröstet. (Ablassgewölb, Ablassseite, Schopseite, Stichseite).
      e, f, Bäljbröstet, eller Formbröstet (Balgseite, Brustseite, Krenseite)
      g, h, Vattensidan (Wasserseite)
      d, h, Baksidan (Schussseite).
      c, d, Bakpelaren (Schusspfeiler).
      f, g, Vattenpelaren (Wasserpfeiler).
      a, b, e, c, d, h, g, f, Utanmuren (Doppelmauer) af stark sprängd gråsten, på god stengrund, eller på rustverke af dubbelt bjelklag. Denne utanmur muras hälst utan murbruk, eller torrt.
      i, i, Ställrummet (Das Gestellraum), där masugnsstället kommer at inredas.
      k, k, k, Pipmuren (Kernmauer, Futtermauer) af eldfast sten.
      l, l, l, Ringtrumma (Abzucht) omkring ställrummet. Brukas allenast där grunden är mycket sur och fuktig, och hvarifrån går en trumma l l utåt vattensidan.
      m, m, m, Ringmur af sämre gråsten, som omgifver pipmuren och stöter intil dess bakmur: muras tät med bruk af ler och sand. 
      n, n, Fyllmur af små gråsten med lerbruk emellan, som upfyller de öpne rum och förenar ringmuren med den yttre kallmuren.
      o, o, Masugnsbäljorne (Blasbälgen).
      p, Medelpuncten af ugnen, hvarefter hela byggnaden rättas.
      o, p, Bälgtättor (Balglissen, eller Tiesen).
      o, q, Bäljvågar (Balghången).
      r, r, Vågbänken (Balggerüste). 
      s, Blåshjulet (Wasserrad).
      s, t, Blåshjulstocken (Blaswelle).
      u, w, Dynbänkar (Radstuhlen).
      x, x, y, y, Nedre båljärn, eller Gösar, (Eiserne Tragpfosten) uti utslags- och bäljbrösten, hvarpå pipmuren hvilar öfver timpelen och öfver forman. Utmärkes här med prickade lineer. De öfrige uti utanmuren prickade lineer utvisa järnstänger, eller ankarjärn (Anker, Eiserne Bänder), som högre up til murens styrka komma at anläggas.

      Fig.2. Profil af en masugn efter lineen 1, 2, på plan-ritningen Fig. 1. och samma scala.
      a, b, c, d, Utanmuren.
      c, e, d, e, Grundmuren under jorden.
      f, Masugnspipan (der Schacht), hvaruti smältningen sker, med dessStälleaf Sidstenar, Bottenhäll, Forma, Grundtacka m.m., som under ordetMasugnsställe vidare förklaras. Huru pipans skapnad utstakas, seMasugnspipa.
      g, g, Kranshällar af tackjärn, som bekläda öfra öpningen af pipan.
      h, h, Upsättningsmålet (der Jecht, Sezrohr, Schürherd): kann med godt bestånd muras af väl brändt ordinarie tegel, som ställes på kant med ändarne emot hettan.
      i, i, Korsbandet, Buken, eller Medjebandet (die Scheibe, Rast, eller der Sach des Ofens), som är det vidaste rummet uti pipan.
      k, k, Ställbandet, ungefär 3 alnar ifrån Bottenhällen, eller så högt som öfverstället updrages emot pipmuren.
      l, Stället, där det smälta järnet samlas. Om alla dess delar och sammansättning se ordet Masugnsställe.
      m, l, Kärnlineen, eller lodlineen midt uti pipan, hvarefter murningen uti stället rättas.
      n, o, Öfverstället, eller murningen af eldfast sten, som ifrån ställhällarne updrages och spetsas tilhopa med pipmuren vid ställbandet.
      p, p, &c. Pipmuren (Ofenfutter) af god och eldfast sten, väl tätt fogad och murad med godt bruk af ler och sand. Härtil brukas ock tegel af tjenlig masugnsslagg, gutit uti en lämpelig form, 21 tum långt. Se vidare Pipsten, och om sjelfva pipans structur se Masugnspipa.
      q, q, Bakmuren, omkring pipan, af sämre sten, hälst gammal pipsten eller tegel.
      r, r, &c. Sandfyllning emellan bak- och ringmuren. Tjenar til förekommande af öpningar och sprickor uti pipmuren.
      s, s, &c. Ringmuren.
      s, s, &c. Fyllmur af smärre sten och murbruk emellan ring- och utanmurarne.
      t, t, Ringtrumman, hvaruti de smärre trummor under grundtackan inledas, och hvarifrån går en trumma utåt vattensidan.
      u, Bäljbröstet.
      w, w, &c. Bröstgösar, eller båljärn af tackjärn, eller af  hopknippade smidde järnstänger, lika uti begge brösten, som bära Brösthällarne, där man ej har förtroende til hvalf. Brösthällarne kunna vara af sandsten, eller af någon annan skifrig sten, såsom af den så kallade Blåsten, eller Kråkgryte.
      w, x, Formmuren.
      y, Forman. Uthugges häldst af en tjock sandsten, men kan ock muras af smärre eldhärdig sten, med formtak och med kilstenar på sidorne. Sjelfva forman brukas ock stundom af tackjärn, som dock äger föga bestånd. Uti Steyermark göres forman af koppar, som väger omkring 4 ½ lispund ochOesseisen kallas. Se vidare Forma och Blåsning.
      z, Blåsbäljorne.
      æ, æ, Bäljbänken.
      Vid masugnars byggnad tillåter ej rummet mera, än at här allenast nämna några de allmännaste omständigheter, som därvid böra i akttagas, såsom: - at, då utanmurarne helt och hållit skola updragas af gråsten, bör grunden vara öfvermåttan fast, och til det minsta 2 ½ a 3 alnar nedgräfven under hyttegolfvet. Den bästa grund är berghäll, då den utgör hela plan; men svårast då berget endast råkas på en sida, eller et hörn. Grof klappergrund är därnäst pålitelig; men osäker, om den består af lera, sand, eller mo, och bör då beläggas med dubbelt rustverke af groft timmer, under hela plan, så djupt at öfra hvarfvet ligger en god del under minsta vattenyta i hjulbäcken, eller 1 ½ aln under ställbotten. - Hela grundmuren bör minst blifva 16 ½ aln på hvar sida i rätvinklig fyrkant. - En uti medelpuncten af fyrkanten nedslagen påle bör vara rättesnöre under hela murningen. - Gråsten til utanmuren bör vara sprängd, den tätaste, grofvaste och lämpeligaste, som kan erhållas, samt lagd i förband uti hörnen. - Lösa dagstenar äro merendels opålitelige, men kunna nyttjas uti inre ringmuren. - Murarne böra luta inåt uti en jämn docering på alla sidor, men ej mer än til 1 ¼ tum på hvarje aln uti högden, efter utsatte syftstänger. - Förbindning med ankarjärn bör på sina ställen ej sparas, i synnerhet vid den högd, som svarar emot öfverstället och korsbandet, samt under upsättnings-målet, för at med tilräckelig styrka emotstå hettans häftiga spänning. - At mura coniske hvalf öfver brösten af huggen stark sten, eller af väl brändt tegel, är påliteligit, om grunden är af berghäll och alla nödige omständigheter noga i akttagas uti hvalfvens skapnad och murning. Utanmuren bör häldst muras torrt, eller utan murbruk emellan stenarne, och ej rappas uti fogningarne, förrän efter en, eller annan blåsning, sedan den instängde fuktigheten fått utdunsta. - Små upstående vädertrummor, applicerade uti sandfyllningen emellan ringmuren och pipans bakmur, och tillika någre därifrån til utanmuren, på tjenliga ställen, utgående tvärtrummor, befordra ganska mycket den förmån at ugnen snart kan komma til full malmsättning, och at hettans starka spänning på murarne til större delen förtages. - Om pipans bakmur muras ordentelig af slaggtegel, eller annat gement tegel, erhålles därigenom mycken beqvämlighet och nytta vid den gamlas utrifning och en ny pipas insättning. - Där mulltimring brukas för öfra delen af ugnen, vinnes mycken styrka med et par hvarf ankarjärn öfver hörnen. - Då brösten muras på tackjärns-gösar, böra de vara af mycket nödsatt järn, eller af sammanknippade grofva smidde stänger, som äga rum för ändarne at få utvidga sig af hettan. - Mera härom lärer kunna intagas af ritningen.
      Åtskilligt om ställets storlek och inrättning finnes anfördt under ordetMasugnsställe.
      Om masugnars byggnad se vidare SWEDENBORGS Tractat de Ferro; och om masugnar vid Gref Laurvigs bruk uti Norige, se JARS Voyages Metallurgiques s. 162 och följ.

Masugnscirkel, eller det verktyg, hvarmed pipans skapnad vid masugnsbyggnad utstakas, göres vanligen i form af en stege, som på det ena, längre, raka och upstående trädet kan omvridas, och med det andra krokiga trädet formerar cirkelen til den bukiga cavitet, hvarefter pipmuren updrages. Se vidare Masugnspipa.

Masugnsfötter kallas på en masugn allenast de tvenne främsta hörnen, eller pelarne, som bära muren, af hvilka den ena heter Mellanfoten (Se detta ord) och den andra kallas Utslagsfoten, emedan utslaget, eller järnets utstickning, sker altid åt det hörnet, eller åt den foten.

Masugnsklor, Massor, eller Marsar (Eisensauen), kallas de stora järnrusor, som efter slutad blåsning finnas uti masugns-stället, bestående af halfsmidigt, eller färskadt järn, som smält tilhopa med sten och ler af det utbrände stället, stundom til 3, 4, a 6 skeppunds vigt, då malmerne varit af färskande arter. Desse massor kunna sedan icke utan svårighet, och med mycken åtgång af kol, nedsmältas på hammarsmedshärden.

      Öfver forman, eller uti öfverstället, finnas ock ofta sådane smärre järnfärskor, som i Tyskland Schwülen kallas och äro stundom så smidige, at de, allenast efter stark glödgning, kunna utsträckas, och befinns då gemenligen vara rent järn eller stål. Se SWEDENBORGS Afhandling de Ferros. 60.

Masugnspipa (Schacht des Ofens) kallas hela inre smältrummet uti en masugn, eller den ihålighet, där kolen infyllas och malmen smältes ned. Sådane masugnspipor hafva fordom blifvit murade uti fyrkantig form, som på åtskillige utländske orter uti Frankrike och Tyskland brukas med förmån, hälst där lättsmälte jordmalmer finnas. I stället för fyrkantige har man ändteligen uti någre bergslager nyttjat åttkantige pipor; men sedan mer och mer blifvit rönt, at för våra svenska hårdsmälte bergmalmer tjente hörnen ej til annat, än at seg slagg och sörja däruti fäste sig, har man börjat mura masugnspipor uti rund form, eller efter cirkel, som ock nu mera på de flesta orter blifvit vedertagit. Där välartade malmer nyttjas och ägare hafva råd at bygga starka masugnar, såsom vid Roslags verken, brukas mycket höga pipor, ifrån 14 til 15 alnar, ifrån ställbottnen räknadt; men uti smärre bergsmans-hyttor allenast 12 a 13 alnar, eller ändå något mindre, samt uti vidden i proportion därefter.

      Til någon närmare uplysning, huru cirkelen, eller Stegen, bör vara inrättad, för at därefter formera masugnspipans invendiga skapnad, kan jämnföras ritningen Tab. XXIV Fig. 5, hvarvid märkes 
      A, B, Stegträdet, efter scalan N:o 2, uti fyrkant, väl torrt och stadigt, at det ej kroknar under nyttjandet. Vid nedre ändan B är det försedt med en järnring och en stark järndubb, som vid stegens resning ställes uti en liten urgröpning på en stadig hård sten, hvilken lägges midt öfver medelpuncten uti masugnsmuren. Vid öfre ändan A är trädet smalare och rundadt, at det kan omvridas uti et rundt hål på en stock eller planka.
      Trädet snörslås på alla fyra sidor efter kärnlineen, och på en sida bårras uti snörslaget hål med en dymlings-nafvare, jämnt 3 qvarter emellan hvarje hål, uti hvilka inslås stadiga stegpinnar, eller störändar, 8 a 9 qvarter långa.
      C, D, Krokträdet, är en ribba, hälst af en efter kärnan i tu klufven lång, rak och smal gran. Alla pinnarne, sedan de blifvit kilade och tagit fäste emot deras afsatser, afsågas efter det här på hvar pinne utsatte mått, som betyder qvarter och tum, så jämkade at då krokträdet sedan spikas på ändarne af pinnarne, räknas det utsatte måttet ifrån mitteln, eller snörslaget på stegträdet, til yttra kanten af krokträdet. Vid stegens resning märkes: at den först ställes aldeles lodrätt, men lutas sedan ganska litet ifrån mellanfoten, så at lodtråden, på 14 ½ alns högd, faller ner vid bottnen en tum ifrån kärnlineen emot det hörnet, som formeras af bläster- och ryggsten, hvarigenom en bättre gång vinnes uti pipan, jemte den förmån at malmen under blåsningen får jämnt upsättas och ändå icke faller för mycket på formmuren, som är skadeligit. Måtten på denne stege, sådane som de här upgifvas, hafva i synnerhet funnits tjenlige för masugnspipor, där godartade malmer nyttjas och stor tilverkning åstundas; men för litet rödbräckte och hårdsmälte malmer kan något trångare pipa brukas. Om den sten, hvaraf en masugnspipa bör muras, se ordet Pipsten.
      Til masugnspipans bestånd bidrager ganska mycket, at pipsten är af eldfast art och ganska tätt sammanfogad. Den starkaste pipsten bör brukas vid ställbandet och til korsbandet, eller buken - En pipa af tjenligit slaggtegel har uthärdat 6 blåsningar, til 36 a 40 veckor hvardera, då goda och ej skärande torrstens-malmer blifvit brukade. - En väl murad pipa däremot, af en något lös Roslags sandsten, bör uthärda minst 10 blåsningar. Härmed jämnföres vidare orden Pipsten, Slaggtegel, Upsättningsmål.

Masugnsställe (das Gestell) kallas uti en masugn det rummet uti bottnen af pipan, som, efter Ställmästarens konst, bör vara ganska starkt sammansatt och muradt af eldfasta lämpeliga stora stenar, at kunna emotstå den häftiga hetta, som här upkommer af stängaste bläster, och under det at det neddrypande smälta järnet här samlas. Bör uti en ständig smälthetta, utan ommurning, kunna uthärda 2 a 3 år, och således vara den aldrastarkaste af alla härdar uti smältugnar.

      At närmare förklara masugnsställets sammansättning, med därvid förekommande brukelige konstord, tjenar Tab. XXIV Fig. 3 och 4. Fig. 3 utvisarStället med et stycke af utanmurarne uti plan, tagen jämnt efter öfre kanten af sidstenarne och upritad efter scalan N:o 2, sådant som mäst brukas för goda och lättsmälte malmer.
      a, b, Sjelfva ställets botten (der Bodenstein), efter längden.
      c, Medelpuncten, eller lodtråden, uti kärnlineen.
      d, d, Ryggsten (Rückenstücke), som vid ställets inmurning först inpassas och fästes. Består af en stark och tjock häll af eldhärdig Sand- ellerTälgstensart.
      e, e, f, f, Sidstenarne af dylik sten. Brukas ock med god verkan af ren hvit kalksten. De måste vara väl huggne och tätt passade efter bottenhällen och emot ryggsten. Om tjenlig stenart til stället se Ställsten.
      e, e, Formväggen, (Lagerstein, Formstücke), som inlägges näst efter ryggsten och vrides hälst litet med blästern, eller ifrån rättvinkelen, som drages emot medellineen genom forman, hvilken vridning här utmärkes med vinkelräta lineen 3, 4.
      f, f, Blåsväggen, (Windstücke) af dylik sten, som rättas och lägges efterStällkastarne, eller runda störstumpar, af hvilka den ene, 20 tum lång, lägges på bottenhällen under forman, och den andra, 19 tum lång, vid h, h, eller där timpelen kommer at fästas, hvarefter bredden af stället utstakas.
      g, Forman med dess plåt af tackjärn.
      h, h, Timpelen (Tumpelstück) af en ganska stark eldfast stenhäll, hälst tälgstens-art, eller antingen af smidt, eller ock gutit järn.
      i, Dammen, eller Damsten. Därtil kan lämpas en god och tät kalksten, emedan järnet och slaggen ej fastnar så gärna därvid. Sandsten brukas dock merendels.
      k, Utslags- eller Järnhålet (Das Stich), hvarigenom det smälta tackjärnet utstickes.
      l, l, Ställmuren (Seitengestell), eller Kinningar: updrages under och intil nedre bröstgösen. 
      m, m, Formmuren.
      n, n, Kist- eller Fyllmuren (Hintergestell), som muras ganska tät och fast emellan ställhällarne och pipmuren, hälst af lämpeliga stycken bränd eller obränd pipsten, och hvaruppå öfverstället sedan kommer at upföras.
      o, o, Bäljhufvuden, med dess tättor.
      p, Bäljbröstet.
      q, Utslagsbröstet, eller Timpelbröstet.
      r, r, r, Pipmuren.
      s, s, s, Fyllmuren.
      t, t, t, Ringmuren.
      u, Mellanfotens främsta del.
      w, w, En del af Bakmuren.
      x, Dampipa, som går ned uti ringtrumman och hvarigenom fuktigheten får utdunsta.

Fig. 4. utvisar profil af stället efter längden, eller efter lineen 3, 4, på Fig. 3, tillika med någon del af pipan och utanmuren, alt efter scalan N:o 2.
      a, a, Et stycke af masugnspipan til Korsbandet.
      b, b, Bottenhällen af en jämn och slät, eldfast, sand- kalk- eller tälgstensart.
      c, c, Sandfyllning, som intrampas uti utbredt lerbruk på grundtackan.
      d, d, Grundtackan, som består af en eller tvenne järnhällar, hvilande på stadige underlagde stenar, som tillika formera små korstrummor under hällen och betäcka grundtrummorne.
      e, e, e, &c., Korstrummor under grundtackan.
      f, Ringtrumman, hvartil vattnet kann rinna genom trumman e, f, och därifrån genom 
      g, eller den trumman, som går ut til hjulbäcken.
      h, h , Formväggen, eller sidsten, under forman.
      i, Ryggsten.
      k, Damsten.
      l, l, Damhällen, hvaröfver slaggen utrinner.
      m, Timpelen.
      n, Timpeltak af en stark stenhäll.
      n,  o, Timpelbröst, af sandstens-hällar.
      p, Kistmur, eller fyllmur, emellan ryggsten och pipmuren, uti ställrummet.
      q, Öfverställe.
      r, r, r, Bröstgösar, af hvilka de understa vid o och den öfversta böra vara starkast, eller läggas dubbla.
      r, s, Timpelmur, eller kinning, som för styrkan skul kan muras med urhålkade tackjärns-stycken i form af tegel, eller parallelipipeder.
      t, En del af gråstensmuren uti utslagsbröstet.
      u, u, &c. Pipmuren.
      w, w, Bakmuren.
      x, x, Ringmuren.
      æ, æ, Lodtrån efter Kärnlineen.
      ?, Formmynningen.
      y, y, Grundmuren under jord.
      z, Brösthällarne.
      Härmed böra jämnföras orden Masugnsbyggnad, Bottenhäll, Grundtacka, Timpel, Damsten, Öfverställe, Storställe, Ställkaftar, Ställsten, m.fl.
      Ställets inrättande, eller ställmästare-konsten, fordrar väl så många omständigheters i akttagande, i anseende til masugnens beskaffenhet, bäljornes och blästerns styrka, malmernes egenskaper m.m., at så fullkomlig beskrifning därpå, som kan tjena til efterfölgd vid alla händelser, föga kan gifvas. Icke desto mindre torde följande allmänna omständigheter härvid förtjena at nämnas, såsom: - At Ryggsten, som altid först inmuras, icke sättes aldeles parallelt med masugns-murens yttre väggar, utan får en liten vridning emot forman. - At hela ställningen rättar sig efter lodtråden, som därvid nedhänges midt uti pipan. - At ryggsten kommer merendels 1 ½ a 2 tum närmare lodtråden, än halfva ställets bredd vid bottenhällen. - At sidstenarne få en liten vridning, ifrån rätvinkelen, emot yttre murarne, eller med blästern, hvilket kallas Ställa i vrå. - At Lodtråden hänger midt emellan sidstenarne, eller högst en tum närmare til formväggen. - At ställets bredd under lodtråden blifver inemot en tum mera än under timpelen. - At bredden midt emot forman blifver ungefär en tum mera än vid botten, och at den gemenligen icke göres mycket öfver 20 tum under forman, samt rättas efter de til behörigt mått afskurneStällkaftar. Se detta ord. - At djupet ifrån forman til bottenhällen sällan blifver öfver 18 tum. - At dammen ligger ungefär 2 ½ tum lägre, men timpelen 2 tum högre än forman. - At sidstenarne, så väl som bottenhällen, icke allenast äro ganska starka emot eld, utan ock väl tätt sammanfogade - At bästa lera väljes til murbruket, hvilket göres med mästa sand, som kan tålas, hälst af finbokad så kallad Galtcinder. - At öfverstället äfven är af god eldfast sten, och väl jämnt sluttande emot pipmuren.
      Et ställe af god, lös och ganska väl samt tätt sammanhuggen sandsten, kan stå emot en blåsning, som varar 2 a 3 år utan uppehåll.
      Uti små och låga ugnar måste stället äfven göras mindre; äfvenså om malmerne äro rödbräckte, eller bäljorne svaga. 
      Närmare uplysning om ställets inrättning i allmänhet lärer af ritningen, efter härhos bifogad scala, kunna intagas. Jämnför orden Ställsten och Storställe.

Materia, eller Matter, kallas af arbetare vid Andrarums alunverk, och flerestädes, den svarta alunskiffern, hvaraf alun utlakas och kokas. Denne skiffer är skiljaktig ifrån den, som brytes vid Garphyttan uti Nerike och beskrifves under ordet Alunskiffer, allenast uti följande omständigheter, såsom: at den är något mera hård och svart: innehåller mera järn och svafvelsyra, men mindre bränbart, eller bergolja: brinner således intet med så stark låga, at den kan nyttjas til alunsjudningen, såsom Garphytte skiffern, men håller dock hettan uti rostning, efter antändning med underlagd ved. Brytningen sker här på vanligt sätt med brottstänger, kilar och stenjärn. Samma följeslagare, som vid Alunskiffer anmärkas, nemligen orsten, kiesbållar, eller berg-ägg, och spatdrummer, med mera, finnas äfven uti här varande vidlöftiga grufvor, där denne så kallade materia brytes.

      Materia kallas ock vid stålbrännerier, af arbetare, fint stampade och risslade björkkol, hvilka med, eller utan en liten inblandning af träaska, nyttjas at därmed inpacka järnstängerne, som skola förvandlas til stål uti stålugns-kistorne, så at den ena stången, förmedelst mellanpackad matgeria, ej rörer den andra. Herr DE REAUMUR föreskrifver composition til en sådan materia af 2 delar Skorstens-sot, en del Kolstybbe, en del Aska, och ½:del Koksalt, efter vigt tagne och väl blandade; men uti England brukas ensamt pulveriserade löfträds kol med bästa verkan. Herr DE REAUMURS composition kan dock med förmån nyttjas uti mindre stålbränning, som göres uti diglar, då mycket hårdt stål åstundas, hvarvid en liten inblandning af höns- eller dufveträck äfven gör god verkan. Se Järnets Historia s. 152, 945-966. - Det bör dock anmärkas at, ehuru koksaltet uti stålbränning bidrager til stålets hårdhet, så medföljer dock den olägenheten, at sådant stål blifver i högsta måttan benägit at taga rost af den inträngande saltsyran, både för och efter uträckningen, som gör at stålet får en tunn järnhinna på ytan af den reducerade rosten, och slår sig intet rent under härdningen.

Materiæ-bårar kallas vanlige bårar af träd, hvarmed materien, eller alunskiffern, vid Andrarum bäres upp på fyrerne, eller rostarne, at brännas.

Materiæ-djup betyder vid Andrarums alunverk et uti alunskiffern neddrifvit schacht.

Materiæ-kar, Se Alunsjudning.

Materiæ-moder kallas af grufvedrängarne vid alunverken hvarjehanda främmande ämnen, som stundom infalla uti alunskiffern, bestående uti små fläckar, hvarf, eller ådror, dels af en hvit kalkspat, dels af kies uti tunna lager, eller uti platta kulor, Svartbållar, kallade, dels ock af svarta orstens-körtlar. SeAlunskiffer.

Matjord, Se Svartmylla.

Matrix metallorum, Se Hornskiffer.

Medeljärn kallas det stångjärn, som tilverkas vid bergsmanshamrar. Är gemenligen groft, 2 ½ tum platt och 1 ½ tum tjockt, af oviss längd, med råändar, och mera vårdslöst smidt än vid brukspatrons-hamrar. Det säljes således til något bättre pris, men kan dock vara af godt ämne.

Medelsalt är et namn, hvarmed hos äldre chemister merendels blifvit betecknadt det samma som Neutralsalt, eller et sådant salt, som består af et alkali förenadt med någon syra, men nu mera är, til större redighets ernående, antagit at kalla endast de salter Medelsalter, hvilka upkomma af jordarters och metallers förening med någon syra. I practiske kunskaper äro de medelsalter mäst märkvärdige, hvilka finnas til någon ömnighet i naturen, eller beredas i stort, och tillika äro nyttige i konster och handtverk. Sådane äro Alun, Engelskt Salt, Mercurius Sublimatus, Blysocker, Spanskgröna, Vitrioler, m.fl., hvilka under sina särskilte namn förklaras.

Medelslam är det samma som kistslam. Se Kistslam.

Meisel är et huggjärn, eller Stålstamp, hvarmedelst metaller kunna sönderdelas, eller skrotas. Brukas vid myntverk och alla slags metall-arbeten, i synnerhet vid järnsmide. Filmejsel, til exempel, är den, hvarmed tänderne på filar huggas.

Mejselbårr, Se Bergsprängning, 4:o. De göras af tvenne slag, antingen efter gammalt bruk med en kullrig egg uti skäret, som ses af Tab. II. Fig. 12 uti perspectiv; eller 2:o med en rät egg på skäret. Se Fig. 13: a är skäret, b läggen och c hufvudet; hvilken skapnad nu mera på bergnafrar är allmänt antagen, såsom förmånligast. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 283 och följ.

Melanteria. Under detta namn hafva de gamla, såsom AGRICOLA och flere, förstått en oren vitriol, hvilken genom vittring tilkommit af någon i öpen luft, eller i grufvor sönderfallen svafvelkies, hvaruppå den visat sig som en ull, eller hårformig, stundom hvit och stundom grå, eller svart, med den starka lukt, som vitriol under vittring gifver. Kiesen, hvaruppå den sitter, får namn af atramentsten, och dess särskilte förändringar af färg utmärkas med olika namn. Se Atramentsten. Hit hörer ock Halotrichum. Se samma ord.

Melitæa Terra, Maltheserjord, Terra St. Pauli, kallas en hvit Bolus, hvilken först skall hafva kommit ifrn ön Maltha, där Apostelen Paulus landstigit. Detta har gifvit superstition anledning at anse denna jord för medicinalisk, hvarföre den blifvit uti kakor stämplad med St. Pauli bild och kors, jemte en orm, samt försåld uti många Europeiska länder. Det är af samma beskaffenhet som Bolus Armenius och Terra Lemnia.

Meliverk betyder en blandning af vissa stålmalmer, som uti Schweiz nyttjas til ståljärn.

Mellanfat heter vid Sala vaksning det andra fatet i ordningen, hvaruti de dukar af omvasknings planhärdarne afsköljas, uppå hvilka sitter något sämre gods, som äfven fått namn af Mellanfat. Nu mera är mellanfatet aflagt, så at allenast tvenne afsköljnings sumpar brukas. Se Vaskning.

Mellanfot kallas den pelare, som är emellan Utslags- och Bäljbrösten på en masugn. Se Masugnsbyggnad.

Mellanmot kallas vid gjuterierne, på et lermot, det leret, som lägges emellan kåpan och kärnan, samt sedan borttages, hvarigenom rummet lemnas öppet för järnet, eller metallen, som däruti skall stöpas.

Mellanort (Mittelort) kallas den ort, som drifves til communication emellan tvenne Konstorter, eller sträckor (Gezeugstrecken), och hvarifrån gemenligenFlygelorter drifvas, så väl i hängande som liggande, til nya gångars, eller bidrummers upsökande. Se Ort.

Mellanstam är i slamgrafvar det brädet, hvaröfver vattnet och godset flyter in i slamgrafven.

Mellanstämpel vid bokverk (på Tyska kallad Mittelschiesser, eller Pucher) är den medlersta stämpelen, som står emellan Malm- och Bleckstämpelen, och är allenast en, där ej flere än tre stämplar brukas uti hvarje Bokfält, men nu mera finnas vid någre bokverk i Sala tvenne mellanstämplar, eller inalles fyra stämplar uti hvarje bokfält. Jämnför ordet Bokverk och Bokstämpel.

Mellansättning kallas vid masugnar, då hela malm-upsättningen, eller så mycket malm, som masugnen väl kan draga, icke efter vanligheten upsättes på en gång, utan fördelas åtminstone uti tvenne, så at då halfva kol-upsättningen, til exempel 6 tunnor, äro infylde, upsättes däruppå halfva malm-upsättningen, til ex. 9 skoflar; hvarefter upsättningsmålet fylles med andra kolhälften, eller 6 tunnor, då andra hälften af malmsättningen sluteligen påbäres, och lika så vid alla upsättningar, hvarigenom, efter gjorde försök, ugnen skall kunna bringas at draga mera malm och gifva mera järn uti dygnet. Denne method brukas ock mycket vid Norska masugnar.

Melo Montis Carmel kallas agatnjurar i form af meloner, ifrån äggs til hufvudens storlek. De äro inuti vid medelpuncten merendels ihålige, beklädde med en qvartsskorpa, hvaruti en myckenhet bergcrystaller finnas anskutne. De hafva fått sitt namn af Carmels berg, eller Libanon, där de ömnigast äro träffade, men finnas äfven på andra orter, och förmodas stundom vara petrificater af Echini Marini. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 618.

Memphit är en art af agat, eller onyx, som visar concentriqua cirklar af flera färgor, merendels opaka, eller halfklara. Däraf slipas stenar til infattning, under namn af Ochi di Gatti, som dock ej bör confunderas med Oculus Cati, ellerElementsten, som är en Pseudopal. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 56 och WALL. Syst. Min. T. I. s. 276. Cirklarna komma af de öfver hvarandra liggande och olika färgade hvarf, af  hvilka det öfre bör vara horn- eller nagelfärgadt, det andra krithvitt och det undre kolsvart, som gör en skön verkan, då en sådan sten en bas relief graveras til små bilder, som Cameer, eller Camehuja kallas, hvartil, så väl som til pitschér, memphiten äfven blifvit nyttjad.

Mephitis kallas den qväfvande och dödande luften, som finnes uti underjordiska instängde rum och grottor. Uti Italien är denna luft känd under namn af Moftetta, och finnes där uti Grotta del Cane, i Neapel, utom flere underjordiske grottor uti bergen Ætna och Vesuvius, samt vid ruinerna af Herculaneum och flerestädes. Herr Prof. MURRAY har undersökt denna ångan uti förenämde grotta och funnit den vara en concentrerad luftsyra, hvilket äfven bestyrkes af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS försök med dylik luft, som uti et käril blifvit därifrån hämtad. Foglar dö hastigt af denne ånga och äfven djur. Besynnerligt är at den ej stiger öfven en fots högd ifrån botten af grottan. Hunder, eller djur som inkomma, börjar först hosta och få sedan convulsioner, men om de då utföras i frisk luft, komma de sig åter före. Se vidare Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 245, samt BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 232.

Mercurius sublimatus corrosivus, Frätande Sublimat, eller ensamt kalladSublimat, är et frätande salt, bestående af qvicksilfver genom sublimation förenadt med saltsyra, som sker när begge tilsammans genom tilhjelp af hetta blifva brackte i form af rök, eller ånga, ty då förena sig desse ångor med hvarandra och fästa, eller sublimera sig tilsammans, uti tjenlige käril, til en hvit halfklar kropp, som sedan kan uti vatten uplösas. Där detta sublimat tilverkas uti myckenhet vid stora fabriquer, såsom uti Amsterdam, göres en väl sammanmalen blandning af en til rödhet calcinerad Goslarisk vitriol, 10 delar; torr saltpetter, 5 delar, brändt spanskt koksalt 5 delar; qvicksilfver 7 delar, samt därtil caput mortuum af föregående sublimation, som består af sal glauberi och tartarus vitriolatus, ungefär en del, och därtil ½ del af orent öfverblifvit sublimat. - Denne uti stor glasmortel sammanrifne blandning fuktas med sublimat-vatten af föregående arbete, och inlägges uti stora äggformige glasvioler, hvilka därmed allenast til hälften fyllas, samt nedsättas med ompackad torfaska uti järn-capeller, som stå uti en vanlig vindtugn, hvaruti eldas med torf. Sedan den vattenaktiga fuktigheten utdunstat, sättes en alembique på halsen af violen och samlas det så kallade Sublimat-vattnet, som mäst består af saltpettersyra, hvilken blifver lös genom den tilslagne vitriolen, tillika med saltsyran, som föga öfvergår, utan förenar sig med den vid tiltagande hetta upstigande qvicksilfver-röken, och utgör detta sublimat i form af en hvit och slät kaka (på Holländska kallad Brood), af et par tums tjocklek, som då ligger öfver eller ofvanpå det undervarande röda caput mortuum, och har nu af saltsyran erhållit ungefär 29 procents tilväxt uti vigten.

      Af detta frätande sublimat göres äfven uti Amsterdamer fabriquen den bekanta Mercurius Dulcis på det sättet, at dess frätande egenskap betages genom stark sammanrifning med rent qvicksilfver, och medelst en ny sublimation, som itereras en eller tvenne gångor, til dess detta dulcisierade sublimat blifver ganska hvitt, uti små skinande fjäll, och ej vidare gifver den minsta smak på tungan; men blifver citrongult, om det rifves uti mortel med en stöt af järn. Det är nu tjenligit til invärtes bruk uti medicin.
      Det frätande sublimatet är däremot invärtes et af de häftigaste dödande förgift, men brukas mycket i konster och handtverk, i synnerhet af guldarbetare, at därmed bringa et osmidigt guld til högsta smidighet på det sättet, at litet af detta sublimat kastas uti flera repriser på det uti digel smälte guldet, innan det utgjutes, hvarvid den hastigt upstigande förgiftiga röken på det försiktigaste bör undvikas. Uplöst uti vatten fälles qvicksilfret därutur helt rent på guld, silfver, koppar eller messing, som däruti indoppas, hvilket äfven gifver anledning til sublimatets nyttjande uti anqvickning vid förgyllningar, m.m.
      Om denne tilverkning se FERBERS Mineral Geschichte verschiedener Länder, s. 348 och följ.
      Om et gedieget, eller naturligt sublimat, som blifvit träffadt uti Zweybrücken, se ordet Qvicksilfvermalm.

Mercurius vivus, Se Qvicksilfver.

Mergel, Jordmärg, kallas egenteligen en kalkblandad lera, då kalk och lera äro ungefär til lika delar af naturen förenade. Dess förnemsta och allmännaste egenskaper äro:

      a) At den gäser med syror, i synnerhet med skedvatten och vitriolsyra, men uplöses dock intet fullkomligen.
      b) Uti vatten lagd faller äfven däruti sönder, med små upstigande blåsor.
      c) Uti luften är äfven benägen at vittra, eller förfalla til en fin mull.
      d) Uti lindrig hetta bränd, eller calcinerad, suger vattnet med häftighet til sig och fatescerar, eller mjölar sig efterhand.
      e) Uti smälthetta blifver först stenhärdad och går ändteligen, vid tiltagande hetta, til en skummig slagg samt sluteligen til glas af ljusare, eller mörkare färg, alt efter som den varit mindre eller mer inblandad med främmande ämnen, såsom fin Sand, Kiseljord, Järn, vegetabilisk Fettma m.m. Den minst järnhaltige går merendels til gul slagg, men den mer järnhaltige til röd och svart slagg, som då äfven kan innehålla någon vitriolsyra. Det är då mera en gemen lera än mergel.
      Efter mycket olika mängd och art af mergelns beståndsdelar, samt i anseende til de främmande ämnens olika inblandning, kan den gifvas af mångfaldiga förändring, såsom:
      1:o. Kalk- eller Kritmergel; är torr, mjölig och sträf, gemenligen af hvit eller grå färg: kan bestå ungefär af 3 delar kalk och en del lera. Gäser häftigt med skedvatten både rå och bränd, samt löses til en stor del däruti. Hårdnar föga märkligt uti eld och har med vatten ej någon seghet.
      2:o. Lermergel, som innehåller omkring tre delar lera emot en del kalk. Sådan är den gemena rödlätta skifriga porcellains-leran omkring Upsala och flerestädes. Gäser då långsamt med skedvatten och hårdnar starkt i eld. Rå äger den någorlunda seghet och kan arbetas på krukmakare-skifva.
      3:o. Sandmergel kan innehålla en del fin sand, eller kiseljord, emot tre delar mergel. Är lös och lucker, sträf emellan fingrarne: gyttrar ihop, men brännes ej hård uti elden. Är mäst densamma som Alvarmo kallas.
      4:o. Skalmergel kan den heta, hvars kalkjord består af snäcke- eller musselkalk, som tilkommit af snäckejord, eller af flolägrige kalker, hvilka af den inblandade leran äro benägne at förfalla til en hvit, grå eller rödlätt jord, och innehålla tillika någon animalisk jord af de däruti förmultnade oändeligt många hafskräk. Gäser länge och starkt med skedvatten och vitriolsyra, hvarvid någon hepatisk lukt kännes. Är ofelbart den bästa jordmergel för växters befordran. Finnes dels röd, dels grå uti Rättviks Socken och Dalarne, samt på Gottland och flerestädes.
      De öfrige indelningar af mergel, som tagas af dess olika utseende, färg, läge uti jorden m.m., och hos Engelske Auctorer finnas uptagne under namn afKowsheet Marle, Steelmarle, Claymarle, Papermarle &c., tyckas häldre bidraga til oreda, än uplysning. Duxmergel skall vara det samma som PLINIIMarga Tophacea, eller af samma ämne som marlekor.
      Utom England, där den förnemligast brukas til åkerbrukets förbättring, finnes den och nyttjas til samma ändamål uti alla Europeiska länder.
      Vid byen Lenglern, någre mil ifrån Göttingen, finnas ansenliga mergelgrufvor, ifrån 10 til 20 alnar djupe. Mergelarterne förefalla här i synnerhet af sex förändringar, hvarftals under hvarandra belägne, och öfverst betäckte med svartmylla, samt näst därunder med en lös tophus, eller så kalladDuckstein, til någre fots djup. Mergel-hvarfven skiljas med egna namn, såsomgrof och grann Pipenmergel, Fahl-Hvit och gul mergel m.fl., hvaribland pipenmergel räknas för den bästa och säljes samt föres uti otrolig mängd til vida däromkring belägne orter för åkerbrukets behof.
      Jordmergelens, eller mergelens, nytta är allmänt bekant, nemligen at den tjenar til åkerjordens gödning och växters befordran, i synnerhet om gödsel af djurriket tilkommer. Dess mer och mindre skickelighet til detta ändamål beror väl mycket af dess olika art, men til en stor del af den jordens egenskap, hvartil den blandas; om den behöfver hjelp af mergel, eller intet; huru och när mergeln kan vara tjenligast; om den förut bör brännas, eller nyttjas rå o.s.v. Dess förnemsta nytta tyckes böra vara på fur eller våtländig jord. Härom kunna läsas Hr. Prof. och Ridd. GADDS Afhandl. om Svenska Landtskötselen; ANDREÆ Abhandl. Über die Erdarten s. 205 o.f.;  BEAUMÉ von Thon, med PÖRNERS noter.
      De jordarter, som innehålla mer än tre fjerdedelar kalk emot lerjorden, böra rätteligen icke få namn af mergel, utan kunna då kallas lerblandad kalk. Sådan är den hvita jorden, som får namn af Bleke. Se samma ord. På lika sätt kan den lera, som innehåller mindre än en fjerdedel kalk, få heta kalkig lera, eller kalkartad lera, Mergellera, eller Lermergel, emedan den då är mindre tjenlig at nyttjas såsom mergel, men gör fullkomlig tjenst som lera, nemligen at kunna brännas til tegel, eller faïance, som sedan  hvarken gäser med syror, eller faller sönder uti luften.

Mergelskiffer kallas en stenhärdad mergel, som merendels faller skifrig och därföre får namn af skiffer, men äger för öfrigt mergelns beståndsdelar, nemligen kalk och lera, samt gäser med syror.

Messing, Orichalcum, är den allmänt bekanta gula och smidiga metall-blandning, som består ungefär af 2 ½ a 3 delar koppar och en del zink, genom sammansmältning förenade; och hvilken är så smidig, at den icke allenast kan dragas til finaste tråd, utan och smidas til tunnaste bleck, eller så kallad lattun. Med mindre del af zink blifver väl blandningen lika smidig och än mera mjuk; men mindre gul, i det kopparfärgen råder, och får då namn afPinschback. Se detta ord. I den mån åter som zinken råder, ända til lika del emot kopparen, blifver blandningen mera skör, men af mera hög guldlik färg, och får då heta Tombak. - Messingens specifiqua tyngd emot vatten är vid pass 8,000; men hårdt hamrad går den til 8,349.

      Huru messing tilverkas uti små försök, se Messingsprof.
      Vid stora verk, eller uti de så kallade bränhyttor, eller ugnar vid messingsbruken, sker smältningen ungefär på  lika sätt, nemligen uti diglar, eller krukor, med tilsatt kolstybbe, antingen af ren zink med koppar uti förenämde proportion; eller ock tages, i stället för ren zink, dess malm, eller gallmeja, uti så mycket större proportion, at den zinken, som af gallmejan, med tilhjelp af kolstybbe, under smälthetta reduceras, kan gifva kopparen en tredjedels tilväxt.
      Denne senare methoden, at smälta koppar med tilsats af gallmeja och kolstybbe, är allmännast antagen vid de flesta messingsbruk. Inrättningen består förnemligast uti en stor vindtugn, hvaruti elden underhålles allenast med luftdraget ifrån det därunder varande askrummet. Hela ugnen, ifrån nedersta grunden up til hyttegolfvet, är gemenligen 3 a 3 ½ aln hög, murad cirkelrund, 5 qvarter och 5 tum i diameter, men ofvantil, på 5 qvarters djup ifrån hyttegolfvet, småningom tilhopadragen med et coniskt hvalf, uti hvars öfversta spets lemnas en rund öpning, som beklädes med en 5 tums tjock tackjärns-ring, hvilken är invändigt af 14 tums diameter och Krona kallas, så at hela ugnen liknar en sockertopp, hvars öfversta spets är litet afhuggen. Ungefär 5 qvarter ifrån nedersta grunden är en rist, eller et halster, af 10 stycken mycket tjocka järnstänger inlagt, och med en botten af eldfasta, platta tegel på det sättet betäckt, at mellan järnstängerne äro lemnade 11 stycken draghål, nemligen 7 hål uti en cirkel, på et qvarters distance ifrån ugnsmuren, och de öfrige 4 på det sättet utdelte, at då 7 diglar, eller krukor, insättas uti en cirkel invid muren och en midtuti, blifver et draghål midtemellan hvarje digel och fyra omkring den medlersta. Ugnen måste emot hettan muras af enkom därtil slagit tegel, somSchierminstein kallas, hvilket göres uti pyramidalisk form, efter cirkelens radier, af eldfast fransk lera, blandad med 1/3:del sönderstampadt gammalt brändt tegel af samma slag och väl sammanbråkadt. - Under denna botten är således sjelfva askrummet, med en alns vindglugg i fyrkant, hvarifrån fria luften inkommer til dragets befordrande. Sjelfva smältugnen är således allenast två alnar och en tum djup til förenämde halsterbotten. Den måste först väl upeldas och brännas med kol, eller ved, innan den kan brukas.
      Krukorne äro gjorde af samma blandning som teglet, 3 qvarter höga och 9 tum uti diameter i mynningen samt 4 ½ tum uti botten. Efter långsam torkning och sakta upvärmning, brännas de först innan de kunna nyttjas.
      Sjelfva smältningen tilgår i korthet på det sättet, at til en ugn invägas ingredientierne i den proportion, som af förfarenhet funnits vara bäst, til exempel 40 skålpund garkoppar, uti små stycken sönderslagen, samt 30 a 40 skålpund messings affall, som mäst består af stamptråd ifrån trähyttan, och som först uti en järnmortel stötes tilsammans til små knippor, hvilka kallasProppar, eller Puffar, ungefär 5 skålpund uti hvardera. Därtil tagas 60 eller allenast 40 skålpund gallmeja, som är bränd och fint malen samt upblandad med siktadt kolstybbe, som här Läsk kallas, och litet fuktad med vatten, at den ej dammar. Denne tilvägde mängden af materialier, efter Holländsk vigt, kallas en Press, och fördelas uti åtta jämnlike delar. Krukorne, som förut stå uti ugnen och äro upglödgade, uptagas nu med den så kallade Drag- ellerSlaggtånge, den ena efter den andra, och fyllas sålunda at uti hvarje kruka inlägges först en propp, hvarmed de nedsättas uti ugnen, allenast på en liten stund, til dess affalls-messingen sjunkit tilhopa. Sedan uptagas de åter och fyllas då fulla med gallmej-blandningen, hvarpå de uti små hopar afdelte kopparstycken inpackas och öfvertäckas med samma blandning, samt nedsättas i ugnen, så fort de på sådant sätt blifvit laddade.
      Ugnen fylles då med kol och et lock, som Jämk kallas (Se detta ord), skjutes öfver öpningen, at hettan ej må för hastigt tiltaga, och at zinken under en medelmåttig cementations-hetta må småningom förena sig med kopparen. När bränmästaren finner at hettan bör ökas, öpnas jämken efterhand, til dess han, efter 11 eller 12 timmars tid, af säkra märken ser at verket är väl smält och metallerne förenade. Kolen få då med öpen krona nedbrinna, hvarefter gjutning börjas. En tom kruka, som något förut blifvit nedsatt uti ugnen, uptages nu först och ställes uti Muldangropen (Se detta ord), som altid är full med glödgande förbränd gallmeja. Däruppå börjas med de öfrige åtta krukornes updragande, den ena efter den andra, hvarutur det smälta på bottnen liggande godset utgjutes uti den tomma krukan, som däraf blifver mäst full. Denne smälte messingen omröres, eller, som det heter, munderas då af mästaren med en järnspade, som Lingor kallas, och all orenlighet bortskummas, hvarefter krukan omfattas af tvenne bränhytte-drängar med den så kalladeSkänktången, samt bäres til de varma och nu sammanlagde gjutstenar, emellan hvilka den rena flytande messingen utgjutes til en skifva, som Taffelkallas (Se detta ord), och sedan sönderklippes til Tråband, Kettelverk samt flera behof. Af hvad art gjutstenarne böra vara, och huru de tillagas, se vidare orden Gjutstenar och Kölna.
      Tilväxten, som kopparen uti denna förvandling til messing af zinken erhåller, kan vara mycket olika, både i anseende til gallmejans olika halt och bränmästarens skickelighet, men går här i riket gemenligen emellan 32 och högst 40 procent. Den Engelska och den Ungerska gallmejan gifva vanligen största tilväxt; men af den förra blifver messingen något skör och af den senare för hård, hvarföre en liten tilsats brukas af den fattigare, röda, Polska gallmejan, som åstadkommer någon mera seghet. Jämnför ordet Gallmeja.
      Uti hvarje bränhytta äro gemenligen 3 a 4 bränugnar under et tak, och därjemte flera inrättningar, såsom: städ och slägga til kopparskifvornes sönderslagning: vind med åtskilligt tilbehör för gjutstenarne: bomsax til taflornes sönderklippande: lårar för gallmejsorterne: våg och hvarjehanda verktyg, hörande til gjutningen m.m.
      För messingens tilgodogörande uti tråd, lattun och kettlar, eller messings-käril m.m., fordras ock vid messings-bruken mångahanda verkstäder, såsomVals- och Skärverk, Tråddragerier, Planér- Lattun- och Djuphamrar; svarf-verkstad för valsar; Ämneshammare; Calcinerugn för gallmejan; Gallmejqvarn; Krongjuteri; Glödgugnar m.m.; om hvilket alt, huru det tilgår, så väl här i riket, som och uti England, Tyskland och Flandern, kan omständeligen ses så väl af Herr Assessor SWEDENBORGS Afhandling De Cupro & Orichalco, som ock uti den stora Fransyska Dictionnaire des Arts, under titel: L'art de convertir le Cuivre rouge en Laiton, ou Cuivre Jaune, hvarest hela processen med ritningar förklaras. Beskrifning uppå messings-tilverkningen i gemen, jemte förteckning på de förnemsta auctorer, som afhandlat detta ämne, finnes äfven uti Herr LAMPRECHTS Technologie, sid. 332 och följ.
      Den Engelska methoden, at för messings-tilverkningen granulera kopparen genom gjutning uti vatten, tyckes i synnerhet förtjena upmärksamhet, emedan den flyktiga zinken då lättare och ömnigare förenar sig med kopparen, som genom granuleringen får en större yta. Genom rön har funnits, at med samma art och mängd gallmeja, som kopparen uti stycken vunnit allenast 16 skålpunds tilökning, har erhållits 20 skålpunds tilväxt per press, då kopapren varit granulerad.
      Kratsmessing kallas den, som samlas uti affall genom vaskning utur sönderstampade gamla krukor, golfsopor, muldan och ugnsaska m.m., samt består uti små kor, eller spink; hvilken smältes för sig sjelf, med litet Polsk gall meja och kolstybbe hvarftals inlagd uti en kruka, samt tjenar i synnerhet för gjutmessing uti Korngjutare-verkstaden och flerestädes.
      Messingens godhet, smidighet, höga färg och seghet, beror mycket så väl på kopparens art, som gallmejans renhet ifrån inblandad blyglans, som i synnerhet medföljer den engelska och en del Akisk gallmeja, så väl som våra inhemske blenden. Ibland kopparen är den sämst, hvarutur silfret blifvit segradt med tilsats af bly. Vår svenska kopar har i synnerhet uti Tyskland och i Flandern alltid blifvit ansedd för den bästa, hälst då den varit slagen och stämplad, som våra gamla myntplåtar, uti hvilken form den ännu åstundas och vinner mästa förtroende. För en höggul färg har i synnerhet den Japanske, Tyroliske och Siberiske blifvit ansedd för den tjenligaste. Se Pinschback.
      Zinken kan också uti metallisk form förenas med kopparen, om den körnad blandas med kolstybbe och betäckes med koppar uti korn, eller skifvor, jemte kolstybbe, och uti vanlige krukor cementeras samt smältes, som vid stora verken här i riket blifvit försökt med den förmån, at en större mängd messing kunnat sålunda smältas på kortare tid och med mindre åtgång af kol, och utan förlust på messingens seghet. Huru zinken i form af rök kan ingå uti osmält koppar, se orden Zink, Messingsprof och Lionerguld.
      Messingen är ganska skör vid brunröd glödgning, men mindre bräckelig vid ljusröd hetta. Den kan likväl intet smidas, eller arbetas varm, utan måste först svalna, eller afsläckas uti vatten. Är väl då mjuk, men hårdnar snart efter hamring, och måste ofta glödgas och göras mjuk, om han ej skall brista under arbetet. Den skiljes för öfrigit ifrån koppar i följande omständigheter: - At den har en för ögat behagelig guldfärg: - At han smälter med mindre hetta än koppar, som därmed kan lödas: - At han är mera hård, styf och elastik, samt nötes ej så lätt som kopparen: tjenar således mycket bättre til mångfaldiga behof, såsom til beslager, mathematiska intrumenter, smärre och större urhjul, machiner och knappnålar, til hvilket senare behof i Europa ensamt öfver 3 a 4000 skeppund messing årligen uparbetas: - At den har mera klang och kan nyttjas til strängar på mångahanda musicaliske instrumenter, samt, med liten tilsats af tenn, til klockor, mortlar m.m., och ändteligen at den i anseende til zinkens inblandning, är något mindre lättlöst, eller benägen at taga erg af vatten och svaga syror, samt således något mera säker til kettlar, skopor och kökskäril, än kopparen. Den kan äfven något längre behålla förtenning.
      Vid messings bränugnarne samlas ock den genom Kronan upstigande zinkröken under namn af Gallmejblomma (Se detta ord), hvilken nog litet brukas på Apotheken och skulle förmodeligen med mera förmån kunna nyttjas som gallmeja til den finaste messing, eller Pinschback.
      Om messings-tilverkningar jämnför orden Tråddrageri och Lattun.
      Finare tilverkningar af messing poleras väl med fin slammad trippel, eller rottenstone, och olja (se Polera); men på grofva arbeten, som gemenligen förfärdigas vid Krongjuterier och beredningsverkstäder för gutne saker, eller smidde kettlar och casseruller m.m., erhåller messingen en blank yta allenast genom polering med finsiktad gallmeja eller med polérstål. Lattun-arbeten, som efter smidningen äro svarta, måste dock först undergå betning uti någon syra. At på sådane messings-smiden åstadkomma någon hög couleur genom anlöpning uti luften, brukas at gnida dem med en blandning af fin rifven krita och litet svafvel, eller antimonium crudum. Messingens gula färg förhöjes också uti en medelmåttig varma öfver koleld. - Messing, som af oartad gallmeja eller andra händelser blifver skör, användes til gröfre gjutgods för mortlar, malmgrytor, m.m., samt försättes då med mera koppar och litet bly eller tenn. Denne blandning är uti Frankrike bekant under namn af Potin och kallas här i riket Malm, eller Bronze. Se dessa ord.
      Om den messing, som nyttjas af instrument-makare til compass-dosor och gradringar, är uti någon mån smittad af järn, hvilket lätt kan hända antingen af den järnhalt, som kopparen kan äga, eller ock af det som en järnhaltig gallmeja stundom til nog betydande mängd kan innehålla och uti messingen insinuera, har blifvit anmärkt at en mycket qvick compass-nål, til en synlig mån, däraf kan oroas. Det tyckes därföre vara högst nödigt at, til granlaga observationer, på chemiska vägen noga undersöka, om den messing, som tages til compass-dosor m.m., innehåller järn, då elphenben eller hårdt träd bör därtil häldre användas, eller ock messingen tilverkas af distillerad zink och renad koppar, för sådant behof, at anmärkningen om nålens ständiga flyttning må vara säker för detta inkast. - Härvid bör äfven i akttagas, hvad Herr CAVALLO rönt, at vissa sorter af ren och järnfri messing äfven visa magnetisk egenskap. Se Magnet.
      Messing kan decomponeras, eller kopparen däruti skiljas ifrån zinken, på flere sätt, såsom förnemligast genom Garning på härd, då zinken genom eldens och blästerns tilhjelp förbrännes, dock icke utan någon förlust på kopparen tillika. - Om tunna messings-löf rifvas uti järnmortel med qvicksilfver, amalgameras kopparen därmed, men zinken skiljer sig då småningom därifrån i form af et grått pulver. - Om et blad af oäkta bokguld hålles uti ljuslåge, bortbrinner zinken hastigt med blå låga, och bladet består sedan af bara koppar, håligt som et flor - Om messing uplöses uti skedvatten, kan kopparen fällas därutur med järn, men zinken blir qvar uti fällnings-vattnet och kan fällas med alkali.
      Messing, äfvensom alla blandningar af koppar och zink, igenkännes af en egen stiptisk, eller äcklig erglukt, då den någon tid legat orörd och sedan handteras, hvilken är mera obehaglig än af koppar ensamt. Lika oangenäm lukt utdunstar och ifrån kopparen, då den är inblandad uti andra metaller. Besynnerligt tyckes vara at en så fast kropp, som metallen är, kan gifva en så stark utdunstning, utan at någon minskning i tyngden däraf kunnat märkas.

Messingsprof kallas gallmejans, eller zinkmalmens, försökande på dess metalliska halt, uti förening med koppar. Gallmejan måste då ganska väl calcineras, eller rostas på skärfvel uti proberugn, at ingen lukt af svafvelsyra mera kännes.

      Til en prober-centner tunnt utsmidde kopparbitar tages 1 ½ centner rifven gallmeja samt lika mycket fint kolstybbe, som blandas väl tilsammans, fuktas litet med vatten och inpackas uti digel. Kopparbitarne utbredas därofvanuppå och öfver dem rent kolstybbe, nästan til digelens fyllnad. En täckdigel, på hvars botten göres et hål, luteras däröfver. Digelen ställes i vindtugn, eller äsja, omgifves först med kalla och sedan med glödgande kol, at småningom få upeldas. Hettas ökas långsamt, til dess en blå och grön låga börjar visa sig, då mera hetta gifves och försökes med en smal järntråd, genom hålet uti täckdigelen, om intet motstånd af något kopparbleck kännes, eller om alt är väl smält, då digelen uttages och ställes på järnhällen, eller rifplatten, hvarpå slås med rifhammaren, at de til äfventyrs strödde korn må samlas. Efter afsvalningen uttages messingen och väges. Den gallmeja, som ej vid et säkert prof gifver 30 procents tilväxt, räknas för ringhaltig och måste då med rikare arter försättas vid stora smältningen.
      Genom smidning, filning och polering, försökes godhet och färg.
      Om flere sorter messing, efter polering, gnidas med svafvel, hålles den sorten för bäst, i afseende på couleuren, som senast svartnar, allenast den tillika kan vara smidig.
      Om gallmejan är blyhaltig, kan blyet förhindras at ingå uti messingen, så framt den med kolstybbe uti digelen inpackade gallmejan betäckes med en tunn botten af mjukt eldfast ler, som med små hål genomstickes, och hvaruppå kopparskifvorne läggas samt betäckas med stybbe. Under smälthettan upstiger då zinken, i form af rök, och förenar sig med den öfverliggande kopparen, samt smälter därmed tilsammans uti en regulus på lerbottnen; men blyet blifver därunder qvar, til fina korn reduceradt af kolens phlogiston. Blyhaltig gallmeja är dock otjenlig för messingsbruken. - Genom detta medel uträttas tillika at järnet, som gemenligen är all gallmeja följaktigt, ej förenar sig med kopparen, och at således den renast järnfria messing på detta sätt erhålles, som i synnerhet för compass-dosor är högst angelägit, at magnet-nålen af minsta järnhalt uti messingen ej må förvillas. Jämnför ordetMessing.

Metaller äro de mineralrikets kroppar, som äga den största specifiqua tyngd, eller som til det minsta äro sex gångor tyngre än rent vatten; och komma alla öfverens uti de två allmännaste egenskaper, som äro en fullkomlig opacité och en egen metallisk glans, eller så kallad nitor metallicus. För öfrigit utmärkas de at et lika förhållande i följande omständigheter: - At de innehålla en viss del phlogiston, eller bränbart ämne, som hos någre, i synnerhet zink och arsenik, är så märkeligit at det uti elden itändes och utbrister med flamma: - At de fleste uti en viss grad af hetta förlora det mästa bränbara, som af den uti allmänna luften varande eldsluft attraheras, först på ytan och ändteligen altigenom, hvarigenom metallen förvandlas til et jordartadt pulver, eller så kalladKalk, och återfår ej sin metalliska egenskap förrän genom tilsats af något nytt bränbart ämne uti smälthetta: - At de kunna smältas och blifva flytande, men förena sig därvid uti deras metalliska lynne icke med sten, jord eller glasaktige kroppar, samt antaga således, vid smältning uti lerkäril, altid en convex, eller kulrig yta, som ej hänger vid bräddarne, men, sedan phlogiston är borta, kunna deras kalker under smältning ingå uti glasartade ämnen, och det med olika färgor efter hvar och en metalls art; merendels olika med metallens färg.

      Någre metallers phlogiston är så eldfast och starkt förenadt med metallen, at det genom vanlig eld icke kan utdrifvas; men om också större delen däraf frånskiljes genom uplösnings-medel, återtaga deras kalker phlogiston endast af eldsmaterien uti en viss grad af hetta och få, utan tilsats, därmed sin metalliska egneskap tilbaka. Desse kallas ädla Metaller och äro däraf allenast trenne bekanta, nemligen:
      Guld,
      Platina och 
      Silfver, som alla äga fullkomlig smidighet.
      Qvicksilfver, såsom flytande vid minsta grad af varma, förlorar väl sitt phlogiston och kan uti måttelig hetta bringas til kalk, ehuru med möda, i anseende til dess flyktighet; men utan tilsats återtager det samma phlogiston ensamt af hettan, uti slutit käril, och går således härutinnan nära til de ädla metallers egenskap, i synnerhet om därtil lägges at qvicksilfver äfven vid en viss grad af köld kan stelna och vinna smidighet, hvilken egenskap är de hela metallers nödvändiga kännemärke.
      De metaller, som därutinnan allenast äro lika med de ädla, at de kunna smidas, eller sträckas under hammare i längd och bredd, både varme och kalle, men förlora sitt mästa phlogiston dels uti luften, dels uti eld, under förvandling til erg, rost, eller kalkformig jord, och återfå icke denne beståndsdel förr än genom tilsats uti smälthetta, kallas oädla; men räknas för öfrigit til hela, eller smidige metaller. Sådane äro i ordning efter deras specifiqua tyngder: Bly, Koppar, Järn och Tenn.
      Halfva Metaller kallas de, som ej tåla at sträckas, eller tänjas under hammare, eller hafva ingen smidighet, och däruti skiljas ifrån de öfrige oädla metaller. De omtalas särskilt under ordet Half-metaller.
      Näst Smidigheten, eller den förmåga at kunna sträckas och tilskapas i hvad form som hälst behagas, hvarigenom sådane metaller blifva gagnande nästan på oräknelige sätt, bidrager äfven den hårdhet, som finnes hos några, till nyttigaste tillämpning vid deras bruk. I mån efter deras hårdhet hafva metaller äfven Spänstighet och klang; och tvärtom ju mindre, dess mer de äro mjuke. Med smidigheten är en annan egenskap nära slägt, som kallas Seghet, hvilken mätes genom storleken af de tyngder, hvarmed metall-trådar af lika diameter behöfva lasas för at brista. Utaf alla hela metaller äger Guldet största smidighet och seghet; men Bly minst. Största hårdhet och spänstighet finnes hos järn, i synnerhet i tilstånd af Stål o.s.v. - Då förhållandet af dessa egenskaper hos de hela metallerne mera utförligt upräknas, finnes det vara uti följande ordning, när den metall nämnes först, som äger samma egenskap uti högsta grad, nemligen:
      1:o. Uti specifiqua tyngden, eller tätheten: guld, platina, qvicksilfver, bly, silfver, koppar, järn och tenn.
      2:o. Uti ogenomskinlighet kunna alla räknas lika, om icke däruti kan sägas vara samma skilnad, som vid tätheten är anmärkt.
      3:o. Uti metallisk glans kan platina taga första rummet, sedan stål, silfver, qvicksilfver, guld, koppar, tenn och bly.
      4:o. Uti smidigheten: guld, silfver, koppar, järn, tenn och bly. Den rätta graden för qvicksilfver och platina härutinnan är ej ännu med säkerhet utrönt.
      5:o. Uti hårdheten: järn, platina, koppar, silfver, guld, tenn och bly.
      6:o. Segheten, eller styrkan, hvarmed partiklarne hänga tilsammans, eller kunna emotstå förändring och afslitning med någon viss tyngd, plägar räknas i följande ordning, såsom först guld, sedan järn, koppar, silfver, tenn och bly. Rön om platina och qvicksilfver äro härutinnan ännu icke med säkerhet gjorde.
      7:o. Uti smältbarheten: qvicksilfver, tenn, bly, silfver, guld, koppar, järn och ändteligen platina, hvilken, ensam, ej kunnat smältas utan eldsluftens tilhjelp.
      De halfva, eller osmidiga metallerne, kunna, efter samma förhållande, komma uti följande ordning, såsom:
      a) Uti specifique tyngd äro deras gränsor redan nämde, ifrån den tyngsta til den lättaste räknadt.
      b) Uti smältbarheten är vismut den första, och därnäst kommer arsenik, zink, antimonium, kobolt, nickel, magnesium.
      c) Uti ytans glans blifver zinken den första, därnäst regulus antimonii, vismut, kobolt och nickel, samt sluteligen regulus arsenici och magnesium, som väl straxt efter smältning kan vara silfverhvit, men mulnar i luften och vittrar stundom til svart pulver.
      Utom de här förut nämde trenne ädla, en medel-metall, fyra oädla och sju halfva, eller inalles 15 metaller, hafva, under de senast förflutne åren, varit på vägen at uptäckas ännu trenne, nemligen en half-metall, under namn afSiderum, eller Hydrosiderum, en annan dylik af blyertsen, som blifvit kalladMolybdenum, och en förmodeligen ädel metall, hvilken uti Spanien skall hafva blifvit utbrackt af den hvita tungsten och tils vidare fått namn af Volfram, ehuru detta namn eljest tillägges en helt annan mineralisk kropp. Men upfinnaren afSiderum (Se detta namn) har sjelf funnit den ej vara någon egen metall, utan allenast en modification af järn. Molybdenum har väl hitintils stått under försök, huru vida den är en egen metall, men åtskillige öfverensstämmande och nyligen gjorde rön tyckas härtil gifva någon anledning. Se ordet Molybdenum. Upgiften om Volfram, eller tungstens metall, behöfver ännu vidare stadfästas, innan den med säkerhet kan ibland metaller upföras. Se detta namn.
      Någre hafva äfven velat bestrida Platina, Kobolt-regulus och Nickelrättighet at få rum ibland nya metaller, i den tankan at de allenast äro blandningar af två eller flera af de gamla bekanta metaller, eller innehålla några egna främmande jordarter, förente med järn, som alltid är dessa metaller följaktigt; men så länge de äga deras egna beständiga skiljemärken, och ännu intet kunnat med konst, eller genom någre metall-blandningar eftergöras, så kunna de med rätta få behålla namn af egna metaller.
      At utreda metallernes beståndsdelar, har sysslosatt både Chemici och Alchemici ifrån långliga tider. Alla hafva kommit däruti öfverens at metaller innehålla phlogiston, som de kallat Principium Sulphureum; men hvaruti det bindande grundämnet bestått, därom hafva de varit af olika tankar. Någre hafva velat finna det uti en kalk- eller glasartig jord; andre hafva trodt at det utgöres af tvenne jordarter, med olika egenskaper, af hvilka den ena blifvit kallad Terra Ferrea och den andra Terra Mercurialis, hvarom kan vidare ses STAHLSGrundmixtur, s. 120.
      Af den nya uptäckt at arsenik-metallen består allenast af en egen metallisk syra, mättad med tilräckeligit phlogiston, kan någon mera begripelig och physisk anlending tagas, at, i anseende til analogien metallerne emellan, förmoda det hvar och en af dem torde bestå af en egen grundsyra, hvars olika egenskaper, uti starkare, eller svagare förening med mer eller mindre phlogiston, kunna åstadkomma metallernes skiljaktiga beskaffenhet; men större svårighet at analyticera de öfrige metaller har gjordt at man til större delen ännu intet känner deras syror. Vid Tenn och Järn är likväl anmärkt at de, efter phlogistons fullkomliga utdrifvande, gifvit en syrlig jord af egen natur, uti kalkform. Såledesäro metalliske syror fundne uti Tenn, Järn, Arsenik, Molybdena och Tungsten, som tyckes bestyrka hvad sagt är, och hvarom flere uptäckter uti Chemien kunna af dess trägna idkare väntas. Hvad konsten hitintils, i afseende på dem alla, hunnit uträtta, är at jämnförelsevis, metallerne emellan, utstaka mängden af deras phlogiston reducens, eller den del phlogiston, som genom calcination kan dem beröfvas, och genom hvars återställande deras kalker komma i metalliskt lynne tilbaka. Således, då mängden af detta phlogiston i en centner silfver antages lika med 100, svarar den hos guld emot 394, hos qvicksilfver emot 74 o.s.v., och i allmänhet atPlatina är rikast på phlogiston; därnäst följa i ordning: Guld, Järn, Koppar, Kobolt, Magnesium, Zink, Nickel, Antimonium, Tenn, Arsenik, Silfver, Qvicksilfver, Vismut och Bly. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 151 och 155.
      Metaller finnas i naturen antingen Gediegne (nativa), Mineraliserade(mineralisata), eller Masquerade (larvata).
      Gediegne äro de, som visa sig för blotta ögat, eller för microscop, under åtskillig skapnad, vara danade med metalliska egenskaper.
      Mineraliserade sägas metallerne vara, då de finnas uplöste och förenade med svafvel, eller med någon syra, och få i sådan händelse egenteligen namn af Malmer. Se orden Malm och Mineralisation.
      Masquerade kunna metallerne kallas, då de väl äga deras metalliska lynne, men äro uti fina particlar af andra mineralier, jord- och stenarter, så höljde, invecklade och likasom fängslade, så at de ej kunna röjas förrän deras höljningsämne, eller stängsel, blifver genom något lösande medel förstördt, eller brutit. Desse metaller äro egenteligen inga andre, än Guld och Silfver, hvilka icke på lika sätt som de oädle metallerne kunna sägas vara mineraliserade, utan visa sin metalliska egenskap at förenas med qvicksilfver, så snart de på förenämde sätt blifva frie. Se Amalgamation. 
      Om platina kan finnas under form af malm, eller mineraliserad, är ännu obekant.
      Kalkartade, eller Metalliske Kalker, äro de som endast hafva förlorat deras bränbara ämne, och förefalla merendels uti jordaktigt lynne. Desse äro kände under namn af Ochra, eller Rost, då de komma af järn; eller af Erg, när de leda sin härkomst ifrån koppar. Härvid måste någon vätska, eller syra, hafva tjenat til uplösnings-medel; hvaremot metaller, efter deras förstöring, gemenligen få heta Kalk, eller Aska, då phlogiston blifvit utdrifvit genom eld, med tilnamn af den metall, hvaraf de kommit, såsom: Kopparaska, Blyaska, Tennaska o.s.v. Se dessa namn.
      Uti naturens verkstad finnas äfven metallerne blandade med hvarandra. Således träffas guld och bly sällan utan silfver, eller tvärtom; antingen de äro gediegne eller mineraliserade.
      De fleste oädla och halfva metaller kunna ock i någon måtto åtskiljas af den lukt de gifva, antingen kalla, då de gnidas, eller då deras phlogiston utdrifves antingen genom eld, eller med uplosnings-medel, i synnerhet Järn, Koppar, Tenn och Bly, som alla hafva hvar sin egen antingen stiptiska eller äckliga lukt, hvilken föga med andra luktande ting i naturen kan jämnföras.
      Metallers generation, uti bergens mörka gömmor, lärer väl merendels blifva en för menniskors begreppp fördold process, och detta inskränkta rum tillåter ej heller at anföra någre af de lärdas sannolika gissningar. Möjeligheten därtil kan inhämtas af Herr CRONSTEDTS observation om silfverhaltigt vatten uti Kungsbergs grufvor, införd uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755 s. 276. Många bevis kunna ock gifvas at malmer verkeligen med tiden tilkomma, såsomBlyglanser, Kopparkieser, Fahlerzer m.m., som på hvarjehanda petrificater af snäckor finnas anskutne. En brun och ganska hård sinter har vid Harziske bergverken funnits på stege- eller fartspolarne uti en gammal grufva, som stått öfver 200 år under vatten, hvilken sinter innehållit 8 mark silfver på centnern. Flere prof på metallers och deras malmers tilväxt blefvo för vidlöftig at upräkna, i synnerhet om exempel skulle tagas af järn och koppar, som af deras ochror och kalker på så många ställen formera nya tilväxande malmer.
      Med chemiska kunskaper och handgrepp kunna väl någre metallers malmer, til hvilkas danande naturen, kanske, behöfver flere hundrade år, allenast innom en kort stund, genom konsten, på smältnings-vägen efterapas; men likväl med den märkeliga skilnad, at naturen frambringar både det metalliska ämnet och dess mineralisation på en gång; hvaremot konsten måste af naturen först låna den metalliska delen, det må då vara antingen sjelfva metallen, eller dess kalk, eller jord, på torra eller våta vägen tilkommen, innan den kan förbindas med et mineraliserande ämne. Ännu lärer ingen bevislig utväg vara funnen, och knapt blifva möjelig, at at vissa beståndsdelar, som förut icke äro metalliske, eller ifrån metallerne härkomne, kunna producera en metall. Lika omöjeligt, och stridande emot de af Skaparen uti naturen införde lagar, lärer det äfven blifva, at förvandla den ena metallen uti en annan. Skulle det vara möjeligit, så böra alla metaller bestå af enahanda grundjord, och skilnaden dem emellan allenast ligga uti olika mängd och renhet af det bränbara ämnet. Af lika orsak borde ock då en ädel metall kunna förbytas til oädel, och guld, til exempel, blifva bly, snarare än tvärtom. Det senares, eller blyets förvandling til guld, påstås väl af guldmakare vara funnit, men så länge det förra, eller en bättre metallas förvandling til en sämre, som borde vara vida mindre konstigt, intet kan åstadkommas, har man ingen anledning at tro möjeligheten af en oädel metalls förvandling til en ädel, hälst de, som påstå sig äga denna konsten, icke känna chemiens grunder, och således äro oskickelige så väl at utarbeta någon väg, hvarpå metallen skulle kunna analyticeras, som ock at upfinna något sätt, hvarigenom de uptäckte beståndsdelar skulle per synthesin kunna förenas. At visa sin konst på den ädlaste metallens producerande, då mästaren ännu intet kan göra den sämsta, tyckes således vara et orimligt språng.
      Metall, eller Malm, kallas ock af allmänheten någon skör blandning af flera metaller, som gjutas til hvarjehanda arbeten, såsom Prins Roberts Metall, metall-grytor, stakar, knappar, Stycke- och Klockmetall m.m. Jämnför dessa nam samt ordet Malm.

Metallurgie, Chemia metallurgica, kallas egenteligen den vetenskap, som handlar om metallernes känning til alla deras egenskaper och förhållande uti eld, vatten, luft och uplösande medel, så väl ensamme som uti blandning med hvarandra, samt tillika lärer: huru de på bästa sätt kunna skiljas ifrån deras malmer, eller mineraliserande ämnen, samt ifrån hvarannan och ifrån medföljande främmande arter, så väl uti mindre som större mängd; och huru de ensamt, eller uti blandning, kunna användas och förarbetas til nyttige behof uti konster och handtverk m.m. - Således hörer härtil: mineralrikets känning, eller mineralogien, uti hela dess vidd: proberkonsten på torra och våta vägen, med hvad därtil hörer: smältningskonsten vid stora verken, såsom smältugnars och härdars tilredning, eldens skötande med hvarjehanda bränbara ämnen, malmers blandning och beskickning m.m. Kunskap fordras äfven om metallernes rening och finering, om metalliske kalkers beredande och nyttjande för glasmakeri och flusser samt för konstnärer m.m. I detta ämne bör i synnerhet rådfrågas J. A. CRAMERS Anfangsgründe der Metallurgie, utgifven 1774-1777, C. A. SCHLÜTERS Grundlicher Unterricht von Hüttenwerken, 1738; LAMPRECHTS Lehrbuch der Technologie, GMELINS Technischer Chymie, samt dess Probier- und Schmelzkunst, med flera arbeten, hvartil uti dessa böcker hänvisning gifves.

Metallvigt, eller Stapelstads-vigt, är den vigt, hvarmed de fleste metaller vägas. Se Bergsvigt.

Metrolithi, Se Stenfyllningar.

Mexicanus Lapis, Se Silsten.

Mica, Se Skimmer.

Mila, Se Kolmila, Liggmila och Resmila.

Milaneserstål, Se Brescianerstål.

Milda (Höfliche) kallas de bergarter, som icke allenast äro lättbrutne, utan ock medföra en lätt gång uti smältningen; som däruti gifva en ren glasig och lättflytande slagg; som ej bidraga til metallernes förslaggning; som icke äroröfvande, eller, medelst inblandning af flyktige främmande ämnen, salter eller mineralier, benägne at volatilisera och i rök bortföra ädlare metaller och metalliske kalker m.m.

      Milda äro äfven de arter, som medföra goda budskap och tjena til följeslagare för ädlare malmer, m.m.
      Til milda arter räknas således gemenligen: en ren, hvit och lättbruten kalkspat: hvit, ren, eller litet skimmerblandad kalk: flussspat, hvit, eller af åtskillige färgor: gipsarter och tungspat; skimmer- och lerartade stenar; rena hvita qvartser, hälst drusige; järnleror och lerskiffer; löst skörlberg m.m.
      Vilda arter äro de, som äga stridige egenskaper, såsom: mörk hälleflinta; röd fältspat; granit; grof asbest, fådslag, volfram, järnbinda m.m.
      Til röfvande arter kunna räknas: arsenikalisk svafvelkies, misspickel, blende, gallmejor, mineralisationer med koksalts- eller ock med phosphorisk syra, o.s.v.
      Vid Tyska bergverken kallas ock de malmgångar och anbrott Höfliche, som medföra rika och ädlare malmarter, eller som gifva et rikt utbyte.
      Hvad med Skärande Arter menas, se detta namn.

Miljevigt är en Fransk, eller Lüttisk järnvigt, bestående af en milje, eller 1000 skålpund Brabantske, hvilken vigt tilförene varit brukad vid alla vallonhamrar här i riket, och hvarefter smederna erhållit deras smidarelön, nemligen 10 Daler kopparmynt för hvarje milje; och som en milje är lika med 3 ¾ skeppund Stockholms vigt, eller 3 skeppund 8 2/11:dels lispund bergsvigt, så blir ändå smidarelönen i det närmaste lika som vid tysksmide, efter den äldre Kongl. Förordningen, nemligen 3 Daler kopparmynt för et skeppund bergsvigt. Nu mera är dock miljevigten mäst afskaffad, och lärer brukas endast vid Leufsta och Åkerby verken uti Roslagen, hvarest arbetslönerne sålunda varit fördelte, at mästersmältaren och mästerräckaren njuta hvardera 1 Daler 16 r., mästersven 1 Dal. 8 r., smältare- och räckare-drängarne, hvardera, 1 Dal. och Goujaren 16 runst. per milje.

Milleporæ, Se Coraller.

Minderbrukning,

 

Mineralisation bör rätteligen kallas en metalls uplösning uti et menstruum, som aldeles förkläder dess lynne samt förtager dess metalliska utseende och egenskaper. Naturen brukar härtil i synnerhet svafvel. Det är väl sant at syror afVitriol, Koksalt och Phosphorus, även som Luftsyra, genom uplösning understundom meddela metaller et främmande utseende; men så förekommer likväl detta sällan, och til så ringa mängd, at föga afseende kan hafvas på dylike föreningar, i jämnförelse emot dem som finnas emellan metaller ochSvafvel. Således kan mineralisation i allmänhet kallas en Metalls uplösning uti Svafvel, och de fleste malmer få namn af försvaflad metall.
Vanligen säges arsenik mineralisera metaller; men som det är bevist at arsenik är en egen metall, eller en metallisk kalk, så tilägnas honom denne egenskap orätt, så framt icke ordet Mineralisation skulle tagas uti så vidsträckt begrepp, at därunder förstås alla blandningar, där metaller ingå uti förening med hvaranda. Om denne mening antages, så skulle inga gediegna metaller finnas, emedan de mäst altid äro blandade med någon annan metall. Gedieget guld, til exempel, som sällan finnes utan i förening med silfver och koppar, skulle då sägas vara mineraliseradt med samma metaller: silfver skulle heta mineraliseradt med koppar och guld: platina mineraliserad med järn: nickel med kobolt, och så vidare: emedan de uti sitt gediegna tilstånd hysa dessa metaller. Det samma gäller om arsenik, som intet kan förenas med andra metaller, utan at ara i reguliniskt lynne.
      Ordet Mineralisation tyckes icke böra sträcka sig längre än til metaller. Således lärer träd, conchylier, ben, med mera, icke kunna med rätta sägas vara mineraliserade, men väl Stenvandlade, eller Petrificerade.
Med konst kunna mäst alla metaller mineraliseras, eller bingas til likhet med naturliga malmer, allenast med tilsättning uti smälthetta med svafvel ensamt, eller med blandning af arsenik och stundom med antimonium. Om, til exempel, guldkalk smältes med 5 eller 6 gångor så mycket järn, och tilräckeligit svafvel, jemte glasgalla, tilsättes, blifver däraf en art gyldisk kies. Silfvermalm, til exempel Glaserz, göres uti sluten digel af 1 del silfverfil med 4 a 6 delar svafvel, eller med cinnober 3 delar, stratificerad och smält; Blyglans af blykalk, smält med tillagt svafvel; Rothgülden af antimonium och silfverkalk;Weisgülden på samma sätt, då litet tenn och arsenik tillägges; Hornerz af silfverkalk, fäld med koksalt och ensamt smält; gedieget Hårsilfver fås af rothgülden, om den hålles uti långsam mörkröd glödgnings-hetta. Tennmalm, til exempel Zinngraupen, erhålles af tenn, antimonium, svafvel och arsenik, til lika delar, jemte 2 delar sand, sammansmälte; Svafvelkies af 1 del järnfil med 6 a 8 gångor så mycket svafvel; tilblandas Kopparaska, så blifver däraf gul kopparmalm. - Om jemte litet svafvel tages mäst arsenik til järnfil, blifver däraf en Misspickel. - På lika sätt kunna alla de öfrige hela och halfva metaller mineraliseras til någorlunda likhet med deras malmer, då man utrönt beståndsdelarne. Om de konstige och vid smältningar befintelige malm- och stenlike ämnen se CRONSTEDTS Inträdes-Tal, hållit för Kongl. Vet. Acad. 1754.
Det har länge varit bekant, at hvarken guld eller zink kunna ingå någon förening med svafvel, eller ensamme därmed blifva mineraliserade. Sedermera är funnit at, om guldet är allenast til en liten del förenadt med järn, kan denne blandning med tilsats af svafvelkies eller svafvel smältas til en skärsten, hvaruti guldet är så fördelt, at intet gedieget däraf kan röjas, hvarken genom microscop för ögat, ej heller utdragas genom den försiktigaste vaskning. På detta sätt förhåller sig både den Svenska och Ungerska Guldkiesen, och i synnerhet den så kalladeKugelerzen, som består både af guld, järn, zink och svafvel; hvilket gifvit större delen af senare tiders bergsmän all anledning at tro, det guldet i följe med järn kan af svaflet vara mineraliseradt, men sedan Herr VON BORN genom dess förbättrade amalgamations-process, bevisat at guldet kan medelst qvicksilfver dragas utur alla gyldiska svafvelkieser, skärstenar, råkoppar, och utur hvad malm det vara må, så är troligast at guldet öfveralt i mineral-riket icke måtte finnas annorlunda än gedieget, eller med fina metalliska egenskaper, ehuru-väl uti oändeligen fina partiklar fördelt, samt inveckladt i andra främmande mineralier och stenarter. Se Guldmalm och Amalgamation.
Hvad zinken angår, så är väl ännu oafgjordt, om den kan genom konsten förenas, eller uplösas, med svafvel, men som denne metallen icke kan sägas, på lika sätt som guldet, vara uti metallisk form af andra ämnen inhyllad, så tyfckes likväl naturen haft sig förbehållit, at, til exempel, uti blenden, som stundom kunna vara halfgenomskinlige, ändteligen åstadkomma någon zinkens mineralisation och uplösning af svafvel med tilhjelp af järn, hälst man finner at zinken icke kan därutur erhållas, förr än svaflet genom calcination blifvit utdrifvit och något bränbart ämne, såsom kolstybbe, tilsättes, hvarigenom zink-kalken återställes uti metalliskt lynne; hvilket guldet intet behöfver. Man väntar dock ännu af Herr Doctor DEHNECS arbete, om icke zinken verkeligen med svafvel ensamt kan uplösas. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 6:te stycket, s. 49.
Utom de här förut nämde fyra mineraliserande syror, jemte svaflet, räknas äfven af några, såsom af Herr SAGE, alkali volatile, och af Herr JUSTI alkali minerale ibland de mineraliserande ämnen; men häremot finnas åtskillige grundade motsäjelser.
      Någre, såsom de renaste järnmalmer, tyckas dock icke hafva någondera af dessa ämnen, om icke luftsyran, uti dess mineralisation. Sådan är den hvita järnmalmen, samt de kalkartade sjö- och myrmalmer, hvaruti den phosphoriska syran likväl stundom är med i spelet, som af Siderum intygas. Se detta namn och ordet Berlinerblått. Til äfventyrs torde kalk, eller en absorberande jord uti några järnmalmer, vara ibland mineraliserande ämnen.

Mineralisk Chameleon. Detta namn har af några chemister blifvit lagt til en sammansmält massa af brunsten och saltpetter, i anseende därtil at denne blandning, uplöst uti vatten, skiftar färgor och i så måtto liknar djuret chameleon. Den beredes på det sättet at en del brunsten, hälst af den svarta sotande, rifves fin och blandas ganska väl med två eller högst tre delar torrt raffineradt saltpetter, samt updrages uti en i äsjan stående upglödgad digel, som betäckes med löst lock, hvarefter hettan ökas, til dess dephlogisticerad saltpetterluft börjar upstiga, med en mycket klar brinnande låga emot de omliggande kolen. Blandningen finnes då smält utan föregången detonation, och utgjutes på en något varm häll, eller i mortel, samt rifves til pulver, som finnes vara af grön färg och måste förvaras uti väl torr och täpt flaska. När något af detta pulver lägges och uplöses uti en flaska med allmänt brunsvatten, upkommer först en skön grön färg, som snart förbytes mot violett, sedan til ponceau- eller cramoisierödt, vidare til granat- och amethistfärg samt ändteligen til gult, då en gul ochra småningom fälles. Denne färgskiftning händer, om vattnet innehåller någon luftsyra, eller är smittadt med något salt- kalk- eller gipsartadt ämne; men uti distilleradt vatten behåller pulvret sin gröna färg, så framt ej något syrligt tilkommer. - Denne mineraliska chameleon tjenar således at uptäcka syra uti hvad vätska som hälst. Af olika tilslagne syror åstadkommas särskilte förändringar af röd- och blåaktigt. Då alkali sedan tilkommer, blifver uplösningen vattenklar. - De mineraliske kroppar, hvilka, sammansmälte med saltpetter, visa denna färgskiftning, hållas äfven gemenligen för brunsten eller brunstenshaltige.

      En art af minralisk chameleon kan också erhållas, om en del trä-aska smältes med tre delar sal tartari til en mörkgrön massa, som uti vatten uplöst gifver en skön grön färg, hvilken med några droppar vitriolsyra blifver röd och afsätter, efter några dagar, uti den filtrerade solution, et brunt pulver af samma egenskaper som brunsten. Detta har ock Herr SCHEELE anmärkt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1774. - En dylik färgskiftande massa kan ock beredas genom järn-filspåns detonation med saltpetter uti digel. Se Saltpettersyra.
      Chameleon kallas äfven af några Hydrophanus Lapis, i anseende til färgskiftningen uti vatten.

Mineralogie, eller minralrikets känning, är en samling af mineralogiska kroppars kännemärken, hvarmed de altid och allestädes kunna skiljas ifrån hvarannan. Se ordet Mineralier.

Mineralvatten kallas egenteligen det källvatten, som innehåller något uplöst och til mineralriket hörande ämne, såsom Salt- och Jordarter, Bergfettma, eller ock något Metalliskt. Sådane vatten träffas förnemligast uti källsprång, då stora verldshafvet och sjöar undantagas, som väl hysa koksalt och flere mineralrikets ämnen, men erhålla vanligen icke namn af mineralvatten, utan få hos de lärde endast heta Aqua Pelagica.

      1:o. Rent vatten har i allmänhet följande kännemärken, såsom:
      a) At de uti et klart crystallglas icke minstkar tomma glasets klarhet, eller visar tecken til någon förändring uti färgen. Grumligt utseende utmärker främmande ämnens mechaniska inblandning gemenligen af lera, eller kalk. Gulaktig och mörk färg gifver gemenligen tilkänna dess härkomst af dy, eller ifrån ruttnande vegetabilier.
      b) At det, st raxt vid upkomsten sqvalpadt, intet gifver någon lukt, om ej en något litet stickande dunst, tillika med många upstigande små bläddror, som gifva luftsyran tilkänna. Är något hepatiskt därhos, så kännes någon lukt som liknar afbrändt krut; men stillastående dyvatten får lukt af ruttit träd.
      c) At det på tungan icke gifver någon främmande eller matt smak. Är den qvick och  likasom stickande utmärker det luftsyran: liten bitterhet röjer glaubersalt, magnesia vitriolata, eller calx nitrata med koksalt; Sträfhetkommer af kalk, eller gips; Salt smak af koksalt; Sammandragande sötaktig af alun; lutaktig af alkali; Bleckaktig af järn och äcklig, med grönaktig färg, af koppar.
      d) At det äger minsta specifiqua tyngd och lika med renaste snövatten, eller med distilleradt vatten, uti lika grad af varma. Af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS rön med de vatten, som finnas vid Upsala, kan intagas at, då distilleradt vattens specifiqua tyngd varit 1,0000, har åvattnets funnits vara 1,0001 ½, rent slotts-källvatten, med flere, 1,0002 o.s.v.
      e) At det upkommer ur sandig och ej lerig jordmån: flyter qvickt och starkt me dgodt aflopp: intet innehåller några små simmande insecter: intet afsätter någon kalkskorpa, hvarken på däruti liggande vegetabilier, eller, efter flere kokningar, på bottnen af kokkärlet: ej heller gifver någon grumling, då uplöst silfver uti saltpettersyra, eller blysocker, tilkommer m.m.
      2:o. Under det vattnet tränger sig igenom fina underjordiska gångar, kan det dels uplösa, dels medtaga mångahanda främmande och oftast osynlige ämnen, som med färg, lukt, eller smak, ej altid kunna uptäckas, då chemiske rön måste komma til hjelp.
      Mineralvatten kunna gifvas i synnerhet af tvenne hufvudsakelige förändringar, nemligen antingen kalla, som äro de allmännaste, eller varma, som tilkännagifva någon underjordisk hetta, eller gäsning, uti deras framfart, och äro här i riket okände.
      Kalla vatten kunna innehålla i synnerhet följande heterogena ämnen, såsom Allmän luft, Luftsyra, Eldsluft, eller aër purus, samt inflammabel luft, hvilken senare likväl håller sig endast uti vattnets grundjord. Af salter, jordarter, metaller och bränbara ämnen kan finnas:
      Fri syra, ganska sällan, om icke tilfälligtvis.
      Alkali vegetabile; likaledes sällsynt.
      Alkali minerale däremot, mycket ofta, förenadt med luftsyra, vitriolsyra, eller med saltsyra.
      Alkali volatile stundom, där vattnet i sitt lopp råkar förruttnade vegetabilier.
      Magnesia alba nog allmänt, men med syror förenad.
      Alun, eller lera med vitriolsyra, sällan, men
      Kalk nog ofta, antingen ensamt med luftsyra, eller med någondera afVitriol- Saltpetter- eller Salt-syrorne förenad. Den förefaller således ej sällan i form af Gips, eller Selenitisk.
      Järn är ibland metaller allmännast närvarande, uplöst antingen af Luft- ellerVitriolsyra och, kan hända, någon gång med saltsyran.
      Koppar ganska sällsynt uti naturliga vatten, med vitriolsyra.
      Arsenik, til all lycka nästan oerhörd, uti kalkform.
      Jordfettma, icke utan i förening med något alkali. Petroleum, som uti åtskilliga källor finnes på vattnet flytande, blandar sig ej därmed.
      Hepar Sulphuris är förnemligast närvarande uti varma vatten; men så flyktig at den straxt förflyger, och kan föga uptäckas annorlunda än af lukten.
      Utom de kännemärken, som af färg, lukt och smak kunna inhämtas, gifvas i synnerhet tvenne vägar til förenämde främmande ämnens uptäckande, nemligen: 1:o genom Reagentia, eller sådane ämnen, som antingen göra ändring uti färgen, eller fälla det heterogena; eller 2:o genom distillation och vattnes utdunstning, då återstoden gifver tilkänna salters och salta kroppars innehåll.
      Reagentia, eller färgändrande medel, äro förnemligast följande, såsom:
      A) Lacmus, eller Tinctura Heliotropii, hälst på papper med stärkelsevatten måladt, och uti vatten indoppadt, förändrar sin blå färg til röd, eller violett, vid minsta närvaro af någon fri, eller obunden syra; men om alkali däruti är rådande, blifver färgen mera högblå.
      B) Röd Fernbocks tinctur, eller därmed på förenämde sätt färgadt papper, erhåller af alkali uti vatten snart en blå färg, om 10 gran däraf finnas uti en kanna vatten; men mindre blått, om det alkaliska är til mindre mängd. Af syror blifver detta reactionspapper gult, men återtager sin röda färg, om alkali tilkommer.
      C) Gurckmej-Tinctur, eller papper, färgadt uti denna med stärkelsevatten kokande gula tinctur, blifver castanie-brunt af alkali minerale, eller soda, om uti en hel kanna vatten allenast några och 40 gran däraf äro uplöste. 
      D) Tinctur af Galläplen, gjord med spiritus vini, uptäcker järnets närvaro med gredlinfärg, om allenast 3 gran järnvitriol äro uti en hel kanna vatten uplöste. Detsamma händer om järnet är uplöst af luftsyra, men då förbytes färgen innom några timmar til gult och järnet faller til bottnen af glaset.
      E) Blodlut fäller järnet uti vitriolhaltigt vatten med blå färg, men kopparen fälles rödbrun och magnesia alba hvit. - Stundom kan järn finnas uti mineralvatten, utan at vara uplöst af någon syra, och kan då icke uptäckas med blodlut, förr än några droppar syra tilsättas.
      F) Concentrerad Vitriolsyra visar grumling, om tungjord finnes uti vatten uplöst, som likväl sällan händer. Likaledes upkommer däraf en liten gäsning med många små blåsor, om alkali minerale finnes däruti.
      Af denna syra utdrifves ock luftsyran, som hållit järnet uplöst. Om vattnet sedan evaporeras och residuum kokas med svag ättika, uplöses järnet däraf och kan fällas med caustikt alkali volatile, rent och fritt ifrån selenitisk jord. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 9:de stycket, s. 209.
      G) Sockersyra är ibland de qvickaste medel at uptäcka minsta närvarande kalk. Om några gryn af denna crystalliserade syra släppas uti kalkhaltigt vatten, upkomma straxt däruti hvita strimmor och moln.
      H) Alkali Fixum, eller oleum tartari per deliquium, fäller alla af syra uplöste metaller och jordarter. Om vattnet innehåller någon lös syra, upkomma därvid många fina luftblåsor.
      I) Uplöst fint Silfver uti saltpettersyra fäller sig snart til en hvit kalk uti alt vatten, som innehåller något koksalt. Om ock däraf ej är mera än et gran uti en kanna vatten, upkommer straxt en mjölkhvit strima med en droppe af denna solution. Om något hepatiskt, eller svafvelaktigt, tillika är inblandadt, blifver fällningen mera mörk. Af något uplöst kalk, alkali, magnesia eller selenit, grumlas äfven denne solution, men fällningen blifver ej så tydelig.
      K) Qvicksilfver-uplösning uti saltpettersyra, väl mättad, fälles äfven af koksalt hvit med ystning; likaledes af alkali volatile, men med alkali fixum gul. Med samma färg fälles den äfven af vitriolsyra til så kalladt turpetum minerale. Härvid förefalla dock åtskillige omständigheter, efter uplösningens olika beskaffenhet.
      L) Sacharum Saturni, eller plumbum acetatum, fälles af vitriolsyran ganska hvit til en art af blyvitriol, som svårligen löses uti vatten. Sal commune uptäckes äfven häraf med en mjölkhvit fällning; men svart, eller mörk, om något svafvel är tilstädes.
      M) Hvit arsenik kan också med gul färg uptäcka svaflets närvaro.
      N) Tvål, eller Såpa, visar en hvit ystning uti vatten, som är brakt och innehåller antingen någon fri syra, eller koksalt. Uti sådant vatten blifva äfven bönor och ärtor hårda, under kokning. Tjenar således illa uti hushåldsbehof, men är i synnerheth skickeligt för stålhärdning, i anseende hvartil det äfven af Tyskarne Hartwasser kallas.
      O) Alcohol vini fäller utur vatten alla däruti uplöste neutral- och medelsalter, som hafva vitriolsyra til basis; men kan hålla någon liten del uplöst af de salter, som äro sammansatte med salt- eller saltpettersyrorne.
      Flyktige delar uti vattnet, såsom allmän Luft, Luftsyra, Eldsluft, Hepatisk luft m.m., uptäckas genom en art af distillation och en särskilt tilställning, samt mätas med det rum, som de efter cubik-tums innehåll intaga, hvilket efter inskränkt rum här ej tillåter beskrifva, men finnes utfördt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 19 samt BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I s. 109.
      3:o. De fasta salter, jordaktige, eller metalliske främmande ämnen, som vattnet innehåller, kunna samlas antingen som återstod efter vattnets distillation, eller efter långsam utdunstning uti öpet käril. Det bör dock anmärkas, at distillation uti glaskäril intet är tilförlåtelig, sedan det blifvit utrönt at något litet af glaset med vatten genom hettans tilhjelp kan lösas, och tillika åtskillige fina jordaktige delar under distillation öfverföras, hvarigenom händt, at, efter flere itererade distillationer på et och samma vatten, altid någon liten jordaktig återstod erhållits, hvilket, med mera, gifvit åtskilllige anledning til den tankan at vattnet kunnat til jord förvandlas. At detta likväl intet är möjeligit har Herr C. VON DAHLBERG uti en särskilt år 1783 utgifven skrift med många chemiske rön sökt bevisa, och tillika funnit at distillerade vatten under försiktig evaporation, uti öpne äkta porcellains-käril, ändå gifvit något, ehuru ringa residuum, af Kalk, Magnesia alba, Kiseljord och Selenit; stundom äfven något  phlogistikt, som förmodas hafva tilkommit ifrån luften.
      Sättet, huru en sådan evaporation skall med försiktighet anställas, samt huru vattnets främmande ämnen böra samlas och försökas, tilhörer egenteligen en förfaren chemicus och finnes i synnerhet med yttersta noggranhet beskrifvit uti Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Afhandling: De analysi aquarum, införd iOpusc. Chem. Vol. I. s. 68 o.f., hvarest förenämde och flere reagentia finnas ganska omständeligen upräknade, utom hvad härutinnan kan intagas af dess öfrige arbeten i detta ämne, såsom uti dess afhandling om bitter- felzer- Spa- och pyrmontervatten, som äfven uti samma Opuscula finnes införd. Härtil kunna ock läggas någre nya reagentia, som af Herr STRUWE upräknas uti CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, 1 stycket, s. 105. - Hvad som bör i akttagas vid mineral-vattens undersökning kan äfven ses uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje bandet, s. 293 o.f.
      Af Hr. BERGMANS nämde Afhandling om hälsovatten, uti Opusc. Chem. Vol. I. s. 185 o.f., torde följande om de här i riket mäst brukelige hälsovatten förtjena anföras:
      Selzervattens specifiqua tyngd har funnits vara til snövatten, vid 15 graders medelvarma, som 1,0027 til 1,0000. En kanna af detta vatten har, efter anstälde försök både på dess fasta och flyktiga delar, innehållit:
      Luftarter, och däribland til största delen luftsyra, 60 cubik-tum.
      Kalk, mättad med luftsyra                                      17 gran.
      Magnesia med luftsyra                                          29 ½ -
      Alkali minerale, med denna syra mättadt               24 -
      Koksalt                                                                  109 ½ -
                                                                                   180 -

      Bittervattens halt omtalas under dess egit namn.
      Spavattens specifiqua tyngd har vid medelvarma varit 1,0010, och dess beståndsdelar på en kanna följande, nemligen:
      Luftsyra, i sitt högsta tagit,             45 cubic-tum.
      Järn med luftsyra                            3 ¼ gran
      Kalk, med lufsyra mättad,                8 ½ -
      Magnesia med luftsyra                    20 -
      Alkali minerale i crystaller                8 ½ -
      Koksalt                                             1 -
                                                             41 ¼ 

      Pyrmontervatten, som är bekant för en qvick och behagelig syrlig smak, förhåller sig til snövatten uti specifique tyngd som 1,0024 til 1,0000. Uti en kanna häraf ingå följande ämnen, nemligen:
      Luftsyra, i sitt högsta räknadt, hinner stundom til 90 cubik-tum.
      Järn uplöst i luftsyra utgör                    3 ¼ gran.
      Kalk, mättad med luftsyra,                   20 -
      Gips                                                     38 ½ -
      Magnesia med luftsyra                        45 -
      Bittersalt                                              25 -
      Koksalt                                                  7 -
                                                                138 ¾ 

      4:o. Varma Mineralvatten, varma Bad, eller Thermæ, kallas de, som upspringa utur jorden med så stark varma, at stundom et färskt ägg däruti, innom några minuter, kan blifva kokadt. Sådant är vattnet vid Carlsbad, som skall hålla 73 graders hetta efter svenska thermometern. En kanna af detta vatten håller vid pass 24 gran kalk med luftsyra, glaubersalt 240, koksalt 32, fatesceradt alkali minerale 68, och någon smitta af järn. En lika mängd af det Akiska varma vattnet, hvars varma, efter svensk thermometer, är 62 grader, innehåller 27 gran kalk mättad med luftsyra, koksalt 29 och alkali minerale 70 gran, samt dessutom en stark hepatisk ånga, hvaraf fina flores sublimeras med tiden uti de öfver baden varande hvalf, jemte en stalactitisk kalkskorpa. Silfver svärtas ock både af vattnet och ångan, ehuru intet verkeligit svafvel uti vattnet kan fångas.
      Huru sådane varme vatten äfven med konst kunna tilredas, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1778, s. 219, samt BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I, s. 241 o.f. Om varma mineralvattens beskaffenhet kan vidare läsas MONNETS Traité des Eaux Minerales samt M. LUCAS Essai sur les Eaux Minerales d'Aix-la Chapelle, 1752; m.fl.
      På åtskilliga andra orter träffas äfven desse varma bad af olika egenskaper, såsom: uti Schweiz, Thermæ Piperianæ kallade; uti Hessen det så kallade Schlangenbad; uti Italien, Frankrike, uti England vid Bath och flerestädes; men i synnerhet finnas många på Island och vid det heta vattusprånget Gejser, hvarom se BERGMANS Verlds-Beskr. 1 B. s. 337, samt Hr. VON TROILS Bref om Island, s. 253 och följ.
      Orsakerne til sådane varma bad lemnas til de naturkunniges undersökning. Om ursprunget til den underjordiska hettan och eldsprutande berg kan upfinnas, är ej svårt at föreställa sig, huru källådror däraf kunna blifva uphettade.
      En vidlöftig Afhandling om mineralvatten utkom 1757 uti England, under titel af: A methodical Synopsis of Mineralwaters, by John Rutty, som finnes recenserad uti Svenska Mercurius 1759, Julii månad, s. 35 o.f.

Minium, Se Mönja. Minium Flavum betyder masticot.

Mirabilis terra Saxoniæ, Se Specksten.

Misspickel, Hvitkies, Arsenikkies, Giftkies, kallas af bergsmän en arsenikmalm, bestående endast af arsenik med järn förenad. Den får egenteligen namn af Misspickel, då den faller uti crystallinisk skapnad. Se vidare ordet Kies, 2:o.

      Misspickel liknar något nära uti färgen de bekante silfvermalmer Weiserzoch Weisgülden, hvilka äfven hålla litet arsenik, men för et öfvadt öga visar sig de senares hvithet stöta mera uti blyfärg: de äro mindre hårda och kunna lätt rifvas med stål, samt gifva hvarken gnistror, eller lukt af arsenik, som ock föga märkes under rostning: gifva efter calcination grådt eller svart pulver: hålla vanligen litet koppar och ofta bly samt några marker silfver på centnern m.m. Se Weisgülden. Den hvita tennhaltiga kopparmalmen, som äfven får namn afWeiserz, är gulaktig och röjer snart sin kopparhalt uti skedvatten. SeKopparmalm. Svårare kan misspickeln af blotta anseende skiljas ifrån kobolt, hvilken senare likväl visar något mera mörk och uti rödlätt stötande färg, i synnerhet efter något liggande uti öpen luft, hvaruti den ändteligen antager et rosenrödt beslag; gifver äfven, efter rostning, sin närvaro tilkänna med denna färg, under uplösning uti skedvatten. Flere kännemärken nämnas under ordetKobolt.

Misy, Se Atramentsten.

Mittel, eller Bergmittel, kallas af bergsmän den bergart, eller det berg, som ligger emellan tvenne gångar, eller malmfall, i synnerhet då de äro nära utmed hvarandra belägne.

      Någre förstå med mittel en bergart, som stöter til och infaller uti gångar, samt efter dess olika verkan däruppå antingen får heta ädel, då den medför förädling; eller oädel, då malmen däraf förtryckes, eller försämras. Dödmittel är egenteligen den oädla bergart, som på djupet afskär gångar och malmfall, eller åtminstone så förtrycker dem, at de ej vidare äro arbetsvärdige. Merendels qvarblifver likväl et spår af gången, eller en smal lossna, som stryker fram genom sådane dödmittler, och, då den efterföljes, träffas malmen åter i tiltagande. Utaf okunnighet om dylike förtryckande arters beskaffenhet, och sättet til malmens åter uptäckande, hafva ganska många eljest lönande grufvor blifvit ödelagde. Jämnför ordet Förtryckning.

Mjeljord kallas i Helsingeland en fin mojord, och torde kunna tagas för detsamma som Mjelga, hvilket i Dalarne betyder en art af gäsjord, eller gäslera, men mera moblandad, utan leraktigt sammanhang.

Mjöl kallas vid bokverk det gröfsta gods, hvilket såsom tyngst lägger sig uti den första sumpen, eller Mjölkistan, som är närmast til sprundblecket. Häraf blifver genom vaskning Mjölslig. Se Vaskning.

Mo, Mojord, eller Ljungmark, Glarea (Staubsand), är en ganska fin sand af qvartsartad natur, och  liknar til dess finhet en pulverartad jordart. Under mo räknas åtskillige förändringar, såsom:

      1:o. Formsand. Se detta ord.
      2:o. Drefsand, eller Hemmo, antingen gråaktig, merendels blandad med kalkparticlar, stundom med mylla; eller mörkbrun; eller gulaktig och röd som är ganska allmän.
      8:o. Pinmo är en ler- och sandblandad mo, af gröfre och finare art. Har förnemligast den egenskapen at hårdna uti torka efter regn. Är således ibland de hårdaste jordarter vid gräfning at genomgå. Se ordet Pinmo.
      För åker och äng är mo en af de magraste jordmåner, men den bästa för furuskog.
      Molera, Leptamnos, kallas den finaste hvita mo, hvilken innehåller så mycket lerblandning, at den med vatten blifver något sammanhängande, men icke så seg at den kan drejas på skifva. Se ordet Lera, 2:o d). Til denna art af mo, eller lera, tyckes äfven Trippel med skäl kunna räknas.
      Mo är förmodeligen et fint stenpulver, tilkommit genom stenarters afnötning uti allmänna floder, eller öfversvämningar. Är således til sina egenskaper lika så föränderlig, som de stenarter, hvaraf han härkommit, kunnat vara. Fältspaten, som ännu af sol och regn täres tl et sådant fint pulver, torde bidragit til det mästa til dess upkomst, jemte qvartsen. I anseende därtil är ock en ren mo af åtskilligt förhållande emot syror och uti eld. Någre gäsa litet med skedvatten. Alla försökte gå uti stark hetta, förr eller senare, til et svart, grönt, grådt eller hvitt glas, eller til en skummig slagg. Några främmande inblandade ämnen, såsom mylla, järnrost, saltpetterämne, kalkjord, bergolja, vitriolsyra, m.fl., förändra ock dess egenskaper. 
      Mo kallas af Herr Prof. och Ridd. GADD Terra Leptamnosa, ellerLeptamnos, och räknas, uti dess Inledning til stenrikets känning, för en ganska fin enkel stamjord, hvars egenskaper skola vara emellan lera och kiseljord, samt tilkommen af vittrad qvarts, kisel, fältspat, hälleflinta, jaspis, basalt, granit och lava, efter Herr Prof. STORRS påstående. Huru den renaste mojord kan finnas enkel, då den af många olika delar upkommit, lemnas därhän. Se redan nämde Inledning, s. 79.

Mocca, Pierre de mocca, är en halfklar agat med svartbruna ränder, fläckar och dendritiske figurer, och för öfrigit af lika egenskaper med de allmänna rena agater, såsom: at den icke kan rifvas af stål: uti stark hetta blir hvit, opaque: smälter trögt medm borax til ofärgad slagg m.m. Desse agatarter, äfvensom carneolen, hafva befunnits af lika egenskaper, antingen de varit orientaliske, eller Europeiske. Dess specifique tyngd til vatten har varit som 26 til 10. I anseende til hårdheten räknas den uti 10:de graden efter diamant. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 68, 75.

Moderlut, Se Muttervatten.

Mogen kallas den ljusgrå asbest, som består af mjuka böjeliga trådar och, med vissa handgrepp, kan spinnas til väfnader. Se Berglin.

Molybdena är en blyertslik mineral, som uti åtskilliga egenskaper liknar den allmänna blyertsen, eller Plumbago (Se Blyerts), såsom däruti: at den består af sammansatte fjäll: at den är af en mörk blyfärg: sotar händer och papper med samma färg: kan uti väl förluterad digel uthärda den starkaste hetta, utan smältniing och utan at förlora sin glänsande blyfärg, hvarken ensamt eller med tilsats af kolstybbe eller glasige ämnen, m.m.; men skiljer sig ifrån vanlig plumbago däruti: at den består af mycket större och bredare fjäll, eller blad, med mera ljus och glänsande färg, hvarföre den ock egenteligen Bladblyertskallas, samt uptages uti Hr. CRONSTEDTS Mineralogie, §. 154, under namn afMolybdena membranacea nitens. Uti öpen eld, eller på skärfvel, uti proberugn, med långsam glödgnings-hetta, blifver den til större delen flyktig, så at 9/10:delar däraf upgå i rök, hvilken sublimerar sig på skärfvelen, och uti musselen, uti fina, hvita flores och glittrande fjäll, liknande en så kallad Lana Philosophica, eller zinkblomma, med lukt af flyktig svafvel-spiritus. Desse flores har Herr SCHEELE antagit för at vara en terra molybdenæ, som kan uplösas uti en ömnig mängd varmt vatten och anses som en egen syra, hvilken uti förening med svafvel utgör förnemsta beståndsdelen af denna mineral. Samma molybden-jord, eller syra, har han ock erhållit genom det bränbara ämnets utdrifvande, medelst flere itererade distillationer med saltpettersyra; eller ock genom detonation med smält saltpetter, hvarom, med mera, kan ses Kongl. Vet. Acad. Handl. 1778 s. 247.

      Denne molybdena har i synnerhet här i riket funnits uti Bispbergs klack, vid Säthers Stad, vid Mårshytte gamla koppargrufvor, uti Lindes Socken, samt uti Bastnäs grufva vid Riddarhytte kopparverk.
      Uti Calabrien, vid St. Simio, skola åtskillige blyerts-grufvor arbetas vid sluttningen af berget St. Nicolaus, hvarest bergarten består af en järnhaltig granit. Herr GUILL. CANDIDA har uti et bref, sulla formazione del molibdeno, beskrifvit dessa grufvor såsom mycket vattusjuka, och berättat at vattnet däruti bibehålles, såsom bidragande til blyertsens formerande, så väl genom järnhaltens som de öfrige beståndsdelars uplösning utur graniten; förmodande at denne molybdena (som dock rätteligen lärer vara plumbago) skall innehålla både phosphorisk och luftsyra, tillika med järn och något bränbart väsende. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 8:de stycket, s. 182.
      Herr Assessor QVIST har aldraförst anstält åtskillige försök med molybdena, som finnas införde uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1754. Härvid utbracktes någre små metalliske korn, som liknade järnhaltigt tenn, men kunde för sin ringa mängd ej med noggranhet undersökas. Emedlertid hafva desse rön, och i synnerhet den af Herr SCHEELE fundne egne syran, som, i anseende til dess egenskaper, med skäl kan anses för at vara en egen metallisk jord, gifvit någre chemister anledning at arbeta på denna molybden-jordens, eller metalliska syrans, reducerande til någon egen ifrån de andra bekanta skiljaktig metall.
      Sedan äfven Herr Prof. och Ridd. BERGMAN funnit skäl at misstänka detta ämne för någon metallisk halt, i anseende til den förenämde molybden-jordens märkeliga specifiqua tyngd, som befunnits vara 3,460, utom flera därtil liknande egenskaper, antecknade uti dess Opusc. Chem. Vol. III, s. 126, har i synnerhet Hr. Proberaren HJELM redan år 1782, uti dess öfversättning utaf afhandlingen om blåsröret, vidare bestyrkt denna anledning til metallisk jord och nu sedermera, genom ganska många rön, sökt at erhålla denna jorden ren samt i synnerhet befriad ifrån svafvel, för at sedan kunna reduceras. Herr HJELM har funnit at svaflet, efter Herr SCHEELES method, genom distillation med saltpettersyra icke kan fullkomligen afskiljas, och at det äfven svårligen, eller ganska långsamt, kan låta sig göra genom calcination, då likväl, med mycken aktsamhet, på det sättet kan erhållas en ren molybden-kalk til 60 a 70 procent. Således har en annan utväg blifvit uptänkt, som består däruti at molybdena, utan at vara fint rifven, lägges uti en rymlig digel med tilslagen linolja, och ställes uti koleld, så at den knapt blifver glödgande. När oljan afbrunnit, tilslås mera däraf, och denne afbränning itereras flere gångor, til dess molybdena antagit en gul färg, då den är förvandlad til en kalk, som sedan kan utan svårighet uti mortel rifvas til pulver. Därpå uprepas åter samma arbete och afbränning, til dess svaflet afgått, då genom lindrig hetta noga bör aktas, at ej molybden-jorden må komma til smältning, eller röka bort. Om några ocalcinerade fjäll ännu visa sig, lägges denne jorden uti glas-retort, med mera linolja, som uti måttelig hetta distilleras därifrån, då samma jord erhålles, efter retortens sönderslagning, uti en svart klump, helt ren, om den på skärfvel varsamt rostas.
      At af denna jorden sedan kunna reducera någon metall, har blifvit försökt med den aldrasträngaste hetta, som kunnat åstadkommas genom konst och med tillämpning af brunsten, hvilken meddelat någon eldsluft, men uti sluten digel har därmed ännu intet mera kunnat vinnas, än at några ganska fina metalliska korn med microscop däruti kunnat uptäckas, utan at någon smältning til större regulus varit möjelig. Af Herr HJELM lärer dock detta rön, vidare utfördt, snart vara at förvänta.
      Herr PELLETIER, uti Frankrike, har äfven syslosatt sig med denna undersökning. Dess härmed anstälde försök finnas anförde uti ROZIERSJournal Physique för 1785 och December månad, samt omtalas af Herr SAGE uti andra Tomen af dess Analyse Chimique; men af ingen är ännu den metalliske halten tydeligen påfunnen.

Mom kallas i Småland den bruna eller rostiga järnjorden, eller myrmalmen. SeÖrke och Myrmalm.

Momotovakost, Se ordet Ossa Fossilia.

Mondyk, eller Mundic, kallas vid Engelska bergverken, och i synnerhet vid tenngrufvorne, en blekgul arsenikalisk svafvelkies, som stundom är inblandad med zwitter och järnmalm. Med samma namn betecknas ock på somlige orter, vid tennmalmers smältning, de tennhaltige järnfärskor, som rusa tilhopa uti smältugnarne och äro uti Tyskland bekante under namn af Härtlinge; liknande en hård, men spröd hvit metall, som hos STAHL kallas Bismutum Stanneum, ehuru den vanligen icke finnes innehålla någon vismut. Se LEHMANSMineralogie, s. 132, samt ordet Härtlinge.  Denne sköra metall-blandning skall ock af några kallas Istenn, ehuru andre därmed förstå vismut.

Morillon kallas en art smaragd, som skall komma ifrån Carthagena och finnes uti decaëdriske crystaller.

Morochtus betyder rätteligen en hvit specksten, som äfven får namn afGalactites. Se detta ord.

      Uti Sala Silfvergrufva och Bjelkens ort finnes en vacker, fin och mjölkhvit art af galactites, instänkt med vackra ljusbruna dodecaëdriske granater. Den kännes väl len och vek emot knif, som en specksten, och gäser intet rå med saltpettersyra: kan ej heller väl smältas för blåsrör, men hårdnar uti stark hetta och ger sedan en hastig fräsning med stark hepatisk lukt, då den kastas uti skedvatten, fast den ej löses däruti. - Et litet gryn däraf med lika mycket flussspat, tilsammans lagde på kol och påblåste med lampeld, draga sig til hvarandra och smälta tilhopa, vid medelmåttig hetta, ganska qvickt til en under smältning klar, men efter stelnandet opak sphærisk pärla, af hvitaste färg. Tyckes således vara en med gips smittad morochtus, eller galactites.

Mosaique (Mosaische Arbeit) kallas forntidens konst at af färgade glas, eller flusser, i tärningar skurne, sammansätta taflor och skönaste målningar, med förändringar af alla uptänkeliga färgor och förskuggningar. Detta förträffeligen biståndiga målningssätt skall egenteligen varit Grækernas fynd, och finnes ännu ålderdoms minnesmärken däraf uti Rom och flere Italienska städer, som efter et par tusende år intet förlorat något af sin skönhet. Detta arbete eftergöres ännu uti Rom; men glasflusserne därtil komma ifrån Venedig af mer än 1000:de föränderliga färgor, formerade uti skifvor, som med diamant skäras uti fyrkantige rutor och sönderslås med en tjenlig hammare til små cuber, af olika storlek. När någon figur af dessa cuber skall formeras, tages en tjock skifva af travertino, eller annan fin kalksten, som på en sida är väl planiskt slipad. Däruppå lägges en fingers tjockt kitt af kalk, fint pulveriserad travertino och linolja, som jämnt utbredes och sedan lemnas at torka. Uppå denna botten börjas med glascubernes inpassande, den ena tätt intil den andra, häftade med samma slags kitt, efter den utstakade teckningen och efter erforderlige färgor. På det glascuberne så mycket bättre må passa intil hvarandra, formeras bemälte cuber af konstnären något spetsige, eller pyramidaliske, på undre sidan. Denne konst har stigit så högt, at nu mera äfven portraiter på detta sätt förfärdigas til fullkomlig likhet med originalerne. Uti den under vulcanisk aska upgräfne staden Herculaneum visas sådane målningar uti mosaique, hvaruti icke allenast färgorne, utan äfven förgyllningar finnas med fullkomlig glans vara bibehållne, efter en förfluten tid af mer än 2000 år. De förgylte tärningar däruti äro alla öfverdragne med ganska tunn glashinna, som i synnerhet gör at den därunder varande guldhinnan af tidens längd ej kunnat skadas. Sedan målningen med glastärningar är på förr besagde sätt sammansatt och väl torr, slipas den öfveralt med en fin sandsten och smergel, samt poleras med finaste slammad smergel på blyskifva och sluteligen med trippel. Den tjocka travertino hällen, hvarpå arbetet är insatt, sågas sedan til en tunn och handterlig skifva.

      Uti de antiqua mosaique-arbeten beundras ibland annat at däruti synas de vackraste blå glastärningar, och at koboltens egenskap at färga blått den tiden varit bekant; men efter anstäldt försök är befunnit, at detta blå glaset varit tingeradt med koppar, hvilket nu mera räknas för en hemlighet.
      En annan sort af forntidens mosaique, som opus reticulatum kallas och består af hvarjehanda tegel-tärningar, på dylikt sätt sammankittade, visas i Rom uti Porta di Popolo. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 111.

Mot, Lermot (på Fransyska Moule), är en form af ler, som brännes, och hvaruti sedan något arbete af järn, eller metall, gjutes. Består gemenligen af trenne delar, nemligen Kärnan, som formerar håligheten, och Kåpan, hvarefter den yttre delen får sin skapnad, samt mellanmotet, som utgör järnrummet.

Motare kallas de arbetare, som formera lermot vid gjuterierne, til exempel vid grytgjutningar.

Motkara (på Fransyska le Rable), Se Kara.

Motorf, Se Torf.

Motstuga kallas rummet, hvaruti lermoten förfärdigas för hvarjehanda arbeten, såsom canoner, grytor, kettlar m.m.

Muffar kallas vid valsverken smidde, eller gutne hylsor, hvarmed valstapparne läsas vid hjulnålarne, eller vid däremellan satte vällbommar.

Muffel kallas uti en proberugn et litet hvalf af eldfast lercomposition, som uti ugnen omgifves och upeldas af kol, och hvarunder malm- och metallprofver kunna göras på skärflar och capeller, utan at kol, eller aska däruti infaller. Denne muffel formeras af en utkastad lerskifva öfver en half trä-cylinder, somMuffelstock kallas, och hvilar sedan uti ugnen på en tunn lerbotten, ellerMuffelblad, hvilket ligger på tvenne lerbeslagne Muffelstänger af järn. Vidare härom se CRAMERS Metallurgie och flere kunnige proberares böcker, hvarest alla sådane verktyg och inrättningar finnas beskrifne och med tydelige ritningar förklarade.

Mula, Tångmula, kallas främsta ändan af en smedjetång, hvarmed det uphettade järnet fattas och hålles. Se Tång. Hvad med Formmula menas, se samma ord.

 

Muldan kallas vid messings-bruken den askan, som uti messings-krukorne blifver qvar af kolstybbe och af gallmejan, sedan zinken genom stybbets bränbara ämne blifvit flyktig gjord och förenat sig med kopparen til messing, som nu står smält under denna askan, eller muldan, hvilken senare skiljer sig därifrån och rinner öfver digelbräddarne på den tomma digelen, så fort de fylde 8 diglarne gjutas däruti, samlande sig uti muldangropen och blifver sedan vaskad, at alla små messingskorn, som däruti kunna finnas skingrade, under namn af Kräts, må afskiljas och tilgodogöras. Se Krats och Messing.

Muldangrop (Montalgrube), eller Kula, är en uti golfvet af messingshyttan formerad fyrkantig grop, med järnhällar beklädd, hvaruti muldan samlas, då den tomma digelen ställes däruti och de fylde diglarne i samma digel utgjutas.

Mulltimmer, eller Mulltimrad, kallas en masugn, då i stället för utanmur af sten, grofva bjelkar timras omkring masugnspipan, ofvanför bröstet, til 3 ½ alns distance ifrån pipmuren, och innehålla den fyllning af sten, ler och grus, som stampas emellan; hvilket vid gemena bergsmanshyttor allmänt brukas.

Mulm kallas i allmänhet en förvittrad malmart, och är i synnerhet en svartbrun järnochra, förmodeligen tilkommen af förvittrad kies, som af vattusig blifvit införd uti skölar, och hvaruti ädla arter tilfälligtvis inkommit. Se Gilbe. Den innehåller ofta gedieget silfver och får då namn af silfvermulm. Uti Tyskland kallas den ömsom Schwarzgülden och Mulm. Se Silfvermalm och Glaserzschwärze. Kopparmulm beskrifves under ordet Kopparmalm 1:o d), samt Koboltmulmunder sitt eget namn.

Mundera är vid messings tilverkningen mästarens göromål at med en liten järnspade, som Lingor kallas, ränsa och omröra messingen uti den ena digelen, så fort de andre däruti blifva uttömde, at den smälte metall-blandningen blifver ren och klar samt väl skild ifrån muldan.

Mundloch är et tyskt ord, som betyder en stolls utgång i dagen, eller dess första öpning, hvarifrån den börjar gå under berget. Här i riket säges dock merendels Gima.

Mundstycke kallas vid messings-bruken en bred järnplåt, fästad vid främsta ändan af den undra gjutsten, hvaremot messingen gjutes utur krukan emellan stenhällarne.

Mundyk, Se Mondyk.

Munk är en svarfvad stamp af messing, som passar nätt uti en ring af samma metall, hvilken Nunna kallas, och nyttjas at därmed formera de små käril, som, under namn af skärslar och capeller, tjena til förslaggnings- och afdrifnings-prof vid proberkamrar.

Murbruk (Mörtel) är et nog allmänt namn på en blandning, hvilken merendels består af en del bränd kalk med 3 delar torr och mullfri, något grof, qvartsig, eller fältspatsartad sand, sammanarbetad med lagom vatten til en stadig mänga, som väl släpper murslefven, eller spaden; men at få denna mänga så beskaffad, at den väl häftar tegel och stenar tilsammans, samt med tiden stenhärdas, har länge varit en prisfråga, hvaruti ganska mycket blifvit konstladt och försökt, för at ändteligen kunna påfinna de gamlas förmenta hemlighet, hvarigenom murar ägt bestånd uti flera hundrade år. Därvid tyckes likväl tiden hafva uträttat mera än konsten, då det befinnes at kalken under bränningen förlorar dess flyktiga del, eller gluten, som egenteligen består uti luftsyra, och kan icke stenhärdas, eller förvandlas til kalksten, förr än han åter fått draga til sig den luftsyra, som han under bränningen förlorat, hvartil en lång tid erfordras. Under senast förflutne år har Herr LORIOTS method, at uti murbruket inblanda osläckt kalk, blifvit ansedd för det ypperligaste påfund; hälst härigenom erhålles en ganska hastig och i början stark stenhärdning; men tid och luft, som härdat de gamlas murbruk, hafva härpå visat en stridig verkan, förmodeligen af den orsak at den osläckta kalken efterhand tagit släckning uti muren, som tydeligen måste medföra uplösning; utom det at den osläckte kalken är på få orter tilgängelig, och medförer mycken svårighet at bringas til fint mjöl, eller uti pulverform.

      Til erhållande af et godt och fast murbruk för framtiden, kunna allenast följande omständigheter i akttagas, såsom:
      1:o. At en väl bränd och släckt kalk, eller hälst så kallad Syrkalk, nyttjas. Se detta ord samt Kalkbränning.
      2:o. At torr och ren sand tages med så litet vatten som möjeligt är, eller utan vatten, om våt syrkalk nyttjas; eller ock kalkvatten, där tilgång därpå kan gifvas; hälst om stenarne därmed allenast fuktas.
      3:o. At murens torkning sker långsamt, och at fuktigheten med rappning ej för hastigt innestänges, emedan kalken icke börjar draga luftsyra till sig, förr än det mästa vattnet utdunstat.
      4:o. At murbruket ej beredes fortare, eller förr än det nyttjas.
      5:o. At inga animaliska, eller vegetabiliska vätskor, såsom blod, sur mjölk, oljor, alkaliske eller syrlige medelsalter, därvid inblandas, som af några föreskrifves.
      Vidare om starkt murbruk, för murning under vatten, jämnför Cement, Kitt, Tarras och Pouzzolanjord. Åtskillige anmärkningar härom ses uti CRELLSChemische Annalen, 1785, 8:de stycket, s. 107; uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1770, 71, 72 och 73; uti Herr ESPLINGS Acad. Afhandl. Om mineraliers användande i Byggnings-konsten, 1784, samt Herr LAMPRECHTSTechnologie, §. 459, 460, där flere auctorer åberopas, rörande detta ämne.

Muria, Se Koksalt.

Murksten, Se Norka.

Mursalt (Mauersalz), Aphronitrum, Halinatron, är en art af natron, eller alkali minerale, med luftsyra, jemte uplöst kalkjord, inblandadt. Finnes utvittradt uti fina hårlika crystaller, som en hvit ull, eller rimfrost, under gamla hvalf, där luften uti flera år haft fri tilgång, och där murningen är af tegel med kalkbruk, utan lera, hvarvid teglet ofta är söndersprängdt af detta salt. Uplöst uti vatten och crystalliseradt gifver det dels rhomboidaliske, spatlike, dels prismatiske crystaller, då det i senare händelsen blifvit mera renadt ifrån kalken, som efterhand skiljer sig därifrån, och hvarefter detta salt får något mera skarp smak samt fatescerar, eller sönderfaller, uti öpen luft til et hvitt mjöl, som då merendels gäser med syror och tyckes vara något nära af samma beskaffenhet som Kritsalt. Se detta ord. Hos någre har det ock fått namn afKalksalt.

      Detta salt är ännu icke med säkerhet til dess beståndsdelar undersökt. Torde ock vid vissa tilfällen vara förenadt, eller smittadt med någon annan syra, hvaraf åtskilliga olika tankar härom upkommit och gifvit anledning til dess indelning uti flera arter, som ses uti WALLER. Syst. Min. T. II. s. 64. Til äfventyrs kunna saltpetteraktiga utdunstningar af kreaturs spillning, eller af förruttnade animaliske och vegetabiliske ämnen, under sådane gamla hvalf, insupas af kalkbruket och således åstadkomma en förändring, eller annan art af kalksalt, eller ock et verkeligit cubiskt saltpetter. Se Nitrum Cubicum. Det torde ock hända at saltpetter af annan grund, på somlige ställen, däraf kan upkomma, så vida den af Herr Doctor PIETSCH 1749 utgifne præmie-skrift kan anses tilförlåtelig, nemligen at vitriolsyra, som kan vara både uti kalkbruket och teglet, kan förbytas til saltpettersyra, om phlogiston m.m. tilkommer af förruttnade animaliske delar. Detta har gifvit anledning til inrättningar med saltpettermurars upförande uti Preussiske Länderne, hvarom kan ses WERBERS Physic. Chem. Magazin, 2 Del. s. 166 o.f. Stundom kann ock detta salt vara mera selenitiskt, än alkaliskt, och gäser då icke heller med syror.
      Utom detta saltets födelse-ort under gamla hvalf, där stalactiter af uplöst kalk tillika visa sig på väggarne, träffas det äfven vitradt uti hvalf och på murar vid varma bader; men är då gemenligen af annan natur och stundom svafvelblandadt, såsom vid Akiska Baden. Det kan ock märkas, at mursaltet intet altid har sin uprinnelse af kalkbruket uti tegelmurar, utan vittrar merendels ut af sjelfva tegelstenarne, som finnas gifva flere gångor sådant salt, om det oftare borttages, och som ändteligen däraf söndersprängas til små skärfvor, eller mull, om de ej varit dess hårdare brände. Til äfventyrs torde sådant tegel då varit tilverkadt af någon mergelartad lera. Sådan vittring händer äfven, om alkali vegetabile, eller ock salmiak, förvaras uti gemena krukmakare-burkar, som äfven efter någon tid aldeles förtäras och sönderfalla til mull, ehuru de äro glaserade både innan och utan.

Murås kallas vid vallonsmide en tunn mur af enkla tegelstenar, hvilken vid smältare-härden, likasom en skärm, hänger på en bred järnstång, fästad i båljärnet, at bevara arbetarens ögon. I knipsmedshärdar brukas den af en liten tack- eller stångjärnshäll och kallas härdskifva.

Musselguld, Se Musselsilfver.

Musselkalk kallas den kalk, som brännes af sådana hafsmusslor, hvilka ej blifvit petrificerade, men upfiskas antingen på hafsbotten under namn af Sjölp, hvaraf kalk i Holland brännes (Se Kalkbränning), eller ock fås af de musselsamlingar, som finnas ofvan jord stundom til hela berg upstaplade. Sådane äro de ofantelige musselhögarne här uti riket vid Uddevalla, som stiga ifrån 50 til 90 alnars högd öfver hafvet, och hvaraf en myckenhet kalk där i orten brännes, hvilken likväl är af hvida mindre bindande och härdig art, än bergkalken. Se WALL. Dissertat.  Acad. Adumbrans Colles ad Uddevalliam Conchaceos.

Musselmarmor, Se Marmor.

Musselsilfver och Musselguld (Muschelgold och Muschelsilber) beredes af det affall, som fås då bladguld och bladsilfver hamras, på det sättet at desse fina afklipp rifvas med honing ganska väl på en målare-sten, hvarefter honingen med varmt vatten försiktigt afsköljes och det fint rifne guldet, eller silfret, samlas, rifves åter med litet gummi och sockervatten, samt förvaras uti musselskal, at med pensel målas på papper, jemte andra färgor. Et ännu finare musselguld kan erhållas, om guldet först amalgameras och qvicksilfret sedan därifrån afrökes, eller ock om det utur uplösning i aqua regis fälles med solution af järnvitriol i vatten och sedan glödgas, för at erhålla höggul färg. Det yppersta musselsilfret göres sålunda af fint silfver uplöst uti saltpettersyra, och fälles därutur, med en järnsolution uti vitriolsyra, til et fint glänsande pulver, som edulcoreras och rifves med socker och gummi.

Muta (Muthen, eller Miethen) betyder at af bergmästaren uttaga tilståndsbref at få arbeta någon uptäckt malm- eller mineralanvisning. Detta tilståndsbref kallasMutsedel, hvarmed intygas at upfinnaren varit den första, som angifvit samma anvisning och äger rättighet at densamma med arbete belägga, sedan han tilbudit jordägaren at däruti deltaga m.m., som Kongl. Utmåls-Förordningarne af den 20 October 1741 och den 6 December 1757 föreskrifva.

Mutabilis Lapis, Se Hydrophanus Lapis.

Muttervatten kallas vid alunverken den uti saffianskaren öfverblifne luten, som uti samma kar redan deponerat sin mästa alun och öses därifrån, at genom rännor inrinna uti en allmän reservoire, eller muttervattens-brunn, och som denne lut ännu innehåller mycket alun, tillika med något vitriol, som altid medföljer en kiesblandad och järnhaltig alunskiffer, så måste den åter uti alunpannorne efterhand updragas, medelst en vind, och med Råluten samt flere lutsorter omkokas. Detta muttervatten innehåller stundom til 20 penningar alun och vitriol. Ju mera däraf nyttjas til alunkokningen, ju mera järnhaltig blifver alun.

      Muttervatten, eller Moderlut, kallas ock alt det vatten, eller den lut vid salters crystallisationer, som ej vidare genom evaporation kan bringas at deponera några saltcrystaller, såsom vid saltpetters och koksalts tilverkning m.m., hvarvid denne qvarblifne luten likväl egenteligen får namn af Moderlut(Mutterlauge). Moderlut efter koksalts-sjudning kallas ock i TysklandSchmerkel; men med Hecklauge förstås moderluten efter första rå saltpetterns anskjutning.

Mylla, Se Svartmylla.

Myntfot kallas vid myntverken et af Öfverheten faststäldt förordnande angående den halt, som hvar och en myntsort, uti beskickningen, til skrot och korn bör äga. Se Lojering och Valvation.

      Om både in- och utländsk myntfot, med mera, i samma ämne, ses Herr Direct. SCHEFFERS Tal om Mynt, för Kongl. Vet. Acad. d. 6 Februarii 1753.

Myntvigt är den vigt, som vid myntet brukas för guld och silfver. En mark silfvervigt består af 16 lod, och hvarje lod af 18 grän, som gör 288 grän på marken, äfvensom för guldvigt. Huru denne senare fördelas, se Guldvigt.

Myrjärn (Mooreisen, Raseneisen) kallas det smidiga järn, som blifvit tilverkadt af myrmalmer uti första smältningen, i form af små färskor, medelst myrjärns- eller blästerverk. Se ordet Myrjärnsverk.

      Myrjärn erhålles på denne smältnings-vägen ganska segt och mjukt, men måste likväl först omsmältas uti hammar- eller klensmedshärd, då det blifver ganska tjenligit för liar, hästskor och töm; men svårligen til fina, filade och polerade arbeten, i anseende til dess otäthet, som föga kan hjelpas genom vällning, emedan alltid något jordaktigt finnes uti dess rämnor, som hindrar particlarnes förening uti vällhetta. De rå myrjärns-klimpar, som Blästror, ellerFällor, kallas, äro ock så slaggfulle at, vid omsmältningen uti hammarsmeds eller mindre härd, förloras gemenligen hälften uti slagg och afbränning. Uti stålugn brändt har sådant järn gifvit et ganska fint och sätligt, men ej mycket hårdt stål, tjenligit til fina fjädrar.

Myrjärns - eller Blästerverk kallas det enklaste och förmodeligen det aldraäldsta smältningssätt, hvarmed järn tilverkas af myrmalmer (se detta namn). At det här uti Riket varit på ganska många orter i forntiden idkadt, kan inhämtas af de lemningar, som uti vidt afslägsne skogar visas uti Småland, Blekinge, Wermeland, Härjedalen, Jemtland och flerestädes. Brukas äfven ännu på några orter, såsom uti Wästerdalarne, Härjedalarne och vid Norska gränsen, i synnerhet uti Särna, Elfdalen och Lima Socknar, fast nu mera nog litet emot forntiden.

      Myrmalmen, som härvid nyttjas, är känd under namn af Yrke, eller Örke(Se Örke och Myrmalm). Denne malm måste först beredas til smältning genom rostning, eller Malmeldas, som det kallas. Detta sker på släta marken, antingen vid malmtaget eller vid blästerugnen, sålunda at et bål, ungefär 2 famnar i fyrkant, uplägges någorlunda tätt, korsvis uti 2 a 3 hvarf af klufvit torrt furuverke, och, sedan denne vedhop blifvit antänd, upkastas myrmalmen däruppå til 1 a 2 qvarters tjocklek, at väl genomglödgas under tilsyn af en arbetare, som sköter rostningen.
      Myrjärns- eller sjelfva blästerugnen, hvaruti smältningen kommer at ske, liknar en upp- och nedvänd conus, uti rund form, allenast 14 qvarter hög, och uti öfversta öpningen af pipan högst 10 qvarter i diameter; men sjelfva stället, där det nedsmälta järnet skall samlas, är uti aflång fyrkant 5 qvarter långt och ungefär 2, 2 ½ a 3 qvarter bredt, samt en aln högt, up til det så kalladeSvalget, där rundningen vidtager, som sedan vidgas up til mynningen, som sagt är. Af sådan skapnad upmuras pipan på den först uti vattupass lagde bottenhällen, och lemnas öpning för forman på långsidan, samt, för slaggens utrinnande och järnets utdragande, på den ena gafvelen af stället.
      Utomkring denna pipan timras då, på en alns afstånd ifrån muren, fyra väggar af stockar, som äro lutande utåt, hvarefter fylles emellan muren och denna timring med väl tilpackad sandjord, alt up til kransen, som belägges med några starka tiljor, hvilka täckas med torfvor til hettans afböjande. En sådan ugn kallas Källing och göres, i anseende til storleken uti stället, så vida olika, at vid en del brukas allenast et par läderpustar, då de Enkällingar kallas, men uti de något större ugnar, som få namn af Tvekällingar, brukas dubbel bläster, eller 2 par pustar, nemligen et par på hvar långsida af stället. Pustarne drifvas gemenligen med trampning och sällan med vattenhjul, så framt icke någon beqväm bäck där framrinner.
      När blåsningen skall börjas, fylles ugnen helt tätt med inrest torr och klufven ved, som antändes ofvanpå och, då den mästa flamman uphördt, börjas med det rostade örkes upsättande til 1 ½ a 2 skoflar, och pustarne sättas igång, hvarefter med upsättningen fortfares, så fort det förra hinner sjunka undan, som alt skall regleras af en förfaren smältare. När slaggen upstigit emot forman, utsläppes den genom slagghålet.
      Efter 3 a 4 timmars blåsning finnes järnet uti stället reduceradt och sammangyttradt til en färska, eller klimp, som Blästra kallas, ungefär om 1 ½, eller högst 2 lispunds vigt, hvilken då med en krok utdrages och med en tång kastas på en flat sten, sammanslås något litet och ränas ifrån slaggen med en handslägga, samt klyfves med en yxa, så at den vid en kant litet sammanhänger. Stället ränsas med et spett, liksom Käringsvålet kallas. 
      Ugnen fylles åter med ved och ny blåsning börjas.
      På detta sättet kunna af tvenne bönder 6, 7 högst 8 sådane blästerklimpar om dygnet tilverkas uti en enkel Källing; men uti en dubbel erhållas tvenne blästror utmed hvarandra på hvarje blåsning, som en Rågång kallas. Efter anstäldt försök är funnit at detta smältningssätt på sådane ugnar icke lyckas med kol, men om härvid nyttjas sådan trång ugn och tilställning, som vid slaggsmältning beskrifves, erhålles äfven häruti med kol lika smidige järnfärskor af myrmalmer. - Uti höga masugnar åter, där sjö- och myrmalmer drifvas med starkare bläster och hetta til tackjärn, är bekant, at det häraf uti hammarsmeds-härden tilverkade stångjärn blifver kallbräckt.
      Om blästerugnar se vidare Järnets Historia, s. 384, samt SWEDENBORGS Regnum Subterr. de Ferro, s. 105.

Myrmalm, som på Tyska kallas Sumpf- See- Moder- och Rasenerz, eller stundom Land- eller Lesestein, då den finnes uti torr jord, är egenteligen icke annat än en sammangyttrad järnochra, eller rost, som här i Riket träffas på några orter uti våta, sumpige kärr, mossar, eller så kallade myror; antingen uti form af stora rusor, som vid sönderslagningen stundom visa et glänsande slaggartadt brott af svart färg, med rostig yta, hvilken räknas för den rikaste; eller ock förefaller den dels uti korn, som groft salt, dels blöt och något seg, liknande en mörkbrun mölja, eller lera, som i synnerhet finnes samlad uti myrhalsar, eller uti trånga sund, och är Dalkarlarnes förnemsta örke vid deras myrjärns- eller blästerverk. Se Örke. Myrmalmen finnes stundom straxt under öfre jordsvålen, men annorstädes på 1, 2 a 3 alnars djup. Gifver gemenligen ej öfver 30 procent järn. Den, som träffas uti rusor, brukas med förmån på masugnar uti Småland och gifver något starkare järn, än det som erhålles af sjömalmer ensamt. Om myrmalmer och deras tilkomst ses uti Järnets Historias. 125.

      Det är mycken anledning at tro det är jorden af de förruttnade vegetabilier äfven til en stor del, genom tidens längd, verkeligen förvandlas til järnmalm, som åtskillige rön vilja bestyrka.
      På åtskillige ställen uti Calmare Län, såsom uti Tuna och Misterhults Socknar, ej långt ifrån Östersjön, finnes under jordskorpan, på sidländte torra ängsvallar, uti vissa små åsar och hopar, ömnig myrmalm, dels uti små korn med en rostig jord, dels uti stora rusor sammangyttrad, som vid sönderslagningen visar sig svart, glänsande och slaggtät, med rostfläckar genomdragen. Förlorar vid calcination, eller rostning, omkring 26 procent uti tyngden, och gifver uti digelprof på härd 50 procent järn, efter rå malmen räknadt.
      På klensmeds-härd, för bläster, nedsmält har däraf erhållits försäkor, dels af stål och dels af et ganska godt järn.
      Om myrmalmer jämnför orden Jordmalm, Sjömalm, Myrjärn, Myrjärnsverkoch Örke.
      Märkvärdigt tyckes vara at myrmalmer, på masugnar smälte, gifva et kallbräckt, fast något mindre skört järn, än de kornige sjömalmerne, och at af samma myrmalm uti blästerugnar, i form af färskor, järnet erhålles ganska segt och smidigt, både kalt och varmt: at myrmalmer innehålla järn uplöst af phosphorisk syra: at järnet med denna syra förenadt fälles til en hvit kalk, som man förmodat vara af en egen förut okänd metlal: och at samma syra egenteligen åstadkommer järnets kallbräckta art, samt afskiljes därifrån i synnerhet genom förslaggning. Se orden Siderum och Kallbräcka.

Myrtorf, Se Torf.

Måkare, Se Stenbrytare.

Målareguld (Mahlergold, Metallgold) är det samma som Aurum musivum. Se detta ord.

Målaresilfver, Se Argentum Musivum.

Månads-stenar (Monatsteine) kallades hos de gamla vissa ädla stenar, som tilägnades månaderne uti året. Således skulle hyacinth beteckna Januarius; amethist Februarius; jaspis mars; Saphir April; smaragd Majus; calcedonJunius; sarder Julius; sardonyx Augustus; chrysolit September; beryllOctober; topas November; och chrysopras December.

Månemjölk (Måndemilch), Agaricus mineralis, kallas en hvit, ganska lös och lätt kalkmull, som i Schweiz och Tyskland finnes i åtskillige berg och har stundom blifvit nyttjad i medicin, ehuru den därtil ej är mera skickelig än annan kalkjord. Månemjölk bör således ej förblandas hvarken med stenmärg, eller lithomarga, ej heller med galactites eller morochtus, som äro ler- eller speckstens-arter, och inte hellerl med Farina Fossilis, som är en fin gips.

Månsten (Mondstein) är en art opaliserande agat, som under vissa vändningar emot ögat visar skiftande sken af perlamo, med svag liffärga. Häraf gifvas orientaliske, som skimra hvitt på en blå grund, hvilket gör en behagelig verkan. Den skönaste skall finnas uti Hertiginnans af Northumberland samling. De komma i synnerhet ifrån ön Ceylon och kallas äfven Ceylons Opal. Se DUTENS VON Edelsteinen s. 108, samt FIBIGS Mineralogie, s. 175.

      Månsten kallas ock en opaliserande bergcrystall, som är hvit och målnig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 74.
      Med Lunaris Gemma skola de gamla Romare eljest förstådt detsamma som selenit. Se BOËTIUS DE BOOT, s. 396.

Måssttorf, Se Bräntorf.

Mått kallas den grop, som vid kopparsmältningen, eller rostbruket, formeras uti hyttgolfvet och instötes med en lerskorpa, uti hvilket mått den smälte kopparen sedan utstickes. Se Rostbruk.

Mägtighet (Mächtigkeit) kallas sjelfva bredden, eller tjockleken af en gång, sköl, flöts, klyft, eller drum, efter tväran räknadt.

      Gångars mägtighet är ganska föränderlig, ifrån 1 tum och mindre, til flera famnar. Klyfter äro merendels helt smale och se ofta ut allenast som sprickor i berget, stundom hafva de en längre sträckning, stundom äro de fylde med sten- och malmarter til några tums mägtighet.
      Drummer gifvas af olika mägtighet; dock ej högre än til några qvarter.
      En gång, sköl, flöts, klyft, eller drum, behåller ej samma mägtighet öfveralt, utan förändrar den ganska ofta, antingen genom til större bredd, hvilket kallas slå Buk. Detta alt beror af tilsättande bergarter och geschikker, med flere omständigheter, som vidare ses under orden Förtryckning, Förädling o.fl.
      I allmänhet händer, i synnerhet vid gångar som föra ädla geschikker, at då de uti mägtighet tiltaga, förminskas de rikaste malmer, eller ädla arter, och gången fylles i det stället antingen med ofyndige bergarter, eller med sämre och ringhaltigare malmer. Detta visar sig ofta vid utländske bergverk. Uti Böhmen, til exempel, vid Altwoschitzer gången, som ifrån 2 tvärfinger går til en fots mägtighet, är utrönt at den förhållit sig ädlast, ju smalare den varit, samt då fördt fahlerz med veis- och rothgülden. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen s. 143. På lika sätt förhålla sig gångarne vid Schneeberg, nemligen at de smalaste föra ren kobolt, men de mäktige äro endast fylde med qvarts. Dylikt förhållande har ock blifvit i akttagit vid Ferila koboltgrufvor uti Helsingeland. Vid Johanngeorgenstadt i Sachsen, uti Fastenberg, anföres af Herr FERBER at de smala gångarne af 1 til 2 tums mägtighet äro de ädlaste; men då de förbytas til de så kallade Grobe Gånge, och blifva en aln mägtiga, äro de mäst med qvarts fylde. Samma anmärkning göres äfven af Herr CANCRINUS vid Harz at de smalaste gångar föra rika arter af Veis- och rothgülden, men de mägtiga allenast ringhaltige malmer af blyglans, m.m. Se dess Beschreibung der vorzügl. Bergw. s. 153.

Märgel, Se Mergel.

Märkspik, Se Hytteredskap.

Mässing, Se Messing.

Mästergut (Meistergut) är det samma som krukmakares Hvitbly, hvarmed hvit glasur sättes på sämre sorter faïance och hvarjehanda krukmakare-arbete. SeHvitbly.

Mästerlut, Se Såpsjudare-lut.

Mästersven kallas vid hammarsmide den arbetare, som är näst intil mästaren. Se ordet Hammarslag.

Mönja (Mennige), Minium, är den nog allmänt bekanta röda färgen, som af målare nyttjas, i synnerhet med olje-fernissa, samt vid glasbruken, såsom tilsats för crystallglas m.m. Den tilredes af bly uti Holland och förnemligast uti England vid Wirksworth och Derby. Härtil äro gemenligen tvenne ugnar inrättade utmed hvarandra, liknande något när bakugnar; men med dubbla hvalf, så at eldningen sker med stenkol, som inkastas emellan begge hvalfven och upelda det inre, utan at flamman, eller röken däruti inkommer. På den inre ugnsbottnen insättes rent bly, stundom til en ton, eller 2240 skålpund. Då blyet smält, röres däruti ganska flitigt men en lång rörhake af järn, til dess altsammans är förvandladt til en grågul något grönaktig aska, som sedan utdrages och med vatten males, emellan vanlige qvarnstenar, til en tunn välling, hvilken med mera vatten upblandad silas ifrån all orenlighet. Den finaste bottensatsen insättes sedan uti den andra aldeles lika bygde ugnen och calcineras där, under en sakta eldning samt med ständigt rörande, til dess altsammans erhållit en fullkomlig röd färg, eller blifvit til god mönja förvandladt. Se FERBERS Oryktographie von Derbyshire s. 86.

      Om mönje-bränningen uti Tyskland har Herr NOSE år 1779 utgifvit en beskrifning. Sedermera har Herr BergsRådet ABICH anstäldt många försök til utrönande af den tilökning i vigten, som metaller vinna genom calcination, eller deras förvandling til kalken, och därvid tillika undersökt blyets förhållande vid dess calcination til Massicot och til mönja, hvaraf kan intagas:
      1:o. At den bekanta röda färgen, som mönja kallas, aldrabäst tilredes uti en sådan hvälfd calcinerugn,  hvars botten består af en renskurad järnhäll, hvaruppå rent bly smältes af underlagd eld, antingen med träkol, stenkol, torf eller ved, så at flamman ej kommer på den smälte metallen, hvilken flitigt röres, til dess den först förvandlas til en gröngrå och ändteligen til en gul kalk, eller Massicot, hvilken då uttages, slammas, rifves och renas ifrån blykorn: insättes åter på järnhällen och calcineras, under det hällen får en rödbrun glödgnings-hetta, omröres ofta på 4 eller 5 timmars tid, til dess kalken antagit den vackraste röda färg, eller blifvit til en god mönja.
      2:o. At denne mönja får en tilväxt af 2 lod på hvarje skålpund bly.
      3:o. At färgen försämras, om med calcination för länge fortfares, och blifver först brunröd samt, med vidare fortfarande hetta, ändteligen ljus orangegul med förlust uti vigten.
      4:o. At ingen dugelig mönja kunnat erhållas af blyglans, glete, eller blyhvitt, som JUSTI, BOHN, STAHL och flere föregifva; men af skifferhvitt har blifvit en skön mönja.
      5:o. At färgen skadas, om låga, eller rök af stenkol, eller ved, kommer därtil, och således ingalunda därigenom förbättras, som Herr JUSTI med flere påstådt.
      6:o. At tilväxten uti vigten endast härrör af vår allmänna luft och af luftsyran, som blykalken insuper.
      7:o. At den röda färgen äfven mycket förhöjes, om luftsyra uti massicoten kan förut med konst insinueras.
      8:o. At då mönja distilleras uti retort, öfvergår först luftsyra, men så snart dess röda färg aftager och den blekgula upkommer, öfvergår dephlogisticerad eldsluft, eller aër purus, ända til dess massan smälter. Således är luftsyran orsak både til färgen och til ökning uti tyngden. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 5:te stycket, s. 399.
      Mönjans nytta är i synnerhet bekant hos målare, utaf hvilka den användes til färg med olje-fernissa; äfven såsom tilsats med silfverglett, vid linoljas kokning til fernissa. Den nyttjas ock uti det sämre röda lacket: uti röda oblater och, såsom limfärg, uti fresco-målning: til grund under förgyllningar med bladguld: til kitt uti blandning med umbra och linolje-fernissa. Til glasur, smalta och glasflusser, är mönjan en renare tilsats än glete; dock bör först efterses, at den icke må vara förfalskad med rödkrita, colcothar, eller tegelmjöl, som snart röjes för penseln vid målning med limvatten, eller genom slamning. Om 7 delar mönja blandas med 20 delar kiselmjöl och 8 delar saltpetter, calcineras tilsammans och smältes i digel, erhålles et klart färglöst glas, som kan tjena til optiska instrumenter. Om samma glasfritta försättes med de metalliska färgor, eller kalker, som vid orden Glasfluss och Emaille äro antecknade, upkomma därmed glaser af hvad färg som åstundas. Med vitriolsyra kan mönjan lösas och blyvitriol däraf tilverkas.
      Mönja eller glete, til en liten del blandad med lera, tegelmjöl, kohår och blod, är en ypperlig blandning til beslag på retorter.