Bergwerkslexicon: N
| |
Nafvare, Bergnafvare, Se Bergsprängning och Bårrpost.
Nageldorn är vid spiksmide en art af städ, liknande en kyka, uti nedra ändan försedt med en tånge, som nedslås uti städstocken; och är uti öfra ändan stållagdt, med et hål därigenom, passadt efter spikens storlek, uti hvilket den tilämnade spikläggen, efter afhuggningen, nedsättes, at hufvudet därpå med några hammarslag kann formeras. Den kan ock vara et löst järnstycke, stållagdt och med et dylikt hål försedt, gemenligen fästadt vid städet, för små handhammarspik, då stundom på undra sidan är en fjäder, som kastar upp spiken, sedan hufvudet är slagit.
Nagyager malm, Se Guldmalm.
Nannistersten är en art sandsten, som VON JUSTI 1752 funnit uti Grefskapet Nanniest i Mähren, och räknas för en ny half ädelsten. Den skall vara mjölkfärgad, kornig med rödbruna strimor, samt genomsatt med många små granater. Tager tämmeligen god politur, och är för öfrigit inblandad med genomskinliga glimmerparticlar. Ger eld emot stål och, uti små stycken sönderslagen, kann på en häll rifvas til en fin sand, som är tjenlig både för skurning och glasslipning.
Naphta är den finaste och renaste del af Bergolja, samt bör vara hvit och klar: en enda droppa, på vatten släpt, utbreder sig öfver hela ytan: är ganska eldfängd, så at en varm ånga däraf kann antäntas på 3 fots afstånd, då et brinnande vaxljus hålles däröfver, men den kalla oljan fordrar lågans närmare åtkomst: brinner med en klar flamma, och utan rök, som den grofva svarta bergoljan eljest gifver: stelnar ej uti kölden: giver en angenäm lukt: löses ej af spiritus vini, som förmodas härkomma af någon därmed förenad vitriolsyra.
Den naturliga Naphta erhålles, liksom bergoljan, gemenligen flytande på vattnet, uti vissa källor, hälst uti de orter, där underjordisk hetta finnes, såsom uti Italien, i synnerhet vid berget Ciaro, 12 Italienska mil ifrån Placenza, hvarest den i synnerhet är klar och hvit. Gifves ock på några orter i Frankriket, såsom i Gascogne och Auvergne. Färgad, brun, gul, eller svart, och således mindre ren, får den namn af Bergolja, eller Petroleum. Den finaste skall i forntiden kommit ifrån Babylon, Susa, Arbela och Ecbatana, enligit KÆMPFERS Amænitat. Exot. Pag. 273. En ömnig tilgång af naphta gifves ock uti jorden på ön Absparon, vid Caspiska hafvet, uti Persien. Om jorden allenast litet afrymmes, och et uptändt ljus hålles uti gropen, uptändes straxt ångan och brinner uti låga, utan at någon ting förtära, eller utbreda sig, och kann ej släckas annorlunda, än at något af den öfra friska jorden kastas därpå. Detta jordstreket utgör ungefär 2 Engelska mil uti bredden, och består under jorden af en bergig grund, hvaromkring äro flere ständigt brinnande gropar, som, efter där varande Caravans-prästers utsago, skola brunnit flera tusende år. Denne elden nyttjas til hvarjehanda behof, såsom til matlagning, då allenast et rör stickes ned uti jorden, hvaruti ångan med ljus antändes och brinner, utan at förtära röret. Detta kallas där på orten den eviga elden. Ungefär en Engelsk mil därifrån äro brunnar, som föra en hvit eller litet gulaktig och ganska eldfängd naphta. Genom distillation blir den klar som spiritus vini. Stenarne och jorden däromkring äro til färgen grå, och hafva en stark smak af koksalt, som ock härstädes tilverkas. Svart naphta förefaller äfven ömnigt några mil ifrån denna eviga elden; men den kan ej genom distillation blifva hvit och klar. Vid Balahame finnas 50 djupa källor, som dageligen gifva 50 Ryska skålpund sådan olja. Härom ses et utdrag af Engelska Transactionerne uti CRELLS Chemisches Archiv, 5:te Band, s. 25 o.f.
Naphta, eller
Nas (Nase) kallas vid Silfver- Bly och Kopparmalms smältnngar:
1:o. Den slagg, som man med flit låter fästa sig på forman uti smältugnen, likasom en fodring, hvarigenom förhindras at blästern icke alt för starkt får directe verkan på kolen, och at det godset, som skall smältas, icke måtte uti en alt för häftig hetta antingen förbrännas, förslaggas, eller updrifvas uti rök, som vid blymalms smältningar snarast händer, til mycken förlust på de ädlare metaller, som därmed tillika förflyga. Därnäst vinnes genom nasen den förmån, at vädret därigenom kan styras til hvad rum uti ugnen som smältaren finner nödigt, alt efter som denne slagg, Formnasen, eller Tuten, hålles längre eller kortare in uti ugnen; och i den mån, som 2 eller 3 hål däruti med formjärnet öpnas, antingen ned emot härden, åt någotdera eller emot begge hörnen vid bröstmuren. Formnasen tjenar äfven at bevara forman, hvilken såsom bestående af en koppar- eller järnplåt, eljest skulle af den starka hettan i mynningen förbrännas, eller afsmälta, eller, som smältare säga, brinna upp. Vanligen bör nasen ej räcka längre än midt uti ugnen, så at starkaste smälthettan också där må hålla sig. Skulle nasen växa längre, ända inemot frambröstet, måste han antingen afstötas med et spett genom forman, eller afsmältas, som kan ske på flera sätt, antingen då et par fat rena kol, utan malm, sättas öfver forman, eller då någon skärande malm, kies, flussspat, eller qvick blyisk slagg bäres däröfver, som kan ske antingen uti vanlig upsättning, eller uti en med härdspiken uprymd grop, eller så kallad Nasgata, uti kolen midt öfver forman. Blifver åter forman för mycket öpen och det går för ljust, eller nasen för mycket bortsmälter och blifver för kort, måste han ökas, som kan ske dels med stark malmsättning; dels med sega smälta slaggers, eller med hårdsmälte malm- och bergarters upsättande öfver forman. Den smältare som förstår at rätt styra nasen, särdeles vid blysmältningar, kan sägas vara mästare öfver sin ugn.
För at i början af smältningen, eller straxt vid pådragningen, då kolen ännu äro rådande, eller då ugnen icke är fullmalmard, ändå kunna få en början til nas, brukas vid tyska blysmältningar at sätta framför bäljtättorne en så kallad formslef (Auglöffel), liknanden en liten luta, som försvagar blästerns häftiga verkan, til dess nasen börjat sätta sig, eller växa. - Viid Freybergska blysmältningarne tages i synnerhet utur gamla slaggvarp sådan slagg, som förnemligast är tjenlig i början af ugnens pådragning, at sätta öfver forman vid brandmuren, til nasens erhållande.
Nasenstuhl kallas en pall, eller afsättning, af 3 a 4 tums bredd, som vid tyska silfver- och koppar-smältugnar lemnas undern forman af det instötte rednings-stybbet, och hvaremot nasen under smältningen kan taga fäste.
Nasenkeil är et tjockt och kilformigt järnstycke, som inmuras straxt öfver forman och til dess bevarande.
Järnmalmssmältningar uti masugn måste drifvas med högst klar, ljus och öpen forma, utan all nas, som flitigt afstötes. Det samma i akttages vid åtskillige andra smältverk, som skola drifvas på förslaggningsvägen, såsom stångjärns-tilverkningen uti hammarsmedshärden, som ej är annat än en art garning: koppargarningen på garhärd, eller uti spleisugn: silfverdrifningen med bly uti Drifugn, eller på en teft, o.s.v.; hvarvid nas på forman ej tåles, såsom hinderlig och skadelig.
2:o. Nasugnsbrott, eller Nasgods (Ofenbruch, Knobben, Eisensauen, Bühnen) kallas också allehanda sammangyttringar, hvilka både uti silfver- och kopparugnar, så väl vid sulubruks- som vändrostverkets smältning, eller uti rostbruket, finnas upkomne antingen af tilhoparusad slagg, redningsler och stybbe, med inblandadt gods af skärsten, bly, koppar och järn; eller ock af flygtiga delar, som fästa sig upp uti ugnspipan, och som alt måste utränsas, sedan ugnen gått ned och innan ny redning kan göras. Efter detta nasgodsets olika art och belägenhet uti ugnen, får det äfven olika namn. Således gifves til exempel:
a) Bottennas, som, särdeles uti suluugnar, finnes ihopgyttrad uti härden af järn med något skärsten, hvaruti stundom kopparsafran visar sig. Är stundom af flere skeppunds tyngd och måste med vindspel utdragas. Desse klumpar kallas egenteligen Eisensauen i Tyskland. Bestå til störe delen af ihopfästadt så segt och tågigt järn, at det ej kan sönderslås. Härutur smältes, genom en art segring, den inblandade skärstenen, då bottennasen först ränsas ifrån medföljande lerbruk, och sedan innom en ovuligt upstaplad ugnsmur, eller nasugn, upeldas med kol och med tilhjelp af en smedjepust.
b) Blende-nas är egenteligen et ugnsbrott, som af zinkiske eller med blende inblandade malmer, fäster sig uppe uti ugnspipan, och efterhand bygger igen den samma, at föga rum för malm och kol gifves. Den består då mäst af zink med aska och kolen, tillika med något svafvel ihopgyttrad, och utgör den så kallade ugns-gallmejan. Se Gallmeja.
c) Skumnas kallas den orena svafvelrika metall-blandningen, som stundom finnes vid skärstens utslagen liggande emellan skärsten och slaggen. Är således en art lättare och fattigare skärsten, hvaruti något af nedsmält blende-nas äfven kan finnas.
d) Formnas är den, som sitter öfver, under och omkring forman, hvilken äfven kan innehålla en god del skärsten, och måste således antingen som tilsats med annat gods, eller uti särskilt smältning med annat hopsamladtKrats- och Nasgods tilgodogöras.
e) Kalknas kallas den, som vid någre ugnar tilkommer af inblandad kalk. Sitter vanligen vid kanterna af bottennasen. Är ljusgrå, fin, hård, tät och skör, liknande en grå flinta: innehåller ock något skärsten samt kopparkorn, eller safran, uti håligheterna.
f) Förhärdsnas, som äfven får heta Dalkarar, består af skärstensblandade klumpar och järnfärskor, som upbrytas utur förhärden, där sådane härdar nyttjas vid sulubruk.
Nasgods, Se Nas, 2:o.
Natron, Natrum, Baurack, eller de gamlas nitrum, är et alkali minerale, smittadt med koksalt och någre främmande ämnen, såsom kalkjord och något bränbart. Finnes förnemligast uti Ægypten och flera varma orter, crystalliseradt, eller som en utvittring på sanden, omkring vissa sjöar, som medföra saltvatten. Det Ægyptiska natron hämtas vid Mansura, är blandadt med kalk, til färgen rödlätt och gäser med alla syror. Se HASSELQVISTS Resa til Palæstina. Tyckes vara något när af samma egenskap med mursalt. Brukas til glasmakeri, lika som soda, samt skall äfven kunna nyttjas til klädtvätt, i anseende til dess alkaliniska natur. Se DARELLI'S Dec. Binæ Thefs. Med., under Prof. och Ridd. WALLERII præsidio, ventilerade i Upsala 1741, s. 29.
Det är äfven kändt under namn af alkali minerale aëratum, och kan vara mer eller mindre rent ifrån andra ämnen, men är alltid med luftsyra mättadt. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Min. pag. 42.
Detta salt bör ej anses för det samma som naturligt saltpetter, hvilket har alkali vegetabile til sitt grundämne och torde väl af naturen frambringas, men ej utan vegetabiliska delar föregångne förruttnelse. Se Saltpetter.
Natron bör ej heller antagas för det salt, som finnes vid en del så kallade surbrunnar och kan vara antingen bittersalt, Sal Mirabile Glauberi eller dylikt.
Natrum, Se Natron.
Nattschicht kallas arbetstiden om nätterne vid grufvor, hyttor och flere bergverks-rörelser. Således kallas, til exempel, Nattbokare den, som sköter bokverket om nätterna: Nattsmältare, som vid samma tid står för smältugnen: Nattstigare den, som nattetid har inseende öfver arbetet uti grufvan.
Nautiliter äro en art coqvilier, vridne uti en spiral, med en stor öpning, som på et posthorn, hvilken öpning vänder sig upp, då snäckan sättes på vattubrynet, och kan då af vädret omföras, hvaraf den ock Seglare kallas. Är ibland petrificater nog sällynt; men finnes likväl stundom uti mussel-marmor och utgör då med sitt perlamo liknande, och med dess af höga, gröna samt blå färgor skiftande skal, den skönaste Lumachella marmor, visande sådan klarhet och färgskiftning som opalen. Se Marmor, 2:o, F).
Neapelgult (Neapolitanisch Gelb), Jaune de Naples, eller Giallolino, är en ibland de vackraste citrongula färgor så väl för målare i oljefärg, som för emailleurer och posilins-målare, emedan den står fast uti elden, och röres föga af någon syra. Skall finnas ibland Vesuvii producter uti dess klyfter, och kallas där Solfa Frustato, eller uttorkadt Svafvel, men hålles för en product af järn. Består af en hög citrongul, sträf och poreus, tämmeligen hård och likasom ihopgyttrad jordaktig massa, samt gifver uti elden ingen svafvellukt. Den skall göra bättre verkan til crystallglasets klarnande än magnesia. Efter Herr MONTAMYS anmärkning, skall också något järn därutur kunna utdragas med spiritus vitrioli, hvilket fälles med blodlut til berlinerblått. Det Neapelgula jag erhållit ifrån Italien, har dock intet visat tecken til järn; men för lödröret smälter tämmeligen lätt, och reduceras därutur et rent smidigt blykorn, til cirka 50 procent, jemte litet regulus antimonii, med gul rök. Tyckes således icke vara någon vulcanisk product, utan en artificiel färg, som ej tilkommit af järn, hvilket ock så mycket mindre kan vara troligit, som järnets gula färg icke har något bestånd i smälthetta.
Med konst göres neapelgult af Antimonium Diaphoreticum, Blyhvitt, Alunoch Salmiak, tilsammans calcinerade. Denne gula färg står äfven fast uti elden på krukmakare-glasur och uti deras ugn. Composition består af ren blyhvitt, haruti ingen krita är inblandad, 12 unce; antimonium diaphoreticum, 2 unce; alun och slamiak, ½ unce af hvardera. Desse ämnen rifvas och blandas ganska väl tilsammans samt calcineras på en ren skärfvel, eller på et oglaseradt lerkäril, med lindrig glödningshetta, utan at smälta, til dess färgen blifver som högst, eller citrongul.
Antimonium Diaphoreticum härtil göres af en del antimonium och 3 delar luttradt saltpetter, som rifvas väl fint tilsammans och detoneras, eller updragas uti en glödgad digel efterhand, til dess blandningen utbrunnit til en ljusgul kalk. Under detonation måste röken sorgfälligt undvikas, såsom skadelig för häljan. - Om i stället för antimonium crudum tages dess metall, eller regulus antimonii, med järn præcipiterad, och därmed förfares på lika sätt, (nemligen at den pulveriseras och blandas med tredubbelt så mycket torr saltpetter, hvarefter blandningen updrages skedtals uti en glödgande digel at detonera,) så erhålles en krithvit kalk, eller antimonium diaphoreticum, som, pulveriseradt och väl utlakadt med varmt vatten, gifver en skönare neapelgult, hälst om något mera, eller 3 unce däraf, tages emot föreskrifne ingredientier. Denne hvita antimonii kalk kan ock nytjas til färg, samt at gifva glanpolitur på metaller, glas och ädla stenar.
Om vismut calcineras tilsammans med hälften regulus antimonii, erhålles ock däraf en lättsmält kalk, som gifver skön gul färg på emaille, eller uti smältglas.
Neckebröd är det samma som Marlekor. Se detta ord.
Neckstein kallas vid Sachsiska tennverken den sämsta art af tennmalm, ellerZwitter.
Nederslag, Se Præcipitation.
Negros kallas ibland svenska metall-förädlingar en art mycket grof tråd, eller smala runda tenar af koppar, ungefär ¼:dels tum i diameter och af 2 alnars längd, som tilverkas genom dragning, lika som järntråd, vid Avesta, til utrikes export. De få också namn af Örstänger uti tull-taxan, förmodeligen däraf at de nyttjas til öron på kopparkettlar.
Nephriticus Lapis, Njursten (Griesstein, Lendenstein, Nierenstein, Schröckstein), är en grön serpentin, eller tät och fast steatit, eller speckstens-art, hvilken, lika som vanlig allmän serpentin, kan med verktyg af stål huggas, sågas och svarfvas til hvad skapnad som åstundas. Har i synnerhet fått namn af Njursten, i anseende därtil at han blifvit nyttjad i medicin, til lindring uti den smärta, som kommer af sten uti njurarne, eller af sten-colique, då han, skapad som en urholkad skifva, och uti kokande vatten upvärmd, blifvit utvärtes applicerad på det värkande stället. Om varman ensamt kunnat göra den åstundade nyttan, eller om denne stenart dessutom ägt någon mera lindrande kraft emot denna plåga, lemnas därhän. Visst är dock det, at en del gröngul halfklar serpentin, som finnes uti Sala silfvergrufva, haft den egenskapen at uti lindrig hetta utdunsta en fin empyrevmatisk olja, som en tunn fettma på ytan, hvaraf, til äfventyrs, någon medicinsk värkstillande egenskap torde kunna härledas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1746 s. 2. Den bästa bör vara af en mörkgrön eller gulgrön färg, hal och len på ytan; antingen enfärgad, eller instänkt med mörkare eller ljusare flammor och fläckar af samma art. Kan skafvas med knif, och förhåller sig uti specifiqua tyngden til vatten som 2,543, eller högst 2,609 til 1,000. Tager vacker politur, med trippel och olja slipad. Uti stark hetta blifver hvit, eller svart och rödfläckig, samt så hård, at den ger eld emot stål, och gifver med stark bläster uti klensmeds-härd, ¼ timma påblåst, intet tecken til smältning. Angripes ej heller af någon mineral-syra, om han är ren, eller utan inblandning af kalk-fläckar, som ofta händer.
Äldre Mineraloger hafva mycket famlat i mörker om denna stenens art. Af några är han räknad til Gips, af andra til Marmor och af de flesta til grön Jaspis, hvarvid han tillika blifvit confunderad med Heliotrop, endast i afseende på färgen; men Herr Prof. POTT har uti dess Lithogeognosie, andra Delen sid. 79 och följ, hvarest finnes införd en afhandling: von Speckstein, genom närmare undersökning funnit honom rätteligen höra til denna slägten, eller til de lerartade stenar af eldfast ämne. Smälter likväl med flussspat, kalk och faliniske tilsatser. Se vidare Serpentin och Specksten. Mera därom kan ock ses af Herr Prof. NEUMANS Chymie, Vol. II. sid. 751.
Denna stenens gröna färg, täthet, politur och utvärtes utseende, har också förledt DUTENS och flere stenkännare, at fästa detta namnet af Nephritisksten, eller Nierenstein, vid en ganska hård, tät och fast grön jaspis-art, som väl i hastigt påseende liknar en grönaktig serpentin, men ger eld emot stål, och behöfver diamantpulver til sin slipning. Finnes på Sumatra, och värderas i synnerhet högt i Turkiet och uti Polen til sabelfästen m.m. Men ehuru mycken likhet med serpentin som denna hårda arten äger, och ehuru det kan vara möjeligit, at en serpentin eller speckstens-art kan, genom tidens längd och til äfventyrs uti et varmare climat, ändteligen ifrån tälgsten förvandlas til en agat, eller flinthård jaspis-art; så tyckes dock at han, under detta hårda lynne, äfven bör få et annat namn, eller rätteligen kallas Jade, hvarunder han också här förut finnes beskrifven.
Nettovigt kallas vid myntverk vigten på det fina af guld eller silfver, eller påKorn, som myntet innehåller, til skilnad ifrån Bruttovigt, hvarmed menas den vigt, som färdigt mynt äger uti Korn och Skrot, eller den fina och tilsatte metallen sammantagne.
Neutralsalt. Under detta namn förstås väl hos de äldre chemister alla salter, som bestå af hvad syra som hälst uti förening antingen med fasta eller flyktiga alkaliska salter, utur mineral- och växtriket, eller ock med metalliske kalker, eller med jordarter, såsom kalk, lera, magnesia, m.m.; men at undvika oreda, bör til neutralsalt icke räknas andre salter än de, som tilkommit genom syrors och alkaliers förening til full mättning, så at hvarken den ena eller andra af deras beståndsdelar kan genom smak eller utvärtes kännemärken röjas. Sådane neutralsalter, som uti allmänna lefvernet mäst förekomma, och af naturen stundom finnas producerade uti mineral-riket, äro i synnerhet Koksalt, Saltpetter och Salmiak, hvilka under samma namn vidare beskrifvas; utom många flera, som äro tilkomne genom konst, eller af växt- och djur-riket frambrackte, och således icke höra til detta rum.
Om et i senare tider af Herr MACQUER uptäckt mineraliskt neutralsalt, se ordet Sal arsenicale.
At neutralsalter kunna upkomma til en ganska stor mängd, kan slutas af de mångfaldige i senare tider uptäckte syror, som uti förening med de bekanta alkalier utgöra äfven så många olika salter. Många förändringar af neutralsalter kunna ock gifvas, i anseende til den olikhet som upkommer därigenom, at den alkaliska beståndsdelen kan vara mer eller mindre fullkomligen mättad med syran. Detta lemnas dock til chemiens afgörande, och hörer intet directe til bergsmanna kunskapen, hälst minsta delen däraf äro mineral-rikets alster, så framt icke genom saltpettersyrans biträde flere metalliske syror framdeles uptäckas, som med alkalierna kunna utgöra skiljaktiga metalliska neutralsalter. Jämnför Saltpettersyra.
Niccolo, Se Sardonyx.
Nickel, Regulus Niccoli, kallas en af de nya halfmetaller, som 1750 af Herr Bergmästaren CRONSTEDT blifvit uptäckt, och är nu mera af chemici och metallurgi mäst allmänt erkänd för en egen metall.
1:o. Dess förnemsta metalliska egenskaper och kännemärken äro följande, såsom:
a) Til färgen är den hvitgrå, nästan silfverhvit, men vid närmare jämnförelse synes den skela något uti rödgult.
b) Är näst vismuten den tyngsta af alla halfmetallerna, och har uti dess specifiqua tyngd förhållit sig til vatten minst som 7,420, och högst som 9,000 til 1,000.
c) Är tämmeligen hård emot fil, som grått tackjärn, men mera skör emot hammare.
d) Drages uti små stycken af magneten, i anseende til det medföljande järnet, som icke fullkomligen kan frånskiljas.
e) Uti brottet är ståltät gnistrande.
f) Uti calcinations-hetta blir mörkgrön och upväxer uti små corall-lika grenar.
g) Smälter icke förr än vid hvitvarm hetta, eller ungefär i lika grad som koppar, och då smältningen sker med tilsatt svart fluss, märkes föga någon afgång uti vigten.
h) Med glassats smält, tingerar glaset med rödbrun färg.
i) Löses i synnerhet af saltpetter- och saltsyrorna, samt af aqua regis, men trögt med vitriolsyra, och ger med alla uplösnings-medel en mörkgrön färg; men denne gröna färg förvandlas ej til blå, då salmiak-spiritus eller alkali volatile tilslås, som nödvändigt skulle hända om den vore af koppar.
k) Kopparhalt har dock på intet sätt kunna finnas däruti.
l) Kan uti smältning förenas med de flesta metaller; men svårligen med silfver och bly och aldeles intet med zink. Kan ej heller amalgameras med qvicksilfver. Har starkaste frändskap til järn, därnäst til kobolt och arsenik.
m) Utur dess uplösning i saltpettersyra fälles den med caustikt alkaliljusgrön, men med alkali aëratum gulbrun, och med blodlut gulgrön, hvaruti dess skilnad ifrån kobolt äfven nog skönjes. Vidare om nickel och dess malmer ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1751, 4:de Qvart., och uti första Qvartalet för 1754, samt af CRONSTEDTS Mineralogie §. 254-258.
Herr Prof. och Ridd. BERGMAN har i synnerhet användt mycken möda med denna metallens examinerande, hvarom en afhandling finnes införd utiOpuscula Physica et Chemica, Vol. II. sid. 231 och följ.
Under calcination i proberugnen har denna metallen första gången förlorat 13 procent uti tyngden, hvilken förlust bestått af arsenik, som först börjar utdunsta, och af svafvel, som vid starkare hetta afgår. Den calcinerade metallen, som nu var grön, dendritisk, smält med svart fluss, gaf 73/100 uti en regulus, hvilken drogs af magneten. Samma regulus calcinerades och reducerades fyra gångor, til dess ingen lukt mera kändes af arsenik, då den ändteligen gaf en rostfärgad kalk, som intet mera vegeterade. Åter reducerad med kalk och borax, drogs den icke mera så starkt af magneten. Femte gången calcinerad med kolstybbe, gaf mycken arsenikalisk rök, som ändteligen aldeles utdrefs. Vid itererad operation kändes åter arsenik-lukt, hvarföre den sjette gången calcinerades uti 10 timmar, hvarvid ännu arsenik-lukt kändes. Vidare reducerad med svart fluss, kalk och borax, blef den halfsmidig och hängde starkt vid magneten, och löstes med höggrön färg uti saltpettersyra. Efter flera dylika operationer, med lika utgång, försöktes at genom många itererade smältningar, och calcinationer med svafvel, förstöra järnet; men utgången blef sådan, at den sidsta erhållne regulus, hvars gravitas specifica vara 8,666, befans aldeles smidig och drogs icke allenast ganska häftigt af magneten, utan smärre uthamrade stycken däraf drogo hvarannan som små magneter. Löstes uti alkali volatile med blå, och uti saltpettersyra med grön färg. Genom flera mödosamma operationer, så väl på torra vägen genom tilsatser af hepar sulphuris, saltpetter och salmiak, som också på våta vägen genom uplösnng uti saltpettersyra, genom fällningar och åter uplösningar uti alkali volatile, reductioner, calcinationer och sublimationer, kunde väl det medföljande svaflet, arseniken och kobolten med möda skiljas ifrån denna metall; men at afskilja järnet har ingen möjlighet varit, och härutinnan har nickeln af olika malmer, ifrån särskilta orter, förhållit sig lika. I anseende härtil hafva någre tagit sig anledning at tro, det nickeln ej voro en egen metall, utan antingen en modification af järn, som uti många delar, i synnerhet uti färgor på kalker och glas, kan visa et något nära lika förhållande; eller ock at denna metallen kunde vara en blandning af flera; men då ingen konst är bekant, at kunna uti alt bringa järnet til lika egenskaper med nickel, och då efter många försökta sammansmältningar af misstänkta metaller, såsom kobolt, koppar och arsenik, med järn uti olika proportioner, ändå på denna synthetiska vägen ingen composition kunna erhållas, som visat lika förhållande med nickel, så kan man ej annat än antaga denna för en egen af naturen producerad metall, så väl som kobolt och magnesium, med flere, som icke heller kunna aldeles befrias ifrån järn, men hafva dock egna och ifrån järnet skiljaktige kännemärken.
Den sats at nickeln verkeligen är en egen, och ifrån andra mycket åtskild metall, vinner så mycket mera styrka, sedan Herr Bergs-Rådet ABICH visat tvenne säkra utvägar at skilja denna metall ifrån kobolt, som merendels alltid är dess trogne följeslagare.
Det första sättet sker genom crystallisation, då blandningen af begge dessa metaller är uplöst uti saltpettersyra. När denna solution är til hälften evaporerad, anskjuter först nickelen uti blågröna spatartiga crystaller, och därpå kobolten uti röda fyrsidia långspetsiga crystaller. Efter vidare evaporation kunna nickel-crystallerne frånskiljas.
Den andra methoden är at uti förenämde uplösning småningom tilslå, eller drypa te flyktigt alkali. Uplösningen blifver då i början mörkblå, men förändras snart til röd af den genom alkali uplösta kobolten; och efter något kärlets stillastående, sätter sig på botten, och vid sidorne, et hvitgrått pulver, som består af nickel och blifver qvar uti siltrum, då solution genomlöper, samt kan således koboltfritt erhållas. Kobolten kan utur den filtrerade uplösningen sedan fälas af någon syra, med en violett färg, helt ren, fast til liten mängd. Se CRELLS Annaler, 1784, 6:te stycket, s. 510.
Vid koboltverken består den så kallade Speisen, eller den reguliniska massan, som fås på botten af krukorna, hvaruti det blå glaset smältes, stundom af nickel, antingen ensamt eller blandad med kobolt. En sådan speis ifrån et kobolt-verk vid Cassel, uti drusig form, med grön kalk beklädd, fans vid försök vara en nickel, som uti calcinations-hetta gaf ömnig rök, allenast med en litet stickande lukt, hvilken med tilsatt kolstybbe fans vara af arsenik och förlorade, efter full rostning, 40 procent uti tyngden. Den rostade kalken blef grön: reducerades med svart fluss til metallisk regulus, hvarvid några silfverkorn viste sig afskilde, utan sammanhang med regulus, som för öfrigit ägde alla egenskaper med ren nickel; men innehöll 35 lod silfver på centnern, som beviste at dess malm varit silfverhaltig.
2:o. Mineraliserad nickel, eller Nickelmalm, finnes allmännast vid kobolt-grufvor, under namn af Kupfernickel, samt liknar en blekgul kies med kopparfärg, eller rödlätt yta. Gifves dels slaggtät, med glänsande yta, delssmåkornig och dels fjällig. Anlöper merendels uti luften, eller uti grufvor, med grönt beslag, af utvittrad nickelkalk, hvaruti den förnemligast skiljes ifrån lefverfärgad kies, eller så kalladt Lefverslag.
Uti stark calcinations-hetta på skärfvel segrar metallen, i form af skärsten, utur kupfernickeln, i förening med arsenik och svafvel samt litet järn.
Kupfernickeln består således af Nickelmetall, Järn, Arsenik och svafvel, som utgöra de mineraliserande delar. Men dess gröna kalk, eller ochra, är nickel med vitriolsyra ensamt förenad, samt med järn smittad.
Sådan grön nickelochra har i synnerhet funnits uti den stora lerskölen i Normarks järngrufva, som tillika innehållit mycket gedieget silfver.
Spatformig nickelmalm har erhållits ifrån England. Til färgen är den mörk- eller svartgrå, liknande så väl däruti som uti tyngden en blyspat. Uti calcinations-hetta, på skärfvel, sprakande den något som vanlig spat; men började sedan röka med lukt af svafvelsyra, och därefter starkt af arsenik. Förlorade 13 procent uti tyngden och behöll, efter rostningen, sin mörkgrå färg.
Smält med tilsats af svart fluss och glas, samt betäckt med koksalt, gaf en regulus om 12 ½ procent, som, vidare försökt, fans vara en riktig Nickel.
Vid detta digelprof blef glaset gräsgrönt och saltet brunt.
En ringa tilgång af nickel, i synnerhet här i riket, där den först blifvit bekant, har gjort at den til dess förhållande, och nyttjande uti konster och handtverk, ej vidare är bekant än at den, med koppar eller messing sammansmält, gifver den bästa hvita metall-blandning, som uti vissa proportioner är tämmeligen smidig.
Efter Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS rön finnes ock, at den hvita smidiga Chinesiska metallen består af nickel, koppar, kobolt, zink och järn; til äfventyrs äfven af något magnesium, som har dylik egenskap at göra kopparen hvit. Se ordet Packfong.
Nickelmalm, Se Nickel 2:o.
Nickelochra är den gröna kalk, som utvittrar på kupfernickeln, eller nickelmalm, och som nickelmalmen äfven gifver, under calcination.
Nickelvitriol är den höggröna vitriol, som nickel-metallen gifver genom uplösning och crystallisation med vitriolsyra. Gröna crystaller erhålles ock af uplösning uti saltpettersyra. Se Nickel.
Nihil, eller Nihilum album, med det tilnamnet verum, hvilket af några tillägges, och som af tyske bergsmän Nicht, eller Hüttennicht kallas, är rätteligen icke annat än Zinkblomma, som äfven får heta Lana Philosophica, i anseende til dess snöhvita ullformiga utseende, då den enkom beredes af zink, genom sublimation. Se Zinkblomma. Däremot får den namn af Gallmejblomma, då zinken sublimerar sig uti sådane flores utur gallmeja. Begge äro dock enahanda, fast den senare kan vara något mindre ren. Se Gallmejblomma. Mera inblandad med främmande ämnen, och tilfälligtvis sublimerad i hvalfven öfver smältugnar, där zinkiske malmer arbetas, förlorar sin snöhvita färg och antager hvarjehanda orena färgor samt skiljaktige skapnader, hvarefter detta ämne fått åtskillliga lärda namn. Se Gallmeja 3:o. Naturlig nihilum album, eller zinkblomma, gifves ock uti China. Se Gallmeja.
Dessutom hafva några äldre mineraloger mycket orätt lagt detta namn afNaturligt Nihilum Album til åtskilliga andra hvita, lätta och lösa jordater, af hvilka en del äro gips och en del kalk, eller ock en hvit blyrök, som likväl alla äro af en helt annan beskaffenhet och böra ej härmed confunderas.
Nitrum, Se Saltpetter.
Nitrum Cubicum är saltpetter uti cubiska crystaller, hvilka erhållas, då saltpetter-syran är förenad med et alkali minerali, som är koksaltets grundämne, och kan vid vissa tilfällen äfven förenas med saltpettersyran uti naturen. Exempel därpå anföres af Herr NAUWERK uti Dresden, som uti gamla källrar, vid et Luftslott, belägit på et högt berg, uti Under-Harz, funnit en myckenhet ullformigt mursalt, hvilket, allenast uplöst uti rent vatten och, efter behörig evaporation, stäldt til crystallisation, gaf rhomboidaliska crystaller, som detonerade på kol lika med rent saltpetter och voro således et verkeligt naturligt nitrum cubicum. Detta bevises än vidare däraf, at då desse crystaller åter uplöstes med vatten och tilsats gjordes af trä-aska, erhölls därefter en lut, som, inkokad och stäld til crystallisation, gaf rena prismatiska, sexuddiga saltpetter-crystaller. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 10:de stycket, s. 313.
Nitrum Fixum betyder saltpettrets alkaliska del, som erhålles, då saltpettrets syra utdrifves genom något tilsatt bränbart ämne, eller då saltpettret updrages uti en glödgande digel och sedan detoneras. Om, til exempel, raffineradt saltpetter blandas med lika mycket hvit vinsten och detoneras, fås den af proberare så kallade Hvita Flussen, som ock får namn af Alkali extemporaneum, eller Sal Dresdense. Se Hvit Fluss.
Nitrum Flammans kallas det saltpetter, eller Nitrum Regeneratum, som upkommer då saltpettersyra mättas med et flyktigt alkali, til exempel med salmiak-spiritus, och sedan ställes til crystallisation. Äger den egenskapen at med häftig låga hastigt förflyga, helt och hållit, uti elden. Se WALL. Chem. Physica, 2:dra Del. s. 170.
Nitrum Regeneratum heter et rent saltpetter, som göres med konst sålunda: at saltpettersyra eller skedvatten mättas med något vegetabiliskt alkali, såsom sal tartari, nitrum fixum, eller renad pottaska, och sedan crystalliseras, samt sålunda återställes uti sin naturliga form.
Njur-cinnober kallas den bergcinnober, som uti rundaktiga körtlar finnes vid cinnober-grufvorne helt ren.
Njurar (Nieren) kallas de mindre klumpar, eller körtlar af malmer, eller vissa bergarter, som uti berg och malmgångar styckevis här och där infalla.
Njurenvis säges ock malmen brytas, när den uti dylika körtlar finnes utan sammanhang. Sådane arbeten kallas ock Körtelverk. Se detta ord.
Njursten, Se Nephriticus Lapis.
Noberg. Under detta namn förstås vid Mansfeldiska kopparverket en sand- och skimmerblandad kopparhaltig skiffer, som på smältugnen förhåller sig trög och strängflytande, samt måste försättas med en mera flussig eller lättflytande art, som där Streb kallas. Se SCHLÜTER von Hüttenwerken, s. 427.
Nonii Opal kallas den äkta opalen, eller Sangenon, som visar sig olivefärgad och opak uti reflexion, men klar rubinröd emot dagen. Se Opal.
Norka, Murksten, kallas en hälleart, bestående af qvarts, skimmer och många små tätt inblandade järn-granater. Finnes i Norska fjellbygden och på flera ställen, samt brukas i synnerhet til qvarnstenar, hvarvid den har den egenskapet at skärpa, eller hacka sig sjelf, på det sättet at grof sand males däremellan, då skimmern bortnötes, men de inströdde granaterne blifva qvar och göra sedan god verkan vid sädens malning. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 263, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 277.
En dylik art finnes uti Grangärdes Socken vid Enkulls hytta, med grofva granater uti en vresig och vågig skimmer invecklade, som där Bulsten, ellerBulställe, kallas, och brukas til stället uti masugnen.
Novacula kallas af några en mycket fin art af brynsten, såsom den Levantiska, eller dylikt. Saxum Novaculare betyder en skimmerblandad hvit brynstens-art, eller Jemtsjö sten. Se Syst. Nat. LINNÆI, 12:te uplagan, s. 37-62.
Nuclei kallas stenfyllningar uti hvarjehanda musslor, snäckor och skaldjur, som dels äro petrificerade, dels intet, men finnas dock uti jord eller berg, ibland andra petrificater.
Nummuli Brattenburgenses, Se Brattenburgs Penningar.
Nummus Diaboli har en svafvelkies blifvit kallad af besynnerlig skapnad, som, jemte många petrificater, finnes uti en kalk-tuff på Montagna di Santa Fiora, vid Siena uti Italien. Den skall bestå af små petrificerade cornu ammonis, med kiesskorpa beklädde.
Nunna (Nonne) kallas vid proberkamrar en ring af messing, hvaruti små käril, såsom skärflar af eldfast ler, eller capeller af benaska, formeras genom slagning med en efter kärlets beskaffenhet passad stämpel, som Munk (Mönch, Münch) kallas. Får äfven namn af Skärfvel- eller Capell-foder, samt göres af åtskillig skapnad och storlek.
Nyckel kallas vid stångjärnshamrar en stark slå af seg björk, som har et hufvud uti den ena, samt et öga eller et stort kilhål uti den andra ändan, sittande igenom begge standsulorne, och håller dem tilsammans vid slagträdet, medelst kilning genom nyckelögat. Se Hammarställning.
Nyckel kallas ock uti en upfordrings-vind, vid grufvor, et tvärslag, eller den öfversta och främsta tvärstocken uti vindlafven, som sammanbinder begge lafkapporne. Se ordet Vind.
Nål, Se Hjulnål.
Nåligt berg kallas af grufve-arbetare vid Stora Kopparberget et sträft och sådigt berg-slag, eller en grof och vresig Asbest-art, som också är bekant under namn af Sådslag.
Näbbyxa är vid konsthjuls-byggnada en art af yxa, hvarmed skofvelspåren på hjulringen uthuggas. Se Konstredskap.
Näcke-öron äro en art platta petrificerade snäckor, liknande människo-öron. Se Planiter.
Näckebröd, Se Neckebröd.
Näf kallas vid vattenkonster och pumpverk ändarne af kålfröret med dess ansats, af hvilka den ena går in uti stekiln på den andra pumpstocken, eller kilen, och den andre ändan uti öfra pumpstocken, eller sättaren. Se ordet Bij.
Näpgens är ibland svenska export-varor en art messings-kettlar, med mycket breda bräddar, liknande en utslagen hatt, som försändas på Africa och skola nyttjas vid salters tilverkning.
Näsa kallas på en stångjärns- eller på en kniphammare, så väl den främsta som den eftersta ändan af hammarpenen, eller eggen. Den förra får namn af Framnäsa, och den eftersta Baknäsa. Se Stångjärnshammare.
Om Näsa på en forma vid smältverken, se Nas och Formnas.
Nästen (Nester) äro stora körtlar, njurar, eller klumpar af malm, som uti malmgångar infalla, då gången öpnar sig. Malmen säges i den händelsen brytas Nästervis. Är dock här i riket et mindre brukeligit ord.
Nästler kallas vid de tackjärns-gjuterier, som göras uti lermot, den lerblandning, som brukas närmast intil den sidan af motet, hvaremot den flytande metallen kommer at falla, och som bör med något bränbart ämne vara inblandad. Således brukas, til exempel, vid grytgjuterier at bereda nästleret af en fet lera, 3 delar fin sand och 1 ½ del hästgödsel, starkt sammanbråkade.
Nödsatt kallas vanligen det tackjärn, som blifvit tilverkadt af en mindre mängd malm, än de häremot upsatte kolen förmått smälta, eller då masugnen hållits uti Kräfvila. Se detta ord. Det anses således tvärtemot Hårdsatt. Nödsatt tackjärn har i synnerhet följande kännemärken och egenskaper, såsom:
a) Uti öpen form, i sand gutit, faller väl, med slät och jämn yta, och krymper ej mycket vid afsvalningen. Är således i synnerhet tjenligit för gjuterier.
b) Uti brottet, då et något tjockt stycke afslås, är det af mörk- eller ljusgrå färg. Ju mera det stöter på svart, med skimrande, grofva och fjälliga korn, ju mera nödsatt är det; men ju mera färgen visar sig ljusgrå med finare korn, dess mindre räknas det at vara nödsatt, och dess mera är det af bästa art: kan ock då vara hvitt uti tunna skifvor eller kanter.
c) Är i allmänhet starkt at bräcka och så mjukt at det någorlunda kan arbetas med mejsel och fil, men har altid en hårdare och mera ljus hinna på ytan, där det först afkyles, eller stelnar.
d) Blifver hivtt och hårdt, om det gjutes uti vatten, eller uti något kalt, såsom uti tackjärns-mått; äfven om det omsmältes och hastigt stelnar.
e) Uti öpen härd, ibland kol, smälter något senare än det hårdsatte tackjärnet, och vänder sig ej hastigt til färska, eller til smidighet; men förlorar mindre uti afbränning, och åstundas således hälst vid tysksmide, där smeden är ansvarig för afbränningen, och där tilverkningen ej drifves så fort som vid Vallonsmide.
f) Uti specifiqua tyngden är det gemenligen något lättare än det hvita, ellerhårdsatta. Den svartgrå, grofstjärniga, har funnits vara til vatten som 7,000 och det fingryniga ljusgrå som 7,300 til 1,000, då hårdsatt varit 7,600, eller däromkring, efter mer eller mindre invärtes täthet.
g) Det ljusgrå fingnistrigga är i synnerhet tjenligt för gjutgods, som skall emotstå stark påkänning, såsom för canoner och båljärn; men det svartgrå är gemenligen mera vekt och bräckligt.
h) Angripes vanligen starkare af alla syror än hårdsatt järn och tager fortare rost.
Grått tackjärn erhålles ock af bästa torrstens-malmer, ehuru däraf upsättes så mycket som kolen förmå smälta, och kan i detta fall sägas vara hårdsatt, men har ändå lika egenskaper med det nödsatta.
Vidare härom se orden Tackjärn och Hårdsatt, samt Järnets Historia s. 1007 och följ.
Nötningsmarker, Se Slitningsmarker.
Nött kallas vid ankarsmide de järnlister, som på et skepsankare äro fastvälde nära intil hålet, där ankarringen sitter, och under trädstocken.
