Bergwerkslexicon: Ö

Öfver-Masmästare, Se Masmästare.

Öfverarbete, eller Öfverschicht, kallas det arbete, som en bergsarbetare gör öfver vanligt beting och som då särskilt betalas.

Öfverbrukning, eller Öfverblåsning på tackjärns tilverkning, Se Hyttebruk.

Öfverbränning kallas vid finering, då silfret brännes, eller fineras til större halt än vanligit är. Vid Sala, til exempel, räknas det för bergfint silfver, som håller 15 lod och 15 grän på marken. Hvad som däröfver går, kallas öfverbrändt, hvarigenom något af silfret uti finstank förloras. Jämnför orden Finering och Finstank.

Öfverfall kallas vid gångande vattuverk en så hög belägenhet af det updämda vattnet, at det med sitt fallande på öfversta kanten af hjulet, uti skoflarne, kan åstadkomma dess omlopp. Förmånerne af sådane höga fall bestå däruti, at som tyngden af vattnet härvid förnemligast verkar, så kan därmed vinnas icke allenast största effecten, med minsta åtgång af vatten, utan ock en ganska jämn rörelse, som i synnerhet är nödig, där en jämn last skall upfordras, eller öfvervinnas, såsom vid spel och vattukonster uti grufvor, eller för blåshjul vid hyttor m.m; men vid intermittenta rörelser, där tillika gemenligen fordras någon hjelp af vattnets stöt, eller af sprängvatten, såsom vid hammarverk, m.m., kunna därvid förefalla någre olägenheter, såsom: at hammarens tyngd i början ej nog hastigt uplyftes: at gången sedan blifver mycket våldsam: at hammaren vid påfordran icke så hastigt kan ställas, m.m. Icke dess mindre, och som vattu-besparingen merendels utgör et hufvudsakeligt ändamål, vid sådane byggnaders anläggning, bör väl öfverfall vid alla tjenlige tilfällen hälst väljas, där det sig göra låter, allenast at, efter uträkning och förfarenhet, tilräckeligen stora hjul kunna nyttjas, och at uti tillopps-rännan, hälst för hammarverk, kan innehållas 6 eller 8 qvarters högt vatten, som icke allenast befordrar hastigheten, utan ock tilskyndar den förmån, at vattnet vintertid håller sig qvickt under den is, hvarmed ytan då betäckes. För små blåshjul erhålles en ojämn verkan med öfverfall, som då hälst bör vändas til bröstfall uppå et stort hjul, för at vinna en jämn bläster.

Öfverfalls-hjul (Oberschlächtiges Wasserrad) heter således det vattuhjul, som drifves med öfverfall, eller där vattnets tyngd förnemligast verkar uti djupa skoflar, på Tyska Sachschaufeln kallade. Se Vattuhjul.
      Til öfverfalls-hjul kunna ock föras de så kallade Sqvalthjul, eller Fotviskor, hvilka bestå af en liten verticalt upstående hjulstock, vid hvilkens nedra ända är fästadt et horizontelt hjul, med 12 eller 16 efter radierne utgående armar, uti ändarne försedde med urholkade skopor, hvaruti vattnet ifrån någon liten bäck med högt fall, genom en smal ränna, inströmmar och ensamt med stöten ganska snällt omdrifver det horizontela hjulet. Dylike brukas väl af Allmogen, såsom den aldraenklaste och minst kostsamma inrättning, til qvarnstenars omdrifvande; men kunna ock vid bergshandteringen vara lämpelige, i synnerhet vid horizontele slipstenars och skifvors drift för stenslipning, då med minsta kostnad et lika hastigt omlopp kan vinnas, som genom utväxling med kugghjul och trällor, hvartil en mera vidlöftig byggnad alltid fordras. Uti LEOPOLDS Theatrum Machinarum, och många flere mechaniska böcker, ses utförlige beskrifningar på sådane hjul, som förmodeligen är den äldsta påfinning.

Öfverfat (Oberfass) är vid vaskverk den sumpen, hvaruti de öfrige dukarne på planhärden med den renaste sligen, eller det rikaste godset, afsköljas. Se Vaskning.

Öfverjärn kallas vid tysksmide det stångjärn, som smeden genom besparing uti afbränningen kan lefverera öfver de 20 lispund, hvilka han är skyldig at lemna emot hvarje skeppund tackjärn, beräknadt til 26 lispund. Detta öfverjärn är smeden äfven skyldig at til bruksägaren lefverera emot särskilt betalning, som är en tredjedel af hvarje orts årliga hammarskatts-pris, eller efter särskilt öfverenskommelse. Se 8:de § af 1766 års Kongl. Hammarsmeds-Ordning. Om Smeden är snäll och tackjärnet godt, m.m., kan öfverjärn stundom stiga til en à 1 ½ för hundrade om året.

Öfverkol kallas vid tysksmide det qvantum kol, som en aktsam hammarsmed kan bespara af de 24 tunnor, hvilka honom bestås på hvarje skeppund stångjärn. En snäll mästare kan på hvarje 100:de skeppunds smide stundom få 20 til 30 läster öfverkol, men oftare mindre, eller  intet, och en annan gång åter komma i skuld på kolräkningen. Öfverkol betalas til smeden efter 1766 års Hammarsmeds-Ordning, eller efter öfverenskommelse.

Öfvernas kallas vid bly- eller kopparsmältningar den nas, som sitter ofvanför forman. Jämnför ordet Nas.

Öfverslag (Rahm, eller Rahmstück) kallas vid bergverksbyggnader en stark stock, eller bjelke, som ligger vågrätt och, med intappning ofvantil, sammanbinder tvenne ifrån grunden lodrätt upstående stolpar. Uti hammarbyggnad får den namn af Slagtråd, eller Ram. Se detta ord. Under ordet Stampverk finnes et sådant öfverslag tecknadt vid K.K.

Öfversmide kallas det qvantum järn, som bruksägaren tilverkar och föryttrar öfver det, som efter privilegierne är tillåtit. Se härom Kongl. Förordningarne af den 10 September 1747 samt den 7 Julii 1752.

Öfverstigare vid grufvor, Se Stigare.

Öfverstål kallas vid stålbrännerier den tilökning uti vigten, som bränstål erhåller under bränningen emot hvad det inlagde ämnesjärnet vägt; och hvarföre ägaren särskilt betalar stålbrännaren, efter öfverenskommelse. Öfverstål erhålles dock icke vid alla bränningar - På sitt högsta kan det stiga til omkring ½ procent - Öfverstål kan stundom betyda en illa förrättad bränning; ty i den händelse at en del stänger på ytan tagit glödspån, blifva de tyngre än förut, men eljest betyder det intet ondt. 
      Öfverstål kan ock smeden, som räcker bränstål, erhålla, då han är ansvarig för afbränningen. Men vid smält- och garfstålssmide, där smederne ej äro ansvarige för afgång på järn och stål, kan intet öfverstål upkomma.

Öfverställe (Rast) kallas vid masugnar den eldfasta muren, som updrages ifrån ställhällarnes öfra kant, uti en lagom sluttning, til sammanfogning med pipmuren, på 12 til 13 qvarters högd ifrån ställbotten. Se Masugnsställe och Masugnsbyggnad.

Öga (Auge) kallas vid smältugnar för koppar- och blysmältningar den lilla öpningen, som är vid nedra kanten af bröstmuren, och hvarigenom smältaren med spettet kan arbeta uti härden, och under hvilket öga, vid blysmältningar, både gods och slagg utflyta uti slaggsumpen.
      Öga heter också på en hammare den öpningen, hvaruti skaftet är fästadt. Se Stångjärnshammare.

Ögeljärn (Gebogen Eisen) kallas af någre kort och finplatt stångjärn, som sammanvikes en eller 2 gångor, at kunna beqvämligen klöfjas öfver oländige vägar. Af andre förstås med Ögeljärn 5 à 6 tum platt och 3/8:dels à ½ tum tjock stångjärn, som vikes uti öglor til skeppsbyggnads-behof. Se Stångjärn. Til följe af Kongl. Maj:ts Bref til Dess och Rikets Bergs-Collegium af den 31 December 1747, anses likväl ögeljärnet icke annorlunda än som vanligit stångjärn.

Öknings-dygn, eller Värmnings-dygn. Härmed förstås vid masugnar, eller tackjärns-blåsningar, en viss tid af 16, 18 à 21 dygn, räknadt ifrån det at bäljorne pådragas, och til dess ugnen kommer i full gång, eller sättning, och kan draga eller smälta så mycket malm, som svarar mot en proportionerad mängd af kol, och emot beskaffenheten af malmen. Om malmen är lättsmält och kolen starka af björk, al eller tall, och i synnerhet om pipmuren samt stället af alt för tjocka utanmurar icke hindras at snart blifva väl uphettad, fordras vid en god bläster ej så många öknings-dygn, förrän ugnen kan draga högsta malmsättning, utan at järnet däraf blifver försatt. 
      Vid bergsmans masugnar, där utanmuren är tunn och gemenligen omgifven med en gles timmer-vägg af så kallad Mulltimmer, blifver pipmuren snarare genomhettad, hvilket gör at en sådan ugn på kortare tid kan komma til full ökning, än där utanmurarne äro mycket täta och tjocka af gråsten. Då allenast en kort blåsning kommer at göras, kan ock ökningen mera påskyndas; men där 9, 10 eller flere månaders blåsning åstundas, där bör med ökningen långsammare och mera varsamt tilgå.
      Uti stora sten-masugnar bidrager mycket til pipmurens snarare uphettande, och öknings-dygnens förkortande, om ifrån ringtrumman och invid ringmuren, uti pipmurens bakmur, formeras 8 stycken smala rör af tegel, som följa pipmuren alt upp til kransen, och tjena til fuktighets och kylans utdragande ifrån de kalla gråstens-murarne. Under öknings-dygnen, då malmen är til liten mängd emot kolen, måste ock det tackjärn, som på denna tiden erhålles, blifva grått och nödsatt.

Öknings-järn   kallas vid masugnar det grå och nödsatta tackjärn, som erhålles under öknings-dygnen.

Öknings-slagg kallas vid masugnar den slagg, som faller under öknings-dygnen, hvilken gemenligen är seg och mindre qvickflytande, samt måste til större delen utdragas genom hakning eller kossning, hvarvid många järnkorn medfölja, och i anseende hvartil denne slaggen, äfven som all hakslagg, bör föras til stampverk, at medföljande järn där kan genom vattnets afsköljande til godo göras.

Ölandssten kallas den rödbruna flolägrige kalksten, som finnes på Öland och där användes samt slipas til gålfsten, bordskifvor och mera dylikt.

Öpnas säges om en malmgång, då han, efter förtryckning, åter börjar vidga sig och blifva mägtigare. Jämnför ordet Paternoster-gång.

Öregrunds järn har det stångjärn blifvit kalladt, som varit tilverkadt af Dannemora malmer, och är under det namnet kändt för det bästa ämne til bränstål och flere behof, samt har för detta haft sin förnemsta stapel, och exportations-plats, ifrån Öregrunds stad, och med därvarande fartyg; men nu mera föres merendels alt Dannemora bergslags-järn med bruksägares egne fartyg til Stockholm.

Örjord är en sand- eller mojord, blandad med små klappursten, som vanligen nyttjas til fyllningar i dammar, eller til örning på vägar. Ibland åkerjord får också en sandblandad mylal namn af örjord.
      Tjenligaste örjord för dammars örning, eller fyllning emot vattnet, är den som gemenligen finnes uti små back-kullar, af naturen så hårdt sammanpackad, at detn måste med spett upbrytas. Den är fri ifrån svartmylla och gräsrötter, men blandad med Pinnmo, som utgör dess förnemsta grundämne. Där svartmylla tillka ingår, kan den väl föras til åkerjord af tredje graden, eller ibland de minst fruktbara. Se Åkerjord.

Örke, eller Yrke, kallas uti Västerdalarne den myrmalm, som nyttjas af Allmogen uti Lima, Särna och flere socknar, at däraf smälta järn uti deras små blästerugnar eller källingar. Se Myrjärnsverk.
      Detta örke får efter särskilt beskaffenhet olika namn, såsom: 
      Brandörke är en svart, lös och jordblandad samt likasom kolartad myrmalm, som anses för den sämsta, eller odugelig, och därföre bortkastas.
      Grönörke är til färgen brunt och något grönaktigt, groft och hvasst. Hålles för at vara af medelmåttig godghet, och finnes något djupt uti myran.
      Rödörke är mörkrödt, rostfärgadt samt grofgrynigt: kännes emellan tänderne något segt, nästan som kåda: är således en ren hopgyttrad järnochra samt den bästa och rikaste, som hälst sökes och nyttjas. Uti digelprof har denna sorten funnits hålla ända til 49 procent järn.
      Under ordet Myrjärns-verk är väl anmärkt at järnet kan af sådant örke, eller af myrmalm, utbringas uti något höga och trånga ugnar, som under ordetSlaggsmältning beskrifvas; men efter anstäldt försök har befunnits at därvid erhålles allenast små skingrade järnfärskor, och stundom äfven någon del uti tackjärn, hvaremot en liten helt låg ugn, som ej varit mer än 2 alnar hög, uti en upp- och nedvänd conisk eller sockertopps-lik form, och hvilkens diameter uti öfra öpningen varit 7 och vid botten 3 qvarter, visat fördelaktigaste verkan, i det järnet, efter några timmars blåsning, då erhållits uti sammanhängande smidig färska, med qvickt flytande slagg, uti den på bottnen af stybbe inslagne härden, och det med vanlige kol af tall och gran.
      Grunden til en sådan smältning med en mindre sträng hetta, då afsigten är at utbringa järnet uti smidig och ej flytande form, ligger förnemligast uti den järnets egenskap, at under dess reduction utur malmer, allenast med en stark glödgning och med tilsats af bränbart ämne, aldraförst blifva smidigt, innan det med  en starkare smälthetta kan blifva flytande. I synnerhet äga de jordartade malmer och hvarjehanda järnkalker denne egenskapen, som kan intagas af 65:te §. uti Järnets Historia, hvarest med åtskillige rön bevises, at förbrändt järn, järnrost, rödkrita, sjömalm, m.m., allenast genom cementation med kolstybbe och sot, eller ock utan sådan tilsats, uti stålugn blifvit til smidige järntågor förvandlade, och hade ej behöft mer än någon tilökning uti smältnings-graden, för at förenas och fastna tilhopa, eller at utgöra en smidig klimp, smälta, eller färska. 
      Häraf finnes at om detta ändamål skall vinnas, bör smältningen af örke eller myrmalm ske antingen på öpen härd, eller uti sådane låga och ofvantil mycket vida, eller öpne coniska ugnar, som under namn af Myrjärns ellerBlästerugn beskrifvas, samt at järnet utur hammarsmeds-slagger äfven på sådane något djupa härdar, eller låga ugnar, skulle kunna til färska reduceras, kan hända med mera förmån än uti högre och trångare ugnar.
      Af ofvannämde försök kan ock inhämtas, at detta tilverkningssätt kan lika väl åstadkommas med kol, som med okolad torr ved, ehuru det senare hålles af allmogen för nödvändigt, som ses under ordet Myrjärnsverk.
      Ordet örke lärer kunna härledas ifrån Yrke, eller verka, och således betyda et ämne,  hvaraf något bättre kan verkas, eller utbringas.

Örnsten, Skallersten, Ætites (Adlerstein), kallas en art ihålige stenar, små stenhärdade skrof, eller skal, sammanrusade dels af järnochra ensamt, eller ock tilhopa med andra ämnen, såsom sandgrus, lera och kalk, eller mergel m.m., som händelsevis blifvit sammangyttrade, hvarvid någon järnhalt gemenligen utgör deras gluten, eller kitt. En del äro aldeles tomma, då de heta: Ætites inanis. Någre hafva uti håligheten en liten lös sten, som skallrar,Callimum kallad af de gamla, som tillika nämt denne skallersten för Ætites Mas, til skilnad ifrån Ætites Fæmina, so mintet skallrar. Andre äro fylde med jord och komma under namn af Geodes. En del innehålla vatten, som då få namn af Enhydros, eller Hydrotites. Allesammans höra de under bildstenar, eller Lithoglyphi. Utvärtes skapnaden är mycket olika: merendels äro de aflånga, eller äggformige, med skråflig yta, ifrån en bönas til et hufvuds storlek. Finnas allmännast ibland jordartade järnmalmer, dels på sjöbottnar ibland sjömalmer, dels ibland flötsmalmer uti vissa lager under jorden. Deras tilkomst tyckes til en stor del vara af förvittrade svafvelkieser. Omkring Lüttich brytes för därvarande masugnar en myckenhet röda, bruna och svartbruna järnmalmer uti vissa floar under jorden, af hvilka malmer en stor del äro sådane martialiskeGeodes, fylde med järnjord och sandgrus. De gamla hafva gjordt sig mycken möda at beskrifva desse stenar och deras tilkomst, som ses af LAUREMBERGII Historica Descriptio Ætitis, 1627; C. Menzelii Obs. de Ætite siliceo in Miscell: Nat. Curios. Dec. 2, Anni 6, Obs. 1, och många flere. Om namnet Örnsten kommit däraf, at en sådan ihålig sten någon gång funnits uti örnnäste, lemnas därhän.

Örstänger, Se Negros.

Ösesäck kallas vid järngjuterierne en stark påse af grof buldan, som bindes öfver högra handen och hela armen på den arbetaren, eller ösaren, som skall, vid den starka hettan uti masugnsstället, med en lersmetad slef taga det flytande järnet och gjuta det uti ler- eller sandformorne.