Bergwerkslexicon: O
| |
Oart kallas, vid malmers smältningar och tilgodogörande, den medföljande berg- mineral- eller malmart, som antingen gör godset strängsmält, eller förstörer, förbränner, förslaggar, eller volatiliserar, den metall, som skall utbringas; eller ock medförer någon skadelig inblandning däruti. Och som malmer äro mineraliserade metaller, så gifvas de sällan utan någon oart, som icke skall utdrifvas, antingen utur malmen, eller sedan skiljas ifrån sjelfva metallen. Om oarter, af flera slag och egenskaper, jämnför ordet Röfvande, samt om deras afskiljande, och om medel at förekomma deras verkan, orden Vaskning, Rostning, Beskickning och Fluss.
Obrisum, eller Obrysum, Aurum Obryzum, kallades fordom rent gedieget guld af hög färg; stundom mentes ock därmed den med tenn fälda purpurröda guldkalken, eller Purpura mineralis. Se detta ord.
Obsidianus Lapis, Pietra Obsidiana, kallas uti Italien en tät svart lava, med inneslutne rundaktiga mångfärgade kislar, eller hårda naturlige glasarter, som komma närmare til ädla stenars hårdhet än de sköra, som eljest vanligen finnas uti lava inneslutne. Denne art af lava finnes ock af flera förändringar, såsom mörkgrön, chrysolit- smaragd- hyacinth- och topasfärgad. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 177. Den rätta pietra obsidiana, som i Tyskland får namn af Peruvianisk Habnenstein, skall dock vara et aldeles svart vulcaniskt glas, föga genomskinligt emot ljus i tunnaste kanter, tätt och utan främmande inblandning, samt så hårdt at det ger eld emot stål. Mattslipadt skall det tjena til bästa probersten. Jämnför ordet Vulcanglas.
Til denna räknas också Piedra eller Pietra di Gallinaço. Se ordet Petra.
Äldre mineraloger, såsom BOËTIUS DE BOOT, s. 494, hafva ock fästat detta namn vid åtskilliga anda svarta stenarter, såsom Gagat, Skörl, Basalt, Trapp, eller Probersten; äfven vid en art Onyx, hvilken oreda gjort deras efterföljare villrådige.
Occhi di Gatti är en art af onyx med concentrique cirklar, eller en Memphit, som intet bör confunderas med oculus cati, som beskrifves under ordetKattöga. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 56.
Occhio di Pavone, Se Lumachella.
Occidentaliska ädla stenar kallas de, som finnas uti de mera Nordiska och Wästliga Europeiska Länder, hvilka sällan äga den hårdhet och klarhet, eller de höga färgor, som de orientaliske ifrån Södra delen af verlden, hvilka senare också för den orsaken hållas i högsta värde.
Ockergäll, Ochergel, eller Ockergelb, kallas kyllerfärgen uti Skåne. Se Ockra a).
Ockra, Ochra (Ocher, eller Ochergelb), kallas i allmänhet den gula, röda eller bruna metalliska jorden, som järnet under dess förstöring gifver, såsom en lemning efter dess uplösning, frambrackt uti naturens verkstad, och det gemenligen dels af mycket starkt vitrioliska förvittrade kieser, dels ock af järnhaltiga vatten, hvaruti denna metallen finnes uplöst antingen af svafvel- och vitriolsyror, eller af luftsyra, och utur hvilka vatten järnet blifvit uti jord- eller kalkartad form afskildt, som vanligen sker vid allmänna luftens tilkomst, eller genom vitrioliska vattens blandning med andra tilfälliga jordarter af fin mo, lera eller mergel, hvaraf järnet utur sin uplösning blifvit fäldt, och därvid meddelt dessa jordater sin gula färg. Däraf kommer at ochror uti naturen sällan finnas vara rena järnkalker, utan blandade med främmande ämnen. Ren ochra, eller järnkalk, är egenteligen den som tilkommer af metalliskt järns frätning eller uplösning til Rost; eller genom dess fällning utur något lösnings-medel med alkaliska salter, och får då egenteligen namn af Järnkalk. Denne kalk kan finnas af många förändringar uti färgor, efter fällnings-medlens egenskaper, såsom:
Hvit, uti naturlig brunsten och uti den rätta eisenblüthe samt uti järnets fällning med sal microcosmicus.
Svart uti naturlig så kallad Eisenmulm, samt uti fällning med svafvellefver, eller med vismut. Se Tusch.
Röd uti rödkrita, röd bolus samt uti calcinerade ochror o.s.v. Se här nedanföre.
Brun uti umbra, bräune, Terre d'Italie, &c.
Blå uti berlinerblå, antingen naturligt eller med konst tilredt; äfven uti lazursten och flere blå jord- eller stenarter.
Grön uti Terre Verde, flussspat, skörlarter och många ädlare stenar, samt glasflusser m.m.
Om dessa naturliga färgor och ochror af järn se Järnets Historia §§ 180, 189, 197, 201, 206 och 210.
De egenteligen gula järnochror, eller ochergelb, förefalla i synnerhet af följande förändringar, i anseende til färgen, såsom:
a) Köllerfärg. Är blekgul, lös, kritaktig, sträf och smittar händerne. Tilkommer af martialiska vatten, indränkta uti någon mergellera, i anseende hvartil den gäser litet med skedvatten, och smälter til svart slagg uti stark hetta. Uti svagare glödhetta calcinerad blir först röd, sedan brun och ändteligen svart: förlorar därvid uti tyngden 15 a 20 procent, och drages då något litet af magneten.
Brukas af sämskmakare at därmed sätta gul färg på deras sämskskinn. Denne färg hitföres ifrån Holland, men finnes äfven här i riket på åtskillige orter, såsom: uti Tavastehus Län vid Sahala viken. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 16; uti Skaraborgs Län och Dala Socken vid Högstena by: vid Sångsjöen uti Gåsborns Socken och Wermeland, samt på flera ställen.
b) Ljusocher: är af något högre citrongul färg, och har en ren lera til grundämne. För öfrigit är den af lika beskaffenhet med kyllerfärgen; undantagande at de vackraste Engelska feta ocher-arterne hvarken gäsa med saltpettersyra, eller smälta til slagg i hvitvarm hetta; men blifva först rödbruna och hårda, ändteligen svartbruna och krympa då mycket, samt dragas starkt af magneten.
c) Brunocher: är af mörkare brandgul färg, men för öfrigit af lika egenskaper med näst förenämde.
d) Stenocher: til färgen något ljusare och mera hård, eller til en del stenhärdad. Finnes, jemte flere sorter, förnemligast uti England, vid Oxford, uti en stor ochergrufva på Schotover Forest.
e) Källochra Är här i riket nog känd vid våra flesta järnhaltiga mineral-källor, och finnes i synnerhet til stor ömnighet vid Medevi hälsobrunn. Håller omkring 20 procent järn, och skulle förmodeligen til någon nytta kunna användas.
f) Svalkars-slam (Se detta ord) och gula ochror af förvittrad kies, som ömnigt fås vid Dylta, Fahlun, Nya Kopparberget, samt vid Wäster och Östser Silfbergen, och hvaraf rödfärg genom calcination tilverkas, äro mer vitriolhaltige och något skimmerblandade. De kunna, lika som de förenämde ochror, nyttjas til gul färg på trähus, utan linolja eller tran, allenast med samma tilsats som vanligen brukas vid rödfärgs-målning. Se härom Kongl. Patr. Sällskapets Hushålds Journal för Martii månad 1777, s. 143 och 132.
g) Gilbe är ej heller annat än en järnochra, allenast med den skilnad at den finnes uti grufvor, vid malmgångar, och innehåller tilfälligtvis gedieget silfver, eller rika ädla malmer, samt får således sitt egit rum ibland malmer. Se Gilbe.
h) Brunrot och Berggult, af samma slägte, förklaras under sina egna namn: likaledes
i) De mera järnstarka ochror, som smältas på deras järnhalt, igenfinnas under namn af Jordmalm, Sjömalm, Myrmalm och Örke.
Utom det at järnochran af målare kan nyttjas, sådan som den är, til gul färg af åtskillig nüance, eller til grönt med tilsats af berlinerblått, eller til rödfärg, efter behörig calcination m.m., brukas den äfven vid faïance-fabriquer, eller af krukmakare, til åtskilliga färgor på glasur, såsom: til en vacker röd färg sammansmältas 3 delar antimonium med lika mycket silfverglett och en del ochra. Svart erhålles af en del ochra med 2 delar kopparaska, i smältning med 3 delar smalta. Mera härom ses uti Järnets Historia §. 183, i synnerhet N:o 4 och 5. Svarta lerkäril, eller andra arbeten, göras antingen af någon naturlig ocherblandad lera, eller af ochrans inblandning med eldfast lera; men bränningen måste då ske med omlagt stybbe och sot, hälst af stenkol, uti slutit käril. Om svarta lerkäril se Järnets Historia, §. 185, N:o 6, 7 och 8.
Järnkalker, som blifvit fälde utur åtskillige slags uplösningsmedel, kunna icke heller anses annorlunda än såsom ochror, frambrackte med konstens tilhjelp. Desse erhållas ock både finare, mere rene, samt af högre färgor än de naturlige, och äro af sådan grund tjenligast til mera granlaga arbeten, såsom för pastellfärgor och finaste målningar med olje-fernissa eller limvatten. Den skönaste citrongula färg, til exempel, upkommer, om uplöst järn uti vitriolsyra fälles med tilslagen sockersyra. - En mera brandgul färg, eller ochra, liknandeKönigsgelb, erhålles, om til järn-solution uti vitriolsyra blandas en liten del qvicksilfver-solution i skedvatten, och fällningen göres med soda-salt.
Ljusgul ochra beredes, til ömnig mängd, af järnets uplösning i aqua regis, utspädd med 10dubbelt så mycket vatten, haruti alun til full mättning är löst, då järnet sedan därutur fälles, tillika med alunjorden, medelst tilslagen ren alkalisk lut, hälst af soda: mångfaldiga flera förändringar af gula och fina ochror, som genom fällning kunna åstadkommas, at förbigå.
Röda på det sättet beredde ochror äro icke til mindre antal, i synnerhet som mäst alla gula blifva röda genom calcination. Den mäst bekanta ärColcotar vitrioli. Se detta namn samt Järnets Historia, sid. 688-690, äfvensom orden Rödfärg, Rödmull och Brunroth. I synnerhet upkommer en vacker röd färg, eller så kallad Couleur de Feu, om järn-filspån, genom kokning uti uplöst sal essentiale tartari, corroderas til en krithvit kalk, som, efter torkning, sedan lindrigt calcineras, hvilken til pastellfärgor och annan målning är mycket tjenlig.
Blå ochra, eller färg af järn, ses under orden Berlinerblå, Pariserblått, Erlingerblått och Ultramarin.
Grön ochra, eller järnkalk, kan väl svårligen erhållas genom konst af hög färg; men blifver dock lika vacker som den naturliga Terre verde, om järnet, uti ättika uplöst, fälles därutur med arsenik-syra och alkali. Se Terre verde. Mera om dessa ocherfärgor finnes anfördt på åtskilliga ställen uti Järnets Historia, i synnerhet §§. 193, 198, 202, 203 och 207, samt om svarta och hvita kalker §§ 181 och 211.
Om mörkbrun ocherfärg se Terre d'Italie, Umbra och Kopparfärga.
Namnet Ochra har äfven blifvit lagt til andra genom vittring tilkomna kalker af oädla metaller. Således finnes hos Mineraloger:
Ochra cobalti rubra, Se Koboltblüthe.
Ochra cobalti nigra, Se Koboltmulm.
Ochra cupri cærulea, Se Bergblått.
Ochra cupri viridis, Se Berggrönt.
Ochra cupri, eller veneris, rubra, är en röd, vittrad kupferglas. SeKopparmalm.
Ochra niccoli, Se Nickel.
Ochra rubra factitia, Se Rödfärg.
Ochra rubra naturalis, Se Rödkrita.
Ochra vismuthi, Se Vismutblüthe.
Ochra zinci, Se Gallmeja.
Rätteligen torde dock detta namnet böra bibehållas vid järnet allena, lika som ordet Rost ej heller med skäl kan nyttjas vid andra metallers kalker.
Om några arter af ochra uti Nerike, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1750, s. 19 och följ.
Oculus Cati, Felis, Solis, Se ordet Kattöga.
Oculus Mundi, Verldenes öga, eller Lapis mutabilis, se Hydrophanis Lapis.
Oculus Veneris kallas en petrificerad snäcka, helt rund och platt med en liten pigg uti medelpuncten. Heter eljest Umbilicus Marinus, eller Hafs-nafla. Se BOËTIUS DE BOOT, s. 353.
Odalgrufvor kallas de äldsta grufvor uti Riket, såsom Stora Kopparberget, Salberget, Nya Kopparberget, med flera, som upräknas uti Kongl. Utmåls-Förordningen af år 1741 §. 7, och äro undantagne ifrån de reglor vid utmål, som för nyare upfinningar förordnade äro. Odalgrufva vil således något när betyda det samma som Fundgrube vid tyska bergverken, nemligen den första uptäckten och grufvan på et malmfält, hvaruti tunna och lina (Kübel und Seil) blifvit nyttjad, hvarvid altid följer särskilta rättigheter.
Ofyndig (Taub) kallas det berg, eller den gång, som ej förer någon malm.Ofyndig mittel (Taube Mittel) är en vild och främmande bergart, som infaller uti malmgångar och icke förer något gods.
Ojämnt Stångjärn kallas det som intet betingas, eller smides, til någon viss längd, och således icke afhugges, eller stukas, uti ändarne, utan är däruti skråfligt, och ej heller slagit med noggranhet efter någon viss schamplon. Sådant är en stor del af det järn, som tilverkas vid vallonsmide af Dannemora malm och nyttjas i England til stålbränning, samt är bekant under namn af Engelska sorter.
Oleum Calcis, Se Sal Ammoniacum Fixum.
Oleum Petræ, eller Terræ, Se Bergolja.
Oleum Tartari per deliquium, Se Vinstenssalt.
Oleum Æruginis göres af spanskgröna, som blandas väl med 2 delar saltpetter och detoneras, eller updrages, efterhand uti en väl upglödgad digel, smältes, pulveriseras och ställes på en porcellains-tallrik, at uti fuktigt rum blifva til grönt liquidum. Nyttjas i medicin utvärtes, som et frätande medel. Kan äfven vara nyttig at blanda med emaille-glas såsom fluss, hvaraf en skön grön färg erhålles.
Olive-topas är en brandgul topas ifrån Ceylon. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 60, 72, samt ordet Topas.
Olivestenar, Se Judestenar.
Oljebryne (Oelstein), Oljehen, Cos olearia, Schistus Novacula LINNÆI, kallas de fina och något hårda brynstenar, til hvilkas nyttjande olja bör brukas. Se Brynsten.
Ollaris Lapis, Se Grytsten och Tälgsten.
Ollares Lapides kallades ock fordom de urner, som funnits uti gamla grafhögar, eller ättebackar. SE BOOT, p. 393.
Ollaris Pictorius är det samma som Creta Sartoria, eller kritberg, nemligen en hvit och lös talk eller Speckstein. Se Kritberg.
Ombrias, Se Brontias.
Ombrått (Umbruch) kallas sådane orter, som drifvas uti fast klyft omkring något osäkert, eller igenrasadt arbetsrum, för at upleta malmfallen, eller at komma til communication med något annat rum uti grufvan.
Omgång heter vid tysksmide den arbetstid, på hvilken smederne utsträcka alla smältstycken efter en smälta, til nästa omgång. Är det samma som hos vallonsmederne kallas för et Tourney, eller et Schicht vid andra smältverk och vid grufvearbeten. Et hammarlag af fyra smeder, vid tysksmide, böra, när väl går, göra 2 ½ a 3 omgångar i dygnet vid hvarje härd. Se ordet Tysksmide.
Omgång kallades fordom vid Fahlun den ordning, uti hvilken delägare, eller parlagare uti grufvan, fingo hvar efter annan lof at bryta malm. Se GRAVES Acad. Afhandling om malmens fördelning vid Stora Kopparberget, s. 3.
Omogen är et namn, som merendels utan grund tillägges åtskilliga stenarter, hvilka likna de finare, men befinnas äga mindre fullkomlige egenskaper. Således har, til exempel, Hälleflintan blifvit kallad omogen Agat. En sträf och hård asbest, som ej haft mjuka trådar, har äfven fått heta omogen. Grofva ogenomskinlige granater hafva också blifvit omogne kallade o.s.v. Men detta alt är så mycket mindre lämpeligit, som stenarter ej tilkomma efter växtrikets lagar.
Omvänds-hjul (Kehrrad) är et vattenhjul bygdt med tvenne skofvellag för öfverfall, så at, då vattnet släppes uti det ena skofvellaget, går hjulet med, men uti det andra mot vattenstreken, eller til hvilken led man behagar. Brukas i synnerhet vid grufvor för Spel, eller för upfordrings-verk, där baljorne måste gå både upp och ned. Om dess byggnad och sammansättning, se Vattenhjul.
Onychi puncta kallar PLINIUS en jasponyx, eller en antingen grön eller röd jaspis, med blekröda puncter eller fläckar af onyx. Se WALL. Syst. Min. T. I, s. 302.
Onychites kallas af några en art alabaster, med fläckar och ådror af åtskilliga färgor. Skall finnas uti Spanien ganska vacker. Med skedvatten, eller distillerad ättika, ger den en hepatisk lukt, och blir af den förra grön, men af den senare gulaktig. Se WALL. Syst. Min. T. I, s. 155.
Onyx är en art af agat, som består af två eller tre öfver hvar annan liggande hvarf, hvilka hafva särskilta färgor, eller som utgöres af olika färgade, jämnsidiga ådror, utan at den ena färgen är blandad uti den andra. Den gifves i synnerhet af följande förändringar, såsom:
1:o. Af olika öfver hvarandra liggande hvarf, ränder, eller parallela lager. Däribland räknas
a) De orientaliske, eller arabiske, för de dyrbaraste, som bestå af trenne hvarf, af hvilka det ena är nagelfärgadt, brunt, eller blåaktigt; det andra mjölkhvitt, halfgenomskinligt, och det tredje helt svart, eller rökfärgadt. Efter färgornas renhet och sköna utseende förhöjes stenens värde. De skönaste komm ifrån Arabien och äfven ifrån ön Ceylon.
b) Orientaliska, som bestå allenast af tvenne lager, nemligen det ena mjölkhvitt och det andra kolsvart.
Uti dennaarten hafva de gamla i synnerhet visat sin konst at utarbeta de så kallade Caméer, eller små uphöjda figurer, en bas relief, uti det hvita hvarfvet, så at det svarta utgjort sjelfva bottnen, hvilka arbeten hållas uti högt värde, och finnas infattade uti ringar. De kunna icke nu mera med lika fullkomlighet eftergöras uti denna sällsynte stenarten, som uti hårdhet öfvergår den allmänna agaten; men efterapas af andra stenslag, såsom af en mycket finrandig alabaster, eller af en art perlamo. Se Camebuja.
c) Achatonyx är äfven af tvenne färgor, eller hvarf, af hvilka det ena har en skön hvit färg, och det andra en askgrå agatafärg, som altid utgör botten, då den hvita utarbetas med uphöjde bilder och figurer til caméer, hvaraf också fragmenter uti Rom hållas uti ganska högt värde. Et litet doslåck af denna sort har kostat 6000 Lifvres. - Den skönaste skall finnas uti Kongl. Franska Cabinettet. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen, s. 95.
2:o. Af olika färgade hvarf, som gå uti concentrique cirklar, och stundom hafva en ögonlik fläck uti medelpuncten, eller som likna ögon med iris och pupill. Förefalla äfven utaf åtskilliga variationer, såsom:
A) Sardonyx, eller Sardoine, hvars zoni, eller bandformige cirklar, äro af olika färgor, nemligen den ena rödlätt, köttfärgad, som en sarder, eller carneol, den andra hvitgrå, eller hornfärgad, som en vanlig onyx, då carneol-färgen är genomskinlig och den andre opak. Den orientaliska kommer ifrån Ost-Indien, Ægypten, Armenien och ifrån Memphis vid Babylon, hvaraf den får namn af Memphites. Se Sardonyx.
B) Memphit, eller Ochi di Gatti, som liknar et öga med iris och pupill. En sådan har funnits, som uti medelpuncten haft en gul prick, däromkring en smal hvit ring, och därutom et bredare svart band. Kallas af PLINIUS Gemma Sacratissima, emedan den varit helgad den Assyriska afguden Belus. Den får ock stundom namn af Oculus Cati, men bör ej confunderas med den äkta, som är en pseud-opal. Se Kattöga.
C) Leucophtalmus får den heta, som liknar människo-ögat, med en grå ring omkring pupillen.
D) Erytrophtalmus, då en rödlätt ring formerar ögat.
E) Ægrooph- eller Ægophtalmus, som liknar bocköga.
F) Lycopthalmus är den, som har likhet med et vargöga och har innerst en svart fläck, däromkring en hvit, utom den en blekröd och ytterst en blodröd eller brunaktig ring.
G) Diophtalmus, då tvenne hvita fläckar, eller ögon, stå nära intil hvarandra.
H) Triophtalmus, då trenne sådane ögon med ringlar visar sig därpå o.s.v.
Onyx af svarta och hvita hvarf, ifrån Coromandel, har visat följande egenskaper, såsom: - a) Låter icke rifva sig af stål. - b) Uti hastig hetta springer sönder med häftighet til små skärfvor. - c) Under upglödgning förlorar färgen och blir grå, dunkel. - d) Uplöses svårligen af borax, utan färg. - På lika sätt har ock en sardonyx ifrån Japan förhållit sig. Uti specifiqua tyngden hafva ock begge förhållit sig lika, nemligen til vatten som 25 a 26 til 10, och uti hårdheten räknas de uti 9:de graden ifrån diamanten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 67, 68, 75.
Onyx har ock fått flera tilnamn efter de orter, hvarifrån den kommit, såsom Onyx Arabicus, Judæorum, &c., som dock alle kunna höra til någon af de förenämde arter. Namnet kommer af grekiskan och betyder Nagel.
Oolithes, Se Råmsten.
Opal, Elementsten, är en halfgenomskinlig ädelsten af mörkblå pärlamo-färg, som förnemligast är känd af den egenskapen at, vid åtskilliga ställningar emot ögat och emot dagen, eller ljuset, visa alla regnbågens skiftande färgor. Uti refraction emot dagen lyser den igenom med eldsken, och uti reflection skiftar den med alla de höga färgor, som finnas uti rubin, amethist, topas, smaragd och saphir, efter olika vändning emot ögat. Den äkta orientaliska opalen, som ock skall finnas på Ceylon, äger diamantens hårdhet och värde, i synnerhet hos Indianerne. Är och känd under namn af Sangenon Indorum, eller Nonii opal, i anledning däraf at den Romerska Rådsherren NONIUS så högt skattat sin sköna opal, at han häldre ville förvisas fäderneslandet än lemna honom til MARCUS ANTONIUS, som åstundade densamma. Uti JOHANNIS Upenbarelse-bok anses den ock som den dyrbaraste sten. Uti Romerske Kejsarens Samling skall den skönaste opalen finnas, som är helt blå uti reflexion, med en olivater rand och skiftande yta, samt klar blekröd uti refraction. - Slipas gemenligen på ena sidan med en kullrig, och på den andra med skålig eller litet urgröpt yta, sällan med facetter.
Opaler med all fullkomlighet uti hög färgskiftning och hårdhet, och som kunna räknas för de yppersta ibland kiselslägtet, äro ganska sällsynte; men af mindre hårdhet, med högre eller svagare glans, finnas åtskillige, såsom:
a) Hvit orientalisk, som lyser igenom med eldsken och visar skiftande färgor på ytan. Förhåller sig uti tyngden til vataten som 19 til 10, och är så lös at den kan skadas med fil. Förlorar färg och genomskinlighet vid minsta hetta, samt blir mörkgrå. Sväller något uti glödnings-hetta, fast den icke gäser fullkomligen så starkt som zeolith: gelatinerar ej heller med syror, men uti smälthetta går lätt nog med borax til ofärgadt glas. I anseende til ringa hårdhet, torde dock denne kunna räknas til zeolithslägten.
De vackraste opaler, som närmast likna de orientaliske, brytas i synnerhet vid byen Czernizka i Öfver-Ungern, hvarest de ligga under damjorden uti en stenhärdad lerflöts, af 2 til 4 famnars mägtighet, til färgen gulgrå, mycket järnhaltig och sandblandad. De fleste äro ej öfver en hasselnöts storlek, men väl mindre, och äro uti denna stenlera fastsittande. Då opalerne uptagas rå utur jorden, äro de nästan utan färg, som et stycke is, och erhålla sin färg först i solvarmen, hvarvid den violetta visar sig först. - Herr HofR. DELIUS och Herr Archiater BRÜCKMAN hafva om detta opalbrott meddelat fullständigaste beskrifning, och Herr DELIUS upräknar följande förändringar, som af denna stenart härstädes förefalla, nemligen:
1) Halfgenomskinlige hvite opaler.
2) Hvite opaler, som nästan helt och hållit äro genomskinlige, och tillika falla något i blått.
3) Aldeles genomskinlige hvite opaler, som likna en ren crystall, allenast med den skilnad, at de visa eldröd färg i refraction.
När desse arter blifvit slipade, spela de på ytan med åtskillige regnbågens färgor, hvilka flytta sig alt som stenen vändes. Af dessa arter är den senare vackrast.
4) Höggule opaler, som aldeles likna en Brasilisk topas, äro genomskinlige och spela tillika med andra färgor. Desse äro ganska sällsynte.
5) Blå opaler, halfklare, af ljus himmelsblå färg, som dock vid refraction är eldröd. Därnäst finnas opaler, som under en viss synpunct se aldeles gröne ut, med hög färg och glans. Vid stenens vändning förändrar sig den gröna färgen til purpur, violett och eldrödt. De äro nästan aldeles klare. - Härstädes träffas ock en gulbrun opal, med glänsande yta, liknande harts, som fått namn af Pechopal. - De opaler, som äro rätt vackre och spela med många färgor, hafva vid måttelig storlek et nog högt värde. Herr DELIUS försäkrar at stycken af et Kejser-groschens storlek, i sjelfva Ungern, betalas med 60 til 100 ducater. Se vidare GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, sid. 391 o.f., samt FIBIGS Mineralogie, s. 155.
b) Opaliserande stenar gifvas också af saphirer, calcedoner och qvarts-crystaller.
c) Sotfärgade opaler, som emot dagen lysa som et glimrande uptändt kol, komma ifrån Ægypten och äro sällsynte, men förmenas ej vara annat än en art rauch-topas. Kallades hos de gamla Antharacitides.
d) Lapis Lunaris (Mondstein) räknas ock til en sämre art opal. Se Månsten.
e) Iris, eller regnbåge-sten. Denne tilkommer väl genom crystallisation, men, i anseende til dess opaliserande egenskap uti färgskiftning, föres den til samma art. Dess crystalliniska figur är sexsidig, och färgen liknar linblommor, skelande i rödt, och visar regnbågens färgor uti reflexion, nästan som girasol, men mera genomskinlig. Den art, som får namn af Iris Calcedonica, förklaras under Calcedon.
e) Oculus Cati, eller Felis, hörer äfven hit. Se Kattöga. Men Oculus Mundi, eller så kalladt Verldens öga, är egenteligen en gulaktig vittrad skorpa, hvilken träffas så väl på calcedon som opal. Se Hydrophanus Lapis.
Opaler finnas äfven vid Kosemits i Schlesien, jemte prasern, vidEibenstock i Sachsen, ibland järnmalm, och vid Görsdorf utmed Freyberg; men desse äro, i anseende til glans och färgskiftning, vida sämre än de Orientaliske och Ungerske. - Uti vulcanisk slagg, eller lava, är äfven en opallikcalcedon träffad vid Vicenza, i rund form af mjölkhvit färg och skön politur, til en tums diameter, som innehållit et klart vatten och räknas således ibland de ætiter, hvilka få namn af Enhydri. Opaliserande lava, eller mjölkhvit calcedon, har ock funnits, uti linsformiga droppar, vid Puy de la Pege uti Auvergne. Se Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Mineralogie der Vulkane, s. 171.
En opal ifrån Eibenstock har blifvit försökt uti den starka hettan, som erhållits genom blåsrör med tilhjelp af eldsluft, hvarvid någon smältning uti tunna kanter därpå kunnat märkas. Den har således varit mera hårdsmält än calcedon, som uti samma hetta går hel och hållen til mjölkfärgad slagg. För öfrigit finnes den komma därnäst til calcedons egenskaper, så väl uti färg, tyngd och hårdhet, som beståndsdelar; allenast at opalen är mera klar och visar andra färgor uti refraction än uti reflexion, samt äger litet mindre specifique tyngd. Se ordet Calcedon samt BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II., s. 58.
Opalen blifver altid den svåraste at med flusser efterapa. Af mjölkhvit färg kan den väl något när eftergöras, med et gult eldsken uti reflextion, som ses under ordet Glasflusser; men är dock vida skild ifrån den äkta, eller naturliga. Af den tjocka delen, som sitter vid charnieret uti en perlamo, kunna stycken fås, som, väl väl polerade, uti färgskiftning i det närmaste likna opalen, men såsom lättare, vekare och obeständigare i hettan, samt löslige uti syror, skiljas de lätt ifrån stenrikets opal.
Operment, Auripigmentum, eller Aurumpigmentum, är en guldgul, glänsande, fjällig och bladig mineral, bestående af svafvel med arsenik förenadt. Den bästa består af stora blad, skimrande, som guld; kännes något hal som en talk och skelar i grönt. Den sämre är mera pulverartad, småskimrig, gröngul, och mer blandad med jord, eller en sandig bergart.
Operment är mäst kändt hos Materialister och Kryddkrämare under namn af Målare Aurum, eller Aurum ensamt.
Uti skedvatten uplöses intet, men auripigment allenast fuktas med skedvatten, sker en stark gäsning, och saltpettersyran går bort uti brun rök, så ofta den påspädes. På mäst lika sätt förhåller det sig med koksalt-spiritus och Aqua Regis, nemligen at svaflet hindrar dessa menstrua at angripa den reguliniska delen.
Uti elden smälter och brinner det intet hastigt, men, då det smältes och utgjutes på en slät häll, blifver det en högröd, skör och halfgenomskinlig massa.
Under förbränningen gifver en dunkel, dels hvit, dels högblå låga med stark svafvellukt, och om et kalt järn hålles öfver röken, fäster den sig därpå, dels hvit och dels röd. Efter afbränning återstår en svampig, fjällig, glittrande slagg, som efter starkare urbränning går til en grå jord, bestående af lerjord, qvarts, sand och skimmer.
Distillerad med qvicksilfvers sublimat, ger en riktig cinnober, jemte en flytande olja, som mycket sysslosatt Chemici at examinera.
Pulveriserad och blandad, i stället för svafvel, med alkali fixum och saltpetter, ger et riktigt knallpulver (Se detta ord), hvilka tvenne sistnämde egenskaper äro tilräckelige at bevisa svaflets närvaro.
Arseniken röjer sig äfven tydeligen, om auripigment blandas med såpa och distilleras. Regulus arsenici sätter sig då uti små droppar uti retorthalsen.
Operment räknas icke för något dödligt förgift: dock är bekant at flugor dö däraf. Brukas likväl intet invärtes uti medicin, men väl utvärtes uti kräftsår.
Den bästa sorten Auripigment kommer ifrån Turkiet, Servien, Wäst-Indien, och til en stor del ifrån Ungenr. Vid Schemniz och nära vid Tschavoja finnes, emellan skiffern, uti en blåaktig lersköl operment, uti polyëdriska crystaller. Se Herr VON BORNS Bref til Hr. FERBER, s. 196.
Andre blandningar af arsenik och svafvel, där arseniken förnemligast råder, kunna äfven vara af gul, rödgul eller röd färg, såsom: Rauschgelb, Risigallum, Realgar, Arsenicum citrinum och rubrum, Sandaraca &c., men böra dock ej confunderas med operment, såsom merendels tilkomne med konst, eller samlade vid arsenikaliska malmers rostning, eller vid tilmakningar uti grufvor, och äro mäst lika förgiftiga som arseniken, samt äga icke den bladiga, talkartade form som operment.
Operment brukas förnemligast af målare til gul färg, som förhöjes med tilsatt saffran och äggegula, då den nyttjas som vattenfärg. Med linolje-fernissa gifver den en längevarande obehagelig lukt, uti slutne rum, men är et antidot emot väggmaskar. Med berlinerblå, eller indigo, gifver den en biståndig grön färg.
Af auripigment, vismut, qvicksilfver och salmiak, sublimeras en art argentum musivum. - Den utgör äfven en ingredience uti guldsmeders glödvax. - Nyttjas af strö på smält bly, då de så kallade vattenhagel skola stöpas. - Med osläckt kalk uti vatten kokad, utgör Liquor Vini Probatorius, eller Atramentum Sympateticum (Se dessa ord). Färgare tilsätta ock något operment, jemte arsenik, uti deras kalla indigo kyper. För öfrigit brukas denne mineral uti flera konster och handtverk, såsom af bokbindare, metallgjutare &c.; äfven af svarfvare, at därmed sätta boxboms färg på något hårdt trädslag, och af Turkarne, med tilsatt osläckt kalk, uti deras Rusma, at därmed arbeta hår på huden, hvilken verkan kalken likväl ensamt gör.
Rauschgelb, som tilredes med konst, kan ock vid vissa tilfällen nyttjas som operment. Jämnför ordet Rauschgelb. Om operment, dess egenskaper och förhollande med hvarjehanda ämnen, dess chemiska analysis, samt de lärdas meningar därom, kan i synnerhet intagas af Herr Prof. POTTS Animadverscjones Chemicæ: De Auripigmento.
Ophites betyder hos PLINIUS, DIOSCORIDES och flere af de gamle, gemenligen en fläckig serpentin eller speckstensart. Stundom har ock en grönaktig porphyr fått detta namn. Se POTTS Lithogeognosie, andra Delen, s. 50, 89.
Nu mera är detta namn fästadt vid en art marmor, med gröna, bruna och svarta fläckar och körtlar af specksten, eller serpentin. Sådan art är vår Svenska Kolmårds eller Haraldsjö marmor, och härtil hörer äfven den Italienska Serpentino Antico och Marmo Pozzevera di Genova, samt Lacedemonisk marmor. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 261.
Oppskärare, eller Uppskärare, äro vid Stora Kopparberget de, som äro förordnade at anteckna tunntalet af den uppfordrade malmen, och arbetsrummen hvarifrån den kommit, samt utmärka hoparne, som komma til lottning.
Oppstötning kallas vid myntet, när en myntpost af Guardien, Inspectoren och Myntmästaren, proberas på dess vigt och halt, samt examineras om den rätt skrotad är.
Or de Manheim är en guldlik metall-composition af koppar och zink, eller pinschback, som öfverdrages med en mycket stark förgyllning och arbetas, på guldfaçon, til hvarjehanda prydeliga arbeten, såsom dosor, pennfoder m.m. Sådant arbete kan då til utvärtes anseende ej skiljas ifrån rent guld; men om förgyllningen på en fläck afskafves, kan en droppa skedvatten därpå snart upptäcka falskheten med grön färg; utom det at vid rifning på probersten, sedan guldet är afskafvet, röjer sig messingsfärgen på strecket, som ock då strax förgår, om skedvatten strykes därpå. Jämnför ordet Pinschback.
Ordinance, eller Gå på ordinance, säges vid Dannemora grufvor, när friska grufve-arbetare göra dagsverken för de sjuka, som då af förtjensten få 2 skilling om dagen, til underhåll under sjukdomen.
Ordinarie Fyrkant kallas alt stångjärn, som är emellan 7/8 til och med 1 ¼ tum i fyrkant.
Ordinarie Platt kallas det stångjärn, som är 1 7/8 tum tjockt och 7 a 7 ½ aln långt. Är således allenast 1/8 tum tjockare än fint platt.
Ordinarie Takplåtar kallas de svarta järnbleck, som äro en aln långa och 3 qvarter breda.
Orger är et Wallonskt namn på en halfrund guten järnstolpe, som vid Vallonsmide står uprätt uti smältare-härden, vid främsta hörnet af formväggen, emot hvilken stolpe brytes och arbetas med spettet, i synnerhet under forman, til det spridde färskjärnets samlande och luppens, eller smältans, görande.
Orgyia, eller Orgya, är detsamma som Tyska bergsmäns Lachter, eller Famn, vid grufvemätningar.
Orichalcum, Se Messing.
Orientaliska ädla stenar kallas de, som komma ifrån Östra eller Södra verldsdelen, eller ifrån Orienten. Anses i allmänhet för at uti glans och hårdhet öfverträffa de Occidentaliska. Se Ädla Stenar.
Orientaliskt pulver, Se Rochetta.
Ormsten, uti Spanien Piedra de la Serpente, eller Piedra de Cobra kallad, skall vara en svartspräcklig sten, af en bönas storlek, eller oval med kullrige sidor. Förmenas vara tagen uti hufvudet på stora Indianiska ormar, som Cobra kallas. Skall hafva den egenskapen at utdraga giftet af ormbett, då den därpå appliceras. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754. s. 79.
Ormtungor (Schlangenzungen, Natterzungen), Glossopetræ, Ichtyodontes cuspidati, Ornithoglossæ, Fogeltungor, eller, som de också kallas, Maltheser stentungor, äro icke annat än verkeliga tänder af Hay-fisken, Sjöhunden, eller Canis Carcharius. De likna spetsiga, platta, tunna och mycket hvassa tungor, på begge platta sidorne litet kullrige, och mycket glatta: uti udden hårda, täta och hvassa: uti roten, eller tjocka ändan inuti, något lösa och gemenligen fylda med kalk eller mergel: uti de tunna kanterne försedde med små taggar. Större delen äro ej öfver 3 a 4 tum långa, uti form af en spetsig triangel, hvars basis utgör ungefär uti bredden 1/3:del eller hälften af längden, och äro stundom tvåklufne uti roten.
Finnas til stor myckenhet uti flolägrig kalksten på Maltha, uti China och Carolina, samt på många orter uti Tyskland, England, Schweiz, Preussen, Westphalen &c. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 554, och BAUMERSMineralreich, s. 205.
Ornitholithi kallas stenvandlade delar af foglar. Äro väl ganska sällsynta; men uti Hessen, på det så kallade Vogelberg, skall likväl en myckenhet stenvandlade ben af foglar, funnits, dels af hvit, dels ock af brun eller svart färg. Se CARTHEUSERS Elementa Mineralogiæ, s. 81, samt WALL. Syst. Min. s. 565 och följ.
Hvad som föregifves om stenvandlade fogelnästen och ägg, torde vara misstag, då vissa ditåt liknande incrusteringar på qvistar, af kalk, coraller, eller ovale skalige kalkbollar, eller bezoarer, blifvit ansedde för sådane stenvandlingar.
Orobias kallas en art grof råmsten, eller Pisolithus, som är en kalkgyttring, eller stalactitisk samling af ärtformiga skaliga korn. Se WALL. Syst. Min. Tom. II. p. 383.
Orpello är detsamma som Flitterguld, eller Flittermessing. Se detta ord.
Orphanus Alberti är en art pseudopal af gulaktig vin- eller mjölkfärg, som finnes uti Ungern.
Orsten, Lapis Suillus, (Saustein, Stinckstein, Bockstein) är en kalkstensart, som vid rifning gifver en obehaglig lukt, men har i öfrigit alla egenskaper som vanlig kalk, såsom at den gäser med syror och gifver, efter upglödgning, en ren kalk.
Til färg, skapnad och lynne, gifves orsten af många förändringar, såsom:
a) Spatformig, uti rhomboidaliska tärningar. Hvit, gul, grå eller brun.
b) Crystallinisk, dels uti prismatiska tätt sammanväxte orediga crystaller, med snedt afhuggna spetsar, dels uti pyramidaliske, så kallade svintänder; alla med förändringar af förenämde färgor.
c) Groffjällig, dels grå, dels brun.
d) Helt finfjällig, eller grangnistrig, merendels alltid lefverbrun, eller svartbrun, uti flolager.
e) Helt tät och kolsvart: sådan är en stor del af den svarta marmorn, som brytes vid Namur.
Allmännast finnes orsten uti flolägrige kalkberg, eller flötser, och äfven här i riket til myckenhet, såsom uti de så kallade Wästgötha bergen, i synnerhet vid Dimbo uti Nerike, Blekinge, Rättvik och Jämtland; äfven uti lösa jordstenar på åkrarne uti Neriket och förnemligast, på den orten, uti alungrufvan vid Garphyttan til en stor mängd, liggande hvarftals emellan alunskiffern, likasom kullriga limpor, af en a 2 alnars diameter, och måste med sprängning och arbete borttagas, för at därunder åter komma på skifferbädden. Denne orsten är mäst mörkbrun eller svartgrå, dels grof, spatig, dels uti hvita prismatiska crystaller.
Genom distillation uti järn-retort, med stark hetta, har däraf erhållits en brun stinkande bergolja, lika med den, som på lika sätt erhålles af alunskiffern. Därvid har ock litet flyktigt alkali funnits uti Recipient-halsen sublimeradt. Återstoden, som ännu var svart uti retorten, gaf, efter bränning uti öpen eld, en ganska hvit kalk, som också af alla andra orstensarter erhålles.
Orsten är äfven vid många Tyska flötsberg mycket allmän, och ofta til betydande mägtighet, såsom uti Hohensteiniska gebietet, vid Ihlefeld, Neustadt, Osterode, Zwiegersdorf och Rüdigsdorf, där den träffas straxt under damjorden til 5 a 6 famnars mägtighet. Uti Rothenburgiska flöts-revieret ligger den et par famnar mägtig, stundom med aftryck efter fiskar, där den faller skifrig. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 107, CRONSTEDTS Mineralogie, §. 23., WALL. Syst. Min. Tom. 1, p. 144; POTTS Lithogeognosie, 2 Del, s. 69, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1747. s. 55; 1767 s. 25; 1768 s. 332.
Om vidsträckta orstens-flötser och bänkar uti Polen, hvaruti stora klumpar, block och drummer finnas af flinta, calcedon och agat m.m., se VON CAROSIS anmärkningar: über die Erzeugung des Kiesels, s. 23.
Orsten bör ej confunderas med Lefversten, som vid rifning gifver en lukt af hepar sulphuris, hvilken härrörer af en annan inblandning, nemligen af svafvelsyra med någon bergfettma förenad, och hörer således til gipsarter, samt gäser ej med skedvatten, som är orstens kännemärke. Se Lefversten.
Orter (Strecken, eller Örter), kallas vid bergverk och uti grufvor de arbeiten, hvilka, likasom öpna gångar, drifvas in uti berget under dag, så at berget utgör både väggar, tak och sola, eller botten.
De vid orter förefallande namn kunna inhämtas af Tab. XXIII Fig. 1.
A visar början, eller ingången af en ort ifrån et schacht, eller ifrån en grufva.
a, Gima, eller ort-gima, är främsta kanten, eller öfra hvälfningen uti ortmynningen.
Fig. 2. och 3 visa profil, eller afskärning, tvärt öfver tvenne orter, och Fig. 4 profil längs efter en ort:
a, a, Kallas då ort-tak, eller firsten.
b, b,Väggar (Ulmen).
c, Solan (Sohle), eller Stross.
d, d, uti Fig. 3. kallas Ortlaggar.
Fig. 2. visar profil af en Fältort tvärt öfver en donlägig gång, hvarest b är hängande och b b liggande vägg.
Uti Fig. 4. kallas d ortens Brott, Stoss, eller Gafvel.
Fig. 5. utvisar profil efter längden uti en ort med ojämnt tak, hvarest uphöjningarne a, a kallas Hvalf, eller hvälfningar i taket, och de lägre ställen b, b takets Band.
Sådane hvälfningar tilkomma, där arbetet drifves med eldsättning ensamt, och där omväxling gifves af mer och mindre lösbrände bergarter uti orttaket; men böra förekommas, emedan de hindra väderväxling, och göra at hettan innestänges, samt at frisk luft tryter både för arbetare och för tilmakningar. Ortsolan bör ock hållas horizontel; ty om den höjes, åstadkommes ock därmed brist på väderväxling. Där lösa arter gifvas, som af sig sjelf nedfalla, är intet annat medel at hindra höjningar uti taket, än genom förbyggningar och genom förändring uti brytningssättet.
Orter drifvas uti hårda bergarter, ömsom med sprängning och tilmakning, som medförer största förmån. Uti trånga orter måste en mans bårr nyttjas.
Där förvittrade malmgångar, eller lättbrutna, lösa, talkaktige, eller lerartade bergslag gifvas, kunna orter arbetas med kallkilning, eller på gamla tyska viset med Schlegel und Eisen; men för sprängning bör förnemsta afseendet vara at drifva arbetet med pallar, eller strossar, och at uti ortstossen kunna vinna så kallat Skottfall. Til den ändan, och där bergets art så tillåter, brukas förschramning, eller at, vid någondera af ortens väggar, uti stossen inhugga en smal öpning, eller schram, hvaremot bergskotten sedan gifva så mycket starkare aflossning. Men där uti ortstossen vid ingendera af väggarne någon lösare sköl, aflossning, eller salband gifves, som lättar detta arbete, är ändå nyttigt at ned vid ortsolan först bortspränga roten och där indrifva en sådan schram, hvaremot skottfall sedan kan vinnas. Jämnför vidare ordet Grufvebrytning.
Orter drifvas uti åtskilliga afseenden och til flera ändamåls vinnande. Däraf kunna märkas följande, såsom:
1:o. Försöknings-orter kallas de, som drifvas antingen tvärtifrån hufvudgången, at utröna om icke parallelgång, eller något malmfall, efter anledning, kan därjemte påfinnas; eller ock at därmed genomgå någon afskärande klyft, för at efterse om den afskurne gången eller flötsen kan på andra sidan om afskärningen återfinnas, antingen i samma strykning eller rubbad.
Vid sådane orters drifvande har Kongl. Bergs-Collegium genom Circulair til Bergmästarne, under d. 22 October 1762, förordnat at de, til onödig kostnads undvikande, icke böra drifvas större än til 11 qvarter, eller högst en famns högd, och vid pass 5 qvarters bredd vid solan; men allenast 3 qvarter breda uti firsten, eller taket, hvilket bäst kan låta sig göra, då en mans bårrning och sprängning tillika med eldsättning skiftesvis nyttjas, som utan fara för bristande väderväxling på ansenlig längd kan verkställas.
Detta förordnande kan äfven vara lämpeligit för de
2:o. Så kallade Dagorter, eller stollar, allenast at de, i proportion af deras längd, drifvas något högre til 1 1/3:dels famn, så at om väderväxling på längden däruti skulle komma at tryta, det då kan hjelpas genom så kalladt Drag- eller Treckverk, som är en art trumma, eller afplankning på ort-solan. Se Dragverk. När dagort drifves vid bergfoten, endast i det afseende at på djupet träffa någon malmgång, som för hvarjehanda orsaker ej kunnat sökas ifrån grufvan, kallas en sådan ort Suchstoll.
3:o. Communications-orter kallas de, som drifvas nedre i grufvan, för genomfarten ifrån det ena gruf-rummet til det andra, eller emellan arbetsrummen; dels för upfordringens beqvämlighet, dels för väderväxling, och dels för vattnets ledande til vattendunten, där det med vattenkonst kan updragas.
4:o. Fältort (Feldort) är den som drifves til malmens vinnande och efterföljande uti sjelfva gången, eller uti fält, så bred som gångens mägtighet och bergets bestånd vilmedgifva, och måste med stämplar, skullar och kistningar, förtimras, at intet lönande af malmen må qvarlemnas, så framt det icke finnes nyttigt at, i stället för kistningar, häldre lemna förstärkningar af band och pelare uti sjelfva berget, där malmen är svagast. Se Bergfäste.
Sådane orter sänkas på djupet genom strossar, eller drifvas i taket genomFürstenarbete (se detta ord).
5:o. Tvärort är den som drifves tvärt ifrån en annan ort, uti rät eller sned vinkel, antingen at därmed efterfölja någon infallande malmdrumm, eller gångens grening, eller ock at därmed börja en communications-ort.
6:o. Tvärslag (Querschlag) kallas gemenligen början til en ort, eller et litet arbete, som indrifves vinkelrätt ifrån en stoll, eller et arbetsrum, allenast några famnar, för at utröna malmgångens mägtighet, eller därmed förekomma, det gången ej må i framtiden förloras. Stundom får ock en mindre försöknings-ort namn af Tvärslag.
7:o. Durchslag kallas en kort communications-ort ifrån et arbets-rum til et annat, som är nära därintil, eller ock et genombrott ifrån en ort-stoss til en annan Motort.
8:o. Sänkort är den som, för at efterfölja et yppadt malmfall, går något på djupet med stupande sola.
9:o. Flygelort kallas egenteligen vid tyska bergverken en ort, som ifrån någon hufvudstoll drifves uti spetsig vinkel, til något vid sidan liggande arbetsrum, antingen för väderväxling, eller til vattnets ledande därifrån.
Konstort (Gezeugstrecke) kallas den ort, som tjenar at därigenom leda någon arm af en vattukonst til vattudunten, eller ifrån det ena schachtet til et annat. Uti de större grufvor vid tyska bergverken få också orterne namn efter de behof, hvartil de tjena: således förefalla där Wasser- Förder och Wetter-strecken, alt efter som de tjena til vatten- eller malmfordring, eller til väderväxling.
Mittelort kallas vid Freyberg den som drifves på någon gång emellan tvenne konstorter.
11:o. Trummor (Bruchörter, eller Rollörter) få de trånga orter heta, som drifvas uti gamla ras, antingen at däruti upsöka några lösa malmskutor, eller at komma genom raset til någon fast klyft, där lönande arbete kan väntas. - I detta afseende drifvas ock de så kallade Ombrott.
12:o. Mot-ort kallas den som, efter Mackscheiderns utstakade linea, drifves tvärt emot en annan ort, för at sluteligen därmed förenas.
13:o. Långorter (Långörter) kallas de försöknings-orter vid Altenbergiska tenngrufvorne, som drifvas uti fast klyft, endast genom bränning, eller tilmakning, sedan arbetet hunnit med rollorten genom raset. En sådan långort är högst 5/4 lachter hög och en lachter bred. Vid bränningen hindras eldens verkan på väggarne förmedelst sura klabbar, som resas däremot.
14:o. Bränorter (Brennörter) kallas de, som anläggas, då arbetet genom långorter kommit in på lönande malm uti et stockverk. Däruti drifves brytningen med mycket starka eldsättningar, som göra sin verkan på berget både uti längd, högd och bredd; men som dessa orter ändteligen blifva så vida, at elden intet vidare kan verka, hvarken på högden eller bredden, så lemnas det vundne berget med malmen någon tid til underbädd, hvarpå ny eldsättning immerfort göres, så at brytningen genom eldens verkan kan gå firstenvis emot taket, så väl som emot stossen. Se FERBERS Mineral-Geschichte verschiedener Länder, s. 143.
15:o. Greisörter kallas vid Zinnwald de orter, som drifvas uti den allmänna bergarten, hvilken där Greisgebürg kallas. Se detta ord.
16:o. Sittorter (Sitzörter) kallas uti flöts-arbeten de orter, som arbetas mycket breda, men kunna, i anseende til flötsens ringa mägtighet, icke utan för mycken kostnad drifvas högre än til ½ famn, eller så at arbetaren, allenast sittande på en så kallad sitz-stock, kan förrätta brytningen med hammare och kil, eller med kilhacka.
Ort har också flera bemärkelser, såsom:
a) Med Ort förstås stundom allenast gafveln, eller stossen, uti en ort. Således säges man vara kommen för ort, när man kommit til det innersta, eller til slutet af orten.
b) Ort betyder också den stållagde spetsen på et verktyg af järn, til exempel på et bergjärn, eller hacka.
c) Ort kallas ock Wartan, eller den korta spetsen på en hammarhylst. Se Hylst.
d) Med ort menas äfven den runda delen på en hjulnål, eller på en konsthvef, hvarpå den har sitt omlopp.
e) Ortstand, eller Ortfäste, kallas första början til en ort uti grufvan, hvaraf det säges standa en ort, då vid bottnen af et schacht, eller en sänkning, början göres med en kupa til någon orts indrifvande.
f) Ort är jämnväl en vigt, hvaraf 16 gå på et lod, som nyttjas vid bruttovigt på mynt, då indelningen på en lödig mark intet räknas efter lod och grän, som endast har afseende på finheten, utan efter Lod, Qvintin, Ort och Ass. Efter den räkningen håller en lödig mark 16 lod, eller 64 qvintin, eller 256 Ort, eller 4384 ass, såsom det vid Kongl. Myntet brukas. Men på victualie-vigten, som guldsmederne nyttja, räknas 4424 ass, efter STJERNHJELMS införda förbättring, hvarvid ortvigten intet nämnes.
Orthoceratiter, Lituiti, äro stenvandlade skal af sjömaskar, i form af runda rör, eller canaler, stundom räta och ibland krökta med spetsen; visande utvärtes afdelningar uti små kamrar, genom hvilka en kärna eller sipho löper. Variationer däraf ses uti WALL. Syst. Min. Tom. II. pag. 471.
Orthoceratotypolithi kallas aftryckningar af orthoceratiter.
Oryctologie kallas egenteligen kunskapen om petrificater, aftryck och flera lemningar af skaldjur och örter, som finnas uti jord- och bergarter.
Os-dygn kallas uti stora grufvor vissa dagar, eller dygn, efter gjorde tilmakningar, då alt arbete måste uphöra, til dess däraf upkommen rok, eller skadeligit os, förgått. Förefaller i synnerhet uti täpta arbetsrum, där friskt luftdrag felar.
Osmundshärd kallas en sådan smedshärd, som nyttjas til osmundssmide, eller til osmundsjärns tilverkning, efter det sätt som ännu brukas uti Grythytte bergslag och på några få andra ställen uti Riket, nemligen i det små-järn, eller tackjärns-skro, som utur masugnsslagger blifvit stampadt och vaskadt, däruti nedsmältes.
Härdens ställning är så vida lika som vid tysksmide, at därtil nyttjas fyra stycken små tackjärns-hällar, nemligen bottenhäll och formhäll samt blås- och askvägg, men uti alla mått merendels til hälften mindre. Vidden är allenast 3 qvarter i fyrkant, samt framhärden under härdspången aldeles öpen, och allenast igendämd med tilpackadt stybbe.
Forman står in uti härden 2 ½ tum. Formmynningens vidd är 1 5/8 tum. Alla väggarne stålodrätt til 7 tums högd ifrån botten.
Forman ligger 6 tum ifrån härdbotten, då stora osmundar, eller vald osmund, åstundas; men för ovald allenast 4 ½ a 5 tum. Den ligger ock något på sned, så at vädret drifver emot askväggen. Är merendels icke gjord af annat än sammanvikit järnbleck. Vid härden brukas et par enkla bäljor af läder.
Småjärnets nedsmältning på en sådan härd sker efterhand, och då slaggen börjar stiga upp til forman, stickes den ut efter vanligheten.
När ungefär 1 ½ lispund tackjärn blifvit nedsmält, har smeden däraf arbetat tilhopa sin lilla osmunds-loppa, som då kan väga omkring 1 lispund, eller några marker däröfver.
Sämre osmundshärdar tilskapas allenast som en rund grop af stybbe, och hafva allenast en formhäll af tackjärn, och til bottenhäll nyttjas en flat häll af sand- eller tälgsten.
Osmundsjärn, Se Osmundssmide.
Osmundskakor kallas af några de färskjärns-klimpar, eller så kallade Blästror, som erhållas vid Myrjärns-smältningar, eller Blästerverk. Se detta ord.
Osmundssmide kallas det äldsta, enklaste och enfaldigaste här i Riket brukelige arbetssätt, at tilverka smidigt järn, antingen directe uti första smältningen af malmen, eller ock af sådant smått spillnings-järn, som förefaller af tackjärn vid nu mera brukeliga masugnar. På begge dessa sätten smältes järnet allenast uti små färskor, Blästror, Läppor, eller Luppar kallade, som äro små oformlige något skålige och rundaktige klimpar, allenast af 1, 1 ½ högst 2 lispunds vigt, mäst bekanta under namn af Osmundar, eller osmundsjärn. Sådane hafva väl i äldsta tider blifvit tilverkade af de järnmalmer, som blifvit tagne uti myror och träsk, på det sätt som under ordet Myrjärns- eller Blästerverk vidare beskrifves. Mycken anledning är at tro, det namnet Osmundäfven haft sin uprinnelse af ordet Os, som betyder små vattusig, eller sumpiga ställen, såsom Källos, eller Kärros, och af Munn, hvilket uti skog och mark äfven brukas om trånga sund, halsar, munnar, eller mynningar, emellan myror och kärr. Och som myrmalmer, yrke, eller örke, hvaraf sådant järn tilverkas, förnemligast finnas uti dylike kärros och myrmunnar; så kan det vara troligt, at osmund äfven därifrån kan härledas.
Säkrast är dock det, at osmund varit ibland de första detta Rikets producter uti järn, och det mycket allmänt, hälst uti de mäst aflägsne och skogrikaste provincier, långt efter konsten at kola varit bekant, och kan hända redan uti Hedentima, då Dvärga-smidet idkades, emedan järnets utsmältning då skedt endast med okolad skog, af mycket fet och mogen furu, såsom det ännu til någon liten del brukas uti Dalorten och Jemtland.
Uti början af 13:de Seculo var redan osmund en handels-vara, som exporterades til utländningar, och innom Riket var gångbar, i stället för penningar, uti byteshandel, samt uti alla afgifter til Kronan, efter den tidens utsatte vigt och värde, uti örtugar, öre och mark, eller efter et visst antal osmunnar, som då räknades efter hundrade, eller Hundert. Det finnes ock at uti Jordeboks-räntan 24 osmund varit lika med 1 öre, och 192 osmund svarade emot en mark, alt til början på 1630-talet, då ständiga hemmans-räntan sattes, hvarvid äfven osmunden på många ställen, såsom Jordebokspersedel, blifvit bibehållen, och ännu bibehålles. Dentidens värden och vigter äro likväl uti mycket mörker begrafne, vid jämnförelsen emot de nu brukeliga. Som märkvärdigt kan allenast nämnas, at Drottning MARGARETA år 1402 betalte 2000 lödig marker silfver, til Dom-Capitlet i Roschild, med 200 läster osmund, hvar läst räknad til 12 fat, som nu för tiden bör väga 20 lispund victualie-vigt, och hvaraf tyckes kunna slutas, at et fat då svarade uti värde emot 6 5/8 Riksdaler. Men uti Konung GUSTAFS tid, då stångjärnet redan var gångbart och räknades svarade emot 22 marker örtug, eller 7 ½ Riksdalers värde, värderades, efter 1555 års taxa, en läst osmund til 126 mark, som a 10 ½ mark fatet, efter 1527 års myntfot, icke gör mer än 3 5/8 Riksdaler. Rätta osmund har likväl då icke varit en rå färska, utan något genom smidning och vällning förbättrad; men Lybeckarne voro ännu nögde at emottaga den rå osmunden, och sjelfva bestyra med omsmältningen, til dess denne utförsel af Konung GUSTAF ADOLPH aldeles blef förbuden, hvilket förbud genom senare Forfattningar vidare blifvit förnyadt.
Detta äldsta osmundsmide, eller osmundsjärns tilverkning, får nu namn af Myrjärns- och Blästersmide, som under det namnet beskrifves.
Det senare antagna osmundssmide uti små smedjor och härdar, hvarvid blåsverket gemenligen drifves med vattenhjul, idkas nu mera på ganska få ställen uti Grythytte, Nora och Wermelands bergslager, och nyttjas därtil endst sådant Småjärn, som letas utur slaggen vid masugnarne, eller ock Stampjärn, hvilket uti små korn erhålles, genom masugnsslaggens stampning och vaskning, i synnerhet af krokslagg, spettslagg och stoppslagg. Ovald Osmundäro små osmunds-loppor eller luppar, sådane som de kommit utur osmundshärden, allenast slaggen med Kotthammaren litet afslagen. Kan intet nyttjas annorlunda än genom omsmältning uti hammarsmedshärden. Vald Osmund äro de bättre och renaste luppar, som plättas något litet, och huggas med yxa för hand på städstockshällen uti 3 eller 4 delar, som hänga tilhopa vid en kant, lika som finger på en hand.
Osmund försäljes efter fat, hvarpå räknas 20 lispund victualie-vigt. - Nyttjas med förmån til takplåtar, i synnerhet vid Stensta och Råckhammar, då den först af plåtsmederne omsmältes. Kan ock, efter försiktig omsmältning, vara god til järn-trådragerier m.m. Om det i senare tider brukelige osmundssmide, se Herr SAXHOLMS Dissertation: De Ferro Osmund, utgifven 1725 i Upsala, samt SVEDENBORGS Regnum Subterraneum De Ferro, s. 119 och följ. Af Kongl. Bergs-Collegii Relation til Hennes Kongl. Maj:t af år 1648, finnes at osmundssmide varit ansedt för skadeligit, emedan elakt stångjärn däraf blifvit tilverkadt; men sådant har härrört af smedernas okunnighet. Af Herr Commerce-Rådet POLHEM räknas det ibland bästa ämne til manufacturer, som det ock är. Se Järnets Historia s. 388; äfven om Markiska osmundssmidet, s. 390 och följ., samt mine Anledningar til Järn- och Stålförädlingen s. 23. Detta senare smidningssätt är ofelbart det yppersta af alla til segt ämnes-järn för tråddragning, men ännu hos oss obekant, eller förmodeligen ibland utdödda konster. Osmund delas ock uti Hård och Vekosmund. Den hårda är nog stålblandad, och kan stundom nyttjas til grofva verktyg, såsom stål.
Af 32 lispund stamp- eller knappjärn fås gemenligen 20 lispund, med 9 a 11 tunnor kol, hvarföre smeden njuter 4 skilling, eller 16 styfver, i arbetslön.
Osmunnar kallas vid Nya Kopparberget de hopgyttrade färskjärns-klimpar, som äro med något koppar inblandade och erhållas, då hvarjehanda nasar och ugnsbrott, jemte något verk, sammansmältas til Varg (Se detta ord). Tvenne sådane osmunnar erhållas då gemenligen, liggande en på hvardera sidan om forman. Deras ringa kopparhalt kan sedan ej utbringas genom omsmältning, eller vargning, uti kopparugnen, utan måste ske med möda på garhärden.
Ossa Fossilia kallas hvarjehanda djurs ben, som finnas uti jorden och icke äro stenvandlade; hvilket kan rönas däraf at de uti distillation, med stark hetta, gifva ännu et sal volatile, jemte et oleum empyrevmaticum. Se POTTSLithogeognosie, andra Del, sid. 2, uti företalet, samt D. CARLS afhandling, kallad: Lapis Lydius Ossium Fossilium.
Ifrån Herr Capitain NORBERG, uti Ryssland, har blifvit mig tilsändt et stycke afbruten benpipa, något öfver en aln långt, uti oval form, 5 ½ tum uti största och 4 tum uti minsta diametern af dess tjocklek. Detta ben har blifvit funnit på 8 famnars djup uti Rymovski koppargrufva, i Siberien, och är fyldt med grönaktig kopparhaltig jord, där märgen förut varit. Det är en tydelig lemning af et ofanteligt stort djur, til äfventyrs af Elephant eller af Belluga.
Hit hörer Ma- eller Momotovakost (Mammons Knochen), Ebur fossile, eller grafvit elphenben, som egenteligen är elephanters tänder, hvilka träffas i jorden, af 4 til 5 alnars längd och öfver 100 skålpunds tyngd, men merendels uti sönderbrutne stycken, dels af hvit och dels af gul, sällan af blåaktig färg. Under samma namn förekomma äfven stora tänder af andra stora landt- och sjö-djur, såsom af Rhinoceros och Belluga, med flera djur, som ännu icke med säkerhet äro kände. Sådane finnas förnemligast vid åtskilliga floders stränder uti Siberien, och på flere orter uti Ryssland, såsm vid Uralfloden, på Obi, vid Obdorsk och flerestädes, tillika med andra benrangel af rhinoceros, hajar och hvalfiskar m.m. Se BRÜNNICHS Mineralogie, s. 319, GMELINS Reise durch Siberien, s. 158; WALL. Syst. Min. T. II. s. 573. Uti Ryssland kallas den ock Mamontova.
Ossisragus, Osteites, Osteolithus, Se Osteocolla.
Osteocolla, Benbrottsten, Osteolithus, Ossifragus Lapis, Stelechites, (Beinbruch, Beinwell, Wellstein, Knochenstein, Sandblüme, Steinbrechstein) kallas en skör kalk- och sandartad stengyttring, som liknar halfmurknade ben, eller stammar och grenar af träd, innehållande stundom en jordaktig märg, som ibland hänger vid tungan, men är dock inte altid af denna egenskap. Träffas på många ställen i Tyskland, hälst uti lös och sandig jordmån, såsom uti Pfaltz, vid Heidelberg, och uti Schlesien, hvarest den finnes uti sanden, likasom corallväxter, dels hela och dels söndergångne. Detta stenslag är dock merendels icke annat än en sandblandad kalksinter, som til någon betydande tjocklek öfverdragit trädrötter och stycken af deras stammar, samt härdat sig med tiden och blifvit ihålig, så fort trädet hunnit ruttna och af kalken blifva förtärd til en fin jord, eller ock därmed blifvit upfyld. Finnes således til största myckenhet uti Italien, i synnerhet emellan Solfatara och Tivoli, där det ifrån Apenniniske kalkbergen nedkommande kalkvattnet på sådant sätt öfverdrager och petrificerar allehanda ämnen, äfven utur växtriket, och där det bekanta Confetto di Tivoli äfven på sådant sätt tilkommit af örtrikets producter. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 221.
På många orter uti Tyskland träffas denna sort af trädrötters petrification uti lös och sandig jordmån, hvarom en vidlöftig afhandling kann läsas uti Herr Profess. CASPER NEUMANS Chymie, Vol. II. s. 760 och följ., hvarest finnas uptecknade öfver 20 olika namn både på Latin och Tyska, som blifvit denna petrification tillagde af mångfaldige Auctorer, som gjort sig den mödan at härom skrifva underliga tankar och berättelser.
Af Hr. NEUMANS rön tyckes kunna slutas, at sådan osteocolla icke är annat än trädrötter och stammar, i synnerhet af Popelträd, som undergått förruttnelse, och hvars jord är gyttrad tilhopa uti sandjorden, dels af dess egit glutineusa ämne, dels ock af någon liten järnhalt, samt hårdnar icke förr, än den kommer i fria luften. Denne osteocolla löses med fräsning af spiritus vitrioli, och gifver därvid tecken til någon saltsyra, samt släpper uti distillation litet alkali volatile, jemte bitumineust luktande olja och phlegma. Calcinerad blir mer mörkgrå och, med alkali fixum smält, går til en opak slagg. Närmare kunskap om dess beståndsdelar kan af Hr. NEUMANS flere rön icke hämtas. Dess medicinska nytta och bruk, för afbrutna bens botande, är af alla förnuftiga länge sedan förkastad. Vidare härom kan ses uti POTTS Lithogeognosie, s. 70, 241, WALL. Syst. Min. T. II. s. 382, HENCKELS Flora Saturnizans s. 158, 559 och följ. I synnerhet kunna därom läsas MARGRAFS rön, uti Vet. Acad. Memoirer i Berlin, samt andra delen af dess Chymische Schriften, sid. 163-174. Af de rör, som däruti finnas, har den fått namn af Stelechites, efter liknelsen af en trädstam.
Ostraciter, Lithostreon, kallas stenvandlade ostronskal, eller tvåskalige musslor, som bestå af lameller, nästan runda, med mer och mindre skåliga och kullriga skal. Se WALL. Syst. Min. Tom. II. s. 493.
Ostracites kallades hos de gamla sådan ugns-gallmeja, som vid zinkhaltiga malmers smältning sublimerat sig på järnankrar m.m., uti skalig form, liknande ostron. Se Tutia. Med Ostracitæ hafva några ment vissa lösa stenarter, som brytas uti skalig skapnad, eller med convex och concav yta: äfven förekomma under samma namn stycken af urner, som finnas uti ättebackar.
Ostreopectiniter, Terebratuliter, äro stenvandlade musslor, af olika strimige och räflade skal, af hvilka det ena har en näbb utom det andra. Se WALL.Syst. Min. Tom. II. s. 498.
Ovald Osmund, Se Osmundssmide.
Ovale Hammarhärdar, Se Hammarsmedshärd.
Oxe-järn har det stångjärn blifvit kalladt, som försäljes på Norige, ifrån närmast därintil belägne hamrar, i anseende därtil, at oxar och andra norska varor däremot tilbrytas af allmogen vid gränsen, som för detta idkat denna byteshandel.
Oädel kallas vid bergverken den Gång, det Bergslag, den Klyft eller Drum, som ej förer malm, eller som förtrycker mallmen på de ställen där den förut funnits.
Oäkta stenar, Se Pseudo-Gemmæ.
