Bergwerkslexicon: Q

Qvaderskölar, eller Tärningskölar, kallas vid Ädelfors guldgrufvor de ofyndiga gångar, som endast föra sådane bergarter, hvilka, medelst många tvärlossnor och sprickor, äro benägne at vid brytningen falla med räta sidor, antingen uti tärningartad qvadrig form, eller med sneda hörn och vinklar.

Qvadersten, Qvadrum Cæsalpini. I allmänhet förstås härmed åtskillige stenarter och bergslag, som i naturen äro genom sprickor, rämnor, eller lossnor, fördelte med räta sidor; antingen uti räta eller snedhörniga stycken, och som vid brytning lätteligen kunna arbetas uti tärningartad, parallelipipedisk, eller qvadrig form, til hvarjehanda byggnads-ämnen. Således kann qvadersten gifvas af åtskillige ämnen, såsom:
      a) Sandstensartade, hvilka merendels gifvas flolägrige och uti hällform, men äro äfven med tvärlossnor uti räta sidor ofta afskurne. De kunna vara af mycket olika färgor och gry, såsom hvita, grå och rödlätta, bestående af sammangyttrad qvartsig sand, antingen så grof som til qvarn- och slipstenar erfordras; eller så fin, at den tjenar til bästa brynsten. Sådan qvadersten finnes här i riket på många ställen, såsom uti Nerike och Kumla Socken, uti Dalarne och Orsa. På Gottland är i synnerhet den grå fina qvadersten bekannt, som har en kalkblandad lera, eller mergel, til sitt grundämne, och gäser därföre med syror; men kan med lätthet lämpas til byggnads-ämnen, samt äfven nyttjas til fina slipstenar för rakknifvar, m.m.
      b) Kalkartade. Sådan är den flolägrige kalksten, som finnes uti Nerike, under namn af Tälgsten; uti Rättviks Socken, och på många andra orter här i riket, samt til största mängd uti England och flere länder. Den kallas ock Snidaresten (Fliesenstein, Schneidstein), för dess mjukhet at hugga, såga och arbeta.
      c) Lerartade, eller stenhårdade leror, hvaribland kan räknas Trapp, Tegelsköl, eller Svartsköl, af åtskillig finhet, samt af grå, brun, rödaktig, eller merendels kolsvart färg. Brytes stundom uti rätvinklig tärningsform, och har förnemligast sitt tilhåll uti ordentelige gångar. Se Trapp. Härtil kunna ock räknas grofva svarta skiffer- och brynstens-arter; äfven flolägrige sandblandade järnmalmer, som förnemligast brytas uti England och nyttjas likaledes til brynsten. Se ordet Fletsmalmer.
      d) Qvarts- eller Flinttartade. Därtil kunna räknas de hvita skifriga qvartsartade hälleflintbergen på Dahls land, samt de höga och vidsträckta bergen, af samma ämne, uti Calmare Län, omkring Almvik, där en rödlätt hälleflinta, af isugt utseende, är i dagen fördelt med oändeliga många parallela tvärrämnor, uti qvadriga, mäst snedhörniga stycken.
      e) Hälleartade; bestående af flera sammansatte stenämnen, såsom förnemligast af qvarts och skimmer, uti rätklufna lossnor. Sådan är Kråksten, Kråkgryte, och den så kallade Blåsten. Se detta ord. Vidare om qvaderstenars indelning, se WALLER. Syst. Min. T. I. p. 191.

Qvarnsten (Mühlstein) är et hos allmänheten mera bekannt namn, än at det här behöfver någon förklaring; men Bergsmän tilhörer at känna de stenslag, som til detta angelägna behof, för sädens söndermalande til mjöl, äro brukeligast och mäst tjenliga. De allmännaste här i riket äro:
      1:o. En grof, fast och tät hälleart, bestående uti en stark sammansättning af grynig qvarts och rödbrun fältspat, sådan som finnes uti Årsunda Socken och Gestrikeland, hvarifrån den föres på långa vägar.
      2:o. Til bästa svenska qvarnstenar kunna de räknas, som huggas vid qvarnbergen uti Jämtland och Ströms Socken, under namn af Norka. Se detta ord.
      3:o. Rödlätt Hälleart, af qvartskorn, jemte små granater, invecklade uti en grofbladig skimmer. Brytes uti Malungs Socken och Dalarne.
      4:o. En Hälleart af svart skimmer och qvarts; hugges härtil vid Götlunda Socken i Nerike, och förnemligast vid Norra Lungers by. För sin biståndighet är den vida bekant.
      5:o. Sandsten är på många ställen brukelig, såsom uti Roslagen, Skåne, Nerike och på många andra orter. Bör väl vara fast, om den ej skall gifva sandigt mjöl.
      6:o. Granit, eller gråsten, bestående af qvarts, skimmer och hvit fältspat, är väl intet den bästa, men nyttjas dock mycket, såsom i Östergöthland vid Mölby. Uti Wästergöthland och Björsäters Socken brytas qvarnstenar af en något finare granit, som afsättes på kringliggande orter. Se Herr BergsRådet Baron HERMELINS Tal för Kongl. Vet. Acad. 1771.
      7:o. Under namn af Rhenska stenar äro här i riket bekante en sort utländska qvarnstenar, som komma på Rhenströmmen ifrån Cöln till Holland, och så vidare. Blifva således ganska dyre, men äro ansedde såsom de aldrayppersta för all slags sädesmalning. Brytas i synnerhet vid Andernach, nära vid Coblents, uti Erkeskiftet Cöln. De äro egenteligen ickek annat än en art lava, eller lemning och slagg af någon utslocknad vulcan, hvaraf tydelige märken uti den nejden finnas. Til färgen är denne slags qvarnsten svartgrå, och stundom något skelande i violett; ger gnistror emot stål, och har inströdde glasige fläckar, af grön, hvit och rödbrun färg, jemte små svarta skörlcrystaller. Är för öfrigit ganska skarp, hålig och poreus til utseende, som en mycket hård slagg, eller fast pimsten, hvilken äfven finnes däromkring til öfverflöd, uti lösa stycken, på åkerfälten.
      Af samma art hugges äfven uti Andernach hvarjehanda byggnings-ämnen för dörr-poster, trappor, spisar, m.m.; utom det at de äldsta kyrkor och hus äro af detta ämne upbygde. Den kallas där i orten Mennichenstein, af den nära vid stenbrottet belägna byens namn. En något lösare art, af rostigt anseende, liknande sammangyttrad trass, med inblandad järnlera, kallas ock här Backofenstein, såsom ganska tjenlig för bakugnar. At denna stenart är en vulcanisk product, vitna äfven flere den underjordiska eldens lemningar, af samma slag, som finnas vid de Italienska vulcanerne, och däribland den vulcaniska askan, som uti Italien Terra Pozzalana, men vid Andernach Trass kallas, och gräfves härstädes samt försändes til stor myckenhet på Holland. De här befintelige basaltpelare, m.m., tyckas äfven bära vitne om desse producters tilkomst genom eld.
      Desse qvarnstenar brytas, på några famnars djup, uti tämmeligen ordentelige och stora grufvor, eller så kallade Steinkäulen, hvartil ingången är genom stollar på trappsteg; men qvarnstenarne upfordras medelst starka vindar uti tjenliga schachter. Under qvarnstens-lagret finnes en mera tät slaggig lava; men uti öfra lagret visar sig en mera poreus slagg, som Craustein kallas, liknande maskätit träd, eller getingbo, samt dessutom en myckenhet pimsten uti däröfver liggande sand- och jordlager. Dylike vulcaniske qvarnstens-brott finnas också på 1 ½ mil därifrån uti Churförstendömet Trier. Se COLLINISMineralogische Reise 1777, s. 444, 468 o.f.
      Bästa qvarnstenar äro de, som äga minsta specifiqua tyngd: som icke lätteligen uphettas, som äro skärande och ej behöfva ofta uphackas, samt gifva minsta lemning af sand uti mjölet. Af sådan beskaffenhet är den så kallade Rhenländske sten, som uti specifique tyngd emot vatten funits vara som 2,170 til 1,000, och är således ibland de lättaste. Den har af några blifvit uptagen under namn af en så kallad matkäten qvarts, men finnes rätteligen af Herr CRONSTEDT förd undner naturliga slagger. Se dess Mineralogie §. 296. Lärer således förgäfves sökas här i riket, där inga vulcaniska lemningar äro bekante.
      8:o. Flolägrig, ljusgrå Kalksten, som här i riket fått orätt namn af Tälgsten, och bör ej confunderas med den eldhärdige rätta Tälgsten (grytsten, eller ollaris lapis), ersätter til en del förlusten af Rhenska qvarnstenar, och är här förut nämd under qvadersten (b). Brytes i synnerhet i Nerike och Svinnevads Socken, samt lämpas til qvarnstenar på det sättet, at så väl på stenens öfre som undra sida huggas djupa trekantiga fåror, eller räfflor, löpande ifrån ögat til omkretsen, som göra den verkan, at hvete, hvilket förnemligast därmed males, blifver väl skaladt, eller skrädt, och gifver således det hvitaste och finaste siktmjöl, hvarföre ock desse så kallade hveteqvarns-stenar äro vid de flesta qvarnar uti riket begärlige, hälst det ringa och fina doft, som nötes af detta stenslag, hvarken kännes sandigt, eller är skadligt för hälsan.
      9:o. En ljusgul, skifrig bryntstens-art, med inströdde qvartskorn och fläckar, är en ypperlig art til qvarnsten, men erhålles sällan uti större stycken, än at den kan tjena til handqvarnar.

Qvartals-smältningar äro sådane malmsmältningar på ädlare arter, som endast ske vid hvarje trenne månaders slut, såsom silfver- och blysmältningarne vid Sala.

Qvartals-tecken kallas vid grufvor, som drifvas på förting, vissa märken uti berget, som en Upsyningsman hvart fjerdedels år inslår, at däraf kunna finna, huru långt arbetet avancerat, eller huru många cubique-alnar, under förflutna tre månader, blifvit brutne.

Qvartering, eller Qvartation, kallas et vid proberkamrar brukeligit skedningssätt, at på våta vägen, eller genom skedvatten, rena guldet ifrån silfver, som däri uplöses och lemnar guldet rent, men som skedvatten, eller saltpettersyra, ej angriper, eller förmår at fullkomligen uttaga silfret, om denne metall uti blandningen är mycket mindre än tredubbel emot guldet, så är nödigt at med mera fint silfvers tilsättning få blanda dessa metaller, at däruti i det närmaste finnas tre eller 3 ½ delar silfver emot en del guld, hvaraf denne processen, til guldets försökande på dess finhet, har fått namn af Qvartering. Då proportion sålunda är lämpad, kan silfret så lösas ifrån guldet genom kokning med fäldt och godt skedvatten, at guldet behåller den form det uti blandningen haft, då den förut blifvit uthamrad til et tunnt bleck. Men är silfret til mycket större mängd däruti, blifver guldet sönderrifvit och brackt til et fint pulver, hvars vigt då med mera svårighet kan finnas. Huru härmed tilgår, ses uti de fläste proberböcker, i synnerhet uti CRAMERS Ars Docimastica, s. 123, och SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar, §. 234 och följ.
      Som det är ganska angelägit at ingen ting af guldet, på den uti spiralform formerade rullen, må lösrifvas, som kan hända, då skedvattnet är mycket starkt, så har det funnits säkrast at til qvarteringen ej taga mer än tre och en half del silfver emot en del guld. Åtskillige härvid gjorde försök och anmärkningar kunna äfven inhämtas utaf den af Herr SAGE utgifne, och på Tyska öfversatte, Kunst Gold und Silber zu probieren, s. 75. o.f.
      Vid denna skedning behåller dock guldet något litet silfver, til ½ til 1 gran på marken, som kallas Hinterhalt, hvilken bör utrönas och afdragas, samt annoteras vid skedvattnet, så ofta den sorten brukas. Et annat skedvatten kan, efter dess mer eller mindre styrka, gifva mindre eller större hinterhalt. Se detta ord.
      Då silfret allenast är gyldiskt, eller innehåller mindre än en fjerdedel guld, skiljes det på lika sätt ifrån guldet, genom uplösning uti skedvatten, då guldet erhålles i form af pulver; men detta arbetet kommer då ensamt under namn afSkeda (Se detta ord), hvilken process i synnerhet ganska noga beskrifves uti Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chym. Uti Första Delens 3:dje stycke, s. 93 och följ.

Qvarts, Qvartzum, Bergsmans-flinta, Hvitflinta, Råttflinta, Getflinta, kallas den art af flinta, som merendels utgör en bestånds-del af de flesta graniter och gråberg. Finnes ofta uti gångar, antingen ensamt, eller såsom följeslagare med de fleste malmarter. Tyckes hafva fyllt, eller igenläkt rämnor, eller springor, uti bergen; men utgör ock stundom hela berg, eller stora körtlar. Faller vid sönderslagning uti kantiga, hvassa, sköra stycken och skärfvor, utan någon viss skapnad: har en glatt, mer och mindre skinande, och likasom fet yta: dess specifiqua tyngd emot vatten befinnes gemenligen som 2,600 eller 2,700 til 1000: ger, emot stål slagen, starka gnistror, men grusar sig därvid snarare än bössflintan: finnes ofta anskuten uti sexsidiga prismatiska crystaller, hvilka, då de äro klara, få namn af Bergcrystaller, men de oklara kallas gemenligen Qvartscrystaller. Uti starkaste hetta, som kan åstadkommas med koleld och smedjepust, är den aldeles osmältelig. Med tilhjelp af aër purus har likväl en fin skärfvel, med tång hållen, kunnat litet smältas för blåsrör uti tunna kanter, men på kol til pärla, förmodeligen af tilkommen aska ifrån kolet. Den blifver väl mera skör efter stark upglödgning, men förlorar föga af hårdheten: kan intet bringas til smältning, hvarken med tilsats af flussspat, gipsarter, leror, eller med fältspat; men tilkommer den tredje, som är kalk, sker smältning med alla dessa ämnen: en del qvarts, til exempel med 2 delar flussspat och 3 delar kalk, giver en lättflytande glas: smälter svårligen med borax och sal microcosmicus, eller med andre medel- och neutral-salter, men går ganska lätt til et klart glas med fasta alkaliska salter, antingen mineraliska eller vegetabiliska: smälter likaledes med alla alkaliska jord- och stenarter, såsom mergel, krita, marmor, eller kalksten, och kalkspat, äfven någorlunda med den Spanska kritan; men med talk och speckstens-arter bakar allenast tilsammans vid stark hetta: med blyglas, samt med vitrum antimonii, går til rent glas.
      Kiseljorden utgör nästan ensamt beståndsdelen uti ren qvarts; dock har äfven någon liten smitta af kalk och lerjord uti den klara qvartsen kunnat märkas. Se Bergcrystall. Herr SAGE, uti dess Elemens de Mineralogie, s. 88, påstår at qvarts eller bergcrystall är et salt, bestående af vitriolsyra och en absorberande jord (terre absorbante); men skada är at denne upgift saknar bevis, och dess förutan strider emot förfarenheten, äfven som dess ytterligare påstående, at flussspat innehåller phosphorisk syra och smälter lätt tilhopa med qvarts, hvilket Herr POTT, med flera, funnit ej vara instämmande med försöken. Se Hr. Prof. POTTS Lithogeognosie, uti fortsättningen, s. 35, samt dess Tabeller, s. 90. De närmaste slägtingar med qvarts, som äro Bössflintan och Hälleflintan, med alla deras arter, äro därifrån skilde allenast genom större inblandning af kalk och lerjord, som gör at de lättare smälta uti eld, och äro jämväl därifrån til utvärtes anseende något förändrade.
      Om en så ren qvarts kunde gifvas, som endast består af kiseljord, bör den ej kunna angripas, eller lösas, af andra syror än flussspatssyran (Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 30); men som qvartsen kan tillika innehålla någon lerjord, jemte litet kalkjord, och stundom vara intimt blandad med flussspat, så är ej underligt, om en liten del däraf kan lösas med vitriolsyra, och äfven gifva alun-crystaller. Detta bestyrkes af Herr ABILGAARDS försök, som funnit at, då et finslammadt qvartspulver brännes i eld, och sedan får ligga någon tid i vatten, förmår ändteligen en concentrerad vitriolsyra at därpå utöfva någon verkan, då hon uti glasretort däröfver abstraheras; ty om qvartspulver, efter slutad distillation, rentvättas uti vatten, och detta vatten til en del evaporeras, samt lemnas sedan at stå uti et kalt rum, några veckor, afsätter det verkeliga alun-crystaller, tillika med et annat bladigt salt. Utaf den qvarts, som förut ej brännes och intet heller får ligga under vatten, erhållas inga alun-crystaller, utan endast det bladiga saltet. - Vattnet, som står pågutit öfver qvartspulvret, uti et varmt rum, får til slut en elak, stinkande lukt, och sjelfva pulvret, eller qvartsmjölet, blir ganska sammanhängande och segt. Desse rön kunna vidare läsas uti Kongl. Danske Videnskabers Selskabs Skriften, 1781, s. 255, samt uti CRELLS Chemische Annalen, 1787, 9:de stycket, s. 252 o.f.
      Til utvärtes anseende finnes qvartsen af många förändringar, som härröra af mer och mindre renhet, eller af främmande inblandningar. Ibland de renare, ofärgade, kunna följande ibland bergsmän antagne skiljaktiga namn märkas, såsom:
      Fet Qvarts kallas de, som har en glänsande yta, lika som med olja öfverstrukten. Är gemenligen half- eller helklar, hvilken senare i Ungern får namn af Glas, och af några mineraloger kallas Crystallsten. Sådan finnes vid Wäst-Indiska guldgrufvorne, som är helt genomskinlig. Stundom är qvartsen mjölkhvit, stundom klar, med mjölkhvita opaka ådror, då den af några blifver kallad Gemma Divi Jacobi, eller Qvartsum Jacobinum, och användes til hvarjehanda slipade arbeten. Den feta qvartsen räknas ock af en ibland de mäst förädlande arter vid malmer.
      Torr qvarts får den heta, som visar en matt yta och är ogenomskinlig, mycket sprucken och grusar sig lätt. Med denna kommer 
      Grynig Qvarts närmast öfverens. Den är lika som sammansatt af korn, och sönderfalle äfven til grof sand vid sönderslagningen.
      Sandgrytig Qvarts är sammansatt af ganska fin, helt hvit qvarts- eller kiselsand, nog lös, så at den ger svagt sken emot stål, och kan lätt pulveriseras til timglas-sand, samt liknar således en vittrad hälleflinta, eller hård sandsten. Den nöter, eller slipar, äfven mycket starkt på järn. Finnes i Nora bergslag och kallas af några Grynflinta. Den skulle med god verkan kunna nyttjas vid stenslipning. Af något grofvare gry brytes den ock på andra orter, uti lösa jordstenar. Räknas då til sandsten och brukas til slipstenar, samt är uti smältugnar och masugnsställen ganska eldhärdig.
      Spatig Qvarts, som faller vid sönderslagning med räta sidor, nästan som fältspat, dock med mindre räta planer, och utan at gå uti så ordenteliga sneda rhomber som spat.
      Matkäten har den blifvit kallad, som är poreus, hålig och skummig, bestående merendels uti en förstör crystallisation.
      Drusig qvarts, eller qvartsdrus, är den som i tomma hål börjar utspira uti groupper af flera sammansatte crystaller.
      Anskuten qvarts är den, som finnes uti rediga crystaller. Se Bergcrystall. - Sådane crystallers form är väl vanligast en sexsidig prisma, med spets; men understundom kunna de träffas af helt förändrad eller olika skapnad, hvaruppå exempel nämnas under ordet Crystall. Uti CRELLS Chemische Annalen, 1787, 10:de stycket, s. 333 o.f., beskrifvas äfven af Herr Lieutenant LASIUS någre cubiske crystaller, dem han anser för qvartscrystaller, emedan de skära glas, gifva eld emot stål, visa vid sönderslagning et lika brott som glasig qvarts, och förhålla sig, uti calcinations-hetta ej annorlunda än som qvarts. Hörnen och kanterne på dessa cuber äro stympade, eller afhuggne, hvarigenom upkommer en kropp af 26 sidor, som antingen äro trianglar, fyrhörnige, sex- eller åttkantige. De största af dessa cuber hafva ½ Engelsk tum i diameter. Men Herr ILSEMANN, som sedan anstält vidare försök med några af dessa cubiska crystaller, har funnit: at de gifva svagare eld emot stål än annan qvarts: at de, fint pulveriserade, lösas både af vitriol- saltpetter- och koksaltsyra: at de uti proberugns-hetta förlora sin klarhet och öfverdragas med en hvit skorpa: at fint pulver däraf, på skärfvel, bakade tilsammans; at de uti lerdigel, för smälthetta utsatte och ¼ timma påblåste, förglasades, och smälte uti digel af krita, som däraf tillika upfrättes. Utaf andra prof, genom uplösning och fällning, som härvid tillika gjordes, slutas at denna stenart är sammansatt af kalkjord, kiseljord och magnesia alba. Se CRELLS Chemische Annalen, 1788, 3:dje stycket, s. 208.
      Qvarts, eller Qvartssand, krithvit, uti ganska fint pulver, finnes ömnigt vid Rösbergs järngrufva, uti Nora bergslag, tjenlig för glasmakeri och krukmakare.
      Färgade qvartser gifvas af många förändringar, utan at härtil räkna ädla stenar, som äga sitt egit rum. Den ljusblå halfklara qvartsen, som funnits vid Utön och uti Finland, är i synnerhet ganska vacker. För öfrigit gifvas de heltsvarta, mörkgröna, som gement glas, halfgenomskinlige: äfven rödlätta, bruna, gula och violetta, stundom endast färgade på ytan. Den Ungerska klara qvartsen, som der Glas kallas, gifves äfven af vacker blå färg, och faller utitärningsartade stycken, samt skall vara nog lössmält. Se Hr. VON JUSTISMineralogie, §. 428. - En blågrön qvarts brytes ock på några ställen uti Gustafs Schacht vid nya Kopparberget.
      Ibland färgade qvartser förtjenar äfven, såsom märkvärdig, at nämnas en rödbrun, kornig qvarts, hvilken finnes, uti lösa geschieber, i Spanien, och har fått namn af naturlig Avanturine, emedan den äger lika färg och glans som den med konst gjorde. Dess egenskap uptäckes, om den vätes och sedan hålles emot solen eller et ljus; och om dess yta då spelar med hög glans, bör den fullkomligt poleras. Sönderslagen visade den i brottet rödaktige, merendels halfgenomskinlige qvartskorn, som dock ej alla voro lika starkt färgade. Uti ¾ timmas häftig glödnings-hetta behöll den sin form oförändrad, men blef grå och dunklare utanpå, än innantill, hvarest kornen blefvo hvite. Herr SAGE, som, uti Kongl. Franska Vet. Acad. Memoirer för 1781, beskrifver denna, tillika med flera färgskiftande stenar, härleder dess färg af järn, och säger den bestå af qvarts och skörl, samt stundom kunna träffas i granit. - Af Herr SAGE nämnes äfven, på anförde ställe, en gråaktig qvarts, med glänsande silfverhvita puncter.
      Her DAUBENTON berättar äfven, det han, hos Herr SEWIN, längesedan sedt en sten, som uti färg och glans liknade en artificiel avanturine, men var mycket skönare, och därföre feck namn af naturlig avanturine. Dylike har han äfven sedt, som kommit ifrån Spanien, men voro mindre vackre och hörde rättast til en grofkornig sandsten, eller kornig qvarts. Desse, tillika med en färgskiftande spat och en annan sten, af lika egenskap, under namn af Fisköga, omtalas af Herr DAUBENTON uti samma Memoirer, för år 1781, och finnas äfven uptagne under orden Pseudogemmæ och Schillerspath.
      Den hvita qvartsen, som, jemte en svart skiffer, vid Freyberg, på några ställen utgör gångarten, kallas Weiskopf, då den är mycket fast och hård.
      Den svarta qvartsen finnes ofta vid järnmalmer; äfven vid ädlare arter, såsom uti Marienbergs silfvergrufvor i Sachsen, hvarest brytes en med kobolt, glaserzschwärze och gedieget silfver genomdragen svart qvarts. Se FERBERSMin. Gesch. versch. Länd. s. 174. Vidare nämnes ock uti samma afhandling, s. 231, vid Schneebergiska grufvorne, såsom sällsynt, druser med ihåliga, tresidiga qvartscrystaller, som där Beckers druser blifvit kallade. Likaledes skall där funnits en cellulös qvarts, med gul koboltjord och gul vismutochra öfverdragen, hvilken af samlare i den orten Bienenrost kallas. 
      Vid Tyska och Ungerska bergverken får qvartsen gemenligen namn af Erzmutter, hälst då den är spatig och med kalk inblandad, samt medförer ädla arter, då han tillika faller crystallinisk och innesluter stundom rothgülden.
      Vid Ungerska guldgrufvorne är den feta qvartsen i synnerhet godt märke, särdeles då stråligt spitsglas medföljer. Dock säges där af bergsmän om denne arten: dass er bringt und nimt Golderz. 
      Vid Eibenstockiske tenngrufvorne, infalla uti den zvitterhaltige graniten hvita qvartsådror, som där Strich kallas, och innehåller stundom både zvitter och kupfergrün. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 239.
      Af åtskillige Mineraloger har qvartsen varit ansedd som en Petra Parasitica, eller senare tilkommen bergart, som tagit sitt säte uti de uråldrige bergens rämnor och håligheter. Til den tankan gifves ock mycken anledning af likheten med igenläkte sprickor, hvarvid qvartsen tyckes hafva tjent til et gluten.
      Vid detta tilfället måtte dock qvartsämnet hafva varit til en ofantelig mängd, då til exempel uti Nasafjell, uti Umeå Lappmark, en mägtig stock finnes, som består af crystallskärfvig och anskuten qvarts, til några hundrade alnars bredd och flere hundrade famnars längd. Se Bar. och Landshöfd. TILAS Sveriges Mineral-Historia, 1765, s. 78.
      Uti Pfaltz finnes på begge sidor om Derrebach tvenne berg, som bestå af idel qvarts, hvarunder skall finnas en art skiffer, så at qvartsen utgör taket på denna skifferbädd. Hela nejden däromkring skall ock vara upfyld med qvarts uti lösa stenar, hvaraf göres den slutsats, at qvartsen ej kan anses at vara någon parasitisk product. Se COLLINIS Mineralogische Reise, s. 574-581.
      Uti Siberien, vid Baykal hafvet, har ock Herr LAXMAN funnit stora berg, af 50 famnars högd och öfver 800 famnars längd och bredd, som endast bestå af hvit mjölkfärgad qvarts, som likväl sällan plägar utgöra hela berg. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, s. 265. Detta alt tyckes bestyrka ofvannämde slutsats, at denne bergart icke är parasitisk, utan torde med skäl kunna räknas til urqvädins bergart och jämnårig med sjelfva graniten, uti hvilkens sammansättning han ingår; åtminstone har qvartsen icke tilkommit på lika tid och på lika sätt som de flolägrige kalkbergen, som bära vitne om sin senare tilkomst genom inneslutne petrificater, hvilka vetterligen uti ren qvarts icke lära kunna upvisas; allenast qvarts icke confunderas med Kiseln, agaten, eller med allmänna Bössflintan, hvaraf stenvandlingar ofta finnas.
      Här i riket, på Dahlsland, uti Fröskog Socken, ses äfven ofanteliga höga och vidsträckta hvita berg, som likna en skifrig hälleartad, eller qvadrig qvarts, men böra dock rätteligen räknas til en hvit hälleflinta, som visar sig uti deras mera matta och korniga brott, samt äger den egenskapen at vara mera lättsmält än ren qvarts. 
      Om qvartsen, i anledning af förenämde observationer, ej kan anses för en petra parasitica, kan dock vara möjeligit at den ännu på sina ställen tilväxer, i synnerhet uti underjodiska rum. Hårda och klara bergcrystaller, med tydeligen inneslutne vattudråppar, tyckas nog vitna därom. Se Bergcrystall.
      Uti crystallgrufvorne vid Gothards grotta i Alpiska bergen skall finnas en slemmig materia, som med vatten sintrar genom grottans hvalf, eller tak, och befunnits vara det rätta växtämnet til de många bergcrystaller, som uti här varande crystallgrufvor brytas, och efter flera års förlopp åter tilväxa, hvilket Herr Professor STORR, som befarit dessa grufvor och sedan noga undersökt denna qvartsslem, såsom tilförliteligit angifvit. En lös, och ännu ofullkomnad qvarts, af denna slem, har också där funnits. Detta är alt ganska omständeligen infördt uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 11:te stycket, s. 395-422.
      Naturen äger ofelbart uplösnings-medel för qvartsen sig förbehållne, hvaribland allenast et enda för denna stenart, nemligen flussspatssyran, är oss obekant. Däraf kan möjeligheten finnas, huru et uplöst qvartsämne kan på et tjenligit ställe, genom tilhjelp af tidens längd, frambringa en ny qvarts. På Island är det sjudande vattnet bekant uti vattusprånet Gejser, som medförer uplöst kiseljord och deponerar den i dagen til en flinthård drusig qvartsmassa.
      Utan at noga känna qvartsens ursprung och tilkomst, har dock länge varit bekant, at i anledning af dess egenskaper använda den til nyttigt bruk i allmänna sammanlefnaden. Den enda egenskapen at kunna förvandlas til glas, eller at med eldfasta alkaliska salter lätteligen smälta til en mjuk, seg, genomskinlig, tät och sammanhängande massa, uti tjenlig eldgrad, och som däruti kan formeras til hvarjehanda skapnader, samt vid afstelnandet vara hård, lufttät, klar och fri ifrån uplösning af allmänna syror, har redan, utan kunskap om dess beståndsdelar och tilkomst, ifrån urminnes tider tilskyndat människoslägtet obeskrifvelig nytta, nöje och beqvämlighet, samt gifvit anledning til oräkneliga uptäckter. 
      Den nytta, hvartil Naturens Herre förordnat qvartsen, såsom et förädlande medel för metaller och deras malmers tilväxt uti Naturens dolda verkstäder, torde vara än mera betydande, om sättet til detta ämnets verkan kunde komma til vår närmare kunskap. 
      Smältare veta emedlertid at betjäna sig däraf, dels som et förslaggande, och dels som et til hettans förökande tjenligit medel, til exempel vid kopparsmältning; och stålsmeden känner dess egenskap uti stålhärden, samt huru genom qvartsandens glasartade natur denne metall kan bevaras ifrån afbränning, eller hettans omedelbara åtkomst. Se Rostbruk och Råstål.
      Vidare härom kunna jämnföras orden Glas, Liquor Silicum, Flusser, Smaltz, Zaffera, Crystall, Bergcrystall, Ädla stenar, Ställsten, Kisel, Bränstål och Förädling.
      Mera om qvartsarter och deras systematiska indelning, se CRONSTEDTSMineralogie, §. 50 o.f., och WALL. Syst. Min. Tom. I. sid. 211 och följ. samt, om dess förhållande i eld, POTTS Lithogeognosie, 1:sta Delen, s. 10 och 46, 2:dra Delen s. 30, och dess Tabeller om jord- och stenblandningars förhållande i smälthetta. Härmed kan jämnföras D'ARCETS Memoire sur l'action d'un feu egal violent, 1:ere Mem. s. 13-19, hvarest qvartsens oförändrade bestånd uti strängaste eld vidare bestyrkes, samt at den qvartsarten, som uti Sachsen skall nyttjas uti composition til äkta porcellaine, och i Frankriket fått orätt namn af Spath Fusibile, äfven visat et lika förhållande uti eld.
      Flere märkvärdige omständigheter i detta ämne ses uti GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, sid. 106-156, samt, om försöken uti smälthetta, s. 10.
      Det är väl således ostridigt, i anledning af hvad redan är anfördt, at en ren qvarts med alt skäl bör räknas ibland de mäst eldhärdigare stenarter, men likväl hafva sådane funnits, i synnerhet halfklara, mjölkfärgade, som äro mindre biståndige uti smälthetta, och tyckas hafva någon hemlig inblandning af flussspat, eller dess syra, som kan röjas genom et phosphoriskt sken, då små bitar däraf kastas på et glödgadt järn-stycke.
      Herr VON CAROSIS observationer uti Polen, om kiselns och qvartsens tilkomst af kalkjord och dess arter, torde lida mycken motsägelse, så länge det icke är bevist at Kalk- och Kiseljorden äro enahanda, eller at den ena kan til den andra förvandlas. - Kiselns, eler Bössflintans arter, som jemte den rena kiseljorden, innehållaen god del kalk- och lerjord, jemte något magnesia alba och saliniskt af hafsvattnet, hvarifrån de uti kritbergen haft sin tilkomst, och hvilka ofta visa sig uti petrificater, böra icke heller anses för detsamma som ren qvarts, hvilken innehåller föga märkelig kalkjord.
      Om en elastique, eller böjelig art af qvarts, se ordet Petra g).

Qvartscrystall kallas en bergcrystall, som ej är klar, eller genomskinlig. Se Bergcrystall.

Qvartsdrus kallas flere utmed hvarannan anskutne qvartscrystaller.

Qvartsskiffer kallas af Herr Prof. HACQUET en bergart, som i synnerhet finnes til myckenhet uti Europeiske Alperne och uti en kedja af kalkberg vid Illyrien. Den brytes skifrig och uti hällar, merendels af ljusgrå eller blyfärg. Liknar hornskiffer, gneis, eller ock lerskiffer, då den med främmande arter, såsom glimmer och lera, är inblandad; men skall dock med rätta icke kunna räknas til någondera. Qvartsen har däruti altid öfverhand, och därnäst en gråblå lerskiffer, med litet kalk och järn. Uti så stark hetta, som fordras til järns smältning, blef utanpå glaserad, men qvartsen höll sig mör och osmält. Något olika förhållande har dock visat sig uti särskilta arter. En unce qvartsskiffer ifrån Noriske alperne har vid chemis uplösning funnits innnehålla:
      Kiseljord            4 qvintin      21 gran.
      Alunjord            2 -        6 -
      Kalkjord            -      15 -
      Magnesia alba      -      21 -
      Järn            -        8 -
      Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 4:de stycket, s. 291.

Qvatersten, Se Qvadersten.

Qvellen, eller Qvällen, Arena mobilis, har äfven fått namn af terra virginea, och är en ganska fin qvartssand, som i synnerhet finnes vid källsprång, där den, af det upsprutande vattnet, ifrån annan jord och sand, såsom den finaste och lättaste, blifvit utslammad. Den har af de gamla hållits för grundämnet til alla jordiska kroppar: förhåller sig som qvartspulver i eld, samt är äfven ofta glimmerblandad. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 101. Af samma lynne är den i Dalorten så kallade Mjelga, hvilken vid minsta regn flyter som en slam, och består af finaste stenpulver, med litet ler inblandad.

Qvickqvarn, eller Amalgamér-qvarn. Därmed förstås sådane inrättningar, eller machiner, hvaruti qvicksilfver kan, med beqvämlighet, rifvas tilsammans med fint malde eller pulveriserade malmer, sliger, kratser, eller til kalker calcinerade oädla metaller, för at därutur samla de fina partiklar af guld och silfver, hvilka uti metalliskt lynne däruti kunna vara inblandade, och äro benägne at under sammanrifning förena sig med qvicksilfret, samt således afskiljas ifrån de jord- berg- eller slaggarter, hvaruti de varit invecklade. Jämnför Amalgamation.
      För smärre behofver, och uti laboratorier, kan en sådan qvarn göras af ihålig tackjärns-cylinder, liknande en mjölkbunke, med en midt på bottnen upstående conisk järnpigg, hvarpå et kors af tackjärn kan omföras, medelst en lodrätt upstående järnstång, som med fyra utstående klor griper uti korset, och vrides omkring antingen för hand med hvef, eller med trälla och kronhjul, så framt inrättningen skulle lämpas til vattuhjul. Den nämde järnbunken infattas uti botten på en stark tunna, som med grofva järnband är omgifven. Uti tunnan hälles tilräckeligit varmt vatten, under det at malm- eller kratsmjölet med qvicksilfver males. Så fort vattnet blifver upgrumladt af det finaste och lättaste doftet, hvilket nu icke mera innehåller något af den sökte metallen, utsläppes det först igenom det öfra och sedan genom et eller annat därunder varande tapphål. Ändteligen, då det af förfarenhet finnes, at qvicksilfret uptagit så mycket möjeligit är af de fina guld- och silfverdoften, eller kornen, så at det blifver matt som et smör, eller vanligt amalgame, prässas det genom skinn och, hvad som ej genomgår, skiljes ifrån det ännu inblandade qvicksilfret genom distillation, antingen uti retort, per ascensum, eller per descensum. - Jämnför ordet Guldtilverkning.
      Den redan nämnde mindre amalgamér-qvarn finnes i synnerhet, med ritning, tydeligen beskrifven uti Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, 2 Del, s. 89.
      Nu mera och sedan Herr HofR. VON BORN genom många försök utrönt, at de ädla metallerne, medelst en förbättrad amalgamations-process, kunna utbringas med qvicksilfver icke allenast utur sådane arter, där de tydeligen för ögat visa sig gediegne, utan ock utur de malmer, bergarter, hyttspeiser och råkoppar-sorter, där guld och silfver finnas omärkeligen inneslutne, och hvilka förut, på smältnings-vägen, med mycken omgång och kostnad måst tilgodogöras; hafva åtskillige ganska stora qvickqvarnar för vattuverk blifvit inrättade, i synnerhet uti Ungern och Böhmen, hvilka tillskyndat bergverken därstädes ganska mycken vinning och besparing, både uti tid och åtgång af kol, m.m.
      Huru desse qvickqvarnar blifvit bygde, med alt tilbehör af stampverk, finmalnings-qvarnar och calcinerugnar, äfvensom hela anqvicknings-processen, kan ganska noga och  utförligen inhämtas af Herr VON BORNS år 1786 af trycket utgifne afhandling: über das Anqvicken der gold- und silberhaltigen Erze, &c.
      Qvickqvarnarne blefvo uti Ungern först inrättade med starka något coniske kopparkettlar, som uti botten äro i rundel neddjupade, och malningen sker med därefter lämpade rörare af träd (fästade på spindlar, eller järnstänger, uti öfra ändan försedde med trällor, som, medelst tandade trästänger, genom hvefven på stocken af et vattuhjul föras fram och tilbaka), samt med tilslagit vatten, hvilket, genom eldning under kettlarne, hålles ständigt varmt öfver det med qvicksilfver inlagde, finmalde och calcinerade malmmjölet, til dess, efter 10 eller 15 timmars sammanrifning, intet guld eller silfver, efter prof, mera finnes uti det inlagde mjölet. 
      Vid den första stora anläggningen, som gjordes vid Glashütte uti neder-Ungern, drifves denne qvick-machin för 40 sådane kettlar, som hvardera innehålla 2 centner malmmjöl, eller slig, med tilräckeligit qvicksilfver och vatten. Hvarje malning, med infyllning och uttömning, påstår 24 timmar vid alla kettlarne. Af de med förenämde afhandling följande och uti koppar stuckne accurate ritningar, kan byggnaden af dessa qvarnar, med alt tilbehör, tydeligen intagas.
      Vid denna amalgamation är sedermera den förbättring påfunnen, at den kan förrättas kall, eller utan tilhjelp af varma, då kopparkettlar ej mera behöfvas, och äfven bespares den ved, som förut til eldningen fordrades. Denne förbättring, som på hvarje mark silfver gör tilverknings-kostnaden en gülden mindre än den förut varit, vid samma process, lärer snart blifva verkstäld. Se Herr Öfver-BergsRådet FERBERS Nachricht von dem Anqvicken der gold- und silberhaltigen Erze &c. 1787, s. 188. Vid Freyberg, där nyligen början blifvit gjord til inrättningar för amalgamations-processen, är äfven genom försök utrönt, at silfret genom kall amalgamering, uti trä-cylindrar, kann utbringas lika så väl, som uti kopparkettlar genom varm anqvickning, allenast blandningen genom en lagom mängd vatten hålles så tjock som möjeligit är, och ändå flytande. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 12:ste stycket, s. 503.
      Huru amalgamér-qvarnar för detta varit inrättade vid Kungsberg uti Norige, och flerestädes, för guld och silfvers utbringande, där det funnits gedieget uti sliger, m.m., ses uti Herr SCHLÜTERS Hüttenwerk, s. 212-216, samt uti Herr CRAMERS Metallurgie, 1 Del, s. 151.

Qvicksand, Arena inæqualis. Under det namnet förstås gemenligen den allmänna hvita skursanden, som består mäst af små, dock väl synlige, grofvare och finare qvartskorn, dels opake, dels halfgenomskinlige, med skarpa kanter, och sällan utan blandning af hvita skimmer- och stundom fältspats-partiklar. Är nog finare och skarpare än pärlsand, och mycket grofvare än mo, eller flygsand, samt tillika mindre rörlig för blåsväder. Finnes dels vid sjöstränder upkastad, dels uti vissa hvarf, ibland gröfre sandarter. Brukas til koppar- och tennkärils skurning. Är ock tjenlig til blandning med eldfast lera til diglar. Se WALLERII Syst. Min. T. I. s. 102.

Qvicksilfver, Argentum vivum, Mercurius, Hydrargyrum, (Qvecksilber) äro namn, som blifvit tillagde den silfverhvita, blanka och flytande metallen, som til dess stelnande behöfver så stark köld, at den på få ställen uti luftkretesen kan naturligen åstadkommas. Äger således en ytterlig egenskap emot platina, som til sin smältning behöfver den strängaste hetta, som genom concentrerade solstrålar, medelst bränspegel, endast kan erhållas.
      Qvicksilfrets specifiqua tyngd emot vatten räknas, uti dess största renhet, som 14,110, ellerr, efter Herr BERGENSTJERNAS rön, som 13,720 til 1,000. Det går således däruti närmast guldet, samt äger äfven någon likhet med de ädla metallerne i det afseende, at det ej uti öpen luft tager någon slags rost, eller erg; men dess yta smutsas dock snart af det i luften omflygande dam. Det liknar däremot de oädla metallerne däruti, at det med en långsam och måttelig hetta kan calcineras, eller bringas til en röd kalk, och genom mycken gnidning, eller skakning, til et svart pulver, men återtager sitt metalliska lynne, ifrån kalkform, endast genom lämpelig hetta, utan tilsats af phlogiston, och liknar åter därmed de ädla metallerne.
      Renaste qvicksilfvers kännemärken äro i synnerhet följande, såsom:
      a) At det i det närmaste är 14 gångor tyngre än distilleradt vatten.
      b) At det p et rent glas kan fördelas til oändeligen fina klotrunda dråppar, som icke böra blifva aflånga, eller visa något segt sammanhang.
      c) At det, uti glasmortel rifvit med rent vatten, icke meddelar det någon smutsig färg.
      d) Digereradt med ättika gifver det icke denna syra någon för söt smak, hvaraf blyets närvaro kan misstänkas.
      e) Distilleradt, eller med långsam hetta afrökt uti en blank järnslef, eller silfversked, bör ej gifva minsta lemning af metallisk kalk.
      f) At det uti slutit glaskäril altid håller sig blankt, utan någon matt hinna på ytan.
      Uti rent vatten kokadt har qvicksilfret icke förlorat det minsta af sin tyngd, men säges dock meddela vattnet en medicinsk egenskap at döda maskar.
      Uti vegetabiliska syror, såsom ättika, kan ej lösas.
      Uti vitriolsyra löses icke heller, men uti distillation därmed corroderas det til et hvitt pulver, hvaraf en liten del kan uplösas med vatten, som efter evaporation gifver crystaller, eller Qvicksilfver-vitriol.
      Saltpettersyran, eller skedvatten, är dess starkaste uplösningsmedel, äfven utan tilhjelp af hetta. Denne liknar silfversolution däri, at den svärtar huden, och afsätter efterhand klara spetsiga crystaller, som då är et hydrargyrum nitratum, utan någon viss determinerad figur.
      Uti småningom ökad hetta afgår syran uti brun rök ifrån dessa crystaller, som då först blifva ljusgula, sedan brandgula och ändteligen röda. Bestå också tämmeligen länge uti måttelig eld, men sublimeras ändteligen uti stark hetta. Denna röda qvicksilfver-kalk kallas ock, fast orätt, Rödt Précipitat. Se ordet Précipitat. - Om saltpettersyran afdrifves genom distillation, i slutne käril, och ny recipient förelägges, så snart den bruna röken, eller ångan, börjar visa sig, så upfylles denne recipient (hvilken bör vara nog rymlig) ej allenast med de röda upstigande ångorne, utan däruti samlas äfven et liquidum, eller flytande ämne, af mörkgul färg. Detta liquidum berättas vara så spänstigt, at det ej med lätthet kan förvaras uti käril, utan utkastar sjelfva glaspropparne och upfyller hela rummet med ånga. Stundom har et annat fluidum af ljusare färg funnits lägga sig som en olja, uti recipienten, ofvanuppå det förra, och skall hafva varit så spänstigt, at glaskärlet, hvaruti det förvarades, däraf söndersprängdes. - Då den förstnämde mörkgula liqeueren lemnas at stå i luften, blifver den ljusgul; om något däraf drypes uti vatten, eller uti den vid operation öfvergångne saltpettersyra, blifver den grön; drypes något mera därtil, så blifver färgen blåaktig och, då mera tilslås, blå samt, med ännu mera, mörkblå. Om dessa färgor tagas uti särskilta glas, och et annat fylles med röda ångor, kunna de, i rätt ordning stälde, visa alla de färgor, som upkomma genom ljusets brytning uti et glasprisma. Men om alla desse färgade liqueurer slås på en gång tilsammans uti den öfvergångne syran, försvinner all färg och syran blir vattenklar. - Detta besynnerliga elastiqua och färgskiftande fluidum är uptäckt af Herr HOFMANN i Leere, som med åtskillige försök granskat den af Herr DOLLFUSS gifne föreskrift, rörande sättet at bäst tilreda rödt précipitat, men funnit den vara mindre fullkomlig och noggrann. Se vidare CRELLS Chemische Annalen, 1787, 12:te stycket, s. 507 o.f. - Då detta précipitat än längre tvingas med starkare hetta, utdrifves ändteligen en ren eldsluft. Se Eldsluft.
      Koksaltsyran, uti liquid form, löser ej metalliskt qvicksilfver; men om dess solution uti saltpettersyra, evaporerad til torrhet, blandas med lika delar brunt koksalt och calcinerad järn-vitriol, samt sättes uti tjenligit glaskäril, öfver hetta, hvarvid både saltsyran och qvicksilfret komma at upgå uti ånga, så förena sig begge desse ångor, och sublimeras tilsammans til en hvit glänsande kropp, som då får namn af Hvitt Corrosivt Sublimat, eller mercurius sublimatus corrosivus, hvilket är et ganska frätande och uti vatten svårlöst salt, hvars crystaller äro i form af värjeklingor, korsande om hvarannan uti oredige druser. Se Mercurius Sublimatus.
      Saltsyrans frändskap til qvicksilfret är äfven på denna vägen så stark, at den också kan däraf öfvermätas och ändteligen därigenom förlora sin frätande egenskap, eller förvandlas til den så kallade Mercurius dulcis.
      Utur förenämde uplösningar i syror, utspädde med rent vatten, kan qvicksilfret åter fällas på flere sätt, såsom förnemligast:
      a) Med en ren koppar- eller messings-skifva, däruti insatt, faller qvicksilfret straxt med dess metalliska glans. Likaledes fälles det med alla de öfriga metaller, som hafva en närmare frändskap med dess uplösande medel, än qvicksilfret. 
      b) Med kalkvatten fälles det til en tegelfärgad kalk, utur solution af hvitt sublimat.
      c) Med alkali fixum faller till en rödlätt, men med alkali volatile til hvit kalk. Desse kalker uplösas dock åter af alkalierne, i synnerhet af det flyktiga, om mera däraf tilslås, än til syrans fulla mättning behöfves. Sådan qvicksilfver-kalk uplöses ock af ättika, ehuru hvarken alkali eller ättika uträtta något på den metalliska mercurius, och äfven, til någon liten del, i vatten, allenast den är fäld med et eldfast alkali. Detta är et nyare rön af Hrr. LAVOISIER och CORNETTE, som funnit at, då en uplösning af qvicksilfver uti ren saltpettersyra utspädes med distilleradt vatten, och qvicksilfret därutur fälles med alkali vegetabile eller minerale, samt fällningen sedan kokas uti distilleradt vatten; går detta vatten vid silning klart igenom, men finnes äga en tydelig metallisk smak, gifver med eldfast alkali någon fällning, och med flyktigt ännu mera, gör et kopparbleck hvitt, och bibehåller sig i luften flera dagar oförändradt, utan at öfverdragas med hinna, eller fälla något til botten. Efter vattnets långsamma afdunstning uti et glas, qvarlemnades en glänsande, grå hinna, som löstes svårligen i vatten, och kunde förenas med koppar, i synnerhet genom tilhjelp af flyktigt alkali. Då qvicksilfver-kalken ännu kokades fyra gångor, uti nytt vatten hvarje gång, befans det sidsta vattnet äga mycket ringare halt. Til försöket hade blifvit tagit 4 lod qvicksilfver, hvars uplösning delades i tvenne delar, hvarefter qvicksilfret utur den ena hälften fäldes med vegetabiliskt och utur den andra med mineraliskt alkali. Fällningarne tvättades väl med kokande vatten, då ½ lod af hvardera sedan kokades i 8 lod vatten, hvarvid de nämde phénomener uptäcktes. Alla de öfver dessa begge fällningar kokade vatten slogos, i sin ordning, tilsammans, hvarefter de deponerade små, glänsande granatfärgade crystaller. Utaf försök, som med dem blifvit anstälde, göres bevisligt at qvicksilfver-kalkens löslighet ej härkommer hvarken af koksalt- eller saltpettersyra, utan af den luft, som de metalliska kalkerne hos sig behålla, och hvilken merendels meddelar dem någon löslighet. Denne luft kunna de antingen få af det fällande alkali, eller af syran. - Den med vegetabiliskt alkali fälde kalken hade, genom kokningen i vatten, förlorat 12 och den andra 15 gran i sin vigt. - Qvicksilfver-kalk, som är fäld med alkali volatile, äger intet sådan löslighet i vatten; men däremot uplöser alkali volatile den kalk, som blifvit fäld utur sin solution i syra med eldfast alkali. Desse rön kunna vidare läsas utiMemoires de la Societ. Roy. de Medic. à Paris, ann. 1780 & 1781, s. 238-247; eller ock uti CRELLS Chemische Annalen, 1787, 12:te Stycket, s. 532 o.f.
      d) Med vitriolsyran, eller neutral-salter, som innehålla denna syra, faller mercurius uti varma med en citrongul-färgad kalk, Turpethum Minerale kallad. Se Königsgelb. Häraf kan slutas, at ehuru saltpettersyran är mercurii snällaste uplösnings-medel, så är dock föreningen dem emellan ej den starkaste.
      e) Med en blodlut, som göres på det sättet, at berlinerblå digereras med en flyktig alkalisk spiritus, til dess all färgen är utdragen, fälles qvicksilfret med blå färg. SE MEYERS Chemische Versuche, s. 304, Taschenbuch für Scheidekünstler, 1780, s. 67 samt för 1781 s. 14. Det är besynnerligit, at guldet, så väl som järnet, äfven fälles med blått med denna art blodlut, men koppar med röd färg. Blått précipitat af qvicksilfver, med sådan slags blodlut, lyckas dock ej altid, hvartil orsaken ännu icke är fullkomligen utredd. Til äfventyrs har någon smitta af järn kunnat vara i uplösnings-medlet.
      Med vanlig blodlut, som är tilredd af berlinerblå, kokad uti en lut af alkali fixum, eller sal tartari, och sedan genom tilslagen syra befriad ifrån smitta af järn, har qvicksilfret blifvit fäldt, utur uplösning i saltpettersyra, med den besynnerliga egenskap, at då detta précipitat varit fuktadt med saltsyra, har väl kopparen däraf blifvit hvit, men ej rent guld, som likväl så ganska lätt revifierar qvicksilfret utur andra dess précipitater. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 Band, s. 400. 
      Med denna senare blodlut fälles guldet hvitt, ehuru det, likasom qvicksilfret, af den förstnämde blodluten nederslås med blå färg. 
      Om blodluten är tilredd med torkad blods uplösning uti alkali, och däraf mera tilslås än til fällningen erfordras, uplöses åter den fälde kalken af denna phlogisticerade alkaliska lut, så at också guldet däruti af qvicksilfret anqvickas; men hvarken med alkali volatile eller fixum sker någon ny uplösning, ehuru det senare är förut med kolstybbe smält. Således måste blodluten innehålla något mer än det bränbara ämnet, förmodeligen phosphorisk syra. Se MARGRAFS Chymische Schriften, 1 Del, s. 126.
      f) Af saltsyran, koksalt och alla neutralsalter, som innehålla denna syra, fälles qvicksilfret utur saltpettersyran med hvit färg, då uplösningen är med mycket vatten utspädd. Detta kallas Hvitt Précipitat.
      Med svafvel ingår qvicksilfret en nära förening och blifver därmed, genom stark sammanrifning, först förvandladt til et svart pulver, som får namn afÆthiops Mercurii (Se Æthiops), och mineraliseras sedan därmed, genom sublimation, til Cinnober. Se detta ord.
      Med feta ämnen, såsom med ister, sammanrifvit, förlorar äfven sin fluiditet, och blir med fettman ganska intimt blandad, likasom med svaflet, til en art af æthiops, uti form af en salfva.
      Med qvicksilfret förena sig, eller uplösas, mäst alla metaller, utom Järn, Magnesium, Kobolt och Nickel. Ren järnfilspån kan likväl så vida förenas med qvicksilfver, om de rifvas tilsammans uti glasmortel med tilslagen uplösning af koppar-vitriol uti vatten, at järnparticlarne, som blifva vid detta tilfället öfverklädde med koppar, invecklas uti qvicksilfret, hvilket hänger vid den på ytan précipiterade kopparen.
      Uti den Fransyska Journal de Medicine, för år 1774, anföres väl det Herr Apothekaren CROHARÉ skall påfunnit konsten at amalgamera järn med qvicksilfver, til lika delar af hvardera, och at detta amalgame drages af magneten, samt at både sura och alkaliska salter kunna tilsättas, utan at någon decomposition däraf följer (Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 3:dje stycket, s. 111); men om detta amalgamets beskaffenhet, och huruvida järnet däruti kan vara fullkomligen med qvicksilfret uplöst, eller mechanice inblandadt, fordras närmare uplysning.
      Bly, Tenn, Wismut och Zink uplösas lättast, eller gå med qvicksilfver, allenast genom rifning, utan varma, til et amalgam, som efter distillation visar en art crystallisation uti retorten.
      Om kopparen skall lösas af qvicksilfret, bör den vara nyss fäld utur blå vitriol, eller annan uplösning med rent järn; eller ock går det fortast, om kopparsolution slås til qvicksilfret, uti järnmortel, då kopparen revifieras, uti metalliska, tunna fjäll, emot järnet, och i samma ögnablick uptages den snarast af mercurius, under gnidning med mortelstöten.
      Vidare om guldets, silfrets och de öfriga metallernas amalgamation, ses under deras egna namn.
      Om en polerad metall hänges på ena armen af en qvick våg, och ställes i jämnvigt, medelst motvigter i den andra vågskålen, och om qvicksilfver då med sin yta föres til ändan af den hängande metallen, märkes straxt deras attraction til hvarandra, i det några vigter måste läggas på motskålen, innan de skiljas åt. Af desse vigters storlek kan då dömmas om attractions-kraftens styrka. På detta sättet hafva rön blifvit anstälde på alla metaller, hvaraf funnits at, til exempel, guldets attraction svarat emot 449, silfrets emot 429, tennets emot 418 gran, o.s.v., samt at äfven järn och kobolt därifrån ej aldeles varit undantagne, ehuru den senares sammanhang med qvicksilfret ej varit mer än 8 gran. Således finnes at alla metallerne äga någon förmåga at härmed förena sig, ehuru de icke fullkomligen kunna af qvicksilfret uplösas.
      Ibland alla förenar sig Vismuten, och därnäst Bly, Tenn och Zink, starkast med qvicksilfret, så at de ock följam med vid prässningen genom läder, i synnerhet om bly och vismut äro tilsammans däruti uplöste; och kan således qvicksilfret lätteligen därmed förfalskas; men genom distillation måste de blifva qvar uti retorten, och det uti form af en kalk, eller et pulver. Säkrast afskiljas dessa inblandade metaller, om qvicksilfret uti retorten öfverhöljes med en god del järnfilspån; men aldrasäkrast erhålles qvicksilfret rent ifrån alla inblandningar, om det först prässas genom et godt sämskskinn, och på detta sätt skiljes ifrån guld, silfver och koppar, om någondera skulle finnas däruti, samt sedan sublimeras med svafvel til en cinnober, hvarifrån det kan afsöndras fullkomligen rent. Huru därmed tilgår, ses under ordet Cinnober.
      Vid spegel-fabriquer förefaller en mängd affall, efter spegelglasens foliering, bestående af qvicksilfver med tenn amalgameradt, och hvaruti tennet gemenligen utgör fyra delar, eller något mera, emot tre delar qvicksilfver. At skilja dessa metaller, kan väl ock någorlunda låta sig göra genom en simpel distillation; men som hettan därvid fordras så stark, at tennet smälter, så behåller det äfven en god del af qvicksilfret, och blifver därigenom skört, samt både för dyrbart och otjenligt at brukas af tenngjutare. I anseende därtil har Herr Bergs-Rådet VON ENGESTRÖM visat en fördelaktig method, at distillera sådant folium med tilsats och blandning af en åttondedel väl torrt och brändt kolstybbe; hvilket förekommer så väl at tennet ej calcineras, som ock at det icke uti en klump, utan endast i små dråppar, kan sammansmälta. Detta gör at qvicksilfret, vid en modererad hetta, kan som en fin dimma småningom skiljas ifrån tennet, och stiga genom retorthalsen, med dess anstoss, uti det i recipienten föreslagne vattnet. Hvad härvid bör iakttagas, och huru qvicksilfret sedan kan än mera fullkomligt renas ifrån alla smitta af tenn, och andra metaller, genom förening med svafvel och förvandling til æthiops, eller til cinnober, samt genom ytterligare distillation med tilsats af järnfil, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1788, s. 98 o.f.
      Uti varma, ifrån fryspuncten, eller kram snö, som betecknas med 0, til 100 grader däröfver, då vatten kommer uti kokning, utvidgas qvicksilfret til 1/60:del af sin volume, och vid 370, eller 380 graders hetta, börjar det koka med något sprakande, och förflyga uti rök, ungefär vid den hetta, som blyet smälter, och således för glödgnings-graden.
      Uti köld förminskar qvicksilfret sin volume, eller sammandrages 1/10del, ifrån den graden, då det börjar koka, til den graden då det befunnits stelna, som är ungefär vid 40:de graden, eller något däröfver, efter FAHRENHEITS Thermometer, under 0, som Herr HUTCHIN skall hafva rönt och finnes anmärkt uti CRELLS Chemische Annalen, 1784, 1:sta st., s. 38.
      Denna märkvärdiga egenskapen, at qvicksilfret uti strängaste köld kan förvandlas til fast metall, har Herr Prof. PALLAS först rönt år 1760, uti St. Petersburg, då kölden var mycket stark och än vidare föröktes på det sättet, at Thermometern nedsattes uti snö, hvarpå slogs rökande saltpettersyra. Under det snön häraf började smälta, föll qvicksilfret ansenligen och sedan än mera, då Thermometern flyttades flera gångor uti ny snö, med samma syra beguten, ända til dess det stelnade, hvarvid glaskulan ändteligen brast sönder.
      Af Herr Professor LAXMAN hafva sedan försök härmed blifvit gjorde, och befunnits at sådant qvicksilfver, som varit köpt ifrån apotheket, har af naturlig köld uti Siberien stelnat, då det, efter DELISLES scala, fallit til 210 grader minst, eller något däröfver, uti hvilket fasta tilstånd det hållit sig några dagar och, efter Herr BANNERS  rön, en gång hela 2 månader.
      Sålunda stelnadt, har det liknat et bladigt eller fjälligt amalgame, hvilket kunnat hamras nästan som bly, utan någon klang, och utan at mera försök kunnat göras på dess vidare seghet, än at den uti det fina glasröret stelnade qvicksilfver-tråden varit böjelig.
      Då försöket af Hr. LAXMAN blifvit anstäldt med et annat qvicksilfver, som han fullkomligen renat, har det ingen gång kunnat bringas at stelna, utan ständigt hållit sig flytande, ehuru kölden gått til 254 grader efter DELISLES scala. Starkare naturlig köld har ej infallit. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 5:te stycket, s. 244.
      Ändteligen är uti London 1784 utkommen: BLAGDENS History of the Congelation of Quicksilver, som utförligt upräknar alla därmed gjorde försök, så väl uti naturlig som artificiel köld. Här åberopas i synnerhet HUTCHINS rön, at stelnandet sker vid 39 grader på FAHRENHEITS Thermometer, och då af andra härtil utsättes 200 til 250 grader, förklaras detta ansenliga fallande endast som en verkan af mercurii starka krympning, eller sammandragning, under frysnings-momentet. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 9:de stycket, s. 269.
      Ej längesedan skall Herr ACHARD, uti Berlin, hafva bringat qvicksilfret at stelna genom artificiel köld, hvarmed den naturliga, som varit 25 grader, sålunda blifvit ökad, at thermometer-kulan öfverstrukits med naphta vitrioli, som med påblåsning af en pust blifvit bragt til hastig utdunstning, då qvicksilfret vid 31 graders köld stelnat. Se Stockholms Allmänna Post-Tidningar, 1786, N:o 8.
      Sednast har likväl Herr Stabs-chirurgus FRIES fått tilfälle at anställa åtskillige märkvärdige försök med qvicksilfrets frysning i fri luft, och uti naturlig köld, vid Ustiugweliki i Siberien, under 61 graders nordlig latitud. Sådan häftig köld inföll trenne gångor, medan han på denna ort uppehöll sig, i slutet af året 1786 och i början af år 1787. Den första gången, eller den 3:dje November 1786, blef kölden så stark, at thermometern, om aftonen, föll til 30 ½ grad under fryspuncten, efter REAUMURS scala. Under det samma tog Hr. FRIES några lod renadt qvicksilfver och lade det uti en porcellains-skål, i fria luften. Dagen därpå, bittida om morgonen, befanns detta qvicksilfver ej mera flytande, utan hade lika consistence som en tjock salfva. Thermometern stod då vid 34:de graden, efter REAUMURS, som svarar emot 215 grader, efter DELISLE's skala. Efter några timmar aftog kölden til 30:de graden, då qvicksilfret i skålen åter blef flytande, hvarefter kölden efterhand minskades. Den 29:de i samma månad, steg kölden, emot aftonen, til 30 REAUMURS grader. Några lod renadt qvicksilfver lades då uti en liten apothequare-mortel, och stäldes i fria luften. Om några timmar ökades kölden til 35 grader, hvarvid qvicksilfret i mortelen började frysa nedifrån och upåt. Vid midnattstid föll thermometern til 40:de graden, och qvicksilfret däruti blef åtskildt genom många tomma mellanrum, hvarföre thermometern måste intagas uti et varmt rum, då den åter kom i ordning. Den 2:dra December, kl. 5 om morgonen, var qvicksilfret i mortelen så starkt stelnadt, at det tålde friska slag af en järn-hammare. Dock utrunno därvid små flytande kulor. Thermometern utsattes åter i kölden, midt på dagen, och stadnade vid 35:te graden, men föll småningom ända til 51:sta graden, under fryspuncten, efter REAUMURS, eller til 245:te graden, efter DELISLES scala. Denne köld fortfor flera timmar, och, medan den varade, togs mortelen med det frusna qvicksilfret in uti rummet, den stelnade metallen slogs sönder i 3 delar, och blef innom mindre tid än 2 minuter åter flytande. Då qvicksilfret togs i handen, medan det var frusit, kändes en aldeles odrägelig köld. Så snart det blifvit flytande, stäldes det åter, tillika med mortelen, ut i fria luften, och innom en timma var det å nyo frusit. Då det denna gången hamrades, skilde sig inga dråppar, eller små kulor, därifrån. Qvicksilfret förblef hela 30 timmar i sitt stelnade tilstånd, hvarefter kölden småningom aftog. Den tredje stränga kölden inföll d. 7:de och 8:de Januarii 1787 (efter gamla stylen), då qvicksilfret, som i en serpentin-mortel åter var utstäldt i fria luften, så häftigt sammanfrös, at det kunde starkt hamras. Vid alla förenämde försök nyttjades tvenne thermometrar, som altid funnos instämma i lika utslag, och denne gång hade qvicksilfret i dem begge fallit under den 60:de graden, efter REAUMURS scala, samt, uti den ena, ända ned i kulan. Som qvicksilfret frös i begge thermometrarne, måste de inflyttas i kammaren, då de innom 7 minuter återstäldes i sitt förra skick, och qvicksilfret steg til 31 graders köld, efter REAUMURS scala, men uti fria luften föll det åter til 45:te graden. - Utaf de försök, som Herr FRIES anstält, tyckes således följa at et til solid form redan stelnadt qvicksilfver, vid tiltagande köld, krymper i långt starkare mån än förut i dess flytande tilstånd. Desse rön kunna vidare läsas uti CRELLS Chemische Annalen, 1787, 10:de stycket, s. 318 och följ.
      Rätteligen lärer qvicksilfret ej kunna räknas at taga någon början til stelnande förrän vid 40:de graden under frysnings-puncten, efter svenska thermometern, och sedan gå til en fast kropp, då kölden går däröfver. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III. s. 454.
      Af dessa rön lärer emedlertid den slutsats kunna göras, at qvicksilfret, som för detta varit räknadt ibland halfva metaller, såsom intet ägande någon smidighet, hädanefter får komma ibland de hela.
      Sålunda är då genom rön funnit, hvad Alchemister så  länge, och med så mycken möda, förgäfves sökt, nemligen at figera qvicksilfret, eller bringa det til en fast metall, ehuru denne figering ej varar längre, än uti en olidelig stark köld, och lärer således ej lända til någon nytta i allmänna lefvernet.
      Konsten at rätteligen figera qvicksilfret, så at det uti smälthetta ej förflyger, och at en stor del däraf ändteligen kan förvandlas til guld och silfver, har däremot, med goda skäl, länge varit glömd, samt ansedd som et fruktlöst alchemistiskt arbete; men märkvärdige försök hafva i denna vägen nyligen, eller år 1782, uti England blifvit anstälde, hvarvid, uti flera ganska hederliga och i chemien kunniga mäns närvaro, blifvit utrönt at, då til ½ unce rent qvicksilfver uti en digel, med kolstybbe och borax inredd, blifvit lagdt allenast et gran af et mörkrödt pulver, som en Academiens ledamot, Herr Doctor PRICE, tilredt, har det inlagde qvicksilfret uti stark glödgnings-hetta funnits aldeles orörligt, och utan tecken til flyktighet. Då hettan blifvit ökad til smältnings-graden, och mera borax tilsatt, har et korn af finaste guld, til 10 grans vigt, erhållits. Detta försök har flera dagar blifvit itereradt med lika utslag, och utan anledning til misstankar på något bedrägeri. Med et hvitt pulver har äfven qvicksilfver på dylikt sätt blifvit figeradt, och et gran af detta pulver har gifvit 28 gran fint silfver. Men som alchemisters arbeten gemenligen hafva en ömkelig utgång, så hände ock här, i det Herr PRICE, som sedan förgäfves sökt at förfärdiga mera af dessa pulver, har af otålighet sjelf med förgift afhändt sig lifvet. Se härom en af engelskan 1783 öfversatt afhandling, under namn utaf: Versuche mit Quecksilber, Silber und Gold, samt CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 Band., s. 530 o.f.
      Genom metalliska inblandningar, och flera medel, kann väl också qvicksilfret bringas at stelna, såsom då det, uti et tunnt linne inneslutit, hänges öfver röken af et uti glödhetta varande bly. Det skall äfven mista sin fluiditet uti sjudande linolja, och taga så mycket sammanhang, at däraf kunna göras ringar och dylika småsaker, som dock icke äga långt bestånd. Et amalgame af fint silfver har äfven, efter några år, funnits taga en märkelig  hårdhet; men sådane apparente figeringar äro mindre betydande.
      Den så kallade mercurification, eller sättet at af andre metaller, i synnerhet af bly, utbinga qvicksilfver, som de äldre chemister hållit för en af metallernes beståndsdelar, har väl efter de gamlas föreskrifter i sednare tider blifvit försökt, men aldrig lyckats.
      Qvicksilfrets egenskap at vara delbart uti den aldrafinaste ånga, så at hvarje synlig partikel däruti ändå behåller sin metalliska egenskap, kan i akttagas icke allenast vid dess distillation, utan ock i synnerhet af det bekanta rönet, at om den, som blifvit smord med någon salfva, hvaruti denne metallen är ingniden, sedermera, och efter därigenom upkommen salivation, håller en ducat uti munnen, skall det finnas at guldet blifver helt hvitt af det qvicksilfver, som genomlupit de aldrafinaste gångar uti kroppen.
      Om qvicksilfret är inneslutit uti et Barometer-rör, och blifver däruti skingradt på et eller annat ställe, genom mellankommande luft, märkes däraf en lysande egenskap, då et sådant rör något skakas uti et mörkt rum, just på de ställen, där luften skingrat qvicksilfret.
      Då qvicksilfret länge skakas, eller rifves, i synnerhet då guld- och silfverhaltige malmer därmed amalgameras, til metallernes utdragande, förvandlas en del ändteligen til et fint pulver, eller stoft, som vid Wäst-Indiska amalgamér-verken Lis kallas och bör noga samlas, at genom distillation åter revifieras.
      Af naturen finnes qvicksilfret ofta gedieget, eller flytande, uti grufvor och klyfter, tillika med dess malmer. Uti sådan form får det namn af Jungfru qvicksilfver, eller Mercurius Virgineus. 
      En eller annan gång, nemligen 1689 och 1696, skall häraf hafva funnits litet flytande uti Sala silfvergrufva och Juthylls orten, som ses af Assessor ODELSTJERNAS Bref til Landshöfdingen HJÆRNE, infördt uti Acta Literaria Sveciæ Vol. I., för år 1724. Se CRELLS Chem. Archiv, 1:sta Bandet, s. 244. Jemte detta gediegna har ock där bruits en qvicksilfverhaltig gnistrande bergart, tillika med gedieget silfver, hvaraf en del varit med qvicksilfret amalgameradt. Se Silfver.
      Vid de Österrikiske och Pfalziske grufvorne förefaller det så mycket oftare gedieget, såsom vid Pottsberg, uti grufvan Drey Königs Zuge, i Chur-Pfalz, dråpptals ömnigt instänkt uti en grå sandig lera, tillika med crystalliserad cinnober. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, 2:dra stycket, s. 8.
      Det har ock funnits, jemte cinnober, uti et ruttit trädstycke, som tjent til stämpel, eller stöd, uti en grufva. Se VON BORNS Lithophylac. 1:sta Del., s. 127.
      Vid den gamla Spanska qvicksilfver-grufvan Almada, som varit arbetad uti de Romares tid och nämnes af PLINIUS, sitter gedieget qvicksilfver osynligt uti en röd lerskiffer, men utsvettas uti fina dråppar, allenast skiffern hålles någon stund uti varm hand.
      Uti grufvorne vid Idria är det ej heller sällsynt, och förefaller aldramäst uti så kalladt Mildzeug, eller uti lerarter. År 1770 skall uti et flötslager däraf erhållas 103 skålpund helt rent eller gedieget qvicksilfver. Se vidare FERBERS Beschreib. des Qvecksilber-Bergw. zu Idria, in mittel-Crain.
      Vid Kloster-Neuburg i Österriket, ej långt ifrån Wien, skall en åder af qvicksilfver visat sig framkomma mitt uti bottnen af Donau-strömmen, som gifivt en öfverflödig mängd, om man får tro Stockholms Allmänna Tidningar för 1785, N:o 50.
      Huru qvicksilfver finnes i form af malm, och uti flera slags stenarter, se orden Cinnober och Qvicksilfvermalm.
      Denna metallens nytta och bruk är ganska vidsträckt. Uti konster och handtverk nyttjas den på mångahanda sätt; til exempel vid spegel-fabriquer är den oumgängelig, för at därmed fästa tennfolium på spegelglas.
      Guldsmeder, svärdfäjare och metall-arbetare, consumera en myckenhet til deras förgyllningar. Se orden Amalgamation och Förgyllning.
      Målare och laquerare behöfva än mera uti form af Cinnober, Aurum Musivum och Königsgelb; til hvilka ämnens tilverkning stora fabriquer äro inrättade. Se dessa ord.
      Physici och Chemici bruka det snart til otaliga många experimenter, såsom för barometrar och thermometrar, samt vissa luftarters producerande, m.m.
      Det mästa lärer dock nyttjas vid åtskilliga bergverk, såsom vid de Wäst-Indiska, Ungerska och Tyska, i synnerhet sedan amalgamations-processen af Herr HofRådet VON BORN blifvit i den betydande mån förbättrad, at guld och silfver härmedelst kunna, med vinning, utur deras malmer utbingas, antingen de däruti finnas synligen gediegne eller ej. Se orden Guldtilverkning, Silfvertilverkning, Amalgamation och Qvickqvarn. - Vid Spanska guld- och silfververken, i Södra America, hafva 17 til 24,000 centner qvicksilfver årligen åtgått, efter den amalgamerings-method, som hittils varit brukelig. En så stor consumtion härrörer i synnerhet däraf, at 30 lod qvicksilfver gått förlorade på hvarje mark därmed utbrackt silfver; men häruti kan nu mera ansenligt besparas, då Hr. VON BORNS nya arbets-process antages, hvarvid förlusten af qvicksilfver ej utgör mera än 1 ½ eller högst 2 lod på hvarje mark silfver. - Åtgången af qvicksilfver förökas däremot genom de nya amalgamér-verk, som redan äro gångbare både i Ungern och Böhmen, hvarest de mästa guld- och silfvermalmer på denna väg tilgodogöras, och smältningarne i det stället afskaffas. Qvicksilfver torde äfven til samma behof snart komma at användas vid flera Europeiska silfververk. - För kratsers tilgodogörande hos guld- och silfverarbetare, fordras ock en god del qvicksilfver.
      Uti medicin och til ganska många préparater på apotheken, såsom Mercurius Sublimatus, Præcipitatum rubrum & Album, Æthiops, Liquor fumans Libavii, Ungventum Mercurii, Turpetum Minerale, Mercurius Dulcis, Panacea Mercurii, och än flere, som ej höra til detta rum, åtgår likaledes en betydande mängd af qvicksilfver. Se orden Mercurius Sublimatus, Précipitat, Æthiops och Turpetum Minerale.
      Tilverkningen af qvicksilfver vid åtskilliga verk uti Tyskland, Ungern och Spanien, stiger också årligen til en ansenlig mängd. 
      Vid det betydliga Österrikiska qvicksilfver-bergverket Idria kunde fordom ej utbringas mera än 2 til 3000 centner qvicksilfver årligen; mennu mera erhållas inemot 16000 centner årligen, hvarutaf högst 2000 centner hitintils blifvit använde, i Österrikiska staterne, til amalgamation, til inländska cinnober-fabriquer och annat bruk, och det öfriga försäljes på utrikes orter, hvaribland Spanien nu tager 10000 centner årligen. - Uti Pfalz och Zweybrücken, sammanräknade, tilverkas nu för tiden nära 800 centner årligen. Se Herr Öfver-BergsRådet FERBERS Nachricht von dem Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, &c. 1787, s. 83 och 143.
      Huru mycket årligen vid Almada, uti Spanien, och vid de Wäst-Indiske samt mindre betydande Europeiske qvicksilfver-grufvor årligen tilverkas, har ej med visshet kunnat inhämtas.
      Til aftändning lägges qvicksilfret uti påsar af fårskinn, som sedan inpackas uti små runda fastager. Uti hvar påse är gemenligen 150 skålpund.

Qvicksilfver-tilverkning, eller denne metallens afskiljande ifrån dess mineraliserande ämne och utur de jord- eller stenarter, hvaruti den osynligen kan vara inblandad, tilgår vid stora verken på lika sätt, som redan underCinnober om qvicksilfrets reducerande därutur anfördt blifvit; nemligen genom distillation uti slutna käril och med tilsats af något, hvartil det mineraliserande ämnet, som endast är svaflet, har en starkare förvandtskap. Uti små arbeten och profver, eller vid qvicksilfrets rening, är tilsatsen af järnfilspån den beqvämligaste; men vid stora verken kan det låta sig göra, antingen med tilsats af osläckt kalk, som drager svaflet til sig; eller ock utan tilsats, då malmen af naturen medförer kalk.
      De fattigare malmer beredas härtil, vid Idria, genom slamning, bokning och vaskning; men de rikare malmer föras straxt til bränugnen, utan at förut genomgå någon sådan process. Det första slamnings-arbetet, eller på denna ort så kallade vaskning, sker med vatten genom sex eller sju trappevis under hvarannan belägne såll, utaf hvilka det öfversta är det gröfsta, men de andre blifva i ordning finare, ända til det understa. Malmen bör härtil genom handbokning förut vara sönderslagen. Så fort de rikaste malmer, hvilka bestå af gröfre och renare korn, stadna på de första sållen, blifva de särskilt utsofrade ifrån det fattigare godset. Det grofvaste, som ej går igenom det första sållet, blifver vidare sönderslagit. Det som stadnar på 4:de och 5:te sållen, sofras för hand på skedbänken, då de renare malmkornen, eller Gräupel, afskiljas, för at sedan undergå bränning, ifrån det ringhaltigare, som kommer til bok-och vaskverken. Det som stadnar på de sidsta sållen, och är så fint at det ej kan skiljas i rikare och fattigare slag, renas genom sållsättning för hand. Det ringhaltigare gods, eller Abhub, som härigenom fås, går til bokverket och därifrån til vaskverket, at dragas til slig; men det underst liggande och rikare gods, eller Kern, föres til bränugnen, sådant som det är.
      Qvicksilfver-bränningen, eller distillation, sker på olika sätt. Vid Idria tilgår därmed lika som vid Almada, uti Spanien, hvarom beskrifning finnes författad af Herr JUSSIEU uti Parisiske Memoirerne för 1719. Inrättningen härtil består uti tvenne stora, utmed hvarannan bygde bränugnar; men i det stället at malmen, vid vanlig distillation, inlägges uti ler- eller järn-retorter, blifver den här inlagd på et hvälfdt och uti små rutor muradt rist, eller halster, öfver hvilket spännes et hvalf af de största kalkstens-stycken, hvilke blifvit tagne utur hängande och liggande väggar, samt utur infallande kalk-kilar, i grufvan, och äro qvicksilfverhaltige. Detta hvalf uppehåller sig sjelf, och lättar således tyngden för det hvälfde halstret. Uppå dessa stora kalkstenar läggas andra mindre, och sedan de grannare malmarterne, tillika med sligen, som förut är med lervatten formerad til små tegelstenar. Under det håliga hvalfvet, eller halstret, eldas med ved, hvarifrån den mästa röken går uti igenom en särskilt skorsten, men hettan drifver in på den öfver halstret inpackade malmen. På sjelfva ugnshvalfvet, öfver malmrummet, äro sex stycken trattlika öpningar, hvarigenom det af hettan flyktigt gjorde qvicksilfret utgår uti de härvid fogade sex rader af stora Aludeller, eller sublimer-krukor af ler, som äro fogade den ena uti den andra, 13 stycken uti hvar rad, liggande på en sluttande plan, eller Terrass, så at den medlersta aludellen ligger uti djupaste sänket af planen, och har en öpning midt på buken, hvarigenom det qvicksilfret, som under afkylningen samlat sig uti dråppar, får utrinna, genom trädrör, uti et därunder stäldt käril med vatten, så väl ifrån de sex första på den sluttande plan lagde aludeller, som ock ifrån de sex andre, hvilka ligga på en ifrån den medlersta aludellen åter upstigande plan. Hvad som, af den genom alla dessa aludeller passerande qvicksilfver-röken, ej hunnit condenseras uti metallisk form, ingår uti en rökkammare, hvarest den möter en förebygd och nedföre gående vägg, som tvingar den at nedstiga uti et vattukäril, dock så at den rök, som här ej hinner afkylas til flytande qvicksilfver, äger ledigt utrymme at åter upstiga i rök-kammaren, där den efterhand condenseras til qvicksilfver, hvilket nedfaller på den af tvenne sammanlutande planer bestående botten. Den öfriga röken uppehålles, genom en längre omgång, under taket, för at hinna afsätta sitt sidsta qvicksilfver, innan den utsläppes genom de under detta tak gjorde luckor, hvarest endast svafvelröken bör utgå. Det förstås at alla fogningarne på aludellerne, och alla öpningar, där röken kan uttränga, måste på bästa sätt vara med lera, eller tjenligit lutum tilsmetade, och hållas täta. Aludellerne äro en aln långa och ½ aln vida uti buken, inuti oglaserade. Eldningen behöfver ej påstå mer än 6 eller 8 timmar, til dess den vid Idria varande stenkolsartade malmen blifver väl antänd, då den sedan af sig sjelf håller hettan några dygn. Hela denna process, jemte brännings-sättet, finnes af Herr FERBER ganska tydeligen utförd och med ritningar förklarad uti dess Beschreibung des Quecksilber-Bergwerks zu Idria, s. 38-54.
      At vid detta bränningssätt mycket qvicksilfver går förloradt, är af tilställningen nog tydeligit, men kan här tålas, i anseende til malmernas mängd och svafvelrika art, hvarigenom de sjelfva underhålla den i början gifne hettan.
      Säkrast utbringas dock all qvicksilfver-halten medelst malmens distillation uti sluten retort, hvartil också vid Idria en särskilt ugn är inrättad, men brukas ej vidare än at därmed utröna malmens rätta halt.
      Uti stort brukas ock detta brännings-sätt uti retorter vid Mörsfeldiska verken. Inrättningen härtil är i det närmaste lika med den som här i riket brukas vid Dylta svafvelbruk til svaflets distillation. Stora retorter, gutna af tackjärn, liknande långa bukige bouteiller, eller seltzervattens krus, äro här brukelige. Ugnen är så stor, at 30 stycken skaföttes lagde sådane krukor, eller retorter, däruti kunna rymmas, uti tvenne rader öfver hvarandra; hvilande på små stenpelare inuti ugnen, och gå med deras halsar utom ugnen ned uti väl förluterade recipienter, med däruti varande vatten. Eldningen sker med stenkol på et rist, under retorterne, och den öfverflödiga flamman utgår genom de på hvalfvet däröfver varande små öpningar. Det uti rök öfvergående qvicksilfret samlas, och tages til vara, uti det föreslagne vattnet. Det utbrände godset utdrages, och nytt inlägges, medan retorterne ännu äro heta. 
      Malmen måste härvid vara helt fin, som erhålles genom bokning och vaskning. Den blandas väl med tilräckelig mängd af bokad osläckt kalk, som absorberar svaflet, och därmed gör qvicksilfret löst ifrån sitt mineraliserande ämne. Om för litet kalk tilsättes, märkes at en del af metallen sublimerar sig uti retort-halsen, dels til en svart Æthiops, dels ock til cinnober, som åter måste ombrännas.
      Utförlig berättelse om denna brännings-method vid Mörsfeld, med därtil hörande Tabeller, kan ses uti COLLINIS Mineralogische Reisen, s. 108-155, med Herr SCHRÖTERS öfversättning och noter.

Qvicksilfvermalm är antingen qvicksilfver mineraliseradt med svafvel, då det gemenligen visar sig med högröd färg, under namn af naturlig Cinnober, ellerBergcinnober; eller ock finnes det omärkeligen inblandadt uti merendelssvarta, hvita, grå, eller lefverbruna stenhärdade leror och Skifferarter, hvaruti det ofta är med någon bergfettma, förenadt, eller ock uti Mergelarter, med järnochra och flere arter af järnleror.
      Ibland de största grufvor för sådan malm kan väl räknas qvicksilfver-bergverket uti Kärnthen, eller Mittel Crain, vid staden Idria och vid floden af samma namn. Malmen brytes här uti en ganska mägtig gång, bestående af svart lerskiffer, som utgör underbäddningen af et däröfver liggande högt kalkberg. 
      Denne skiffer kan här räknas för den rätta gångarten, och innehåller som mäst qvicksilfver, då den går ifrån grå til mera svart färg. Medförer stundom så mycken bergfettma, at den brinner uti eld med flamma, nästan som stenkol. Blifver ock då mer mörk och lättbruten, samt får namn af Mildzeug. De rikaste malmer brytas däruti, dels Nestervis, som stora körtlar, dels ock intagande stundom hela gångens mägtighet. De äro i allmänhet täta och mergelartade, med mycket svafvel och mineraliseradt qvicksilfver. När malmen icke är blandad med mera kies, än til qvicksilfrets mineralisation är nödigt, så antager den politur, och håller ifrån 40 til 70 och ibland 80 procent qvicksilfver.
      Utom gedieget eller jungfru-qvicksilfver, förefalla här i synnerhet följande ändringar af malmer, under särskilte namn, såsom:
      a) Rothes Erz kallas en oren tegelfärgad cinnober, med mergel och järnig kies inblandad; innehållande omkring 30 procent qvicksilfver.
      b) Lebererz är den mäst vanliga malmen härstädes, af mörk lefverfärg, och går til 50 a 80 procents halt, hvarföre den gediegen malm kallas. Är tät, och kunna allehanda figurer däraf skäras. Den antager ock stundom god politur.
      c) Branderz är svart och mera sällsynt. Brinner emot ljuslågan, med en tjock vedervärdig lukt och rök. Detta är den svarta cinnober, som Herr CRONSTEDT menar, och hvaröfver Herr BRÜNNICH gjort en oriktig anmärkning uti andra uplagan af CRONSTEDTS Mineralogie.
      d) Korallenerz. Består uti små runda ärtformiga korn af Rothes Erz, antingen uti mergel eller lerskiffer. Innehåller ifrån 1 til 40 procent.
      e) Schnürelerz kallas den, hvaruti gångarten är genomdragen med små strimmor af cinnober.
      f) Cinnober är egenteligen här det med högröd färg af svafvel mineraliserade qvicksilfret, utan medföljande bergart. Finnes dels uti angefloger, dels derb uti kornig, tärningartad och spatig, eller bladig form, eller och på åtskilligt sätt crystalliserad. Se FERBERS Beschreib. des Quecksilber-Bergw. zu Idria; s. 5, 10, 11, 18.
      Uti Hertigdömet Zweybrücken gifvas äfven många qvicksilfver-grufvor, af hvilka en del arbetas uti tydelige flötsverk, och malmerne brytas merendels uti samma gångsten som vid Idria, nemligen uti mer eller mindre stenhärdad lera, eller lerskiffer af föränderlige färgor, såsom hvit, svart och blåaktig. Därjemte infalla gångarter af bladig kalkspat, gips och fläcktals svafvelkies, som merendels är silfverhaltig, röd bolus, gul och brun järnochra, brun järnmalm, med ormslingriga ränder, torr och mörk qvarts, och stundom så kallad horn, eller vackra kiselarter, samt grå sandsten.
      Malmen består af dels mulmig, dels tät och fjällig, sällan lefverfärgad cinnober; merendels insprängd uti gips och lerarter, jemte järnochra. Utom dess förefaller här också ofta gedieget qvicksilfver samt, såsom mera sällsynt, uti grufvan Carolina: a) Qvicksilfver med silfver förenadt uti en art af Amalgame. Se Silfver. b) Mineraliseradt qvicksilfver med Svafvel  och Koppar, vid Moschel, som sprakar i eld; likaledes c) Qvicksilfvermalm i följe med Blyglans, vid Mörsfeldiska grufvorne. Stundom är ock cinnobern med et kiselämne så förstenad, at den liknar en jaspis af skön röd färg, så hård at den ger eld emot stål, och är ändå ganska rik på qvicksilfver. d)  Qvicksilfver med saltsyra mineraliseradt, eller en art gedieget sublimat, är också funnit uti Zweybrückiska qvicksilfver-grufvorne vid Moschel-Landsberg. Färgen af denna besynnerliga malmart är dels hvitgrå, glänsande, dels gul eller svart. Den har et crystalliniskt anseende, samt är stundom aldeles crystalliserad. Denne arten har länge varit okänd och utburen på varphopen, som en torr och onyttig spat, til dess Herr WOULF ifrån England undersökt och uptäckt dess halt. Se FIBIGS Mineralogie, s. 303.
      Vidare om denne ortens många qvicksilfver-grufvor, och förändringar af där befintelige malmer, kan omständeligen ses af Herr FERBERS Bergmännische Nachrichten, om Pfalz och Zweybrücken, s. 21-68.
      Utom förenämde qvicksilfver-malmer vid Idria, och vid Stockenwoy i Kärnthen, samt uti Churpfalz, finnas äfven sådane vid Topschau uti Öfverungern, äfven vid Rosenau, Schemniz och Cremniz, samt vid Zalatna uti Siebenbürgen, dock til föga betydande mängd; uti Sachsen vid Hartenstein, och vid Schönbach uti Böhmen.
      Uti staden Montpellier, uti Frankriket, skall ligga et flolager, eller et stratuum, af grå lera, som förmenas sträcka sig under större delen af staden, och har först blifvit yppadt vid en djup källares gräfning. Denne lera skall innehålla en myckenhet gedieget qvicksilfver, som utsvettas uti små dråppar, då leran lägges uti varman at torkas. Se Marquis DE LUCHET Essai sur la Mineralogie, s. 96.
      Uti Normandiet har cinnober funnits vid Meridot, uti en rödlätt lera; likaledes uti en smal gång emellan salband af svafvelkies, som vittrar uti luften.
      Vid Guancanelica, Guacavilca, eller Guadalcanal uti Södra America och Peru, brytes en hvit art af mergel, som innehåller qvicksilfver, ej långt ifrån Potosi.
      Vid de gamla grufvorne Almada uti Spanien, gifves cinnobern af åtskilligt lynne, dels som små ådror uti en art granit; dels ock helt tät, af rödbrun färg, nästan som rödkrita, men mycket tung och rik, samt ger cinnoberrödt strek vid rifning med stål eller knif. 
      Vid Tustan uti Ryssland: uti Baliagora vid Krakau i Polen, samt vid Cevigliani uti Toscaniska gebietet, skola äfven, efter Hr. BÜSCHINGS angifvande, qvicksilfver-malmer finnas. Se BEAUMERS Mineralreich, Andra Delen, s. 271.

Qvickslagg (Rostschlacke) kallas vid råkoppar-smältningen, eller rostbruket, den slagg som därvid samlas, och hvilken brukas, jemte kalksten, såsom tilsats uti beskickningen vid sulubruket, så vida den ännu kan innehålla något litet koppar, eller skärsten.
      Vid blyiske malmers smältning uppå silfver förefaller äfven qvickslagg, som efter behof nyttjas uti beskickningarne, och är blyhaltig.
      Vid masugnar och järnsmältningar kallas den slaggen Qvickslagg, ellerRinnslagg, som sjelf utflyter öfver dammen helt ren och glasig, til skilnad ifrån den tröga Hakslaggen, som måste med Kosskrok utdragas. Se Lakter.
      Vid gamla silfververk, där blyhaltigemalmer varit brukade, plägar uti slaggvarpen qvickslagger finnas, som ännu äro något blyiske, och smälta ganska lätt, samt kunna således med förmån nyttjas vid taktegels glasering, med minsta kostnad, allenast litet brunsten tilsättes.

Qvicksten kallas den retractoriska järnmalm, som drages, utan föregången rostning, starkt af magneten: är gemenligen af mörkgrå, eller svart färg, grof- eller granngrynig: smälter lättare på masugnen än de så kallade Torrstensmalmer (se detta ord): medförer vanligen lättsmälte bergarter och gifver likaledes et qvickt flytande tackjärn, vid lagom malmsättning, och är således tjenlig at brukas som Blandsten, eller tilsats, för mera trögflytande arter; ankommande merendels på de medföljande bergarter, huru de kunna hjelpa hvarandra til en qvick smältning och til en flytande slagg.
      Qvicksten kan således vara af flere slag och befordra en god smältning, antingen i anseende til bergarternas egenskaper, eller ock i anseende til sjelfva malmens, och innehafvande järns, mer eller mindre heta och rödbräckta art af någon medföljande svafvelsyra, som ej sällan är med qvicksten förbunden, och åstadkommer en skärande egenskap uti smältningen, ehuru stundom hårdsmälta qvartsarter kunna medfölja. Sålunda kan qvicksten gifvas: 
      1:o. Lättflytande, som medförer: a) Grönt Skörlberg, eller så kallad grön fluss, af lös sammansättning. - b) Svart Skimmer. - c) mjuk och lös Trapp, eller stenhärdad Lera. - d) Svart Hornblende. - e) Granatberg, m.m.
      2:o. Hårdsmälte eller trög flytande kan den vara, som medförer: a) Asbestarter. - b) Qvartser. - c) Hälleflinta. - d) Jaspis. - e) Fältspat. - f) Granit. - g) Flussspat. - h) Tälgstens- och Serpentin-arter, samt Skörlspat o.s.v.
      Oaktadt sådane medföljande hård- och segsmälta bergarter, kunna dock malmerne få namn af qvickstenar; antingen i afseende på järnets egenskap, at bidraga til en lätt smältning med torrstenar och med tilsats af kalksten, som befordrar desse tröga arters uplösning til en qvickare slagg; eller ock kunna vissa för sig sjelfva trögsmälte stenar åstadkomma andra lika eldhärdiga arters lättare flytning uti sammanblandning; til exempel den uti Sandbacke grufvan, uti Norberg, befintelige så kallade Hvitmalm, eller Skärsten, som består mäst af Tälgstens-gry, med någon flussspat inblandad, är ensamt hårdsmält, men med den tröga qvartsblandade torrsten erhålles en ganska qvick slagg. Se Hvitmalm. - Alla tälgstens-arter äro eldhärdige; men med blandning af limsten blifva de lättflytande o.s.v.
      Den rätta Hvita Järnmalmen (se detta ord), eller så kallade Stahlstein, af kalkaktig natur, som svartnar i luft och eld, är i synnerhet en ibland de starkaste qvickstenar, som hjelpa de mäst trögsmälta til qvick flytning; men har ock i hög grad den egenskapen, som i mindre grad är alla qvickstenar följaktig, at snart förorsaka et hvitt och hårdt järn, samt ställets utskärande, om den ensamt eller omåttligt brukas.
      Qvickstenar äro här i Riket de allmännaste malmer, i synnerhet uti vissa provincier och landsorter. Gifva förnemligast segt och starkt järn, som likväl intet altid är det bästa til finare arbeten, hvarutinnan järn af torrstensmalmer räknas för tjenligast.
      Såsom den ypperligaste engående qvicksten kan järnmalmen ifrån Dannemora djupaste grufvor anses, så vida den af naturen äger en, fast omärkeligen inblandad kalkartad fluss, som gör at denne malm kan med största förmån brukas ensam på masugnen, utan tilsats af limsten, eller annan malmblandning, och hvaraf järnet är den skickeligaste för vallonsmide, til stångjärn, och sedermera både för bränstål och finsmide.
      Qvickstenar, som medföra skörlbergs-arter, hvilka också äro de allmännaste följeslagare, smälta väl lättast, men behöfva dock liten tilsats af limsten, för at gifva en ren och glasig slagg. Sådan är den bekanta Persbergs malmen, uti Wermeland, som näst Dannemora malm torde kunna räknas för den bästa, så väl uti sitt slag, som i anseende til den ansenliga malmstock som där finnes. - Hornblende är ej mindre allmän följeslagare för qvickstenar, och ofta orsak til rödbräcka, i anseende til medföljande svafvelsyra. Smälter väl lätt, men behöfver limsten för ofvannämde orsak skull. Vidare om de här förut upräknade, och qvickstenar allmännast åtföljande, bergarters förhållande uti smälthetta, kan ses under deras särskilta namn, och deras verkan vid malmerne därefter dömmas. 
      Stångjärnet, af välartade qvickstens-malmer ensamt tilverkadt, är ibland det segaste och mäst spänstiga, samt visar långtågigt, eller bladigt brott, vid afbrytningen, då det är väl verkadt uti hammarsmedshärden, och ej smittadt med så mycket svafvelsyra, at det tager tvärbrakor uti kanterne. Det är dock gemenligen mindre mjukt än torrstensjärn. Det bästa qvickstens-järn är ock kändt för at gifva det hårdaste och starkaste bränstål. Sådant är Dannemora järnet. Qvickstens-järn tilverkas ock, som bekant är, på många orter i riket, i synnerhet uti Wermelands bergslag, där torrstenar äro mera sällsynte. Detta järnet är såldes af särskilta, fast icke i allmänhet märkeliga egenskaper, emot torrstens-järnet, i anledning hvaraf man ej kan vara säker, om desse järnsorter ingå med hvarandra någon innerlig förening, eller om de lika som genom uplösning kunna blandas uti hvarandra. Aldraminst sker det uti hammarsmedshärden, som vid ordet Torrstensjärn är anmärkt. Om tjenlig fluss för torrstensmalm, utan qvicksten, se Limsten.

Qvickvatten är hos guldsmeder och metall-arbetare, som umgås med förgyllningar, ej annat än et med rent vatten försvagadt skedvatten, hvilket strykes på de silfver- koppar- eller messings-arbeten, som skola förgyllas, at ytan må blifva ren och at qvicksilfret, som tillika updrages, må häfta därpå och anqvicka arbetet, som då antager det amalgamerade guldet. Jämnför ordet Förgyllning.
      Små arbeten af messing och kopapr anqvickas, eller blifva med qvicksilfver jämnast och snarast öfverdragne, om de neddoppas uti en qvicksilfver-solutoin, som är gjord med skedvatten, och med mycket sjövatten utspädd.

Qvocolos. Under detta Italienska namnet förstås uti Toscana en klar, hvit eller något sjögrön qvarts, med ränder af en fin kalk. Den ger eld som vanlig qvarts emot stål, men är något mera lättsmält, och brukas vid glasbruken til glastilverkning. Se HÜBNERS Kunst- und Handl. Lex.

Qvota kallas vid Dannemora järngrufvor en viss tid, af en 2, 3 eller flere veckor, då hvar och en interessent, efter sin ägande andel, har frihet at bryta malm, under upsigt af dess särskilte gruffogde. Nu mera är dock denna Veckobrytning  per Qvota merendels aflagd, då malmen brytes för gemensam räkning och bytes på grufbacken.
      Qvota kallas ock vid knip- eller stålhamrar, där bränstål räckes, et visst antal af 8 eller 10 stycken bränståls-stänger, som på en gång inläggas uti härden, at med bläster upglödgas, hvarefter en i sänder uttages och räckes til smala tenar, af en half tums fyrkant, härdas med samma hetta, afslås uti större och mindre stycken, samt packas uti lådor eller bunkar. Se Bränstål.

Qvål (Qvåle, eller Qvele) kallas vid grufvor en ränna, som uthugges uti sjelfva berget, hälst på liggande vägg uti et donlägigt schacht, at därmed leda något vattusig ifrån arbetsrummet til någon vattu-dunt, at därifrån updragas, eller afledas genom stoll.

Qvällen, Se Qvellen.