Bergwerkslexicon: S

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Saffian kallas vid alunverken rå och oraffinerad alun, hvilken af den kokade alunluten, innom 4 elle 5 dygn, sätter sig i saffianskaren, eller växtbingarne, uti små octaëdriske crystaller, som en skorpa, omkring sidorne af karet. Denne är den renaste och bäres til vaskhuset, at tvättas och sedan uti raffinerpannan vidare uplösas samt raffineras; men den saffian, som sätter sig på bottnen af karet, är oren och blandad med ochra, eller slam, samt får namn af Ibäring, emedan den åter upbäres på rålutspannan, kort för lossningen, at där tilgodogöras. Se Alunsjudning.
      Vid Saalfeldiska alunverket tilsättes urin så väl uti svalkaret, som uti saffianskaret, hvilket senare kallas Schüttelkaste. Härutur sätter sig saffian helt fin, under namn af Alaunmehl, som sköljes och sedan kokas med friskt vatten, til dess luten, efter prof, befinnes nog stark och anskjuter i köld, då den öses uti et annat kar, eller Läuterkasten, at där på insatte stänger anskjuta, hvilken anskutne alun åter upsjudes och ändteligen slås i alunfatet, eller das Wachsfass, at där i klump sammanväxa. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergwerke, s. 403.

Saffianskar kallas vid alunsjudning de uti saffianshuset uti jorden nedsatte kistor, af väl sammanfogade och starka plank, så stora at 6 stycken kunna innehålla så mycket lut, som rymmes uti en dubbel alunpanna. Desse crystallisations-kistor, eller fat, kallas vid vitriolsjudning växtbingar, på Tyska Bingen. Se Saffian.

Safflor, Zafflor, Zaffera. Under detta namn förstås egenteligen vid Sachsiska koboltverken, eller blåfärgs- fabriquerne, den rena koboltmalm, som blifvit finbokad och calcinerad, samt blandad med 3dubbelt bokadt qvarts- eller kiselmjöl, och således färdig prépareradt at uti smälthetta gifva blått glas. I sådant tilstånd fuktad med vatten, och inpackad uti små fastager, har den under detta namn blifvit försåld til Holland, Frankrike, England och flerestädes, endast för at nyttjas vid porcellains- och faïance-fabriquer, samt för kakelugns- och krukmakare, til blå målning på deras arbeten, eller ock för andre konstnärer til blå emailler och glas, då tilsats göres med pottaska, blyglas, eller andre emaille-flusser. 

      Det blå glaset, som af samma ämne smältes vid blåfärgs-verken, och males til fina pulver af skiljaktiga blå couleurer, får i allmänhet namn af Schmaltz och bör ej med safflor confunderas. Se Schmaltz.

Saffranskoppar, Se Kopparsaffran.

Saft kallas vid rännverkssmide den smälte, flytande och qvicka järnslaggen, hvaruti järnet vänder sig til smidighet, eller färskar.

Sahl, Sadel, eller Salning, kallas vid en stånggång til pumpverk en liten träklots, fästad på stången, där den går igenom gaffelen, på en hängarm, at tjena för en så kallad Sko, som eljest brukas af järn. Se ordet Stånggång.
      Vid hammarställning, i stångjärnssmedjor, utmärkes med namn af Sahl en på slagträdet fästad stark klots, hvaruti den främsta standsulan, eller kroksulan, är inhuggen. Se Hammarställning. Än bättre är, om en sådan sahl gjutes af tackjärn och knäppes omkring slagträdet, med insänkningar för begge standsulorne, hvilka också kunna vara af tackjärn, som uti England och flerestädes brukas med förmån.
      Salning heter ock på en hammarhjulstock en ring, eller fordring, af såväl sammanfogade stockändar, som göres omkring hjulstocken och fästes med starka järnringar på det stället, där lyftarmarne komma at sitta, til styrkan för samma armar, äfvensom för hjulstocken. Är dock onödig, då lyftarmsring brukas af tackjärn.
      Sahl (Sattel) betyder äfven et Sänke, som klensmeder fästa uti smedjestädet, då värjeklingor smidas, eller något som fordrar annan skapnad än den som på släta städet kan åstadkommas, såsom då tänder på sågblad skola uthuggas m.m. Se Sänke.
      Sahl vid tråddragerier är et något platt och på flata sidan litet kilformigt trädstycke, hvarpå tråd- eller dragtången är fästad, och hvarpå den åker, under dragningen fram och åter, emellan tvenne lister, eller så kallade skyllror.

Sal ammoniacus fixus är et jordiskt medelsalt, som består af kalk, förenad med koksaltsyra, och erhålles, då en del fin rifven salmiak blandas med 2 delar pulveriserad bränd kalk, och med hastig hetta smältes uti en digel för insats-pust, samt utgjutes, då det är qvickt flytande som vatten, uti en järnmortel, eller på risplatten. - Af den qvicka smältning, som kalken härvid erhåller, kan salmiakens nytta intagas, då den brukas uti flusser för järnprof, där någon kalk tillika är tillstädes, eller där brändt äggskals-pulver, efter proberares föreskrift, tilsättes. Detta salt tjenar och vid stålhärdning m.m. Se Järnets Historia, s. 882, 998. Uti öpen luft och fuktigt rum deliquescerar detta salt, eller går til et vatten, liknande en klar olja, och får då namn af Kalkolja, eller Oleum Calcis per deliquim, bestående af samma delar, nemligen af kalk, uplöst uti saltsyra, med tilhjelp af den utur luften attraherade fuktigheten.

Sal Arsenicale är et neutralsalt, bestående af et alkali fixum vegetabile, förenadt med arsenik-syra. Det förtjenar at vara bekant, i anseende til dess tillämpning uti metallurgien, samt för konster och handtverk. Detta salt beredes, efter dess upfinnares, Herr MACQUERS, method, således: at lika delar hvit arsenik och renad saltpetter läggas uti retort och distilleras, med en försiktigt ökad hetta, til dess retorten börjar glödga. Uti recipienten erhålles då, med föreslagit vatten, en blåaktig saltpettersyra, och uti retorten återstår en smält massa, hvit, tät och eldhärdig, som kan uplösas uti varmt vatten, filtreras, evaporeras och crystalliseras til et neutralsalt, uti fyrsidige prismatiske crystaller, med pyramidaliske spetsar.

      Detta arseniksalt, eller den förenämde saltmassan, smälter lätt uti öpen digel, utan at någon arsenik däraf bortgår, allenast intet uti bränbart ämne tilkommer, hvaraf det snart decomponeras; men med mineralsyror sker ingen decomposition. 
      I anseende til dess beståndsdel uti smälthetta, är det ock bekant under namn af Arsenicum fixum, och emedan dess syra antager metalliskt lynne, så snart något bränbart tilkommer, tjenar det förnemligast såsom tilsats, då arseniken genom smältning skall förenas med någon metall, til exempel med koppar eller messing til Hvitkoppar. Se detta ord. På lika sätt kan äfven arsenik-metallen, med tilsats af et bränbart ämne, lätteligen därifrån sublimeras och erhållas uti regulinisk form.
      Detta metalliska salt är äfven nyttigt uti glas-tilverkning, at befordra glasets klarhet. Uti glasflusser bidrager det både til lätt smältning och til färgens förhöjande på rubin- och saphir-fluss, där purpura mineralis, eller där kobolt ingår; men färgor af andre metalliske kalker blifva däraf flyktige.
      Den svårsmälte platina kan härmed uti stark hetta blifva flytande och gjutas i formor, hvarefter den uti platina ingångne arseniken kan därifrån utdrifvas genom glödgnings-hetta. - En liten tilsats af samma salt uti silfver-slaglod gör at det blifver ganska qvickt flytande.
      Åtskillige nyttige compositioner med detta arseniksalt, för konster och handtverk, skola af Herr BEAUMÉ vara påfundne, men äro ännu obekanta. Mera härom ses uti Herr MACQUERS Chymie och uti dess Dictionn. de Chymie, artic. Sel neutre arsenical. Det kan väl också göras uti öpet käril, om en blandning af lika delar arsenik och saltpetter updrages skedtals, i små repriser, uti upglödgad digel at detonera; men en stor del arsenik går därvid förlorad och saltmassan blifver därefter så alkalisk, at den drager fuktighet utur luften och kan ej crystalliseras.

Sal fusibile microcosmicum är et crystalliniskt neutralsalt, som består af acidum phosphori, förenad både med alkali minerale och alkali volatile urinosum tillika, jemte någon smitta af koksalt. Det har sitt namn afMicrocosmus, som betyder lilla verlden, hvarmed människan betecknas; emedan det har sitt ursprung af människo-urin. Det hörer väl således icke ensamt til mineralriket; men som dess beståndsdelar äfven finnas i det riket, och det tillika är et kraftigt lösande medel vid mineraliers undersökningar och uti emaillekonsten m.m., så förtjenar det här sitt rum.

      Dess beredning är uti chemien bekant och finnes i synnerhet beskrifven af Herr MARGRAF uti andra delen af dess Chymische Schriften s. 81 o.f. Dess kännemärken äro: at det på ytan gifver ingen smak, utan endast en liten kyla: fatescerar, eller sönderfaller intet til pulver uti luften: sprakar intet på glödgande kol: uti smälthetta skummer sig litet, under det at crystallisations-vattnet bortgår, nästan som borax: vid stark hetta, för blåsrör på kol, smälter til klar genomskinlig pärla, som giver et phosphoriskt sken och behåller, efter afsvalningen, sin genomskinlighet, samt kan väl då åter uplösas i vatten, men ej vidare bringas til crystallisation: är ganska eldfast; men genom distillation uti retort kan en flyktig salmiakspiritus utdrifvas, hvarefter återstoden, som är den phosphoriska syran, sedan kan uthärda den aldrasträngaste hetta, utan at blifva flyktig. I anseende til dess nytta, är sal fusibile i synnerhet kändt som en tjenlig fluss til strängsmälte stenars och metalliska kalkers vitrification.
      At återstoden efter nyss förut nämde distillation är en syra, synes däraf at den, efter uplösning i vatten, gäser med alkalier: fäller alla uplösningar, som äro gjorde med alkali, och uplöser de fleste metaller mer och mindre, utom guld, silfver och vismut, men på torra vägen förslaggar alla oädla.
      Med bränbart ämne, såsom sot, gifver sal fusibile uti distillation med stark hetta den bekanta phosphorus urinæ.
      Huru deta saltest phosphoriska syra kan skiljas därifrån, samt huru det är et mineraliserande ämne för metaller, se ordet Phosphorisk Syra.
      Vidare om detta märkvärdiga salt och dess syra, samt om dess förhållande med metaller och jordarter, ses af Herr MARGRAFS förenämde därmed gjorde många rön.
      Utom den nytta, som af detta salt kan dragas uti Chemien och Experimental Physiquen, samt vid malmers och stenars försökande med blåsröret, tjenar det äfven med mycken förmon vid emaileglasers och färgors beredning. Af silfver kan därmed erhållas den skönaste höggula emaillefärg, om, til exempel, en solution af fint silfver uti skedvatten utspädes med fyra gångor så mycket distilleradt vatten, och därtil småningom slås en mättad uplösning af sal microcosmicus, til dess ingen grumling mera visar sig, eller til dess silfret fullkomligen blifvit fäldt til en gul kalk, hvilken då ganska väl edulcoreras, eller tvättas med varmt vatten, blandas sedan med litet fin porcellainslera, eller med Herr MONTAMYS emailleglas, updrages med pensel på emaillegrund och inbrännes efter konstens reglor.
      Om järn är uti skedvatten uplöst, kan det fällas til en hvit kalk med en solution af sal microcosmicus uti vatten. Denne kalk är ganska lättsmält för blåsrör och lampeld, samt gifver en glaspärla af svartaste färg. Med litet blå schmaltz och tjenlig emaillefluss blandad, kan denne färg med mycket förmån nyttjas til svart målning på emaille, hälst den tillika är biståndig uti stark hetta, som af andre svarta färgor ej kan väntas. Se Järnets Historia s. 658, 827.
      En ren och hvit tennkalk, beredd genom calcination, går uti smälthetta ti let ganska hvitt opakt glas med detta salt, hvilket således är en ypperlig ingrediens för hvit emaille-grund.
      Åtskillige andre metaller kunna ock fällas med detta salt, såsom:
      Järn ej allenast utur solution i skedvatten, som redan är nämdt, utan ock, utur uplösningen i saltsyra, til en seg massa, som likväl smälter i vatten.
      Bly utur saltpettersyra til hvitt pulver.
      Tenn utur solution i aqua regis.
      Qvicksilfver utur uplösning i saltpettersyra. 
      Vismut utur samma syra til hvitt pulver.
      Zinken fälles därmed svårligen.
      Kopparen faller ock därmed til hvit kalk.
      Guld utur aqua regis har därmed icke kunnat fällas.
      Då detta salt är uplöst uti 2 eller 3 delar vatten, précipiteras äfven därmed åtskillige jordarter, såsom:
      Kiseljorden utur liquor silicum.
      Kalkjorden utur dess uplösning i saltsyra, eller utur sal ammoniacum fixum, faller helt hvit och blifver, efter saltets utlakning med vatten, til en seg massa som et fogellim, hvilken på intet sätt kan lösas med kokande vatten, som tyckes vara en märkvärdig omständighet. Efter torkning, och uti stark hetta, går denne massa först til pulver och sedan til en glasig slagg.

Sal mirabile Glauberi, Se Glaubersalt.

Salacites (Weidenblåtterstein) är en fin flolägrig kalksten, som har färg och intryck af bladen på sälj, eller vide. Hörer således til Phytotypolithi, eller örters aftryck uti stenriket.

 

Salamander. Detta namnet är väl egenteligen tilsagt en art af ödla, som föregifves af naturen vara begåfvad med en saft, hvilken hastigt släcker elden, så at djuret intet förbrännes, om det springer därigenom. Men hos gamla auctorer förstås också Byssus, Amiant, eller Asbest, under samma namn,  hvilket således skulle utmärka deras oföränderlighet uti eld. Se Berglin.

Salband (Saalband, Harnisch) sägas malmgångar hafva, då malmen med dess gångararter intet är Anvuxen, eller instänkt uti den allmänna därutom varande bergarten, utan har därifrån en riktig aflossning, som består uti någon tunn beklädning af en fin Lera, Skimmer, Sliberg, Hornberg, Talk- eller Speckstensart, eller dylik. Gången säges då föra salband. Vid tyska bergverken heter det: der Gang führet einen glatten Harnisch. Men om gången allenast med en tom rämna, eller lossna, är skild ifrån hällearten, bör det för redighet skul ensamt få kallas Aflossning (der Gang hat eine glatte Ablösung). Släppsköl har väl samma bemärkelse, men torde endast böra brukas vid de lossnors utnämnande, som förefalla innom gången, hvarest sådane släppskölar, eller aflossande rämnor, kunna visa sig uti åtskillige directioner, eller både härs och tvärs, som man brukar säga, och hvaremot malmen med dess gångsten och gångart under brytningen aflossar stycketals, med släta, halkande sidor, uti åtskillige vinklar.
      Vid järngrufvor får malmgångens salband i synnerhet namn af Sli, Sliberg, eller Skinslag (Se detta ord), såsom merendels bestående af sega och hala bergarter, men kan ock på  några orter bestå af hvita eller röda kalk- och spatarter, hvilka då gemenligen falla skifrige, eller likasom tilhopaklämde emellan malmgången och hällearten.

Salfva vid messingsbruk, Se Salva.

Salmiak är et fullkomligt neutralsalt, bestående af saltsyra mättad med alkali volatile. Hos äldre auctorer har detta salt fått ganska många olika namn, hvaraf Herr CASPER NEUMAN upräknar intet mindre än 48. 
      Den allmänna salmiaken, som finnes uti köpmansbodar, kommer merendels ifrån Ægypten, öfver  Holland, uti runda kakor, omkring 2 tum tjocka och 8 a 9 tum i diameter, något skåliga på den ena och litet uphöjde på den andra sidan. Uti brottet visar den sig mera hvit och crystallinisk åt den ena, än den andra sidan, dock utan at innehålla något crystallisations-vatten, hvilket äfven är et bevis at desse kakor icke tilkommit genom uplösning och inkokning, utan endast genom sublimation, och därvid antagit figuren at sublimations-kärlet.
      Salmiak har en stark stickande smak, men utan at hvarken syra, eller alkali, däruti kännes rådande. Med lakmus kan likväl någon rodnad upkomma, som tyckes gifva tilkänna et litet öfverskott på syra, ehuru begge desse beståndsdelar äro merendels til lika mängd. 
      Uplöses lätteligen uti tredubbelt så mycket kalt vatten, men uti kokhetta kunna 2 delar salmiak lösas uti 3 delar vatten. Under uplösning i vatten förökar den kölden til några och 20 grader. 
      Salmiak löses äfven uti spiritus vini, som icke händer med andre salter och, om uplösning sker med kokhetta, sätter den sig sedan efter afkylningen.
      Utur solution i vatten crystalliseras salmiak i form af snöflockar, eller uti lätta och löst sammansatte crystaller af små strålar, hvarifrån anra mindre utgå. 
      Uti öpen eld förflyger den helt och hållit med hvit rök, utan särdeles lukt, men emot brinnande kol ger en vacker blågrön låga, och om et kalt järn hålles däröfver, sätta sig små dråppar därpå, som äro af saltsyran, men alkali, som gifvit den blå lågan, förflyger.
      Uti glaskålf, över modererad hetta, sublimeras helt och hållit, samt renas därigenom, efter crystallisation.
      Med bränd kalk sammanrifven gifver en genomträngande lukt, som är den flyktiga alkaliska spiritus, känd under namn af Stinkspiritus. Salmiak kan således på flere sätt decomponeras, såsom: om en del pulveriserad blandas med 2 delar fint rifven, bränd och släckt kalk, eller krita, och distilleras uti retort med väl förluterad förlaga, erhålles denne stinkspiritus uti liquid form, uplöst af det vatten, som kalken, eller kritan, innehåller. Återstoden i retorten är då Sal ammoniacus fixus. Se detta ord. - Med torrt alkali fixum, såsom pottaska, eller ock med alkali minerale, distillerad, öfvergår alkali volatile och sublimerar sig som et hvitt salt uti retorthalsen. - På lika sätt decomponeras den äfven af metaller, såsom genom distillation med blykalk eller mönja, då saltsyran förenar sig med blyet och utgör et hornbly, eller plumbum corneum, som återstår uti retorten. - Med silfver distillerad, öfvergår äfven alkali volatile och residuum är luna cornua.
      Blandad med crocus martis, blodsten, eller andra malm- och stenarter, som innehålla något järn, sublimerar sig salmiaken uti tjenligit käril, öfver glödgnings-hetta, i form af tunna fjäll, och medtager en god del af järnet samt får däraf en brandgul färg, under namn af Flores, eller Ens martis. Med kopparkalk på lika sätt sublimerad gifver blågröna flores af kopparen, som Ens Veneris kallas. Se desse ord.
      Flere salmiakens egenskaper kunna inhämtas af Hr. MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Ammoniac.
      Salmiaken finnes af eldens verkan producerad naturlig vid Vesuvius, uti bergets, eller lavans håligheter sublimerad. Likaledes upstiger den såsom ånga, eller rök, utur håligheter i jorden, vid Solfatara, och samlas uti krukkäril, som stjelpas öfver den upstigande ångan. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 235. Den rätta naturliga salmiaken kommer ifrån Kalmuckiet, hvarest den skall finnas på berg och stenar sublimerad, samt föres til myckenhet med caravaner til Siberien. Se VOGELS Practisches Mineral-System, s. 290. Sådan är ock den som finnes uti Asien, under namn af Meccora Salmiak.
      Med konst göres den til största mängd uti Ægypten, allenast genom distillation uti stora glaskålfvar, af det sot som med mycken flit samlas efter förbränd träck af cameler, kor och all slags boskap, som uphämtas af fattigt folk och, tillika med torra växter, eller halm, brukas til bränsle uti detta skoglösa land. Jemte det flyktiga saltet, finnes häruti mycket koksalt af de saltaktige växter, som boskapen förtär, och hvarvid således ingen vidare tilsats behöfves, hvarken af salt vatten, eller urin, som någre föregifvit. Huru härmed tilgår finnes omständeligen beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1751, s. 258, jemte salmiakens Historia därsammastädes, s. 241, 265, 267.
      Uti sot af andre förbränlige ämnen, såsom af dytorf, äfven af det sot som kommer af en bitumineus alunskiffer, uptäckes en flyktig salmiak-spiritus vid sammanrifning med kalk. Af det sot, som den Holländska bräntorfven ger, kan äfven en verkelig salmiak sublimeras, emedan samma torf tillika innehåller någon koksaltsyra.
      Af Herr BEAUMÉ uti Paris, samt på Herrar GRAWENHORSTARS fabrique uti Brunschwig, tilverkas äfven salmiak. På hvad sätt är ej allmänt bekant. Uti Stockholms Posttidningar för 1786, N:o 87, nämnes äfven ifrån Wien at en Herr SOLLHEIM därstädes fått 1000 ducaters försträckning til en fabriques inrättande för salmiaks tilverkning på Ægyptiska viset.
      Åtskillige chemici hafva sedan arbetat på denna uptäckt, och sökt at finna någon genväg, hvarigenom salmiak kan tilverkas med så liten kostnad, at den med vinning kunde afsättas.
      Herr ALBERTI har år 1780 härom utgifvit en afhandling, kallad: Grundliche Anleitung zur Salmiak-Fabrique. Här upgifves allenast den genaste vägen at, genom distillation med vitriolsyra, erhålla koksaltsyra och likaledes at, genom distillation, utbringa en flyktig alkalisk spiritus af urin och andra lättfångne ämnen ifrån djurriket, såsom af åtskillige skrädor, hvilka af hudar och skinn kunna fås, utan betalning, hos garfvare och sämskmakare. Då saltsyran vidare mättades med det flyktiga alkali, erhölls naturligen och på det enklaste sättet, genom behörig evaporation och crystallisation, en ordentelig salmiak, hvilken sedan genom sublimation bracktes i form af en conisk kaka, af lika egenskaper och utseende som den Ægyptiska salmiaken.
      Af återstoden efter salsyrans distillation, som nu bestod af vitriolsyra och koksaltets alkali minerale, erhölls sedan genom utlakning och crystallisation et riktigt glaubersalt, som då, i anseende til dess medicinska nytta, kunde lindra kostnaden vid salmiakens tilverkning på denna vägen.
      Herr GREN har sedan försökt at på en mindre kostsam väg vinna samma ändamål, nemligen endast genom koksaltets, eller dess moderluts, förening med alun och genom alunjordens fällning med flyktigt alkali, på hvilket sätt koksaltets syra, medelst den lösblifne vitriolsyran, äfven blifvit fri och kommit uti förening med det tilsatte flyktige alkali, samt således, utan sublimation, frambrackt en ordentelig salmiak. Härjemte har af koksaltets moderlut kunnat erhållas magnesia alba: af aluns fällning en nyttig alunjord och, af dess syras förening med koksaltets alkali minerale, det bekanta Sal Glauberi, hvilka producter kunna alla bidraga at minska omkostnaden på tilverkningen af salmiak. Åtskillige härmed anstälde försök finnas omständeligen utförde uti CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2:dra Bandet, s. 312-331.
      Af det eljest merendels onyttiga trangrumset, som samlas til öfverflöd til silltrans kokning och merendels bortkastas, skulle och förmodeligen med god utkomst salmiak kunna tilverkas, sedan nu mera af Herr MÖLLER blifvit utrönt at detta grumset innehåller en betydande del volatilt alkali, som, med koksaltsyra på behörigt sätt förenadt, skulle genom sublimation uti tjenlige glaskäril producera detta salt, hvarom ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1787, sid. 81 och följ., som med vidare rön i detta afseende tyckes förtjena at utföras.
      Uti konster och handtverk är salmiak af en betydande nytta, såsom: uti chemien beredes däraf det för medicin så oumgängeliga Sal volatile och Spiritus Salis Ammoniaci.
      Salmiak, sublimerad med sten- eller jordarter, uptäcker deras minsta järnhalt med gula flores.
      Uti proberkonsten, blandad med flussen för järnmalmer, som naturligen eller med tilsats medföra någon kalk, bidrager den til en qvick och lättflytande slagg, samt til järnkornens förening och samlande.
      Vid förtenningar på koppar, och i synnerhet på  järn och messing, är den en oumgängelig tilsats, för at befordra tennets fästande på desse senare metaller, och den förutan kan ej heller messing med tenn sammanlödas.
      Med salmiak-spiritus kan kopparens minsta närvaro uti någon syra uptäckas af den blå färg, som då upkommer. 
      Om 2 lod pulveriserad salmiak blandas med 4 lod af någon sönderkarfvad välluktande ört, och därtil sättes et lod alkali fixum, eller sal tartari, jemte 2 skålpund spiritus vini, och distilleras genom glaskäril med alembique, så erhålles därmed en välluktande spiritus af hvad ört som hälst, såsom af lavendel, angelica eller dylikt.
      Om salmiak blandas med hälften pottaska och 1/3:del spanskgröna, samt tilräckeligit gement bränvin, och denne blandning distilleras uti kopparpanna, får man däraf en blå förgiftig stinkspiritus, som utan olägenhet af lukten dödar alla slags väggmaskar och insecter.
      Om ren pulveriserad salmiak blandas med torrt calcineradt alkali fixum uti flaska, och  några dråppar lavendel-olja drypes därpå, får man en behagelig lukt af sal volatile oleosum, då flaskan öpnas.
      Om lika delar salmiak och pottaska blandas uti lika mycket vatten, som salmiaken väger, så erhålles däraf genom distillation den egenteligen så kallade Stinkspiritus. Men om istälelt för pottaska tages bränd kalk, fås däraf en mera corrosiv Spiritus volatilis. Många flere producter af detta ämne kunna inhämtas af WALLERII Chemia Physica, 2 Del., Cap. 8.
      Om egenskaperne af Sal ammoniacus fixus ses under detta namn. Huru kopparvitriolens uplösning med kalkolja kan fällas til grön färg, se Berggrönt.
      Huru kopparen uplöses uti salmiak-solution med vatten til en vacker grön färg, se ordet Brunschvigergrönt.
      Salmiak har äfven mycken nytta uti fyrverker, til frambringande af en skön blågrön låga.
      Grön eld göres af en del salmiak, som blandas med 2 delar spanskgröna och inröres uti smält hvit kåda, eller pix burgundica, 2 delar, hvilken blandning, efter afsvalnandet, pulveriseras och inblandas uti fyrverkeri-satsen.
      Blå eld erhålles, om calcinerad kopparvitriol blandas med litet zinkvitriol, eller Galitzenstein, och insmältes som sagt är med hvitt harts. Likaledes vinnes en skön blågrön låga, om stobiner af bomull, eller dylike förbränlige saker, indoppas uti uplösning af koppar uti salmiak-vatten, och sedan torkas samt antändas uti lufteldar.
      Andre syror, förenade med alkali volatile, utgöra äfven särskilte arter af salmiak. Således upkommer, til exempel:
      Sal ammoniacum secretum Glauberi, om salmiak, efter Glaubers sätt, decomponeras med vitriol-syra, som då förenar sig med alkali volatile och utdrifver saltsyran, samt utgör med samma alkali en vitrolisk salmiak, hvilken uti vissa delar har den allmänna salmiakens egenskaper, men nyttjas intet nu mera hvarken uti konster, eller uti medicin.
      Sal ammoniacum nitrosum upkommer genom saltpettersyrans förening med alkali volatile, antingen genom sammanblandning, eller ock därigenom at salmiaken decomponeras af denne syra. Detta nitrum ammoniacale har, ibland andra, den särskilte egenskapen at uti glödgnings-hetta, utan tilsats af något bränbart, taga eld och detonera med häftighet, hvarföre det också får namn afNitrum Flammans. 
      Flere salmiak-arter, som upkomma af flyktigt alkali med vegetabiliske syror, höra ej til detta rum.
      Sal fusibile microcosmicus är äfven en salmiak, som under dess egit namn beskrifves.

Salt (Salz). Detta namn, af nyare naturkunnige tagit uti vidsträckt förstånd, tillägges alla de mineral-rikets kroppar, som kunna uplösas uti en viss mängd vatten, då de förut äro brackte til et fint pulver.
      Efter detta allmänna begrepp räknas ibland salter alla de mineralier, som på det högsta fordra til sin uplösning 1000 gångor mera kokande vatten än deras tyngd utgör. Således komma äfven under detta namn åtskillige arter, som vanligen äro räknade til stenar, såsom Kalk, Gips och Tungspat, så vida de uti en sådan mängd vatten äfven äro löslige. Det är nödigt at sätta förenämde gräns för lösligheten, i anseende därtil at flere jordarter kunna gifvas, som fordra än större mängd vatten, om de til någon liten del däruti skola lösas, hvilka då intet få nämnas ibland salter.
      Efter et mera inskränkt begrepp, hafva til salters andra kroppar för detta icke blifvit räknade, än sådane, som icke allenast äro löslige uti vatten, utan ock gifva någon smak på tungan; men smaken är hos en del salter föga märkelig. Crystallinisk form kan ej heller blifva något kännemärke, emedan salter gifvas, som ej kunna crystalliseras, och äfven finnas mångfaldiga slag af crystaller, som på intet sätt kunna bevisas innehålla något salt, eller därifrån hafva sitt ursprung.
      Salter fördelas allmännas uti Egenteliga (Salia propria) och Analogiske.
      Til de förra höra sådane, som hel och hållne äro saliniske och kunna utan någon återstod lösas uti vatten. 
      De senare, eller analogiske, kallas i allmänhet Medelsalter och äro sådane, som, jemte den saliniska beståndsdelen, innehålla något ämne utur mineralriket af främmande natur och egenskap.
      Egenteliga salter fördelas uti trenne hufvudsorter, nemligen: Syror, Alkalieroch Neutralsalter.
      A) Mineraliske syror hafva i synnerhet följande kännemärken, såsom: - en egen bekant smak: - Någon förvandtskap med vatten, som de draga til sig utur luften, fast mindre häftigt än en del lutsalter: - Förbyta de fleste växtrikets blå safter til rödt. - Förena sig häftigt med alkalier. - Uplösa en del jord- och stenarter samt metaller.
      De förekomma i synnerhet med följande namn, hvarunder de särskilt vidare beskrifvas, såsom:
      1:o. Luftsyra.
      2:o. Vitriolsyra; af lika egenskaper med svafvel- och alunsyra.
      3:o. Saltpettersyra.
      4:o. Saltsyra.
      5:o. Flussspatssyra.
      6:o. Arseniksyra.
      7:o. Molybdensyra. Se Molybdena.
      8:o. Tungstenssyra. Se Tungsten.
      9:o. Phosphorisk Syra.
      10:o Boraxsyra. Se Sedativsalt.
      11:o. Bernstenssyra.
      B) Alkaliske salter förklaras til deras förändringar och egenskaper under ordet Alkali.
      C) Neutralsalter kallas egenteligen de, som äro sammansatte af alkali uti förening med någon syra. Ibland en mängd af sådane salter kunna här allenast nämnas de förnemsta, som stundom finnas af naturen tilkomne i mineralriket, eller uti naturliga vatten och jordarter. Sådane äro:
      1:o. Tartarus Vitriolatus, bestående af alkali vegetabile och vitriolsyra.
      2:o. Saltpetter (prismatiskt), af alkali vegetabile förenadt med saltpettersyra.
      3:o. Sal digestivus Sylvii, af alkali vegetabile med saltsyra.
      4:o. Sal mirabile Glauberi, af alkali minerale och vitriolsyra.
      5:o. Cubiskt Saltpetter (nitrum cubicum), af alkali minerale med saltpettersyra.
      6:o. Koksalt, af alkali minerale med saltsyra.
      7:o. Sal Secretum Glauberi, af alkali volatile med vitriolsyra förenadt.
      8:o. Nitrum flammans, af alkali volatile med saltpettersyra.
      9:o. Salmiak, af alkali volatile med saltsyra. Tilkommer vid Solfatara uti Neapel.
      10:o. Borax, eller Tinkal, af alkali minerale, med boraxsyra eller sedativsalt mättadt.
      11:o. Alkali vegetabile aëratum, eller alkali med luftsyra mättadt.
      12:o. Natron, af alkali minerale med luftsyra. Finnes ömnigt uti Asien och Africa; äfven utvittradt uti urgamla källarhvalf, under namn af Mursalt.
      13:o. Alkali volatile med luftsyra, uti brunnsvatten vid London.
      Desse trenne senare salter med luftsyra kunna crystalliseras, och höra således icke til rena alkalier.
      D) Analogiske, eller medelsalter, fördelas uti Jordaktiga, eller terrestriska, och Metalliska. Til de förra, eller
      a) Terrestriska, räknas
      1:o. Tungspat, som består af Tungjord med Vitriolsyra. Anses likväl allmänt som stenart. Se Tungspat.
      2:o. Gips, eller Selenit, af kalk med vitriolsyra mättad. Se Gips.
      3:o. Calx nitrata, af kalk med saltpettersyra. Finnes uti några Franska kritberg. Se Saltpetter.
      4:o. Sal ammoniacus fixus, af kalk med saltsyra. Förekommer ofta uti vatten.
      5:o. Calx aërata, eller kalk med luftsyra, finnes uti åtskillige brunsvatten, som hårda vatten kallas.
      6:o. Bittersalt, Engelskt, eller Seidschützer salt, består af magnesia alba med vitroilsyra förenad.
      7:o. Magnesia nitrata, salita och aërata, äro mera sällsynte. 
      b) Metalliske medelsalter äro:
      1:o. Kopparvitriol, blå, af koppar uplöst uti vitriolsyra.
      2:o. Järnvitriol, grön, af järn uti vitriolsyra.
      3:o. Ferrum aëratum, eller järn uplöst af luftsyra, finnes uti de fleste martialiska surbrunnar.
      4:o. Nickel-vitriol, af nickel-metall uplöst med vitriolsyra.
      5:o. Zinkvitriol, eller Galitzenstein, af zink uplöst uti vitriolsyra. Om desse vitriolarter se Vitriol. De öfrige metallers vitrioler äro antingen med konst beredde, eller ännu til deras naturliga form okände. Utom förenämde neutral- och medelsalter, gifvas ock uti naturen:
      c) Tre- eller flerfaldige salter, som innehålla, jemte alkali och syra, något jordaktigt, eller ock flere metaller, såsom:
      Bergsalt, eller koksalt, innehåller, jemte alkali minerale och saltsyra, ofta magnesia alba.
      Bittersalt kan ock innehålla järn.
      Alun kan vara smittad af järn och stundom af kobolt.
      Kopparvitriol kan medföra järn och zink.
      Järnvitriol kan tillika innehålla nickel, och så vidare.
      Mera härom ses uti Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 21 o.f. Vidare kan jämnföras hvad under salters, jord- och stenarters samt metallers särskilta namn, i samma afhandling anfördt finnes. 
      Huru neutralsalter, i synnerhet Koksalt och Sal mirabile, kan decomponeras, så väl af järn, som med osläckt kalk, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779, s. 158, samt Järnets Historia, s. 746.
      Huru många andra neutral- och medelsalter, samt flerfaldige salter, kunna göras med konst, hörer ej til detta rum, men läres af chemien, och kan äfven inhämtas af BERGMANS Disquisitio de Attractionibus electivis, uti dess Opusc. Chem. Vol. III, s. 291 o.f.
      Om en besynnerlig art af medelsalt, som vid Umeå stad funnits på jorden utrittradt som en hvit snö och, efter crystallisation, liknat sal mirabile Glauberi, men blifvit af Herr SALBERG angifvit för natron, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 235.
      Om en dylik vittring jämnför Sältingsjord.
      Om salter kan ock jämnföras orden Medelsalt, Neutralsalt och Tartarus Vitriolatus.
      Salternes känning, til alla deras egenskaper och förhållande så väl til hvarandra, som til flera mineralrikets kroppar, är uti chemien en ganska vidsträckt och nödig kunskap. Deras verkan uti bergsmanna handteringen och metallurgien, samt uti konster och handtverk,  har äfven vid alla tilfällen, så väl som under deras egna namn, korteligen blifvit anmärkt.
      Neutralsalter, som upkomma af alkalier uti förening med växt- eller djurrikets syror, höra ej til detta rum.
      Om Phosphorisk syra, mättad med alkali minerale, se Sal fusibile microcosmicum.
      Redigaste begrepp om salter i allmänhet kan i synnerhet inhämtas af Herr MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Sel.

Saltaska (Scherp, eller Salzschmand) kallas vid saltsjuderierne det sediment, eller den jord- och stenaktiga materia, hvilken skiljer sig ifrån saltvattnet, eller solan, dels under det vattnet passerar igenom gradérverket, hvarest inlagt ris och törnbuskar af denne saltaskan blifver incrusteradt; dels ock afsätter vattnet detta främmande ämnet, såsom en tophus, på bottnen af pannan, hvaruti saltsolan sedan inkokas, på lika sätt som det så kallade Pannhack vid alunsjudningen. Saltaskan kan således vara af olika beskaffenhet efter de särskiltae jordarter, som solan kunnat innehålla. Där koksalt tilverkas af hafsvattnet, består den både af magnesia alba och någon kalk, jemte litet lera och salt. Där kokningen sker af saltkällor, kan den vara mera kalk- och äfven gipsartad; men där orent hafssalt allenast upsmältes, kokas och raffineras, består den til större delen af magnesia alba med litet lera och förbrändt salt, som fäster sig på bottnen af saltpannan och måste som oftast utränsas. - Ren saltaska är dock egenteligen icke annat än magnesia alba, mättad med saltsyra.
      Vid Norrska saltverket Wallöe uptages detta sediment med så kallade sättpannor af järnbleck, hvilka nedsättas uti hörnen af saltpannorne, under sjudningen. Se Källsalt.

Saltberg, Se Bergsalt.

Saltblomma kallas vid koksalts raffinerade det saltet, som under crystallisation upväxer på bräddarne af kärlet uti åtskillige greniga figurer.
      Saltblomma kallas äfven den vittring af mjöl- eller ullformigt salt, som sätter sig uti torkväder på ytan af den jord, hvilken innehåller koksalt, och räknas för et märke at där söka någon saltgrufva. Man måste dock intet låta sig til den tankan förledas  af andra saltaktiga, snölika utvittringar, som stundom visa sig på fet svartmylla och bestå af et flyktigt urinöst salt.

Salthyttor (Kothen, Salzkothen) kallas de stora hus, eller hyttor, hvaruti pannorne äro inrättade för saltkokning. Vid alun- och vitriolsjuderier kallas de här i riket Pannhus.

Saltigt berg kallas af arbetare vid Stora Kopparbergs grufva allehanda bergslag, i synnerhet kalkartade, som äro något lösa och grofgrynige samt mera bekanta under namn af Saltslag. Se detta ord.

Saltjord kallas egenteligen den jord, eller de jordarter, som finnas vid saltgrufvorne och innehålla något bergsalt, samt kunna vara dels gips- dels lerartade, stundom hårdt sammangyttrade med salt, då de få namn af Saltsten. Se detta ord och Bergsalt.
      Saltjord (Salzerde), eller jordarter, som innehålla andra salter, såsom saltpetter, alun och vitriol m.m. finnas på många orter, i synnerhet saltpetterjorden. Se samma ord. De andre salter uti jordaktigt lynne äro något sällsynte här i riket, men mera allmänne i andra orter. Se VOGELS Practisches Mineralsystem s. 74.

Saltkokning, Se Källsalt.

Saltpanna (Salzpfanne) är en sådan stor panna, hvaruti antingen saltolja af koksalt, eller luter af andre salter, inkokas til crystallisation. Ju mera vida och mindre djupa sådane pannor kunna vara, dess större yta erhålles för saltluten, och dess fortare går kokningen och utdunstningen af vattnet. För koksalts tilverkning och raffinerade brukas pannorne af tjocka smidde järnplåtar, som här i riket tilverkas under namn af Saltpanneplåtar. Se detta ord. Vid Wallöe saltverk uti Norige brukas de uti aflång fyrkant, 19 fot långa och 16 fot breda samt 1 ½ fot djupa. Häruti inkokas saltsolan på 12 timmar, efter flere påspädningar, och vinnes då först et mindre rent salt, som åter upsättes på en ny saltsola samt undergår en ny kokning, hvarvid rent salt erhålles, som då Verksalt kallas och uptages uti coniske spjelkorgar, hvilka ställas öfver pannan, at det liquida får afrinna, hvarefter saltet uti särskilt varmrum torkas. Efter en pannas kokning, som påstår 3 ½ dygn, skall ungefär 25 tunnor salt kunna erhållas, och äro där sex sådane pannor gångbare. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 64.
      På andre orter, såsom uti Holland och England, brukas til saltraffinaden runda pannor, helt grunda, men af ansenlig vidd, gjorde af sammannaglade saltpanneplåtar.
      För pottaskesjudning och raffinerade måste pannorne vara af stadigt tackjärn gutne, emedan detta salt måste til torrhet inkokas. 
      För andre salter, som alt för starkt angripa och lösa järnet, såsom för alun och vitriolarter, göras de af sammanlödde blyplåtar. Se Alunpanna och Vitriolsjudning.
      För saltpetter brukas pannorne vanligen af koppar. Se Saltpettersjudning.

Saltpanneplåtar kallas vid järnverken de tjocka smidde plåtar, som här i riket tilverkas, merendels vid vanlige stångjärnshamrar, 10 a 11 qvarter långa, 12 ½ a 13 tum breda och knapt ¼ tum tjocka. De hafva varit en betydande exportvara på Holland och England, och brukas antingen at däraf förfärdiga saltpannor, eller ock at däraf formera kokspisar, eller ugnar, uti cabbysor på skepp, då de enkom därtil beställas under namn af Cabbysplåtar. För salt- raffinaderne uti Holland smidas de efter olika egenskaper til runda pannors sammansättning, såsom: Bodenbleck kallas de, som äro breda uti den ena, men smalare emot den andra ändan. Bottenstycken äro mera breda och kortare. Sidoplåtar äro jämnbreda. Alla efter särskilte mått. Se mine Anledningar til Järn- och Stålförädlingen, s. 100.
      Vid saltpanneplåts-smide bör i synnerhet i akttagas at järnet är af mycket god, tät och seg art, samt at de uti kanterne äro väl jämne, hvartil en stark stamp, eller sax, kunde nyttjas efter den modell, som därpå finnes uti Vällofl. Järn-Contoirets Modell-kammare.

Saltpetter, Nitrum Prismaticum, är et neutralsalt, bestående af vegetabiliskt alkali, mättadt med en egen art af syra, tilkommit merendels på jordens öfra bryne, förnemligast under sammanblandade vegetabiliske och animaliske delars uplösning genom förruttnelse. At dess alkaliska grundämne är uti örtriket utan föregången förstöring tilstädes, är af Hrr. MARGRAF och WIEGLEB bevist, men hvadan dess syra härkommer är ej så säkert afgjordt; om icke af den aër purus, eller eldsluft, som atmosphæren allestädes innehåller och som så ömnigt finnes uti saltpetter concentrerad. Se BERGMANS Opuscula Chemica, Vol. II, s. 368. Det berättas at kritartad jord uti Frankrike gifves, som attraherar saltpettersyran, och hvarutur saltpetter, efter någon tids hvila, flere gångor kan utlakas.
      Ibland de första fynd af naturligt, eller gedieget saltpetter, uti Europæiske länder, tyckes vara det, som nyligen, eller år 1784, blifvit uptäckt uti Neapel, vid staden Mofetta och uti det nära därintill belägne berget Pulo. Detta berg består af en tät och fin kalksten, liggande uti åtskillige hvarf, hvaremellan ingen jord finnes. På kullen af detta berg är en stor trattformig öpning, liknande en crater efter et eldsprutande berg; men vidare finnes härvid intet det ringaste märke efter någon slocknad vulcan. Hela denne kalkklippan är öfveralt full med otalige många underjordiska hål och grottor, dels öpne, dels med jord betäckte och igenfylde. Uti dessa grottor finnas mångfaldiga utfrätte lufthål, hvarest kalksten är mycket lös och vittrad. Uti desse håligheter och grottor träffas saltpetter uti åtskillig gestalt, såsom: dels, på flerehanda sätt, helt rent crystalliseradt, med fin ordentelige 6sidige prismatiske form, i synnerhet hängande uti hvalfven af desse hålor, eller ock uti urhålkningar af bergets väggar; dels uti mera orediga crystallisationer, inblandade med lameller af kalksten och med saltpetterhaltig jord; dels ock voro åtskillige ifrån klippan nedfallne lösa stenar öfverdragne med skorpor af saltpetter. På några ställen var klippan aldeles förvittrad til en rikhaltig saltpetterjord, af hvilken finnes dels uti den nämde cratern, dels flerestädes däromkring, en stor mängd, dock af mycket olika saltpetterhalt. Uti en cubik-fot sådan jord har medelhalten af saltpetter funnits vara något öfver 24 unce. Huru snart återväxten af saltpetter uti den en gång utlutade jorden kunde väntas, har väl innom en kort tid icke med säkerhet kunna rönas. Dock har så mycket blifvit försökt, at jorden uti andra utlutningen gifvit mera saltpetter, än de med konst härtil préparerade jordarter. 
      Sedan jorden blifvit ganska väl utlutad, är försökt at däruppå slå en mängd af en med mycket vatten utspädd vitriolsyra, då man funnit en stor mängd saltpetter, efter 40 dagars förlopp, däruti genererad, utan at något spår mera syntes af vitriolsyran.
      All anledning är at tro, det saltpetter här tilkommer medelst underjordiska dunster igenom de nämde djupa hål, trummor och grottor uti berget.
      Denna mycket betydande och förmodeligen outöfeliga saltpettergrufva har först 1783 blifvit uptäckt af Herr Abbé FORTIS och sedan, på Konungens i Neapel befallning, år 1784 undersökt af et sällskap chemici och lärde män, hvilka härom författadt den beskrifning, som finnes införd uti Hr. VON BORNSPhysicalische Arbeiten, första årgången, 4:de Qvart., s. 14 o.f.
      Flere sådane saltpetter-grufvor skola ock finnas i Calabrien, uti Gerace, Cundejanne och vid kusten af Joniska hafvet, samt uti södra delen af Sicilien.
      Uti Indien skall ock naturligt saltpetter til myckenhet vara utvittradt på stenar, eller på jordytan, och samlas allenast genom afsopning. Denne art af saltpetter är bekant uti Frankrike under namn af Salpetre de Houssage.
      En lika lätt tilgång af detta salt måtte ock gifvas uti China, hvarifrån skall hämtas årligen allenast til Holland öfver 500,000 lispund, utom hvad som til andra riken däraf exporteras, eller i landet förbrukas.
      Saltpetter finnes, i anseende til dess beståndsdelar, af flera förändringar, såsom
      1:o Det allmännaste, som består af saltpettersyra med alkali vegetabile, och egenteligen får namn af Nitrum Prismaticum, anskjuter uti långa prismatiske crystaller, gemenligen 6sidige och likasom räfflade, med 3sidig spets och ofta ihålige. Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har funnit dess enklaste crystallisation vara octaëdrisk och decaëdrisk, samt upräknar sex varieteter däraf uti prismatisk form.
      2:o Det som får namn af cubiskt saltpetter och bstår af saltpettersyra, med alkali minerale mättad, är egenteligen Rhomboidaliskt. Se Nitrum Cubicum.
      3:o. Nitrum Flammans, som består af saltpettersyra med alkali volatile förenad. Se Nitrum Flammans.
      Saltpettersyran, förenad med andra absorberande jordarter, samt med tungspat, utgör särskilte salter, som höra ensamt til chemiens kunskap.
      Det allmänna saltpettret, hvarom här egenteligen handlas, bör, då det är fullkomligen luttradt, hafva följande kännemärken, såsom: at det är hvitt, klart, uti 6sidige prismatiske crystaller, utan tecken til någre medföljande små cubiske spat-crystaller. - På glödgande kol bör, utan minsta sprakning, brinna med en hög klar och hvit låga, samt utan lemning på kolet. - Om uti dess uplösning i distilleradt vatten drypas någre dråppar silfver-solution, bör därvid intet upkomma någon grumling, eller silfrets fällning til hvitt pulver, som utmärker koksalts, eller salmiaks närvaro. 
      Hvad de gamla förstådt med Natron, Aphronitrum, eller Mursalt, lärer varit et alkali minerale. Se Natron. Huru nitrum äfven blifvit confunderadt med Arabernes Tinkar, eller Tinkal, hörer ej hit. Om saltpetter kan erhållas afSjelffrätsten (Rappakivi), är icke afgjordt. Allmännast utlutas det här i riket af den jord, där hästar, får och boskap vistas, och luftens åtkomst ej aldeles är utestängd. Se Saltpetterjord. At det til sin sammansättning består af alkali vegetabile och saltpettersyra bevises lätt, om et sådant alkali, til exempel ren pottaska, uti vatten uplöst, mättas med samma syra. Rena saltpetter-crystaller erhållas då af denne lut, efter behörig evaporation. - I anseende til sin renhet gifves det i handel och vandel af tvenne slag, nemligen oluttradt och luttradt. Det förra, som erhålles efter första kokning och krämpning, eller anskjutning, innehåller en hop heterogenea, såsom förnemligast koksalt, alkali volatile, magnesia alba och en grof fettma, samt måste därföre flere gångor luttras, eller uplösas, kokas och crystalliseras, innan det til krut och oändeligt flere behofver kan användas. Huru detta bäst kan göras se Saltpettersjudning. Rent luttradt saltpetter, 100 delar, innehåller ungefärligen vegetabiliskt alkalii 49, syra 33 och vatten 18. Är dock merendels smittadt med koksalt, åtminstone til 1/8:dels procent. Rent saltpetters allmänna egenskaper äro:
      1:o At det anskjuter efter vattnets tilbörliga evaporation uti långa,  hvita och klara 6 eller 10sidiga crystaller, med oredig spets.
      2:o Smakar kylande.
      3:o Löses uti fyra gångor så mycket kalt snövatten; men uti lika mycket vatten med kokning.
      4:o Smälter lätt uti ren digel, hvarunder crystallisations-vattnet bortgår, tillika med någon del af syran, genom tilkomst af eldens phlogiston. Smält saltpetter får namn af Sal Prunellæ eller Crystallmineral, emedan det är hårdt, hvitt, halfklart och litet klingande.
      5:o Genom inblandning med något bränbart ämne, under smältning, detonerar, eller förflyger då den mästa syran med det bränbara, och alkali vegetabile återstår, mer eller mindre rent, som då Nitrum Fixum kallas. Denne egenskap at detonera med det bränbara gifver en utväg at med saltpetter försöka, om en kropp innehåller något bränbart och äfven huru mycket, då man i akttager huru stort qvantum fordras til saltpettrets alkalescerande.
      6:o Om rent saltpettter lägges uti retort och exponeras för hettan, öfvergår först någon luftsyra, men vid starkare glödgningshetta utdrifves en elastik så kallad Eldsluft, aër purus, eller dephlogisticerad luft, som är i högsta måtton hälsosam at andas och ökar eldens häftighet uti alla brinnande ämnen, med den klaraste låga. Se Eldsluft.
      7:o Uti smältnings-hetta förbränner alla metaller, utom guld, platina och silfver. Detta tilgår på det sättet, at de förbränlige, eller oädla, både hela och halfva metallernas bränbara ämne, eller phlogiston, detonerar och förstöres samt förflyger, tillika med saltpettrets syra, under det at dess alkaliska del förenar sig med den metalliska kalken til en saltartad massa, som är löslig uti vatten; til exempel om hvit arsenik, pulveriserad, updrages uti smält saltpetter, i öpen digel, decomponeras saltpettret och dess alkali förenas med arsenikens metalliska del, til så kalladt arsenicum fixum, som är af alkalisk egenskap och kan ej crystalliseras; men om föreningen och decomposition sker uti retort, erhålles et crystallisabelt arsenikaliskt neutralsalt. Jämnför ordet Sal arsenicale. Denne saltpettrets egenskap, at förstöra de oädla metallerne, har ock gifvit anledning at därmed, på smältningsvägen, befria de ädla metallerne ifrån minsta inblandning af de oädla.
      At arsenicum fixum tjenar til hvit metall-compositin, nämnes under ordetHvitkroppar.
      8:o Löses til en liten del under kokning uti spiritus vini, men det mästa ställer sig åter därutur vid afsvalning.
      9:o Dess gravitas specifica til vatten är som 1,900 til 1,000. 
      10:o Fuktar sig ej uti öpen luft. Fäller ingen metallisk uplösning och altereras icke hvarken af syror eller alkalier, men lacmus blir däraf violett.
      11:o För blåsrör smälter lätt på kol, men detonerar, så snart kolet blir antändt, och det alkaliska insupes i kolet.
      12:o Vitriolsyran decomponerar saltpettret fullkomligen, eller utdrifver dess syra och förenar sig med dess alkali til en tartarus vitriolatus. SeSaltpettersyra. Det samma sker ock med saltsyran, men af en annan grund.
      13:o Med alkali fixum och svafvel gifver knallpulver. Se detta ord.
      Bräckt Saltpetter kallas det, som blifvit calcineradt, hvilket vanligen sker uti en järngryta, då litet vatten slås på saltpettern och det, vid en måttelig eld, under flitig omrörning, bringas til en så stark utdunstning, at det förvandlas til et torrt pulver, som sedan i synnerhet nyttjas med tilsats af calcinerad järnvitriol, vid gulds cementering. Se Cement.
      Saltpettrets nytta uti œconomie, chemie, medicin, samt uti konster och handtverk, är nästan obeskrifvelig.
      Det utgör den förnemsta beståndsdelen och förbrukas mäst uti krut och fyrverkeri. Jämnför ordet Krut. Gifver genom distillation det nyttiga skedvattnet. Se detta ord. Bevarar kött ifrån förruttnelse och meddelar, eller bibehåller, dess röda färg. - Gifver växter en betydande kraft til frodighet. - Ingår uti mångfaldige medicamenter och medicinska compositioner m.m.
      Huru saltpetter och dess syra förhåller sig med järn, se Järnets Historia.
      Om saltpetter, dess natur, generation, beredning och nytta, fela inga underrättelser. Alla både äldre och nyare chemici hafva skrifvit mycket, sämre och bättre, därom. I synnerhet äro de gamlas skrifter om detta ämne uti mycket mörker invecklade. Uti L. ERKERS Proberbok, s. 126, och uti LÖHNEIS Bericht vom Bergwerk, s. 333, finnes hela processen med saltpettersjudning beskrifven. Ibland de senare tyckes Hof-Rådet STAHLS skrifter om saltpetters tilverkning, generation och egenskaper, förtjena upmärksamhet. På dess principer skola ock Doctor PIETCHS rön om saltpetters generation grundas, hvarföre han erhållit det utsatte præmium i Berlin. Åtskillige strödde anmärkningar om saltpetter finnas ock uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1752, 59, 63, och 1777. Om saltpetterladors anläggande finnes Kongl. Krigs-Collegii Berättelse, tryckt 1747. Af nyare utländningar i detta ämne förtjenar i synnerhet läsas M. TRONSON DU COUDRAY'SMemoire sur le Salpetre, 1774, samt SIMONS Kunst Saltpetter zu machen und scheidwasser zu brennen, 1771; äfven hvad härom finnes infördt uti Hof-Rådet WEBERS Fabriquen und Künste, 1781, s. 309, och uti dessPhysicalisch-Chemisches Magazin, 2 Vol. s. 166. Redigaste uplysning så väl om saltpettrets natur och egenskaper, som dess tilverkning i stort, kan eljest i sammandrag inhämtas af Herr MACQUERS Dict. de Chymie. Artic. Nitre.

Saltpetterjord. Härmed förstås sådan jord, hvaraf saltpetter kan genom lutning, inkokning och krämpning, erhållas. Denne jord gifves antingen naturlig, eller med konst beredd. Den naturliga är uti vissa länder nog ömnig och alltid af kalk - eller mergelartad egenskap, som kan slutas af saltpetter-grufvan vid Mofetta uti Neapel. Se Saltpetter. Naturlig kan ock den jorden kallas, som samlas på de ställen, där den blifvit indränkt af kreaturs spillning och urin, och där den, efter någre år, hunnit undergå förruttnelse, i synnerhet efter hästar och får. Spillning efter oxar och kor har funnits innehålla för mycken fettma, som gör olägenhet vid saltpettersjudning.
      Med konst har länge varit i bruk, at åstadkomma saltpetter på många sätt, såsom på upförde murar och pyramider af kalk och lera, med hvarjehanda inblandade ämnen, som til förruttnelse äro benägne; eller ock at uti saltpetterlador sammanblanda åtskillige härtil tjenlige jordarter af svartmylla, kalkgrus, garfvarekalk, såpsjudare-aska, jemte urin af människor och kreatur, tillika med alt hvad ifrån växt- och djurriket kan erhålla en skyndesam förruttnelse. Dessutom tilstyrkes äfven inblandning af järnslagger och brände leror, eller tegelgrus, med mera, som kan göra jorden lucker, eller lös, samt tillåta luftens fria genomfart, såsom en nödvändig omständighet; allenast starka regnväder med öfverbygde tak förekommas. Flere års liggetid tyckes dock för saltpettrets tilväxt vara det nödvändigaste, jemte tilsats af moderlut och jord, efter förrättade kokningar. Föga har något ämne mera undergått chemisters och naturkunnigas granskning än detta. Et kort och tydeligit utdrag, af de förnemsta afhandlingar och rön häruti, kan inhämtas af Herr WEBERS Magazin für Chemisten, 2 Del., s. 166, utom de som under ordetSaltpetter redan äro upräknade.
      At försöka, om jorden innehåller saltpetter, sker väl säkrast genom dess utlutning med varmt vatten och genom lutens inkokning, til dess en dråppa däraf på et blankt j ärn, efter uttorkning, visar en hvit fläck med fina strålar ifrån omkretsen til medelpuncten; men om därefter blifver allenast en uphöjd ring, är det af något annat salt, eller af så kalladt omogit saltpetter.
      Saltpetterhaltige vatten äro väl sällsynte; dock skall uti Helsingfors finnas en brunn, som innehållit ända til et lod på en kanna vatten, men vissa tider mindre. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1777, s. 213.

Saltpettersjudning är väl ibland de mäst bekanta handteringar, som tjena til framskaffande af mineralrikets producter, men bör dock här för ordningens skull få fylla et litet rum.
      Det första af detta arbete består uti Lutgöringen, för at uplösa det uti jorden varande saltpettret. Til detta arbete göres då uti et tjenligt kar en allmänt bekant roste sålunda, at en förut inpackad brädbotten, med många små hål, lägges på et par tvärslåar, öfver karbottnen, och därpå efter vanligheten långhalm. Härpå ibäres saltpetterjorden med hvarftals mellanströdd aska och kalk, om sådant finnes at tilgå, til dess karet blifver på et qvarter nära fullt. En hopvriden halmmatta öfverlägges, och däröfver öses vatten varsamt, til dess karet blifver fullt. Sedan det sålunda stått 10, eller 12 timmar, uttages tappen vid karbottnen, at luten får uti en smal sträng afrinna uti undersats-karet. Denne lut kallas då enkel lut och måste merendels förstärkas, medelst lakning genom ny jord, at blifva dubbel lut, eller 3dubbel på lika sätt, om så erfordras, til dess den håller kokvärdigt prof efter lutvigten, som beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743. Se äfven ordet Lutvigt.
      Det andra arbetet består då uti kokningen, som merendels sker uti kopparpanna, under det at ny lut småningom inrinner ifrån en Spätunna. När luten börjar tjockna, nedsänkes däruti en bytta, som Pölämbare kallas, hvaruti grummel och orenlighet under kokningen samlas. Kokningen påstår et par dygn, til dess luten blifver helt klar och så stark, at et färskt ägg däruti intet sjunker, och då några dråppar släppas på et slätt kalt järn, måste de stelna som smält talg, med utspirande strimor til alla sidor, samt gifva en liten låga, då den stänkes på glödgande kol. I sådant tilstånd tages luten til krämpning, eller crystallisation, som sker genom utdelning uti smärre bunkar af koppar med låga bräddar. Då saltpettern uti desse bunkar anskutit, som sker uti svalt rum, innom 3 eller 4 dygn, tages den därutur och lägges uti en korg, at den okrämpte luten, som nu Moderlut kallas, får afrinna uti en särskilt tunna,Fallståndare kallad. Denne moderlut, jemte Skumlut, lakas genom träaska, som är uti en särskilt så kallaad Askbytta, med lunderlagd halmroste, och brukas som tilspädning vid nästa kok. På detta sättet skall af hvarje cubik-aln saltpetterjord kunna erhållas 1 3/5 mark oluttradt saltpetter.
      Sådan är i korthet vår svenska saltpetterkokning, hvarom vidare kan läsas Kongl. Krigs-Collegii berättelse om saltpetterladors inrättning m.m.
      Denne rå, eller oluttrade saltpetter, som gemenligen är brun och uti små crystaller, innehåller, som sagt är, åtskillige främmande ämnen, och måste således undergå en ny uplösning och kokning uti rent vatten samt, efter en mera långsam utdunstning, bringas at anskjuta til hvita crystaller, innan han nyttjas til krutgörning, med mera. Detta skall här nedanföre vidare nämnas. 
      Huru vidare med luttringen tilgår för krutbrukens behof, finnes utförligen beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 214, o.f.
      At med noggranhet kunna utröna icke allenast om luttradt saltpetter innehåller något koksalt, utan ock huru mycket, därtil har Herr Lieutenant ARRHENIUS upgifvit en säker utväg, medelst silfversolutions indrypande uti en uplösning af saltpetter med distilleradt vatten. Af minsta närvarande koksalt fälles då silfret i som af hvit kalk, eller luna cornua, til botten och, efter en genom många försök uprättad tabell, kan äfven procenten af koksalt uti saltpetterluten på denne vägen finnas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1785 s. 61 o.f. Herr TRONSON DU COUDRAY, uti dess Memoire sur la meilleure methode d'extraire & de raffiner le salpetre, anser detta vara et alt för strängt prof uti stort, emedan föga något saltpetter gifves, som icke altereras för denne solution, och förestår därföre at endast af detonation på eldkol utröna koksaltets närvaro, ehuru det tyckes vara mindre accurat. För öfrigit erhålles af denne Memoire en ganska fullständig underrättelse om alt hvad til saltpettersjudningen, eller detta saltets tilverkning, hörer.
      Uti Paris tilverkas saltpetter merendels af kalkrappning och affall, som samlas på gamla murar uti underjordiska hvalf och andra rum, där boskap vistas, eller förruttnade animaliska delar förefalla.
      Sådant gammalt kalk- eller murbruk, innehåller saltpettersyra med kalkjord. Det sönderstampas och blandas med nästan lika mycket träaska. Med denne blandning fyllas flere til lutgörning med rosten, efter vanligheten, tillagade kar. Vatten slås på det första karet och den lut, som därifrån utlakat, bäres på det andra, och få i ordning på de öfrige, til dess den på sista karet och på ny materia utlupne luten befinnes så stark, at den förtjenar kokning, som på bekant sätt förrättas, och hvarefter luten tappas uti en annan bassin af koppar at anskjuta. Den innehåller då, efter vanligheten, en myckenhet koksalt och fettma, samt måste sedan trenne gångor luttras, innan den däraf erhållne saltpetter kan blifva tjenlig för kruttilverkning; men til ännu granlagare chemiska arbeten måste den åter igen, eller fjerde gången, luttras. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic.Nitre.
      Til saltpetterlutrringens förkortande äro Chemici i synnerhet tvenne utvägar med nytta försökte, nemligen at, til exempel, et skålpund oluttrad saltpetter löses uti en kanna vatten, och därtil slås 1 eller 2 ägghvitor, som förut uti et qvarter vatten blifvit väl vispade samt med saltpettersolution inblandade. Ägghvitan förenar sig då med det mucilagineusa, jemte fettman, uti saltpetterluten, och hårdnar under kokningen samt sätter sig til bottnen. I stället för ägghvita kan ock snickare-lim brukas.
      Det andra klarningssättet tyckes icke vara sämre och består däruti: at uplösa litet alun uti saltpetter-solution. Därtil tages allenast 3 delar alun emot 100 delar saltpetter. När alun blifvit uplöst, yster denne blandning och skär sig, ehuru den förut varit klar och filad genom filtrerpose. Härvid decomponeras alun och dess vitrioliska syra förenar sig med den magnesia, som oluttrad saltpetter innehåller; men aluns ganska fint fördelade lera, eller grundämne, tager til sig det orena uti saltpettern och faller därmed til bottnen. Om då denne blandning filtreras, så stadnar leran med orenligheten på filtrum, och om något går igenom, är det obetydligt. På sådant sätt skall uti första crystallisation kunna erhållas lika rent saltpetter, som det, hvilket på Apothequen blifvit fyra gångor crystalliseradt.
      Det koksalt som åtföljer saltpettren, har väl den egenskap at under kokning först crystalliseras på ytan af luten, och kan med varsam skumning något borttagas, men en god del blifver dock qvar, som rönes om en uplösning af fint silfver drypes uti saltpettersolution. Silfret förenar sig då med  koksaltet och faller som en hvit ystning til botten; men saltets alkali minerale blifver dock qvar,  hvaraf et inblandadt nitrum cubicum upkommer, hvilket icke kan skada, så vida det lika väl detonerar som nitrum prismaticum. 
      Första moderluten, som erhålles efter saltpetterkokningen, tillika med den, hvilken fås efter första luttringen, nyttjas gemenligen icke til annat än til omsjudning, eller at därmed begjuta den utlakade jorden, efter sjudningen,  hvarigenom åter ny saltpetter, efter några år, kan lakas med mera förmån därutur - En del af moderluten skulle dock kunna nyttjas at därutur med en alkalisk lut fälla Magnesia Nitri. Förmodeligen skulle ock Engelskt bittersalt af denne moderluten kunna göras, med tilsats af colcotar vitrioli, äfvenså väl som af koksaltets moderlut.
      Hela processen vid saltpettrets producerande, sjudning och luttring m.m. tyckes aldrabäst vara beskrifven af den förut nämde J. CHR. SIMONS Afhandling, kallad: Die Kunst Saltpetter zu machen und Scheidwasser zu brennen.

Saltpettersyra, eller Skedvatten, är den syra, som saltpettret innehåller i förening med dess alkaliska del.
      Då bekant är at saltpettret med skäl bör höra til mineralriket, kan dess syra, såsom en beståndsdel, ej heller därifrån uteslutas.
      Denne syra, som, i anseende til sin styrka, räknas för den andra i ordningen, näst efter vitriolsyra, erhålles af saltpetter på flere sätt, och är föränderlig i anseende til renhet och styrka. Den renaste och mäst concentrerade utbringas af väl luttradt saltpetter, genom distillation, med tilsats af en rectifierad vitriolsyra, eller olja, som utdrifver saltpettersyran, hvilken då håller sig rökanden och kallas Spiritus nitri fumans, eller Glauberi, efter dess första upfinnare. Dess gravitas specifica är gemenligen 1,580. Den något svagare, eller mera vattenblandade, får i allmänhet namn af Spiritus nitri. Den ännu svagare, som förefaller i handel och vandel är smittad med lite järn, saltsyra och något vitriolsyra, därigenom at den distilleras af en mindre renad saltpetter, gemenligen uti stora tackjärns-krukor, eller lämpelige sten-retorter, och med tilsats af järnvitriol, eller med vitriolhaltig och järnig lera, kallas allmäntAqua Fortis, eller Skedvatten. Se detta ord.
      Utan tilsats, eller med sådane ämnen, som icke innehålla något vitrioliskt, såsom glas- eller kiselpulver, kan den föga, eller intet drifvas ifrån sin alkaliska basis och, om något genom distillation skulle öfvergå, är den smittad med alkali.
      Med vitriolsyra ehålles saltpettersyran fortast och med minsta hetta, men fordrar försiktig handtering. Til denne processen tages väl raffineradt och torkadt saltpetter, och lägges uti en rymlig glas-retort. Därpå slås hälften så mycket concentrerad vitriololja, men varsamt och uti flere särskilte gångor, dock skyndsamt, hvarvid en qväsande rök straxt upkommer, som måste undvikas, och en medelmåttig stor recipient vid retorten hastigt luteras, då den lägges uti en sandcapell, hvilken ganska varsamt upvärmes. En mörkbrun rök upfyller då kärilen och, när så mycket däraf öfvergått at blandningen uti retorten synes torr, måste kolen, på et eller 2 när, uttagas och hettan minskas; men när blandningen, som nu börjar smälta och häftigt upsväla, åter lagt sig, ökas elden och drifves med stark hetta, til dess alt uti retorten blifver hvitt, då ingen syra mera är at vänta. - Efter afsvalningen uthälles den gulbruna och ständigt rökande syran uti flaska med inslipad glaspropp. Om recipienten är försedd med en pip vid botten, som inledes uti en flaska, och ofvanpå recipienten äfven är et hål, hvaruti et krokigt glasrör inpassas, hvilket med andra ändan införes uti en annan flaska, hvaruti litet rent vatten är inslagit, så vinnes den förmån, at den starkaste spiritus samlas genom pipen uti den undersatte flaskan, och den mera flyktiga röken går genom det krokiga röret inuti den andra flaskan, och förenar sig med vattnet til et godt skedvatten. Således går ingen ting förloradt, som eljest svårligen kan undvikas. 
      En svagare salpettersyra, spiritus nitri, eller skedvatten, distilleras sålunda at til 8 delar väl torkadt saltpetter blandas 7 delar til rödgul färg calcinerad järnvitriol, begge fint siktade. Därmed fylles en glasretort til halsen, som  luteras vid en stor recipient, hvaruti litet vatten är inslagit. Dock luteras i början ej alt för tätt, at luften med de första spänstiga ångor får utgå.
      Retorten inlägges på 2 tvärfingers djup sand och fylles med sand rundtomkring. När luteringen torkat, börjas med eldningen varsamt, til dess syran börjar stiga och recipienten blir upfyld med mörkbrun rök, då vitriolens crystallisations-vatten, eller phlegma, först börjar drypa. När drypningen afstadnar, ökas elden småningom, och sluteligen öpnas alla ventiler, til dess sanden glödgar, hvarefter man låter ugnen afsvalna, luteringen uprifves och syran uthälles uti flaska med glaspropp. Härvid bör man noga akta sig för den högst skadeliga röken, som ännu ej hunnit lägga sig. En recipient med pip, som förenämdt är, blifver således det bästa medel til denne olägenhetens undvikande. Orsaken til saltpettersyrans afdrifvande är i begge dessa händelser densamma, nemligen at vitriolsyran, såsom starkare, förenar sig med saltpettrets alkali, då dess syra blifver lös och utdrifves af hettan.
      Skedvattnets styrka försökes, om det mättas med småningom tilslagit alkali, til dess blandningen ej mera färgar rödt, på et med lackmus anstrukit papper, och om man då antecknat, huru stor vigt af alkali åtgått til en viss vigt af syran, så är den starkast, som til sin mättning fordrat mästa alkali. Det vanligen så kallade Hallands Skedvattnet, som finnes til köp, mättas af hälften alkali, det bättre af 11/16, och det starkaste kan stundom draga 7/8:delar - Jämnför ordet Skedvatten.
      Skedvattnet är altid behäftadt med koksaltsyra, jemte något vitrioliskt. At afskilja dessa, uplöses med samma skedvatten litet bergfint silfver, då man finner straxt at solution blifver mjölkfärgad och en hvit ystning sätter sig til bottnen, som icke är annat än silfret, uti kalkform förenadt med salt- och vitriolsyrorne, såsom därtil ägande starkare attraction. Denne uplösning, med dess fällning, slås uti det nya skedvattnet, som därmed omsqvalpas och ställes at klarna. Detta kallas då fäldt Skedvatten och tjenar nu mera til silfrets skedning ifrån guld; men är mindre tjenligt til andra försök, såsom innehållande en god del silfver, hvilket ej kan förekommas vid fällningen. Mera härom ses af SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar s. 14 o.f. Om flere utvägar til skedvattnets rening, se Skedvatten.
      Huru skedvattens bränning tilgår vid en större fabrique sees af Herr SIMONS: Kunst Scheidwasser zu brennen, hvarest upräknas 8 särskilte methoder til denne syrans erhållande, såsom:
      1:o. Med tilsats af lera.
      2:o. Med calcinerad vitriol.
      3:o. Med bränd alun.
      4:o. Med vitriololja.
      5:o. Med spiritus sulphuris.
      6:o. Med svafvel.
       7:o. Med arsenik.
      8:o. Med kiselmjöl och svafvelkies.
      De säkraste medel äro dock redan i korthet beskrifne.
      At det allmänna skedvattnet innehåller saltsyra, rönes däraf at det til en liten del uplöser tenn, som nyttjas til cochenille-färgens förhöjande.
      Denne syrans, eller skedvattnets, egenskaper, äro förnemligast följande, såsom:
      a) At det detonerar med phlogiston, om alkali tilkommer.
      b) At det förtager bleckets svärta.
      c) At det löser silfver, arsenik-regulus, qvicksilfver, bly, vismut och zink, utan färg, samt koppar med blå, koboltregulus med rosenröd, järn med gulbrun och nickel med grön färg. Guld löses vid vissa omständigheter (SeSkedvatten), men tenn och regulus antimonii corroderas, eller sönderfrätas allenast til hvit kalk.
      d) Med mönja, glete och blyhvitt, förlorar sin syra.
      e) Fräter starkt huden, äfven ylle och linne, om luften tilkommer, men icke om en klut lägges däruti indoppad i en tiltäpt flaska.
      f) Concentrerad rökande saltpettersyra tänder eld, om den slås på starkt luktande oljor af neglikor, hälst på en bomullstapp, som med en sådan olja är indränkt.
      g) Fräser med alla alkalier och alkaliska jordarter, om de innehålla luftsyra, men om den förut är utdrifven, lösas de utan fräsning.
      h) Har en ganska stark attraction til phlogiston.
      i) Förenar sig lätt med spiritus vini, då en stark kokning upkommer, hvarföre denne blandning måste göras uti köld.
      Af lemningen i retorten, vid syrans distillation med vitriolsolja, kan göras tartarus vitriolatus; men efter distillation med calcinerad vitriol upkommer dels tartarus vitriolatus, dels glaubersalt, och för öfrigit en dephlogisticerad röd järnkalk, som kan brukas til färg.
      Saltpettersyrans ordning uti attraction til andre ämnen kan ses uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 346, och uppå den vid slutet af samma Volume bifogade Tabell.
      Denne syrans starkaste attraction är til phlogiston, hvarifrån den föga kan befrias. - En klar och concenterad saltpettersyra har uti väl täpt flaska, stäld uti solskenet, dragit phlogiston til sig genom glaset och gulnat. Då det blifvit utspädd med ¼:del vatten, har en höggrön färg upkommit. Af 2 til 3 delar vatten med 2 delar syra har en vacker blå färg upkommit, och med mera vatten har syran blifvit färglös.
      Detta giver på våta vägen et tydeligit  bevis huru färgor af phlogiston upkomma. Dylikt visar sig äfven på torra vägen, om saltpetter under smältning kommer at gäsa öfver digelen, samt blandas med askan och kolen, då digelen blifver öfverdragen med gröna, blå och röda ådror. Om järnfilspån blandas uti smält saltpetter och därmed detoneras, gifver lemningen, vid uplösning uti vatten, först en höggrön färg, som efterhand blifver til röd cramoisie, eller gredlin, hvilken åter efter några dagar gulnar, då phlogiston utdunstat och järnochran, fäller sig med sin vanliga gula färg. Se Järnets Historia s. 872 o.f.
      På den grund at saltpettersyran, genom sitt häftiga begär til phlogiston, förmår taga det ifrån andra ämnen, med hvilka det förut varit förbundit, har Hr. SCHEELE funnit utväg at genom tilhejlp af denna syra befria arseniken ifrån dess phlogiston, och at däraf erhålla en ren Arseniksyra. Se detta ord. På samma sätt hafva sedermera försök blifvit gjorde, i synnerhet med tenn och järn, at uptäcka deras egenteliga metalliska syror genom saltpettersyrans abstraherande, flera gångor, ifrån deras kalker, hvarom än flere uptäckter i den vägen kunna väntas. Jämnför orden Tenn och Järn. 
      Om spiritus nitri glauberi samt om lemningens förhållande, efter dess distillation, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 59 o.f. Huru skedvatten kan uplösa guld, se ordet Skedvatten.

Saltslag kallas vid grufvor åtskillige stenslag, såsom i synnerhet kalkstenar, flussspater, qvartser, hällearter och äfven svafvelkieser, då de vid sönderslagningen falla uti grynige korn, som likna groft salt. Se CRONSTEDTSMineralogie §§. 8 och 100, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769 s. 304.
      Med saltslag förstås ock af någre det samma som under namn afSaltaska redan är förklaradt.

Saltsola (Salzsohle) kallas vid koksalts-tilverkningar af salta vatten den fullkokade saltlaken, eller luten, som är färdig at fälla sitt salt. Se ordenKällsalt och Lödig.
      Med Salzsohle föstås ock stundom allenast sådane källvatten, som innehålla koksalt. Dylike saltkällor finnas, eller böra i synnerhet sökas, vid flöts- eller flolägrige kalkberg, som bestå af en myckenhet petrificerade snäckor, eller sjölp, såsom lemningar af hafsvattnet, och det merendels på något betydande djup, under det friska vattnets horizont. De många kalkbergen, af dylik art, uti England och Tyskland, torde äfven vara grunden til en myckenhet saltkällor uti dessa länder.

Saltspindel kallas en kula af glas, eller bernsten, försedd med en lång, smal stjelk, eller stjert, och inuti belastad med någon tyngd, så at den uti rent vatten kan sjunka til et visst djup, som på stjelken utmärkes. Alt efter som vattnet sedan belastas med något däruti uplöst salt, sjunker kulan mindre djupt, som då på stjelken tecknas, så at för hvarje lod salts uplösning därpå kan erhållas et särskilt märke, hvaraf sedan kan finnas huru många lod, eller qvintin, salt en förekommande lut innehåller, då saltspindelen däruti nedsänkes, och då han efter hvart och et salts art och beskaffenhet är inrättad, ungefär på lika sätt som de här i riket bekanta bränvins-profvare. Jämnför Saltvigt.

Saltsten, Sal Caduum, är et bergsalt, blandadt med någon gips och lerjord, som gör at det långsamt, eller svårligen, löses uti luften och brukas därföre som sleke för boskap. Det kommer mäst ifrån Polska saltgrufvorne. SeBergsalt.

Saltsyra, Koksaltsyra, Spiritus Salis, är den ena, eller sura beståndsdelen, som med alkali minerale utgör det allmänna koksaltet. Den räknas at vara ibland de mindre frätande mineralsyror, eller, i anseende til styrkan, den tredje i ordningen, efter vitriolsyran. Är ganska benägen at draga fuktighet til sig utur luften, och så flyktig, at den svårligen kan concenteras. Angriper föga  huden; dock kunna liktornar därmed småningom borttagas. Alt linne skadas i synnerhet däraf hastigt; men oljor och feta saker angripas föga. Har för öfrigit alla egenskaper af syror. Förtager äfven svarta fägen på skrifvare-bleck. - Skiljer sig ifrån vitriolsyran genom större flyktighet, och har svagare affinité til alkalier och absorberande jordarter. Är olika med saltpettersyran däruti, at den ej ger röd, utan hvit rök, eller ånga, samt en mindre obehagelig saffranslukt. Mätttad med flyktigt alkali utur djurriket utgör den bekanta Salmiaken. Se detta ord.
      Saltsyra tyckes innehålla phlogiston, som en beståndsdel. Något däraf kan likväl borttagas genom distillation öfver brunsten, hvarefter guld skall kunna lösas med denne syra, efter Herr SCHEELES rön. - Löser eljest intet hvarken guld, platina, silfver, eller qvicksilfver, uti metallisk form; men huru den på annan väg kan förenas med de tvenne senare metallerne, ses under ordenHornsilfver och Mercurius Sublimatus.
      Tenn, bly, koppar, järn, zink och vismut, lösas härmed tämmeligen lätt, men regulus antimonii och arsenik svårligen. Den visar sin starkaste verkan på koppar och järn, hvilka uplösas, den förra med grön och det senare med höggul färg. Calcinerade järnkalker, som ej angripas af andra syror, solveras dock af denna. Om dess vidare förhållande med järn se Järnets Historia, s. 828 o.f.
      Metallernes uplösning sker mindre häftigt med denna än med de starkare mineralsyrorne, som tyckes komma af en mindre attraction til deras phlogiston, hvaraf denne syra förut är mättad. Vid några metallers, i synnerhet järnets uplösning i saltsyra, kännes någon hvitlöks-lukt.
      Med saltsyra fälles silfver, som är uti saltpettersyra, til hvit kalk, eller Luna Cornua.
      Saltsyra blandad med dubbelt så mycket, eller mindre saltpettersyra, utgör så kallad Aqua Regis, som löser alla metaller, men bly och qvicksilfver ganska trögt, och silfver minst. Se Kungsvatten. Dess tilredning sker likväl bäst, om fem delar saltpettersyra blandas med en del väl decrepiteradt koksalt, och distilleras på lika sätt som koksaltsyra ensamt, hvarom mera här nedanföre.
      Saltsyran är uti slutne käril merendels uti en ånga, som röjer sig, eller blir synlig, då hon slipper ut och råkar någon våt kropp. Utdrifves ock af de starkare syrorne, som gifver anledning at uptäcka dess minsta närvaro, om litet vitriolsyra tilkommer och et med vatten fuktadt papper hålles öfver öpningen på kärlet, då saltsyran genast visar sig som en ljus rök uti förening med vattnet.
      Dess benägenhet at vika för starkare syror gifver lättaste utväg at utdrifva denne syra ifrån koksalt, på det sättet at koksaltet först decrepiteras, eller får utspraka, utan at smälta, uti en täckdigel öfver koleld, och fuktas sedan litet, men males ej fint. Til 8 delar af detta salt tagas 5 delar vitriololja, som kan varsamt spädas med hälften vatten och slås försiktigt på det uti en glasretort inlagde saltet, som straxt börjar gäsa med stark rök, hvilken måste undvikas och recipienten hastigt förluteras med våt blåsa. När så mycket öfvergått, at saltet börjar torka omkring bräddarne uti retorten, måste hettan minskas och, så snart alt är väl torkadt, ökas eldningen åter, til dess all syra är utdrifven, hvilken sedan förvaras uti flaska med inslipad glaspropp. Den är ständigt rökande och får egenteligen namn af Spiritus Salis Glauberi, efter GLAUBER, som först upfunnit denna method. Om lemningen uti retorten utlakas och crystalliseras, fås däraf Sal mirabile Glauberi.
      Om denne syra distilleras ännu en gång öfver decrepiteradt  koksalt, blir den renare och fri ifrån all vitriolsyra, som kunnat medfölja. Efter det af Herr MEYER upgifne sätt, kan den äfven renas genom distillation, om därtil blandas 1/3:del vatten, då vattnet först öfvergår. Detta kan itereras flera gångor, til dess litet af denna syra, med fast alkali mättad, icke mera gifver någon lukt. Den är då uti medicin och angelägna chemiska försök ganska tjenlig.
      Huru denne syra skiljes ifrån koksaltet uti distillation, allenast med tilsats af en eldast lera, äfven med lera och alun tillika, uti en ganska sträng hetta och uti eldhärdig Waldenburgisk ler-retort, ses, med mera, uti Herr SCHEFFERS Chemiske Föreläsningar, med BERGMANS Noter, s. 24, 27 och 30.
      Specifiqua tyngden af koksaltsyran emot vatten, förhåller sig som 1,140, eller högst 1,190 til 1,000. - Vdi stora verk distilleras den af sämsta koksalt, endast med tilsats af en röd järn- och vitriolhaltig lera, eller ock med calcinerad järnvitriol, hvaraf händer at sådan saltspiritus altid är smittad med vitriolsyra, stundom äfven med litet saltpettersyra, då guldet löses til någon del därmed, men eljest intet. At få saltsyran ifrån desse främmande ämnen befriad, måste hon rectificeras genom distillation öfver utsprakadt och rent koksalt, hvarigenom dess ringa verkan på guld aldeles förtages. Se den af Herr SAGE utgifne och på tyska öfversatte: Kunst Gold und Silber zu probieren, s. 68.
      Saltsyran nyttjas förnemligast uti chemiska försök, och uti metallurgien, til järnets uptäckande, då det är uti jord- eller kalkform och icke kan af andra syror lösas. Blandad med lika mycket saltpettersyra til aqua regis tjenar den som uplösningsmedel för tenn, då denne metall skall nyttjas som tilsats åt nederslag af guld, för at bereda Purpura Mineralis. Se samma ord. Den är likväl långt mindre brukad, än de andre syrorne.
      Uti medicin nyttjas den vid åtskillige tilfällen, såsom kylande, sedan den med spiritus vini blifvit dulcifierad. Tjenar äfven vid vissa oljors rectification, samt til utvärtes bruk m.m., som ej hörer til detta rum, men kan vidlöftigt inhämtas af de fleste chemiske böcker.

Salttilverkning, Se Hafssalt och Källsalt.

Saltvigt, som brukas vid koksaltsjuderier, består af en glas- eller bernstenskula, belastad med någre blyhagel och försedd med en lång stjelk, sålunda graderad, eller märkt, ifrån 1 til 32 graderm at hvar grad utvisar 1/3:del lod salt uti 32 lod vatten, då kulan nedsläppas uti saltsolan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769, s. 65, 66.

Saltzburger vitriol är blågrön och innehåller, jemte järn, litet koppar, samt är i synnerhet mera tjenlig vid färgerier, än den som ensamt håller järn. Se Vitriol.

Salva säges vid messingsbruken, då trådringarne neddoppas uti smält talg och sedan pudras med kornmjöl. I stället för talg brukas nu mera gemen såpa, såsom mindre kostsamt, och i stället för det kostbara sädesmjölet et mjöl af tallbark, eller flarn, göra samma nytta.

Salva-gossar kallas vid messingsbruken de, som draga försorg om messingstrådens salfning.

Samia Terra, eller Aster Samius, är hos gamla auctorer namn på en mycket oredigt beskrifven hvit jord, som skall kommit ifrån ön Samos, med små stjernlika puncter instänkt. Tyckes vara en art terra lemnia, inblandad med någon talk- eller speckstensart. Den skall ock kunna nyttjas at däraf förfärdiga lerkäril. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del., s. 98, 99.
      Samius Lapis lärer, i anledning af otydelige beskrifningar, vara samma ämne, något mera stenhärdadt.

Sand är ej annat än en samling af pulveriserade stenarter, och kan således vara af många skiljaktiga egenskaper, så i anseende til dess grundämne, som dess mer och mindre finhet, altifrån den grofva klappurn til den finaste trippel, hvars korn knapt kunna kännas emellan tänderne.
      Den som ensamt består af stenparticlar, får heta Stensand; men om tilfälligtvis något metalliskt, eller någon söndermalen malm, finnes däribland, blifvr den därefter nämd, såsom Guldsand, Järnsand o.s.v. Se Guldmalm ochJärnstand.
      Stensandsarterne förklaras under deras egne namn, såsom: Mo, Pärlsand, Qvicksand, Quellen, Formsand, Timglassand, Trippel, Rottenstone, Mjelga. Någre af dessa sandarters finhet är så stor, at de gå igenom et sickt, hvilket på en qvadrat-tum har 10,000 hål, som Herr WEDGWOOD rönt. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 121.
      Gålfsand kallas här i riket den allmännastse, något rödlätta och grofva sanden, som består mäst af söndermalen, blekröd fältspat, med inblandning af qvarts och, mer eller mindre, både svarta och hvita skimmer-partiklar, utgörande vidlöftiga sandhedar och åsar, samt tjenar allmännas til inblandning uti murbruk och feta tegelleror; äfven vid masugnar för galt- och gös-sängar, m.m. Jämnför Murbruk och Tegel.
      Ibland alla sandarter tyckes Flygsanden vara den ömnigaste och mäst märkvärdiga. Den finnes på någre orter antingen straxt under jordskorpan, eller stundom på några famnars djup, under jord- eller stenhvarf, eller ock blottad, då den utgör likasom stora haf, så fin at den af vädret föres som snö många mil omkring, så at icke allenast människor och kreatur, utan ock stora städer och skogar därunder blifva begrafne; hvarom åtskillige exempel kan ses uti Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Verlds-Beskrifning, 2 Band., s. 171. Africa är i synnerhet olyckeligt genom öfversvämningar af denna förfärliga sanden. Uti nedre Bretagne är en ort, vid St. Paul de Lion, som år 1666 beboddes, nu mera betäckt med denna sand til mer än 20 fots djup. 
      Uti grefskapet Essex finnes, på 40 til 50 fots djup, en fin vattenblandad sand, eller mjelga, som vid gräfning flyter af spaden, men blifver i dagen hård som sten. Se DERHAMS Phys-Theolog. S. 100.
      De fleste sanstens-floar hafva väl sin tilkomst af sand, ehuru sanden tyckes först hafva tilkommit genom bergs förstöring och söndermalning med vatten, och genom dess sqvalpning.

Sandaracha. Uti Mineralogien menas därmed operment, eller stundom gul och stundom röd arsenik. Se Rauschgelb och Realgar.
      Denne röd- eller brandgula mineral, eller Sandarac, som består af arsenik och svafvel, kan väl, lika som de förenämde ämnen, med konst af dessa beståndsdelar tilverkas; men finnes ock af naturen producerad, antingen pulverartad, eller crystallinisk, dels uti skifrige stenarter, såsom uti en sandstensflöts, i Servien; dels ock, tillika med gul operment, ibland kobolt-arter och arsenikaliska geschikker, hälst där scherbenkobolt, eller gediegen arsenik, infaller. Stundom tilkommer den äfven uti grufvor, där starka tilmakningar, eller eldsättningar, göras på arsenikaliske och svafvelbundne kieser o.s.v.
      Hos äldre auctorer finnes namnet Sandaraca confunderadt med mångahanda ämnen. Stundom begripes därunder gummi sandarac, stundom en gul skimmer, och i synnerhet förblandas den med mönja, massicot, gul jord och flere därifrån aldeles skiljaktige mineralier, hvarom kan ses hos AGRICOLA, de Rebus Metallicis, s. 447 och följ.

Sandbad. Därmed förstås uti chemiska laboratorier lämpelige, half-sphæriske skålar, eller kettlar, eller ock aflånge öpne lådor, med inlagd sand, så inrättade uti tjenlige ugnar, at därunder kan eldas med kol eller ved. Brukas i synnerhet vid distillationer, metall-uplösningar och digestioner, uti medelmåttig hetta, då retorter, kålfvar, eller andre kärl af glas, insättas uti sanden, at där småningom uphettas til hvad grad som erfordras. Ju mera tjock sand ligger under och omkring glaset, ju långsammare blir det upvärmdt, men ju längre bibehålles en jämn hetta, och så tvärtom.
      När i stället för sand nyttjas vatten uti sådane käril, kallas et Vattenbad, som brukas, då hettan ej fordras til högre grad än den, hvaruti vattnet kokar. Uti sådane bad nedsättas glaskärlen på små uti bottnen, under vattnet, nedsänkte kors af träd. De äro tjenlige vid distillationer, och vid silfvers uplösning med skedvatten uti skednings-processen, m.m.

Sander kallas en viss proportion af fint qvartsmjöl, som blandas til kobolt vid schmalz-tilverkningen. Jämnför Schmalz.

Sanderz. Detta namn tillägges åtskillige malmer, som bestå af sandartadt gry, eller af inblandad sand. Således kallas, til exempel, Kopparsanderz en sandsten, som innehåller litet koppar, bestående uti instänkt kupfergrün och fahlerz. Den finnes ibland kopparskiffern vid Ilmenau, uti Böhmen, och vid Mansfeld. 


      Guldsanderz ifrån Güldenen Engel vid Zwickau.
      Blysanderz från Schiebrau i Böhmen.
      Järnsanderz är en järnochra, sammangyttrad med fin inblandad sand.

Sandix. Därmed förstås den gula eller röda blykalk, som egenteligen göres af blyhvitt, genom lindrig calcination först til gul färg, eller massicot, som i synnerhet hos de gamla fått namn af sandix; men genom längre påstående bränning blifver den röd, som nu är bekant under namn af mönja. JämnförMassicot och Mönja.

Sandpund kallas vid tackjärnshyttor det pund, som gifves uti öfvervigt på et skeppund tackjärn, til ersättning för den sand, hvilken, efter stöpningen, sitter qvar vid tackjärns-galtarne och sedan, efter någon tid, affaller. Således fås uti handel 27 pund sådant järn på et skeppund, i stället för 26, som är rätta tackjärns-vigten.

Sandskorpa (Leimsohle) kallas vid kopparugnars redning den blandning af sand och lera, hvarmed bottningen uti härden först formeras, innan redningsstybbet inslås. Denne sandskorpa kallas ock Sanstötning. Eljest, och då sandskorpan inslås uti flere hvarf, får hvarje hvarf heta en Stötning. För öfrigit nyttjas den vid de fleste smältugnar. Se Sulubruk, Rostbruk, Garningoch Silfvertilverkning.

Sandsten kallas den hälleart, som är sammangyttrad och tilkommer antingen af gröfre sandkorn, hvilka kunna tydeligen skönjas med blotta ögonen, eller ock af så fint sandgry, at det knapt är synligit för microscop.
      Sandstenar kunna vara af så många föränderliga slag, som sandarter gifvas af olika lynne. De fleste bestå dock af gröfre eller finare Qvartsgryn, antingen ensamt, eller inblandade med flere slag, såsom: Fältspat ochSkimmer, antingen begge tillika, eller endera; hvarvid sandens fästande ämne, eller gluten, plägar vara antingen martialiskt, kalkaktigt, lerartadt, eller ock tycktes sjelfva qvartsen stundom hafva tjent til kornens sammahäftande, såsom uti så kallad Isug Sandsten. Se detta ord.
      Sandstens egenskap och förhållande uti eld är skiljaktigt så väl i anseende til sandämnets, som glutens olika art. Där sandsten är hopgyttrad af qvarts-gryn med eldfast lera och litet järnrost, är stenen eldfast; men tvärtom där kalk, eller mycken järnhalt, jemte hornblende, är med i spelet.
      Uti finheten är en vidlöftig gradation ifrån grofvaste qvarnsten och slipsten til den finaste Levantiska brynsten, hvars sandartade gry ej kan skönjas, utan endast finnas af dess egenskap at nöta järn och stål, som därpå gnides. Brynstenar gifvas dock af stenhärdade leror och flere ämnen, som egenteligen höra til andra slägter och icke kunna föras under sandstenar.
      I anseende til färgen äro sandstenar icke mindre skiljaktige, såsom: hvita, röda, brokige, eller röda med hvita fläckar, bruna, grönaktige, grågula, eller rostfärgade. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 276, o.f. samt WALLER. Syst. Min. T. I. s. 186 o.f.
      Uti hårdheten äro de olika, altifrån den som går nära til hälleflinta, ända intil den pipiga silsten och lätthugne Gottlands grå sandsten, som kan skäras med en gemen tandsåg. Någre äro mjuka uti berget och blifva hårda i luften; andre åter uplösas med tiden af luft och regn, då deras gluten varit ler- eller mergelartadt, eller då de tilkommit under salt vatten.
      Sandstenar träffas merendels uti flolägrige hvarf, schicht, eller flötser, och bevisa sig vara tidens foster af de många petrificater, hafskräk och skaldjur, som stundom däruti finnas. Uti hårda sandstenar skall i England, Sachsen och flerestädes, funnits ännu lefvande djur af grodor och ödlor. Se HJÆRNES frågor. Detta besannas af den lefvande grodan, hvilken varit innesluten uti Gottlands sandsten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 248.
      Sandsten faller stundom uti hällar, af en til ½ tums tjocklek, så at de kunna brukas til taktäckning, såsom här i riket omkring Gefle och än mera uti England.
      Uti flötsberg består gemenligen, på några orter, det understa hvarfvet, öfver grundberget, af en grof sandsten, eller breccia, sammansatt af större och mindre geschieber, som vid en del tyska bergverk Tode Liegende kallas. En sådan ofyndig flöts är merendels betäckt med et hvarf af någon Skifferart och, då en bädd af kalksten däröfver utgör taket, får den namn af Zechstein, hvilka namn likväl äro tilfällige, efter belägenheten, och utmärka icke altid någon viss stenart.
      Ibland märkvärdiga sandstenar kan den räknas, som finnes uti Frankrike vid Fontainebleau. Den är helt hvit, crystalliserad uti mycket reguliere rhomber, eller snedrutige tärningar af sex rhomboidaliske sidor, dels uti groupper sammanväxte, dels ock helt lösa, utan sammanhang med någon bergart, ifrån nötters til äggs storlek. På en del crystallers släta sidor finnas stundom spetsar af andre dylike inneslutne crystaller framskjuta. Uti brottet äro desse sandstens-crystaller af et skyggande gry, med vattenaktigt, eller isugt, och halfklart utseende, men på ytan mera opake. Angripas häftigt af skedvatten, och en del lösas däruti med en lemning af ¾:delar klar, hvit och fin qvartssand. Deras gluten, som löses, är således en kalk, eller kalkspatsämne,  hvilket åstadkommit crystallisation och spat-figuren.
      Af samma delar, nemligen sand, kalk och lera, består äfven den ljusgrå sandsten, som ömnigt brytes vid Bursviken på Gottland, allenast med den skilnad, at denne senare är sammansatt af en finare sand, mindre kalk och något mera lera. Den har således icke den förmåga at anskjuta uti crystallinisk form, som den Franska, utan brytes uti vissa lager, af 4, 8 til 9 qvarters tjocklek, och är genomdragen med många tvärlossnor, eller så kallade Sniden, samt faller uti qvadrig form, mycket beqväm och lätt at hugga och såga til hvad byggnadsämne, eller prydeliga stycken, som hälst åstundas. Den är belägen vid sjöstranden och aldraöfverst betäckt med klappursten, sjösand och små musslor, samt därunder med en 3 alnars tjock bädd af fingrynig, hvit kalksten, hvilken är en art af råmsten. Stenbrottet består förnemligast af tvenne lager, hvaremellan äro 2 a 3 qvarters mägtiga floar af en fin blågrå lera. Uti det nedra stenlagret, som ligger under hafsytan, fans den grodan innesluten, som beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741. Sjelfva stenarten gäser med skedvatten och går, uti stark smälthetta, på ytan til glas. Tjenar til messings och flere metallers slipning samt til slipstenar, i synnerhet för rakknifvar. Prägtiga colonnader af denna sten ses vid Stockholms Slott, och at den redan måtte varit bekant uti Konung GUSTAF den Förstes tid, tyckes kunna slutas af de öfverblifne lemningar, som finnas efter det förstörde och i samma tid byggde Eskilstuna Slott, af samma stenart, hvilken, så vida bekant är, icke träffas annorstädes än på Gottland.
      Denne grå, kalkblandade Gottlands sandsten är af samma art som i Frankrike Moellon, eller Pierre de Liais, kallas. Lerblandad sandsten får uti England namn af Freestone och är ganska eldfast, då sand-particlarne äro af ren qvarts, med eldhärdig lera förenade. Sådan är den blågrå sandsten, som brytes vid Knipersly uti Staffordshire.
      Et ansenligt flo-lager, eller en uti Wästergöthland så kallad Sandstens-Klefva, af några famnars tjocklek, omgifver grunden til den här i landet bekante Kinnekulle, och består af åtskillige hvarftals öfver hvarannan liggande sandstens-arter, som utgöra botten för de häröfver tilkomne floar af kalk, eller limsten, rödstens-klefva, Kråkberg, eller alunskiffer, svarthällar, eller en lös trapp, samt en hvit flo-kalk, genom hvilka strata ändteligen toppen af berget upskjuter, som utgöres af groffådig trapp, eller järnbinda.
      Sandstens-arternes egenskaper: at bryta uti hälla: at emotstå strängaste hetta: at lätteligen kunna lämpas til byggnader: at tjena til slipstenar, m.m., göra deras nytta ganska vidsträckt. Uti många orter här i riket finnas ock ansenlige nederlag häraf. Se Herr Bergs-Rådet Baron HERMELINS Tal om Svenska stenarter, 1771.
      England är dock i synnerhet bekant för en otalig mängd sandstens-lager, för de mäst eldfasta och för bästa slipstenar. 
      Ehuru den arten af flolägrig sandsten, som härförut är nämd, med skäl kan anses såsom flods-lemning, eller tidens alster, har dock Herr Baron och Landsh. TILAS funnit anledning at räkna en del sandsten ibland uråldrigebergslagl, som uti vår svenska Dalbygd utgör fjell til några tusende alnars högdt öfver hafsytan, hvaraf exempel i synnerhet anföres på Swuckuoch norra Måssewåhla fjell, i Österdalarne, vid Norrska gränsen, där högsta spetsen består af en fast och hård, grofgrynig, ljus sandsten, som uti förstöringen vid bergsfoten visar sig vara et så kalladt Klappurberg, innehållande en oändelig mängd af likasom inbakade, större och mindre, och stundom mannastyrkan öfverträffande, klappurstenar, som tyckas bevisa at hvarken sand- eller klappersten uti den allmänna floden tilkommit, utan blifvit förut danade, under det at hela bergämnet varit som en ler-välling. Se Stenrikets Historia, som ock finnes införd uti Bergs-Journalen för första halfva året 1788, s. 69 o.f. Ibland porphyr-bergen uti Elfdahlen finnas ock många sådane, stora, höga och branta sandstens-artade klappurberg. Jämnför Porphyr.
      Uti Calmare skärgård, vid den bekanta höga klippan, som Jungfrun kallas, finnes uti hafsstranden en myckenhet, genom hafvets sqvalpning formerade, större och mindre kullerstenar, som bestå af en hvit, mycket fin och skarp eldfast sandsten, genomdragen med en oändelig hop dels parallelt utmed hvarannan liggande, dels hvarannan öfverkorsande, smala, cylindriska pipor, eller rör, fylde med en af järnochra gredlinfärgad, eller rödbrun sand, af lika lynne och hårdhet med stenarten, hvarigenom stenarne på ytan visa et besynnerligit utseende, nemligen på längden strimige och för ändarne rödfläckige, liknande fogelägg. Andre stenar, af samma ämne, bestå af smala, tätt invid hvarandra strykande, hvita och röda lager. Fast klyft af denna stenart är obekant, och de cylindriske rörens tilkomst lärer blifva svår at förklara. - Uti små stycken träffas här äfven en rödbrun, glittrande, gröfre sandsten, sammansatt af idel klara, röda, crystalliniske sandkorn, liknande den HessiskeDigelsanden. Se detta ord.
      Dessutom finnes ibland klappurn, vid denna klippa, en mängd af ganska vackra, gröna, röda och violette porphyr-arter, med gule, hvita, bruna och ljusare ådror, eller fläckar, på mångahanda sätt omskiftande, som alla äro hårda och taga skön politur. Skada at de ej fås uti stora stycken, och at fast klyft däraf ej heller är bekant.
      Ibland de utländske kan, såsom mäst ansenligt, märkas det höga sandstens-bergete vid Mastricht, St. Petersberg kalladt, hvarpå fästningen, eller castellet: la Forteresse de St. Pierre, är anlagdt. Uti detta berg, och under fästningen, är en ofantelig stor grotta uthuggen, med höga hvalf och pelare, så at flere hundrade man däruti kunna beqvämligen herbergeras. Vid Mühlberg, uti Beyern, är et vidsträckt sandstens-berg, hvaruppå rudera ännu finnas af et gammalt slott. Denne sandsten är finkornig och hård, med många järnkörtlar insprängd. Se BAUMERS Natur-Gesch. des Min. Reichs, 1 Del, s. 248.
      I allmänhet räknas väl sandsten äfven så litet som breccia, eller sammangyttrade stenarter, at vara malmförande; men stundom utgör den gångar uti andra bergarter, såsom vid Lauterberg, på Harz, där en mägtig kalkblandad sandstens-gång stryker genom et uråldrigt lerskiffer-berg och förer kopparkies, tillika med stråligt koppargrönt. Uti sandstensbergen i Siebenbürgen infalla en oändelig mängd klyfter, som äro guldförande. Exempel på dylike guldhaltige sandstensberg anföras af Herr Pallas, uti Siberien, och af Herr GERHARD, uti Schlesien. Uti flötslager är kopparsanderz bekant vid Riegelsdorf i Hessen. För öfrigit gifvas både Bly- Kobolt- och Järn-Sanderzer. Häraf finnes at sandsten väl tilfälligtvis kan innehålla metaller, utan at gifva hopp om malmförande gångberg. Se Herr HAIDINGERS Abhandlung von Gebürgsarten, införd uti Hr. VON BORNS Physicalische Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, s. 101.
      Sandstein kallas af grufvearbetarne vid tenngrufvan Zinnwald, uti Sachsen, en verkelig granit, som består af qvartskorn och en lös fältspat, jemte litet glimmer. Fältspaten är finkornig och lerartad, som gör denna hälleart nog lös. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 160.
      Om sandsten och dess arter böra äfven jämnföras orden Hällearter, Qvarnsten, Slipsten, Brynsten, Isug Sandsten, Qvadersten och Ställsten.

Sandstens-Klefva, Se Sandsten och Klefva.

Sandstötning, Se Sandskorpa.

Sangenon kallas hos Indianerne en äkta opal. Se CRONSTEDTS Mineralogie§. 55. 
      Hos PLINIUS förekommer denne sten under namn af Asterios, ellerAstrion, då den med sina skiftande färgor liknar en stjerna.

Santerna. Under detta namn förstås hos DIOSCORIDES kopparerg, eller naturligt koppargrönt, sådant som tilverkas vid Neusohl och flerestädes. SeBerggrönt.

Saphir heter den dyrbara ädelsten, som, jemte en ypperlig hårdhet och glans, i synnerhet äger en vacker högblå färg. Den gifves til utvärtes skapnad af åtskillige förändringar, antingen i form af sexsidig prisma med sexsidig spets; eller bestående af tvenne sexsidige, långa och emot hvarannan vände pyramider. En annan gång har den parallelipipedisk och octaëdrisk figur, utom flere olikheter, som upkomma af otydelige kante roch afskurne spetsar.
      Orientalisk saphir, som är den yppersta, har rätteligen en skön himmelsblå och sammets lik färg, hvilken är väl saturerad och jämn, utan at på något ställe vara för ljus, eller för mörk, och är då aldeles fullkomlig; men förlorar af sin skönhet och värde i den mån, som färgen är mera blek och svag. Saphirers högsta färg är indigoblått, men aftager därifrån til ljusblått, och sluteligen til så stor blekhet, at den aldeles försvinner. Andre saphirer gifvas ock, som uti en ända äro mörkblå och i den andre hvite och klare, utan all färg. Sådane bleke, färglöse och hvitfläckige saphirer, utmärkas hos Herr DE ROMÉ DE L'ISLE och någre andre med namn af Saphirs Blancs; hvaremot med vattensaphir (Saphir d'eau) hos dem ej förstås annat, än en blå bergcrystall. Se Hr. DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II s. 120 och 218. Men då andre förfarne stenkännares upgift tages til grund, bör ordet Vattensaphir allenast beteckna bleke och vattenklare saphirer. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen s. 42 och WALLER. Syst. Min. T. I. s. 238. På ön Ceylon finnas i synnerhet hvita vattensaphirer, eller stenar, som uti klarhet och hårdhet vida öfverträffa bergcrystaller och hållas uti mycket högre värde. De äro ej träffade annorlunda, än i sådan oformlig skapnad, som visar at de blifvit nötte och rullade i vattnet, och förefalla stundom til en hasselnöts storlek. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 77. Saphirer, som hafva svag blå färg, få äfven namn af Luxsaphir. Se samma ord.
      Orientalisk saphir rifves föga af annat ämne än diamant. Trenne slags saphirer, antingen ensamt mörkblå, eller med liten inblandning af annan färg, har Herr Assessor QVIST funnit äga lika hårdhet med rubin; då andra förändringnar däremot behållit nästa rummet därintil. Uti tyngd emot vatten förhålla sig de orientaliske merendels som 38 til 10, stundom något däröfver, eller under. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 71. Gravitas specifica af Brasiliansk saphir utsättes af Herr BRISSON til 31, 307 emot 10.
      Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har med flere skäl sökt bestyrka, at orientalisk rubin, saphir och topas, äro en och samma stenart, som ej i annat afseende skiljas, än genom olika färg och något större eller mindre fasthet. De säkraste bevis til denna mening tagas af de stenar, hvarest finnas flere färgor uti särskilte hvarf af samma sten. Således gifvas, til exempel, Saphir-Rubiner, eller sådane, som äro til en del blå och til en del röde, hvilka nämnas under ordet Rubin. Ännu mera märkvärdig är den ring, som utgör en af juvelerne i Franska Kronan, och hvaruti sitter en sten af 8 a 9 lineers längd, utom infattningen, och 5 til 6 lineers bredd. Denne sten är längsefter af sjelfva naturen fördelad uti trenne särskilte och parallele hvarf, utaf hvilka det medlersta är en höggul orientalisk Topas, och de två yttersta en fullkomligSaphir. Uti stiftet Puy i Grefskapet Valais, i Frankrike, där verkelige saphirer finnas, förefalla någre, som til en del äro röde och til en del blå, eller blå och gröne, ellerock aldeles gröne. Den besynnerligaste af dem alla är en saphir ifrån samma ort, hvilken, efter Herr FAUJAS berättelse, är aldeles smaragdgrön, då man ser tvärtigenom honom, men om endera af dess tvära ändar, eller bases, vändes emot ögat, så at man ser midt igenom honom, längsefter ända til dess andra basis, så har stenen en vacker blå färg, det är: han synes blå på längden och grön på tväran. Se DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 219, 221. - Af Herr FAUJAS DE SAINT-FOND beskrifves ock en sammetsblå saphir, uti platt, pyramidalisk, eller crystallinisk form, som han sjelf genom vaskning erhållit utur förvittrad lava vid Expailly uti stiftet Puy. De saphirer och hyacinther, som här ofta träffas, ligga uti en mängd octaëdriska järnmalms-korn inblandad vulcanisk slaggsand.
      Utom redan nämde arter af saphir, och utom de bleke, eller vatten-saphirer, upvisas af denna ädelsten ännu flere förändringar. Några falla i grönt, eller äro aldeles gröne; någre gifvas som äro gule; någre Amethist-färgade; andre äro opaliserande och mörkblå i reflexion, men gulröde, eller grönaktige, i refraction. Utaf de grönaktige hafva en del färgskiftande egenskap, likasomKattöga, eller Pseudopal, hvarföre de ofta få samma namn. Sådane skola komma ifrån Persien. Se DUTENS von Edelsteinen, s. 45.
      Orientalisk högblå saphir, som är utan fel, kan värderas til 50 Louis d'or, så snart den väger 10 karat, och, när den väger 20 karat, til 200 Louis d'or o.s.v. Saphirer visa ofta eldsken, i synnerhet de amethistfärgade, som pråla med starkt violett sken. Då de slipas i kulrig form, visa de äfven, uti viss ställning och afstånd ifrån ögat, en tydelig sexstrålig stjerna, antingen i reflexion allena, eller både i reflexion och refraction. Någre sådane saphirer beskrifvas af Herr Assessor QVIST uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 332.
      Uti starkaste hetta i porcellains-ugn har Herr D'ARCET funnit orientalisk saphir förlora större delen af sin färg, med bibehållande af dess klarhet och hårdhet. Se dess 2:nd Mem. sur l'action d'un feu egal. Violent, s. 121. En annan orientalisk saphir, som af Herr Assessor QVIST blifvit undersökt, har ej uthärdat längre än 2:ne timmar, innan den blef helt hvit, utan färg, och sönderdelad i flere bitar. Färgens beständighet i eld torde dock hos alla ej förhålla sig lika, utan stundom vara mycket större, hälst Herr ACHARD funnit at en annan orientalisk saphir, som blifvit hållen i 14 timmars häftig eld, ej det minsta förändrat hvarken färg, eller hårdhet. Med blåsrör och eldsluft för lampeld hafva någre försökte orientaliske saphirer förlorat sin färg; men en enda skärfva behöll färgen i det yttersta, ehuru den på en tunn kant smälte til glas. Någon olikhet har äfven Herr LAVOISIER funnit uti saphirernes förhållande i sådan smälthetta, hvarom ses under ordet Eldhärdningar. De förut  nämde rön kunna vidare läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 58, och 1784, s. 131, samt ACHARDS Analyse de quelques Pierres Preciueses, s. 30. Uti samma Afhandling s. 40 upgifvas, i anledning af gjorde försök, följande beståndsdelar uti 30 gran orientalisk saphir, nemligen:
      Alunjord            17 ½ gran
      Kiseljord            10 -
      Kalkjord              2 -
      Järnjord              1 -

      På lika sätt har Herr Prof. och Ridd. BERGMAN uti 100 delar orientalisk saphir uptäckt
      Lera, eller Alunjord      58 delar
      Kiseljord            35 -
      Kalk                     5 -
      Järnjord               2 -
      Se dess Opuscula Chemica, Vol. II., s. 96.

      Ibland saphirer, som äro märkvärdige för sin storlek, kunna nämnas en uti snedvinklig parallelipipedisk form, af 132 1/3 karats vigt, som finnes i Frankrike hos Herr JACQMIN, och en annan i Konungens cabinett, af 2 tums längd och 18 lineers bredd, i sin största vidd. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II., s. 218 och 239.
      Saphirer finnas merendels på samma orter som Rubin, såsom uti Ost-Indien, i Pegu, Bisnagar och på ön Ceylon, samt uti Brasilien. Uti stiftet Puy i Frankrike och Provincen Languedoc finnas äfven blå genomskinlige saphirer, af lika figur som Orientalisk rubin, efter Herr DE ROMÉ DE L'ISLES och fleres tilförlåtelige intygan. Någre märkvärdige arter därutaf äro redan nämde.
      Falsk Saphir, eller Saphirfluss, är antingen en blå flussspat, eller en bergcrystall af lika färg. Den sistnämde har sin färg af koppar, eller kopparblått, och förefaller uti Böhmen, Schlesien och vid Bulach i Hertigdömet Wittenberg. Andre saphirer finnas ej i Europa, utom vid Puy.
      Huru saphir härmas genom blåfärgadt glas, se Glasfluss.

Saphir-Calcedon, Se Calcedon.

Saphirblått kallas en blåfärgad, eller med koppar tingerad parallelipipedisk blyspat, som Herr BRÜNNICH beskrifvit uti anmärkningarne til den på tyska utgifne öfversättning af CRONSTEDTS Mineralogie, s. 202. Den är funnen, jemte hvita blycrystaller, uti Gänsekötig gångart, på gul och rödlätt eisenbraune, vid Schemniz. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 59, samt Lithophylac. Bornian, s. 90.

Sardagat, Se Sardonyx.

Sarder, Sarda hos PLINIUS, eller Sardion hos ΓHEOPHRATUS, betyder ej annat än carneol. Se Carneol.

Sardonyx, eller Sardoine, (hvilka namn böra betyda det samma) kallas en slags onyx, eller agat, med olikt färgade hvarf, utaf hvilka det ena är rödt och det andra hornfärgadt, ellerhar någon annan färg, som tilhör onyx. Sardonyx äger således en färg lik Sarder, eller carneol, och den andra är en af de färgor, som finnas i onyx. Den förra är gemenligen genomskinlig, men ej den senare. Någre juvelerare förstå väl med sardonyx en blekröd, eller ock rödgul pomeransfärgad carneol, men härutaf upkommer ny oreda, hvarigenom särskilte arter förblandas, utan bör detta ord endast brukas i sådan mening, som redan är nämd.
      Sardonyx fördelas uti Orientalisk, Occidentalisk och Sardagat. Den Orientaliske, som äger största hårdhet och klarhet, kommer ifrån åtskillige österländske orter och har et hvarf af apelgrå färg. Den antager skön politur. - Wästerländsk sardonyx har mjölkhvita, i stället för onyxfärgade hvarf, och tillika blå dunkla fläckar inblandade. Den kommer ifrån Böhmen och är mindre hård, än den förra. Italienare kalla den Niccolo.
      Med Sardagat förstås rätteligen den sten, hvars ena färg är blekröd som carneol, och den andra hvit, som agat, eller består af hvita och röda hvarf. Sådan sardonyx, eller sardagat, fås ifrån Japan af lika hårdhet som onyx, så at den ej rifves af stål. Uti calcinations-hetta har den äfven blifvit försökt, och därvid förlorat både färg och klarhet samt blifvit ljusgrå, opak. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 68, och DUTENS von Edelsteinen, s. 99.
      Uti Österländska orter skattas sardonyx ganska högt; hvarföre den äfven i den Heliga Skrift räknas ibland ädla stenar. Den är stundom träffad uti så stora stycken, at däraf kunnat förfärdigas åtskillige käril. Således brukades i äldre tider rökelse-kar af sardonyx, som af PLINII berättelse kan slutas. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. I., s. 3. Uti Kongl. Hofvets Husgeråds-kammare, i Paris, finnas äfven kärl af en mycket vacker sardonyx. Se Analyse Chimique, &c., par M. SAGE, T. II., s. 163.

Sardus, Se Sarder.

Sargon, Se Jargon.

Sarris är en qvartsrådande granit, eller hälleart, bestående af en mild qvarts med finare och grofvare ådror, eller ränder, af skimmer genomdragen. Finnes omkring Piemont och hugges til sträcksten, under hus och stora byggnader, uti Turin.

Sassi matti kallas uti Italien en art af Galestri, eller tunna kalkstens-lager, som uti än tunnare skifvor kunna fördelas. Se Galestri.

Sats, Pumpsats, eller Sättning (Saz, Kunstsaz). En pumpsättning vid vattenkonster uti grufvor består förnemligast af tvenne delar, eller sammansatte pumpstockar. Den understa kallas Kilen, eller Sugröret (Saugrohr); den öfre får namn af Sättare, eller Kålfrör, hvaruti pumpkålfven har sin rörelse. Högden, eller längden, af begge desse delar tilsammans, kallas då en Sats, ellerPumpsättning. Genom den undra delen, eller kilen, stiger vattnet upp och går in genom ventilen, eller pumphjertat, uti den öfra delen, eller kålfröret, och det til följe af luft-columnens tryckning på vattenytan, uti hvarje drag, eller sugning, som kålfven gör uti öfra röret, för at upfylla det lufttoma rum, hvilket kålfvens upstigande, eller sugning, uti kålfröret åstadkommer. Däraf följer at den undra delen, eller kilen, ej får hafva mer än en viss högd, så at den däruti upstigande vattu-columnens tyngd ej blifver större, men väl mindre, än en lika luft-column, som har hela atmosphærens högd och som, med sin tryckning, måste åstadkomma vattnets upstigande. Ju kortare kilen göres, ju snällare och lättare måste då vattnet upstiga. Efter gjorde rön står väl en column vatten, af 32 eller 33 fots högd, uti jämnvigt med hela atmosphær-columnens tyngd, eller tryckning; men som tryckningskraften kan efter luftens beskaffenhet vara olika, och behöfver tillika någon öfvervigt, så har af förfarenheten funnits at vattnet, på sitt högsta, icke kan uptryckas högre än til 28 fot, hvarpå ändå mycket bör afsprutas, i anseende til den luft, som vattnet för med sig in uti kålfröret, och för flere omständigheter, som vid verkställigheten i stor förefalla. - Kilens, eller sugrörets, högd måste ock rättas efter pumpkålfvens både rest och hastighet uti hvarje sugning. Vid 2 fots rest, til exempel, får kilen på sitt högsta ej vara öfver 26 fot; men då pumpkålfven har 4 fots rest, bör kilen ej vara öfver 24 fot.
      Sättaren, eller öfra satsröret, med sitt kålfrör, kan däremot vara af vilkorlig högd, emedan den däruti upstigne vattu-columnens tyngd, som med kålfven skall uplyftas, allenast bör proportioneras efter den verkande kraftens, eller konsthjulets, styrka. Således kan en pumpsats vara af mycket olika högd, i afseende på Sättaren, som kan bestå af flere uti hvarandra instuckne pipstockar, då fogningarne blifva förstärkte med gutne järn-cylindrar, eller bössor (Büchsen), samt sättaren omgifven med starka järnringar, emot en hög vattu-columns hårda spänning.
      En enkel, eller låg sats kallas den, som består endast af en sättare(auflazrohr) och en kil, då vattnet utgjutes genom den enkla sättaren och dess så kallade Spygap. En Medel- eller Hög Sats kallas den, då sättaren utgöres af flere uti hvarandra fogade rör, eller pipstockar, samt har tillika et särskilt kålfrör, gemenligen gutit af metall, eller järn.
      En medelsats utgör vid tyska bergverken en högd, eller längd, af 8 til 10 klafter; men en hög sats til 15, eller 16 klafter. Härvid göres dock det understa sugröret, som står uti vattudunten, ej mycket öfver 6 fot långt, emedan det ofta med en så kallad Såcka (Röhrenstück) behöfver förlängas, så fort vattnet sjunker undan.
      Utom den proportion uti högden, som sättaren bör hafva emot kilen, måste äfven et visst förhållande noga i akttagas emellan öpningarne, eller pipstockarnes invändiga diametrer, alt efter som pumpkålfvens rest samt hastighet uti rörelsen kan vara större eller mindre. Af förfarenhet är funnit at sugrörets, eller kilens, inre diameter ej bör vara mycket öfver en tredjedel emot öfversättarens diameter. Men om kålfvens har en mycket hastig rörelse, måste kilens öpning vara något större, så at dess diameter då förhåller sig til sättarens diameter som 5 til 12, på det rummet under kålfven, vid dess upstigand, må med behörig skyndsamhet blifva med vatten ifrån kilen upfyldt. Om sugröret göres trängre, så blifver lasten för kålfven så mycket större genom friction, som vattnet vid en större hastighet uti et trångt rör förorsakar. Se härom DELII Bergbaukunst, §. 496.
      Til flere pumpsatsers fästande efter hvarandra uti en grufva, eller et konstschacht, då den ena satsen altid måste updraga, hvad den undervarande uti sin vattuho upfordrat, ifrån sats til sats, alt upp i dagen, måste åtskillige lafvar vid hvarje sättning och däremellan göras. Desse lafvar kallas då bijnor, eller Bij, under hvilket ord desse pumpsättningar, eller satser, med därvid förefallande svenska konstord, vidare genom ritning förklaras.
      När pumplädret på kålfvarne uti en pumpsats, eller uti kålfröret, blifver förnött, så at de spilla vatten, eller intet draga fullt up, säges det at Satsen är matt (Saz wird matt), som tilkänna gifves med et snarkande och med skumm af den mellankommande luften.
      Anfriska en Sats (Saz anfrischen) säges, då vattnet slås uti sättaren på en nyss lädrad, eller beslagen kålf, at den därigenom må blifva tät och komma at häfva det vid sugningen upstigande vattnet.
      Sats, eller en Sats, kallas ock vid bokverk et visst antal af stämplar, eller stampar, 3, 4 eller 5, som stå tilsammans uti et Bokfält, eller uti en af bokverkets afdelningar, hvarvid hvarje stämpel har sitt egit namn. Se Bokverkoch Bokstämpel.
      En Sats diglar kallas 5 stycken uti hvarandra inpassade Hessiske smältdiglar. Försäljas gemenligen uti tvenne sorter, af hvilka de större kallasStor och de mindre liten sats.
      Med Sats förstås ock stundom vid smältugnar en Upsättning, eller den mängd af kol och malm, som på en gång bäres på ugnen.

Satt Järn, Se Hårdsatt. På tyska heter det Roh-Hart- eller Sauereisen til skilnad ifrån Gahreisen, hvarmed menas nödsatt.

Saturnit. Detta namn har af Herr MONNET blifvit tillagt en metallisk kropp, som hållits före at vara en egen och ny metall, i anseende til dess metalliska utseende och besynnerliga egenskaper, såsom: at smälta vid ljuslåga: at vid smältning gifva nålformiga crystaller; at på capell aldeles försvinna, och at intet kunna förenas med bly; men af Herr BROLEMAN har tydeligen blifvit bevist at saturniten icke är annat än en skärsten, eller rätteligen en råsten, som erhålles vid Huelgoet och består af en silfverhaltig kopparkies, med blyglans inblandad. - Hrr. HASENFRATZ och GIROU-DONT hafva ock funnit, at denne saturnit bestått af flera sammanblandade metaller, och en centner däraf har innehållit: -Bly, 40 skålpund, 13 unce och 6 grän. - Koppar 31 skålpund 4 unce. - Järn 1 unce 2 qvintin. - Silfver 1 qvintin 66 grän, samt Svafvel 23 skålpund, 10 unce och 6 qvintin. - Af desse beståndsdelar, sammansmälte, har ock en dylik massa erhållits. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 7:de Stycket, s. 45; 10:de Stycket, s. 303, och 12:te Stycket, s. 491.

Sax. Under detta namn förstås vid myntverk et af järn sammansatt verktyg, eller en liten machin, hvarmed blindmynt, eller myntplättar af silfver eller koppar, uttryckas, efter förordnad storlek, af de härtil valsade, jämntjocka band, eller skenor, medelst en rund, i kanten stållagd och skarp stamp, riktad emot et stållagt och därefter passande hål, eller så kalladt Öga, så at alla plättarne på detta sättet ganska skyndsamt formeras til en accurat lika storlek.
      Om skrosaxar vid järnverk, se Skrotsax.
      Saxar kallas ock af någre tängerne, hvarmed tråd af messing och järn drages igenom stålskifvan. Se Trådrageri.
      Sax betyder äfven vid konstbyggnader, m.m., det samma som Splint, ellerSluta, bestående af et tunnt järn, sålunda sammanvikit, at, då det slås igenom hålet uti ändan på en järnbult, och de sammanvikte ändarne krökas ifrån hvarandra, kan en sådan sax ej utfalla. Sådan är, til exempel, den som sitter uti vartan på en konsthvef, eller dylikt rörligt verk.

Saxum betyder uti mineralogien det samma som hälleart. Se ordet Hällearter.
      Saxum Metalliferum kallas Herr VON BORN uti sine mineralogiske skrifter en, i synnerhet uti Ungern och Siebenburgen, mycket allmän malmförande hälleart, bestående af en stenhärdad lera, merendels af svartgrå färg, insprängd med hvita, eller blåaktige fläckar, körtlar och ränder, af stenmärg, skörl- eller basalt-particlar, jemte fältspat. Finnes blåaktig uti de malmförande bergen vid Schemniz; blandad med hvit lithomarga och basaltstrålar vid Pacherstolln; Hvitmed mycket och tydelig lithomarga; Ljusgrön af allmän stenhärdad lera,  hvarftals inströdd med hvit qvarts, ifrån Pilgrün i Böhmen; Grå med fältspat och trådig basalt från Orawitza i Temeswarer Bannat. Se vidare VON BORNSLithophylacium, 1 Del., s. 154.
      Denne art, som förefaller uti Ungern och Siebenburgen, eller den rätta saxum metallisefum, utmärkes af Herr HAIDINGER, i dess afhandling om hällearter, med namn af Graufstein. Uti de nyssnämde orter äger den samma anseende och malmförande egenskap som Lerskiffern uti Böhmen, ochGneisen uti Sachsen. Den faller dock sällan skifrig. Gemenligen ligger den omedelbart på granit, som är Karpatiske bergens hälleart, hvilket i synnerhet är i akttagit vid Altsohl i Ungern, vid Felsö-Banya uti Siebenbürgen, och flerestädes. 
      Gångarterne häruti bestå merendels af qvartsarter, zinnopel, brunröd och guldhaltig jaspis, åtskillige leror, järnochror och kalkspater, sällan gips, och än mera sällsynt är grön och blekgrön flussspat.
      Uti dessa gångberg trifvas nästan alla slags malmer, dock förnemligast guld- och silfvermalmer.
      Uti Churpfalz består äfven Mörsfeldiska malmberget af dylik hälleart, som dock på olika ställen och uti särskilte grufvor visar åtskillige förändringar uti hårdhet, färg och främmande inblandningar. En del vittrar och faller sönder uti luften. Se FERBERS Bergmänn. Nachr. von Zweybrücken &c. s. 53 o.f. - Denne art, som består af en svart och hvit, marmorerad, tilhärdad lera, med inblandad kalk, skall dock icke egenteligen höra til Graustein.

Scaglia, Se Allmänna Bergarter.

Scarnitsel, Se Scharnitsel.

Schacht kallas den nedsänkning, som göres ifrån 10 til 100:de famnar, eller däröfver, på djupet, uti et malmförande berg, och det förnemligast at därmed följa malmen, och at därifrån kunna utbreda arbetet uti alla de directioner, hvartil malmens förhållande på djupet kan gifva anledning. I anseende til de ändamål, hvaruppå vid et schachts nedsänkande hafves afseende, förekomma schacht under åtskillige namn, såsom:
      Schurfschacht. Därmed förstås vid Tyska bergverken skärpningar, som afsänkas allenast på några få famnars djup, hälst där någon malmgång framskjuter i dagen, endast för at därigenom utröna gångens fyndighet, halt och förhållande på djupet, eller huru vida något hopp kan vara om lönande arbete, til bergverkets utvidgande.
      Dagschacht kallas i allmänhet alla de, som drifvas, eller sänkas ifrån dagen, til skilnad ifrån 
      Ortschachter, som neder uti grufvan sänkas på djupet uti vissa orter, eller arbetsrum, och få egenteligen namn af Sänkningar. Se Sänkning.
      Fyndschacht (Fündschacht) kallas det, som är anlagt och neddrifvit på det rum, där malmgången först blifvit blottad.
      Hufvudschacht får det heta, hvaruti största rörelsen och upfordringen ifrån de flesta grufvor drifves. Göres ofta så stort uti aflång fyrkant, at det kan genom afplankning delas uti tvenne rum, utaf hvilka det ena tjenar til upfordrings- och det andra til Fartschacht, då grufvegången, eller vandringen, sker på fahrter, eller stegar, eller ock nyttjas den ena afdelningen til upfordring för malm och berg, men den andra til Konstschacht för vattu-upfordringen, hvarvid vandringsfart tillika är inrättad.
      Fordrings- eller Upfordringsschacht, (Förderschacht) är det, som förnemligast tjenar til malm- och bergs upfordring med spel, eller vind.
      Konstschacht (Kunstschacht) kallas det, hvaruti vattukonster, eller pumpverk, äro inrättade til vattnets updragande.
      Far- eller Vandringsschacht (Fahrschacht) nyttjas i synnerhet af grufvefolket til up- och nedfart på stegar eller lina.
      Väderschacht (Wetterschacht) kallas i synnerhet de, som äro drifne til väderväxlingens befordran. När desse äro små och på litet djup afsänkte, för långa stollars drifvande, få de heta Lichtlöcher, eller Stollschachter.
      Richtschacht kallas det, som vid donlägige gångar neddrifves på hängande vägg, at vinna en lodrdätt upfordring m.m.
      I anseende til malmgångarnes och schachtens läge, eller beskaffenhet, få de äfven särskilte namn vid Tyska bergverken, såsom: Scheidschacht, som är belägit vid slutet af et utmål. Bremerschacht är et dagschacht, som intet går på hela djupet lodrätt, utan har något afbrott, eller knä - Seigerschacht är det som går lodrätt på djupet uti en lingång - Flach- eller Donlegschacht är det, som följer malmgångens stupning, eller donläge, då tunnorne komma at gå på slangång.
      Vid schachters anläggande och afsänkande måste afseende hafvas på det ändamål, hvartil de drifvas. Om, til exempel, det kan väntas, at en vattukonst med tiden däruti skall komma at inrättas, bör brytningen icke förrättas med eldsättning, eller tilmakning ensamt, hvarigenom schachtet blifver rundt och således obeqvämt til annan byggnad än ensamt för malm och bergs upfordring, utan bör då anläggas uti aflång fyrkant, som beqvämast låter sig göra, då krutsprängning nyttjas. Mera härom ses under ordet Sänkning.
      Det djupaste lodrätta schacht här i riket är Drottning-schachtet vid Sala silfvergrufva, som uti en lingång går til 120 famnar på första botten. Vid utländske bergverken gifvas de mycket djupare, såsom vid Schemniz uti Ungern, hvarest Magdalenenschacht är 189 lachter djupt. Vid Kremniz skall Mathiasschacht vara afsänkt ända til 280 lachter. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 25 och 119.
      Utom hvad här förut redan är anmärkt, angående schachters afsänkande til lämpelig skapnad och storlek för de ändamål, hvartil de för framtiden kunna blifva tjenlige, i synnerhet på en någorlunda redigt strykande malmgång, bör äfven i akttagas at malmgångens fallande på djupet, så väl som malmfallens föranlåtande, med schacht-sänkningen noga efterföljes, utan afseende därpå, om en lodrätt lingång därigenom skulle förloras. Exempel gifvas det, endast för at vinna denna beqvämlighet, har, på en donlägig gång, schachtet blifvit afsänkt lodrätt uti liggande vägg, hvarigenom malmgången ändteligen på djupet kommit at förloras, eller måste med tvärorter upsökas. Där gången visar en tydelig aflossning, eller salband, emot hällearten, är ej svårt at finna dess fallande, eller donläge på djupet, och at därefter inrätta schachtets afsänkning; men där gången är anvuxen, eller malmen uti fasta klyften instänkt, måste efterses, om icke bergarten på den ena sidan, eller uti liggande vägg, är af annat gry än på den andra, eller uti hängande, hvarefter rättelse då kan tagas til schachtets afsänkning och malmgångens efterföljande. Et donlägigt schacht medförer väl den olägenheten, at upfordringen blifver längre och måste ske på slanor, eller schachtstänger, hvilket fordrar någon kostnad uti byggnad, samt gör at linor därvid mera förslitas, men därmed undvikes en mera kostsam brytning uti ofyndigt berg, och med tjenlige järnlinor blifver förslitning föga känbar. En tyngd kan ock på en sluttande plan lättare updragas än lodrätt. Vandringen på lämpelige fahrter blifver äfven beqvämare. Uti Stock- och Körtelverk drifvas schachter merendels lodrätt, och efterses allenast at därvid förekommande malmfläckar, drummer och faller, icke blifva förbigångne, utan i rättan tid med tjenlige inslag och orter eftersatte, innan tilgången genom schachtets djup blifver svårare.
      Med tiden plägar hända at grufvor, som med mycket donlägige schacht måste på något betydande djup arbetas, lida mera svårighet af brist på väderväxling, än där schachtet får en lodrätt sänkning. I den händelsen kan det blifva en nödvändighet med tiden, at på hängande vägg nedslå et så kalladtRichtschacht, hvarmed grufvan på djupet kan träffas, en lodrätt lingång erhållas, tillika med en god hjelp för väderväxlingen, til den vid grufvearbetet mycket hindrande och osunda rökens utdragande, som eljest af tilmakningar och krutsprängning, med mera, samlas samt förorsakar flere osdygn.
      Sådane richtschachter blifva också vid et starkt donläge, på något betydande djup, merendels altid oundvikelige, dels i anseende til förenämde omständigheter, dels ock för at därigenom vinna en kortare lingång och beqvämare upfordring. De böra då af markscheidern med mycken noggranhet utstakas; och ehuru de hälst afsänkas på hängande vägg, förefalla dock omständigheter, hvarvid liggande därtil häldre måste väljas, såsom, til exempel, då gången faller vidersinnigt, emot stupningen af någon öfverliggande bergshögd, och då kortare väg vinnes uti liggande vägg, at sedan genom communications-ort därifrån intaga grufvans djup, m.m., som efter omständigheterne fordrar en nogare öfverläggning, hvarom vidare kan ses DELIIBergbaukunst §. 274 och följ.
      Om schachters förtimring jämnför ordet Grufvebyggnad.

Schachtnaglar (Schachtnägel) kallas de grofva och starka spikar, hvarmed schachtstänger, eller Slanor, fästas vid deras underbyggnad.

Schachtskenor (Schachtschienen) äro stadige järnbleck, som uti slangångar betäcka schachtstängernes, eller Slanornes, fogningar, eller skarfvor, at tunnorne uti up- eller nedfarten ej må stöta emot uti sådane skarfningar.

Schachtstossar kallas de tvenne smalare gaflar uti et aflångt fyrkantigt schacht.

Schachtstämplar (Einstriche) äro uti förtimrade schachter de starka träd, eller stämplar, som vågrätt inhuggas emot förtimringen, och til dess stödjande, samt at därmed fästa brädfordringen, eller die Seitentonnen, för tunngången.

Schachtstänger (Tonnplatten, Schachtstangen, Schachtlatten) äro de långa slanor, eller fyra starka stänger, som uti donlägige schachter fästas på den sluttande bryggan, hvarpå tunnorne komma at släpa. En sådan brygga af slanor kallas ock Slangång. Huru en slangång bör inrättas efter mathematiske grunder, så at den altid må vara tjenlig, ehuru mycket grufvan uti djupet tiltager, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1751, s. 91 o.f.

Schalk kallas vid saltpetter-luttringen och försvagar saltpettret för krutgörning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1753, s. 216 och 220.

Schamplunjärn är alt sådant stångjärn, som intet har något egit antagit namn, utan smidees, efter särskilte beställningar och upgifne tolkar och mått på längd, bredd och tjocklek, til grofva ämnen för hvarjehanda slags arbeten och svartsmiden, eller byggnader.

Schargångar (Schargånge) kallas smärre malmgångar, grenar, eller bidrummer, som uti spetsig vinkel stöta intil hufvudgången och förena sig med den samma. Detta namn tillägges ock sådane gångar, hvilka intet hålla sin strykning uti hufvud- väderstreken, såsom norr och söder, eller uti öster och väster, utan däremellan, såsom i N.W., S.O., S.W., N.O. o.s.v. På Harz kallas deras morgengänge äfven schargänge. Se Minerophili Bergw. Lex.

Scharnitzel kallas vid proberkamrar en uti trekant klipt tunn papperslapp, som brukas at däruti inveckla kornbly, metallkorn, eller något annat, som med klyften skall upsättas på en capell, eller en skärfvel, hvilken förut står uti proberugnen upeldad.

Scheidlatten kallas vid donlägige grufvor, där tunnorne gå på slanor, en uphögd mellanbalk på slangången, som hindrar at tunnorne ej komma intil hvarandra.

Scherbenkobolt (Fliegenstein, Schirbel- eller Schirlkobolt) är en gediegen ren arsenik af metalliskt, eller reguliniskt, anseende uti friskt brott; liknande en fingrynig kobolt, eller en skör och hvit, eller blyfärgad metallblandning; men förlorar snart uti luften sitt metalliska utseende och blifver svart på ytan. Til skapnaden, eller sammansättningen, består den merendels likasom af flere skal, det ena utom det andra, ungefär som på en rödlök. Uti specifiqua tyngden förhåller sig til vatten som 5,836 til 1,000. Uti öpen eld brinner med stark hvit rök och vanlig arsenikalisk hvitlökslukt, samt bortröker, eller ock sublimeras, uti tjenlige käril, hel och hållen. - Gifver med tilsatt phlogiston arsenik-regulus. - Har endast af någon likhet uti färgen, samt af dess arsenikaliska ämne, fått namn af kobolt; men gifver uti smältning intet blått glas, ej heller någon annan metall, om icke den med färgkobolt, eller någon främmande malm, tilfälligtvis är inblandad, hvilket ofta kan hända, hälst den stundom är följaktig med rothgülden, såsom vid Johanngeorgenstadt, hvarest äfven en hvit crystallinisk arsenik blifvit bruten, som liknat blyspat. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 282. Scherbenkobolt finnes ock vid flere tyska bergverk, såsom på Harz; äfven vid Ungerska grufvorne, samt til öfverflöd vid St. Marie aux Mines uti Lottringen. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 239.

Scherp vid koksaltssjuderierne är det samma som Saltaska. Se detta ord.

Schicht, Skift, kallas vid bergverken en viss föreskrifven tid, på hvilken arbetare vid grufvor och smältverk skola göra sine förelagde sysslor, innan omskifte sker med dem, som därefter skola vidtaga arbetet.
      Nattschicht är arbetstiden om nätterne.
      Öfverschicht säges då arbetet göres öfver den föreskrifne tiden.
      Helgedagsschicht på infallande helgedagar, och Söknedagsschicht om hvardagarne.
      Sumschicht är et försummadt arbete.
      Vid en del tyska bergverk indelas dygnet uti 3 schicht, såsom ifrån kl. 4 om morgonen til 12 om middagen; därifrån til 8 om aftonen, och ifrån 8 til 4 om andra morgonen.
      Nattschichts-arbetet är nu merendels, vid alla bergverk, uti grufvor aflagt, såsom olustigt för arbetare och underkastadt svårighet vid upsigten, utom det at en god del af tiden, uti djup grufva, afgår på hvarje schicht genom arbetares up- och nedfart. I anseende därtil har funnits förmånligare, då arbetet fordrar skyndsamhet, at indela dygnet uti fyra sextimmars schicht, då brytningen på kortare arbetstid kan drifvas med mera munterhet, och då ingen tid får afdragas för upp- och nedfarten, utan måste då det ena arbets-partiet aflösa det andra och emottaga dess verktyg, hvarvid knapt någon minuts uppehåll förefaller.
      Vid smältverken kallas ock hela arbetstiden, under hvilken smältningen påstår, et schicht, eller ock förstå smältare med skift en viss tid til deras ombyte. Et sådant skift kan vara 6 eller 8 timmar. 
      Med schicht uti berg och jord förstås äfven det samma som Flöts, Hvarf,eller Lager.
      En malmbeskickning, eller breda på hyttegolfvet, får äfven namn afSchicht, då den är tilredd at på et arbetschicht sättas på ugnen.
      Orden Bergschicht, Långschicht och Förschicht, finnas på sine särskilte ställen uptagne. 
      Schichtmästare är den, som har upsigt vid schichtarbeten och håller redo och räkning därföre. Här i riket är dock intet någon ordentelig syssla under det namnet.

Schieffer,

Schiftus betyder Skiffer. Se detta ord. De gamla hafva ock under namn af schiftus förstått sådane arter, som hafva en trådig, eller kilformig, sammansättning. Således har blodsten, samt gipsspat, m.m., därunder varit begrepne. PLINIUS skall ock under detta ord hafva förstått Talken.

Schillerspath, eller Schilerspat, beskrifves af Herr DAUBENTON, som en fältspat, hvilken uti strikt brott visar färgskiftning, som däraf upkommer, at de små lamellerne på dess yta luta emot hvarannan uti särskilte vinklar, och således, vid stenens vändning, ständigt reflectera andra strålar. Se Memoir. De l'Acad. Roy. des Scienc. à Paris, 1781, s. 5.
      Til Schillerspath hörer ock en art granit, som blifvit nyligen uptäckt uti Ingermanland och består til större delen af en svart fältspat, samt skiftar med äfven så sköna färgor, som den bästa labradorsten. Af grönaktig qvarts ingår ganska litet uti dess sammansättning. Glimmern däruti är grofbladig, på sine ställen sammanträngd, til färgen dunkelbrun och nästan svart, dock så at här och där något guldgult framlyser. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 2:dra Stycket, s. 159, 160.

Schirl är väl egenteligen detsamma som skörl; men då den finnes uti små korn ibland sanden vid rinnande vatten, räknas desse Schirlkorn för et godt märke til vaskguld. De finnas då helt små, nötta och afrundade uti åtskillig skapnad, och af olika färgor, såsom svarta, bruna, röda, blåaktige, gröna eller blyfärgade, och föregifvas äfven at vara guld- eller silfverhaltige, hvilken kan vara tilfälligt, såsom tilkomne genom malmfyndige bergs förstöring.
      Schirl kallas ock vid tyska tenngrufvorne en grof skörllik järnbinda, wolfram, eller hornblende, som vid tennsmältningarne dels förslaggar tennet, dels gör metallen hård och hvitfläckig. Se vidare Skörl.

Schlackenerz kallas en art branderz, som liknar svart slagg. Är gemenligen en spröd järnblandad Glaserz.

Schlackenkobolt är en sällsynt art af färgkobolt, som därutinnan liknar en slagg, at den är svart, hålig, eller pipit, stundom med glänsande yta. Gifver med kiselmjöl och pottaska uti smältning et vackert blått glas; men innehåller ingen arsenik. - Gifver icke heller någon regulus af kobolt, eller speis, och medförer ingen vismut. En annan art liknar än mera en svartgrå porös slagg, i följe med en svart sotande mulm, gul, eller rostig sand, samt selenitisk spat. Ännu gifves häraf en variation, som är mera svartbrun.
      Alla desse förändringar äro af lika kynne, nemligen at de intet innehålla hvarken arsenik eller speisregulus; men gifva dock et mer och mindre blått glas. Se LEHMANS Cadmiologie, s. 25, samt CRONSTEDTS Mineralogie, §. 247. Finnes, jemte andra koboltarter, vid Schneeberg, och gifves där klotformig uti Gabe Gottes am Mühlberg. Liknar til anseende mycket scherbenkobolt, men ger blått glas. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 234.

Schlam, Se Slam.

Schliech, Se Slig.

Schluck kallas af någre den bruna och grofva bernsten.

Schludna är det samma som ryssglas. Se ordet Ryssglas.

Schlägel und Eisen äro väl tyska ord, men af svenska bergsmän antagne, och vil säga det samma som Hammare och Kil. Se Grufveredskap, Tab. XIII, Fig. 16. Vid ritningar, och på tyska bergsmäns hufvudbonad, tecknas desse verktyg, uti kors lagde, såsom et embleme at därmed utmärka bergskunskapen, eller bergverksrörelsen.

Schmaltz kallas i allmänhet det blå glaset, som tilverkas genom koboltens smältning med glassats, eller med tilsättning af fint pulveriserad ren qvarts och pottaska, samt sedan försäljes, som en finmalen blå färg, under detta namn.
      Med denna tilverkning förfares i korthet på det sättet, at sedan malmen, eller den rå kobolten, blifvit väl afskild och sofrad dels på skedbänken, dels ock medelst stålsättning, ifrån de mästa bergarter och främmande malmer, bokas den helt torrt under vanliga bokstampar, som drifvas med vatten, samt slås genom et fint såll. Inlägges sedan uti en calciner-ugn, som eldas med ved och brännes där, til dess det mästa bortgått af den medföljande arseniken, hvilken uti rök upfar och samlas uti långa smala murade trummor, rökfång, eller hvalf. Jemte den rena kobolten, tilsättes äfven så kallad Vismutgraupen, eller den kobolt, hvarifrån vismuten blifvit utsmält, tillika med Koboltklein, som antingen genom sållsättningen, eller ock såsom et skum vid vismutens sammansmältning blifvit samlad. Efter fulländad rostning, och sedan genom småprof blifvit utrönt, huru stor tilsats kan tålas af kiselmjöl och pottaska, för at gifva den vackraste blå färg på glaset, göres blandningen af desse ingredientier, tillika med de lemningar, som återstå efter föregående smältning. Til kiselmjölet väljes den renaste qvarts, som kan erhållas, ifrån all rost och järn befriad, brännes och bokas med vatten, samt slammas til et fint mjöl, och calcineras til slut väl starkt. Proportion af desse trenne delar kan vara mycket olika, efter koboltens godhet. Gemenligen tages til en del god kobolt, 5 delar kisel- eller qvartsmjöl, och 3 delar raffinerad pottaska. Smältugnen är aldeles lika inrättad som en vanlig glasugn, gemenligen så stor at 6 stora diglar, eller pottor, däruti kunna insättas med en plugg, eller så kalladt Schöpstoch, för hvarje digel, som täppes med et försatsbleck af järn. Då desse diglar äro af vedflamman väl upglödgade, insättes med en järnskyffel, eller laddskofvel, den tilredde blandningen. Då nu mästaren finner at materien väl smält, omröres den med et glödgande järnspett ganska väl och, när af det på spettet fästade glaset befinnes at det öfver alt är jämnblått, och ingen ting af kiselmjölet däruti osmält, blifver det med en järnskopa (Auschöpflöffel) efterhand uttagit och slagit uti en stor kummer med vatten, sedan den medföljande glasgallan och koboltspeisen, jemte någon vidhängande vismut, först uti en särskilt panna blifvit därifrån afhäld. Det blå glaset hämtas därefter til bokstamparne, hvarest det bokas genom et såll, som medelmåttiga gryn, samt bäres därifrån på de härtil inrättade qvarnar, som på vanligit sätt drifvas med vattuhjul, kronhjul och trällor, och hvaruti stenarne äro af någon hård hälleflinta. Öfverstenarne, som omlöpa, bestå af tvenne sammanläste halfva stenar. På dessa qvarnar blifver det bokade glaset med tilslagit vatten vidare malit, til dess det som en tunn välling kan med vattnet ifrån det ombygde stenkaret uttappas, genom en sil, uti en sump af plankor. När den grofvaste och mäst mörkblå färgen däruti satt sig, öses det öfverstående vattnet, tillika med dess färg, uti en näst därintil stående sump och, efter någon sättning, därifrån uti 3:dje, samt sedan uti 4:de sumpen, och så vidare, til dess det finaste ändteligen blifver en mycket ljusblå så kallad Eschel, hvarifrån det aldrablekaste sluteligen samlas under namn afSumpeschel, som tilsättes vid ny smältning. De på sådant sätt, genom slamning, sorterade glasfärgor uphuggas utur deras sumpar, rifvas med kaflar på därtil gjorde rifbräden, utbredas på torkbräden och torkas uti et särskilt varmt rum.
      Vid Sachsiske blåfärgsverken skiljas färgorne och märkas på fastagerne, som följer, nemligen:
      1:o Färgor af 4 sorter.
            O.H. Betyder ordinarie hoch-blau.
            M.H. Mittel hoch.
            F.H. Fein hoch.
            F.F.H. Das feinste hoch.
      2:o Uti Couleurer, eller uti pulver af något mindre högblå färg, hvaraf gifveas 5 sorter, hvilka tecknas och nämnas uti följande ordning, nemligen:
            O.C. Ordinarie couleur.
            M.C. Mittelcouleur.
            F.C. Fein couleur.
            F.F.C Finare couleur, och 
            F.F.F.C. Die feinste couleur.
      3:o Eschel är det aldrafinaste, men blekaste ljusblå pulvret, som under slamningen senast sätter sig utur vattnet, och fördelas äfven uti 5 sorter, nemligen:
            O.E. Ordinarie eschel.
            M.E. Mittel eschel.
            F.E. Fein eschel.
            F.F.E. Fein, fein, eller finare eschel.
            F.F.F.E. Die feinste eschel.
      Den färg, som under namn af Blå Stärkelse i kryddbodar försäljes, är af M.C. eller Mittel-Couleur.
      4:o. Safflor, som är allenast den calcinerade koboltmalmen, upblandad med en viss del kiselmjöl, utan föregången smältning. Se Safflor.
      5:o. Streublau, eller ströblått, som ock kommer under namn af Böhmisk blå sand, är ej annat än det grofvaste, mörka och högblå glaspulvret, som först sätter sig.
      Kobolt finnes väl mäst uti alla lälnder, men blåfärgs tilverkningen har länge, och ifrån mera än 250 år tilbaka, varit Sachsen förbehållen. Sedermera har den spridit sig omkring många andra bergverk uti tyska orter. Ibland de Sachsiske äro i synnerhet bekante: Schneeberg, Anneberg och Johanngeorgenstadt. Uti Thüringen, Hessen, Saalfeldt, Böhmen, på Oberharz och uti Würtenbergiska landet, äro äfven åtskillige sådane verk. Här i riket blef et ganska vackert blåfärgs verk inrättadt, på slutet af 1730 talet, vid Loos uti Ferila Socken och Helsingeland; men som koboltgångarne ledo så starka förtryckningar, at ägarne ej mägtade fullfölja grufvebrytningen, så blef hela verket 10 år därefter instäldt. Et nytt färgkobolt-verk är för någre år sedan anlagt uti Norige vid Fossum, nära intil Kungsbergs silfvergrufvor. - Här tilverkas nu til afsalu 9 slags sorterade blå couleurer, som  likaledes hafva sine egne stämplar efter finheten, och hvarpå priset går ifrån 11 til 60 Riksdaler för centnern. Den dyraste och af  högsta couleur, som här tilverkas, är den så kallade Royal Bleu, som märkes med H.H.H.F.F.C.B.
      Mera om koboltarter och schmalz-tilverkning kan ses uti LEHMANSCadmiologie 1 D. s. 53, o.f.
      Blå schmaltz har blifvit sammansmält med lika del mönja til et grönt glas, genom det gula blyglasets förening med schmaltz-blått. Vid denna smältning har befunnits, at en del af blyet blifvit reduceradt til små korn, antingen smältningen skedt uti digel, eller uti et glasrör, hvarigenom intet bränbart kunnat inkomma. Häraf tyckes följa, at äfven schmaltzen måtte innehålla något phlogiston, hvaraf blyet utur mönjan reduceras. Se Taschenbuch für Scheidekünstler 1787, s. 28.

Schmaltzprof. Därmed förstås egenteligen sättet at genom proberkonsten utröna, huruvida en förekommande kobolt, på smältnings-vägen, icke allenast gifver, med tilsatt glasämne, en mer eller mindre högblå färg, utan ock huru rik den är på sådan färg, eller huru stor mängd af kiselmjöl kan tilsättas, utan at färgen därigenom märkeligen försvagas, hvilket ankommer på koboltens mer eller mindre renhet, som åter beror på olika inblandning af främmande bergarter, malmer, metaller eller mineralier. Af medföljande qvarts, hälleflinta, eller kalk m.m., utspädes färgen för mycket och tål då mindre tilsats, så framt icke sådane lättare arter förut genom vaskning frånskiljas. Mycket järn, i förening med arsenik, skämmer färgen genom inblandning af något rödgult, som gör at den skelar i grönt; men om järnet är därhos endast uti förening med svafvelsyra, såsom uti Riddarhytte kobolten, ifrån Bastnäs grufva (Se Kobolt d), har ej kunnat märkas at det skadat den blå färgen.
      Då järnet uti ren retractorisk malm är med kobolten följaktigt, såsom vid Gladhammars kobolt, kan det mästa med magnet frånskiljas, hvarefter en liten del af sådan malm icke funnits minska färgens godhet; men af järnochra, eller rost, försämras den märkeligen.
      Medföljande kopparhalt tyckes medföra något rödt, som gör at färgen kan stöta på gredlin; hvilket än mera händer, om någon brunsten däruti ingår. Af nickelen, såsom koboltens trogna följeslagare, försämras icke den blå couleuren märkeligen; hälst denne metall vanligen förenar sig med kobolt-metallen och sätter sig til botten. Vismutens gula slagg skulle därpå kunna göra någon skadelig verkan; men denne lättsmälte metallen skiljer sig snart därifrån uti första glödgnings-hetta, och samlar sig til botten af digelen, uti särskilt regulus, så framt den icke förut, genom för stark rostnings-hetta, är brackt til slagg. I anseende därtil skiljes ock denne metallen, vid de stora verken, genom en särskilt smältning, först ifrån kobolten. Se Vismuttilverkning.
      Schmaltzprof på kobolt fordrar en noggrann handtering, då det skall tjena til uplysning för tilsatsernes reglerande vid stora smält-processen - Koboltmalmens rostning är det första, som fordrar förfarenhet och noga tilsyn, i synnerhet vid vissa arter, at hettan hvarken blifver för svag, eller drifves til för hög grad, hvarvid medföljande metaller gå til slagg och skämma couleuren. Då en myckenhet arsenik är med, bör ej altsammans däraf fullkomligen utdrifvas, emedan en del är nödig för at bringa speisen med kiseln til förglasning. - Rostningen sker för små profver vanligen på de så kallade rostskärflar uti proberugns-muffeln, sedan malmen förut är rifven til pulver, eller dragen til slig, så at hettan efter behag kan modereras, under en flitig rörning med rörhaken.
      Vidare ankommer på försök, at finna en lagom tilsats af sand, eller kiselmjöl efter koboltens rikhet på färgämne. Om för mycket kisel tages, kan väl glaset blifva blått, men efter finmalning til schmaltz blifver färgen mera grå än blå. Om åter tilsatsen af kisel är för liten, kan glaset blifva helt svart och erhåller icke heller någon blå färg efter dess finmalning. Det är således säkrast at inväga, til exempel, trenne prof på en gång, då til hvardera  tagas 2 probercentner af den rostade kobolten, men uti den första digelen tilblandas allenast 4, uti den andra 5, och uti den tredje 6 centner kiselmjöl, och därjämte lika mycket torr pottaska uti hvarje digel.
      Smältningen sker antingen uti vindtugn, eller beqvämast för pust uti äsja, då digelen allenast betäckes med löst lock. Efter ungefär 20 eller 30 minuters blåsning, tilses om glaset är väl smält och om det, med en indoppad rörhake, kan dragas uti rena, klara och ej skummige trådar, då det antingen kan uttagas med en profslef och släckas uti vatten, eller ock afsläckes hela digelen tillika med glaset, som sedan krossas och rifves med vatten ganska fint uti porphyr- eller glasmortel. Det finaste, som med vattnet upgrumlas, afhälles at sätta sig uti et glas, och med denna rifning, upgrumling och afhällning uti 3, 4 eller flera särskilta glas, kan det blå glaspulvret sorteras uti flera ljusare och mörkare färgor, ungefär så som under ordet Schmaltz, och om dess tilverkning, redan är anfördt. I synnerhet anmärkes här tvenne hufvudsorter, nemligen det mörkare, som först sätter sig och Klera kallas, samt det finare och ljusare, som efter någon stund faller til botten och får namn af Eschel. Det öfverstående, merendels grönaktiga vattnet afhälles, och de erhållne färgor torkas öfver varm sand, samt jämnföras med andra goda prof af schmaltz, at därefter dömma om färgens godhet. - Kiselmjölet, som bör tilsättas, erhålles renast vid glasbruken, äfven som raffinerad pottaska.
      Kobolter, som äro blandade med järnmalm och medföra mera svafvelsyra än arsenik, böra utan föregången rostning smältas directe på skärsten, hvilket sker, om 2 centner af den pulveriserade rå koboltmalmen uti digel blandas med 3 centner crystall-glas och ½ centner utgäst borax, samt smältes för ½ timmas bläster, med förluterad täckdigel. Vid detta prof kan ock nyttjas samma tilsats som vid Skärstensprof utsättes. Efter afsvalning och digelens sönderslagning, erhålles då, under det svarta, eller blåaktiga glaset, en skärstens-regulus, som pulveriseras, rostas på skärfvel och proberas på schmaltz, som förenämdt är.
      Ju svartare färg det rostade skärstens- eller kobolt-pulvret antager, ju säkrare märke plägar det vara til en vacker blå färgs erhållande; men om det är brunt, eller rostfärgadt, kan föga hopp göras om vacker färg.
      Genom skärstens-smältning kunna ock järnhaltige koboltmalmer ganska mycket förbättras, i det större järn därvid förslaggas och skiljer sig ifrån kobolt-metallen, eller spetsen, som egenteligen gifver den blå färgen.
      Små prof på förekommande misstänkte malmer äro så mycket nödigare, som denne arten döljer sig under et utvärtes mycket olika utseende, hvilket vidKobolt och Koboltmulm anfördt är, jemte de kännemärken, i anledning af egenskaperne, hvaruppå kobolten kan, både på uplösnings- och smältnings-vägen, skiljas ifrån andra arter. Jämnför vidare orden Schmaltz, Speis, Speisprof och Skärstensprof.
      Vid schmaltzprofven händer gemenligen at en regulus af speis sätter sig på botten, under det blå glaset, och bör därföre noga tilses, at intet af denna metall, vid glasets uttagning, följer med, hvaraf färgen skulle försämras. Skulle detta hända, måste det rifne glaset begjutas med litet skedvatten, som uplöser det metalliska, men lemnar glas-pulvret rent.
      Koboltmalmer gifvas, i synnerhet jordartade, som icke medföra hvarken arsenik eller svafvelsyra, och gifva intet blått glas, förrän litet arsenik uti profsmältningen tilsättes. De torde således bestå af förvittrad speis, som icke väl kan vitrificeras utan tilsats af arsenik.

Schmand, eller Schmant, kallas den gula järnochra, som vid vitriol- och alunsjuderier fäller sig utur den fullkokade luten, under det at den står uti svalkaret. Den är det samma som här i riket får namn af Svalkars-slam. Se detta ord.
      Schmand heter ock vid tyska grufvor den ömniga ochra, som sätter sig uti orter och stollar, där vitrioliskt vatten af vittrade kieser framstiger genom rämnor och lossnor i berget.
      Schmantigt säges ock vid tyska silfververken at smältningen går, då slaggen håller sig tjock, oren och grötig.

Schmererz kallas af någre en fet och hal lerartad Gur, eller Gilbe, som ofta är silfverhaltig.

Schmerklüfte kallas uti tyska grufvor de klyfter, eller skölar uti malmgångar, som äro fylde med en len och likasom fet lera, gilbe, eller stenochra, hvilken stundom af instänkt gedieget silfver kan vara mycket rik. Se ordet Klyft.

Schnürelerz kallas vid Schemniz uti Ungern vågige och hvalfformige lager, hvarf, eller strimor af zinnopel, blåaktig lera, blende och blyglans om hvartannat. Dennemalm liknar den som vid Klausthal får namn af Blauen Heinz. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 47.
      Denne malm är den samma, som af andre kallas Schnürel-Zinnopel. SeZinnopel och VON BORNS Bref til Hr. FERBER, s. 217.
      Schnürelerz är ock en art qvicksilfvermalm. Se Qvicksilfvermalm.

Schram kallas uti grufvor en öpning, som indrifves vid malmgångens salband, eller aflossning ifrån hällearten, eller ock utarbetas tvärtöfver gången, at därifrån få undanfall för skott, eller för kallkilning. Vid tyska bergverken heter dettaSchrämen, eller Verschrämen. Se Grufvebrytning.
      Med Schram menas ock vid stenhuggning en smal ränna, som med stålhackor inhugges uti granit, eller andre stenarter, til et par tum djupt, och hvaruti järnkilar, emellan tunna bleckskållor, insättas och med en slägga småningom och jämnt indrifvas, til dess stenen däraf spränges och klyfver sig efter den inhuggne schramen. Se Kongl. Patr. Sällsk. Journal för October 1786, s. 64.

Schramhammare är en tung, åt begge ändar spetsig och väl stållagd hacka, hvarmed schramen inhugges. Tyska arbetare bruka härvid Schlägel och Eisen. Den kallas Spetshacka vid vårt svenska stenhuggeri.

Schvachjärn (Schwacheisen) kallas vid glasbruken en art af tång, eller klyft, liknande något när en ullsax, hvarmed glasblåsaren öpnar den uplåste glaskulan, och med samma verktyg vidgar den, under en art af svarfning, til dricksglas eller dylikt, med en hastighet och med et öfvadt handlag, som ej kan beskrifvas.

Schvärze, Se Glaserzschwärze.

Schwaben- Schwaden- eller Schwalbengift kallas en arsenikalisk jord, af någon vittrad arsenik-kies.

Schwachstein, Schwarzstein, eller Knopfstein, kallas vid glasbruken en svart lättsmält trapp, eller en art basalt, hvaraf svart glas och glasknappar göras.

Schwaden kallas den förgiftiga ångan, eller luften, som stundom plägar förefalla uti grufvor, hälst där arsenikaliske malmer brytas. Den är ofta dödande för människor och djur. Lampor, eller bloss, kunna däruti intet brinna. Den lägger sig stundom på stillastående vatten, uti gamla skärpningar, samt upstiger, då däruti röres, med en förgiftig lukt.
      Om den dödande samt eldfängda luft, som upkommer uti stenkolsgrufvor, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 372. Om den förgiftiga bergångan uti Queckne koppargrufva i Norige, se samma Handlingar, 1743, s. 29.
      Om schwaden kan vidlöftigast läsas uti LEHMANS Cadmiologie, s. 71 o.f.
      Denne ohälsosamma luft kan hafva mera än et ursprung och antingen varamephitisk, bestående af en concentrerad luftsyra, eller upkomma af svafvel- och arsenikaliske kiesers bränning vid tilmakningar; eller af den ånga, som under deras förvittring utdunstar; eller af det kolos som tilmakningar förorsaka; eller af bränbar luft, som af järn med vitriolsyra produceras; eller af någon uti berget instängd luft, som vid öpnandet utbryter med häftighet, hvarpå exempel gifves uti Wäst-Indiske grufvorne, samt under et schachts afsänkande vid Rossthal, ej långt ifrån Dresden, där en susande bläst utur berget med svafvelstank utkommit, som nödgat arbetarne at fly och äfven dödat tvenne af dem. Den kan ock yppas uti saltbrunnar af saltsyra, som genom tilkommen vitriolsyra blifvit lös, och hvaraf arbetare stundom blifvit dödade vid sådane brunnars gräfning, som ock händt vid Polska saltgrufvorne. Uti järngrufvor förekommer aldrig denne dödande luften och sällan uti koppar- och bly-grufvor, där ingen eller föga arsenik är för handen. Men där antimonium, cinnober och tennmalmer brytas, plägar den tilfälligtvis infinna sig. I synnerhet är den antändeliga, eller bränbara luften, uti Engelska stenkolsgrufvorne nog allmänt känd. Se Stenkol.
      Vid Altenbergiska tenngrufvorne brister väl ingen väderväxling, i anseende til dessa grufvors stora vidd och rymd; men vid tilmakningar, eller eldsättningar, upkommer vid vissa tilfällen en förgiftig schvaden, som på ljuslågen blifver synlig med en blå flamma, ger söt smak och dödar snart. Arbetare, som häraf angripas, falla ned som döde, men kuna åter qvickna vid, om de straxt komma uti frisk luft och dricka mjölk. Se FERBERS Mineral Geschichte versch. Länd., s. 150.
      Schvaden kann merendels sägas bestå af en Gaz, mephitisk luft, eller concentrerad luftsyra, som förmår utsläcka en brinnande lampa och således är otjenlig för respiration, eller at underhålla lungornes rörelse. Det är således begripeligit at en sådan til det mästa afstadnad rörelse, eller et halfslocknadt lif, hos människor åter kan upväckas, då en för andedrägten tjenlig atmosphærisk luft nog hastigt kan komma til hjelp; men ofelbart skulle denne verkan än säkrare vinnas, om vid sådane olycks-händelser den aldrarenaste lifsluften, eller så kallad Eldsluft (se detta ord) vore til hands, förvarad i flaska, at på tjenligit sätt inblåsas uti en sådan qvafd människas lungor; hälst det är försökt, at denne luftens indragande med andedrägten för människor varit mera liftaktig, och at små djur, som synts döda af qväfning, åter kommit sig före uti en sådan lifsluft. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Volatilité.
      Ehuru skadelig för hälsan en sådan underjordisk ånga kan vara, så är dock troligt at den uti annat afseende kan göra gagn och åstadkomma metallers danande, då det befinnes at metaller uti sådan luft kunna vara uplöste, antingen genom mineraliers förvittring, eller någon annan naturens verkan, och at desse ångor sedan kunna afsätta, eller fälla, deras metalliska halt uti fuktiga och våta håligheter, rämnor, eller rum. Exempel därpå gifves, ibland annat, uti den blyfärgade hinnan, som jemte sotet af tilmakningar fästat sig på det ifrån små rämnor utsigande vattnet uti grufvan Christiana vid Kungsberg, hvilken hinna befunnits vara rent silfver. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755, s. 276.
      Angeflogne gediegne metaller tyckas ock bevisa det samma. Härom kan vidare ses Herr LEHMANS Mineralogie, §. 12.

Schwarzerz kallas vid Neusohl uti Ungenr en art af svart fahlkupfererz, eller schwarzkupfererz. Den håller svafvel, arsenik och järn samt 4, 5, til 16 och 18 skålpund koppar på centnern, jemte 1, til 3, sällan 4 til 5 lod silfver och någre denarier guld. Den koppar, som häraf tilverkas, är mera spröd, än den som smältes af gul kopparmalm, eller Gelferz.

Schweif kallas den brånad, eller färgskiftning, som finnes uti jorden på en malmgång, hvilken yppar sig i dagen och hålles af tyska bergsmän för gångens stjert; men här i riket anses den tvärtom som dess skate, eller topp. Se ordetSkate.
      Schweifig heter den malm, hvilken synes likasom hopvriden af asbesttrådar, men med metallisk glans och med strimor af andre färgor skimrande.

Schwele kallas en svart mager lerskiffer, som uti en stenkols-grufva utgör öfversta lagret, eller betäckningen, emellan berget och kolflötsen. Är det samma som i Skåne hos arbetarne får namn af Stenrot. Innehåller något bergolja, men ej til så stor mängd, at den kan brinna.

Schüttgelb, Se Sittgelb.

Scyanus Lapis är en blå sten, som af D. BECCARIUS i Bologna upräknas ibland de arter, hvilka gifva et phosphoriskt sken, då de litet värmas uti elden. Förmenas vara en blå Armenisk sten, hvilken ock kan innehålla någon flussspat. Se POTTS Lithogeognosie, 2 Del., s. 42.

Se Donläge.Tonn är en Engelsk vigt, som innehåller 7 ½ skeppund svensk stapelstads-vigt.

Se Hyttebruk.Mineralier,  eller Fossilier, kallas de kroppar, som äro danade uti jordens sköte på andra vägar än de, hvilka uti djur- och växtriket äro bekante.
      At känna dessa kroppar, och at sätta dem uti en så redig ordning samt gifva dem sådane kännemärken, hvarigenom de altid och allestädes kunna kännas och skiljas ifrån hvarandra, är Mineralogiens yrke.
      Denne kunskap är antingen Empyrisk, som håller sig vid utvärtes kännemärken, såsom: färg, skapnad, tyngd, hårdhet, lukt, smak, m.m., och bör ej försummas, men kan ensam vara ofullkomlig, tvetydig och bedrägelig; eller ock kan mineraliernes kännedom vara Pragmatisk, då den grundar sig på kropparnas invärtes egenskaper, beståndsdelar och förhållande emot andra kroppar. Denne kunskaps-vägen är väl den besvärligaste, men tillika den säkraste och fördelaktigaste, som medförer en osvikelig nytta vid tillämpningen, icke allenast för mineraliers känning, utan ock för deras nyttjande. Således måste den mineralogie vara den fullkomligaste, som i bästa måtto kan förena begge dessa kunskaps-vägar.
      De äldsta naturkunnige, som namngifvit mineralier ensamt efter färg, födelse-ort och utvärtes anseende, eller förmente sympathetiske dygder, hafva förorsakat mörker och oreda, som både utländske och i synnerhet svenske lärde män, såsom Archiater VON LINNÉ, BROMELL och WALLERIUS, med flera, genom utgifne mineralogier sökt uplysa. Herr CRONSTEDT har dock, under förtegat namn, uti dess Försök til Mineralrikets upställning, på egna och andras tilförlåtelige rön, närmast budit til at följa den pragmatiska vägen, hvilken, til bergsmanna kunskapens förmån, än mera blifvit banad genom mycket egit arbete af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN, som uti et kort utkast, kallad Sciagraphia Regni Mineralis, indelt detta rikets kroppar, efter deras utrönte beståndsdelar, uti fyra classer, eller hufvudsakelige förändringar, nemligen uti Saltartade, Jordartade, Bränbare och Metalliske.
      Salter hafva de kroppar blifvit kallade, som gifva mer eller mindre smak på tungan; som pulveriserade lösas, til det minsta, af 1000 gångor så mycket kokande vatten, och som uti elden smälta, förstöras, eller förändras. Se Salt.
      Jordarter äro de, som utan konst ej hafva salters egenskaper; som uti medelmåttig hetta icke förändras och som uti deras specifiqua tyngd ej hinna öfver 5dubbelt emot vattnet. Se Jord.
      Bränbare, eller Bitumina, kallas de, som äro öfverlastade med phlogiston; som ej lösas af vatten, utan endast af oljor, och som uti öpen eld röka och vidare däruti antingen til någon del, eller helt och hållit förflyga. Se Bergfettma.
      Metallerfår de heta, som lösas hvarken uti vatten, eller oljor, om ej til någon obetydlig del; som til det minsta äga vattnets sexdubbla tyngd och som flyta uti smälthetta, samt därunder visa kulrig yta, då smältning sker uti lerkäril. Mera härom ses af bemälte Sciagrahia, s. 18 o.f.
      Om mineral-systemer och mineraliers åtskilliga indelningar af så väl äldre som nyare Auctorer, se Herr Prof. och Ridd. WALLERII Lucubrationes Academicæ de Systemate Mineralogico rite condendo, tryckt 1768.
      Utan vidlöftighet lärer förstås at mineralier äro liflöse kropar, och således lätteligen skiljas ifrån de lefvande organiske uti djur- och växtriket, där förökning och tilväxt sker genom deras närande safters circulation.
      Organiske kroppar, som under jord-förstöringar blifvit uti stenämnen inneslutne och ändteligen stenhärdade, hafva dock af någre ibland fossilier, uti sine särskilta rum, blifvit uptagne, såsom främlingar ifrån de andra och uti stenriket naturaliserade, ehuru de med mera rätt tyckas därifrån aldeles böra vara uteslutne, såsom hörande med större skäl til de andra riken, och finnas där i synnerhet beskrifne.

Se Köln.Körna betyder uti proberkonsten at bringa metallerne til sina korn. Se ordet Granulera.

Se Probernålar.Strykträd är vid valsverk en liten rät fogad brädlapp, en aln lång och en tvärhand bred, hvarmed dukarne strykas jämna på planhärden.
      Et dylikt, men kortare strykträd, eller Stråka, brukas äfven vid stålugnar, at därmed stryka stålbrännings-materien jämnt öfver hvarje hvarf af det inlagde stångjärnet.

Se Skiffer.Schierminsten kallas vid messingsbruken det eldfasta teglet, hvarmed smält- eller bränugnarne muras och förfärdigas vid bruket, gemenligen 5 tum långt, uti pyramidalisk form, efter rundningen på ugnen. Blandningen därtil göres af rå fransk lera, 2 delar, bokad och risslad, samt inbokad skärf af gamla utbrände smält-diglar, eller krukor, 1 del; eller ock tagas 10 delar lera emot 6 delar digelmjöl, som väl blandas och sedan ältas med vatten til en mänga, hvaraf teglet slås uti träformor.

Sedativsalt är egenteligen boraxsyra, eller den syra, som med alkali minerale utgör borax. Af åtskillige har den väl blifvit ansedd ensamt som konstens product; men är äfven träffad naturlig uti Toscana, ej långt ifrån staden Siena, vid Monte rotundo, hvarest heta källor med sjudande vatten frambryta utur bergsklyfter, med en stark schvaden och svafvellukt. Detta vatten är af black mjölkfärg, utan någon särdeles smak, samt deponerar efterhand en askgrå, fet, svafvel- och jordblandad slam. Efter filtrering och behörig evaporation, hafva 120 Florentiniske skålpund däraf gifvit 13 unce rent sedativsalt uti vanliga fina, bladiga, glittrande och silfverblanka crystaller, utom den nämde feta jorden, något fint phlogiston, litet järn och selenit. Sedativsaltet har befunnits äga alla bekanta egenskaper, såsom: at det uplöstes uti spiritus vini, som efter antändning gaf en grön låga: at det uti stark glödgnings-hetta smälte til glas: at det, uti vatten uplöst och mättadt med en uplösning af alkali minerale, gaf, efter behörig afdunstning och crystallisation, ganska rena borax-crystaller med alla de egenskaper, som, efter gjorde försök af guldsmeder och emailleurer, til deras behofver erfordras. Med vitriolsyra har ock detta nativa sedativsaltet ifrån samma borax åter kunnat afskiljas, samt uti alla försök funnits lika med det som erhålles af den Venetianske eller Holländska boraxen.

      Herr Directeur HÖFER, uti Florenz, har först år 1777 gjordt denna uptäckt, och däröfver utgifvit en utförlig berättelse på Italienska, som år 1781 finnes på Tyska öfversatt och tryckt uti Wien, under titel: Hr. H.F. HÖFERS Nachricht von dem in Toscana entdeckten natürlichen Sedativsalze, und von dem Borax daraus.
      På samma ort har sedermera Herr MASCAGNI funnit detta salt uti torr form, af naturen frambrackt. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 9:de Stycket, s. 215.
      Grunden til denna product lärer ligga uti den verkan af hetta, som genom någon fördold vulcan upkommer. En betydande borax-fabrique lärer ock redan på detta fynd vara anlagd uti Florenz.
      Utom detta hörer sedativ-saltet til mineral-riket med så mycket större rätt, som det utgör en beståndsdel uti naturlig borax. Sedativsalt är en ibland de svagaste syror, som knapt kan kännas på smaken, men papper, färgadt med lakmus, rådnar däruti, och järn kan därmed til en liten del uplösas. Det går ej til kantige crystaller, utan visar sig alltid såsom små, hvita, lätta och glittrande fjäll, eller snöflockar: är nog svårlöst uti kalt, men uti varmt, eller kokande vatten, löser det sig mera ömnigt. Uti smälthetta och för blåsrör går det til et klart glas, mäst lika som borax, men häfver sig ej så mycket.
      Genom konst kan detta syrliga salt skiljas ifrån dess alkali minerale uti borax; antingen genom sublimation, med eldens tilhjelp, eller på våta vägen, sålunda: at crystalliserad borax uplöses uti kokhett vatten til full mattning. Til denna uplösning drypes någon starkare syra antingen af vitriol, saltpetter, eller koksalt, til dess af smaken något öfverskott af syra kan kännas. Härvid nedfaller då småningom sedativsaltet til bottnen af glaset uti lätta, hvita och silfverblanka fjäll, hvilken fällning befordras därigenom at uplösningen får något evaporera, och sedan ställas uti kölden, då detta salt börjar falla. Fällningsvattnet, hvilket nu består af alkali minerale förenadt med den syra, som til fällningen blifvit nyttjad, afhälles och saltet sköljes med kalt vatten, samt torkas på sugpapper.
      En ibland sedativsaltets besynnerliga egenskaper är: at det löses uti spiritus vini och gifver en grön låga, då spiritus antändes. - Det liknar uti vissa delar den phosphoriska syran, såsom däruti at det är eldfast. Med arseniksyran har det äfven någon likhet.
      Åtskillige berömde Chemici hafva förgäfves arbetat på dess decomponerande. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Sel Digestive. 
      Brukas uti medicin, men är föga kändt uti konster och handtverk. Kan dock göra nytta vid fina lödningar, men är nog dyrt.

Sedlitzersalt, eller Seydschützersalt, är det Engelska salt, som finnes naturligt uti brunnarne vid Scheidschütz och Sejdlitz i Böhmen. Se Bittervattenoch Engelskt Salt.

Segelsten kallades fordom magneten. Se Magnet.

Seger- eller efter Tyska ordet Seigerfallend är det samma som en stående malmgång, eller en sådan som på djupet faller lodrätt. Se orden Gångar ochBerg-Compass.

Segerbly kallas det bly, som vid segringskopparens friskning nyttjas. SeSegring. Det bör vara ganska rent och är säkrare än glete och härd, hvarvid ofta någon arsenikalisk, eller antimonialisk oart kan medfölja.

Segerkoppar kallas den koppar, hvarutu silfverhalten medelst tilsats af bly blifvit utsegrad. Se Segring. Genom den vidlöftiga segrings-processen är den väl i det mästa befriad ifrån den svafvelsyra, som eljest vidlåder all koppar, och af denne orsak mycket tjenlig för vissa metall-compositioner, såsom similor, tombak, m.m., såsom mindre benägen at uti luften anlöpa, eller blifva dunkel; men äger ej den seghet och styrka, hvilken fordras i synnerhet för den messing, som kommer at dragas til tråd, hvaruti vår svenske osegrade koppar har företräde framför andra.
      Med segerkoppar förstås ock stundom den råkoppar (Schwarz-Königkupfer), som är segervärdig, eller som håller minst 9 ¼ lod silfver på centnern. De fattigare råkoppar-arter, eller sådane hvilkas silfverhalt går emellan 5 och 9 lod, måste med rikare försättas, så at hvarje segerstycke blifver til det minsta 16 lödigt. Den koppar, som ej håller mera än 5 lod silfver på centnern, betalar ej segrings-kostnaden och går då vid Ungerska bergverken straxt til garning. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 183.

Segmalm kallas vid Stora Kopparberget den kopparmalm, som medförer sega bergarter, såsom: Hornberg, Skinslag, Talk, Skimmer, Specksten, Tälgsten, Asbest, Sådslag, m.m., hvilka arter på hyttugnen gifva en seg och trögflytande slagg, samt tjena således at sätta öfver forman, uti smältningen, til nasens förökande, när så erfordras.

Segring (Saigern, eller Saiger-arbeit) kallas i allmänhet uti metallurgien, då en lättsmält metall, som uti en mera hårdsmält är inblandad, bringas uti en medelmåttig hetta at likasom svettas, sipra, eller dråppvis segra utur den hårdsmälta, som uti sådan svag hetta ej får komma til smältning. 
      På detta sätt kunna åtskillige metaller åtskiljas; men uti mera inskränkt begrepp kallas det egenteligen Segring, då silfret skiljes ifrån kopparen med tilsats af bly, utan at kopparen därvid förstöres, eller förslaggas.
      Första arbetet vid segring består således däruti, at förena en silfverhaltig rå- eller svartkoppar med bly, hvilket sker merendels på en lågugn, eller så kallad krumofen. Råkopparen är merendels förut spritad uti skifvor, hvilka antingen, efter upglödgning, med släggor, eller med en tung stamp, som drifves med vatten, sönderslås til små sycken; eller ock kalle sönderbrytas af en särskilt arbetare, eller Kupferbrecher, hvilket i Ungern är brukeligit och anses vara bättre. Denne segerkopparens sammansmältning med bly får namn afFrischen, eller Kupferfrischen, hvarutaf gifvas tvenne förändringar, nemligen:Armfrischen, då kopparens silfverhalt är så liten, at det ej är möjeligt få lämpa beskickningen, at det verkbly, som efter segringen erhålles, lönar arbets-kostnaden, utan måste tilsättas vid en rikfriskning, at bringas til den halt, som för drifningen erfordras. Reichfrischen sker med koppar, hvilken är nog rikhaltig för at kunna få beskickas, at det verkbly, som faller vid segringen, kan med vinning afdrifvas. Sedan kopparen är sönderslagen, upväges beskickningen särskilt för hvarje segerstycke, och består vid en armfriskning af  ¾ centner koppar och 2 ½ centner bly. Til rikfriskning upväges, för hvarje segerstycke, ¾ centner koppar och 3 ¾ centner bly, och häruti måste då finnas 18 eller högst 19 lod silver. Om segerstyckerne beskickas til rikare halt, skulle för mycket silfver stadna qvar i kopparen, som blyet ej förmådde utdraga. - Då glete och härd tilsättes, anses 35 skålpund glete, eller 40 skålpund härd, svarande emot ¼ centner friskbly.
      Uppå ugnen upsättes, i ordning efter hvart annat, det för hvarje segerstycke särskilt upvägde gods, först kopparen, som hörer tl et segerstycke, såsom mera hårdsmält, och sedan det bly, som til samma segerstycke är beskickadt. På lika sätt förfares med det til nästa segerstycke upvägde gods, och sedan med alla följande. När så mycket koppar med dess bly-beskickning gått igenom ugnen, som utgör et segerstycke, utstickes de blandade metallerne uti en med ler bestruken rund tackjärns-panna,Frischpfanne, eller Saigerpfanne kallad, och innan godset stelnar, insättes midtuti en järnhake, hvarmed deta segerstycke sedan efter afstelnandet, som befordras genom litet vattens påstänkande, lyftes med en vågstång ifrån härden. På detta sätt blifver all tillämnad segerkoppar förvandlad til sådane runda kakor, eller segerstycken, utaf hvilka, på hvarje smältning, eller friskning, göras 36, 40 och ända til 60 stycken.
      Fastän den åstundade silfverhalten ej finnes i den råkoppar, som skall rikfriskas, vinnes den likväl genom tilsats af Armwerk, eller det verkbly, som faller efter ringhaltig koppars armfriskning och segring, och af Kräzwerk, eller det verkbly, som på lika sätt upkommer genom slaggernes friskning och segring. Vid några tyska kopparverk, där råkoppar-arter af olika silfverhalt förefalla, såsom vid Rammelsberg på Harz, är således vanligt at först beskicka den fattigare råkopparen, eller kupferrostkupfer (Se Rostbruk), som håller 5 til 6 lod silfver på centnern, med bly til armfriskning, hvarefter fås segerstycken, som segras och gifva verkbly, eller Armwerk. Sedan göres rikfriskning med den rikare råkopparen, eller rostkupfern, som håller 7 til 8 lod silfver på centnern, och med så stor tilsats af detta armverk, eller ock med krätzverk, at 18-lödige segerstycken däraf erhållas, då det verkbly, som af dem utsegras, blifver nog rikt at kunna afdrifvas.
      Uti Ungern, där någre råkoppar-arter äro mycket rike på silfver, göres allenast en friskning, eller rikfriskning, hvartil beskickningen så inrättas, at hvarje segerstrycke kommer at bestå af ¾ centner koppar och 256 skålpund bly, samt innehåller åtminstone 16 lod silfver. Hvarje ¾:dels centner koppar utgöres af flera olika haltige arter, hvarutaf tilsatserne proportioneras efter hvars och ens särskilta silfverhalt, då tillika afseende hafves på den halt af silfver, som finnes uti blyet, hvilket härmed beskickas, emedan det, vid Ungerska segringen, merendels är et så kalladt Dörnerbley, som upkommer, då darrnings-slaggen, smältes på kratsugnen til Kräzstücken, hvilka särskilt segras. - Således förefaller oftast vid segringar en blandning af rikare och fattigare arter, eller en beckickning af flera sorter, hvartil en noggrann uträkning fordras.
      Den andra processen härvid blifver sjelfva segringen, eller blyets afskiljande ifrån kopparen, hvilket sker uti segerhyttan, utan kopparens vidare smältning, på en så kallad segerhärd, eller Saigerheerd. Denne härd består af tvenne nära tilsammans stående tegelmurar, af 5 eller 6 qvarters högd, belagde med lersmetade järnhällar, Saigerscharten kallade, och med fina öfra sidor, på hvilka dessa saigerscharten ligga, så väl lutande framåt som intil hvarannan. Således blifva äfven sjelfa saigerscharten så väl längsåt som emot hvarannan lutande, och så nära til hvarandra lagde, at dem emellan är allenast et par tums skilnad.
      Därunder, och emellan murarne, är äfven en sluttande botten och däruti et spår, eller en ränna, som leder in uti en frammanför murarne inslagen härd, hvaruti det ifrån kopparen flytande blyet kan samlas.
      På förenämde hällar ställas gemenligen 6 stycken af de förut nämde runda segerstycken, på kant uprätt, så at emellan hvardera blifver 5 a 6 tums skilnad.
      Utomkring blifva de omgifne med lerbeslagne lösa väggar af järnbleck, eller tackjärnshällar. Däremellan blifva alla styckerne öfverfylde med kol, som jämnt antändas dels ofvanifrån med upeldade kol, dels genom eldning med någon torr ved, som lägges därunder blygatan.
      Hettan skötes sedan så försigtigt, at alla segerstycken komma uti en jämn glödgning, hvarunder blyet småningom därutur segrar, nedrinner på den sluttande bottnen och samlar sig uti den framföre inslagne härden, hvarifrån det med järnskopor öses uti därtil gjorde tackjärnsmått.
      När det så förmärkes at segerstyckerne krympt tilhopa och tilräckeligen satt sig, och at föga något bly mera dryper därutur, äro de denne gången nog segrade och kallas då Frisch-Kienstöcke. Efter någon afsvalning, och sedan järnväggarne äro borttagne, blifva de ifrån hällarne lösbrutne och med en tång,Adeler Zange kallad, samt med tilhjelp af en tjenlig kran, lyftade ifrån segerhärden. 
      Hvad som affallit, och äfven nedkommit uti blygatan, karas tilsammans och får namn af Saigerdörner, eller Saigerkräz. Detta, äfvensom den slagg och krats som faller efter darrningen, är äfven silfverhaltigt, hvarföre alla sådane kratser, genom särskilt smältning, försättas med bly, eller friskas, och sedan segras.
      På andre orter, såsom på under-Harz, förrättas segringen uti hvälfda ugnar med ved, eller risknippor, efter Herr SCHLÜTERS upfinning.
      Efter segringen följer den tredje processen, som Darrning, eller Darren, kallas, och består däruti at med ännu starkare hetta ända til hvitglödgning, som kopparen numera, utan at smälta, väl tål, utdrifva det yttersta af det ännu återstående blyet. Detta sker uti en särskilt härtil bygd ugn, som Darrugn, ellerDarrofen, kallas. Se härom orden Darra och Darrugn.
      När kopparen uti darrugnen kommit nära til smältnings-graden, så at taggar börjar visa sig på Kienstyckerne, måste eldningen uphöra, sedan det mästa silfret, på et eller annat lod nära, blifvit genom blyet utdragit och däruti inbrackt, såsom ägande därmed en närmare frändskap än med kopparen.
      Denne koppar kallas nu Darrkoppar, Darrkupfer, Darlinge, eller gedarrete Kienstöcke, och måste sedan på garhärden nedsmältas, at där vidare ifrån all blysmitta, eller annan oart, sluteligen renas.
      Det utsegrade verkblyet, så vida det är af rikfriskning, föres til Drifhyttan, at där genom drifning skiljas ifrån silfret. 
      Det bly, som brukas vid segerkopparens friskning och Saigerbley kallas, bör i synnerhet vara väl rent ifrån all oart af arsenik och tenn, som stundom plägar medfölja och sedan inblandar sig, til dess betydande skada.
      Guldet, som äger starkare affinité til kopparen än til blyet, kan således icke på detta sättet med bly utlockas, utan måste därtil en helt annan segrings-process nyttjas, som i korthet nämnes under ordet Guldtilverkning.
      Om den härförut nämde segrings-processen på silfver kan omständeligen läsas uti SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken s. 471 o.f.
      Huru vismuten genom en art segring bringas dels utur kobolt, dels utur dess egna malmer, se Vismuttilverkning.
      Tennet, til liten mängd inblandadt uti järn, skiljer sig därifrån genom segring uti en medelmåttig glödgnings-hetta, hälst med flameld. På lika sätt kan det ock, såsom mera lättsmält, til större delen utlockas ifrån koppar. Jämnför Tenn och Tenntilverkning.
      Genom segring skiljer sig också antimonium crudum ifrån dess malm, eller inblandning uti bergarter. Se Antimonium 1:o. Denne skednings-väg, metallerne emellan, kan dock föga verkställas med den noggranhet, at icke något af den frånskilde metallen blifver qvar uti dess förra härberge.
      En art af segring är ock det, som brukas til kopparens och skärstsens smältande utur stora järnmassor, eller vargar, som samlas och utbrytas utur suluugnar; i det at desse massor eldas med kol så starkt, at den skärsten och koppar, som kan fläcktals sitta innesluten ibland det halfsmidiga och färskade järnet, kommer til smältning och småningom därifrån utsegrar, samt kan til större delen på sådant sätt afskiljas ifrån det mera hårdsmälte järnet.
      Vid Kungsberg uti Norige nyttjas äfven en slags segring på dylike järnhaltige massor, eller så kallade Eisensauen, hvilka vid blysmältningarne på Scheiderzer falla nog stora, bestående uti koppar- och blyhaltige järnfärskor, som innehålla stundom 2 a 3 marker silfver på centnern. Til detta arbete utfordras en garhärd med starkt instötnings-stybbe och, då den är fyld med kol samt elden däruti upblåst, upsättas efterhand et par skeppund sönderslagne eisensauen, och då detta godset är nedsmält, tilsättas ungefär 100 skålpund bly uti tvenne särskilte upsättningar, hvaremellan järnmassorne, för at komma til fullkomlig smältning, och då altsammans är flytande, afdragas. Kolen och godset lemnas at något afsvalna. Järnet, hvilket som en slagg då ligger ofvanpå, afkastas, och det därunder varande qvicka blyet, som nu tagit silfret uti sig, uphöses med skopor uti vissa mått och måste sedan, såsom innehållande mycket koppar, genom den vanliga segrings-processen skiljas därifrån, innan det kan komma til drifhyttan, at där aflemna sitt innehafvande silfver på driftesten.
      Här i riket förefalla sällan sådane kopparmalmer, som tillika innehålla silfver, i anseende hvartil segrings-arbetet här icke blifvit gångbart, utan endast för detta nyttjadt vid Löfås silfververk, där blyglanserne ibland äro med kopparmalmer inblandade; men som både koppar- och silfverhalterne äro svaga, har segringen här funnits vara föga lönande.
      På Dahlsland, där både rika silfver- och kopparmalmer, jemte blyglanser, blifvit brutne, har segrings-processen likaledes blifvit verkstäld; men därvid har den af SCHLÜTER föreskrifne beskickning likväl icke varit lämpelig, i anseende til därvarande malmers olika beskaffenhet och antimonialiska halt, hvarefter processen til deras handtering här måste särskilt utarbetas.
      Huru den silfverhaltiga kopparen vid Neusohl uti Ungern segras, och huru därvid tilgår med friskning, segring, darrning och kratssmältning, samt hvad vid desse arbeten bör i akttagas, finnes af Herr FERBER med noggranhet beskrifvit uti dess Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 182 o.f. Handteringen härvid är dock uti det hufvudsakeligaste lika med hvad härförut redan korteligen antecknadt finnes.
      Detta arbetet är likväl ganska granlaga och vidlöftigt samt kolödande,utom det at mycket bly och koppar förbrännes och någon del af silfverhalten, som ej kan uttagas, går förlorad. Vid Österrikiske bergverken räknas 8 lod silfver uti segrings-kostnad på en centner råkoppar, så at, vid kopparens inlösning, betalas allenast för den silfverhalt, som öfverstiger 8 lod. Förlusten af silfver, öfver huvud tagit, utgör dessutom 18 til 19 procent. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken, &c., s. 111. - I anseende härtil har Herr HofRådet VON BORN, uti dess vackra arbeite: über das Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, &c. visat at silfret kann geom amalgamation med qvicksilfver dragas så väl utur svartkoppar, som utur hüttenspeise och malmer. En sådan amalgamation med råkoppar har ock redan kommit igång vid Schmölniz i Öfver-Ungern, och blifver äfven nu införd vid Brixlegg i Tyrolen och vid Oravitza i Bannat; då det kostsamma segrings-arbetet på dessa orter med samma aflägges. Med amalgamation tilgår på det sättet at, sedan råkopparen vid smältningen blifvit upspritad och litet afsvalad, bokas den under et särskilt bokverk til et fint pulver, hvilket låter göra sig, så länge råkopparen är varm, fastän dess garkopparhalt går til 72 procent, eller däröfver. Råkoppar-mjölet rostas sedan, tillika med 12 procent koksalt och 6 procent bränd kalk, uti de, efter Herr VON BORNS upfinning, för silfvermalmers anqvickning inrättade rostugnar. Utaf det rostade och åter malde mjölet slås 120 skålpund, tilsammans med 55 skålpund qvicksilfver, 6 skålpund cementkoppar och vid pass 60 skålpund vatten, uti et fat eller tunna af träd. Desse tunnor, som äro ganska simple och beslagne med järnband, ligga horizontelt på tvenne vid hvarje ända insatte järntappar. När blandningen är infyld och kärlet tiltäpt, vrides det omkring af en simpel därtil lämpad machin; och sedan det i 8 timmar kringlupit, 7 hvarf i hvarje minut, tages prof på det återstående mjölet, eller sligen, som då gemenligen innehåller allenast et ringa spår af silfver. Kärlet eller tunnan ställes då lutande, och qvicksilfret, jemte amalgamet, uttappas genom et vid botten gjordt hål, som nu öpnas. Tunnan stjelpes åter i sitt förra läge och omvrides ännu några gångor, hvarefter den öfverblifne mängan, eller sligen, genom sprundet uthälles uti en bytta. Den öfverstående luten afhälles utur denna bytta i et särskilt kar, och sligen, eller residuum, renvaskas, för at samla det qvicksilfver och amalgame, som däruti ännu kan finnas. Luten uppumpas uti en öfver rostugnen inrättad messings-kettil, hvaruti ligger gammalt järn, som fäller den uti luten uplöste kopparen. Residuum, eller råkoppar-sligen, upsättes åter på smältugnen, antingen ensam, eller med skärsten, eller med rika malmer, och undergår sedan garning. - Uti blandningen, som skall anqvickas, tilsättes gediegen eller cementkoppar, at förekomma det qvicksilfret ej måtte angripas af den skarpa luten och därigenom lida någon afgång. 
      Då redan 600 centner råkoppar vid Schmölniz, i Ungern, sålunda blifvit anqvickade, var med säkerhet utrönt, at på hvarje centner vunnits en besparing af mer än 8 gülden, som förut upgingo så väl vid segringen som vid transporten til hyttorne. Härigenom tilskyndas Österrikiska Monarchien en ansenlig vinning, emedan därstädes årligen 15000 centner råkoppar utbringas, som nu mera komma at amalgameras. Se CRELLS Chemische Annalen, 1787, 10:de stycket, s. 327 o.f.

Segringsslagg, på tyska Saigerdörner, Saigerkräz, kallas den röda slaggen af förbränd koppar, som samlas vid segring. Rostdörner, eller Dörnlein, är dylik slagg, som faller efter darrning. Desse slagger smältas på kratsugnen med blyiske tilsatser til friskstycken, hvarutur segras et verkbly, som får namn afKräzwerk Zuschlagbely, eller Dörnerbley, och tilsättes vid friskning, som under ordet Segring är anfördt.
      En sådan röd kopparslagg, ifrån Ryska kopparverken, har vid smältning med crystallglas och litet borax, uti digel, gifvit et skönt gult ogenomskinligt glas; hvarvid täckdigelen, af upstigande rök, inuti äfven blifvit gul; men med emaille-glas blandad, och målad på brändt porcellaine, har färgen uti stark hetta förgått. Den tyckes således hafva härrört af någon flygtig antimonialisk inblandning, jemte litet bly. Utan någon främmande inblandning är ock bekant, at den röda färgen hos kopparslagg är ganska flygtig. Vid lindrig och hastig glödgnings-hetta upkommer på kopparen en tunn glödspån af vacker cinnober färg, som kan bibehållas genom hastig afsvalning; men vid luftens tilkomst förvandlas den röda färgen til mörkgrön eller svartbrun. Om en genom calcinations-hetta préparerad kopparaska blandas uti digel med litet lättsmält glas, upkommer, vid lindrig smälthetta, först en röd ogenomskinlig färg, som efter några minuter åter börja försvinna och förvandlas til gul och ändteligen til grön, som äger länge bestånd och kan, efter omständigheterne, blifva ganska vacker, eller ock uti stark hetta mäst svart, hälst om någon järnhalt är med i spelet.

Segslag kallas den bergart, som är seg för hammaren at krossa, och får vid våra svenska grufvor gemenligen namn af hornberg; bestående af en med stenhärdad lera sammanfogad skimmer, hvaruti particlarne ofta kunna märkas med blotta ögonen. Gifves vid Falun och Sala af åtskillige förändringar, med svart, grå, ljus och mörkgrön färg. Är stundom så vek at den kan rifvas med nagel, och sönderfaller uti luften som en lera, samt finnes vid Sala kalkblandad.

Segslam (Zäber Slamm) kallas den finaste och lättaste slam, som efter bokning sätter sig senast uti de yttersta sumparne. Den är mycket seg och sammanhängande, nästan som en lera.
      Segslammen kan dock ännu innehålla fina malmgnistror, och vara af åtskillig både art och halt, samt måste därföre vaskas på sine egne planhärdar, som äro ganska litet stupande, eller icke öfver 10 grader ifrån horizontal-lineen. Det gods, som efter denna långsamma vaskning erhålles, kallas Segslamslig.
      Efter Herr BergsRådet VON SWABS gjorde försök vid Sala, har segslammen aldrabäst kunnat tilgodogöras på de så kallade Stosshärdar, efter det sätt som vid en del Ungerska och Saltzburgiska bergverk brukas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 319.
      Då segslam skall bringas at uplösas i vatten til grumling, kan ock brukas omlöpande hjul, med vingar af järnbleck.

Sehms- och Federhaus Gleicher kallas vid förtent blecksmide de smeder, som göra första arbeitet på ämnesjärnet med Urvällning och Bladning, som får namn af likna, eller Gleicka til Störts, efter arbetarnes ifrån Tyskan brutne talesätt. Se Blecksmide.

Seifenberg kallas sådane berg, som uti damjorden innehålla tenn, eller andra malmhaltiga geschieber.

Seifenerz kallas den malm, som erhållits genom vaskning uti så kallade seifenverk. Sådan är i synnerhet tennmalm, eller zinngraupen och zwitter, eller seifengraupen, som mäst består af små tennhaltige geschieber, utom några andra tunga arter, såsom den så kallade Mondyk, eller tennhaltig arsenikalisk kies, skörl, eller schirl, volfram och granater, m.m. Utom sådane malmarter, ehållas ock på detta sätt vackra ädla stenar, såsom opal, rauchtopas, topas, beryll eller aqvamarin, m.m. Ofta förekomma andra malmer, i synnerhet blodstensarter. Det gediegna järnet, som funnits uti Herr Directeur MARGRAFS samling i Berlin, har äfven blifvit tagit uti seifenverket Steinbach på Auersberg vid Eibenstock. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 245.
      Genom sådan vaskning hafva ock åtskillige arter ädla stenar, såsom saphirer, hyacinther, granater, opaler, m.m., kunnat skiljas utur vulcanisk sand efter förvittrad lava, vid utslocknade vulcaner. Se härom Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Mineralogie der Vulkane. Jämnför Vulcaner och Saphir.

Seifenverk kallas et ifrån äldsta tider brukadt bergsmans-arbete, som består däruti at uti jordskorpan söka åtskillige malmer och ädla stenarter, som efter urminnes förstöringar af berg ligga strödde uti större och mindre geschieber, lösa korn och små gryn, ibland jord och sand; på det sättet at rinnande och i synnerhet starkt strömmande vatten genom updämningar, eller på annat sätt, ledes til den platsen, hvarest någon anledning kunnat gifvas til sådane i jorden löst liggande malmstenar, som gemenligen träffas uti sluttningen af något lågländt berg, under någon därofvanom belägen högre brant, hvilken kunnat undergå förstöring.
      Arbetet består korteligen däruti, at för det nedströmmande vattnet göres en graf uti sluttningen, igenom den lösare jorden och ned til den därunder varande fasta alfven, eller til någon mötande lergrund. Seifnern börjar redan at löshuga den öfra på sidorne om bemälte graf varande jorden, som alt kastas uti den nu mera strömmande vattu-bäcken, hvaruti han sedan går med vattutäta och med träfålor försedde stöflor, hjelpande vattnet at efterhand afskölja all lös jord ifrån de smärre och tyngre stenar, som upkastas på torra backen med en månguddig trägaffel, och hvarefter det malmhaltiga och nyttiga sofras ifrån onyttiga bergarter utaf små gossar, som med sofverhammare sönderslå de större stenar och utleta malmfläckar.
      På sådant sätt drifves det så kallade Steinbacher Seifen vid Eibenstock uti Sachsen, i synnerhet för at upsöka tennmalm uti små geschieber, hvilka här bestå af en svart zwitterhaltig skiffer, som med hvita spatådror är genomdragen, af samma beskaffenhet som gångarten uti det ofvanföre belägne Auersberg. Til detta arbete utdelas vissa utmål, til exempel af 600 famnars längd och 300 famnars bredd, innom hvilken terrein en seifner får tilstånd, at på förenämde sätt söka de lösa tennmalmer, som på den platsen finnas uti damjorden, på 2 ½ a 3 famnars djup, då en sola af lera vidtager. De små malmstenar, zinngraupen och zwittergryn, m.m., som följa med strömmen ned uti dalen, upsökas sedan genom vaskning på planhärdar. Det mästa går dock med strömmen bort och borde varsammare handteras. Se FERBERS Mineral Geschichte versch. Länd., s. 245 o.f. Mera härom, med åtskillige ritningar, kan ses hos GEORG AGRICOLA uti dess Bergwerks-Buch, tryckt 1621.
      Huru gedieget guld medelst et sådant enfaldigt vaskningssätt erhålles utur guldsand uti små fjäll och korn, se ordet Guldtilverkning.
      Utom de många ädla geschikker och malmgångar, som finnas vid Johanngeorgenstadt i Sachsen, arbetas här äfven med seifenverk på de häromkring uti damjorden befintelige geschieber och lösa stenar af zinngraupen och zwitter. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw., s. 334.

Seifner är den som drifver seifenarbete.

Selenit har fått ganska många namn hos åtskilliga auctorer, såsom Marienglas, Glacies Mariæ, Speculum Afini, Lapis glacialis, Aphroselenites, samt på tyska Fraueneis, Speerglas, Mondenstein, m.m. Är egenteligen en gips uti bladig, eller spatig form, som finnes dels helt hvit, klar och genomskinande, dels gulaktig och mera mörk.
      Den kan med knif lätt delas uti tunna blad, som äro litet böjelige, samt gå vid sönderbrytningen uti ovissa skapnader och ej rätlinige som kalkspaten. - Dess specifiqua tyngd emot vatten är som 1,954 til 1,000. - Gäser intet med någon syra. - Et tunnt blad, hållit uti ljuslåga, blir hvitt och förlorar sin genomskinlighet. - Starkare bränd förfaller den til et hvitt gipsmjöl, som med salmiak sammanrifvit intet gifver någon lukt af flyktigt salt; ej heller kan den uti distillation med detta salt utdrifva dess flygtiga spiritus. Den har för öfrigit alla gipsens egenskaper, såsom: at ensam vara osmältelig i strängaste hetta, men at ganska lätt förena sig til glas med flussspat o.s.v. Desse kännemärken kunna vara tilräckelige at skilja denne gipsspaten så väl ifrån kalkspat, eller den klara rhomboidaliska dubbelsten, som ock ifrån den klara och tunna skimmern, Ryssglas kallad, med hvilka arter seleniten förnemligast plägar förblandas, som i synnerhet hos de äldre auctorer ganska ofta händt. Än mindre bör den bortblandas med Glasspat och Tungspat, som äga helt andra beståndsdelar, ehuru gipsspaten, uti crystallinisk form, nog nära til utvärtes anseende liknar den klara crystalliniska tungspaten. Seleniten finnes allmännast uti gipsberg, såsom uti Montmartre vid Paris, eller uti vissa lager med annan gips; äfven til myckenhet vid Polska saltgrufvorne, gemenligen liggande crystallinisk uti mergellera. Se Bergsalt. I allmänhet få äfven alla gips-crystaller namn af selenit. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 18.
      Selenit, uti fullkomligen rhomboidaliska, klara och genomskinliga crystaller, finnes på åtskillige orter uti Toscana. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 92.
      Dylik förefaller äfven uti England. Vid Shotower stengrufva, uti Oxfordshire, gifves en myckenhet klara selenit-crystaller, ifrån ½ til 4 a 5 tums tjocklek, som af arbetare Glass kallas.
      Uti tunna lager af skifrige sten- och gipsarter plägar seleniten anlägga sig, som et beslag, uti fina, trådiga och stundom stjernformige flata crystaller. Den får då uti Tyskland namn af Federweis. Är merendels hvit, men stundom också färgad, gulaktig, eller rödlätt, genomskinlig, såsom vid Mühlberg. Se BEAUMERS Mineralreich, 1 Del., s. 204. Ofta ligger den emellan alunskiffer anskuten och anses då af några, fast orätt, för gediegen alun.
      Här i riket förekommer seleniten ganska sällan. Såsom tunna blad, eller uti stjernformige crystaller, finnes den stundom emellan kopparmalmen uti Falu grufva. 
      Uti chemien är ock vanligit at kalla all gips, eller det medelsalt Selenit, som upkommer genom vitriolsyrans förening med någon kalkjord, af hvad art den än må vara, antingen den förefaller uti crystallinisk, eller pulveraktig form. Sålunda erhålles seleniten med konst, om en mycket fint rifven kalk uplöses til full mättning med diluerad vitriolsyra; eller om denne syra drypers uti et vatten, hvaruti kalk genom släckning blifvit uplöst; eller uti en kalk-uplösning, som blifvit gjord med saltpetter- eller koksaltsyra. Vitriolsyran förenar sig då med kalken och faller som en selenitisk jord, eller som hvita glimrande fjäll. Sådan artificiel selenit är, likasom vanlig gips, ibland jordiske medelsalter den aldramäst svårlösta, och behöfver 500 gångor mera vatten, än den sjelf väger, til sin uplösning. Där gips, eller selenit, är uti vatten til minsta mängd uplöst, gifver den vattnet en fade, obehagelig smak, som i synnerhet är märkeligit uti brunsvattnet i Paris, där grundjorden allmänt är gipsartad, eller selenitisk.
      Genom qvicksilfver-solution uptäckes seleniten uti vatten, medelst den gula kalken, eller turpetum minerale, som då visar sig, bestående af qvicksilfver-kalk förenad med vitriol-syran, hvilken öfvergifvit kalken, hvarmed den förut var förbunden. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Selenit.
Selenites Tartareus har i senare tider et jordiskt och svårlöst medelsalt blifvit kalladt, som består af vinstenssyra förenad med kalkjord, eller krita, genom kokning med cremor tartari. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1770, s. 212.

Sems Gleichare, Se Sehms.

Senkel,  eller Sinkel, kallas de små järnsinkor, eller tunna märlor, hvarmed ribbor fästas öfver fogorne uti vatturännor, m.m.

Sensensmide och Sensenhammare kallas inrättningen för liesmide efter tyska viset.

Seramit kallas en röd och hvit marmor, som brytes vid Lüttich och förarbetas uti Holland til bordskifvor och postamenter för spisar, m.m. Sådan är ock vår Finska röda och hvita marmor ifrån Pargas socken.

Serpentin kallas ock af någre Serpentiner Marmor, ehuru den aldeles intet hörer til marmorslägtet, fastän den stundom kan innehålla fläckar af kalksten och , där kalksten är rådande, får den namn af Ophites, samt räknas då ibland hällearter. Rätteligen är serpentin en mycket tät och fast art af specksten. Dess allmänna kännemärken och egenskaper äro följande, såsom: - At den kännes len på ytan, nästan som tvål. - Kan sågas, raspas och svarfvas med vanlige verktyg af stål. - Antager en god politur, med trippel och olja. - Angripes intet af någon syra, då den är ren och utan inblandning af kalk. - Pulveriserad ger et hvitt mjöl. - Tål hastigt påkommande hetta, utan at spricka. - Uti medelmåttig hetta utsvettas därutur en fin fettma, som har någon empyrevmatisk lukt, hvarefter stenen förlorar ungefär 1/12:del af sin tyngd. - Uti stark eld upglödgad blir aldeles ogenomskinlig, antingen hvit, eller rödaktig, med svarta fläckar; eller förlorar sin förra färg samt antager den hårdhet, at han ger eld emot stål. - Står fast uti elden, utan tecken til smältning, vid ¼:dedels timmas blåsning för en stark smedjepust, om den är fri ifrån främmande inblandning. - I anseende til serpentins hårdnande uti stark eld, har Herr Professor POTT, och flere mineraloger, räknat honom til lerartade stenar; men af Herr MARGRAFS rön, uti dess Chymische Schriften, 2 Del. sid. 1-11, finnes at den intet innehåller någon lera, utan består af Magnesia alba, med Kiseljordförenad.
      Denne stenart gifves antingen 1:o enfärgad, såsom ifrån Sala silfvergrufva -Mörkgrön, med halfgenomskinlige fläckar och ådror. - Gul, halfgenomskinlig, med ljusare och mörkare moln. - Brun, eller Gulbrun, med hvita kalkfläckar. - Desse arter träffas dock icke annorlunda än som stora körtlar uti kalksten. 2:o Mångfärgad, eller brokig, träffas i synnerhet af åtskillige förändringar vid Zöblitz, nära til Marienberg uti Sachsen. Den allmännaste är mörkgrön, med hvita, svarta, bruna, eller ock gula fläckar. Grön med röda fläckar, och hvit med pomeransgula fläckar, äro här ibland de vackraste, fast mera sällsynte arter. - Gul och röd räknas ock för ganska prägtig. - Grön och halfgenomskinlig kommer egenteligen under namn af Lapis Nephriticus. Se detta ord. Denne tager i synnerhet en skön politur.
      Serpentin-brottet vid Zöblitz är uti en blott häll, utan jordbetäckning. Däruti stryka gångar parallelt med stenlagret, som föra asbest och så kalladeLavetstein (Lapis Ollaris), tillika med den redan nämde halfklare lapis nephriticus. Svart lerartad glimmer finnes uti desse gångar ömnigt inströdd, och ännu mera ömnigt röda granater, i synnerhet vid den röda serpentins utgång i dagen. Nära invid det berget, die Härte kalladt, hvarest serpentin brytes, är en stel klippa, som består af en svart och hård serpentin, hvaruti äfven visa sig många inväxta klara granater. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 176, samt SCHULZES år 1771 om detta brott utgifne beskrifning.
      Uti Italien förefalla åtskillige arter af serpentin, som där Gabbro kallas och brytas i synnerhet uti Toscana, i vissa lager, såsom: - En svart med hvita fläckar, ifrån Cecina nella Maremma Volterana. Brytes uti flötser. - Hvit, svart, röd eller grön, med innesluten asbest, ifrån Prato. - Svart, med innesluten glimmer och ofta med hvita kalkspatsådror genomdragen. Denne kallas af stenhuggare Nero di Prato. - Den gröna får heta Verde di Prato. Se FERBERSBriefe aus Welschland, s. 92 och 98.
      Vid Impruneta träffas flere af desse serpentin- eller gabbroarter, af olika färgor, såsom: svarta, röda, hvita, gula och gröna, antingen enfärgade, eller af flere färgor. Sådan är en gul och rödådrig; Svart och röd; Grön och gulblandadgabbro. En del faller trådig och strålig, liknande omogen amiant.
      Uti gabbro-bergen infaller ock den så kallade Granitone, som består af mycket fältspat, litet inblandad kalkspat, något grönaktig, tärningartad och silfverfärgad skimmer, eller glimmer, jemte grön serpentinlera.
      Ibland hårda serpentin-arter räknas til de antique uti Italien: - Rosso anticoifrån Ægypten. - Nero e Bianco samt Verde antico, ifrån Numidien, och Giallo antico ifrån Grekland.
      Uti Meissen och Tyrolen brytes en mörkgrön, i tunna kanter halfgenomskinlig serpentin, som där Schreckstein kallas, hvaraf, ibland annat, arbetas små hjertan, eller prydnader, som hängas på barn, i den tankan at de därigenom skola bevaras ifrån skrämsel, som med god tro kan göra någon verkan. - Räknas af någre, fastän orätt, til Malachit. Har stundom svarta fläckar, jemte inblandadt blått.
      Polzevera, eller Pozzevera, uti Italien, är äfven en art gabbro, med kalksten, serpentin och kalkspat inblandad samt således en art Ophit. Den har sitt namn af la valle di Polzevera, uti Genuesiska gebietet,  hvarest sköna röda, svarta och gröna polzevera arter finnas med hvita ådror genombrutne.
      Ehuru biståndig ren serpentin är emot både salt och surt, händer dock, at om koksalt, som drager fuktighet til sig, förvaras uti Zöblitzer serpentin, frätes stenen däraf med tiden, hvilket endast härrörer af de inblandade kalkfläckarne.
      Här i riket finnes, som sagt är, serpentin vid Sala grufva, men ej uti stora block. Vid Fagerbergs järngrufvor, i Gåsborns socken, förefaller äfven vacker, dels ljus- dels mörkgrön och gulfläckig serpentin, men ofta instänkt med järnmalms-gnistror och sällan i stora stycken.
      Uti våra svenska kalk- och limstensberg infalla äfven ofta större och mindre körtlar af serpentin, som under Ophites och Marmor är anmärkt. Stundom tillaga ock serpentin-körtlar så mycket uti mängd och storlek, at de i det närmaste kunna, under brytningen, skiljas ifrån kalken och särskilt arbetas. Af dylik beskaffenhet är det så kallade serpentin-brottet vid Torberbo by uti Norrberkes socken, på östra sidan om sjön Barken. Serpentin, som här brytes tillika med limsten för järnhyttorne, uti en på sidländt mark belägen bergås, är til större delen ljusgrön, men uti några fläckar så mörkgrön, at den går nära til svart, och sallan fri ifrån instänkte hvita kalkgnistror och prickar. I anledning af Herr Geschvorner LUNDSTRÖMS därom gifne berättelse, är troligt at serpentin på djupet torde blifva renare, eller mera kalkfri, hälst masugns-ägare redan klaga, at kalksten, som de egenteligen söka, nu mera mycket aftagit. En liten del serpentin emot kalken är dock en nyttig blandsten på masugnar, hälst där något qvicka och skärande malmarter brukas.
      Då serpentin utgör grundämnet til en hälleart, får den, som redan är nämdt, egenteligen namn af Ophites, eller Serpentinus saxosus (Serpentinfels). De synbart inblandade ämnen, uti körtlar, fläckar, eller ränder, kunna då vara af åtskillig art, såsom: Serpentin med Qvarts. - Med Glimmer. - Med Asbest, som är nog allmäln vid Zöbliz. - Med en tät Kalksten, eller ock Kalkspat, uti mångfaldiga förändringar, hvaraf upkomma Italienska namnen: Verde di Prato, Nero di Prato, Polzevera &c., som här förut är nämdt. - Med Granater. - MedFältspat och glimmer får den namn af Granitone uti Italien.
      Serpentinberg medföra ofta järnmalmer, såsom här i riket vid Gustafsström, uti Gåsborns socken; men kunna ej räknas til malmförande berg för andra malmer. Den har ock funnits til grågrön talkjord sönderfallen, hvarutur et naturligt bittersalt utvittrat.
      Vid desse stenarter bör anmärkas, at åtskillige fått namn af serpentin, endast för deras uti ormslingrige figurer tecknade färgor. Således kallas, til exempel, en art porphyr, eller porphyrites, Serpentino verde antico, ehuru den förnemligast består af grön fältspat, med  hvita kalkränder, utan inblandning af specksten. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 266.

Sickertråg, Se Sickra.

Sickra (Sichern) kallas vid proberkamrar at uti et beqvämt därtil inrättadt sickertråg, med tilslagit vatten och genom en art vaskning för hand, afskilja bergarten ifrån en fint pulveriserad malm, eller det lättare ifrån det tyngre.Sickertråget härtil göres gemenligen af något lätt och slätt trädslag, eller af koppar, ungefär 3 qvarter långt, i form af en liten något spetsig ränna, som uti ena smala ändan är aldeles öpen, men uti den bredare ändan tilsluten med en liten stam, eller gafvel. Sedan malmen häruti är efter en viss vigt inlagd, och med tilräckeligit vatten väl indränkt, at inga fina malmgnistror flyta ofvanpå, stötes med handlogen emot stammen, så at det tyngsta gifver sig ditåt, då med försigtiga sqvalpningar det lättare kommer i rörelse och kan småningom, under vattens påstående flere fångor, afsköljas genom den öpna ändan på tråget. - Detta fordrar dock öfvadt handlag, som svårare kan beskrifvas än läras af öfning. Sickring tjenar så väl at försöka bergblandade malmers halt uti rent gods, som ock at probera sliger, om de hålla något gedieget guld, eller silfver, hvilket då bör blifva öfrigt uti sickertråget; äfven at undersöka, om after efter stora vaskverket ännu innehåller något gods.

Sidbleck äro starka järnbleck, hvarmed bokkistorne äro beklädde, at försvara sidbräderne ifrån alt för stark nötning af malmstenarne, under bokningen, hvilka bleck fästas med järnkrammel, som få namn af Sidhakar.

Sidbräder (Pochlaschen) kallas de brädväggar, som utgöra långsidorne uti en bokkista. Se Bokverk.
      Sidbräden (Scheidlatten) kallas uti donlägige schacht, där tunnorne gå på schachtstänger, eller slanor, de på kant upstående plankbräddar, som hindra at tunnorne ej kunna ramla utur slangången.

Siderites. Detta namn har af gamla Grekiske Auctorer blifvit magneten tillagt, i anseende til dess nära frändskap med järnet. Den har ock blifvit kalladHeraclius Lapis, såsom funnen, til äfventyrs, vid staden Heraclea.

Sideroxilon kallas trädstycken, eller trädrötter, som blifvit indränkte med något uplöst järn och således förvandlade til en art järnmalm, eller ochra.

Siderum, Hydrosiderum (Wassereisen), har sitt namn af det Grekiska ordet, som betyder järn, och är egenteligen icke annat än järn, som uti förening med phosphorisk syra erhållit åtskillige ifrån et rent och godt järn skiljaktige egenskaper, såsom:
      a) At en sammansmält regulus häraf är så ganska skör, at den vid minsta slag af hammaren faller sönder til små gryn. Är äfven litet lättare än rent järn.
      b) At den drages knapt märkeligen, om icke i små korn, med en magnetiserad stålspets.
      c) At den antingen uti metallisk, eller kalkform förenad genom smältning med segt järn gifver en ganska skör blandning, eller et i högsta måtton kallbräckt järn.
      d) Löses af 30dubbelt saltpettersyra, genom kokning, utan någon märkelig brun rök, och får syran häraf allenast en gul färg.
      e) Det som syran ej förmådde lösa, behöll uti luften sin metalliska glans och järnfärg, utan at laga någon rost, men drogs starkt af magneten.
      f) Fäldes utur förenämde syra med koppar, rent järn och zink, til en brun kalk; men med alkali fixum vegetabile til et hvitt pulver, som var kiselartadt.
      g) Uplöses långsamt uti vitriolsyra och fälles därutur med rent järn til en hvit kalk. Faller ock af sig sjelf med tiden därutur til en sådan kalk.
      h) Et litet gryn smälte för blåsröret til en rund pärla, med metallisk glans, utan at kasta fräsande gnistror, som järnet plägar göra. Denne pärla drogs starkt af magneten.
      i) Siderum, pulveriseradt och calcineradt på skärfvel i proberugn, blef helt svart och drogs då starkt af magneten; men kunde icke bringas til en röd crocus, som rent järn vanligen gifver uti calcination.
      Uti de öfrige egenskaper, såsom: at fällas af blodlut med blå och af galläple tinctur med svart färg: at ej kunna amalgameras med qvicksilfver, o.s.v., liknar den vanligt järn.
      Denne besynnerlige järnart erhålles af kallbräckt stångjärn, som tilkommit ifrån sjö- eller myrmalmer, då sådant järn löses til full mättning uti vitriolsyra, med mycket vatten utspädd. Efter uplösningen sätter sig först en hvit kalk, då det liquida straxt bör afhällas, innan någon rostfärgad järnochra faller. Den hvita kalken kan reduceras med kolstybbe uti digel til en regulus, som då är denne så kallade Siderum, utdragen af det kallbräckta järnet.
      Til större ömnighet kan denne hvita järnkalk samlas, om hammarsmedsslagg efter kallbräckt myrjärnssmide kokas med lika mycket vitriololja til torrhet, och en tilräckelig mängd vatten slås til det inkokade pulvret, uti flere repriser, til dess en stor del är uplöst. Då denne uplösning får stå orörd, har 12 procent af den hvita järnkalken kunnat vinnas, som med litet borax på stybbeshärd uti digel, under stark påblåsning ½ timmas tid, blifvit reducerad til regulus, under namn af Siderum.
      Denne hvita kalk har ock den egenskapen at efter glödgningshetta behålla sin hvita färg, och at lösas uti alla mineralsyror, samt efter uplösning uti vitriolsyran åter falla af sig sjelf med hvit färg.
      I anledning af förenämde ifrån vanligit järn skiljaktige egenskaper, ansågs siderum någon tid för egen ny metall, som medföljde kallabräckt järn och var vållande til dess oart. Se BERGMANS Opuscula Chemica, Vol. III s. 109. Af samma tanka var äfven Herr MEYER uti Stettin, som ses af dess 1782 härom utgifne rön, då denne förmenta nya halfmetall kallades Hydrosiderum, ellerWassereisen, såsom tilkommen af järnmalm ifrån vatturiket. Men sedan Herr MEYER ytterligare fortfarit med försök på detta besynnerliga ämne, har han funnit at, då et segt och godt järn blifvit först smält med tilsatt kolstybbe och sedan uplöst uti Phosphorisk Syra, erhölls däraf genom fällning en lika hvit järnjord, eller kalk, som efter reduction gifvit samma siderum, med lika egenskaper, och därföre uti en senare skrift återkallat sin första tanka, at den vore en ny metall. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 5:te stycket, s. 390 o.f. Om järnets förhållande med acidum phosphori, och huru det,uti phlogisticeradt skedvatten uplöst, äfven fälles, i förening med phosphorisk syra, af sal microcosmicus, samt af sal urinæ fatescens til en hvit kalk, seJärnets Historia, s. 658, 852 o.f.
      Af hvad redan blifvit anmärkt finnes således, at förnemsta orsaken til kallbräckan hos det järn, som erhålles af sjö- och myrmalmer, eller af flolägrige jordmalmer, måste bestå uti den phosphoriska syran, som altid funnits med sådane malmer förenad, och intet kan utdrifvas, hvarken genom calcination, eller smälthetta; men då tillika är utrönt at den slaggen, som upkommer, uti hammarsmeds-härden, utaf det tackjärn som af desse malmer tilverkas, innehåller en större mängd siderum, eller vida mera af den phosphoriska syran än det i samma härd utbrackte stångjärn, tyckes kunna slutas, at denne syrans radicala utdrifvande icke lärer säkrare kunna verkställas, än genom en stark förslaggning, eller då samma syra får förtära så mycket järn, som den til sin mättning behöfver, hvarigenom det öfriga kan blifva smidigt. Uti hammarsmedshärden är ej tillåtit at af tackjärnet afbränna, eller förslagga, mer än 24 på 100:de, och då är stångjärnet därefter kallbräckt. Däremot, och när den kallbräckte jordmalmen uti första smältningen reduceras til lupp, eller färska, på myrjärns-ugn, förslaggas stundom mer än hälften af järnet, och då erhålles det öfrige smidigt af samma malm, som under ordet Kallbräckt är anmärkt. 
      Et med phosphorisk syra smittadt järn, eller det så kallade siderum, kan befrias ifrån samma syra med tilsats af alkali, antingen dess uplösning uti någon af de tre bekanta mineralsyrorne fälles med en, i måttelig mängd, tilslagen alkalisk lut, eller til någon del med starkt kalkvatten, som absorberar syran. Den snällaste decomposition sker, om siderum kastas på smält saltpetter, hvarefter järnkalken, med vatten tvättad och reducerad, gifver en ren järn-regulus. Om siderum digereras med alkali volatile, erhålles därefter et medelsalt, som, med kolstybbe distilleradt uti tilbörlig stark hetta, gifver en phosphorus.
      Om kallbräckt myrmalm, pulveriserad, digereras med stark vitriol- eller saltpettersyra, och det klara sedan frånsilas, erhålles af återstoden, efter flere utlakningar, en järnkalk, som är fri ifrån siderum, på lika sätt som den afskiljes genom lutsaltets nyttjande. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 10:de Stycket, s. 300.
      Sådane chemiske utvägar kunna dock icke användas til kallbräckte malmers förbättrande vid stora smältningen. Til äfventyrs torde likväl en stark tilsats af god kalk på masugnen åstadkomma en sådan förbättring, genom den phosphoriska syrans absorberande, hvartil eljest ingen annan än den nyss här förut nämde förslaggnings-vägen på små blästerugnar är bekant.
      Det torde äfven vara möjeligit, at den kallbräckte egenskapen hos andre malmer kan härröra af någon annan orsak, til exempel: om järnet däruti icke skulle af naturen vara försedt med en så tilräckelig del af dess egenteliga metalliska syra, som til dess seghet är nödvändig, och som uti denna metallen, äfven som uti flera, genom nyaste rön funnits vara en beståndsdel. Vid Rödbräckt Järn är anmärkt at godt järn kan, genom mycket brandiga kols nyttjande vid smidning och vällning, få en art af rödbräcka. Til äfventyrs skulle då en dylik kallbräcka hos tackjärn, vid dess nedsmältning uti hammarsmedshärden, kunna hjelpas med sådane brandige tjäru-ugns kol, jemte et reducerande phlogiston, innehålla en mängd trädsyra.
      Aldraminst tyckes orsaken til kallbräckt järns egenskap ligga uti någon brist af phlogiston, eller af det bränbara ämnet. Af Herr BERGMANS Analysis Ferri finnes, at det kallbräckta järnet innehållit den mästa eldsmaterien, och vid därmed gjorde försök förhållit sig lika som det med phlogiston mäst öfverlastade järn. Se ordet Järn, 45:o). Om brist af detta ämne skulle förorsaka kallbräcka, så borde detta felet kunna hjelpas genom stålbrännings methoden, uti kolstybbe, hvarvid en god del bränbart visserligen indrifves; men det smidda kallsköra järnet blifver härvid än mera kallbräckt. I anseende därtil finnes ingen grund til den tanka, som Herr GERHARD anfördt uti ROZIERS Journal , för Augusti månad 1783, at orsaken til det kallbräckta järnets art skulle härröra af brist på phlogiston. Än mindre är det begripeligit, huru detta oändeligen fina och flyktiga ämnet kunnat så inträngas, genom utvärtes tillämpning af feta, vegetabiliska oljor på et kalt, stelnadt och ifrån slaggen befriadt kallbräckt tackjärn, at et godt stångjärn sedan däraf erhållits; hälst det är bekant, til exempel vid stålbränning, at det bränbara ej kan tränga sig altigenom et något tjockt järn, förrän dess lönhål blifva öpnade medelst en länge påstående och ändteligen så stark glödgnings-hetta, uti sluten eld, som går nära til smältnings-graden, hvarförinnan det feta af oljan och dess kolaktiga väsende tyckes böra vara förflugit, i synnerhet om samma tackjärn sedan smältes på en öpen härd. Förmodeligen har någon förtegad hemlighet vid tillämpningen varit orsaken, at detta försök, efter beskrifning, så lyckeligen utslagit. Se vidareJärnets Historia, §. 121, om orsakerne til järnets kallbräcka.

Sidstenar kallas uti et masugnsställe de stora och eldfasta stenar, som utgöra begge långsidorne, eller form- och blåsväggen uti stället. SeMasugnsställe och Ställsten.

Sigga är uti Stora Kopparbergs grufva et brukeligt förmaningsord vid upfordringen uti smärre vindar, då det säges til lafkarlen, eller Siggningshjonet, som emottager malmtunnan vid lafven: Sigg ur tunnan, hvilket betyder at malmen försigtigt skall stjelpas utur tunnan i skottkärran, på det ingen småmalm må nedfalla i schachtet, eller sänkningen.

Sigillata Terra, Sigilljord, kallas allehanda fina jordarter af lera och mergel, med eller utan inblandning af magnesia alba, som fordom blifvit ansedde för nödige varor på apotheque och försålde ifrån åtskillige orter i verlden, uti små runda kakor, med intryck af åtskillige slags stämplar, hvarom vidare kan ses under orden Bolus, Lemnisk Jord och Melitea Terra, hvarförutan den kommer under åtskillige namn, efter dess olika födelseorter, såsom Terra Samia, Chiaoch Cymolia, samt ifrån Schlesien under namn af Strigisk och Goldburgisksigilljord, eller Axungia Solis, eller Lunæ. Från Böhmen och ifrån neder Lausniz har man den Laubaniska sigilljorden. Hit hörer ock Terra Sigillata Lignisensis, Strigonensis, Silesiaca, som kommer ifrån Schlesien o.s.v.

Signina Opera skall hos de gamla Romare varit et arbete, som beståt däruti at med cement af kalk och marmormjöl fästa små stycken af vackra snäckskal, til prydnad på väggar eller murar. Beskrifves både af PLINIUS och VITRUVIUS. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1770, s. 194.

Sil. Därmed förstås hos äldre auctorer en gul järnochra, som sätter sig utur uplöst grön vitriol, eller erhålles under vitriolens vittring i luften, eller efter crystallisations-vattnets utdunstning. Jämnför Ochra, Svalkarsslam och Vitriol.

Silex är egenteligen den stenart, som beskrifves under namnet Kisel, ellerFlinta (se detta ord), men brukas stundom ömsom så väl för qvartsen, som bössflintan, til exempel: då Terra Silicea nämnes, förstås därmed den förnemsta beståndsdelen: Kisel- eller Qvartsjord, som är gemensam uti begge, äfven som uti de fleste stenrikets alster.
      Silex får hos lithologer mer eller mindre lämpelige tilnamn, såsom: Silex Agatimus, hvilken betyder en vacker kisel, eller sämre Agat. Silex communisär det samma som Igniarius, Pyromachus, eller gemen bössflinta. - Silex Figuratus, som föreställer tilfälligtvis skapnaden af någon organisk kroppsdel, som då med et latinskt, eller grekiskt namn utmärkes. - För öfrigit får denna stenarten hos de gamla auctorer äfven namn efter orterne, där den finnes, såsom Silex Lybicus, Lunensis, Sabius, m.m.

Silfsten (Filtrirstein, Schwammstein, Seigestein) är en något gulaktig lös sandsten, eller sammangyttrad sand af rena qvartskorn, med någon järnrost sammanhäftade, och det så glest at om vatten slås uti et af sådan sten formeradt käril, silar, eller siger det sig småningom igenom stenen, och blifver på det sättet renadt, eller siladt, ifrån allehanda grummel, hvarföre sådane silstens-käril brukas af de förnäma til dricksvattens renande, men med tiden blifva dess pori ändteligen igentäpte. Den har ifrån äldre tider blifvit hämtad ifrån Mexico, men skall äfven finnas uti England.

Silfver (Silber) är en af de tre bekanta ädla metallerne, som uti sine egenskaper at emotstå förgängligheten kommer närmast til guld och platina, samt äger största hvithet och glans, då det är poleradt och rent.
      Uti specifique tyngd förhåller sig silfver, på det högsta fineradt, til vatten som 10,5522 til 10,000, då det efter gjutning tillika är hamradt. Det kommer således uti tyngd närmast til bly, som hinner til 11,2969. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 125.
      Silfver antagger väl intet uti luften någon slags erg, eller rost, men phlogistiqua, och i synnerhet svafvelartade utdunstningar, fästa sig därvid och släcka dess yta.
      Det är nästintil guld den smidigaste metall, men äger något större hårdhet emot hammare, och måste efter smidning ofta glödgas at återvinna mjukheten. Et gran kan, uti tunnaste blad utsmidt, erhålla en yta af 288 qvadrat-tum; och uti tråd låter silfver utdraga sig til et hufvudhårs finhet. Uti lämpelig skapnad formeradt äger det god klang, och således mera spänstighet än guldet.
      En tråd af 1/10:dels tum i diameter kan bära inemot 270 skålpunds tyngd, innan den brister. Silfver äger således litet mindre seghet än järn, men större än messing.
      Uti ren eld upglödgadt behåller det sin hvita färg, och smälter vid hvitvarm glödgning, något förr än guld och koppar, men senare än regulus antimonii.
      Silfver är beständigt uti strängaste smälthetta, och har ej förlorat mera än några gran af sin tyngd, då det, efter KUNCKELS rön, hållits smält en månad uti glasugn. Efter Herr TILLETS försök 1760 skall silfver likväl uti 2 timmars strängaste smälthetta kunna förflyktigas til 1/24:del af sin tyngd. Någon afgång har det ock funnits lida genom långsam glödgning, vid luftens fria tilgång, som är det kraftigaste medel at utdraga phlogiston. I synnerhet kan det vid afdrifning med bly, uti stora verken, göras flyktigt och följa blyröken genom skorsten, hvaruppå exempel anföres under ordet Silfverrök. - Däremot är väl silfret uti slutne käril, vid vanlig smälthetta, aldeles oförbränneligt; men har dock på visst sätt kunnat göras flyktigt för solhetta, som blifvit concentrerad genom bränglas. Detta kan i synnerhet inhämtas af de år 1772 uti Paris härmed anstälde noggranna rön. Härvid anmärkes, at fint capellsilfver, på et litet underlag af hvit eldfast sandsten, har uti bränpuncten smält ganska snällt, och hållits 30 minuter uti det tilståndet, hvarunder en ljus rök märktes af silfret, så ofta underlagan rördes. Efter afsvalning, fans en liten olivefärgad glasering vid gropen på underlagan, som däromkring var öfverströdd med finaste silfverkorn. Vid smältning på kol har samma silfver på lika sätt förhållit sig, hvarvid en ännu starkare rök kunnat märkas, under hela smältnings-tiden, som varit 10 minuter. Så snart det blifvit afsvaladt, har en glasig grönaktig fläck visat sig efter silfret, som tecken til slagg. Flere försök med andra sorter fint silfver hafva gifvit samma utslag. Se MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Verre Ardent.
      Uti smältnings-hetta för blåsröret, med eldsluft, har silfret likaledes på kol til en del, med tydelig rök, blifvit flyktigt, så at et kopparbleck, på några tums afstånd däröfver hållit, antagit en tunn silfverhinna, men ingen art af slagg har därvid visat sig. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 285. Samma förhållande, vid en dylik smälthetta, har äfven Herr LAVOISIER i akttagit, med tilläggning at allenast rök, utan flamma, kunnat synas afgå ifrån denna metall; men en glasig gul hinna, eller en art af förslaggning, har lagt sig på ytan.
      Silfver löses fullkomligast, och til största mängd, uti ren saltpettersyra; äfven uti mycket stark och concentrerad vitriolsyra med tilhjelp af hetta.
      Uplösningen uti saltpettersyra kan låta sig göra med ingen eller liten tilhjelp af varma, och blifver vattenklar, om silfret är i högsta måtton fint, men grön vid minsta närvaro af koppar. Om denne syra innehåller någon smitta af vitriol- eller saltsyra, faller en del silfver därmed til et hvitt pulver. Vanligit skedvatten kan således befrias ifrån denne smitta, om en ren silfversolution drypes däruti, til dess intet mjölkaktigt mera visar sig. Sådant skedvatten får heta fäldt. Se Saltpettersyra.
      Denne uplösningen äger en ganska starkt frätande egenskap, så at den icke allenast vid minsta åtkomst fräter huten, ylle, linne, träd, horn och ben, samt gifver en svart färg; utan ock kan därmed etsas uti ren slipad och hård agat åtskillige figurer, som få en brun färg, likasom af naturen tilkomne. Vid detta tilfället kan causticiteten ökas med blandning af qvicksilfver-solution uti samma syra.
      Om saltpettersyran öfvermättas med silfver, under stark kokning, eller solution evaporeras til en viss del, fäller sig ändteligen silfret därutur i kölden til hvita och blanka crystaller, i form af fjäll, eller snöflockar, som då utgöraArgentum nitratum. Desse silfver-crystaller brinna med häftig explosion på uptände kol, lika som rent saltpetter, eller som samma syra med alkalisk basis, och lemna silfret rent på kolet; men uti digel med måttelig hetta, och efter lindrig torkning, förgår crystallisations-vattnet, och den crystalliniska massan smälter som et vax, samt kan då gjutas i formor, hvarmedelst den förfärligen frätande Lapis Infernalis upkommer.
      Utur solution i saltpettersyra kan silfret fällas med åtskillige ämnen, såsom:
      1:o. Med metaller, som hafva närmare frändskap med denne syra, i synnerhet med järn och koppar, och hälst med den senare, uti hvitt, fjälligt och rent metalliskt lynne.
      2:o. Med syror, som hafva starkare affinité til silfret, än saltpettersyran, såsom med koksaltsyra, koksalt, eller något annat salt, hvaruti denne syra är förenad med något alkaliskt ämne. Silfret faller då som en hvit kalk, förenadt med saltsyran, samt rent och fritt ifrån inblandning af någon annan metall, under namn af Luna Cornua (Se Hornsilfver), ehuru saltsyran eljest icke angriper denne metallen, om ej uti smältnings-hetta. På lika sätt fälles silfret til et hvitt crystalliniskt pulver med tilslagen Vitriolsyra, eller med hvilket salt det må vara, som innehåller denne syra. Om fällning göres med vitriolsyra, hvaruti järn nyss förut blifvit uplöst til full mättning, faller väl silfret först til hvita fjäll, men antager snart glänsande silfverblank färg, och blifver så lätt at det flyter på vattnet, samt kan tjena til skönaste silfverskrift på papper, med gummivatten försatt. Se Järnets Historia, s. 792. Fällning med denne syra gifver således en verkelig silfvervitriol, ehuru crystallerne äro så små, at deras skapnad ej kan ses utan microscop.
      Denne egenskapen at grumlas med salter, hvaruti vitriol- eller saltsyra ingår, gör silfversolution nyttig at därmed uptäcka sådane salters närvaro uti mineralriket.
      3:o. Med alkali fixum, antingen vegetabile, eller minerale, fälles silfret utur dess uplösning, med tilräckeligit vatten utspädd, til en hvit kalk, som, väl edulcorerad med varmt vatten, kan genom smältning uti digel återtaga sin metalliska egenskap, utan någon tilsats af phlogiston, som det tager til sig af eldsmaterien allena, och röjer däruti fin skilnad ifrån de oädla metallerne, hvilkas fällningar, eller kalker, icke kunna reduceras utan tilsats af bränbart ämne. 
      Med alkali volatile erhålles en dylik fällning, allenast mindre hvit, som härrörer af något därmed följande phlogiston, och om mera af detta alkali tilslås, än för syrans mättning behöfves, uplöses åter silfret. På lika sätt blifver det äfven uplöst af alkalisk blodlut, eller alkali phlogisticatum. Se MARGRAFSChymische Schriften, 1 Del. s. 125.
      Silver, uplöst uti alkali volatile, eller salmiak-spiritus, fälles intet af sal microcosmicus, men väl med phosphorisk syra; likaledes med koksalt eller dess syra. Om alkali volatile småningom utdunstans, sätter sig silfret uti vackra crystaller, som, efter torkning, uti varma, kunna uplösas uti  en stark rectificerad spiritus vini, hvaruti silfret åter i köld anskjuter til sköna crystaller. Om qvicksilfver lägges uti denna alkaliska solution, utdrages silfret däraf och växer til Arbor Dianæ.
      Silfrets uplösning uti blodlut fälles intet med koksalt eller dess syra, men med phosphorisk syra faller silfret därutur til en rödlätt kalk.
      4:o Med svafvellefver, uti vatten uplöst, faller silfret til et svart pulver i förening med svaflet, under det at saltpettersyran förenar sig med svafvellefverns alkaliska del. Om denne svarta fällning, som är en silfrets mineralisation med svafvel, smältes uti en digel, erhålles en art af glaserz, liknande den naturliga; men genom en svagare calcinations-heta, vid luftens tilkomst, kan svaflet afröka, då silfret rent återstår.
      5:o Om et uti vatten uplöst arsenikaliskt neutralsalt, som består af arsenik, förenadt med alkali fixum, drypes uti en väl mättad silfver-solution i saltpetter-syra, faller silfret til en rödlätt kalk uti förening med arseniken, som då öfverlämnar sitt alkali åt saltpettersyran, men silfret utgör genom sin nya combination en art rothgülden. Om denne fällning ej straxt visar sig, sker det snart med mera tilsats af et rent alkali, som mättar någon öfverlopps-syra.
      Saltsyran ensam har ingen verkan på metalliskt silfver, ej heller vegetabiliska syror, om det än är den mäst concentrerade ättika; men då silfret är uti kalkform, sådant som det erhålles genom fällning med alkali, eller med et uti vatten uplöst rent sal tartari, kan det uplösas både med saltsyra samt distillerad ättika, och flere vegetabiliska syror, genom tilhjelp af varma och digestion. Utur en sådan solutoin kan det fällas på ren kopparskifva.
      Uti aqua regis löses silfret af den däruti ingående saltpettersyran; men fälles lika fort uti förening med saltsyran til en luna cornua, som här förut redan är anfördt.
      Af svafvel uplöses och mineraliseras silfret uti medelmåttig smälthetta til en Blackma, eller svart och något violett skör slagglik massa, men uti längre fortfarande hetta förflyger åter svaflet småningom, och silfret qvarblifver rent, samt tillika befriadt ifrån de oädla metallerne, om någon sådan däruti varit inblandad, som ägt närmare affinité til svaflet.
      Hepar Sulphuris, til 3 eller 4dubbelt emot silfret, uplöser det på smältnings-vägen så fullkomligen, at då denne sammansmälte massan sedan uplöses uti vatten och filtreras, går silfret äfven genom filtrer-papperet; men af tilslagen syra fälles silfret därutur til et svart pulver, i förening med svaflet, af lika egenskap som den här förut nämde fällning af silfver utur saltpettersyra med svafvellefver.
      Af hepar uplöses dock koppar och de oädle metallerne förr än silfret (seHepar Sulphuris), och i anseende härtil kan kopparblandadt silfver äfven fineras, eller befrias ifrån den mästa, om icke all koppar, genom smältning med tilsatt hepar. På det sättet har 12 marker tolflödigt silfver kunnat bringas til 13lödigt uti en enda smältning, allenast med tilsats af 20 lod svafvel, blandadt med lika mycket pottaska och sedan omsmält med saltpetter. Se Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chemicum, 3:dje stycket, s. 77 o.f.
      Af rent saltpetter, under smältning i digel, angripes fint silfver ej det minsta; men om koppar eller andra oädla metaller äro däruti inblandade, blifva de af saltpettret förslaggade och afskilde, allenast kols infallande uti digelen undvikes; så at silfret genom smältning med saltpetter kan fineras, i synnerhet ifrån koppar, om den däruti ingår til liten mängd. Eljest blifver denne utväg för kostbar. Om silfver-finering med saltpetter och flusser, se VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chemicum, 2:dra stycket, s. 63.
      Rena alkaliska salter hafva icke heller på silfret någon lösande verkan, hvarken på torra, eller våta vägen, så länge silfret är rent och uti metallisk form; men om silfret är fäldt med alkali fixum eller volatile,uplöses det lätt nog så väl med alkali volatile som med alkalisk blodlut.
      Silfret kan uti smältning förenas med alla hela och halfva metaller, utomNickel och Kobolt; hvilka altid ligga uti särskilte reguli, utmed eller öfver silfret.
      Silfrets förening med guld och koppar nämnes under orden Lojering ochGuld, och kan låta sig göra uti alla proportioner. I synnerhet är kopparens inblandning uti alla mynt och uti guldsmeds-silfver bekant, såsom meddelande silfret någon mera hårdhet emot förslitning. Huru silfver och platina uti smältning förenas, se ordet Platina.
      Med bly förenas silfver lätt, och til hvad ändamål och nytta en sådan blandning sker, nämnes under orden Silfvertilverkning, Drifning, Silfverprof ochFinering.
      Med tenn smälter silfret lätt til en spröd och föga nyttig massa. Silfret blifver äfven skört allenast af röken, om tenn är uti härden, där silfret glödgas.
      Med järn förenas silfret intimt. Tio delar fint silfver, med en del järn sammansmälte, utgöra en hvit och fullkomligt smidig blandning, nyttig til hvarjehanda arbeten, föga hårdare än 13lödigt silfver, och gifver ej någon ergisk lukt, som af kopparens inblandning händer. Fem delar silfver med en del järn utgöra äfven en smidig composition, dock mera hård; men järnet til lika del, eller til större mängd än silfret, löder därmed väl tilsammans uti tvenne korn, dock utan at komma därmed til någon intim förening. Mycket silfver kan således uti smältning uplösa en liten del järn, men ej tvärtom. Minsta smitta af järn uti silfver uptäckes på dess filspån med en god magnet. Se vidare Järnets Historia, s. 514 o.f.
      Med qvicksilfver förenar sig silfver ganska lätt til et amalgame, allenast det är uti tunna blad, eller uti fina particlar fördelt, och rifves därmed tilsammans uti en glas- eller varm järnmortel, eller uti amalgamer-qvarn med tilslagit vatten. Jämnför ordet Qvickqvarn.
      Efter GELLERTS rön får detta amalgame en större specifique tyngd, än desse metaller efter uträkning borde utgöra.
      Om litet utaf detta amalgame lägges uti flaska, och därpå slås rent vatten, jemte en blandad uplösning i saltpettersyra af silfver och qvicksilfver tilsammans, börjar, efter några timmars stillestånd, silfret med qvicksilfret upväxa under vattnet i form af buskar och träd, som då får namn af Arbor Dianæ, eller Philosophicus. Denne vegetation sker ock öfver rent qvicksilfver på lika sätt. Efter gjordt försök har arbor dianæ funnits bestå af 4 delar qvicksilfver och en del silfver.
      Silfver är ock af naturen funnit på åtskillige ställen i förening med qvicksilfver. Uti Carolina grufva, nära vid staden Ober-Moschel i Zweybrücken, äro små aflånga fyrkantiga crystaller träffade af qvicksilfverfärg, sittande i qvarts, hvilka äro store som et pepparkorn och ganska sköra, samt befinnas vid anstälde försök vara et verkeligt amalgame, emedan qvicksilfret afröker i eld och lemnar silfret rent qvar. Uti Erzengel vid Stahlberg, äfven uti Zweybrücken, har ock et dyligt amalgame förefallit. Se FERBERS Bergmännische Nachrichten von Zweybrücken &c., s. 33 och 41. Det samma är i akttagit vid Sala grufva på Herr Stens botten, hvarest qvicksilfver några gångor visat sig ej allenast gedieget, utan ock i förening med silfver. Se CRONSTEDTSMineralogie, §. 217.
      Med Arsenik sammansmält blifver silfret ganska skört och til ingen bekant nytta.
      Med Antimonii Regulus, Vismut och Zink, erhållas dylike hvita, spröda, sköra och bräckelige silfverblandningar, hvaraf ingen tillämpning för konster och handtverk är bekant.
      Silfver, blandadt med en liten del af koppar, eller någon annan förbränlig metall, får efter upglödgning en svart, eller mörk yta, hvilken kan borttagas genom genom kokning uti vatten, med tillagd vinsten och koksalt. Detta får namn af Hvitsjudning. Se samma ord. Huru silfret på flere vägar kan skiljas ifrån inblandning af andre metaller, nämnes under orden Skeda och Guld.
      Af naturen finnes silfret ofta tilverkadt, eller gedieget, med alla fullkomliga metalliska egenskaper. Det är likväl ofta af någon annan metall smittadt, och sällan fullkomligen 16lödigt, eller Bergfint. Infaller gemenligen fläcktals uti malmgångar, uti jord- och stenarter, tillika med och jemte dess egne, eller andre metallers malmer, och det under mångfaldiga utvärtes skapnader, såsom:
      a) Angeflogit, eller uti tunna blad och hinnor, sittande på gångarter, eller på andre malmer, i synnerhet på järnmalm. Här i riket är det stundom träffadt uti Sala och Löfås grufvor, uti Utö järngrufva, vid Hvassviks grufva på Dahl och vid Sunnerskog i Småland. Det förefaller likväl oftast vid Ungerska och Tyska bergverken. Angefloger på kornehren och petrificater uti Mansfeldiska skiffern, samt på petrificerade snäckor ifrån England, tyckas vara ibland de mera märkvärdige. Se CRONSTEDTS Mineralogie s. 243.
      b) Uti små korn, taggar och klimpar, fans 1726 en betydande mängd, inblandad uti en grå, något grön och gulaktig lera, i en sköl af ½ alns mägtighet, jemte en grofvare lera, strykande i öster och väster rätvinkligt inpå den stora järnmalms gången uti Brattfors grufva, vid Normarken. Leran befanns innehålla nickel, jemte silfret, hvilka metaller lågo uti profdigelen i tvenne särskilte korn utmed hvarandra, utan sammanhang. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 241. Til åminnelse af detta fynd, som innom et par år uphörde, äro medailler af samma silfver slagne med Wermelands vapen och årtalet 1726.
      c) Uti stora klumpar vid Freyberg och flerestädes. Däribland har den varit betydligast, som år 1478 blef funnen vid Schneeberg, så stor at Hertig ALBREKT af Sachsen därpå uti grufvan spisat, och hvaraf 400 centner silfver sedan blefvo utsmälte.
      d) Uti trådlik form, utspirande som hår utur ren qvarts, eller andre bergarter. Får då namn af Hårsilfver, eller Trichites. Det har ock förefallti växt utur en blekgul kies, hvilket är så mycket mera sällsynt, som HENCKEL sagt at gedieget silfver aldrig visat sig på svafvelkies. Detta är i synnerhet träffadt vid Schemniz uti Ungern. Se VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 218. Dylikt hårsilfver har ock Herr FERBER funnit med anlupne färgor, som brutits jemteBlyglans, Kies, Kobolt, hvit Gipsspat och blå Fluss, eller ock uti en lera, som varit blå af mjölig blå flussspat. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch.Länd. s. 90 o.f.
      e) Dendritisk; tecknande små träd och buskar, med dels grofvare, dels finare grenar, uti kalkspat samt på gipsspat och gneis. Är intet sällsynt vid Freyberg.
      f) Uti hvassa taggar, som tänder, hvaraf vid Schneeberg någre brutits, som med en tunn qvartshinna varit öfverdragne; at förbigå otaliga flere sådane skapnader af gedieget silfver uti klumpar, blad, hår, korn, taggar, buskformige, eller dendritiske, som mäst förefalla vid ofvannämde sten- och malmarter, samt uti så kallade Schwärze, Gilben, Bräunen, Glaserzer, Rothgülden, Blyglans, Kies, Blende, Kobolt, Röd och Gul Skifferlera m.m., hvilket oftast händer vid de ädlare verken och utländske silfvergrufvorne, hvarom, med mera, kan läsas FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 87, 179, 234, 274; DessAbhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 54, samt dess Mineral-Geschichte von Böhmen s. 78, hvarest nämnes gedieget silfver vid Joachimsthal uti åtskillige gångarter, och ibland andra uti svart järnhaltig stenlera, eller så kallad Wacke, samt uti scherbenkobolt, af hårformig skapnad, dels vekt, dels hårdt och styft, som en borst, Bürstenerz kalladt. 
      g) Nätformigt, där silfvertrådarne ligga uti rutor, eller uti ränder, som öfverkorsa hvarannan. Finnes stundom vid Johanngeorgenstadt, Freyberg, Kungsberg uti Norige och i synnerhet vid Wäst-Indiske, eller Potosiska bergverken, där större delen, om intet alt silfret fås gedieget. Det trådiga hårsilfret, som där förefaller, får uti Spanien namn af Aranna. Uti Tyskland kallas stuffer med gedieget silfver Bauererz, såsom känbart för hvar bonde. Mera om gedieget silfver och dess åtskillige gångarter, eller matrices, hvaruti det växer, kan ses af Herr VON BORNS Lithophylacium samt WALL. Syst. MinT. II. s. 328. Tennmalmer, såsom zwitter och zinngraupen, äro de enda malmarter, hvaruti intet exempel finnes at silfret visar sig gedieget; men uti granit träffas vid Scharfenberg uti Sachsen gedieget silfver, och vid Furstenberg skall det vara vanligt, så at denne hällearten ifrån malmförande berg icke aldeles bör uteslutas. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 6 st. s. 544.
      Silfver med dess malm är väl på ganska många orter i naturens verkstäder alstradt; men uti södra America, eller Wäst-Indien, tyckas dock de största skatter däraf vara nedlagde. Af ALONZO BARBA upräknas öfver 40 särskilte därstädes redan den tiden gångbare bergverk, uti särskilte provincer, af hvilka de Potosiske anses för rikast, utom hvad i senare tider blifvit uptagit. Det bekanta berget Potosi allena har ifrån 1545 til 1638 gifvit 395,619,000 piaster, och uti sandhedarne emot hafvet äro fundne silfverklumpar aldeles rena (utom någre vid ytan fastsittande sandkorn), som vägt ända til 150 marker. Omkring Mexico gifvas ej mindre rika silfverfynd. Ibland de Europeiske silfvergrufvor har Kungsberg i Norige blifvit räknad til de rikaste. År 1666 träffades där en klump af 560 markers vigt.År 1768 har där blifvit tilverkadt ungefär 38,096 lödiga marker, som ock varit det högsta på et år. År 1782 erhöllos 26000 marker. Ifrån 1728 til 1768 har vunnits öfver 1,150000 marker. Se BERGMANS Verldsbeskr.1 B. s. 225.
      Ibland de Sachsiske silfververken äro i synnerhet bekante Schneeberg, Freyberg, Anneberg, Johanngeorgenstadt, Ehrenfriedersdorf, Marienberg m.fl., på Harz de Andreasbergiske &c. Åtskillige finnas äfven uti Böhmen, vid Joachimsthal m.m. Uti Schveitz och Canton Zürich, uti Schlesien, Tyrolen, uti Ungern vid Schemniz, Kremniz och flerestädes. Uti Siberien nämnas de Arguniske silfververken samt de Nertschinskiske, Ildekanskischen och Novoferentivisiske grufvorne, hvarest silfverrik spitsglasmalm och sotande magnesia skall finnas. Grufvorne vid Koliwan, hvarest silfret mästadels fås gedieget, samt vid Schlangenberg och Nertschinsk, är likväl nu de förnemsta. Hela producten af de Siberiske silfververken utgjorde år 1772 5650 pud, 33 skålpund guldhaltigt silfver, som på hvarje tusende skålpund innehåller 12 ½ skålpund guld. Et pud räknas til 40 sådane skålpund, som bestå af 13 ¼ unce.
      Den mängd silfver, som årligen vinnes vid Tyska och Ungerska bergverken, är ganska betydlig. Vid Freyberg i Sachsen tilverkas årligen vid pass 24000 marker silfver, och vid Clausthal, på Harz, 28600 marker. Se CANCINIBeschreib. der vorzügl. Bergw. s. 211 och 316. Efter Herr BÜSCHINGS upgift utbringas uti hela Kurfurstendömet Sachsen 38000, och uti hela Landskapet Harz vid pass 66,900 marker silfver årligen. Uti Neder-Ungern erhållas på et år 58 a 59000 marker silfver, uti öfver-Ungern 12 a 15000, och uti Siebenbürgen 5000 marker silfver. Således åstadkomma Ungern och Siebenbürgen nära 80000 marker silfver årligen. Med visshet kan antagas uti alla Österrikiske staterne sammanräknade, nu för tiden, årligen tilverkas 116 til 118000 marker guld och silfver. Se FERBERS Nachricht von dem Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze, tryckt 1787, s. 69 och 72. De Böhmiske bergverken sakna ej heller rikedom af silfver. Någre få grufvor därstädes vid Joachimsthal, Gottesgab och Cathrinaberg, hafva på 6 år, eller ifrån år 1756 til och med 1761, gifvit 61,677 marker silfver. Se FERBERS Min. Geschichte von Böhmen s. 6.
      Uti Haut Dauphiné, vid Bourg d'Oissant, tilverkas äfven silfver ifrån Chalanges, hvarest det brytes dels gedieget, dels uti glaserz och rothgülden. England har silfverhaltige blymalmer til myckenhet.
      Silfrets nytta och bruk uti mynt och oräkneligen många hushålds-behof är mera bekant, än at det behöfver nämnas.
      Uti konster och handtverk tjenar det vid åtskillige tilfällen, såsom til allehanda metallers och arbetens öfverdragande med silfverhinna, eller tilFörsilfring. Se detta ord samt Bladsilfver. Det användes äfven til mångfaldiga slags galloner, antingen ensamt, eller med guldhinna öfverdragit, eller tingeradt med couleurer, då det förut är brackt til finaste tråd och valsadt til laner.
      För Chemister tjenar det uti sin högsta finhet til vissa käril, vid försöks anställande uti stark hetta, där alkaliska salter komma at nyttjas, eller sådane syror, som icke äga någon lösande verkan på denne metallen.
      Silfverkalken, fäld med koppar, eller med glasgalla, tjenar til kall försilfring. Se ordet Försilfring.
      Om silfver fälles utur dess uplösning i skedvatten med sal microcosmicus, erhålles bästa ämne til en höggul emaille. Se Sal Fusibile Microcosmicus.
      Dess uplösning tjenar til svart betsning på hårdt träd, samt til bruna fläckars etsning på agat.
      Silfver, med svafvel förenadt genom smältning, gifver en art af glaserz, eller en grå blyfärgad blandning, som kan insmältas uti gravuren på arbetadt silfver och åstadkommer med sin svartgrå, eller något blåaktiga färg, et mycket behageligt utseende uti den graverade ritningen emot det hvita silfret, samt hålles för en hemlig konst. Det fordrar ock mycken noggranhet uti verkställandet.

Silfverblick, Se Blicka.

Silfverblommor kallas de små hvita fläckar, hvilka, likasom något fett, spela om hvarannan på ytan af et silfverrikt bly, då det på teft, eller capell, afdrifves, eller skiljes ifrån silfret.

Silfverglett, Se Glete.

Silfvergur, Se Gurer.

Silfverkies kallas blyglansen af grufvearbetare i Falun.
      Vid Kungsberg i Norige finnes en lefverfärgad kies, som håller 6 a 7 lod silfver på centnern.

Silfvermalm (Silbererz) är väl i allmänhet alt mineraliseradt silfver med sådane ämnen, hvarmed silfret kan uti naturens verkstad vara förenadt eller uplöst, och hvarigenom det antingen förlorat sitt metalliska lynne, eller blifvit osynligen inveckladt, men uti et mera inskränkt begrepp förstås härmed egenteligen sådan malm, som innehåller så mycket silfver, at det med förmån och lönande arbete kan utbringas. Sådane äro: Glaserz, Rothgülden, Schwärze, eller Glaserzschwärze, Weisgülden, Weiserz, Lebererz, Federerz, Fahlerz, Hornerz, Blyglans, Gånsekötig erz, Gurer och Silfverkalksten, som vidare här nedanföre kommer at nämnas. 
      Utom desse mäst kände, som under sina egna namn vidare beskrifvas, finnes silfver osynligen inblandadt uti åtskillige andre jord- och stenarter, såsom uti stenleror, eller letten, af hvarjehanda hvita, gula och bruna, röda, blå och gröna färgor. Sådan har den så kallade Mullerzen varit, som kommit ifrån Sumatra, hvilken tillika varit mycket gyldisk. Ofta äro andre malmer silfverhaltige, och i synnerhet blyglanser. Uti Sala grufva hafva i forntiden grangnistrige blyglanser brutits uti Juthylls fältorten, som hållit ifrån 11 ända til 240 lod på centnern. Groftärnig blyglans har stundom gifvit 25 til 36 lod m.m., som af de prof, hvilka blifvit gjorde på malmer ifrån denne grufva, uti Bromellskasamlingen, intagas kan. Blyglanser vid Schemniz gifvas, som innehålla ifrån 2 til 300 lod silfver på centnern. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 22. - Kopparmalmer äro därnäst ej sällan så silfverhaltige, i synnerhet vid Tyska och Ungerska bergverken, at silfrets afskiljande ifrån kopparen genom den besvärlige segrings-processen lönar väl mödan - Både svafvel och arsenik-kieser hysa denne metallen, fast ej til någon betydande mängd. Mera ömnigt plägar den visa sig uti kobolt och nickelmalmer, ehuru deras utbrackte metaller ej kunna förlikas. Vismuten tåles äfven som följeslagare, och silfverhaltig magnesia finnes uti Siberien - Silfverhaltige och zinkiske blenden äro ej sällsynte, i synnerhet vid utländske bergverken. Blende med gedieget silfver är ock träffadt uti Sala grufva. - Vid guldmalmer och gyldiske arter är silfret mäst allmänt; åtminstone med guldet til någon liten del följaktigt. Mera sällsynt är det intimt förenadt med järn i dess täta malmer; men förefaller ofta uti järnochror, gilbe, bräune och åtskillige gurer. Då sådane arter äro silfverhaltige, få de namn af Silfvermulm. Om färgen stöter på gult och grönt tillika få de namn af Gänsekötig erz. Se detta ord. Gul silfvermulm får heta Silbergilbe, den rödbruna Blättererz och den bruna Silberbräune, ellerSilberschwärze, då färgen kommer närmare til svart. Se Glaserz-schwärzesamt VOGELS Practisches Mineralsystem, s. 79, och CANCRINI Mineralogie s. 195. Silfret har ock af naturen funnits förenadt med qvicksilfver til et amalgame, hvarpå exempel anföres under ordet Silfver. - Där tennmalmer ensamt brytas, är silfvermalm sällan eller aldrig synbar; men där andre och i synnerhet kopparmalmer tillika infalla, kan det ock visa sig, som finnes af Herr FERBERS beskrifning om Zinnwald och Marienbergiske grufvorne, där zinngraupen äfven varit med glaserzschvärze angeflogen. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 173.
      Vid Qvadranalkal, i Spanien, finnes en hvitgul ganska rik silfvermalm, liknande vismut, men hårdare. Silfret är häruti förenadt med en liten del arsenik. På samma ort gifves ock en annan mera arsenikalisk silfvermalm, som innehåller en lös sammansättning af mycket arsenik och allenast 4 a 6 unce silfver på centnern. Den är helt mjuk och kan skäras med knif, hvarvid den antager et metalliskt glänsande utseende. Den är sammansatt af musselformige lameller, liknande scherbenkobolt. Dylikt så kalladt Arsenik-silfver finnes ock på Ober-Harz.
      Ibland de mäst sällsynte silfvermalmer är en naturlig Silfverkalk, dels af hvit och dels blå färg, som funnits vid Clausthal. Den beskrifves af CALVÖR. I Tyskland kallas den Buttermilcherz, för dess likhet med kärnmjölk. Den skall bestå af silfver förenadt med Svafvel, Regulus Antimonii och Tungspat. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 271, 272 och 281.
      Vid Spanska Wäst-Indiska, eller Peruvianska, bergverken, förekomma silfvermalmerne under åtskillige därstädes antagne namn, som hos ALONSO BARBA och flere auctorer finnas, utan någon tydelig beskrifning, anförde, såsom: - 1:o. Paco, hvilken skall vara en rödlätt silfvermalm, som förmodeligen har sin färg af någon inblandad järnkalk. - 2:o. Tacana utmärker en svart eller grå, rik malm, och efter all liknelse en art Silfvermulm. - 3:o. Plomo är, efter BARBAS upgifne kännemärken, en silfverhornerz, af svart, askgrå, grön eller gulaktig färg. Den skall ock stundom vara röd och lärer då medföra någon rothgülden. - 4:o. Machado kallas gedieget guld och silfver, som uti form af fina hår och trådar äro uti gångarten inblandade. - 5:o. Soroches äro, efter BARBAS och fleres beskrifningar, silfverhaltige blyglanser. - 6:o. Rosiclerbetyder en klar rothgülden, men 7:o, med Cochiso förstås den grå rothgülden. - 8:o. Negrillos heta koppar- och silfverfahlerzer. Se VON BORNS Afhandlingüber das Anquicken, &c., s. 27-30.
      Åtskillige oansenlige bergarter innehålla äfven silfver, i synnerhet på de tracter, där ädla geskicker och anbrott finnas. Vid Schemniz brytes spat af åtskillig natur, som håller ifrån 3 til 5 lod silfver på centnern. Qvarts och zinnopel gifvas äfven därstädes silfverhaltige, som af deras nyttjande vid smältverken kan bevisas. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 23.
      Lapis lazuli, af zeolithens egenskaper, har hållit 4 lod på centnern. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 109. - Af en Schlesisk marmor ifrån Zotenberg har VON JUSTI fått 4 til 5 lod, samt af Ungersk kalksten ända til 13 marker på centnern. Än större uptäckt har han gjort vid St. Annæberg uti Österrike, hvarest et helt berg af silfverhaltig kalksten funnits, som af honom blifvit kalladAlkalisk Silfvermalm; hvartil han äfven räknar både hornerz och silfverhaltige gilben. Se dess Neue Wahrheiten 1 B. 3 stycket, s. 205, samt des Mineralogie§. 2. Men huru ogrundadt denne auctor tagit alkali minerale för et mineraliserande ämne i desse malmer, har Herr Professor POTT visat uti dessAnhange, s. 13 och 19. Herr VON JUSTIS misstag och okunnighet röjes af dess tanka, at luna cornua består af alkali minerale och silfver, hvarpå han grundat sitt bevis om alkalisk silfvermalm.
      Denne kalkstensartade silfvermalmen är icke dess mindre märkvärdig. Den skall til alla delar likna en ordinair hvit kalksten, som ej har någon ovanlig tyngd. Innehåller icke heller hvarken svafvel, eller arsenik. Uti starkaste calcinations-hetta gifver ingen rök, eller lukt. Förlorar ej heller något af sin tyngd, som dock tyckes vara emot all kalkstens natur. Här och där skola blå och svarta fläckar finnas, hvaruti silfverhalten likväl intet skall ligga; icke heller skall något gedieget däruti kunna uptäckas hvarken med blotta ögonen, eller med microscop. Detta oaktadt skall dock denne malm vara ogement rikhaltig, så at den allmänna sorten däraf innehåller ifrån 3 til 6 marker silfver. Sådan är VON JUSTIS ganska ofullständiga beskrifning öfver denne malmen uti en vidlöftigt därom författad afhandling uti 1:sta Bandet, 6:te Afdeln. af dessChymische Schriften, s. 406. Men uti hela afhandlingen, som ej är mindre än 44 sidor stark, finnas inga påliteliga försök nämde til bestyrkande af dess alkaliska natur; och endast af anledning kan slutas, at den måtte varit kalkartad. För öfrigit nämnes uti Herr VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgångens första qvartal, s. 93, tilfälligtvis af Herr STÜTZ: at Annæberger silfvermalmen brytes endast nester- eller körtelvis: at den då stundom håller ända til 60 marker silfver på centnern: at Schwarzgüldenerz, eller förvittradGlaserz, däruti finnes, som utgör svarta fläckar och torde hafva största delen i silfverhalten. En annan gulbrun järnig blyochra, med insprängd kupferblått och kupfergrün, som håller 10 lod silfver, brytes äfven i samma berg.
      Vid Kungsberg, förefalla stundom rena spatarter af mörkgrå färg, som äro ganska silfverrike, ehuru ingen inblandning af de här förut nämde malmer däruti är synbar. Uti någre kan likväl, vid en noga granskning med microscop, eller af någon sträfhet emot handen, märkas antingen at sådan kalkspat är inblandad med oändligt fina spetsar af gedieget silfver, eller af någon glaserzschvärze, tingerad med mörk färg; eller ock hafva ganska fina hinnor af glaserz suttit emellan spat-lamellerne angeflogne.
      Detta vederlägger dock intet möjeligheten at ju silfver äfven kan på et intimt sätt vara uti sjelfva stenarten uplöst; i hvilket afseende det är en nödig varsamhet, at på minsta anledning intet lemna sådane arter oförsökte uti små prof. Blende, til exempel, hålles väl allmänt för at ej bestå af någon annan metall än järn och zink, men ofta finnes den både silfver- och guldhaltig, som afKugelerzen och af den Ungerska blenden kan intagas.
      At stenarter, i synnerhet kalk, kan impregneras med silfver, är så mycket mera möjeligit, som oemotsäjelige observationer gifva vid handen, at silfver kan finnas uplöst uti vissa färgade vatten, som siga fram genom fina rämnor uti bergen och stundom kunna förena sig med kalkvatten, hvaraf ändteligen en sinter, kalksten, eller spat, formeras med tidens längd. På Harz har varit i akttagit at på spolarne af efterlemnade stegar, eller fahrter, uti en gammal grufva, som legat öde under vatten öfver 200:de år, satt sig en stark kalksinter, hvilken hållit 8 lod silfver på centnern.
      LÖHNEIS uti sin tid har redan anmärkt at uti grufvor ofta flyter utur berget et svart, eller gulaktigt vatten, som håller silfver. Se dess Bericht von Bergwerk, s. 164.
      Vid Kungsberg, uti grufvan Christiana, har Herr CRONSTEDT i akttagit, at et vatten silat sig fram utur en smal lossna och fästat sig på sotet, efter tilmakning, med en blyfärgad hinna, som bestått af rent silfver, hvarvid någon svafvelånga häftat. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755, s. 476.
      I anledning af Herr VON BORNS uptäckt, at genom amalgamation med qvicksilfver kunna utdraga silfret utur blyglans, fahl- och glaserzer, kieser och bergarter, eller utur hvad malm det vara må, lärer den tankan förfalla, at silfver och guld, likasom de oädle metallerne, kunna af naturen vara mineraliserade, och den mening i stället vinna styrka, at alla deras malmer böra räknas tilMineræ larvatæ, eller at silfver-particlarne äro uti metalliskt lynne, allenast af främmande ämnen omgifne, eller öfverklädde. 
      Silfvermalmer kunna gifvas nästan uti alt slags berg och gångsten. De rikaste malmer hålla sig likväl hälst uti några vissa arter, såsom:
Glaserz
      Uti lös och vek gulaktig kalkspat; eller ock uti en fjällig kalk.
      Uti hvit gipsartad tungspat.
      Uti hvit fältspat.
      Uti qvarts antingen grynig, opak, eller klar, crystalliserad, eller inblandad med ochra och oklar.
      Uti röd järnhaltig jaspis, eller hälleflinta.
      Uti hälleart af glimmer, qvarts och lithomarga sammansatt.
      Uti svafvelkies.
      Uti blende. 
      Uti hvit arsenikalisk kies.
      Uti svart koboltmulm.
      Uti hvit järnmalm.

Rothgülden är funnen
      Uti hvit kalkjord.
      Uti dels gul, dels köttfärgad kalkspat.
      Uti dels hvit, dels rödlätt gipsspat.
      Uti qvarts af många förändringar, klar och fet; klar och crystalliserad; oklar och ocherfärgad.
      Uti en järnhaltig jaspis, samt uti en grå hälleflinta.
      Uti svart trapp, eller basalt.
      Uti hälleart, af qvarts och lithomarga sammansatt, dels med och dels utan skimmer.
      Uti kies af åtskillig art, både med svafvel och arsenik.
      Uti blende af flere sorter.
      Uti koboltmulm och uti scherbenkobolt.
      Uti vittrad hvit järnmalm.
      Uti en arsenikalisk tennmalm, eller zinngraupen; mäst sällsynt.
      Uti blyglanser och uti weisgülden.

Weisgülden har visat sig.
      Uti åtskillige förändringar af kalk och gipsspater.
      Uti qvartser af olika färg och hårdhet.
      Uti flussspat.
      Uti hälleart af kalkspat och qvarts.
      Uti skifrig hälleart af skimmer och qvarts. 
      Uti Kies - Blende - Kobolt - Hvit järnmalm - Blyglans och uti kupfergrün.

Glaserzschwärze och Röschgewächs
      Uti Gipsspat - Lera - Hälleart, af qvarts, lithomarga och skimmer.
      Uti Blyglans - Kobolt - Kalkspat samt uti qvartser af flere förändringar.
Weiserz uti hälleart af qvarts och lithomarga; äfvenså uti ren qvarts.
Federerz uti grynige och ocherfärgade qvartser.
Fahlerz, mineraliserad med koppar, antimonium och svafvel, som vid rifning ger rödt pulver. Crystallinisk uti 3sidiga pyramider ifrån Kapnik i Siebenburgen.
Kugelerz, mineraliserad med zink och svafvel, uti polyëdriske crystaller, gulaktig, halfgenomskinlig, af bladig sammansättning. Ifrån Joachimsthal och Schemniz.

Silfver finnes ock dels synligen gedieget, dels ingömdt uti åtskillige jordarter, såsom:
      Uti hvad kalkjord vid Schemniz. Håller 50 mark silfver på centnern. För öfrigit
      Uti kalksten - spat - mergel - leror af åtskillige färgor - uti lithomarga - kieser - järnochror - järnmalmer - koppargrönt och kopparblått m.m.

Hornerzer af åtskillige skapnader uti järnochror m.m., hvarom vidlöftigt kan ses uti Herr VON BORNS Lithophylacium, och hvaraf tydelige stuffer uti denne vidsträckta samling finnes.

Silfvermulm, Se Silfvermalm.

Silfverprof. Därmed förstås sättet, huru malmer, stenarter, mineralier och alla öfrige metaller, skola pröfvas på deras halt af silfver. Därtil hörer äfven, at med noggranhet uti små profver kunna utröna silfrets egen finhet, eller til huru stor myckenhet det kan vara ligeradt med koppar uti mynt, eller uti diverse guldsmedsarbeten; eller ock at undersöka med hvilken af de andre metallerne det tilfälligtvis kan vara inblandadt.
      Til sådane prof gifvas i synnerhet tvenne utvägar, nemligen antingen genom smältning, hvaruti de med silfret följande jord- och stenaktige delar, eller oädla metaller, genom förslaggning, och flyktige mineralier genom afrökning, bringas at öfvergifva denne ädla metallen. Detta kallas vanligen den Torra Vägen.
      Det andra prövningssättet sker genom silfrets uplösning och utdragande förmedelst skarpa mineraliska syror, hvilket fått namn af Våta Vägen och kan vara lämpeligt vid alla förefallande silfvermalmer, stundom med mera, men ofta med mindre säkerhet än på den förra vägen.
      Härtil kunde ock räknas det tredje pröfnings-sättet, som endast tjenar at utröna silfrets finhet, då det är blandadt med koppar, och sker antingen genom det lojerade silfrets hydrostatiska vägning, och genom uträkning, i anledning af begge metallernes olika specifiqua tyngder; eller ock kan finheten något när rönas af färgen genom strykning på en svart probersten och strekets jämnförande med dylikt strek af bekanta blandningar uti så kalladeProbernålar. Se detta ord.

      Malmer samt jord- och stenarter, som först fint pulveriseras, proberas säkrast på torra vägen, då de blandas med körnadt bly och därmed ansjudas, eller förslaggas, på eldfast skärfvel, under muffel i proberugn. Til de mäst lättsmälte malmer, såsom blyglanser, är 8dubbelt bly tilräckeligt; men emot mera trögsmälte tages 12 och ända til 20 gångor så mycket bly, hvilket i förmåga af dess starka attraction til silfret tager det til sig, så fort bergarten, under hettans försigtiga styrande, hinner at smälta och förslaggas med  tilhjelp af det glas, hvartil en del af blyet tillika förvandlas. Denne förslaggning bör då ske under fria luftens tilkomst, som befordrar medföljande svafvels och arseniks afdunstning. Det bly, som då återstår och tagit silfret til sig, skiljes sedan därifrån genom afdrifning på capell. Jämnför ordet Drifning. På lika sätt tilgår äfven med de oädle och förbränlige metallernes proberande på deras silfverhalt. Någre af dem, såsom järn, koppar och tenn, måste likväl då först antingen genom calcination bringas til en crocus, eller aska, eller ock genom tilsats af svafvel först minraliseras, eller smältas til en skärsten, för at sedan kunna pulveriseras och blandas med bly, samt blifva så mycket benägnare at släppa silfret och at för öfrigit kunna med blyglaset förslaggas. Ibland alla visar tennet härutinnan största motsträfvighet och därnäst järnet. Kopparen kan väl, med 20 gångor så mycket bly förenad, ensamt på capell afskiljas; men at undvika en så stor tilsats af bly, kan den äfven först smältas til skärsten med svafvel. At föröka blyglasets förslaggande egenskap för hårdsmälte arter, tilredes blyglas genom sammansmältning af mönja med lika mycket arsenik. Vismuten släpper lättast sitt silfver, allenast genom afdrifning på capell, hvarvid den förhåller sig lika som rent bly. Zinken, ehuru lättsmält, är dock näst järnet den besvärligaste at probera på silfver, som ock sällan däruti lärer finnas.
      Huru härmed skall förhållas vid hvar och en särskilt art, och huru stor mängd af bly därtil fordras, samt huru både förslaggning och afdrifning skall skötas, måste hälst lras af förfarenhet, och för öfrigit inhämtas af goda proberböcker, hvaribland första delen af CRAMERS Metallurgie, eller ock dessElementa Artis Docimasticæ, samt SCHEFFERS chemiska föreläsningar, äro de påliteligaste. 
      Huru silfvermalmers halt, samt öfrige beståndsdelar kan på våta vägen utrönas, finnes afhandladt uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 414 o.f. På denne vägen kann ock de oädle och halfva metallernes silfverhalt utdragas; men som detta måste ske genom fällning utur uplösnings-medlen, antingen med salter eller med koppar, så är mycket möjeligit at något däraf försmörjes, då halten ofta kann vara ganska ringa.
      Vid andra tilfällen, til exempel: då silfret skall försökas på dess halt af guld, är åter den våta vägen, eller silfrets uplösning uti saltpettersyra, det säkraste medlet.
      At probera mynt, eller lojeradt silfver, med koppar, kallas egenteligenFinprof och sker med yttersta noggranhet hälst på torra vägen, eller genom sådant silfvers insmältning uti bly och blandningens afdrifning på capell, allenast en ganska qvick kornvåg och accurat afdelte vigter därvid brukas, sådane som nämnas under orden Probervigter och Probervågar.
      Silfret, som skall proberas, måste vara fritt ifrån hvitsjudning och tunnt uthamradt samt, om möjeligit är, jemkadt uti et stycke til ½ eller 1 mark, efter proportional-vigten, hvaruti et ass kan betyda et lod. På probersten, och uti jämnförelse emot probernålar, utrönes då först ungefärligen dess kopparhalt, hvarefter tilsatsen af bly proportioneras, på det sättet at emot hvarje lod silfver måste vara 5 lod bly, och emot hvarje lod koppar 26 ½ lod bly, om blandningen skall fullkomligen på capell åtskiljas. Om det tilvägde blyet är uti tunnt blad uthamradt, och silfret däruti inveckladt, kan upsättningen säkrast ske på en uti proberugnen hvitvarm upglödgad capell. Med hvad försigtighet afdrifningen bör ske, at ej något felsteg göres med för stark, eller för svag hetta, kan bäst intagas af SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar, s. 293 o.f.
      Om de särskilte finprof, som vid Kongl. Myntet förefalla, ses under ordetProb.

Silfverränna (Silbergerinne) är en liten smal ränna antingen af träd, eller koppar, hvarigenom vid slutad silfverdrifning varmt vatten småningom hälles på blicksilfret, at därmed afkyla silfvertackan på drifhärden, eller teften. SeDrifning.

Silfverrök (Silberrauch) kallas de fina particlar, eller det fina dam, hvartil silfver vid vissa tilfällen kan förvandlas, och således emot sin natur blifva flyktigt och upstiga på hyttugnen i form af rök, då det är i blandning med arsenikaliska och antimonialiska delar; eller ock, då det under afdrifning med bly drifves för länge och med för stark hetta, i det silfret då kan bringas at göra blyröken följe upp uti skorsten, eller fria luften. Et märkvärdigt exempel därpå finnes uti CRELLSChemische Annalen, 1784, 12:te Stycket, s. 519, nemligen at vid Allemont uti Haut Dauphiné har en stor silfverdrifning, hvaraf man väntat 500 til 800 marker silfver, kommit at uppehållas långt öfver vanliga tiden, därigenom at nytt bly flere gångor blifvit tilsatt. Härutaf har händt at i det stället blicksilfret bordt, efter profvet, väga 500 marker, har det ej vägt mer än 300 marker och, efter skedd undersökning, har af röken uti skorsten erhållits öfver 30 marker silfver. Detta bevisar at silfret kan uti stora verken, til en betydande del, med blyröken förflyga. Vid finering märkes ock, huru en stor del ganska fina silfverkorn sprita omkring på finerteften, under namn af Finstank. Se detta ord.
      Vid silfver-smälthyttor går äfven någon del af denna metallen upp i skorsten, och samlas där uti rökfång och kurar, under namn af Silfverrök. Håller stundom 1 ½ til 2 lod silfver på centnern, och blandas med lervatten samt rostas tillika med sligerne, at åter kunna upsättas på smältugnen.

Silfverskum kallas silfverglete af någre. Se Glete.

Silfverskärsten, eller Råsten, kallas egenteligen den skärsten, som erhålles, då fattige silfvermalmer, eller då föga blyhaltige och mycket bergblandade glanser, eller något silfverhaltige aftrer, smältas med tilsats af svafvelkies. SeSkärsten och Råsmältning.

Silfversmältning, Se Silfvertilverkning.

Silfvertilverkning. Härmed förstås det arbetssätt, hvarigenom silfret skiljes, eller smältes, utur dess malmer. At kunna erhålla detta ändamål med någon fördel, blifver altid det första arbetet at mechanice afskilja all medföljande tom och ofyndig bergart, hvilket sker genom Sofring, Handbokning, Vattubokning, Sållsättning, Slamning och Vaskning, hvilka arbeten under sine egne namn vidare förklaras. Härigenom kommer smältnings-kostnaden, så mycket möjeligit är, at ej användas på annat än sjelfva malmen, och malmer af olika art och halt blifva härigenom åtskilde, för at sedan på särskilte sätt kunna beskickas och skötas uti smältningen.
      Den malm, eller blyglans, som kan utsofras uti rena och derba stycken, kallas vid Sala silfververk Stuff, eller Stuffmalm, hvilken allenast behöfver torrbokas, men den malm, som uti bergarten sitter så instänkt, at den måste undergå vattubokning och vaskning, för at därifrån befrias, får härstädes namn af Vask.
      Til sjelfva smältprocessen hörer gemenligen följande arbeten, såsom:
      1:o. Malmrostningen (Erzrösten).
      2:o. Råsmältningen, (Roschmelzen).
      3:o. Anrikssmältning (Anreichern).
      4:o. Vändrostning (Werkrösten).
      5:o. Blysmältning (Frischschmelzen).
      6:o. Drifning (Treiben).
      7:o. Finering (Feinbrennen).

      Hufvudafsigten vid hela silfver-smältprocessen består däruti, at kunna uti bly insamla det spridda silfret, hvarifrån det sedan genom afdrifning kan skiljas. Merendels finnes vid alla silfvergrufvor, jemte de rikare malmer, äfven blyglanser, och endast därutaf tilverkas här i riket alt silfver, men där blyhalten felar, måste denne metallen ifrån andra orter förskaffas. 
      Näst bergarternes frånskiljande genom sofring och vaskning, blifver således det första arbetet at genom rostning afdrdifva de flygtige delar af svafvel och arsenik, som uti smältningen eljest förstöra blyhalten.
      Malmrostningen sker vid någre verk innom öpne murar, på samma sätt som under vändrostning vidare förklaras, nemligen at malmen uti stuff, til valnötters storlek sönderslagen, lägges på en hultning af ved, hvarftals med däremellan lagde små kol och sluteligen med stybbe väl betäckt. Hultveden antändes, hvarifrån hettan sedan utbreder sig öfver hela rosten, som då brinner med svafvel- och arsenikalisk rök uti 3 eller 4 dygn. Efter afsvalningen utsökes då den malm, som finnes af hettan vara slagglupen och sammanrusad, och som anses at vara väl bränd. Den mindre brände afskiljes och inlägges på en annan roste tillika med rå malm. 
      På lika sätt uti sådane öpne, men likväl under tak bygde rostmurar, brännas äfven åtskillige sorter af slig, som först göres med vatten til en tjock gröt och utbredes en tvärhand tjockt öfver hultningen, som med små kol blifvit väl tiltäpt. Därpå inlägges åter hultved och kol, samt däröfver sligen uti trenne särskilte hvarf; men som sligen uti första bränningen ej blifver fullkomligen väl rostad, måste den på sådant sätt ombrännas, eller vändas på 3, 4 eller 5 eldar. Detta har varit och är ännu på någre orter et brukeligt rostningssätt; til dess det sedermera blef ansedt som förmånligare at rosta både malmstuff ochslig uti hvälfde calcinerugnar, som eldas med ved, då vedflamman stryker igenom, eller öfver det på ugnsbottnen inlagde godset, för at såmedelst åstadkomma en jämnare bränning, under godsets flitiga omrörning med en därtil tjenlig järnharka och luta, (Se Calcinerugn). Detta rostningssätt har, ända til för en kort tid sedan, vid Sala varit brukeligit, af den grund at hvarje malmsort, efter sin särskilte art, borde ifrån det medföljande svaflet befrias, såsom finbokadStuff, ren Slig och Kies. De säkraste märken, när godset är fullrostadt, äro härvid: då ingen svafvellukt däraf kännes: då det börjar svartna i ugnen: då instänkte reducerade blykorn däruti finnas m.m., allenast härvid i akttages behörig varsamhet, at ej det blyrikaste godset får rusa tilhopa m.m.
      Nu mera, och i anledning af de försök, som til smältningskonstens förbättring, under de senast förflutne åren, blifvit vid Sala silfververk anstälde, är härstädes vid förmånligare befunnit, at på högugnar smälta stuffen, eller den torrbokade malmen, aldeles orostad, samt sligen antingen uti calcinerugn på sex timmars tid torkad, eller ock uti öpne vändrostmurar på en eld litet bränd, hvaremot de fattigare godssorter, Kies och Lortkies, uti öpne rostgropar blifvit starkare brände. Genom et sådant förfarande med godssorter af den beskaffenhet som nu gifvas, och då de sedan vid blysmältningen beskickas med starkt rostad skärsten, undvikes, eller bespares, den förbränning i deras blyhalt, som det förra rostningssättet funnits förorsaka, då 10 a 12 centner slig, under 24 timmars tid, utsattes för stark hetta och omrörning uti calcinerugnen, hvarigenom det blyfattiga godset så starkt calcinerades, at blyet uti påföljande blysmältning ingeck uti slaggen och vitrificerades, til en högst känbar bly-förlust. Et starkt rostadt gods verkade äfven trög ugnsgång samt stora nasar och järnklot, då smältningen måste befordras genom starkare upsättning af slag, hvars stora volume emot godset äfven bidrog til blyhalternes förglasning och insvepning uti slaggen.
      Sedan malmerne, efter förenämde grunder, blifvit mer eller mindre rostade, eller allenast torrbokade, kunna de väl redan vara färdige at komma på smältugnen, och blyhalten därigenom i det närmaste erhållas; men som åtskillige arter gifvas så blyfattige, at de ej kunna betala bok- vasknings- och rostnings omkostnaden, så måste deras ringa halt bringas under en mindre rymd genom den så kallade Råsmältningen, eller orostad malms smältning med tilsatt svafvelkies, hvilket arbete under ordet Råsmältning vidare förklaras. Härigenom vinnes icke allenast ringhaltige malmers och astrers tilgodogörande, utan ock at blysmältningen genom beskickning med råsten mycket förbättras, i synnerhet därutinnan, at blyets afbränning til en god del förminskas, utom det at en god och förmånlig smältning och gång uti ugnen befordras.
      Om råsten är under det ordet redan nämdt at den, uti första smältningen, ej utan förlust kan bringas högre än til 5 lods silfverhalt på centnern; men stundom kan han ock gå därunder til 2 ½ lod på centnern, då han ej lönar smältnings-kostnaden och måste därföre genom en omsmältning, somAnriksmältning kallas, concentreras och bringas til större halt. Til den ändan rostas en sådan fattig råsten allenast på en enda eld, och beskickas åter med mera fattigt råstensgods af malm, after och ringhaltig slig, jemte något mera frisk kies, för at med dess svafvel kunna hysa en större silfverhalt och tillika bidraga til järnets förslaggning. Vid Kremniz, uti Ungern, tages til en sådan anriknings beskickning ungefär lika mycket en gång rostad råsten och ringhaltig malm, eller slig, samt därtil ungefär 1/15:del kalksten, eller fluss; och kan råsten därstädes uti denne processen bringas til 9, 12 a 13 lods halt. Jämnför Råsmältning.
      Vid Kungsberg, uti Norige, förbrukas på hvarje Anrikningssmältning 160 til 200 centner ringslig, af 1 til 3 lods silfverhalt, samt 50 a 60 centner råsten, som håller 3 til 4 lod silfver. Härutaf erhållas 60 a 70 centner Riksten, hvars silfverhalt utgör 6 a 8 lod på hvarje centner. - Något kies tilsättes äfven vid denna smältning.
      Innan förenämde råsten kan tjena vid blysmältningen, måste svaflet först i det närmaste därifrån utdrifvas. Detta sker genom vändrostning uti öpne rostmurar, och uti därtil bygde vändrosthus, hvilket är det tredje arbetet i eld, som en del af malmen på detta sättet kommer at genomgå. Rostmurarne härtil äro flere i rad, inrättade vid en lång sträckmur, som utgör bakgaflarne för dem alla. De bestå endast af trenne väggar, och äro ungefär 6 alnar långa och vid bakväggen, som är försedd med draghål, 2 ½ aln, men frammantil 2 alnar höga och 1 ½ aln breda emellan väggarne, sluttande emot den främsta öpna gafvelen. Botten uti desse rostrum instampas med lera helt hårdt. Frammanföre insättas järnplåtar, at hindra godsets nedrasande. - Uti en sådan roste rymmas 500 centner skärsten. På första hultet inlägges den skärsten, som förut blifvit litet bränd, och på öfversta hvarfvet den rå skärsten, som icke i början tål sträng eld, utan at rusa tilhopa.
      Råsten måste sålunda genomgå, eller vändas på 7, 8 eller flere eldar, innan svaflet fullkomligen kan utdrifvas och järnet däruti blifva så calcineradt, at det sedan uti blysmältningen kan bringas in uti slaggen och ej därvid reduceras, eller återtaga sinmetalliska form. På hvarje ny eld, eller vändning, måste den fullbrände skärsten, som är pipig och skrombränd, utplockas, och den öfrige sönderslås til smärre stycken, och hultningen med ved och kol ökas, så fort svaflet mer och mer bortgår, til dess den sista återstående stenen ändteligen blifver hetl lätt, pipig och poreus samt i brottet af en dunkel järngrå färg.
      Uti desse rostrum brännes äfven så väl hyttröken (Se Silfverrök), som ock den skärsten, hvilken ligger på verkblyet uti blysmältningen och gemenligenBlysten, eller Blyskärsten, kallas.
      Om en mycket järnstark kies til råsmältningen blifvit nyttjad, bör ej alt svaflet uti vändrostningen utdrifvas, hvarigenom järnet kunde få öfverhand och bidraga både til bly- och silfvers förbränning, som ock til en tung gång uti smältugnen. Bättre är om så mycket svafvel återstår, at det med järnet kan formera en skärsten ofvanpå blyet, hvarigenom dess förbränning förekommes.
      Sedan åtskillige sorter silfverhaltigt gods af Stuff, Sliger, skärsten, ellerRåsten, Blysten, Hyttrök, Ugnsgods, m.m., blifvit samlade och genom behörig rostning beredde, följer ändteligen deras tilgodogörande på smältugnen, hvilketBlysmältning, eller vid Tyska smältverken Frischschmelzen kallas, hvarigenom blyet utbringas uti rinnande metallisk form och medtager silfret; som uti samma arter tillika varit mineraliseradt.
      Ugnens inrättning härtil, uti storlek och inredning, kan uti åtskillige omständigheter vara olika efter föränderliga malmarter och på särskilte orter antagne sedvanor; men uti hufvudsaken äro allesammans något nära lika med de ugnar, som brukas här i riket vid Sala och flerestädes. Öfver den stora gråstenshällen, som täcker korstrummorne under ugnen, och ligger litet lutande fram emot hyttgolfvet, inslås först en Såla af stark specklera , hvaruppå ugnsfordren, eller fodermuren af ställsten, för sjelfva pipan, upföres. Öfver grundsålan inslås en Grundbotten, som består gemenligen af 2 delar kolstybbe emot en del lera, under stampar, som drifvas med vattuhjul, ganska väl och starkt sammanblandade til en halftorr massa, hvilken fuktas med starkt lervatten och instampas hvarftals mycket hårdt med klubbor, så väl undner hela ugnspipan, som ock uti den frammanföre varande Slaggsumpen, eller förhärden, och den därinvid inrättade Sticksumpen, altid lutunde åt hyttgolfvet.
      Öfver den nämde Grundbottnen, och sedan den genom eldning blifvit väl torkad, inslås åter den tredje sålan, eller Redningsbotten, af samma blandning med kolstybbe och lera, som allenast fuktas med rent vatten, då instötningen först sker uti slaggsumpen och därifrån alt jämnt upp til bakväggen, och ända til formplåtens eller hällens undre kant, så at denne såla blifver ungefär 12 a 15 tum tjock och får en jämn sluttning af ½ aln, eller til 20 grader ifrån våglineen, altifrån forman til slaggsumpen. - Vid redningen i akttages, at sedan nu mera, vid Sala, längre smältningar göras uti högugn, består den, som inslås upp uti ugnen, af förenämde lerstarkare blandning, men uti förhärden, eller slaggsumpen, nyttjas lättare stybbe.
      Uti den sluttande redningsbottnen göres et spår ifrån forman til slaggsumpen, hvilket spår blifver sluttande ifrån forman, så at den på verkblyet stående bly-skärsten til en del kan indämmas i ugnen, hvarigenom bibehålles den hetta, som är nödig til bottnens befriande ifrån massor. Uti slaggsumpen upskäres det så kallade Spårrhålet til en stor hattkulls bredd och djup, några tum ifrån ögat. Omkring detta spårrhålet göres en dam, eller liten vall, af det upkastade redningsstybbet, som innehåller det häruti med slaggen inflytande verkblyet.
      Ögat, hvarigenom det smälte godset kommer at utrinna, formeras antingen af tvenne på hvardera sidan om spåret stälde tegelstenar, kallade Knästenar, eller af ställsten, allenast så högt, at man med ränsjärnet kan komma in i ugnen. Häröfver upmuras undra delen af bröstet, eller Underbröstet, intilBrösthällen, som är lagd tvärtöfver framsidan af ugnen, och hvarpå öfre delen af bröstet sedan kommer at upföras.
      Sticksumpen, som är utmed slaggsumpen, och så mycket lägre at godset kan ifrån den senare däruti utstickas och rinna, inslås med samma slags redningsstybbe och får tvenne bottnar til ½ alns tjocklek. Instötes rund och något flat, så at 1 skeppund verkbly däruti kan innehållas.
      Ugnsbottnen måste vara ganska jämn och slätt skrapad med Spårstickan, som är en liten oval och skålig järnplåt.
      En sålunda inredd ugn har, innan dess structur vid Sala nyligen blifvit ändrad, gemenligen varit af följande dimensioner i storlek, nemligen invendigt, emellan fodermuren, 1 aln bred nervid forman och 5 qvarter uputi: bröstets bredd vid ögat 3 ½ qvarter, och längden ifrån forman til bröstet 6 qvarter: bröstets högd 10 qvarter, samt öfre bredden 1 aln. Både formväggen och bröstet äro lodrätt upförde.
      Sådane lågugnar hafva nu vid Sala blifvit aflagde, sedan, genom nyligen gjorde försök, blifvit utrönt at Högugnar kunna med mycket större förmån nyttjas til blysmältningar, hvilka därföre, i de förras ställe, blifvit antagne af följande mäst lämpelige dimensioner, nemligen: ugnens högd ifrån bottenhällen, som betäcker grundtrumman, upp til forman 3 alnar; dess högd ifrån forman 9 alnar; dess bredd vid forman är 2 alnar och sedan lika stor ända til 7 qvarter öfver forman, hvarifrån ugnen ständigt hopdrages, så at dess öpning upputi blifver 1 aln 3 tum. Vid 7 qvarters högd öfver forman äro båljärn tvärtöfver och längsefter ugnen inlagde, samt med hängseljärn upputi ugnen förstärkte, så at hela öfre pipan kan lemnas orörd, då ugnen omkring forman och smältrummet behöfver lagas. Vidden, eller afståndet, ifrån bakväggen til bröstet är vid forman 7 ½ qvarter, samt ofvantil sammandragen til 5 ½ qvarter i öpningen. Hela ugnen lutar tilbaka ifrån forman vid pass 12 tum ifrån lodlineen. Bröstet, äfven som fordren, är updragit af ställsten och rundadt åt sidorne. På lika sätt äro bakväggens hörn litet afsatte, hvarigenom ugnen får något oval skapnad. 
      Forman af smidt järn är uti trekant, 3 qvarter lång, med 3 tums bred mynning, liggande på en slät häll, merendels vågrätt, eller så at några dråppar vatten däruti knapt kunna rinna inåt ugnen. Den sitter nu 3 tum in uti ugnen och blåser 14 tum öfver yttre härdkanten.
      Innan blåsningen kan börjas, måste redningsbottnarne uti ugnen och förhärden vara ganska torra, och ända til glödgnings-hetta uphettade.
      Beskickningen af alla de arter gods, som på en gång blandas, för at efterhand upsättas och smältas, uträknas sålunda; at halten af bly och silfver först genom lilla profvet noga utrönes, och sedan af hvarje sort så mycket tages, at det verkbly, som däraf erhålles, må innehålla emellan 24 och 32, eller högst 40 lod silfver på centnern. Vid denne beskickning bör äfven hafvas afseende på godsarternes egenskaper at gå lättare, eller trögare uti smältningen. Härvid måste ock ihogkommas den afbränning uti bly, som godset, öfver lilla profvets utslag, uti stora smältverken lider, hvilken måste ersättas med tilsats af härd, glete, eller friskbly.
      Af den uträknade beskickningen göres hvarftals en Breda på hyttgolfs lafven, hvaröfver sluteligen utströs det tilförordnade sönderbokade härdblyet, eller gletet. Vid upsättningen drages med lutan så tvärt ned igenom bredan, at blandningen må blifva jämn. Beskickningen af godssorter til en sådan breda inrättas, vid smältning på högugn, til 50 centner, hvartil äfven kommer glete och härd, då hvarje breda inalles består af följande delar, nemligen: 
      Slig, af 7 til 8 lods silfverhalt,             8 centner.
      Stuff, af 8 lods halt,                            8 -
      Kies, af 5 a 6 lods halt,                      6 -
      Lortkies, af 2 lods halt,                      4 -
      Rostad skärsten, af 4 lods halt,       24 -
      Glete och härd                                   6 -

      När smältningen skall börjas på den upvärmde ugnen, fylles den bräddful med kol, som antändas nedifrån, och då altsammans är upglödgadt, pådrages bäljorne så varsamt, at de begge tilsammans skiftesvis ej må göra mera än 10 eller på sitt högsta 12 slag i minuten.
      Första upsättningarne börjas då med ren slagg, som blifvit samlad efter förra smältningen, och hvarmed i synnerhet skaffas en nödvändig Nas öfver forman. Om dess nytta och ansning se ordet Nas. Med slagg-upsättningen fortfares, til dess slaggsumpen däraf blifver full, til det efterkommande godsets betäckande, hvarefter, och då slaggen i sumpen är väl qvick och flytande, sättes midt på ugnen et kimfat sönderbultadt härdbly, som vid detta tilfället får namn af Försatsbly. Straxt därefter börjas med godsets upsättning efter det handlag och med den försigtighet, som smältaren tilkommer at förstå. Försättnings-slagg, som är qvick och lättflytande, brukas äfven ständigt härvid och strös til den ändan öfver bredan. Kolen sättas altid ovanpå godset, at något bidraga til den upstigande blyrökens reducerande. Vid hvarje upsättning blifver ugnen rågad full och, så snart den sjunkit jämnt med bröstet, göres åter en ny sättning. Vid god gång kunna trenne upsättningar göras på en timma. Hvar upsättning består merendels af 4 kimfat gods och et fat, eller ungefär ½ tunna, kol. Den uti sumpen nedkommanden slaggen afkastas i skifvor, så fort dess yta stelnar, och då blyskärsten under slaggen börjar synas, måste det smälta godset uttappas uti sticksumpen, hvilket sker på det sättet at utsticknings-hålet upstötes först med Stickjärnet och sedan med Slagbårren, som med slägga indrifves. Sedan blyet tillika med dess Skärsten utrunnig, och slaggen börjar komma, igendämmes stickhålet, och så snart blysten, som ligger ofvanpå i sticksumpen, stelnat, aftages den uti en eller annan skifva och förvaras til vändrostning. Verkbly kallas nu det utrundne blyet, som väges, pröfvas och spares, jemte de påföljande utstick, til dess drifning kommer at företagas. Sådane utskick göras gemenligen 4 om dygnet. Efter ugnens olika gång och godsets beskaffenhet, kan hvarje utstick nu mera väga 8, 10 til 20 och 30 lispund.
      Efter utstickningen ränsas förhärden, och de så kallade Massor upbrytas, som sönderslås och åter upsättas. Så snart härden är ränsad, har förr varit vanligit at däruti upsätta et lispund friskbly, at det silfver, som kunnat häfta vid sidorne af samma härd, däruti måtte indränkas och samlas. Sådant Försatsblynyttjas intet nu mera vid Sala, utan då ugnen släppes igång, hvartil då tages härdbly, som redan är nämdt. Genom den förbättring, at friskbly ej mera behöfver tilsättas, vinnes årligen en betydande besparing.
      Stora kol läggas ock för ögat, och däröfver smetas med lera, at därigenom innehålla hettan uti ugnen, när så nödigt finnes, sedan ugnen förut med ränsspettet, som införes genom ögat, blifvit rengjord ifrån alt hvad som på sålan kunnat rusa tilhopa. Dammet på slaggsumpen, eller förhärden, lagas äfven til rätta med nytt redningsstybbe. Med upsättningarne fortfares på vanligt vis.
      Sedan det beskickade godset blifvit efter någre dygn genomsatt, börjas det så kallade Slaggschichtet, som består däruti, at den under godssmältningen samlade slaggen, såsom innehållande något blyskärsten och silfver, nu sluteligen omsmältes. Härvid upsmältes äfven Ugnsgods, Massor och Afskumpå verkblyet, hvaraf en breda göres jemte tilsats af härdbly.
      På detta schichtet utkomma gemenligen ringhaltige verkblyn, som stundom ej hålla mer än 10 lod på centnern, i hvilken händelse de varit nyttjade, i stället för friskbly, at nedsmältas på förhärden. - Nu mera är äfven brukeligit at allenast sönderslå nasar och ugnsbrott, och lägga dem på bredan.
      Ungen ställes sluteligen på Dref, när det börjar lida til slut med slaggschichtet. Upsättningarne minskas alt mer och mer, och ugnen får ändteligen gå ned, utan någon vidare upsättning af kol, hvarunder godset nedstöras ifrån väggarne och kolen vid bröstet eftermakas. Sidsta utstickningen göres ej utan besvär för de slaggrusor och massor, som fästat sig uti slaggsumpen. - Underbröstet utstötes och bäljorne ställas. Alt hoprusadt ugnsgods utrifves; verkbly, som kunnat skära sig ned uti redningsstybbet, upsökes - Skärsten, som under slaggschichtet blifvit omsmält och samlad på det utstuckne verkblyet, föres til rostgården. - Slaggen, som fallit under slaggschichtet, samlas utom hyttan och brukas, såsom lättsmält, så väl til försättnings-slagg, som ock til råstens-smältningen.- Silfverröken sopas utur rökhvalfven vid hvar tredje, eller fjerde smältnng, och nyttjas som redan sagt är.
      En blysmältning påstår vid en högugn gemenligen 8 til 12 dygn, slaggschichtet inberäknadt, under hvilken tid 4 til 600 centner gods med 40 til 60 stigar kol förbrukas. Vid god ugnsgång försmältes nu om dygnet en sådan breda, som här förut nämnes, hvaremot, efter gamla smältnings-sättet, endast 18 til 20 centner om dygnet förbrukades.
      Til en ny blysmältning ränsas ugnen ifrån alla rusor, som tillika med nasen utbrytas. Redningsbottnen uprifves öfveralt, och det så kallade bottenblyet, som skurit sig ned däruti, hopsamlas, stundom til 2 a 4 lispund. Hvad som uti ugnsfordren blifvit utbrändt, bygges och lagas. Ny redningsbotten inslås och alt tillagas för ny smältning, som i början omnämdt är.
      Ugnsbrott är det, som fastsmält vid fodermurarne och måste utbrytas. Består af sammansmält sten, ler och något gods, samt är således ganska hårdsmält at tilgodogöra. 
      Efter blysmältningen och hopsamladt verkbly följer ändteligen silfrets afskiljande genom Drifning, som under det ordet med därtil hörande Drifugnvidare förklaras; likaledes den slutelige processen, som Finering kallas, hvaruti silfret bringas til yttersta finhet, och beskrifves under dess egit namn.
      Genom den hufvudsakelige förändring, at stuffmalmen förbrukas rå, de vaskade godssorterne lindrigt rostade, och skärsten hårdare rostad, samt at högugnar nyttjas, i stället för de lägre och trångare ugnar, som förr varit brukelige, har på förslutne år 1787, jämnfördt med de förra åren, vid Sala silfververk upkommit en behållen vinst af 3000 Riksdaler specie, genom besparde kol, arbetslöner och bly, utom en ännu betydligare vinst, bestående däruti at förlusten af silfver förekommas, då på detta smältnings-sätt halterne i det närmaste utbringas. Herr Bergmästaren PIHL, som nyligen verkstäldt dessa förbättringar, har härom meddelt en noga kunskap uti dess til Höglofl. Kongl. Bergs-Collegium för åren 1786 och 1787 ingifne Relationer och Tabeller öfver smältningarne vid Sala.
      At vid blysmältningen förekomma den olägenheten, som förorsakas af blyets nedskärande uti den öfversta endast af stybbe och ler bestående redningsbotten, samt at bespara omkostnad och tidspillan med denne sålans, eller bottnens, utbrytande och å nyo inslående, har Herr Bergmästaren CRONSTEDT redan år 1758 med god nytta försökt att formera denne botten med en tjenlig häll af eldfast, seg och vresig tälgsten, som med dess tilbörliga sluttning blifvit lagd ifrån forman til slaggsumpen, och uti hvilken hällen ränna, eller et spår, blifvit uthuggit för blyets nedrinnande til förhärden. Denne häll har allenast varit i början betäckt med en tvärhands tjock skorpa af redningsstybbe, som allenast tjent at därmed bevara hällen ifrån en alt för hastig hettans åtkomst; men sedan denne skorpa på andra dygnet varit bortskuren, har smältningen gådt aldrabäst på ställstens-hällen ensamt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 60 o.f.
      De arter som förekomma vid Kungsbergs silfververk, i Norige, äro af mycket olika halt, samt blifva i sådant afseende åtskilde och genom särskilte smältningar tilgodogjorde. Huru det fattigaste gods smältes til råsten, finnes anfördt under ordet Råsmältning; äfven som denne råstens anrikning härförut nämnes. Alt det gediegne silfver, som härstädes vid handbokning utplockas, nedsmältes och indränkes uti bly, uti små därtil inrättade härdar. Den rikaste malmen, som sedan faller vid handbokning och får namn af Middelerz, förbrukas sålunda at til hvarje schicht tages:
      1 Centner middelerz, af 16 til 24 markers halt på centnern.
      1 D:o Packtrugs- eller Oppmanglings-slig, af 6 til 10 markers halt.
      1 D:o rostad skärsten, eller riksten, af 4 til 8 lods halt.
      2 centner 30 skålpund Engelskt bly.
      Bredan göres först af råsten, däruppå sligen och öfverst ertzen. Til hvarje upsättning tages så mycket som utgör 1/3:del af sticket; och fyllnaden, eller det som ugnen mera kräfver, tages af ugnsbrott, som sättes ofvanpå kolen. Bly sättes altid midt i ugnen, för sig sjelf, vid andra och tredje upsättningen, och så snart 1/3:del af andra sticket är upsatt, göres utstickning. Blysten, som därvid stadnar ofvanpå verkblyet, och väger vid pass 8 skålpund, afspritas, hvarefter verkblyet, som utgör ungefär 220 skålpund, uphöses i järnpannor. Näst efter denna smältning följer:
      Scheiderzsmältningen, hvartil beskickning sålunda indelas, nemligen:
      8 Centner scheiderz, af 12 lodsa til 2 markers halt på centnern.
      6 Centner god slig af 4 til 8 lods halt.
      6 Centner råsten, eller riksten, af 4 til 8 lods halt.
      3 Centner Engelskt bly.
      Bredan göres först hälften af den rostade rå- eller riksten, därpå hälften af erzen, sedan sligen, och åter hälften af råsten, samt öfverst den öfriga delen af erzen.
      De 3 centner bly, som härtil tagas, nedsmältas nu mera uti sticksumpen, och därpå göras tvenne utstickningar, då det flytande godset medelst en järnkrok omröres med blyet, hvaruti silfverhalten då skall indränkas.
      På en sådan smältnng förbrukas 15 bredor, så beskickade som nyss blifvit nämdt; och däraf erhålles vid pass 41 centner verkbly, af 3 til 5 markers halt på centnern, samt 20 a 24 centner blysten, som håller ifrån en mark 8 lod til 2 marker silfver på centnern.
      Efter en månads smältning af middelerz och scheiderz ömsom, samlas vid pass 160 centner blysten, hvilken omsmältes fyra gångor, då hvarje stick kommer at bestå af 20 centner, hvartil tagas 4 centner bly. Detta bly nedsmältes i sticksumpen, äfvensom vid erzsmältningen. På de nedsmälte 4 centner bly göres utstickning så länge, til dess det förordnade sticket af 20 centner utkommit i sticksumpen. Då blysten sålunda gått 4 gångor igenom ugnen, anses hela den silfverhalt at vara utbrackt, som härigenom kunnat fås.
      Den blysten, som härefter faller, rostas på två fyrar, samt smältes ännu en gång, hvarvid 1 centner 40 skålpund bly beskickas emot 14 centner af den rostade blysten. Jemte verkbly, erhålles då en skärsten, eller kopparsten, hvilken, efter rostning på 4 eldar, tilgodogöres på koppar.
      Vid Freyberg i Sachsen smältas de fattigare malmarter, som föra kies och blende, samt hålla ifrån ½ til 3, 4, 6 och 7 lod silfver på centnern, aldeles orostade på högugn. Vid denna råsmältning tilsättes äfven kies och gul kopparmalm, jemte de med någon malm instänkte gångarter. Den råsten, som härefter faller, rostas på tre eldar, och smältes sedan på dylik högugn tilhopa med de på silfver och bly rikare malmer, som äfven blifvit trenne gångor rostade. Denne smältning får namn af Bleyarbeit och sker därföre at det silfver, som finnes uti råsten efter de fattigare malmer, utan särskilt bly-tilsats, må tillika med silfret af de rikare arter kunna inbringas uti bly. Det verkbly, som efter denna smältning vinnes, håller 1 ½ til 2 marker silfver på centnern. Den häruppå samlade blysten rostas 5, 6 til 7 gångor, samt smältes sedan på högugn med tilsats af slagg efter den förra smältningen, och stundom något glete och härd. Efter en sådan den rostade blystens smältnng(Bleysteindurchstechen, eller Durchstechen) erhålles 3 a 4lödigt verkbly och tillika en kopparskärsten, hvilken brännes på 12 til 18 eldar och smältes sedan på råkoppar, som håller 20 til 22 lod silfver på centnern och således kommer at segras. Se vidare CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 307 o.f.
      Vid Schemniz uti Ungern består silfvertilverkningen, eller Silberschmelzen, endast af tvenne arbeten, nemligen råstens- och blysmältning (Rohschmelzenoch Frischschmelzen), då drifnings-processen undantages. Med Bleyarbeit, eller Bleyschmelzen, förstås uti Ungern blyrika glansers smältning endast på blyhaltens uttagande, då deras guld- eller silfverhalt är så ringa at den ej förtjenar utbringas.
      Beskickningen för råstensbruket därstädes kan, til exempel, vara: FattigaSilfvermalmer, 12 centner, som innehålla 12 lod silfver; Friskslagg, 36 centner, hvaruti kan vara 16 lod, eller en mark silfver; därtil 16 centner kiesslig, hvaruti 4 lod silfver ingå. Detta gör tilsammans 64 centner på en beskickning, hvaruti 2 marker silfver då hålla sig uplöste. Vid råsmältningen tilsättes som fluss en mycket järnrik svartaktig lerskiffer, och stundom äfven kalksten. Af förenämde beskickning erhålles ungefär 6 centner råsten, som då håller 5 lod silfver på centnern.
      Råsten (Rohlech) vändrostas, som härförut sagt är, och förlorar då uti vigten 25 procent, som Lechverbussen kallas.
      Frischarbeit är där, detsamma som här i riket Blysmältningen kallas och härförut finnes beskrifven. Den tilgår ock merendels där på samma sätt, undantagande någre smärre omständigheter, som efter där varande rikare och tillika guldhaltige malmer måste i akttagas.
      Vid Kremniz brukas, utom råstens- och blysmältningen, äfven concentrations-processen, til råstens anrikande, såsom här förut redan är nämdt. 
      Vid friskarbetet, eller blysmältningen, äfvensom vid råstens- och anriks-smältningarne, brukas här tilsats af kalksten, som uti förening med svaflet bidrager til järnets förslaggande. Försatsbly af friskbly och glete upsättes här intet på ugnen, utan endast uti förhärden, så at silfverhalten af det inkommande smälte godset däruti kan indränkas. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 90, 133.
      De rikaste silfvermalmer, såsom glaserzer, roth- och veisgülden, m.m., blifva särskilt smälte uti et egit slags ugnar, med tilsats af härdbly och glete.
      Gedieget silfver, som under sofring och bokning särskilt samlas, blifver insmält på friskbly, uti en härd af fast sandblandad lera inslagen. När härden är väl uphettad och blyet blifvit nedsmält, samt med kol betäckt, lägges det gediegna silfret på kolen, som uphettas med en god klensmedspust, hvilken drifves för hand. Härigenom nedsmältes silfret uti det heta sjudande blyet, som då blifver et rikt verkbly, Rikbly kalladt, hvilket sedan afdrifves. Då den inslagne härden efter många smältningar ändteligen måste utrifvas, upsättes det då samlade härdbrott på förblynings-smältningen. Sålunda tilgår vid Kungsberg; men där mindre gedieget vankas, kan det upsättas på annat verkbly uti drifugnen.
      Redan för något mer än 200 år sedan, var det uti Södra America och Konungariket Mexico bekant at tilverka silfver, eller at utdraga det, medelst sådane malmers sammanrifning med qvicksilfver, som tydeligen funnos innehålla några rena och gediegne gnistror. Utur de öfrige malmer, hvaruti guld och silfver förmodades vara mineraliserade, måste då desse metaller erhållas på smältnings-vägen; men nu mera, sedan amalgamations-processen utaf Herr VON BORN blifvit uti en ganska betydande mån förbättrad, kan silfret på den vägen med mycken noggranhet tilverkas och utbringas äfven af de malmer, hvaruti intet det minsta af gedieget uptäckes, och det så väl innom kortare tid som ock med större vinning än på smältnings-vägen. Grunden til denna nya arbets-process anföres under ordet Amalgamation. Endast den besparing af skog til ved och kol, och af bly, som genom denna amalgamation uppkommer, blifver ganska betydelig; utom flere förmåner, som göra arbets-kostnaden på denna väg mera lindrig, och det aldramäst på de orter som hafva egen tilgång, eller för lägsta pris kunna få så väl koksaltet, hvilket måste tilsättas vid malmernas rostning, som qvicksilfret. Af begge dessa ämnen äga Österrikiske Staterne tilräckeliga förråd. Besparingen af skog eller ved utgör här 1150 gülden på 840 mark silfver; och af bly 20 skålpund för hvarje mark silfver, som förut vid smältning och segring förbrändes. Efter räkenskaperne kostar en mark gyldiskt silfvers tilverkning, på smältnings-vägen i Ungern, 5 gülden 10 kreutzer och mera, utom en förlust af vida mer än 5 procent; men amalgamations-kostnaden går därstädes högst til 2 gülden 31 kreutzer på hvarje mark, och förlusten af silfver til 3 ½ procent. Den kalla amalgamation, hvartil ej som vid första inrättningen, kopparkettlar och därunder eldning behöfves, bespar därutöfver ännu en gülden på hvarje mark silfver. Se härom ordet Qvickqvarn. Aldramäst lindras genom denna process tilverknings-kostnaden på det silfver, som förut genom segring måste skiljas ifrån kopparen. Detta utföres vidare under ordet Segring. I anseende til den ringa förlust af qvicksilfver, som ej utgör mera än 1 ½ eller högst 2 lod på hvarje mark därmed utbrackt silfver, blifver amalgamations-kostnaden äfven lindrig på de ställen, där qvicksilfret ifrån andra orter måste hämtas. Utur blyglanser har väl silfverhalten, efter den först verkstälde inrättning af detta nya amalgamations-sätt, ej med förmån kunnat utbringas; men då Herr VON BORN redan är sysslosatt at utarbeta en särskilt method, hvarigenom lika nytta vinnes af silfverhaltige blymalmers som andra arters amalgamation, där silfret uti kieser, gångarter, eller uti någon af halfmetallerne finnes af naturen ingömdt, torde detta undantag ej länge äga rum. Det första nya amalgamér-verk anlades vid Glashütte i Ungern, hvarefter et större snart kom i gång vid Neusohl, och grundläggning til et vida större är äfven gjord nära därintil vid Ulmanka. Silfvermalmers amalgamation är äfven nu införd öfveralt i Böhmen, och smältningarne därstädes helt och hållit aflagde. Försök at genom amalgamation utdraga silfret utur arsenikalisk malm och speis, äfvensom utur kiesige och antimonialiske arter, hafva äfven nyligen blifvit anstälde vid Freyberg, och gifvit et förmånligt utslag. Härstädes har ock grund blifvit lagd til et stort amalgamérverk. Uti Clausthal har äfven Herr vice Berghauptman VON TREBRA genom dylike försök funnit den kalla amalgamation med lika nytta lämpelig på silfverhaltig kopparskärsten ifrån Gosslar. - Hvad redan blifvit nämdt finnes vidare anfördt uti Herr Öfver-BergsRådet FERBERS Nachricht von dem Anquicken, tryckt 1787, samt uti CRELLS Chemische Annalen 1787, 9:de stycket, s. 246; 10:de stycket, s. 327, samt 12:te stycket, s. 502.
      Som silfversmältningarne vid Tyska och Ungerska bergverken kan i synnerhet läsas SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken, s. 221 o.f.
      Uti det hufvudsakeligaste komma alla desse smältningssätt öfverens med hvad redan om Sala och om den process, som vid Freyberg brukas, i korthet är anfördt. För öfrigit bestå skilnaderne i synnerhet uti något olika ugnar, såsom uti högugnar (Halbe Hohe Ofen), lika med dem som brukas vid Sala och Freyberg, eller uti lågugnar (Krumofen), eller ock då smältningen sker på ren stybbeshärd (auf dem leichten Gestübbe), då det smälta godset kommer at ligga under kolstybbet, och slaggen däröfver, som endast vid under-Harz vanligit är. Däremot drifvas smältningarne vid de fleste verken auf dem schweeren Gestübbe, hvarmed det lerblandade stybbet egenteligen förstås, som utgör en fast redningsbotten. Beskickningarne måste inrättas efter profver och förfarenhet, samt efter malmernes föränderliga arter.
      Om silfvertilverkningar af rika kopparmalmer, och om silfrets skiljande ifrån koparen, ses under ordet Segring.
      Huru silfret på flere sätt drages utur hvarjehanda kratser, som förefalla vid laboratorier samt hos guld- och silfverarbetare, kan förnemligast inhämtas af Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chemicum. Detta sker i synnerhet genom smältning, medelst tilsatser så väl af sådane flusser, som bringa de jordiska delar til smältning, samt förslagga medföljande oädla metaller; som ock af bly, eller blyiske slagger, som under reduction taga til sig de strödde fina silfver-particlar.
      Af mindre orena kratser vinnes samma ändamål genom amalgamation med qvicksilfver.

Silfvertråd. Om silfrets dragning til finaste tråd för galloner och broderingar, m.m., se Tråddrageri.

Silfverugn kallas egenteligen en sådan smältugn, hvaruti silfvermalmer smältas. Är i allmänhet inrättad med en ifrån forman til förhärden mycket lutande såla, eller Redningsbotten, så at det smälta godset, som alltid måste vara med bly följaktigt, kan därpå, så fort det smälter, tillika med slaggen, rinna uti Förhärden, eller Slaggsumpen, som är utanför bröstet, genom en därunder varande öpning, hvilken får namn af Öga, hvarjemte en sådan ugn tillika är gemenligen försedd med en, eller tvenne Sticksumpar, utmed slaggsumpen, och hvarifrån det silfverhaltiga verkblyet kan uti sticksumpen uttappas.
      Detta smältningssätt kallas vid Tyska smältverken Schmelzen auf den Stich, eller duch das Auge. Då tvenne ögon under bröstet och tvenne sticksumpar brukas, kallas den en Brillofen. Se samma ord. Jämnför äfven ordet Silfvertilverkning.
      Silfverugnar äro för öfrigit af åtskillige förändringar til högd och storlek. De som hafva 10 a 11 qvarters eller högre bröst kallas högugnar (Halbe hohe Ofen). De låga af 6 a 7 qvarters djup få gemenligen namn af Krumofen. Se CRAMERS Metallurgie, 3:dje delen och uti SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken. Om storleken af de vid Sala nu antagne högugnar, seSilfvertilverkning.

Silfvervigt, Se Mark och Myntvigt.

Sill kallas uti England en eldfast mager lera, blandad med hvit skimmer och fin qvartsand. Finnes förnemligast uti Cumberland i en stenkolsgrufva nära vid White Heaven. Brukas til tegel uti smältugnar, där mycket stark hetta fordras. Den anses dock at vara något sämre än Sturbridger lera. Se Lera.

Similor kallas i allmänhet alla de compositioner af koppar och zink, med eller utan tilsats af någon annan metall, som likna guld. Således hörer under detta namn Pinschback, Tombak och Prins Roberts Metall, som under dessa namn vidare beskrifvas. 
      Sådane guldlika compositioner erhållas til mycken fullkomlighet, om kopparen därtil först uplöses uti någon vitriol- salt- eller saltpettersyra, och fälles därutur med rent järn, samt därunder amalgameras med qvicksilfver, som sedan skiljes därifrån medelst prässning genom läder, och vidare genom distillation uti retort. - Nu mera har äfven Herr VON BORN påfunnit et förmånligt sätt at genom amalgamation bereda alla arter af similor. Se orden Pinschbackoch Tombak.

Simmelsten kallas uti Österrike en art gips, som väl har gipsens egenskap at efter bränning hårdna med vatten, men är därutinnan skiljaktig, at den gäser med skedvatten och med ättika, samt måste således vara en oren gips, eller en med vitriolsyra ofullkomligen mättad kalkjord. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 4:de stycket, s. 369.

Sina säges vid Sala silvermalms smältning, då slaggen börjar blifva seg och ej vill rinna ömnigt, eller qvickt.

Sinder, Se Cinder.

Singel kallas af sjömän de kulrige och uti åtskillig skapnad formerade lösa stenar af den gemene bössflintan, som til stor myckenhet finnas vid vissa hafsstränder, i synnerhet där kritberg äro i nejden; och som de äro af vatten och vågor slätade och renlige, samt nyttige at på andra orter försäljas så hämtas de til barlast på skeppen. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 61.

Sinklair, eller Sinkler, kallas de förtente järnbleck, som äro af medelsorten, något tjockare än Foderbleck, men tunnare än Extra Bleck och Bottenbleck. Af sinklairbleck räknas 120 på en skock och 430 uti et laggadt fat, inpackade til försäljning. Se Blecksmide.

Sinopel, Se Zinnopel.

Sinter, Se Skorpsten.

Sintra (Sintern) säges, då vatten med något kalk- eller gipsartade ämne siger sig fram genom fina lossnor uti berget och deponerar dess jordaktiga materia til en skorpsten på väggarne uti grufvor.

Sittgelb, Schüttgelb, är en målare-färg, som består antingen af krita, eller ock af alunjord, tingerad citrongul med någon gul vegetabilisk saft. Göres gemenligen på det sättet, at gurkmeja kokas med 1/4del alun, uti vatten til full mättning uplöst, til en gul såppa, som silas och slås på fint rifven krita. Den gula färgen fälles då, under omrörning, och insupes af kritan, så at vattnet dörutöfver blifver helt klart. Denne färg tjenar i synnerhet på gula sämskade remtyg, samt til fläckars borttagande på gult kläde. Den kan ock sålunda tilredas: at Curcuma, Solidago canadensis, berberis-rot, björklöf, Grains d'Avignon, bär af spina infectoria, eller andra växter, som gifva gul saft, kokas med uplöst alun uti vatten til en gul tinctur, som silas helt klar, och hvaruti en ren lut af ren raffinerad pottaska sedan småningom tilslås, så länge något af alunjorden med den gula färgen vil falla, efter omrörning. Efter fällnings-vattnets frånsilning kan färgen torkas, hälst på et stycke ren krita. Den erhålles sålunda til mer, eller mindre hög couleur, och är tjenligast för målare, men fås til mindre mängd än med krita. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1767, s. 142.

Sitzort kallas en trång ort, som til en början indrifves så låg, at arbetaren endast sittande kan däruti förrätta sitt arbete, men hvarifrån afsänkning sedan kan drifvas med pall- eller strossarbete.

Sjelffrätsten, eller Rapakivi, (Murkstein) är en fältspatsrådande hälleart, som uti luften ensamt, eller af sig sjelf, sönderfaller och utgör här i riket, i synnerhet uti Finland, hela berg, samt har där i landet fått namn af Rapakivi, som betyderMäsksten, emedan den föga kan röras, utan at sönderfalla som mäsk. Består til större delen af en rödlätt fältspat, af dess stora, dels små kantige, eller rhomboidaliske, korn och tärningar, inblandad med en svart, eller ock gul skimmer; äfven ofta med blyertsfjäll och små järnmalms-gryn, men sällan med qvartskorn. 
      Den finnes på många orter, såsom uti Finland och Eura socken och Björneborgs Län, på de nordvästra bergstracterne. Är väl i denne socken nog fast, men åt Nyländska sidan mera lös, hvaraf kommer at åkerjorden däromkring består af sönderfallen rapakivi sandmylla, hvaruti säden ganska frodigt växer. Likaledes består negden omkring Nystad, samt Letala och Leyges socknar, mäst af denne hälleart och dess sönderfallne mull, som både där och uti Kymmenegårds Län utgör en stor del af åkerjorden. Se TILASMineral-Historia, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 190 o.f., och för 1757, s. 222 och 226 m.m.
      Uti Östergöthland och sjön Sommen, på en eller annan ö, träffas finkornig sjelffrätsten, sammansatt af fältspats- och qvartsgryn med litet skimmer, och öfveralt instänkte rena svarta järnmalms-particlar, hvilka af den vid blåsväder svallande sjön utsköljas och ligga på sjöbottnen, ofvanpå den af sjelffrätsten sönderfallne sanden. Denne stenart är på några ställen ännu nog fast, men annorstädes vid sjöstranden så lös, at hela hällen sönderfaller til sand under fötterne. Häraf kan slutas, hvarifrån den svarta järnsanden vid många sjöar och älfvar här i riket har sin upkomst.
      Efter all liknelse tyckes sjelffrätstenens delar vara sammanlimmade af något fint uplöst, eller under förstöringar afnött järnaktigt gluten, som efter dess art först sammanhäftar stenparticlar, men uplöses åter med tiden til en rost, hvarmed äfven fältspatskornen uti denne stenart äro aldeles omgifne, och som af förfarenhet finnes bidraga til fruktbar jord; men at något salt- eller saltpetteraktigt däruti innehålles, som någre förment, är ännu icke med säkerhet utrönt. - Af sådan grofkornig, blekröd, fältspatsrådande sjelffrätsten består ock en del af Garphytte klint, som framstryker vid Garphytte alunverk uti Nerike.

Sjelfgående, eller enskligt gående, hafva i synnerhet af masmästare de järnmalmer blifvit kallade, som utan blandning af andre malmer, torr- eller qvickstenar, och utan tilsats af fluss, eller limsten, kunna ensamt med bästa förmån brukas och smältas på masugnen, såsom af naturen medförande lättgående och tjenlige bergarter, som äro, til exempel, en intimt därmed förenad Kalk, inblandadt Skörlberg, lättsmält Hornberg, något Granatbergo.s.v. Se vidare ordet Järnmalm.

Sjustjernemalm kallas egenteligen här i riket en järnmalm, som finnes uti den så kallade Sjustjerne grufvan, i Grangärdes socken, och i det bekanta Grängesberget, hvarest en ganska rik, retractorisk, ljusgrå malm brytes til stor ömnighet, hvaribland en del består af löst sammangyttrade polyëdriske järnmalms-korn, som ofta finnas utvärtes tingerade, eller anlöpte med många, blå gula, gröna och violetta sköna och höga färgor, som gör at malmen får et dufvehalslikt utseende (Taubenhälsig, eller Pfauenschweisig), hvaraf kommer at den af VON LINNÉ och flere fått namn af Ferrum Sidereum. Malmen håller 60 til 70 procent järn af kallbräckt art, drages intet af magneten, gifver något rödlätt pulver och räknas således ibland de grå blodstensmalmer.
      Af samma egenskap och utseende är äfven den rika järnmalmen ifrån Isola d'Elba vid Corsica, som faller dels uti polyëdriske korn, dels uti tuppkamlike crystaller, dels ock bladig och cellularisk med blänkande yta, anlupen med sköna blå, gröna och violetta färgor.

Sjölera kallas en art grå lera, som finnes uti sjöar. Se Lera.
      Den äger merendels den egenskapen at gifva gult och uti väta beständigt tegel, likasom den gula Holländska klinkerten.

Sjömalm är egenteligen en sammangyttrad järnochra, eller Tophus Martis, af åtskillig utvärtes skapnad. Finnes til stor myckenhet, i synnerhet på sjöbottnar, uti Småland och Kronobergs Län, och brukas som järnmalm vid åtskillige masugnar, til tackjärns-blåsning. Til utvärtes anseende förekommer den där i orten under åtskillige namn, såsom:
      Skraggemalm kallas den, som fås uti stora, pipiga och slagglika rusor.
      Purlemalm fås uti små runda bållar, som nötter och bönor. Är af samma art, som den Tyska Bohnenerz.
      Krut- och Hagelmalm liknar gröfre och finare hagel, eller skrot.
      Penningmalm, som liknar runda penningar, eller räfkakor.
      Denne malm uptages utur sjöbotten med tjenlige järnrakor, uti stora såll, hvilket sker hälst om vintern på isen, eller på timmerflotar om sommaren. Til färgen är den på ytan rostig, röd, eller brun, uti brottet lefverbrun, eller svart; drages ej rå af magneten, men starkt efter upglödgning, då han blir mera mörkbrun, eller svart. Förlorar därvid omkring 28 procent uti tyngden, hvilken förlust består uti et grumligt vatten, som uti distillation erhålles, jemte någon stickande lukt af jordfettma, tillika med et inblandadt flyktigt däruti uplöst alkali, hvaraf någon del äfven funnits uti recipienten sublimeradt. Se Järnets Historia s. 282.
      Rå sjömalm giver uti digelprof sällan öfver 25 procent järn, men då den blifvit starkt calcinerad, har däraf erhållits 50 procent. På masugnen gifver den et qvickt, men kallbräckt järn. Til fluss brukas därvid uti Småland en svart grönaktig järnbinda, under namn af Grönsten (Se Binda), som innehåller litet järn med svafvelsyra, hvaraf järnet mera skadas, än hjelpes. Däremot vore långt mera nyttigt at bruka kalk, eller til äfventyrs Smålands Bleke med ren qvarts til någon liten del.
      Denne malm tilkommer af et rostigt vatten, som genom bäckar ifrån stora mossar, eller myror, nedflyter, och tyckes hafva sin järnhalt af förruttnade växters jord, samt är således af samma art och lynne som Myrmalm. Se detta namn.
      Ehuru sjömalmen i allmänhet gifver, efter tackjärns smältning på masugnen, et kallbräckt stångjärn, kunna dock grader af mer och mindre oart, eller olika förhållande under smältningen, däruti träffas. Den grannastse, som faller uti små pärlor, eller den förenämde Krut- och Hagelmalmen, har befunnits gifva det mästa och qvickaste, men tillika mäst kallbräckta järnet, med trög slagg. 
      Penninge-malmen har gifvit qvickare slagg, samt någon mindre kallbräckt och skärande tackjärn.
      Purle- och Skragge-malmen anses för mindre järnhaltig, gifver merendels flytande slagg samt mindre qvickt, men tillika bättre och stundom segt järn.
      Med tilsats af något rödbräckt bergmalm, eller af myrmalm, har ej altid den kallbräckta arten kunnat förtagas. Af någre sjömalmer har dock segt järn därmed kunnat erhållas.
      Genom föregången rostning på sjömalmer vinnes väl den förmån, at en lika mängd kol då kunnat draga mera malm, men järnet har uti godheten därigenom icke erhållit någon förbättring. 
      Liten tilsats af limsten har väl kunnat befordra en lättare gång på masugnen; men af öfverflödig eller mycket limsten har en betydande förlust upkommit uti järnhalten, jemte en starkare åtgång af kol, utan någon särdeles förbättring uti järnets art.

Sjösalt, Se Hafssalt.

Sjöskum (Meerschaum) kallas en i högsta måtton mjuk art af specksten, ganska tät som en ost: emot handen hal som en tvål och gifver, emot huden rifven, en glänsande yta: tager lätteligen intryck af en nagel, och blifver glansk allenast genom gnidning emot linne eller kläde: finnes dels krithvit dels af halmgul färg: gifves af åtskillige förändringar, i anseende til finheten. Den äkta och finaste sjöskum kommer ifrån Turkiet och Grekeland, hvilken äger förenämde kännemärken och är så lätt at den flyter på vattnet, likasom kork. Den äger tillika någon seghet, så at den ej lätteligen går sönder af stark stöt, och spricker intet heller af hastigt påkommande hetta. Gäser väl intet med syror; men med vitriololja inkokad til torrhet gifver den, efter utlakning med vatten, et bittersalt, hvarutur magnesia alba kan fällas med sal tartari. Den förmodas vara samma jordaktiga stenart, som af Tartarerne Keffekil, eller också Myrsen, kallas, af hvilket senare ords brytning, eller missförstånd, förmenas at Tyska ordet Meerschaum upkommit. Smälter svårligen, men uti mycket stark eld förlorar den sin mjukhet, blifver sträf och går ändteligen til en skummig slagg.
      Sjöskum kan lätteligen skäras med hvass knif, och är vida bekant för den stora mängd af tobaks piphufvuden, som däraf formeras, hvilka gemenligen finnas vara kokade uti någon olja, hvaraf de uti hettan blifva gula och bruna, men rå ämnen därtil kan svårligen erhållas. Sjöskum gräfves vid Theben uti Grekeland; hvarest den finnes liggande uti tunna lager, allenast på 20 tums djup under damjorden. Nyss uptagen är den hvit och mjuk som en ost, men hårdnar uti luften. Den finnes ock vid Mare di Marmora; likaledes nära omkring Constantinopel, samt uti Natolien. - 
      Efter Herr Senator WIEGLEBS på detta ämne gjorde analytiske rön, hafva beståndsdelarne uti et unce däraf befunnits vara:
      Kiseljord 4 drachmer 10 gran.
      Magnesia alba 4 dr. 8 gran.
      Den öfverstigande vigten förmodas härröra af några under försöket tilkomne saltparticlar. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 2 Band., s. 1-7.
      En art sjöskum, hvaraf piphufvuden formeras, skall ock finnas uti Polen och Schlesien, men desse anses at ej så fullkomligen äga förenämde egenskaper, eller at icke vara så lätta, mjuka och starka som de Turkiske. - Vid Suhla i Tyskland samlas det som affaller vid ny skärning, upblötes med vatten och stötes uti trämortel til en massa, hvaraf nya piphufvuden uti tjenlige formor åter göras, som efter torkning kokas uti någon fet olja, uti hvilken stundom drakblod är upblöst; men desse hufvuden äro vida sämre och skiljaktige ifrån de äkta. Af ny fäld kiseljord och magnesia alba förmodas at en sådan blandning med konst skulle kunna eftergöras, om det lönade mödan.
      Et stycke af et nytt krithvitt sjöskums piphufvud ifrån Damascus, fint pulveriseradt, kunde intet lösas af saltpettersyra, men uti vitriololja, med tilhjelp af varma, löstes en del med svartbrun färg. Utur denna solution fäldes med ren pottaske-lut et svart pulver. Under fällningen kändes en behagelig lukt af naphta, eller dylik olja, af hvilken fettma den klara vitriololjan antagit dess bruna färg. Den svarta fällningen bestod af magnesia alba, med något af den förbrände fettman smittad. Häraf tyckes kunna slutas, at konsten äfven måtte hafva någon del uti denna besynnerliga mineraliska kroppens sammansättning, och at det oljaktiga väsendet måtte bidraga därtil, at den är så lätt och flyter på vattnet, utan at suga det til sig.

Skabbjord kallas uti Södermanland en besynnerlig art af hvitgrå gäslera, som finnes i sluttningen af ofruktbara backar, där endast enbuskar växar. Den gäser upp om våren som limpor, men lägger sig vid torka ned uti rund form som talrikar, och kan afskalas med en tunn knif uti tunna skärfvor. Har en smak likasom af nya lerpipor, eller pulveriserade äggskal: bränd vid ljus luktar den nästan som bräntorf; gifver någon empyrevmatisk lukt vid stark calcination. Är märkvärdig såsom et försökt botemedel för envis skabb både för människor och boskap, at bruka både in- och utvärtes. Beskrifves vidare uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1762, s. 160, af Hr. Doctor ODELIUS.

Skafjärn kallas et bredt järn med långt trädskaf, som brukas vid koppargarning at känna om kopparen smält i härden, at afstöta nasen omkring formmynningen o.s.v. Se Garning och Hytteredskap.

Skaft kallas uti Jemtland en ifrån et fjellband utskutande lägre och långsluttande fjellrygg.
      Skaft, eller hammarskaft (Helm) för en stångsjärns-hamamre, är en seg björkstock af 5 alnars längd och 8 a 9 tum i diameter, på hvilkens ena ända hammaren sitter fästad och på den andra hylsten. Se Hammarställning.

Skal kallas uti Jemtland, och uti Wästerbottens fjellbygd, djupa, breda och långa öpningar emellan nästan lodrätta och ganska höga bergväggar. Sådan är den så kallade Lunddörren, på gränsen emellan Jemtland och Härjedalarne; bestående af en i Nordväst och Sudost strykande gata, 2 mil lång och omkring 1500 alnar bred, innom väggar af 2 til 300 famnars högd, som äro merendels lodrätte och gå nästan uti rät linea ända fram; men där några små krökningar visa sig, svarar altid däruti den ena väggen emot den andra; så at skalet ändå behåller sin fulla bredd. Detta skal framkommer emot Storsjön, uti Härjedalen, och emot samma sjö visa sig ännu tvenne sådane fjellväggar, af hvilka det ena,Storåskalet kalladt, stryker parallelt och til lika bredd med den förenämde Lunddörren. Alla desse skal löpa äfven parallelt med bergskifringen, och tyckas vara ofanteligen stora bergsrefvor, tilkomne af en mägtig förstöring. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 100.
      Uti Wästerbottens Lappmark skall ännu i mannaminne händt at et högt berg, utan bekant orsak, nedsunkit midtpå til många alnars bredd och lemnat å ömse sidor ganska höga lodrätta väggar, som äfven formerat et dylikt skal.
      Ibland desse skal kan äfven räknas den märkvärdiga Skördalsporten, hvarest den bekanta stenen i grönan dal finnes, bestående af en vågig tälgstensblandad hälleart. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 275.

Skallersten (Klapperstein) kallas den örnsten, som uti dess ihålighet har en lös skalrande och innesluten sten.

Skalmalm kallas vid grufvor, där hårda bergarter gifvas, den malm, som vinnes med eldsättning uti tunna skärfvor, skållor, eller hällar, hvilka genom hettans verkan likasom skalas af berget. De på sådant sätt genom tilmakning vundne malmer äga den förmån at sedan med mindre åtgång af ved kunna rostas, än de som uti stora stycken måste vinnas med krutsprängning.
      Skalmalm (Schaligter Eisenstein) kallas också stalactitisk järnmalm, af ljus, högröd färg och halfsphærisk, eller kulformig yta, instänkt med fläckar af gräsgrön färg och sammansatt af idel tunna skal, det ena utom det andra, likasom på en lök. Finnes ibland de stålartade järnmalmer vid Turach uti Obersteyer, ehuru nog sällsynt. Se B.F. HERMANS Beschreibung von Brescianerstahl, s. 126.
      Af blodstens- eller glaskopf-arter träffas äfven sådane malmer, dock af mera tjocka skal.

Skamplunjärn, Se Schamplunjärn.

Skans kallas uti grufvor det stället, hvarest malmen ifrån arbetsrummen samlas och afstjelpes, at därifrån upfordras. 
      Skans kallas ock grufvervarpet uppe i dagen, hvarest det odugeliga berget utstjelpes.

Skansglete kallas det blyglete, som, vid verkblyets afdrifvande med en medelmåttig hetta, upstiger som små glittrande spetsar omkring det drifvande kornet, innom bräddarne på capellen; och är et tecken af drifningen går väl. Detta glitter kallas äfven skägg, och räknas för mästerligit at kunna hålla drifningen så sval, som den kan tåla utan at afstelna.

Skate, eller Malmskate, kallas det stället, där en malmgång visar sig först i dagen. Vid Tyska bergsverken får den namn af Schweif, eller Lettenschweif; och då malmgångar yppa sig i dgen icke allenast med en sådan stjert, eller skate, utan ock därmed fortfara uti längden, kallas det: das Ausbeissen derer Gånge am Tage, som bör göra en bergsman upmärksam at efterse om en dylik schweif allenast kan uptäckas på et enda ställe uti berget, med förvittrad kies och järnochra, då föga hopp är om någon lönande malm; men då en malmskate, eller brånad, finnes fortgående i längden, och stundom under damjorden, förtjenar den at genom rymning och skärpning eftersökas och följas. Om den då finnes utgöra en ordentelig gång, som tillika förer milda bergarter af hornberg, kalkspat, fet qvarts och skimmer, m.m., kan något hopp om lönande arbete gifvas; hälst då allmänna bergarten på ömse sidor af en sådan gång finnes af olika beskaffenhet. Den brånad, som i dag gemenligen därvid består uti mullig jord af röd, brun eller svart färg, genom förvittrade mineralier tilkommen, bör tillika med profver på eldsvägen, eller genom uplösnings-medel, undersökas, äfvensom hvad därunder uti fast klyft kan träffas. Svart brånad, eller vittring, kan skäligen misstänkas för anledning til ädlare arter af silfver- eller blymalm, m.m.; rosenrödt eller grönt beslag kan vara anvisning til kobolt, nickel eller rik kopparmalm. Den gula järnjorden, eller ochran, hvilken allmännast träffas uti malmskatar, bör ej heller lemnas aldeles oförsökt, ehuru den vanligen icke gifver anvisning på annat än förvittrad vitriolisk kies, eller på rödbräckt och sällan dugelig järnmalm.

Skatmalm, eller Rispmalm, kallas vid Taberget den svarta järnmalm, hvaruti smala strimor och fläckar af hvit spat finnas instänkte. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 24.

Skeda (Scheiden). Uti det mäst vidsträckta orda-förstånd kan därunder begripas alt hvad som hörer til naturliga, och på detta rummet förnemligast mineraliske kroppars åtskiljande til deras beståndsdelar, samt utgör därutinnan en betydande del af chemien.
      Uti mera inskränkt mening kan härmed förstås angingen de af naturen sammanblandade malmers skiljande ifrån hvarandra, och ifrån deras medföljande bergarter, med verktyg, eller på mechaniska vägen, som förekommerr under namn af Sofra, Skedbänk, Skedhammare, Vaskning ochSlamma (se dessa ord); eller ock begripes härunder den delen af metallurgien, som handlar om sammansmälte, eller dels af naturen, dels med konst och händelsevis förenade metallers åtskiljande ifrån hvarandra, hvilket ock egenteligen förstås med ordet Skeda, samt kommer vid detta tilfälle at förklaras.
      Metallernes skedning grundar sig förnemligast på en noga kunskap om deras egenskaper, samt frändskaps eller affinitets lagar, så väl til hvarannan som til andra kroppar och uplösande medel, hvarom närmare uplysning kan inhämtas under ordet Metaller och under metallernas särskilta namn.
      Då blandade eldhärdige metaller skola skiljas, är nödvändigt at de först måste utstå antingen en torr glödgnings-hetta, eller bringas uti flytande form. Detta sker antingen med eldens tilhjelp och med tilsatser, eller flusser, som dels förstöra de oädla, men lemna de ädlare metaller orörde, dels bringa metall-blandningen til smältning; eller ock förvandlas de fasta metallar til flytande genom uplösning uti vissa sura och skarpa liquida, eller vätskor, som då få namn af Menstrua, eller uplösnings-medel.
      Härigenom upkomma i synnerhet tvenne utvägar, eller berednings-sätt, til metall-skedningen, af hvilka den förra får namn af Torra och den senare Våta Vägen.
      Guld och silfvers skiljande antingen ifrån inblandning med andra metaller, eller ifrån hvarandra, utgör skedningens förnemsta föremål, hvarföre också detta arbetet förnemligast kommer under namn af Skeda. Härvid, äfven som angående de öfrige metallernes skiljande ifrån hvarandra, kunna följande utvägar förtjena at korteligen nämnas, såsom:
      A) Torra Vägen.
      1:o. Guldet skedas och befrias ifrån inblandning af silfver och andra metaller, på denna vägen,
      a) Genom Cementering, som endast kan nyttjas vid det tilfället, då främmande metaller äro däruti til så liten mängd, at de på våta vägen af syror ej kunna angripas. Huru därmed tilgår nämnes under Cement, i afseende på cementpulvret, hvarmed det til tunna bleck utsmidde guldet hvarftals uti digel, eller cementbössa, inpackas samt hålles några och tjugu timmar uti så lindrig glödgning, at guldet intet smälter, men at de inblandade metaller af den, genom tilsats af vitriol, lösblifne saltpettersyran på ytan förtäras. Men som denne process är nog granlaga, och måste stundom flera gångor itereras, innan guldet blifver fullkomligen rent, så nyttjas den föga nu för tiden.
      b) Medelst gjutning genom antimonium (se detta ord), hvarvid både silfret och alla de öfrige metallerne förena sig med svaflet, men guldet allena med dess reguliniska del, hvilken, såsom flygtig uti elden, kan sedan under smältning därifrån uti rök afdrifvas, då guldet blifver fullkomligen rent.
      c) Genom så kalladt Nederslag (se Précipitation), då en liten mängd guld uti så mycket silfver är inblandadt, at deras åtskiljande på våta vägen, medelst uplösning uti skedvatten, ej lönar mödan. Guldet samlas, eller concentreras, då uti en mindre volume af silfver, på det sättet at det gyldiske silfret smältes med tilsats af en viss mängd svafvel, som förenar sig med en del af silfret; och som guldet intet är benägit at ingå någon förening med svafvel, följer det hälst det öfverblifne rena silfret, så väl i anseende til dess därmed varande närmare frändskap, som för dess ansenliga tyngd, och sätter sig därmed, vid utgjutningen uti giesspuckel, til botten med så litet silfver, at detta då förtjenar på våta vägen därifrån skedas.
      Vid denna nederslags-smältning tilsättes likväl stundom litet koppar, och i synnerhet järn, som tager det mästa svaflet til sig och lemnar silfret at falla med guldet til bottnen. Flere smältningar måste dock göras, innan alt guldet på denna vägen kan utbringas, och til verkställigheten fordras en öfvad laborant.
      Det öfrige silfret, som i förening med svaflet utgör plachma, kan uti smältning rent utbringas genom tilsats af smidt järn. Om glete äfven tilsättes, jemte järn, reduceras blyet, och silfret samlas däruti, samt måste sedan genom drifning på teft skiljas därifrån.
      d) Med svafvellever, eller hepar sulphuris, eller allenast med en torr blandning af lika mycket svafvel och pottaska, kan äfven guldet uti gyldiskt silfver til en större halt concentreras, ungefär på lika sätt som med svafvel; men därmed måste försigtigt umgås, om ingen förlust skall blifva på guldet, som så lätteligen af hepar, men ej af svafvel ensamt uplöses. 
      e) Uti Franska Memoirerne för år 1713 finnes af Herr HOMBERG infördt et besynnerligit försök, hvarmed visas huru guld och silfver kunna skiljas ifrån hvarandra med minsta möda. En sammansmält blandning af ungefär lika mycket guld och silfver har, uti små korn, blifvit lagd uti digel, på en liten underbäddning af lika delar saltpetter och koksalt, som förut var decrepiteradt. Uti en medelmåttig stark hetta har denne massa på 1/4dels timma funnits smält. Efter afkylningen har guldet legat uti en regulus på botten, och silfret uti tvenne stycken, jemte någre små korn ofvanpå. Guldet har därvid befunnits vara af 20 karats halt, men silfret var guldfritt. Vid flere härmed itererade försök har dock stundom händt, at guldet erhölls renare än silfret. - Om denne skedning skall lyckas, bör blandningen vara til lika delar, som sällan förekommer. - Kols infallande bör noga undvikas. Hettan bör ock så modereras, at silfret som knappast smälter, och at saltet är föga mer än halfsmält, då guldet, såsom tyngst, likasom silar sig därigenom och sätter sig til botten, innan silfret, hvilket tillika är lättare, ännu hunnit komma til qvick flytning, och således uppehålles af det mellanliggande saltet; men sker denne smältning med stark hetta, förena sig åter desse metaller. Koksaltet bidrager äfven mycket til guldets qvickare smältning, men hindrar däremot silfret at så hastigt blifva flytande. Se härom CRELLS Chemisches Archiv, 1 Band., s. 104. Skada är at detta enkla och litet kostsamma skedningssätt icke kann lämpas på flere olika blandningar, och med fullkomlig noggranhet.
      Herr HOMBERG lofvar väl at en annan gång visa, huru desse ädla metaller på smältnings-vägen äfven kunna skiljas ifrån de oädla, utan de senares förstöring, men huru detta blifvit fulljordt, är obekant.
      f) Ifrån alla oädla metaller skedas, eller renas, guldet på smältnings-vägen med tilsats af bly, blyglete, eller mönja, hvaraf desse metaller, under påstående tilräckeligen stark hetta förslaggas; men guldet, tillika med silfret, om något skulle vara därhos, förenar sig med det metalliska blyet, och kan därifrån afskiljas genom afdrifning på teft.
      2:o Platina uti förening med förbränliga metaller kan därifrån skedas, uti en ganska sträng hetta, genom tilsats och afdrifning med bly på capell. Med tilhjelp af svafvel och än mera med hepar sulphuris, som föga angripa platina, kan ock samma ändamål vinnas; men skedning och fällning på våta vägen blifver dock altid den säkraste. Jämnför Platina.
      3:o Huru Silfver på torra vägen skedas ifrån guld är redan här näst förut anfördt.      Ifrån de oädla metallerne kan äfven silfver på denna vägen skiljas på flera sätt, såsom:
      a) Genom det blandade silfrets smältning med bly eller glete, på lika sätt som här förut om guldet, 1:o c) är anmärkt.
      b) Genom smältning med hepar sulphuris, eller med sådane blandade salter, som äro hepatiske, såsom gemen glasgalla, tunnbindnare-salt, tartarus vitriolatus, eller  något sådant salt, som vid tilkomst af kolstybeb kan erhålla en hepatisk egenskap, och tillika flyta qvickt uti smältning. Alla metaller lösas af hepar, äfven silfret, men detta senare fälles åter til regulus med tilsatt järn, som aldrastarkast af heparn angripes. På det sättet kan ock silfret i det närmaste skiljas ifrån kopparen, som stadnar uti den hepatiska slaggen, under det silfret fälles, och om något däraf ännu är öfrigit uti slaggen, jemte kopparen, kan det afskiljas genom ny smältning och mera tilsats af järn.
      c) En liten del koppar, såsom uti 14 eller 15lödigt silfver, kan fullkomligen skiljas därifrån, och silfret fineras, uti smältning med tilsats af torrt saltpetter, och genom flera omsmältningar med nytt saltpetter, samt med borax och pottaska, til dess saltet, eller slaggen, vid utgjutningen icke vidare visar någon grönaktig färg. Detta tjänar dock föga vid stora silfverposters smältning. Jämnför Silfver.
      d) Huru en liten inblandning af silfver skiljes ifrån koppar med tilsats af bly, utan at kopparen därvid undergår någon fullkomlig förstöring, ses under ordetSegring, hvilken skednings-process likväl svårligen kan verkställas annorstädes, eller på smärre partier, än vid de stora smältverken.
      Nu mera är äfven uptäckt et vida förmånligare sätt at vinna det ändamål, hvartil segring förut varit nödig, sedan Herr VON BORN uti dess år 1786 genom trycket utgifne förträffeliga arbete: Ueber das Anquicken, &c., visat huru både guld och silfver genom amalgamation med qvicksilfver kunna dragas utur hvarjehanda metall-blandningar, såsom Råkoppar, Skär- och Råstenar, Hüttenspeis, med mera, allenast sådane blandningar först bringas til finaste pulver, och de oädla metallerne sedan genom calcination, med tilsats af koksalt, försättas uti form af kalker, hvarunder de tvenne ädla metallernes partiklar behålla sitt metalliska lynne, och kunna således genom sammanrifning med qvicksilfver däraf uplösas, samt på det sättet skiljas ifrån de oädla metalliske kalkerne, utan någon betydande åtgång af kol, samt med mindre tidspillan och omkostnad än genom segrings-methoden, eller genom skedning på våta vägen. 
      e) Ibland de svåraste arbeten är at, på torra vägen, skilja en liten del silfver ifrån en större mängd Tenn. Om silfver är med tenn sammansmält, kan det genom amalgamation med qvicksilfver sålunda utdragas, at blandningen, såsom altid skör, först pulveriseras samt blandas med koksalt och, medelst calcination uti öpen eld, bringas til en fin kalk, som vidare med en tilräckelig mängd qvicksilfver rifves tilsammans uti en järn- eller glasmortel, med tilslagit varmt vatten. Silfver-partiklarne, som uti en sådan calcination intet kunna bringas uti kalkform, eller förlora sitt metalliska lynne, förena sig då med qvicksilfret til et amalgame, hvarifrån silfret, på bekant sätt, kan skiljas förmedelst tryckning genom läder, och vidare medelst det återstående amalgamets distillation, eller afrökning, uti eld. - Genom säkra försök är äfven utrönt at silfver, som med tenn är sammansmält, på torra eller förslaggnings-vägen därifrån kan befrias, då blandningen afdrifves med bly på teft, allenast litet järn-filspån efterhand, uti flera repriser, under drifningen tilsättes, hvarigenom tennets förslaggning befordras. Utom detta hjelpemedel låter det intet väl göra sig. Tennet bör ej heller utgöra alt för stor mängd emot silfret, då denne utväg blifver mindre lämpelig, i anseende därtil at en ganska stor mängd bly, eller vid pass 100 delar emot en del tenn, fordras, om tennet skall kunna drifva.
      På våta vägen kan silfret eljest med lätthet afskiljas, om det silfverhaltiga tennet först uplöses uti aqua regis, med i akttagande af den försigtighet at litet efterhand tillägges uti menstruum, och det i förening med saltsyran fälde silfret, eller luna cornua, sedan smältes med pottaska, efter den method som af Herr BergsR. VON ENGESTRÖM föreskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783, s. 3, hvarigenom silfret erhålles fullkomligen rent.
      f) En liten del järn kan med silfver vara intimt förenadt; och skiljes då därifrån hälst genom smältning med försvafladt bly, eller med en ren blyglans. Då uti denne smälte massan mera rent järn uti et helt stycke, eller uti flere bitar, tilsättes, går svaflet utur sin förening med bly och angriper järnet, hvarigenom blyet får frihet at uphämta alt silfver, såsom ägande en större frändskap, och järnet måste då gå til slagg, och det så mycket häldre, som en liten del silfver med en större mängd järn svårligen, om ej omöjligt, kunna intimt förenas, så at silfverhaltigt järn knapt lärer finnas i naturen.
      g) Kobolt och Nickel äga mäst lika förhållande med silfver, som med järn, och kunna på lika sätt därifrån skiljas, hvarom uti Järnets Historia vidare kan läsas.
      Silfver med vismut skiljer sig därifrån på lika sätt som ifrån bly, nemligen genom Drifning på teft, som under samma ord beskrifves.
      Uti blandning med de flyktige metallerne, såsom Antimonium och Zink, återfås silfret genom desse metallers afrökning uti smälthetta, hvilket påskyndas genom tilsats af kolstybbe, hvarmedelst zinkens flyktighet i synnerhet befordras. Desse metaller underlåta likväl aldrig at tillika medtaga någon liten del af silfret, under det de förflyga. Den våta vägen, ehuru mera kostsam, är dock altid säkrast.
      Ifrån svafvel och arsenik befrias silfret altid säkrast uti smältning med tilsatt järn, hälst då en tjenlig blykalk tillika får vara med i spelet.
      4:o Koppar skiljes ifrån de andre oädla och mera förbränlige metallerne genom Garning (Se detta ord). Jämnför vidare orden Koppar, Koppartilverkningoch Pinschback.
      5:o De öfrige oädla och halfva metallernes rening, och skedning ifrån hvarandra, på torra vägen, finnes anmärkt under deras särskilta namn och tilverknings-sätt. De flyktige, til exempel Qvicksilfver och Zink, afskiljas genom distillation uti retort; Arseniken genom sublimation, o.s.v.
      De förbränlige metallernes skedning på torra vägen, ifrån hvarandra, medförer dock altid förluster, och blifver merendels ofullkomlig. At, til exempel, afskilja järnet ifrån Kobolt, Nickel och Magnesium, är ännu ingen säker utväg funnen på smältnings-vägen. Förmodeligen skulle dock härvid mycket kunna uträttas genom hepar sulphuris, hvars nytta uti metallurgien Herr Bergs-Rådet VON ENGESTRÖM beskrifvit uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 206 o.f. Denne hepar är äfven tjenlig til okände metall-blandningars decomponerande. Uti tredje delen af Hr. VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, 7:de och följande capitel, finnes i synnerhet fullständigaste underrättelse om torra skedningar på guld och silfver. Dessutom afhandlas detta ämne uti CRAMERSMetallurgie, SCHLÜTERS Probierbuch, LEWIS Geschichte des Goldes, SCHEFFERS Chemiske Föreläsningar, utom många flere metallurgiska arbeiten.
      B) Våta Vägen, eller metallernes uplösning uti menstrua, som äfven får nman af Vattuskedning, gifver de bästa medel at med noggranhet verkställa deras skedning. Härvid kan märkas:
      1:o Guldet skedas ifrån silfver
      a) Med Skedvatten, i den händelse at silfret til det minsta är 3 gångor mera än guldet. Vid detta tilfälle uplöses silfret ensamt, och guldet qvarstadnar, uti form af pulver, på botten af skedkålfven. At denne metall då måste blifva aldeles ren, bör skedvattnet, som härtil nyttjas, vara fäldt, eller befriadt ifrån all smitta af koksalt- eller vitriolsyra. Jämnför Saltpettersyra ochSkedvatten. Det gyldiska silfret bör ock förut, genom afdrifning på teft, vara fineradt och afskildt ifrån alla främmande metaller, om guldet härvid skall erhållas väl rent, eller til 23 karats finhet och något däröfver. Det bör ock vara antingen hamradt til tunna bleck, eller granuleradt. Om skedvattnet är väl starkt, kunna 2 marker, eller et skålpund, däraf lösa en mark gyldiskt silfver, uti tjenlig glaskålf, med tilhjelp af lindrig varma. Säkrast är dock at taga mera skedvatten. Det bör äfven utspädas med distilleradt vatten, at lösningen i början ej må blifva så häftig. - När skedvattnet ändteligen kokar med stora bläddror, är det mättadt med silfver, och kan då med försigtighet afhällas ifrån det på botten liggande svarta guldpulvret, som begjutes ännu en gång med skedvatten, i händelse at något silfver däruti skulle finnas öfrigt. Sedan solution blifvit varsamt afhäld, måste guldet uti kålfven sköljas med varmt distilleradt vatten, och med öfvadt handlag stjelpas uti blyerts-digel samt, efter vattnets afrökning, upglödgas, där det får sin rätta guldfärg, och kan uti samma digel smältas, hvarvid gemenligen brukas en liten tilsats af samma väl torrt saltpetter och borax, såsom fluss.
      Huru med denna skedning tilgår, då afsigten är at behålla guldet uti et helt stycke, ses under ordet Qvartering.
      Det uplöste silfret kan sedan skiljas ifrån skedvattnet på flera sätt, såsom:
      Medelst Distillation, som brukas vid stora verken, då en del skedvatten tillika återvinnes. Se Skedvatten.
      Genom fällning på Kopparbleck, eller uti kopparskål, då silfret erhålles uti metalliska fjäll, litet smittadt af koppar; eller ock på Blybleck, då liten blyhalt medföljer.
      Med en klar pottaske-lut låter det sig äfven göra. Likaledes kan fällningen ske med uplöst koksalt uti vatten, då Hornsilfver erhålles (se detta ord), hvaraf silfret väl kan reduceras til största finhet, men med mera kostnad, och svårligen utan någon förlust.
      b) Med Aqua Regis kan guldet skedas ifrån silfver och andra inblandade metaller, då silfret likväl ej bör utgöra mer än en fjerdedel emot guldet och de öfrige metallerne. Uplösningen går bäst, om det granulerade guldet uti glaskålf först öfverskjutes med tilräckeligit ofäldt skedvatten, hvartil lägges rent koksalt, ungefär 10 lod emot hvarje skålpund skedvatten. Lösningen underhjelpes med lindrig varma, som kan ökas, sedan starkaste gäsningen afstadnat. När solution är väl mättad med guld, är den knapt genomskinlig med mörkröd färg. Silfret lägger sig på bottnen, sönderfrätt til et hvitt pulver, eller hornsilfver. Om bly varit med, faller det tillika som et ljusgrått pulver, men de andre metallerne förblifva, jemte guldet, uplöste. Det är likväl bäst, om de metaller, som göra guldet skört, förut äro därifrån afskilde, utom kopparen, som väl får vara med. Efter förrättad uplösning bör man hafva til hands en tilräckelig mängd ganska klar och väl filtrerad solutoin af järn-vitriol med vatten, uti väl rymligt glaskäril. Den ännu ljumma och klarnade guld-uplösningen hälles då varsamt däruti. Efter flitig omrörning med en ny lerpipa, och et eller annat dygns stillestånd, finnes guldet vara rent och fäldt, som et ganska fint brunt pulver, hvilket då måste med renlighet och öfvadt handlag skiljas ifrån vattnet, medelst filtrering genom dubbelt sugpapper, samt med kalt vatten väl utlakas ifrån vitriolen, och kan sedan, efter försigtig torkning uti digel, smältas med tilsats af dubbelt så mycket pottaska, en eller flera gångor, til dess at slaggen intet mera visar sig färgad, och guldet finnes smidigt, hvilken kan befordras med tilsats af hvitt sublimat. Jämnför Guld.
      På förenämde sätt, eller med aqua regis, kan guldet erhållas fullkomligen fint, eller til 24 karat, om en försigtig handtering därvid i akttages, emedan mäst alla de öfrige metallerne, utom bly, lösas med detta medel; och med järn-vitriol fälles guldet ensamt, utan at något betydande af de öfrige metallerne medföljer. Detta förekommes ännu mera, om til en sådan guld-solutoin slås en god del vitriolsyra; ty om något litet silfver eller bly skulle däruti finnas uplöst, som stundom kan hända, så falla begge desse metaller i förening med vitriolsyran, det förra, eller silfret, som et hvitt pulver, och blyet uti små långstråliga crystaller, hvarifrån guld-solution kan varsamt afhällas och sedan fällas med vitriol-luten.
      Det silfver, som, efter guldets uplösning, öfverblifvit uti  förening med saltsyra, erhålles äfven aldeles fint genom en försigtig smältning med pottaska, hvilket under ordet Hornsilfver anmärkes och i synnerhet beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1783 s. 3. Däraf finnes at denne smältning bör ske uti en afsprängd glaskålf, då intet förloras af detta hornsilfver, som eljest tränger sig genom porerna på en vanlig Hessisk digel. Om något af saltsyran fäldt bly, eller Hornbly, skulle finnas inblandadt, så förslaggas det genom smältning med saltpetter.
      c) Med en concentrerad vitriolsyra, som löser silfver, men aldeles intet guld, kunna ock desse metaller åtskiljas, då silfret är 5 eller 6 gångor mera än guldet. Kostnaden blifver dock drygare än med skedvatten.
      Med sådan vattenfri vitriolsyra uplöses äfven tenn, hvaraf en säker utväg kan tagas til tennets afskiljande ifrån guld, som då måste tvättas med samma syra, emedan tennet eljest af vatten åter kan fällas.
      2:o. Platina skiljes ifrån guldet och flere metaller genom uplösning uti aqua regis och fällning med salmiak, hvaraf hvarken guld, eller någon af de öfrige metallerne fällas.
      3:o. Silfret skiljes ifrån guldet, på sätt som här förut blifvit anfördt, med skedvatten, eller med aqua regis; och ifrån de fleste öfrige oädla metaller, bly undantagit, genom uplösning med skedvatten och fällning med koksalt, hvarigenom det kan erhållas aldeles fint, eller 16lödigt.
      Huru silfret på våta vägen renas ifrån tenn, har här frammanföre blifvit nämdt.
      4:o. Kopparen afskiljes genom uplösning uti skedvatten, hvarvid guld och tenn lemnas ouplöste. Om silfver och bly äro följaktige, fällas de sedan därutur med koksalt.
      5:o. Tennet blifver fritt ifrån alla oädla metaller, om det corroderas, eller kokas uti skedvatten, och sedan reduceras.
      6:o. Bly uplöst uti skedvatten, och fäldt med vitriolsyra, samt därefter utlakadt och reduceradt, erhålles renadt ifrån andra metaller. 
      Om en metall-blandning, som til exempel består af  koppar, bly, tenn, silfver och guld, uplöses uti ren saltpettersyra, så qvarblifva, som redan är nämdt, både tenn och guld på botten uti skedkålfven, i form af en kalk, olöste. Om uti denne solution sedan tilslås koksalt, uti vatten uplöst, eller ock saltsyra, falla både silfver och bly därutur til hvita kalker, som äro kände under namn af Luna Cornua, eller hornsilfver, och Plumbum Cornuum. Kopparen, som ännu är qvar uti denna uplösning, kan sluteligen fällas med blankt järn, samt ändteligen smältas til regulus med svart fluss och glas.
      7:o. Järnet, ensamt uplöst eller återstående efter andra metallers fällning, kan därutur fällas med zink.
      Huru järnet både på torra och våta vägen kan skedas ifrån inblandning af de öfrige ädla och oädla metaller, ses uti Järnets Historia och sjette afdelningen, om järnets förhållande med andra metaller.
      Vattuskedningen blifver dock altid för kostbar, at använda på andra metaller än guld och silfver, vid stora verken, men kunskapen därom är icke dessmindre nyttig vid metalliska kroppars undersökning, och uti proberkonsten.
      Guld- och silfverskedning både på torra och våta vägen, med alla handlag och försigtighets-mått, som därvid böra i akttagas, kan i synnerhet läras af tredje stycket uti Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, som kan bespara flera böckers läsning i samma ämne. Härmed kan ock jämnföras Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1752 sid. 242, samt Herr Directeur SCHEFFERS Historia om skedningar, uti samma Handlingar för 1753, sid. 1 och följ.
      Hela skednings-konsten är för öfrigit et ganska vidsträckt ämne, och kan ej läras utan en noga känning af förvandtskaps-lagarne emellan alla metaller, och deras förhållande med syror samt flere uplösnings-medel. Med denna kunskap, och med et öfvad handlag uti alla de förändringar, som härvid förefalla, och med et öga som är vandt at i akttaga rätta eldgraden, kunna många utvägar til metallernes skedning upfinnas uti hvarjehanda mötande omständigheter; men sådane hjelpemedel förutan, äro alla föreskrifter otilräckelige. Förfarenhet, öfning och en myckenhet både kände och okände försök, blifva således de bästa handledare til denna angelägna och ännu icke fullkomligen utredde kunskapen.

Skedbänk (Scheidbank) kallas vid grufvor, där rika malmer af ädla metaller gifvas, et starkt bord af sammanfogade stockar, hvarpå den rikaste stuffmalmen med handhamrar, eller skedhamrar, sönderslås, sofras och skiljes ifrån bergarten, eller medföljande oarter.

Skedfot (Scheidbock) är en af järnribbor sammansatt cylinder på 3:ne fötter, hvaruti skedkålfven insättes vid guld- eller silfvers uplösning och skedning, då någon varma därtil appliceras.

Skedguld. Med detta namn förstås i synnerhet det guld, som medelst skedvatten blifvit af gyldiskt silfver utdragit. Se Skeda.

Skedhammare (Scheidfäustel) är en liten handhammare med tvära slag,  hvarmed malmen på skedbänken sönderslås vid sofringen.

Skedkålf (Scheidkolb) är en äggformig glaskula med lång och smal hals, som nyttjas till metalliska uplösningar med syror, och i synnerhet vid guld och silfvers skedning genom uplösning, eller på våta vägen. Den bör uti undra delen på kulan vara af tunt glas, då den är uti mindre fara at spricka vid tilkommande hetta.

Skedmalm (Scheiderz) är den renaste stuffmalmen, som med skedhammare är skild ifrån främmande arter. Af någre kallas ock den osofrade malmenScheiderz, då han är af den beskaffenhet at kunna skiljas på skedbänken, til skilnad ifrån Vask, som går til bokverket.

Skedvatten (Scheidwasser) Aqua Fortis. Under detta allmänna namn förstås det samma som Saltpettersyra, hvars egenskaper och tilredning under det ordet anföres. Vid stora fabriquer, til skedvattens bränning, brukas cylindrar af tackjärn, liknande små bränvins-pannor; men det öfra locket, eller bröstet, bör då hälst vara af en eldfast lera, ganska hårdt bränd, af samma art som de Waldeburgiske krukorne, med en upstående kant, eller hals, hvartil kan lämpas en distiller-hatt, eller alembique, af glas, som med sin snabel och anstoss leder den upstigande spänstiga och frätande skedvattens-ångan uti en mycket stor och rymlig kula, eller recipient af glas. Stundom är ock alembiquen försedd med tvenne utlopp, eller snablar.
      Uti Holland nyttjas sådane tackjärns distiller-krukor, med alembique af stenbränd lera. Satsen härtil består af 40 skålpund saltpetter emot 50 skålpund torkad järn-vitriol, som utan föregången calcination blandas med saltpettret. 
      At försöka skedvattnets styrka och godhet, nyttjas en dylik liten glaskula, med dess upstående smala rör, som brukas til Saltvigt, eller bränvins-profvare, och är graderad efter dess sjunkning uti olika tunga vätskor, alt ifrån vatten til den tyngsta vitriololjan. Det skedvatten, haruti glaskulan, med dess inlagde blyhagel, sjunker minst, räknas för starkast. Härmed kan dock icke rönas, huru ren denne syra är ifrån vitriol- och saltsyra, hälst den förra altid gifver den största tyngden. Bäst är at försöka styrkan af flera sorter skedvatten med en viss mängd silfvers uplösning. Det som löser det mästa silfret, kan räknas för starkast, och det för renast, som lemnar den minsta fällning af hvit silfverkalk. Det bör dock anmärkas, at den starkaste rökande saltpettersyran, som distilleras utur saltpettret med tilsats af vitriololja, svårligen löser silfret förr än den med vatten blifver något utblandad.
      Det sättet at erhålla et starkt skedvatten, medelst saltpettersyrans utdrifvande genom distillation med tilslagen vitriolsyra, som vid Saltpettersyraredan är anmärkt, kan anses för beqvämligast och föga kostsamt, där vitriololjan kan fås för lindrigt pris; hälst denne concentrerade syran kan med en tredjedel eller mera distilleradt vatten utspädas, för at däraf erhålla et klart och medelmåttigt starkt skedvatten, hvilket likväl sedan genom fällning med uplöst fint silfver bör renas ifrån den vitriol- och saltsyra, som tillika kunnat medfölja, så vida det skall tjena til guld och silfvers skedning. - Kostnaden vid denna distillation kan äfven til någon del ersättas genom refiduum af tartarus vitriolatus, som härvid erhålles.
      Där någon betydande mängd gyldiskt silfver skedas, torde det löna mödan at afskilja skedvattnet ifrån det uplöste silfret, genom distillation uti en rymlig glaskålf med kort hals och därtil lämpad alembique, som med sitt rör och anstoss leder skedvattensångan uti en förlaga af glas, ju större ju bättre. Hvad därvid bör i akttagas, och rummet här ej tillåter at utföra, ses i synnerhet af Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum 3 Del., s. 137 o.f. Detta får uti Tyska prober-böcker namn af dubbelt Skedvatten, och är det renaste at sedermera nyttjas för guldets skedning ifrån silfver, i anseende därtil at det ej innehåller någon vitrol- eller saltslyra, hvarmed det allmänna skedvattnet altid finnes smittadt, samt behöfver så mycket mindre genom fällning med silfver renas, som det under distillation medtager något af silfret, hvilket uti skedningen icke medförer någon olägenhet. Dock kan det för denna orsak skull icke nyttjas som ren saltpettersyra til andra rön. Såsom mycket starkt bör det, vid qvarterings-prof, utspädas med distilleradt, eller rent saltfritt vatten, at det gyldiska silfret däraf ej må sönderrifvas uti första början af uplösningen.
      At ifrån det allmänna skedvattnet afskilja den smitta af vitriol- och koksaltsyra, som genom för stor tilsats af vitriol, eller illa raffineradt saltpetter, tilkommit, och då et sådant skedvatten ej får innehålla något uplöst silfver, tyckes bästa medlet vara at, genom retort, distillera det öfver qvicksilfver, hvarmd både vitriol- och saltsyran förena sig, samt lemna saltpettersyran fri at öfvergå helt ren uti recipienten, utan någon smitta af silfver, som vid den förenämde fällningen med silfversolution medföljer.
      Vid myntverk eller andra inrättningar, där det uti skedkvatten uplöste silfret, med mycket vatten utspädt, fälles med koppar, eller uti kopparkäril, och där det lönar arbetet at tilgodogöra både det nyttjade skedvattnet och den koppar, som härvid uplöses, brukas at låta detta fällnings-vatten utdunsta uti kopparskålar, til dess en crystallisations-hinna visar sig, hvarefter det slås uti tjenlige stora sten- eller ler-krukor, försedde med alembiquer och förlagor af samma ämne. Vid stora verk kunna uti så kallade Galleri-ugnar ligga ända til 20 sådane distiller-krukor, efter hvarandra, för en eldning. Vid tiltagande hetta börjar först phlegma öfverstiga, som undantages, då saltpettersyran visar sig med gulgrön färg, hvilken syra då är ganska stark. På bottnen af distiller-krukan finnes kopparen af svart färg uti kalkform; men återvinner snart sin metalliska egenskap medelst smältning genom kol, på en liten ugn, för tvenne små blåsbäljor. Gjutes uti formor och smides til bleck, som åter nyttjas til dylik fällning.
      Om guldkalkens upkokning uti skedvatten, efter lutad skedning, förrättas uti kålf med påsatt alembique och förelagd recipient, kan äfven den uti ånga upstigande saltpettersyran, til en stor del, däruti samlas. - Om desse utvägar til det vid skedning nyttjade skedvattnets återställande, se den af Herr SAGE utgifne och på Tyska öfversatte: Kunst Gold und Silberg zu probieren, s. 65 o.f.
      Herr BergsRådet BRANDTS rön, angående skedvattnets verkan på guld, nemligen at något litet af denna metall äfven därmed kan uplösas, då en öfverdrifven stark hetta och kokning därvid nyttjas, har Herr TILLET med all noggranhet eftergjordt och funnit at, då en blandning af 30 marker guld och 416 marker silfver blifvit kokad uti skedvatten, 15 til 16 timmar, har skedvattnet innehållit en myckenhet oändeligen fina däruti simmande guld-particlar, som sedan ganska långsamt skilde sig därifrån; men om litet silfver däruti uplöses, faller guldet uti svamplik form til botten, och kan sedan endast genom glödgning blifva rent och smidigt, hvarefter det genom strängaste kokning uti stark saltpettersyra icke det ringaste angripes, eller sönderdelas. Härutaf tyckes kunna slutas at guldet uti rent fäldt skedvatten, som intet hinnehåller någon smitta af saltsyra, ingalunda kan undergå någon fullkomlig uplösning, utan endast såsom finaste och för blotta ögat osynligit doft vara däruti simmande, hvilklet ock vidare bestyrkes däraf, at då et sådant guldhaltigt skedvatten blifvit filtreradt genom dubbelt sugpapper, eller uti en trång glastratt genom et ganska fint guldpulver, har alt det flytande guld-doftet stadnat uti filtrerpapperet, eller uti guldpulvret. - Således om vid skedning allenast den nödige varsamhet i akttages: at i början nyttjas en svagare saltpettersyra, som ej förmår sönderrifva guldrullarne: at dess styrka ej förr förökes än det mästa silfret blifvit uplöst, och at med kokningen ej längre fortfares, än til dess denne uplösning hunnit väl gå för sig; är härvid intet något at befara, utan guldet qvarblifver oförändradt. Flere märkvärdige rön härom, som bestyrka denna upgift, ses uti Memoir. de l'Acad. Roy. des Sciences, à Paris, 1780, s. 241-284.
      Af proberare göres den anmärkning at, om skedvatten distilleras med tilsats af alun, i stället för vitriol, skall den äga någon större förmåga at angripa guldet, hvilket gör at sådant skedvatten anses för guldskedning otjenligt. Til äfventyrs torde någon smitta af vitriolsyra, som då medföljer, härtil vara vållande, hälst Herr D'ARCET funnit at saltpettersyra, som med vitriolsyra blifvit blandad, under stark kokning sönderfräter guldet mycket häftigare, än hon ensamt kunnat göra.
      Återstoden, eller caput mortuum, efter skedvattens bränning, med tilsats af vitriol, får namn af Colcotar. Se detta ord.
      Huru skedvatten tilverkas, eller brännes, på flera sätt, finnes uti de flesta chemiska proberböcker afhandladt, och kan i synnerhet ses uti CRAMERSMetallurgie, 1 Del., s. 87 och följ.; SCHLÜTERS Probierbuch, s. 128; J.C. SIMONS Kunst Saltpetter zu machen und Scheidwasser zu brennen; WEBERS Chemisches Magazin, s. 300, och uti LAMPRECHTS Technologie, s. 184, hvarest äfven förteckning finnes på de auctorer, som afhandlat detta ämne.
      Utom den betydande nytta, som med saltpettersyran åstadkommes vid metall-skedningar och oändeligen många chemiska arbeten, til mineraliska kroppars analytiserande, m.m., tjenar det allmänna skedvattnet til mångfaldiga behof uti konster och handtverk, såsom: för metall-arbetare til hvarjehanda Ets-och Qvickvatten, til ytans rening och färgens förhöjande på arbeten af messing och similor, m.m.: för snickare och svarfvare til gul och brun betning på hårda och hvita trädslag: för färgare til cochenille-färgens förhöjande, då tenn medelst litet tillagt koksalt eller saltsyra förut däruti blifvit uplöst. Med skedvatten ensamt kan en skön citrongul färg åstadkommas på silke och ylle-tyger, om de däruti, vid medelmåttig sommarvarma, neddoppas och, högst på ¼ timmas tid, flitigt omvändas samt straxt efter tvättas uti rent vatten. - Om tyget sedan sköljes uti en lut af uplöst pottaska, blifver färgen högre pomerans- eller aurora-gul. Den är ganska beständig emot alla syror och uti solsken. Någre och 50 härmed gjorde försök, äfven uti metalliske uplösningar, finnas antecknade af Herr Prof. GMELIN uti CRELLS Chemische Annalen, 1785, 6:te stycket, s. 483-522.
      Herr DE LA FOLIE tror at den gula färgen kommer af en liten del järn, som alt gement skedvatten innehåller, och som fäller sig på däruti indoppadt hvitt silke eller ylle. Detta kan vara troligt, hälst färgen blifver starkare, om silket förut är fuktadt med en alkalisk lut; och om blodlut vid färgningen slås uti skedvattnet, upkommer en grön färg. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 7:de stycket, s. 76.
      Denne saltpettersyrans egenskap, at ensam kunna meddela silke eller ylle en gul färg, har sedan gifvit Herr GMELIN anledning at tro, det tenn-solution i aqua regis, som tilblandas, då äkta scharlakans rödt skall färgas, ej af annan grund än genom dess ingående saltpettersyra bidrager til den höga färgen, och at således både tennet och saltsyran äro onödige. Genom några och 30 försök har ock redan blifvit utrönt, at åtskillige vackra nüancer af röd färg kunna med saltpettersyra ensamt på ylle erhållas, ehuru det ännu ej velat lyckas med den högsta scharlakans-färgen, hvilket Herr GMELIN dock förmodar framdeles kunna påfinnas. Däremot tyckes föga hopp gifvas om möjeligheten at på detta sätt färga äkta scharlakans rödt på silke, bomull och linne. Se vidare härom CRELLS Chemische Annalen, 1787, 5:te stycket, s. 395 o.f., samt 6:te stycket, s. 483 o.f.
      Gult vax blifver ock snart hvitt, om det k okas ½ timma med svagt skedvatten. Om grof, krossad bernsten kokas 4 eller 5 minuter uti försvagad saltpettersyra, och torkas med sugpapper, kan den sedan med digestions-varma lösas uti rectificerad spiritus vini til en rödlätt tinctur, med angenäm lukt. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 11:te stycket, s. 461.

Sken- och Axeljärn kallas en sort ämnesjärn, som smides vid stångjärnshamrar för axlar, hjulskoning och beslager på canonvagnar, lavetter, med mera, af åtskillige gröfre och grannare sortamenter, efter särskilta schamplouner och modeller, som af artillerister upgifvas, hvaribland skenjärnet i synnerhet tilverkas med största förmån vid valsverk, och i synnerhet de så kallade Lavettblecken.

Ski eller Skibord kallas af några damluckorne för rännor, eller flodammar vid vattuverken.

Skidam, Se Flodam.

Skiffer kallas i allmänhet alla de stenarter, som vid brytningen kunna delas uti rätklufne skifvor af större eller mindre tjocklek, och utgöra ej något visst species, utan kunna vara af åtskillige ämnen, såsom af stenhärdad Lera, Sand, Skimmer, Qvarts, med mera, och tilfälligtvis äfven innehålla åtskillige salter, mineralier och metaller, hvarefter de få särskilte tilnamn. Uti så vidsträckt mening tagit komma härunder at föras många helt olika arter, såsom tak- bord- alun- kalk- orsten- koppar- och järnskiffer, eller fletsmalmer, med flera hvilkas beskrifning igenfås under orden: Alunskiffer, Takskiffer, Kalksten, Kopparmalm, Järnlera, Sandsten, Flötser, m.fl.
      Skifferarternes tilkomst kann väl förnemligast räknas ifrån förstöringar, flodslemningar och af slam, som uti en eller flere öfvergångne vattufloder satt sig uti vissa hvarf, eller lager, och hvarutaf lemningar öfver hela verlden finnas; men häruti måste likväl, i anseende til tiden då de blifvit danade, skilnad göras emellan den skiffer, som kommer graniten närmast i ålder, och utgör hela berg, och de senare tilfälligtvis genom slamning tilkomne arter, hvarom här nedanföre vidare nämnes.
      Egenteligen förstås med ordet Skiffer den, som leder sin härkokmst af en med tiden stenhärdad lera, såsom Takskiffer och Alunskiffer, m.fl., eller ock af en mergelartad mylla, hvilken skifferart då uti luften förvittrar til en god åker-jord.
      Skifferlera är väl rätteligen räknad til Lera och under det namnet uptagen, såsom icke annat än en merendels moblandad lera uti skifrig form; men
      Lerskiffer (Thonschiefer) däremot betyder den mera stenhärdade lera, som ofta är med mycket skimmer och tilfällig qvarts intimt inblandad, samt har allenast et lerartadt anseende, som gör at den får namn af Lerskiffer, ehuru den icke har lerans egenskaper at upblötas af vatten, utan utgör ofta hela berg samt är uti närmaste slägtskap med Gneis, men kann därifrån skiljas uti följande egenskaper, såsom: 1:o at uti lerskiffern är leran rådande och qvartsblandningen osynlig, undantagande at qvartsen stundom visar sig som en tilfällig bergart uti små strimor och ådror, hvarjemte äfven skimmern kan yppa sig. Uti gneisen kunna beståndsdelarne med blotta ögonen tydligt i akttagas, men uti lerskiffern visar sig hela massan lerartad, och tillika 2:o, sammansättningen däruti mera bladig, hvarigenom lerskiffern är lättare at klyfvas efter skifringen, än gneisen. 3:o Uti brottet är den intet kornig som gneis, utan faller slät, längs efter skifringen, men på tväran, eller på borst, grof, hvass och sträf; dock föga hård emot stål. Den är ock mera lättsmält än gneis, och går för stark bläster til en svart skummig slagg. Lerskiffern förefaller likväl af åtskillige förändringar, genom mer eller mindre tilkommande qvarts och skimmer. Då mycket qvarts är intimt förenad med lerskiffern, kallas denne art af någre Hornskiffer. En grå stenhärdad lera, hvaruti finnes ömnigt glimmer, men ingen qvarts, utmärkes af Herr FERBER med särskilt namn af grauer glimmerreicher Thonschiefer, men Gneis bör ingen annan hälleart heta, än den hvaruti de tre beståndsdelarne, qvarts, glimmer och lerämne, kunna skönjas med blotta ögat, på det bestämde uttryck måtte gifvas, hvilkas mening altid igenkännes. - Stundom kann dock gneisen förändras til lerskiffer, hvaruppå exempel finnes vid Joachimsthal i Böhemn; och i allmänhet händer ofta at desse nu nämde hällearter, som til ursprung och grundämne äga mycken likhet, öfvergå eller förväxlas den ena uti den andra. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 24, 34, 35 och 122.
      Under ordet Berg är redan anmärkt at de förnemsta och allmännaste stenlagren, uti de uråldrige bergen, i synnerhet bestå af trenne slag, utaf hvilka graniten, som ligger underst, är äldst och först tilkommen. Det andra lagret i ordningen utgöres af lerskiffer, jemte gneis och flere lerartade stenslag; och det tredje, eller öfversta, af kalksten. Häraf följer at graniten, med dess arter, ensam bör föras til de rätta uråldrige hällearter, eller så kallade Montes primarii, men lerskiffern, med dess förändringar, såsom verkeligen på graniten påsatt, och således af et senare ursprung, hörer til Montes secundarii, som räkna sin ålder näst efter graniten. Denne art lerskiffer, som utgör et af de äldsta, mägtigaste och betydligaste lager uti de största bergen, och äfven formerar vidsträckta lågländta berg, hvaruti malmgångar stryka, får dock namn af uråldrig, på samma grund som andre gångberg kallas uråldrige, ehuru deras hällearter rätteligen äro af Montes secundarii, som under ordet Hällearteranföres. Orsaken til en sådan benämning kommer däraf, at skilnaden emellan uråldrige och flötsberg kan anses vara mindre väsendtelig, såsom allenast beroende af den olika tid, då desse berg tilkommit; och om detta skedt vid verldens början, eller långt efteråt, förblifver altid en gissning. En betydelig olikhet i ålder och danings-sätt åtskiljer likväl den uråldrige lerskiffern ifrån den skiffer, hvilken träffas uti yngre, smalare och tilfällige hvarf, eller flötslager, öfver stenkol och dylikt, eller som allenast är en lemning efter senare och smärre öfversvämningar, hvarvid vattnet deponerat sin medförde slam, hvilken med tidens längd hårdnat. Som denne slam kunnat bestå af flere olika ämnen, såsom af kalkjord, mergel, sand, m.m, utom lera, finnes ej allenast dentilfällige lerskiffern, utan ock flere flolägrige arter på sådant sätt tilkomne. Desse yngre flodslemningar ligga således öfverst uppå de äldre och allmännare stenlagren, samt höra alla til Montes tertiarii, hvarom vidare kan jämnföras orden Berg och Hällearter, samt Herr FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 30, 32 och 127.
      Förändringar af skifferarter äro snart oräknelige, i anseende til färg, finhet och främmande inblandade ämne, som stundom kan vara kalk, äfven bergolja, m.m. Af sådan anledning, och efter de olika behof, hvartil denne stenart kan användas, samt efter dess olika belägenhet i bergen, förekommer den ock under åtskillige namn, så vida den visar sig ibland tilfällige bergarter. Sådane äro åtskillige Takskiffers-arter, Alunskiffer och förändringar af Brynstens-ämnen. Utom desse och flere här förut nämde arter, som under sina egna namn beskrifvas, kunna äfven följande märkas, hvilka skiffernamnet blifvit tillagt, såsom:
      Skrifskiffer, eller Ritskiffer, (Zeichenschiefer) kallas af några den svarta kritan, såsom nyttjad til teckning på ljusblått eller hvitt papper, då den brytes uti vågige skifvor, som gemenligen händer. Se Svartkrita.
      Proberskiffer är en mycket svart och något hård art af brynsten, som egenteligen hörer til Trapp-slägten och kan brukas til Probersten. Se detta ord.
      Kolskiffer, Brandskiffer och Fetskiffer förklaras vidare under Stenkol ochStenkolsblomma.
      Mergelskiffer är den, som faller uti skifrig form och den samma somLermergel. Se Mergel.
      Till skifferslägen kunna ock räknas Blåsten och Klockgryte, som under samma namn beskrifvas.
      De så kallade Spräckhällar och Lefverstenar, såsom skifrige, höra äfven til detta rum. Se dessa ord.
      En särskilt förändring af lerskiffer, som är starkt qvartsblandad, utmärkes af några med namn af Qvartsskiffer. Se samma ord.
      Stinkskiffer, Dysoides, är en art orsten, som brytes uti tunna planiska skifvor, och utgör ofta taksten uti stenkols-flötser, af grå eller brunakit färg, uti brottet dels granngnistrig, dels tät som et torrt ler. Intryck af örter, i synnerhet af det så kallade ormbunke-gräset, är uti denna skifferart icke sällsynt.
      Skifferstycken, af naturen til massor sammangyttrade med järnhaltig lera och flera stenämnen, utgöra äfven en art Breccia Schistosa. 
      Uti vulcaniska utskast har icke heller skiffer af brynstensslägten (Schiftus olearis Linnæi) varit osynlig. Se Herr FAUJAS DE SAINT-FOND Mineralogie der Vulkane, s. 106. Men kol- och brandskiffer, såsom förmodeligen bidragande til eldens näringsämne, lära väl svårligen oförtärde blifva synlige uti vulcanisk lava. 
      Skifferarter finnas på många orter här i riket, såsom i synnerhet uti Skåne, vid Boserups stenkols-brott, vid Andrarum, Cimbrishamn &c., uti Wästergöthland emellan Sköfde och Fahlköping, vid Kinnekulle och flerestädes uti Östergöthland, omkring Wadstena &c. - På Öland - Uti Nerike i socknarne omkring Örebro - Uti Dalarne och Rättviks socken - Uti Jemtland och Offerdals socken m.m. På Dahlsland går sjelfva hvita hälleflintan uti skifrig form.
      Föga något land lärer dock gifvas mera öfverflödande på skifferarter än England, i synnerhet af Kalk, Lera och Sandsten, af oräkneliga många förändringar uti blandning, hårdhet, färg och skapnad. Däribland kan nämnas den så kallade Slatstone, eller Slate, som är en art flolägrig, skifrig och skimmerblandad kalksten, hvilken där brytes uti tunna hällar, som nyttjas til taktäckning. Af dylik art är ock Ragstone, som användes til samma behof, men är sämre och af gröfre gry. - Vid Woodstock täckas äfven husen med en tunnskifrig kalksten, hvilken i Tyskland Flagstein kallas, samt är inblandad med litet lera och järn. Slatestone gifver vid rifning en stark orstens-lukt, och hörer således til den slägsten. När stora block af denne sten får ligga öfver vintern i öpenluft, kan den klyfvas uti helt tunna skifvor, som sedan huggas i form af takspån, med et hål vid ena kanten, hvarmed skiffern hänges på de uti läktern inslagne träpinnar.
      Uti England brukas ock til taktäckning en art kalkskiffer, som Tilestonekallas, hvilken brytes uti Sommersetshire, uti nog tjocka och krokige skifvor, som måste läggas uti och sammanfogas med murbruk, för at utgöra et jämnt stratum, eller tak. - En art svart lerskiffer finnes ock där, under namn af Shale.
      Uti nedre Normandiet, öfver stenkolsbädden uti där varande grufvor, brytes en besynnerlig sort af alunskiffer, som är märkvärdig däraf at den, efter rostning och utlakning, gifver Bittersalt, eller Engelskt salt, uti vackra crystaller, men med någon smitta af alun och vitriol, hvilka senare salter likväl kunnat afskiljas genom lutens kokning med osläckt kalk, til dess den stiptiska smaken försvinner och bittersaltets basis ensamt blifver qvar. Detta grundar sig på Herr MONNETS rön, at kalk fäller alun- och järnjord, men ej basis af Epsoms eller bittersalt. Franska kiesarter hafva ock funnits, som innehållit detta salt. Se Herr MONNETS rön uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 357.
      Vid Schneeberg brytes en skiffer af skön blå färg med röda puncter. På skiffer träffas ock stundom angeflogit silfver.
      Den uråldrige lerskiffern är, äfven som gneisen, i allmänhet känd för malmernas säkraste lägerställe, eller för at utgöra malmförande berg. Härom vittna ganska många utländska bergverk, såsom Harziske bly- och silfvergrufvorne: Ungerska kopparmalmsgångarne vid Schmölniz och Topschau: de rika silfvergrufvorne vid Joachimsthal, i Böhmen, och, öfver hufvud, alla det landets blygrufvor; likaledes det betydliga qvicksilfver-bergverket vid Idria, hvarest malmen brytes körtel- och drumm-vis uti en mägtig gång af svart lerskiffer. Se Qvicksilfvermalm. Samma egenskap äger denne hälleart på mångfaldiga flera orter, hvilket så mycket mera kan intagas, som medLerskiffer vid några Tyska bergverk förstås det samma som vid andra Gneis, uti Ungern Saxum Metalliferum och här i riket Hornskiffer kallas. Se vidare härom Herr HAIDINGERS Systematischer Eintheilung der Gebirgs-arten, införd uti Herr VON BORNS Physicalishe Arbeiten, andra årgångens andra qvartal, s. 50.

Skifferalun. Detta namnet har med föga skäl blifvit tillagt en art selenit, skiffergips, eller marienglas, som uti tunna lager, eller blad, finnes stundom emellan hvarfven af alunskiffer, eller ock uti gipsberg, hvit, klar, som en alun, men är på samma sätt som fjäderalun, eller alumen plumosum, ej annat än gips.
      Den kallas ock af några Alumne Scajolæ, Spargips, Sparkalk och på tyska Schiefrichter Alaun.

Skifferblått, Se Bergblått.

Skifferbänk, eller Skurbänk, kallas vid förtent blecksmide et starkt bord, hvaruppå järnblecken skuras med sand, innan de kunna förtennas. SeBlecksmide.

Skiffergaltar, Se Takskiffer.

Skiffergips kallas den allmänna gipsen, då den faller vid brytningen uti tunna, veka, böjelige blad, som äro af någon särdeles storlek. För öfrigit är all gips sammansatt af tunna smärre fjäll, eller blad. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 16.

Skiffergrönt, Se Berggrönt.

Skifferhvitt är det renast blyhvitt, gemenligen sådant som det uti tunna skifvor blifvit brutit af de til sådan hvit kalk, af ättike-syran, corroderade bly-lameller, eller ock består det uti hela blyskifvor, som altigenom blifvit til skifferhvitt förtärde; i anseende hvartil detta är så mycket säkrare än ren blykalk, som det intet kan vara med krita upblandadt, hvilket ofta händer med allmän Blyhvitt. Se detta ord.

Skifferlera, Se Skiffer och Lera.

Skiffermylla kallas den mylla, eller åkerjord, som tilkommit af förmultnad, eller vittrad skiffer.

Skiffernjurar, Skifferbållar (Schwielen, Schwülen, Nieren) äro ovala, plattkullrige och njurformige klumpar antingen af sjelfva skiffern, eller af annat ämne, såsom kies, kalk, eller orsten, hvilka finnas strödde emellan skifferlagren så väl vid alunskiffer, som uti Ilmenauer kopparskiffer. Jämnför ordet Svartbållar.

Skifferrök är sådant sot, som samlas uti pannugnar, där alunskiffer brukas til bränsle, såsom vid Garphyttan uti Nerike. Denne rök är af en högre svart färg än allmänna kimröken, och mycket tjenlig til svärta för kopparstickare och boktryckare; hälst den icke af tid och solsken förlorar sin svärta, eller blir brunaktig.

Skifferspat kallas den kalkspat, som utan viss figur kan delas uti tunna blad som papper, af hvit, eller rödlätt färg. Finnes på många ställen; äfven vid Kungsberg och Egern uti Norige. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 10.

Skiffersvärta är en mullig svart krita, som finnes vid Hunneberg och flerestädes. Jämnför ordet Svartkrita.

Skift, Se Schicht.

Skifva kallas vid grufvevindar en stor trissa, uti kanten urgröpt, hvaruti gruflinan ligger uti dess Skifbänk vid upfordringen.
      Skifvor, eller Spritor, kallas de tunna hällar af kopparskärsten, eller slagg, som hvarftals slitas eller spritas af desse ämnen; äfven de skifvor af koppar, som fås vid garning. Se Sprita och Garning.
      Skifva, eller Polerskifva, kallas äfven den trätrissa, hvarpå järn, stål och hårda stenarter, under et snällt omlöpande, antingen emot kanten eller emot flatan poleras.

Skifver, Se Skiffer.

Skimmer eller Glimmer, Mica, kallas den stenart, som är sammansatt af tunna något böjelige och elastiqua fjäll, eller större blad, med glänsande yta: gäser eller löses icke med någon syra: dess specifiqua tyngd är til vatten som 3 til 1: uti glödgningshetta förändras föga, och ej annorlunda än at den blifver något mera skinande och litet skör, samt förlorar färgen, om den förut varit svart, eller grön, och blir därefter gul, röd eller hvit.
      Färgad skimmer förlorar äfven sin färg och blir hvit, om den kokas uti skedvatten, saltsyra eller aqua regis, som utdrager dess järnhalt. Uti ganska stark smälthetta kan den hvita och klara föga bringas ensamt til slagg, men den färgade går lättare til et skummigt glas med borax, sal fusibile eller alkali minerale, samt låter tvinga sig til smältning, äfven för blåsrör, under det at en stark gäsning upkommer.
      För blåsrör, med tilhjelp af eldsluft, har glimmer äfven kunnat smältas ensamt til et grönaktigt glas.
      Denne stenart finnes af många förändringar, såsom:
      1:o. Hvit eller ofärgad. - Rätklufven uti stora skifvor. Se Ryssglas. - På ön Ceylon finnes en tunnbladig mica, som brukas til prydnad på regnskärmar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 70.
      Uti smärre blad får den namn af Kattsilfver, eller af Argyrites hos de lärde, hvilket namn likväl bör tilhöra den silfverhvita Talken, som kännes emot handen fet eller hal.
      Kattsilfret är allmänt kändt af skinande fläckar uti de flesta gråstenar.
      Uti småfjällig form, eller som glittersand, ingår merendels en dylik hvit glimmer uti de mäst eldfasta stenarter, hvilka då, jemte skimmern, bestå af qvarts eller specksten. Se Ställsten och Tälgsten. 
      2:o Färgad järnhaltig skimmer uti dess stora dels små blad eller fjäll. Den gifves af många färgor, såsom: - Svart, hvilken i elden får guldgul färg, och kallas då Kattguld. - Brun. - Rödaktig. - Mörkgrön. - Ljusgrön. - Vriden ochvresig uti agnlika fjäll, Strålskimmer kallad.
      3:o. Drusig och Crystallformig skimmer är mera sällsynt. - Sådan som är sammansatt af upstående skimmerblada, i form af en ros, får namn afCariophylloides. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 95. En annan förändring, som består af sexsidige, horizontele skifvor, finnes vid Sala. - Dylik af grå färg brytes, jemte annan skimmer, vid Zinnvald i Sachsen, uti små drummer, af 2 til 3 tums mägtighet, som åtfölja, eller stryka tätt invid de smala sväfvande gångar, hvilka här föra tennmalm, i blandning med glimmer och qvarts. Desse drummer bestå i stynnerhet af en guldfärgad, eller höggul, glänsande och grofbladig skimmer, med uprättstående blad, eller fjäll, af lika längd som drummens mägtighet. Från guldgul förändras likväl stundom skimmerns färg til mörkgrå, ljusgrå, silfverfärgad och ljusgrön, utaf hvilken senare en art finnes, som är tät, fet och ej bladig, liknande lapis nephriticus. Ibland dessa infaller den förenämde grå skimmern, uti form af 5 eller 6sidige skifvor, af tunna blad sammansatte, hvarigenom den liknar en sexsidig gipsspat. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 161.
      Grönaktig bladig skimmer, i form af prismatiske och pyramidaliske crystaller, med 3 til 9 sidor, är funnen uti Irkuzk, vid Baykalhafvet, i Siberien, af Herr Prof. LAXMAN. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket, s. 266. - En sällsynt skimmerart af ljusgrön färg, crystalliserad uti parallelipipediska tärningar, har äfven brutits vid Johanngeorgenstadt i Sachsen. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 274
      4:o. Metallglimmer kallas af Herr GERHARD den allmännaste skimmern, som träffas uti viss figur uti större och mindre fjäll, merendels litet böjelige och spänstige, eller fjäderaktige, vid böjningen. Är således den samma som härförut nämnes under namn af Kattsilfver, och som utgör en beståndsdel utigranit och gneis, af olika färgor. Dess allmännaste färgor äro hvitt och svart. Mera sällsynt gifves den af kopparröd och stålblå färg, hvilken i synnerhet finnes vid Blocksberg i Sachsen.
      5:o. Vresig glimmer kan den kallas, som visar sig inblandad uti grytsten, eller tälgsten. Se detta ord.
      6:o. Sådig skimmer. Se Sådslag.
      At glimmerkunnat upkomma af något lerämne, som af luftsyran varit uplöst, och i form af en hinna först legat på vattnet, men sedan med tiden nedsunkit, och crystalliserat sig til klara genomskinlige glimmer-fjäll, har blifvit i akttagit uti en mycket gammal uptagen ödesgrufva på Harz. Se CRELLSChemische Annalen 1786, 4:de stycket, s. 309 och följ.
      Mera om glimmer, eller mica, och dess förändringar samt systematiska indelning, ses uti WALLERII Syst. Min. Tom. I. s. 367 och följ., samt uti GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del, s. 414 o.f.
      Bränd finfjällig glimmer, eller så kalladt Kattguld, eller Kråkguld, blandad med tjära eller siktad på nytjärade tak, bidrager til tjärans större varaktighet emot solen, och ger tillika et vackert anseende. Den är äfven en snygg strösand. Om det svarta Järnglimret, som liknar blyerts och upkommer af nödsatt tackjärn, ses under ordet Glimmer och Kis.

Skinnslag kallas en seg, merendels vågig eller vresig hornbergsart, bestående af et stenhärdadt lerämne, med hala och likasom feta lossnor. Är äfven kändt under namn af Skinnsköl (Corium Petræ), eller Skinnvägg, som det uti Falun kallas; och utgör ofta salbandet, eller malmgångars aflossning ifrån hällearten. Är stundom med mycket skimmer inblandadt, af grå, svart eller brun färg, samt visar sig ej sällan såsom gångart, särdeles vid kopparmalmer. Dess utseende är vanligen talkartadt. Skinnslag sitter ock ibland allenast som en hal och fet hinna uti lossnorne på andra bergarter och malmer, såsom vid Sala och Dannemora, utom det at det är vid flere grufvor allmänt. Härmed förstås ock det samma som Salband, Sli, eller Sliberg, hvilket i synnerhet til ömnighet förefaller vid järngrufvorne uti Nora bergslag. Det består af olika ämnen, såsom: af en stenhärdad Lera, til färgen grå eller blekgrön, som låter tälja sig til hvad som behagas: af svart eller grönaktig glimmer, med stenlera hopgyttrad: af hvarftals glimmer med sandgrytig qvarts: af glimmer, qvarts och lera tillika o.s.v., af olika utseende och skiljaktig mängd uti beståndsdelar, altid uti skifrig form: stundom af räta och stundom af böjda och vågige planer. Där leran är rådande, smälter sliberget lätt nog i elden til svart skummig slagg; men där qvartsen råder, är sliberget mera eldfast. En del är benägen at vittra, eller falla söner til et skifrigt mjöl, och kallas då Råtsli, hvaraf vissa arbetsrum och väggarne uti grufvor blifva osäkre för ras.

Skittgelb, Se Sittgelb.

Skjeda, Se Skeda.

Skjuta är det samma som at påtända och aflossa skotten vid bergsprängning.
      Skjuta säges ock om smälte metaller, såsom i synnerhet koppar och järn, då någon vätska eller våt lera tilkommer, hvarvid den smälte metallen med stark knall och häftighet kringkastas, til de närståendes stora fara. Nyss utrunnen slagg utur hammarsmedshärden, hastigt kastad uti vattenhon, kan ock göra et förfärligt skott, jemte mycken skada, som flere exempel visat.

Skjuta ut betyder vid Falun, eller Stora Kopparbergs grufva, at föra malmen ifrån arbetsrummen til närmaste korgstad, hvarifrån den kommer at upfordras.

Skjutkoja (Schossbüne) är uti trånga grufvor et med starka stockar afstängt skjul, hvarunder grufvearbetarne ställa sig vid bergskottens aflossning, där ingen annan undanflykt gifves.

Skjutlera kallas den torkade lera, som vid bergsprängning brukas at instampa uti bårrhålet til förladdning på krutet. 
      Den bör vara väl ren och fin, aldeles fri ifrån inblandning af sandkorn, eller småsten, samt äga den egenskapen at väl kunna packas och blifva fast, utan at gryna sig eller gå i smulor sönder.
      Den väljes med försiktighet och bakas uti små kakor, at torkas och förvaras til detta behof. Se Bergsprängning.

Skjutpatron, eller Krutpatron (Schiefspatron), är vid bersprängning en af tjockt papper genom sammanlimning formerad ihålig cylinder, fyldm ed en viss mängd krut, proportionerad efter det bårrhålets storlek och djup, hvaruti en sådan patron nedsättes och dämmes med förladdning af torr lera. JämnförBergsprängning.
      Där vatten inkommer i nafvarshålen, måste dessa patroner vara täta och beckade, för at afhålla vätskan ifrån krutet. 
      Sådane skjutpatroner nyttjas vid de utländske bergverken, men sällan eller aldrig vid svenska grufvor. 
      Vid vattusjuka nafvars-hål brukas här at fylla hålet med en mjuk lera, som sedan utbårras med en lerbårr, eller en art af nafvare, hvilken under bårrningen inklämmer någon del af leran uti de fina rämnor, hvarigenom vattnet inkommer, och på sådant sätt gör hålet torrt, at det med skyndsamhet kan laddas och afskjutas, utan någon beckad skjutpatron. Vid stensprängning under vatten insättes skjutpatron uti botten af et långt vattutätt bleckrör, och fördämningen sker med tvenne motvända järnkilar, hvarom ses närmare beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760, s. 125 o.f.

Skjutpluggar (Schiesspflöcker) äro små runda cylindrer af ahlträ med en utskuren ränna, eller genombårradt hål, som vid bergsprängning indrifvas til förladdning på krutet, då hålet också fylles med krut til antändningen. Detta är mycket mödosamt och osäkert laddningssätt, hvarvid skjutpluggen skall fästas med Skjutbleck och Skjutjärn samt stödjas med Skjutstämpel (Schiessspreize), hvilket laddningssätt nu mera är aflagt.

Skjutrör, som fordom brukades af ihålige fläderstjelkar, äro nu mera aflagde. Om de nu brukelige skjut- eller fängrör, se Sprutor.

Skjutstigare, eller Bergsprängare, är vid några bergverk en viss grufstigare, som för grufdrängarne skall utse och visa bergskottens ställning.

Sko (Schub) har vid bergverken flera bemärkelser, såsom:
      1:o Sko vid smälthyttor kallas smidde järntutor, som sättas fram på bäljtättorne, hälst uti drifugnar, at förhindra tättornes afbränning, eller minska öpningen, m.m.
      2:o Vid Grufvebyggnad kallas den träklabben Sko, hvaremot en stämpel indrifves.
      3:o Vid hästvindar kallas den grundstocken, med dess inhuggne sten- eller stålpanna, Sko (Göpelschub, eller Schub im Kessel des Göpels), hvaruti den upstående vindstocken med dess nedre nål, eller tapp, har sitt omlopp.
      4:o Sko heter äfven spetsen, eller den krökte ändan på en brottstång.
      5:o Vid masugnar får det järnet heta Sko, som stundom fäster sig omkring form-mynningen. Kallas äfven Järnmula. Se Järnsko.
      6:o Sko, eller Pumpsko, uti pumpverk, är det samma som Kålf, ellerPumpkålf.
      7:o Tyska ordet Schub betyder ock en fot, eller 12 tum.

Skock. En Skock kallas vid förtent blecksmide 120 stycken bleck af Kreuts, Utskottsbleck, Sinkler, extra Bleck och Foudre; men af bodenbleck, som äro större och tjockare, räknas 60 på en skock.

Skofvel kallas 1:o en art af mått, eller litet tråg, hvarmed järnmalmen sättes på masugnen: innehållande af medelmåttigt rik malm ungefär 2 ¼ à 2 ½ lispunds vigt, då 18 à 20 sådane skoflar på en gång upsättas öfver undersatte 12 à 14 tunnor kol. På andra orter betyder Tråg det samma som Skofvel.
      2:o Skofvel, eller Skoflar, betyder uti et vattuhjul de emellan hjulringarne fästade brädstycken, hvaremot vattustreken stöter, til hjulets omdrifvande. Sådane skoflar göras, efter vattufallets beskaffenhet, på olika sätt, och få därefter särskilta namn, såsom:
      a) Bottenskofvel kallas uti et vattuhjul, som är inrättadt för bröst- eller öfverfall, med brutne skoflar (eller sådane som bestå af tvenne brädlappar, stälde uti en viss vinkel emot hvarandra), den brädlappen, som sitter vid inre kanten, eller vid botten af hjulet.
      b) Bröstskofvel är den främsta delen, som går til yttra kanten af hjulringen.
      c) Skofvelgång heter bredden emellan hjulringarne.
      d) Skofvellag. Därmed förstås alla skoflarne tilsammanstagne.
      e) Skofvelspår är den infalsning, eller utskärning på inre sidan af hjulringarne, hvaruti skofvelbräderne inskjutas och fästas. 
      Skofvelvinkel utmärker gradtalet af den angel, som bröstskofvelen gör emot bottenskofvelen, efter vattenfallets olika beskaffenhet, m.m.

Skog är för metallers frambringande och tilgodogörande den största nödvändighets-vara, mera bekant än at den här behöfver någon beskrifning.
      Skogars vård, förökande, plantering, skötsel och hushållning, är också et mera vidsträckt ämne, än rummet tillåter at utföra. I det stället torde allenast så nämnas någre af de förnemsta i det ämnet här i riket utkomne strödda afhandlingar, såsom:
      Herr Baron och Presidenten CEDERHJELMS Tal för Kongl. Vet. Acad., om vilda träds plantering, 1740.
      Om skogar och deras befredande, Herr TEGNEI Acad. Afhandl. De Coservatione Sylvarum in Patria, Upsala 1741.
      Om tall- och gransorterne se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 337 och följ.: om furuträdens ålder samma Handl. för år 1746, s. 107: om skogs-plantering se årgången för 1748, s. 264: om svedjande, årgången för 1750, s. 138: om trämask, årgången för 1752, s. 156: om hartz-tilverkning, årgången för 1754, s. 94: om hvit-ahls plantering se ofvannämde Handlingar för år 1764, s. 215 o.f.
      Om skogars nyttjande och vård ses af Hans Excellence, Herr RiksRådet, m.m., Grefve RUDENSKÖLDS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1748.
      Om kärnträdet i tall och furu se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1757, s. 90 och följ.
      Om bästa Författningar at underhålla tilräckelig tilgång på skog, ses Herr Prof. och Ridd. GADDS svar på Kongl. Vet. Acad. Prisfråga, tryckt år 1767; äfven et annat tryckt 1768.
      Om träds skötsel til barkning för garfverier, ses Svaren på Kongl. Vet. Acad. frågor för åren 1763 och 1766, tryckte åren 1763 och 1767.
      Om träds varaktighet til byggnads-verke se Comm. Rådet POLHEMS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1760.
      Om skogars vård och plantering se LIEDBECKS Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad., om Planteringar, den 8 Jan. 1786.
      Om tall- och furuskogen se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1769, s. 257 och följ.
      Om tallmaskarne se samma Handlingar och årgång, s. 272.
      Om skogsskötseln se ROSENSTENS undervisning, tryckt 1771.
      Om sättet at underhålla och öka barrskogen, och om löfskog, finnes en afhandling utgifven af Herr Baron J. BRAUNER, år 1761. 
      Om Författningar, rörande skogarnas vård för bergverken, se Hr. B.F. ROTHOFFS Acad. Afhandl. utgifven, under Herr Prof. BERCHS inseende, i Upsala 1778.
      Om tallskogen, såsom den förnemsta, kan anmärkas at
      1:o Maste- och Storverks-träd växa störst och längst med tunn bark och småfjällig flarn: trifvas hälst på högländ stenig mark, samt äga slät stam och små grenar i toppen.
      2:o Timmertall växer i magraste sand och mojord, med små qvistar emot toppen, och långfjällig tunn flarn.
      3:o Slagtall och Lenfuru växer lång och smal, med tunn bark, men långådrig tjock flarn och spetsig topp. Den fordrar något bättre jordmån.
      4:o Gårtall växer med kort stam til första grenar, som äro mycket tjocka, med grof och tjock bark samt mörk och grof flarn. Den vil hälst trifvas uti ler- och mullblandad jord.
      5:o Martallen håller sig i sumpig mark med krona, eller afstympad topp och klen stam. Se Herr Lector ROTHOFS Hushållnings-Magazin, 1:sta Delen, s. 550.
      Den noggranna hushållning, som hålles med skogarne vid Tyska bergverken, i synnerhet på Harz, kan inhämtas af CHR. BÖSENS Haushalts-Principia, von Forstwesen, m.m., tryckt i Leipsig 1753.
      Vår rikes Författningar om skogarnas vård, m.m., ses af äldre och nyare samlade Bergs-Ordningar.
      Vid de ädlare verken, til guld och silfvers utbringande, kan den nu mera förbättrade amalgamations-processen anses som en betydande påfinning, i anseende til besparing af den skog, som vid de vidlöftiga segrings- och smältprocesserne vanligen måste förbrukas. Se Amalgamation ochSilfvertilverkning.

Skogs-recognition är en viss afgift, som järnverken betala för nyttjandet af Kronans allmänningar. Hvad den utgör ses under ordet Recognition.
      Denne afgift har i förra tider blifvit disponerad af Kongl. Bergs-Collegium, men erlägges nu mera til Stats-Cassan, under Kongl. Stats-Contoirets förvaltning.

Skogs-Taxering kallas den undersökning, som anställes öfven en viss skogstract, hvarvid tilses huru mycket uti ved och kol årligen därifrån kan hämtas med skogens bestånd uti längden, hvarefter recognition däröfver kommer at utsättas, eller hvarefter et visst qvantum smide årligen kan tillåtas.
      Vid en sådan uträkning i akttages förnemligast följande, såsom:
      1:o At skogstracten uträknas, efter charta, til dess innehåll uti qvadrat-alnar och tunnland.
      2:o At därpå afdrages en lämpelig del för sjöar, måssar och oväxtelig mark.
      3:o At det utrönes, huru många stafrum ved kan fällas på et tunnland.
      4:o At vid skogens nyttjande i akttages återväxt-tiden, som, genom division i stafrumtalet, utvisar, huru mycket årligen får huggas, med skogens bestånd.
      5:o At stafrumtalet ändteligen förvandlas til kol-läster, räknade til 18 tunnor kol af hvarje stafrum, hvarpå recognition, eller smidets qvantum, sluteligen grundas.

Skogsöre är det samma som Recognition. Se detta ord.

Skorf kallas vid bergsprängning det slarfviga järn, som blifver på nacken af bergbårren, genom slagen med bårrsläggan, då nacken ej är stållagd, som den dock borde vara.

Skorpa kallas vid Stora Kopparbergs hyttor et tunnt hvarf, eller en kåpa af sand och ler, som instötes i det mått, hvaruti kopparen vid rostbruket utstickes.
      En sådan Skorpa, eller Sandskorpa, instötes ock mycket stark och tjock under redningsstybbet uti smältugnar. Se Sandskorpa.

Skorpsten, Sinter, eller Stalagmites, är en art af Dråppsten (stalactites), eller et sediment af vatten, som innehåller några jord- och stenartade partiklar, hvilka fästa sig på berg, stenar, eller andra kroppar, i form af en skorpa, och det så fort vattnet, hvaruti de af någon syra varit uplöste, hinner utdunsta, eller så snart det uplösande medlet, som oftast kan vara luftsyra, vid fria luftens tilkomst småningom förflyger.
      Skorpsten är således intet vidare skild ifrån Dråppsten, än at den förra tilkommer af et stenförande vattens sakta flytande öfver åtskillige kroppar, på hvilka det fäster sitt sediment; hvaremot den senare, eller dråppsten, formeras genom et sådant vattens långsamma drypande utur något hvalf, eller tak i grufvor, eller grottor, i det dess sten-partiklar, under lösningsmedlets förflygande, fästa sig småningom tilsammans och antaga skapnad af hängande istappar, eller däremot upstående pelare.
      Denne kan dock sällan vara annat än kalksten. Därmot kan skorpsten bestå icke allenast af kalk, utan ock flere arter, som vattnet, under sakta framsigande genom rämnor i berget, släpar med sig och afsätter på sluttande bergväggar, samt på alla andra uti dess väg liggande ämnen. Skorpsten finnes således:
      1:o Kalkartad, så väl där dråppsten gifves, som ock där vatten genom kalkberg framstiger. Sådan är den så kallade Confetto de Tivoli ochEisenblüthe (se dessa ord) samt Carlsbader Sprudelsten, m.m. Uti en gammal öde silfvergrufva vid Garphyttan, uti Nerike, där berget består af kalksten, finnes skorpsten til myckenhet, öfvertäckande andra små stenskärfvor, spånor, qvistar m.m., som därmed til större stycken blifvit sammangyttrade.
      Uti Toscana, vdi Bain de St. Philippe, är vattnet så rikt af uplöst kalk, at dråpparne däraf, som uti en där inrättad cascade med häftighet kringkastas, fästa en ganska hvit och halfgenomskinlig kalkskorpa, eller stalagmit, på alla därinvid stående kroppar. Detta har gifvit anledning at häromkring upsätta allehanda graverade formor och sculpturer, som innom kort blifva fylde med en tjock skorpa af sådan stalactitisk, eller stalagmitisk kalksten, och såmedelst af fina originaler visa de aldraskönaste aftryck, hvilka i finhet, glans och täthet, likna en skön alabaster; men at det är en kalkartad skorpsten, som gäser med syror och uti brottet är fibreus, eller trådig, samt utmärker tydelige kännetecken at den genom kalkvattens drypning, eller stänkning, tilkommit, kan bevisas af det profstycke jag därifrån erhållit.
      2:o Af Gipsart förefaller den, där et kalkvatten framsiger genom malmer, som innehålla svafvelsyra, såsom uti ödes grufvorne vid det så kallade Stollberget i Norrberkes socken, där myckenhet blende gifves. 
      3:o Kalk- Svafvel- och Saltartad, vid varma bader.
      4:o Sådan som består af Kalk, Koksalt och Magnesia, hvilken vid saltkokning utaf hafs- och källvatten fäster sig på riset uti Graderverk. Se detta ord. Därvid plägar ock järnochra infinna sig af gulbrun färg, såsom vid saltverket Durrenberg i Sachsen, då den får namn af Röd Sinter. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 64.
      Dylik sinter är ock det så kallade Pannback och Svalkarsslam, som består af lerjord, alun, vitriol och järnochra, vid alunverken; äfven det som får namn af Scherp vid saltsjuderier, o.s.v. Se Rålut och Saltaska.
      5:o Lerartadt och metalliskt sinter upkommer uti grufvor af Gurer, som med vatten framsiga och fästa sig vid väggarne, innehållande järn, då den är gul, och ofta silfver, då den merendels är mera hvit eller grå. Se FERBERS Min. Gesch. s. 273.
      Vidare om stalagmiter och deras systematiska indelning efter utvärtes skapnad, se WALL. Syst. Min., T. II., s. 388.

Skorstens-färga, vid koppargarning, se Kopparfärga.

Skott. Huru de göras vid bergsprängning, se ordet Bergsprängning.
      Skott är ock et talesätt i Nora bergslag, som förklaras under ordet: Gå i skott.

Skottfall kallas vid bergsprängning det stycket af berget, som med skottet bör komma at utkastas. Vid grufvebrytning bör afseende hafvas at få godt skottfall.

Skraggemalm kallas stora rusor af Sjömalm. Se Sjömalm.

Skrifbly (Schreibbley, Wasserbley) är det samma som Blyerts.

Skrifsten, Garantronius Lapis WORMII, är en art af Florentiner marmor, hvarpå teckningar finnas, som likna bokstäfver.

Skro, se Skrot.

Skrofmältning, Se Skrotsmältning.

Skrom kallas den malm, eller skärsten, som uti en kall- eller vändroste blifvit så hårdt bränd, at det mästa godset med svaflet utrunnit til sula, då det öfriga med bergarten utgör en lätt och pipig rusa, eller et skrom. Verket kallas dåSkrombrändt.

Skrot har åtskillige bemärkelser, såsom:
      1:o Vid mynt förstås med skrot den tilsatte eller ligerade halten af  koppar, hvarmot med Korn menas den öfrige delen af fint, eller af silfver. Häraf upkommer benämnandet af Skrot och Korn uti mynt, såsom samfält utgörande myntets rätta bruttovigt.
      2:o Vid grufvor kallas ock Skrot de fyrkantiga hvarf af förtimringar uti schachter, som fästas på upstående klabbar och öfverslag, samt beklädas med bräder emot berget, til förhindrande af småsten och jords inrasande. Kallas äfven vid tyska grufvor Schrot.
      3:o Skrot, eller Skro, kallas vid mynt, kopparhamrar, järnplåthamrar och manufactur-verk, alt det spink och afklipp, som med sax eller mejsel skrotas af det arbete, som skall förfärdigas. Sådant skrot kommer sedan genom omsmältning at til godo göras. Se Skrotsmältning.

Skrot- eller Skro-plåtar kallas vid plåt- och blecksmide de plåtar, som äro så felaktige, at de ibland skrojärn måste uptagas och til ämnen åter nedsmältas. Se Plåtar.

Skrota betyder at med mejsel eller sax sönderdela någon metall, eller at afklippa det öfverflödiga på något arbete.

Skrothammare, eller Skrotmeisel, är en stålbelagd stamp, med skaft försedd och med platt hufvud på den ena samt bredt skär på den andra ändan, til metallers sönderdelande.

Skrotsax är et verktyg, varmed metaller sönderdelas. Finnes af åtskillig skapnad til olika behof, såsom:
      1:o För det runda myntets utklippande af guld, silfver eller koppar, brukasSkrotsax, som består uti en sammansatt machin af järn, hvaruti är en rund stamp med tvär anda, lämpad efter myntets storlek, uti kanterne stållagd och ganska skarp, passande nätt uti et rundt likaledes stållagt hål, uppå en stark järnskifva, så at då valsade myntbleck sättas däremellan, och stampen med en vectis eller tjenlig skruf påföres, blifver den runda myntplätten genom hålet uttryckt.
      Denne machin är af mångfaldig nytta, äfven til plättars uttryckande af järn och andra metaller, efter hvad som åstundas. 
      2:o För tjocka kopparplåtar och för taffel-messings klippning, eller sönderskrotande til myntplåtar och trådband, brukas en ganska grof och stark så kallad Bomsax, liknande något när en annan sax, hvars ena skalm är fästad uti en grof upstående stockända, och den andra skalmen, vid en lång häfarm, eller timmerstock, som under klippningen framföres af 3 eller 4 man.
      3:o För järnplåtars klippning nyttjas skrotsaxar, dels för hand, dels för vattendrift, på flere sätt inrättade. 
      4:o Til kalla järnstängers afklippande på tväran uti vissa stumpar, för vals- och plåtverk, nyttjas en annan art af skrotsax, som måste drifvas med vatten och vara ganska stark, då 3 à 4 tums bredt och ½ tum tjockt stångjärn kan därmed ganska fort afklippas.
      5:o För platt stångjärns klyfvande, eller sönderskrotande, längs efter, uti 3 eller 5 tenar, för spiksmide, är en art sax af Herr Comm. Rådet POLHEM påfunnen, och nu mera på många ställen antagen. Se Klippjärn samt mine Anledningar til järn- och stål-förädlingens förbättrande, s. 150.

Skrotsmältning kallas, då hvarjehanda smidige metallers skro, afklipp och affall tilgodogöras genom sammansmältning. Af smidigt järn nedsmältes skrotet antingen på öpen härd med träkol, uti hammarsmeds- eller smärre därtil inrättade härdar, til små smältor, hvaraf vid riktig handtering det bästa och segaste järnet erhålles (Se härom mine Anledningar til järn- och stål-förädlingen, s. 41); eller ock kan skro-järn, som faller vid järn-fabriquerne, såsom spink, filspån, gamla söm och spik, m.m., sammansmälas med stenkols-hetta uti täckta diglar och uti vindtugnar, eller så kallade Scrap-Furnaces, med tilsats af en glasartad fluss, då däraf blifver det aldratätaste järn, eller det i England så kallade Tincture of Iron, tjenligit för de finaste smiden. Se Järnets Historia, s. 326, 333.
      Vid kopparhamrar, messingsbruk och myntverk, faller äfven skrot och krats af åtskilliga arbeten, hvilket tilgodogöres och omsmältes på kratsugnar och garhärdar, eller vid messings-bruk uti bränhyttan, eller vid kron- klock- och gelbgjuterier, m.m., uti diglar.

Skrufbårr kalals vid pumpbårrning den första bårren, eller nafvaren, som är försedd med en skrufformig spets, hvilken vid omvridning sjelf drager sig in uti trädet, och nyttjas endast til första hålets bårrning uti en pipstock. Hörer tilKonstredskap.

Skruff, eller Skruffa, heter uti Stora Kopparbergs grufva den urgröpning, som blifver uti taken af arbetsrummen, efter nedfallne skutor, eller stora stycken, som lossna genom tilmakningar, där berget är af en släppande och skölig art.

Skrype betyder vid Garpenberg den magra, eller mycket bergblandade kopparmalmen, som kommer genom bokning och vaskning at tilgodogöras. Är således det samma som vid Sala silfvergrufva Vask kallas.

Skrå, vid grufvor, kallas af arbetare det som är sluttande. Således säges at malmen, eller berget, ligger på skrå, då det går i donläge.

Skråbleck, se Stenbrytare.

Skråckas säges om berget i grufvor, då det får rämnor af sprängning eller annan orsak.

Skräda, vid vändrostning, är at skilja det bättre ifrån det mindre brända verket. Se Vändrostning.

Skrädhammare är en liten handhammare, med platta slag åt begge ändar, hvarmed den smärre malmen sönderslås vid Sofring.
      Brukas äfven vid vändrostning, at därmed sönderslå och skräda, eller skilja, det fullrostade eller bättre brände verket ifrån det som ännu ej är fullbrändt. Se Vändrostning.

Skrädjärn, Se Hytteredskap.

Skrädor, eller Skräde, är vid hyttor och smältverk det samma som krats, såsom: Nas-gods, Kråk, Kossor, Massor, Sörja, Dalkare, m.m., som drages eller brytes utur ugnar, härdar och sumpar, eller ock skummas af smälte metaller, och kan ännu innehålla något gods, samt måste tagas til vara och omsmältas på hytte- eller Kratsugn. Se detta ord.

Skufbränning heter den kallrostning, som göres med alt för stark och hastig hetta på kopparmalmen.

Skufhål kallas vid drifugnar den öpning, hvarigenom ved och drifstockar införas til flammans underhållande vid drifningen, där ugnen ej är inrättad med särskilt eldstad, eller på det sätt, som under ordet Drifugn beskrifves.

Skuldam, eller Slätdam, Se Flodam.

Skulla betyder uti grufvor et inslag, eller en ort, som blifvit börjad öfver solan, eller botten, uti en annan ort, eller uti en sänkning.
      Med Skulla förstås ock det samma som en Bina, eller Hvilbina, uti schacht.
      Skulla kallas äfven uti masugnar sammangyttrade stora rusor, eller ugns-färskor, som stundom fästa sig vid murarne uti öfverstället och förorsaka mycken olägenhet, samt kunna ofta vara orsak til blåsningens nedgång.
      Sådan skullning kan härröra af flere orsaker, såsom af et för tvärt updragit öfverställe: af segsmälte malmer eller bergarter: af illa rostad, eller af för mycket fin, mullig och mjölbokad malm: af utstående stenar eller gropar uti pipmuren, med mera.
      Af samma orsaker händer ock, så väl vid silfvermalms-smältningar, som ock uti suluugnar, at sådane skullar (Bühnen, eller Bihnen) sätta sig uti ugnspipan, och måste af smältaren med försigtighet lösbrytas.

Skumma säges vid järn- och andra gjuterier, när den på metallen flytande slaggen afhålles med en torr trä-käpp, för at ej få inflyta uti motet.

Skummare kallas den arbetare, som skummar järnet vid gjutningen.

Skumnas kallas vid Athvidabergs kopparverk en art af trottsten, som uti härden stundom ligger på skärsten och under slaggen, som innehåller mycket koppar. Är således en Skärstenstrottsten. Den upkommer af den Blendenas, som fäster sig upp uti ugnspipan, och vid vissa tilfällen nedsmälter.

Skumsalt, Halosachne PLINII, är koksalt, som likt et skum fäster sig på stenar och jord af uttorkadt hafsvatten.

Skumskifva kallas vid koppargarning den öfversta och första skifvan, eller spritan, som af garhärden utslites, hvilken, såsom slaggig och oren, åter nedsmältes på nästa Garning.

SKumslagg, Se Flåttcinder.

Skurbänk vid blecksmide, Se Skifferbänk.

Skurfärga heter vid kopparmynts tilverkning den fina, röda kopparslagg, som under myntplättarnes skurning, efter upglödgning, afnötes uti skurtunnan.

Skurprof betyder vid myntverk den tolk, som af myntmästaren gifves til valsverket, för at utmärka den tjocklek, hvartil myntskenorne böra valsas, efter myntets beskaffenhet, eller efter den så kallade Riktpenningen.

Skurstuga är vid myntverk det rummet, hvaruti myntskärningen förrättas.

Skurtunna är en mycket stark och järnbandad tunna, hvaruti i synnerhet kopparmynt skuras blankt, sedan det af föregången glödgning fått en svart yta, på det sättet at tunnan, som inuti är försedd med trälister, eller kors, på en genomgående järnaxel, med hvef hastigt omvrides för hand, eller med kugghjul och trälla för vattuverk, under det at vatten tillika inrinner genom många små hål på tunnan.
      Myntet nötes då emot hvartannat, under stötning och vändning af de uti tunnan insatte korsträd. Sådane skurtunnor brukas äfven med mycken förmån til åtskillige andre små fabriks-arbetens skurande af metaller, såsom för knappar, fingerbårar, syringar, små spik af messing och järn samt, vid tråddragerier, för järntråd och allehanda små järnsmiden, som komma at sedan betas och förtennas.

Skuta kallas vid grufvor et stort stycke berg, som finnes vara lossadt ifrån fasta klyften, antingen ännu qvarliggande, eller därifrån nedfallit.

Skyfflar äro til skapnaden bekante verktyg, som vid smältverken brukas med åtskillige tilnamn, såsom vid masugnar gifves:
      Motskyffel, hvarmed rännor, eller moten, uti sanden upgöras. Denne bör emot ändan vara smalare, men tvär, eller kantig.
      Stybbes- eller Sandskyffel, hvarmed sand och stybbe kastas på dammen, eller emot timpelen. Är rundaktig och skålig. 
      Vid stångjärns smedjor nyttjas:
      Storskyffel, hvarmed den uttappade heta slaggen öses af golfvet.
      Härdskyffel är mindre med en lång järnfahl. Nyttjas vid kolens makande på härden, m.m.
      Kokskyffel är en stark och tjock spade af järn med järnskaft, hvarmed färskjärnet arbetas til kokning uti härden, efter slutad räckning. Brukas på få ställen.

Skyggmalm, Minera oblique resplendens, kallas vid Sala i synnerhet en art blyglans, som uti vissa vändningar emot dagen reflecterar ljusstrålarne och visar sig glänsande, men uti en annan vändning helt mörk.
      Sådane skyggande stenarter gifvas ock af åtskillige andre slag, såsom svarta Järnbindor, där hornblende ingår, som oftast visar samma egenskap.

Skyllerbössor vid Knip- och Spikhamrar äro tvenne järnstycken med små urgröpningar, instänkte uti skyllrorne, hvaremellan hylsten har sin vändning. SeSkyllror.

Skyllror (Skelde) äro vid kniphamrar tvenne starka fyrkantiga träklabbar, som fastkilas uti hammarställningen, emellan hvilka skyllror hammarhylsten har sitt fäste och sin rörelse, uti de inhuggne skyllerbössor. Genom desse skyllrors flyttning kan kniphammaren riktas efter behag. Se Kniphammareställning.
      Skyllror kallas även vid trådragerier tvenne starka lister på trådbänken, hvaremellan Trådtången på dess Sahl har sitt fram- och återlopp.

Skåfvel, Se Skofvel.

Skår kallas uti Jemtland en smal däld, som tager sin början ifrån något fjell, och hvaruti någon liten bäck gemenligen rinner. Et sådant skår kallas af andraGrubba, då den är så belägen, at vattnet om sommaren uttorkar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 4.

Skårpsten, Se Skorpsten.

Skäftning kallas, til exempel, vid en stångjärnshammare, den delen af hammarskaftet, som är inpassad uti hammarögat; men den delen af skäftningen, som sitter utom ögat, kallas Förskäftning.
      Skäfta på är således det samma som at sätta hammaren på skaftet.

Skägg heter på somlige orter den afrundade delen, eller Kräfvan, på en blåshjuls-kam. Se Kam.
      Skägg betyder vid grufvor garnfransar, som vid upfordringsspelet fästas på gruflinan och lända til rättelse för styraren vid spelhjulet, at däraf se huru snart tunnan upkommer, då han skall sakta vattuhjulet. Sådant skägg sitter ock nära knuten, där tunnlänkarne äro vidhäftade. Se ordet Knuten.
      Skägg (Bart) kallas också uti grufvor vid tilmakningar de med bandknif skurne och vid et torrt vedträ sittande spånor, som brukas vid vedens antändande.
      Med Skägg förstås vid silfverdrifning på capell, eller teft, de glitterstrålar, som upstiga rundt omkring kornet, då drifningen går mycket svalt och nära at stelna. Jämnför Skansglete.

Skälltång, Se ordet Tång 1:o e). Den kallas ock Bett-tång, emedan den brukas vid små järnstumpars eller bitars värmande, då de skola vällas vid någon stång, eller särskilt uträckas.

Skämmel (Schemel, Schenkel) kallas uti en hästvind sätet, hvarpå vindköraren sitter. 
      Skämmel (Schemel) får äfven vid blåsverk trådan heta, på hvilken hjulkambarne taga, vid blåsbäljens nedtryckning. Se Bäljor.

Skänkskopa är vid järngjuterierne en guten och lerbeslagen järnpanna, eller gryta, som har vid det ena örat fästadt et långt rakt järnskaft, och vid det anra örat et dylikt, i form af en klyka, så at då denne panna, eller skopa, full med smält järn bäres af tvenne arbetare til motet, kan skopan lätteligen däruti utgjutas af den som håller uti klykan. Vid större gjutningar brukas en så kalladÖs-skopa, hvilken är en större lerbeslagen kettel, om 10 a 12 kanrum, som ställes utmed det i sanden neddämde lermotets gissel, eller ingöte. Genom bärning ifrån stället, med smärre lerbeslagne stöpslefvar, fylles denne ös-skopa med det flytande järnet, som sedan därutur hälles uti motet.

Skär, eller ax, är den stållagde och hvässta ändan på en bergbårr. Se Tab. II Fig. 13, a.
      Skärpå en blåsbälj, se Bäljskär.
      Skär, eller Skäret, kallas också öfra öpningen på en stålugn, hvarigenom kolen instjelpas och ugnen skötes. Se Bränstålsugn.

Skära hvarannan (einander durchschneiden) säges om tvenne malmgångar, då de stryka tvärt öfver och igenom hvarandra.

Skärande arter (Fressige) kallas vid smältverk de malm- och bergarter, som äro benägne at angripa murarne uti smältugnen, eller at utskära ställe och härdredning, samt at tillika bringa andra hårdsmälta arter til flytning och gifva en qvick slagg. Sådane äro, til exempel, uti masugnen: den så kallade skärsten ifrån Norberg (Se Hvitmalm): Flusspat i blandning med lerartade bergarter: hvit järnmalm, eller järnhaltig kalksten, och rödbräckte qvickstenar. - Vid silfvermalmers smältning äro bly, blyslagg och glete skärande: vid kopparmalmers smältning äga svafvelrika kopparkieser denna egenskap. Någre äro hvar för sig hårdsmälte, men blifva uti blandning med andra lika eldhärdiga arter icke allenast lättflytande, utan ock skärande. Sådan är Flussspaten medSpecksten; med Gips; med Kalk och Järn, o.s.v. At närmare lära känna de mäst skärande arter, torde följande rön förtjena nämnas, såsom:
      Flussspat ensamt, uti Hessisk digel, har, vid smälthetta, straxt börjat fräta på digelbotten och ändteligen bårrat sig igenom. Tilsatt järn har gjordt flussspaten än mera skärande, så at den som et qvickt flytande glas, med becksvart färg, utrunnit. Lika delar flussspat och magnesia alba hafva äfven gifvit et skärande glas, som genombårrat digelen. Jämnför Magnesia alba. Med inblandning af kisel, kalk och lera, modereras dock flussspatens skärande art. Se Vitrum Fusibile.
      Alkaliska salter kunna räknas för skärande uti blyertsdiglar (SeYpserdiglar). På Hessiske diglar hafva alkalier ensamt ingen verkan; men 3 delar alkaliskt salt med en del krita har skurit sig igenom en sådan digel: likaså 3 delar glasgalla emot en del krita; jämnväl 2 delar sal ammoniacum fixum med hälften krita, samt 4 delar saltpetter med en del gips.
      Blyglaset samt Vitrum antimonii räknas ibland de aldramäst skärande, som hvarken uti vanlig Hessisk eller Ypferdigel kunna hållas öfver ½ timma flytande, förrän de börja tära sig igenom digelen, eller genom skärfvelen, vid förslaggning uti proberugnen. At förekomma denna olägenhet äro många medel föreslagne, hvaribland Herr WEBERS method tyckes vara den enklaste, nemligen: at låta Hessiska diglar insuga linolja och inuti, på den klibbiga linoljan, sikta fin pulver af grönt glas, så mycket som kan fastna: at sedan varsamt torka sådane diglar, eller skärflar, och låta dem undergå en ny bränning, så stark at glaset smälter och utgör en glasering uti digelen. Om uti glaspulvret inblandas med litet hvit och ren tennaska, blifver denne glasering så mycket starkare, så at blyglas däruti skall kunna hållas smält hela 12 timmar och därutöfver. En smörja af fint pulveriserad asbest med ägghvita har ock, såsom en beklädning uti Hessisk digel, härvid gjordt god tjenst. Diglar af eldfast lera, en del, med tilsats af 2 delar Specksten, Spansk Krita, eller finTälgsten, hafva äfven funnits biståndige, i synnerhet om det blifvit slagne uti metall-form, som gör dem mera täta än genom svarfning på skifva. Det så kallade Reaumurska glas-porcellainet angripes ej heller af blyglas, men är benägit at spricka (Se Glas); många flera förslager, som kunna ses uti andra fortsättningen af Herr Prof. POTTS Lithogeognosie, at förbigå.
      Uti stora smältugnar förekommes skärning dels genom tät murning med eldfast sten, såsom vid masugnar (Se Ställsten, Tälgsten och Pipsten); dels ock därigenom at skärande arter försättas med mera trögsmälte.
      Vid bly- och kopparmalmers smältning afböjes denne olägenhet på lika sätt; men i synnerhet därigenom at smälthärdarne inslås med redningsstybbe af god lera och kolstybbe; hvaremot metalliske slagger äro benägne at reduceras och såmedelst förlora något af sin skärande egenskap. De säkraste hjelpemedel, i sådant afseende, äro äfven tilsatser och blandningar af flera arter, som verka emot hvarannan uti smältningen, och hvarom bästa uplysning vinnes genom kunskap om hvar och en malms och bergarts egenskaper. Om de biståndigaste arter emot sträng smälthetta, ses under ordet Eldhärdningar.

Skärberg, Rösberg, kallas de högder, eller förstörda berg, som bestå af idel hopramlade stora stenar; hvarunder likväl fast häll stundom kan finnas.

Skärfskifvor. Under detta namn förstås egenteligen de platta och cirkelrunda järnskifvor, som uti kanten äro med stål belagde och nyttjas vid skärverk til metallers fördelande, med mycken skyndsamhet, uti smala tenar, eller band. Se Skärverk. Sådane skifvor böra vara af ganska tätt och godt järn, samt i kanten belagde med bästa garfstål, som icke allenast äger tilräckelig hårdhet, utan ock kan med bestånd vällas rundt omkring kanten på järnskifvan, samt sedan taga god härdning, hvartil öfvad mästare fordras. Järnskifvan bör vara ungefär 1/8 tum tunnare än stålkanten. Uti skärverk för järntenar äro skifvorne gemenligen 12 a 13 tum uti diameter, som är nödigt i anseende därtil, at därigenom komma at gå mycket tjocka nålar, eller järnbultar, hvarjemte stora mellanskifvor och starka gafflar, eller styrjärn, erfordras. Men för koppar och messing kunna de vara mycket mindre.
      Stålläggningen måste vara på det nogaste jämntjock och gå uti svarf, med mycket skarpa sidokanter, at hvad som skäres ej måtte få någon taggig, eller slarfvig så kallad grad. At lätta det kinkiga arbete, som fordras vid skifkanternes stålläggning, kunna skifämnen smidas af järn, något tjockare än vanligen erfordras, och brännas uti en stålugn til stål, då de midtpå böra vara betäckte med en tjock smörja af kalk, sand och ler, at ej antaga fullkomlig stålbränning mer än uti yttra kanten. De hamras och smidas sedan vid lagom glödhetta til behörig form och storlek, samt härdas allenast rundt omkring uti kanten.
      Til skärverket fordras tvenne bultar, eller troussar, af sådane lika stora skärfskifvor til över- och underskifvor. Huru sådane buntar sammanhäftas med deras mellanskifvor, styrskifvor och skrufbultar, samt huru inriktningen sker med deras gafflar, gaffelplåtar, klamstycken, backstycken, m.m., är vidlöftigare än rummet tillåter at här förklara, och kan närmare intagas af beskrifningen på vals- och skärverk uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772, s. 132 och följ.

Skärfvel, eller skärflar, (Scherber, Schirbel, Probierschirbel) kallas de små runda käril, som brukas uti proberkamrar och göras af en mycket eldfast lerblandning, på det sättet at de slås uti tjenlige mått af messing, somSkärfvelfoder kallas, hvilka bestå af en stark ring, som får namn af Nunna, och en däruti passande stamp, som formerar kärlets cavitet och blifvit kallad Munk. Skärflar brukas gemenligen af tvenne slag, nemligen smärre Förslaggnings-och större Rostskärflar. Beskrifves uti de fläste proberböcker och förnemligast uti CRAMERS Metallurgie, 1:sta delen. Til goda skärflar, som skola nyttjas til mycket strängsmälte och i synnerhet järnstarka malmers förslaggning, fordras den mäst eldfaste, eller svårsmälte lera, som uti flere timmar kan emotstå blyglasets skärande och lösande egenskap, särdeles om arsenik måste tilsättas.
      Strängaste prof på eldfast lera sker således med blyglas. Den skärfvel, eller digel, som uti en sträng hetta längst kan hålla blyglaset uti smältning, utan at blifva däraf tärd, eller genombårrad, må väl anses för den starkaste. Järns smältning med flussspat är äfven et strängt försök. Den Engelska Sturbridger leran har hittils varit den, som längst uthärdat dylika prof.

Skärfvelfoder, Se Skärfvel.

Skärfvelkyft är en särskilt tång, hvarmed skärftlar handteras uti proberugnen.

Skärjärn kallas de smala fyrkantige, eller något platta järntenar, af 3/8 til ½ tums tjocklek, som tilverkas uti skärverk och försäljas uti knippor. Se mine Anledningar til kunskap om järn- och stål-förädlingen, s. 194, samt ordetSkärverk.

Skärpa (Schürfen). Därmed förstås ibland bergsmän det första arbete, som med brytning och sprängning anlägges til en Skärpning (se detta ord); eller til någon malm-anvisning och gångs blottande. Således förefaller detta arbetet antingen på nya och oförsökte bergstracter, eller vid redan uptäckte malmfält, dels at utröna redan yppade malmgångars förhållande i fält, eller uti längden, efter den strykning de tyckas utvisa; dels ock at försöka, om uti nejden någre ännu okände malmgångar, drummer och körtlar kunna finnas, til bergverkets utvidgande.
      Uti förra händelsen, eller til skärpnings anläggande uti oförsökte berg, kunna de anledningar i akttagas, som under orden Malmletare, Skate, Gångaroch Gångberg anförde äro. För våra Svenska järnmalmer, som lyda magnetens verkan, är magnetnålen, eller compassen, säkraste handledare vid deras uptäckande (Jämnför Compass), hvarvid kunskapen om denna malmens vanligaste följeslagare af bergarter bör komma til hjelp.
      At efter den andra puncten utröna redan yppade malmgångars sträckning uti fält, fordrar vid järnmalmer ingen större konst, än at känna magnetnålens förhållande därvid, som allmänt bekant är; men för andra malmer, hvilka ej röja sig för denna säkra slagrutan, och aldraminst genom rutengängares bedrägeliga kunskap, möter större svårighet at följa deras underjordiska väg, hälst de gamlas föregifne märken af vissa örter, ångor, rimfrost, dageens borttorkande, m.m., för ingen del äro pålitelige at utvisa, hvarest säkrast är at skärpa. En lång förfarenhet och bergarternes känning äro härvid de säkraste ledare. Om, til exempel, uti en uptäckt, eller i dagen framskjutande malmgång finnes, at hällearten vid den ena sidan af gången är af annat gry, eller lynne, än vid den andra, efterses uti fältet och uti den väg, som gången tyckes utvisa, om begge desse arter kunna påfinnas, då med någorlunda säkerhet kan dömmas at malmgången, också på det stället, bör genom skärpning kunna upletas, där samma bergarter stöta intil hvarandra. Detta kan någorlunda beqvämligt låta sig göra på kala berghällar, hälst där gången tillika framskjuter på et eller annat ställe med brånad och malmos, eller med dess kände gångarter, men på jordtäckte berg är föga annat råd, än at, efter compassens anvisning, ifrån det blottade stället utstaka gångens stryknings-linea och därpå, vid något lägligit ställe, hälst uti en liten däld, genom en jordrymning tvärt öfver strykningen söka at komma på gången, til skärpnings anläggande.
      Genom sådane afskärande jordrymningar kunna ock stundom paralleller, eller bigångar och drummer, blottas, til flera nya skärpningars anläggande, hvarvid en kunnig bergsman i synnerhet bör hafva afseende på bergarternes förhållande. I anseende til bergens oändligt många förändringar, som härvid förefalla, kunan pålitelige reglor härutinnan icke föreskrifvas, utan ankommer det mästa på förfarenhet och gynnande händelser. Anledning til eftersökande kan dock tagas af hvad som under orden Gångar och Gångberg blifvit anmärkt.
      Då någon lönande uptäckt genom skärpande blifvit gjord, är angelägit at en sådan skärpning försigtigt anlägges, så framt den skall göra början til et upfordrings-schacht, eller til en grufva, såsom: at en lämpelig vidd utstakas: at jordrymningen tages väl sluttande til förekommande af ras: at hvad som upfordras af jord och berg ej må läggas för nära intil skärpningens bräddar, eller på någon plats, som är tjenlig för inrättningen af vindar eller upfordrings-verk: at af berget bortränsas alt hvad som är sköligt, eller som kan hota med fall, innan djupet för mycket tiltager, då kostnaden med sådan ränsning blifver drygare: at där djup jordrymning, eller rösigt och osäkert berg förefaller, tjenlig byggnad, eller timring, då göres däremot, o.s.v. Jämnför orden Grufvebrytning ochGrufvebyggnad. Det är äfven nödigt at i god tid utse tjenlig grund och fäste för den upfordrings-vind, eller pumpsättning, som med tiden torde komma at inrättas.
      Arbetssätt vid skärpning är merendels det samma som vid grufvebrytning förefaller, och förklaras närmare under orden Bergsprängning, Grufvebrytning, Tilmakning, Sänkning och Schacht. Vidlöftigt härom handlas uti DELIIBergbaukunst, andra capitlet von Schürfen, &c., hvarest visas at sådane skärpningar kunna vara af mycken nytta til uplysning om malmfältets förhållande på flera ställen; hälst de vid dylik undersökning äro mindre kostsamme, än de så kallade Such- eller Schurf-stollar.

Skärpnera kallas af arbetare vid messings-bruken, at til små stycken eller til skärf sönderslå gamla utbrände diglar, och utur dem uphämta alla däruti sittande messings-korn, samt at sedan sönderstampa och sålla den sönderslagne skärfven til pulver, som tjenar til inblandning med eldfast lera, för nya diglars tilverkning, sedan de smärre messings-kornen förut genom vaskning blifvit frånskilde.

Skärpning kallas et bergs-arbete, som göres til början af en grufva, eller et schacht, då, efter förrättad jordrymning, brytning företages med sprängning, eller eldsättning på fasta klyften, hvilket egenteligen får namn af Skärpa. Se detta ord. Skärpning får ock den sänkning uti berget heta, som til upfordning ännu ej behöfver vind, eller tunna och lina, samt kan således icke få namn af Grufva.

Skärsten (Rohstein, Frischlech, Rohlech, eller Lech) är egenteligen en med svafvel genom smältning förenad metall.
      Således erhålles en skärsten af järn med svafvel, då en ren svafvelkies med något tilsatt glasigt ämne smältes uti digel, eller på ugn genom kol. Om tillika någon annan metall, såsom koppar, silfver, guld, vismut, eller bly, är tilstädes, antingen hvar för sig eller alla tilsammans, blifva de äfven uti en sådan skärsten samlade och skilde ifrån det mästa af deras medföljande bergarter.
      Huru svafvelartade eller kiesblandade kopparmalmer bringas til skärsten, ses under Sulubruk. Om silfrets och blyets insamlande och concentrerande utiSkärsten, som merendels får namn af Råsten, ses under ordenSilfvertilverkning och Råsmältning. Huru äfven guldet kan på denne vägen fångas och, med tilhjelp af bly, dragas utur fattiga malmer samt tilgodogöras, se Guldtilverkning. Då metall-halten uti skärsten skall vidare sammandragas, eller concentreras, under mindre rymd, blifver skärsten med tjenlige tilsatser af mera malm och flussarter omsmält, hvilket kallas Anrika. Denne omsmältning får ock namn af Duplering vid koppar-skärstens förbättrande. En sådan anrikning, eller Concentrations-process, brukas egenteligen på fattig silfverskärsten, eller råsten, som sedan får namn af Riksten, eller vid tyska bergverken Reich Lech, Durchstechstein, eller Spurstein, hvilket senare namn äfven Trottsten tillägges.
      Vid Ungerska bergverken förstås med ordet Lech, eller Rohlech, egenteligen Rå- eller Skärsten; men med namnen Spurstein, Dünne Lech, ellerOberlech, menas det samma som Trottstein. Se detta ord.
      All slags skärsten eller råsten kallas eljest vid tyska bergverken med et allmänt namn Stein.
      Skärsten har äfven en art järnmalm, eller qvicksten, blifvit kallad, i anseende til dess skärande art på masugnen. Se Hvitmalm.

Skärstenar kallas vid tyska bränstålsugnar fyra stycken af eldafast lera och bränjord formerade stora tegelstenar, ungefär 1 aln och 4 tum långa samt 8 tum breda och 6 tum tjocka, som ställas med ändarne emot hvarandra och formera öfre öpningen, eller Skäret, uti ugnen. Se Bränstålsugn.

Skärstens-rostning, Se Vändrostning.

Skärstens-smältning, Se Sulubruk och Råsmältning.

Skärstensmalmer kallas af någre sådane malmer, som först nödvändigt måste smältas på skärsten, innan deras metalliska halt kan utbringas. Sådane äro i synnerhet gyldiske kieser, fattige kopparmalmer, äfvensom ringhaltige och uti mycken bergart insprängde silfvermalmer, antingen de af naturen medföra svafvelkies, eller den skall särskilt tilsättas.

Skärstensprof anställas uti proberkamrar, antingen at försöka någon svafvelkies, som skall brukas vid råsmältning, för at utröna huru mycket skärsten den giver, så at därefter kan uträknas, huru mycket han bör draga eller uplösa af andra malmer, som då skola tilsättas: eller ock göras skärstensprof, för at concentrera halten uti kiesige och fattige malmer, i synnerhet kopparkieser, då de skola försökas på koppar. Detta prof sker rätteligen, då kiesen orostad samt pulveriserad blandas med 2 delar borax och en del glaspulver, samt smältes uti öpen digel med öfverlagt lock, för god bläster, til dess altsammans står lugnt och qvickt uti digelen, då den uttages, lemnas at svalna och varsamt sönderslås, at skärstens-regulus, som ligger under glaset, ej tillika bräckes.
      Någre proberare bruka til fluss et så kalladt Mos, af såpa och saltpetter, som är ganska oromligt, i anseende därtil at svaflet förenar sig med det alkaliska til en hepar, som uplöser regulus til slagg.
      Vissa koboltmalmer, som innehåller mycket svafvelsyra, proberas ock med nytta först på skärsten, til det mästa järnets frånskiljande genom förslaggning, innan den tages til Schmaltzprof. Jämnför detta ord.
      Til fluss för skärstens-prof, och för at bespara borax, kan ock brukas det så kallade Vitrum Fusibile, eller smältglas, som göres af flussspat, en del, kalk, en del, och ren lera 1 ½ del, fint pulveriserade och väl sammanblandade. Därtil kan ock blandas hälften af grönt pulveriseradt glas, för at därmed befordra en qvickare flytning uti smälthettan. Af detta pulver tagas 4 à 6 delar emot en del kiesig malm. Litet af pulvret strös på bottnen uti digelen, och det öfriga blandas med malmen samt inlägges, upglödgas småningom och anblåses. Inemot smältnings-graden kan litet utsprakadt koksalt tilsättas, som förtunnar glaset, samt befordrar de smärre kornens sjunkning och samling til en regulus. Samma fluss kan ock nyttjas så väl vid blyglansers som koboltmalmers proberande på skärsten. Mera härom se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1787, s. 131 o.f.

Skärstång kallas vid stålbränning et 4 alnars långt och smalt järnspett, med et litet trädskaft. Den nyttjas vid stålbränning at därmed genom öfra öpningen, eller skäret, arbeta uti ugnen och styra hettan genom kolens makande, efter behof.

Skärverk är en machin, bestående af runda i kanten stållagde järnskifvor, på tvenne särskilte axlar så fästade uti tvenne buntar, at deras kanter gå tilsammans och litet innom hvarandra, samt at deras rörelse, genom starka vattuhjul, blifver circulair, på det sättet at då den öfre skifbunten går med, går den andra mot solen och begge med lika hastighet.
      En tunn och väl upglödgad järnstång, som instickes med ändan, där skifkanterne vidröra hvarannan, drages då, under skifvornes omlopp, däremellan och utkommer på andra sidan fördelad uti så många smala tenar, som skifvornes antal varit, och det altid uti udda tal, om järnet allenast upfyller skifvornes samfälta bredd. - Skärverk kan antingen vara ensamt inrättadt, eller tillika med Valsverk och för samma vattuhjul, då et tjockt stångjärn, väl glödgande, först kan passera valsarne, för at blifva tunnare och bredare samt sedan med samma hetta gå igenom skärverket, at fördelas til Skärjärn. Se härom mine Anledningar til kunskap om Järn- och Stål-förädlingen, Cap. X, samt, om sådane verks byggnad, Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772, s. 132 och följ. Jämnför orden Valsverk och Skärfskifvor.
      Vid et skärverk, förenadt med valsverk, kunna 60 skeppund stångjärn, til det minsta, skäras om veckan til smala tenar af 7 a 8 fots längd samt af 3/8 til ½ tums tjocklek, hvilket Skärjärn kallas och användes antingen til ämnesjärn för spik, eller at genom valsning däraf vidare tilverka det så kallade Spanska, eller Portugisiska fina Bandjärnet. Se detta ord.

Sköl, Skjöl, eller Skölgång. Rätteligen bör med detta namn förstås sådane gångar vid grufvor, eller uti bergen, som endast föra toma eller ofyndiga bergarter; men kunna ändå stundom antingen vara följeslagare, som gifva anledning til malmfallens återfinnande, när de blifvit förlorade, såsom stora grufveskölen af kalksten vid Sala (se Gångar) och trappskjölen vid östra Silfberget, m.m.; eller ock kunna sådane skölar, som bestå af främmande och vilda arter, ofta afskära, kasta och förflytta gången. Se Afskärning, Gång ochKastning.
      Af några förstås med skölar det samma som gångar, malmgångar eller flötser, då likväl tilläggas bör, om det är Jord- Ler- Qvarts- Kalk- eller annanBerg- eller Malmsköl. Andre mena med sköl det samma som under ordetDrum och Klyft vidare förklaras. 
      Skölar, eller Skjölar, kallas äfven af allmogen i Dalarne stora utskärningar, som älfvar, åar och bäckar göra uti lösa älfbackar.

Skölige få de berg eller stenarter heta, som äro genomsatte med många uti alla möjelige directioner strykande rämnor, eller klyfter, och halkande lossnor, som uti grufvor göra sådane berg ganska osäkre för fall, eller ras.

Skölja säges uti masugnar, när skullar af malmsörja uti öfverstället ändteligen, genom ökad hetta eller andra orsaker, klimptals nedfalla, eller nedsköljas uti stället, som gemenligen förorsakar olägenhet af svart slagg och hårdt järn, så längde det påstår. Se Skulla.

Skölpsten kallas af någre petrificater af en myckenhet små snäckor och musslor, af åtskillige slag, som få namn af Skölp, sammangyttrade uti flolägrige kalkstenar. Se Museum Tessin. s. 86.

Skölungar kallas vid myrmalmers gräfning små jordklimpar, eller körtlar, af sammangyttrad järnochra med sand, mo och lera, som stundom förekomma uti dessa malmer, i synnerhet i bland det så kallade Rödörket, samt förorsaka nog olägenhet uti Dahlkarlarnes blästerugnar, hvarföre de med mycken upmärksamhet utsofras.

Skörl (Schirl, Schörl). Detta namn tillägges en glasartad crystallinisk bergart, hvars skapnad är mycket föränderlig, men merendels prismatisk, då den stundom är sexsidig och snedrutig som en värjeklinga, med afslipade kanter, ofta 9sidig med olika planer, och stundom räfflad, utan några redigt utmärkte sidor. Specifiqua tyngden af en ren, svart 9sidig crystall har befunnits til vatten som 3,860 til 1,000.
      Denne stenart är skör, men merendels så hård at den ristar glas.
      För blåsröret smälter den ensamt til pipig svart slagg; men går ej til pärla som den Ceylonska turmaliin.
      Med alkali-minerale och sal microcosmicus smälter den, under lindrig gäsning, til olivefärgadt glas.
      Af syror angripes den föga; dock kan, under långsam digestions-varma, af dess pulver utdragas något kalk, jemte leraktige och metalliske delar. Däremot om skörlen först löses med alkali uti lindrig glödgnings-hetta, kunna desse beståndsdelar sedan, med tilhjelp af syror, lättare skiljas ifrån kiseljorden, som ingår til största mängd; därnäst lerjorden och sedan kalken. Järnhalten uti klara crystaller har gått til 4 procent; men uti opaka svarta crystaller har den funnits utgöra ända til 20 procent.
      Uti färgen finnes den af åtskillige förändringar, såsom: Svart, opak: - Grön, eller gulgrön, halfklar, som är den allmännaste: - Colofoniefärgad, eller brunaktig: - Violett ifrån Dauphiné, som Herr DE ROMÉ DE L'ISLE beskrifvit uti dess Cristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 354. Denne kan räknas ibland de mäst sällsyna skörlarter. - Blå Skörl-Crystaller, dels sexsidige, dels polyëdriske med glänsande yta, hafva förefallit vid Saska uti Ungern, hvilka icke heller innehållit något annat metalliskt än järn. Se Hr. VON BORNS bref til Hr. FERBER s. 38. Dylike skörl-crystaller, af himmelsblå färg, har Herr STÜTZ funnit, ej långt ifrån Wien, uti Mejsaur stenbrottet, sittande dels uti granit, dels ock uti grynig qvarts med hvit skimmer, eller så kalladt kattsilfver. Sköna crystaller af blå skörl, til en tums längd, hafva ock erhållits uti Kremsberget i Mähren. Se Hr. STÜTZ Mineral-Geschichte von Oesterreich, s. 45. - Hvitcrystallinisk skörl träffas uti kalksten, vid Wästra Silfberget och flerestädes. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 72. - Ifrån Frankrike och landskapet Bretagne upvisas en art skörl-crystaller uti fyrsidige prismor, som där Macle kallas, merendels opaka och til färgen gulaktige. Vid afbrytningen finnas de vara sammansatte af fyra trianglar, eller genomskurne med et kors, liknande X. Stundom träffas ock midtuti en fyrkantig prismatisk kärna, af svart färg, ifrån hvilkens hörn utgå fyra svarta radier. Desse crystaller ligga merendels uti skiffer, och hafva ifrån 3 til 14 lineers tjocklek samt 4 eller 5 tums längd. Brukas af några at bära som amuleter, infattade och cramoiserade med ädla stenar. Af Herr SAGE räknas de til basalt. Se dess Elemens de Mineralogie, s. 112. 
      Om skörlens förhållande uti eld och med uplösningsmedel, samt huru dess beståndsdelar uptäckas, se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 107.
      De klara, eller halfgenomskinlige skörl-crystallerne hafva merendels den egenskapen at genom gnidning blifva electriske. Någre vinna denna förmåga allenast genom upvärmning uti het aska eller kokhett vatten. Desse få då namn af Turmaliner. Se Turmalin. Utom den här förut nämde crystalliniska figur, hvaruti skörlen ofta visar sig, och vilken i synnerhet finnes noga beskrifven af Herr DE ROMÉ DE L'ISLE uti dess Cristallographie, T. II, s. 304, 379, träffas denne stenart af flera förändringar så väl i afseende på utvärtes skapnad, som olika beståndsdelar. Härutaf kunna märkas:
      a) Strålskörl, som är sammansatt af långa fjädrar, eller parallella, grofva trådar af grön färg, liknande glas, halfgenomskinlige, och tyckes komma nära til en grof asbest. Stundom är den stjernformig, eller bestående af strålar, som utspira ifrån en medelpunct. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 72. En sådan art, ifrån Ehrenfriedersdorf, har af Herr WIEGLEB blifvit undersökt, då et unce däraf befunnits innehålla:
      Kiseljord               3 Drachm.      28 gran.
      Magnesia alba      1 -      46 -
      Järn                      2 -      45 -
      Flussspats-syra til någon del.
      Den tyckes således komma nära til speckstensarter. Se CRELLSChemische Annalen, 1785, 1 stycket s. 21 o.f.
      b) Stangenschörl, som består af svarta, långa, buskformige och ifrån en medelpunct utspirande räfflade crystaller, ifrån Schneeberg. Dess beståndsdelar hafva af Herr WIEGLEB befunnits på et unce vara:
      Kiseljord                   3 Drachm.      20 gran.
      Alun- eller lerjord      3 -        5 -
      Järn                          1 -      29 -
      Förlust i vigten har utgjordt        6 -
      Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket s. 246-253. 
      En annan svart stangenschörl, ifrån samma ort, som vara anskuten uti långa enstakade räfflade crystaller, har, jemte förenämde delar, äfven befunnits innehålla Brunsten. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, 4:de stycket s. 21 och följ.
      c) Spatformig skörl, eller Skörlspat, af höggrön färg, ifrån Ægypten, får namn af Smaragdmoder. Af ljusgrön och ända til hvit färg gifves den uti åtskillige af våra svenska kalkberg. Se vidare ordet Skörlspat. 
      Skörlcrystaller förefalla uti mångahanda bergarter, såsom:
      Uti Fältspat äro vid Baykalhafvet uti Siberien en myckenhet dels prismatiske, halfgenomskinlige och gröne, dels fyrsidige pyramidalformige crystaller träffade, af hvilka en del varit af 5 fots längd och ända til 15 tums diameter. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 3:dje stycket s. 266.
      Uti samma bergart, eller uti grof rödlätt fältspat, infalla äfven ofta små svarta prismatiska skörl-crystaller, hvilket vid Nya Kopparberget och flerestädes är i akttagit. Uti grof granit förekomma sådane crystaller på många orter; uti hvit skimmer och uti kalkberg, vid Sala och flerestädes. Uti egenteligen så kalladt Skörlberg, som tyckes vara skörlens rätta matrix, hafva de sitt allmännaste läge. Däremot visa de sig sällan uti qvarts och än mera ovanligt uti hälleflinta; men ibland våra svenska qvickstens järnmalmer, där skörlberg finnes, är äfven skörlen ofta tilstädes.
      Uti vulcaniska slagger och producter finnas skörl-crystaller til en otrolig mängd, såsom uti flera slag af terra pozzolana och vulcanisk tuff samt äfven uti pimsten, dels prismatiske, dels granatformige, glasige och stundom halfgenomskinlige, til färgen antingen svarta, gröna, eller hvita, och stundom til et hvitt mjöl förvittrade. Sådane förefalla vid Pozzoli, Monte Somma och Vesuvius, uti Italien, samt utomdess på flera orter. Utaf dylike skörlarter, som blifvit träffade vid åtskillige vulcaner, merendels af svart färg och med olika antal af sidor, crystalliserade uti hvarjehanda sorter af lava, upräknar Herr FAUJAS DE SAINT-FOND 33 förändringar, hvaribland kan anses såsom mäst märkvärdig en hvit prismatisk skörl, innesluten uti en svart skörl-crystall, funnen vid slottet Rochemaure uti Vivarais. Se dess Mineralogie der Vulkane, s. 91.
      Uti Italien finnas ock omkring Vulcanerne kalkstenar, hvaruti sitta skörl-crystaller af åtskillige färgor, såsom: hvita, becksvarta, svartgröna, smaragdgröna, purpur- och granat-röda, rubinröda, klara, dunkelbruna ochtopasgula,  hvilka ofta af okunnige tagas för ädla stenar. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 146, 156, 161 och följ.
      Någre hafva ansedt sannolikt at desse skörlarter icke äro eldens product, eller tilkomne af den smälte lavans crystallisation, utan af naturen formerade uti sådane stenarter, som, utan smältning, blifvit utur berget med lavan utkastade; hälst därvid finnes obränd kalksten, och crystallerne innehålla jemte ler- och kisel- äfven kalkjord. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III s. 190. Men ehuru det kann vara möjeligit at en del af den crystalliniska skörl, som finnes vid vulcaner, i synnerhet uti stora skutor af obränd kalksten, kan vara af naturen danad, och af den våldsamma underjordiska hettan uti hela stycken utkastad, utan föregången smältning, så gifvas dock tilförlåtelige bevis därpå, at crystaller äfven kunna upkomma uti smälthetta. Uti tomma håligheter, til exempel, af en svart, tung och järnhaltig slagg, som fallit vid koppar- eller rostbruks-smältning, hälst uti stora nasar eller ugnsbrott, har funnits en myckenhet långa och smala crystaller, uti groupper anskutne, dels fyrsidige, parallelipipediske, med afbrutne spetsar, dels räfflade och flersidige, halfgenomskinlige, af en smutsig grönaktig färg, som fullkomligen liknat naturlige skörl-crystaller. Uti masugnsslagger, i synnerhet efter blodstensartade torrstens-malmer, hvarvid gångarten tillika varit granatberg, hafva äfven groupper af tämmeligen stora mäst fyrsidige och snedrutige gulaktige crystaller, stundom af en tums längd, blifvit träffade. Det är således troligast, at den oändeliga myckenhet af skörl, hvilken finnes så väl uti mångfaldiga sorter af lava, som uti Tarras och Terra Pouzzolana, äfven tilkommit genom crystallisation uti smälthetta och den vulcaniska slaggens flytande tilstånd.
      Uti de branta qvartsbergen vid Altenberg, i Sachsen, träffas en svart skörl uti strålar och blad, som Schörlglimmer kallas. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd. s. 124. Uti samma afhandling, s. 168, nämnes en grönaktig skörl, som brytes ibland koppar- och järnmalmer, vid Gieshübel, samt faller drusig och kallas där Eisengraupen.
      Hvad Herr CRONSTEDT under namn af Basalt uptagit, såsom en förändring af granatslägtet, räknas af Herr BERGMAN til skörl och föres ibland lerartade stenar. Se dess Sciagraphia Regni Mineralis. Basalt liknar eljest i flera afseenden trapp. Jämnför Basalt. - Til utvärtes anseende kunna skörlarterne skiljas ifrån basalter däruti: at de äro mera glasartade, med glänsande yta och brott: merendels halfgenomskinlige, åtminstone uti tunna skärfvor: äro mera bräckelige emot hammare: kunna skafvas med knif och smälta lättare til slagg, eller glas: visa merendels någon electrisk eller turmalins egenskap. Til beståndsdelarne innehålla de mindre lera och järn.
      Om en besynnerlig skörlart, svart, glasig, glänsande och zeolithisk, ifrån Ytterby vid Waxholm, se Pechstein.
      Til skörlarterne räknas ock Hornblende, såsom närmaste slägtinge. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II., s. 107. Den kallas af Herr WALLERIUSSkörlblende.
      Af svarta skörl-crystaller, endast genom värmning, kunnat blifva electriske, se Kongl. Vet. Acad. Handl., 1765, s. 134.
      Om skörlarternes systematiska indelning, under namn af Lapides Zeolithici, eller Basaltici, se WALLERII Syst. Min. Tom. I., s. 309 och följ.
      Af tyska bergsmän tages Schirl och Wolfram merendels för enahanda, och anses endast såsom röfvande och strängsmälte arter, då de åtfölja tennmalmerne. At detta icke kan lämpas til förenämde lättsmälte skörlarter, ses vid jämnförelse med ordet Wolfram.
      Under namn af basalter upräknas de fleste, om ej alla varieteter af skörl, tillika med deras åtskillige matrices, uti Herr VON BORNS Lithophyl., s. 33.

Skörl-crystaller. Se Skörl.

Skörlberg kallas en gulgrön bergart af mörkare eller ljusare färg, antingen helt tät som en hälleflinta, eller ock grynig, lös, sandig och likasom sammansatt af små crystalliniske korn, af samma beståndsdelar som den allmännaste skörlen, hvaruti kiseljorden gemenligen råder. Se Skörl. 
      Emot stål ger intet eld, utan kan däraf rifvas, men nöter det tillika: Uti specifiqua tyngden har befunnits til vatten som 2,500, eller 3,200 til 1,000. - Uti koleld upglödgadt blir mörkbrunt, och drages då litet af magneten. - De lösare arter smälta ensamt nog lätt til en svart skummig slagg, men de hårdare något trögare, såsom mera kiselartade. Uti digelprof gifver det 6, 7 à 8 procent järn.
      Det finnes nog allmänt vid våra svenska godartade och lättsmälte qvickstensmalmer, och får hos masmästare namn af Grön Fluss, såsom medförande en qvick smältning, hvilken lofvar godt och ömnigt järn. 
      Skörlberg utgör ock ofta ordentelige gångar uti bergen, af en á 2 alnars mägtighet, på  åtskillige orter här i riket, såsom vid Leufsta bruk i Roslagen och på Åkers härads allmänning i Södermanland o.s.v. Det är stundom, men ej altid malmförande, då Järn, Koppar och Blyglanser pläga vara dess följeslagare. - Ibland järnmalmen vid Herrängs grufvor i Roslagen brytes en myckenhet lös art af skörlberg, med vacker mörk gräsgrön färg, hvilket kan til en del med blotta handen gnuggas sönder til en fin grön sand, hvars partiklar finnas för microscop bestå af idel smaragdgröna klara crystaller, merendels af parallelipipedisk figur, men utan någon tydelig skapnad på spetsarne.

Skörlblende, Se Hornblende.

Skörlspat. Detta namn är af Svenska bergsmän fästadt vid en art skörl, som träffas i synnerhet vid qvickstens järnmalmer och liknar något nära en kalkspat däruti: at den uti brottet visar snedrutige tärningar, ehuru något mindre ordentelige. - Är mera hård och kan knapt skafvas med knif - Vid tärningarnes sönderslående falla de inuti med tätt brott, och äro däruti olika med kalkspaten. - Gäser icke heller med syror, så framt icke någon kalk är hemligen däruti inblandad. - Dess specifiqua tyngd är til vatten som 33 eller 34 til 10. - Smälter uti stark hetta för pust nog trögt til en tjock, seg och merendels svart slagg. - Är för öfrigit til beståndsdelar mäst lika medSkörlberg. Se detta ord. - Til färg och utseende finnes den af åtskillige förändringar, hvaribland en är ljusgrå med trådigt brott. Stundom faller den uti kalksten anskuten. Den mästa skörlspaten förekommer dock ibland järnmalmer af ljus- eller mörkgrön färg. Den senare, såsom mäst järnhaltig, smälter lättast til svart skummig slagg. Alla erhålla, efter calcination uti glödgnings-hetta, mer och mindre brun färg, samt dragas litet af magneten. Den gröna skörlspaten liknar nog nära en något sällsynt art af ljusgrön fältspat, som likväl skiljer sig däruti ifrån skörlspaten, at den är mera hård och gifver uti smältning et porcellains-artadt glas, samt electriskt ljus vid rifning m.m. Jämnför Fältspat och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754, s. 289.

Slackta Planhärdarne säges vid Sala silfververk, när planhärdarne borttagas, och det under dem liggande och nedsköljde godset uphämtas samt sedan tilgodogöres.

Slag-guld, Se Knallguld.

Slagbårr kallas vid Sala smälthytta et litet utslags-spett, med rund och smal spets samt med en hake vid hufvudet. Brukas at inslå uti förhärden, då verkblyet skall uttappas i sticksumpen. Se Silfvertilverkning och Stickhärd.

Slagg (Schlacke) kallas vid alla slags malm- och metallsmältningar det glasartade ämne, som då upkommer antingen af smälte bergarter, hvilka varit malmerne följaktige, eller af förbrände metaller, eller ock merendels af begge tillika, i det sådane delar, under metallens smältning, äfven blifva flytande och, efter stelnandet, utgöra en kropp, som helt och hållit är af glasig natur, nemligen skör, hvass och af mer eller mindre hårdsmält art. Den kommer ock vid smältverken under namn af Cinder, eller Lackter. Se dessa ord.
      Vid masugnar, eller järnmalms-smältningar, får slaggen merendels namn af Lackter, så  länge den är qvick, glasig, ren och rinnande, då den ej innehåller något metalliskt, utan är den renaste af alla malmarters slagger (Se vidare ordet Lackter); men då något af metallen tilfälligtvis medföljer, tillägges namnet Slagg, såsom: Hakslagg, Spettslagg, Stoppslagg, Stjerslagg, Ökningsslagg och Skumslagg, som alla förklaras under deras egna namn.
      Vid hammarsmedjor, där slaggen til större delen består af förbrändt järn, får den gemenligen namn af Cinder, Sinder, eller Zinder. Se härom ordenCinder, Hammarslagg, Glödspån och Slaggsmältning. - Vid stångjärnssmide brukas äfven ömsom orden Lackter och Slagg. Af det förra kommer namnenLack-tro, eller Härdspång. Se dessa ord. - Rinnslagg kallas den, som utstickes rinnande ifrån härden. - Butslagg är den som uti små klimpar upbrytes utur härden. - Stockslagg, Färskslagg och Rålack förklaras underHammarslagg.
      Vid Silfvermalmers smältning gifvas äfven åtskillige slags slagger, såsom:
      a) Råstens- och Skärstens-slagg (Rohschlacken), hvilken gemenligen är trögsmält, bestående af smelte bergarter tillika med förslaggadt järn, och innehåller sällan någon lönande mängd af bly eller silfver, samt nyttjas därföre intet vid andra smältningar såsom fluss, eller tilsats. Se Råsmältning.
      b) Anrikslagg (Anreicherschlacken) är den, som faller vid råstens anrikande, eller vid concentrations-smältningen: innehåller gärna litet af godset, jemte något bly: är således qvick och måste, såsom beskickning, vid råsmältning nyttjas.
      c) Blysmältnings slagg (Frischschlacken), som upkommer vid silfvermalmens smältnng, eller Friskning, på verkbly, håller merendels både litet silfver och bly, samt är tillika lättsmält, hvarföre den dels tilgodogöres genom särskilt smältning, vid slutet af blysmältningen, eller på det så kalladeSlaggschichtet; dels nyttjas som tilsats för råsmältningen; dels ock upsätts däraf ensamt något på ugnen, vid början af hvarje blysmältning. Sådane förblynings-slagger, som åter andra gången omsmältas, kallas ock vid Freyberg Grubenschlacken, til skilnad ifrån de så kallade Haldenschlacken, hvilka tagas af mycket gamla slaggvarp. Den förstnämde, eller andra gången omsmälte blyslaggen, som vidare intet finnes innehålla något lönande metalliskt, får äfven vid tyska bergverken namn af ausgepauschte Schlacken.
      d) Segslagger (Kaltgrätige) kallas i allmänhet alla slagger, hvilka smält segt och äro trögflytande, sådane som et segt glas af hårdsmälte qvartsige arter.
      e) Qvickslagger (på Tyska Heisgrätige, eller Hitzige) få de heta, som flyta qvickt, äro gemenligen skärande och hafva ej något segt sammanhang.
      Vid kopparmalms-smältningar och koppar-tilverkningar förefalla likaledes åtskillige slags slagger, såsom:
      Sulubruks- Sulu- eller Skärstensslagg, bestående af förslaggadt järn med större delen bergart och svafvel tillika. - Den kan väl hafva någon linten, dock ej så lönande kopparhalt, at den förtjenar omsmältning, men kan brukas til husbyggnad.
      Rostbruksslaggen beskrifves under ordet Qvickslagg. Såsom kopparhaltig brukas den vid beskickning på sulubruket.
      Om de öfrige slagger, som falla vid koppar-tilverkningen, ses under ordenKrats, Kratssmältning, Garning, Segring, Slagg och Kopparfärga.
      Huru slagg kan användas til husbyggnad, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 240.
      Om masugns-slaggens nyttjande til Pipsten, se orden Slaggtegel ochPipsten.
      Då slaggen, i synnerhet vid Tyska smältugnar, är så qvick och lättflytande, at den ej hinner stelna, så fort som erfordras, och ej utgör så stor mängd at den kan lyftas ifrån det därunder stående godset med forken, afledes den rinnande ifrån förhärden uti en särskilt på hyttgolfvet inrättad grop. Denne afledning kallas Schlackentrift och gropen, hvaruti slaggen flyter, får namn afSchlackenbett. Detta kan vara lämpeligit vid alla slags ugnar, antingen smältningen sker über den Tiegel, eller auf den Stick. Se ordet Härd. Vid Tyska masugnar kallas ock det rummet öfver dammen, eller under timpeln, där slaggen utrinner, Schlackentrift. 
      Om de slagger som, under särskilta namn, förekomma vid tennmalmers smältning, se Tenntilverkning.
      Slagger upkomma äfven vid åtskilliga metall-smältningar, och bestå då dels af de främmande ämnen, som med metallerne kunnat vara uti förening, dels af de tilsatser, hvilka måste nyttjas såsom flusser, eller til nederslag för de metaller, som skola utbringas. Då, til exempel, antimonii metall utsmältes med tilsats af järn, består slaggen af järn uti förening med antimonialiska svaflet. 
      Då guldet skall renas med tilsats af antimonium, erhålles en slagg, somPlachma kallas, bestående af de guldet åtföljande främmande metaller, i förbindelse med antimonii svafvel. Se Blachma. Uti proberkonsten, där metaller skola reduceras utur deras kalker, eller calcinerade malmer, genom tilsats af svart fluss och borax, m.m., upkomma saliniske slagger, hvilka innehålla de glasige ämnen, som antingen blifvit tilsatte, eller varit malmen följaktige. Det allmänna koksaltet, som gemenligen därvid tilsättes, befinnes då altid för sig sjelft liggande öfver den andra slaggen. Den allmänna regeln, som i afseende på slaggen bör vid alla smältningar i akttagas, består förnemligast däruti, at slaggen icke allenast må vara ganska tunn, qvick och lättflytande, som befordrar metallkornens sjunkning och samlande, utan ock at intet svafvel, eller dess syra, må vara närvarande, där flussen innehåller något alkaliskt, jemte det bränbara, emedan alkali med svaflet utgör en hepar, hvaraf den metalliska delen kan til slagg uplösas. Vid åtskilliga tilfällen kan dock föga undvikas, det ju någre fina delar, hälst af de ädla metallerne, stadna qvar uti deras plachma, som då genom omsmältningar bör tilgodogöras. Den plachma, eller Plachmal, som ensamt består af en svafvel-lefver, kallas af tyska laboranter Mutter, och bör ej förblandas med den plachmal, som fås vid guldets gjutning, eller finering, genom antimonium. Huru denne hepatiska slagg upkommer, samt huru däruti uplöst silfver åter kan utbringas, ses i synnerhet uti första delen af Herr Bergs-Rådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, s. 28, 35 och 63.

Slagg-bokverk, Se Stampverk.

Slagg-grop kallas uti en kopparhytta det rummet vid härdslaget, hvaruti de ifrån slaggsumpen aflytade slaggskifvorne kastas.

Slagg-hål, Lackhål, är vid smältugnar den öpningen, hvarigenom slaggen, eller lacktern, såsom vid masugnar, emellan timpeln och dammen utrinner.

Slagg-ugn, Se Slaggsmältning.

Slaggagat, Se Islands agat.

Slagghake, Se Kosskrok.

Slagghäll, vid masugnar, Se Damhäll.

Slaggkoppar heter vid kratsugnar den koppar, som ligger närmast slaggen, då den tappas utur vagnen.

Slaggkossa kallas en stor rusa af slagg och sörja, som med kosskroken drages utur smältugnen.

Slaggkrok, Se Kossa, Kosskrok och Hytteredskap.

Slagglöpare är den som vid hyttor utförer slaggen ifrån hyttan på slaggvarpet. Kallas vid masugnar Slaggskjutare, då slaggen utföres med skottkärra; menSlaggkörare, då den bortföres med häst och kärra.

Slaggsand, eller Slaggaska. Därmed förstås Scoriæ, eller Cineres vulcanorum, såsom Rena del Vesuvio, Lava, Terra Pozzolana, Tarras ochTuffsten, hvilka alla äro vulcaniska producter, eller lemningar efter utslocknade vulcaner, och hvarom vidare ses under deras särskilta namn.

Slaggschicht kallas vid Sala silfververk det sidsta smältnings-schichtet, som göres efter slutad blysmältning, endast af ren blyisk slagg, för at sluteligen därmed utdraga och nedskölja alt hvad af godset kunna fästa sig uti ugnen. SeSilfvertilverkning. 
      Andre kalla ock det för slaggschicht, som af slagg vid smältningens början upsättes och genomgår ugnen.

Slaggskjutare, Slaggkörare, Se Slagglöpare.

Slaggsmältning. Härmed förstås egenteligen Hammarslaggenstilgodogörande, elelr det förslaggade järnets utbringande och reducerande til smidig färska, genom smältning på en särskilt därtil bygd smältugn. Såsom rikast utsökes därtil förnemligast den så kallade Färsk-slaggen, hvilken kan innehålla emellan 35 och 40 procent järn uti digelprof; men vid slaggens nedsmältande på ugn, måste en del däraf åter gå til slagg, hvaraf följer at icke mer än ungefär hälften däraf kan reduceras til smidigt järn. Rålack är til sådan smältning för fattig och oren. Butslagg och Stockslagg åter, såsom innehållande ännu något färskjärn, kunna genom upsättning på hammarsmedshärden tilgodogöras.
      Anledning til slaggsmältningens förmånlige nyttjande finnes väl omrörd uti min Afhandling: om järn- och stål-förädlingens förbättrande, s. 52; men har icke blifvit verkstäld, förrän på de senast förflutne åren, dels af Herr GARNEY, dels ock, på flera orter här i riket, af Herr Assessoren VON STOCKENSTRÖM, med nöjaktig utgång.
      Slaggsmältning har väl i utländska orter länge förut varit brukad på öpen härd, såsom vid Yslar uti Hannower, hvarom kan ses Järnets Historia, §. 67; men som järnet på det sättet til minsta delen reduceras, har det funnits fördelaktigare at härvid nyttja små ugnar, til någon likhet med de Ungerske så kallade Blauöfen.
      Huru en sådan ugn vid Söderfors bruk är inrättad, kan inhämtas af Ritningen, Tab. XXVI, Fig. 5 och 6.
      Fig. 6 utvisar plan af ugnen tagen jämnt efter forman.
      a, a, a, a, Utanmuren af lämpelig skifrig sten, mur- eller slaggtegel. Den är här utsatt til 4 alnar i fyrkant, efter därhos stående scala, men kan äfven vara tilräckeligen stor, då den är 3 ¼ aln på hvarje sida.
      b, b, Fig. 5 uti profil visar grundmuren af gråsten.
      c, d, Ugnspipan af slagg- eller ordinarie murtegel, som också funnits biståndigt, ehuru det är säkrast at nyttja eldfast sandsten, där starkaste hettan gifves, närmast forman. Denne ugnspipa har här varit murad helt rund efter cirkel, lika som masugnspipan. På andra orter har blifvit försökt at göra pipan fyrkantig, samt 2 a 3 qvarter högre, och tillika något trångare, då smältningen uti en sådan gått lika väl.
      e, Härden, i det närmaste formerad til lika skapnad med en vanlig hammarsmedshärd, bestående af en tackjärns-botten och trenne sidhällar. Den är 26 tum bred, samt 28 tum lång ifrån rygghällen til frambröstet, där härden igentäppes allenast med stybbe.
      f) Forman af koppar, lika som vid en stångjärnshärd. I anseende til sin storlek och läge har den funnits vara bäst, då den varit 1 7/8 tum bred och 1 1/8 tum hög uti mynningen, samt jämnt affilad, inlagd ungefär 4 a 4 ½ tum uti ugnen, med en liten stupning, allenast til 3 a 4 grader ifrån våglineen.
      g, g, Pipmuren.
      h, h, Form- eller Bäljbröstet, med tegel hvälfdt. 
      i, i, Bäljtättorne. Böra vara knapt 1 ¼ tum i diameter, i mynningen, och ligga en tum nära til formväggens inre kant.
      k, k, Bäljorne. De kunna vara ordinaire hammarsmeds-bäljor, men vid Söderfors har Herr Assessor VON STOCKENSTRÖM med förmån nyttjat en egen påfinning af blåsbäljor, som varit mindre kostsamma än vanligt.
      l, l, Utvisar en trumma til fuktighetens afledande ifrån härdbotten. Sedan ugnen uti förenämde delar är färdig, måste uti tackjärns-härden en annan stybbeshärd inslås, på det sättet at härden fylles med rent och af vatten fuktadt kolstybbe, hvilket med klubba eller stöt väl inpackas, eller inslås, så at midt för forman allenast blifver en 6 a 8 tums djup grop, men at stybbet för öfrigit betäcker öfra kanten af härdväggarne. Därnäst igendämmes hela framsidan af härden med väl fuktadt och väl tilpackadt kolstybbe. När ugnen sålunda är tilredd, fylles den med 3 ½ a 4 tunnor kol. Slaggen bokas helt fin och, då kolen blifvit väl upeldade, upsättes däraf et kimfat, som kan innehålla ungefär 2 ½ a 3 lispund. Bäljorne pådragas och, så fort kolen sjunkit 4 ½ a 5 qvarter ned uti ugnen, göres ny upsättning af ½ tunna kol och et kimfat slagg. Den qvicka slaggen, som däraf upkommer, utstickes vid utslagsbröstet, så fort den finnes upstiga uti härden inemot forman. Häruppå bör smältaren hafva en noga vård, samt tilse at slaggen må vara lagom qvick, ren och glasig, hvarigenom järnet hjelpes at fälla sig därutur til Färska, eller Smälta. Gemenligen utstickes slaggen på hvar tredje upsättning, som dock alt ankommer på omständigheter.
      När smältaren med spettet känner at smältan satt sig, borttages stybbet, hvarmed främsta sidan af härden är igendämd, järnklimpen upväges med et krokigt spett och utdrages, samt slås något tilsammans med handslägga. Sedan föres den glödgande til vattenhammaren, om sådant tilfälle gifves, at därunder plättas och til smältstycken sönderhuggas; eller ock lemnas den at kallna, och måste då sedermera uti hammarsmedshärden tilgodogöras.
      Så snart smältan är tagen utur härden, tilredes åter ugnen med ny stybbes-solas inslående på härdbotten, hvilket kan påstå knapt en timma, hvarefter ugnen fylles med kol och ny upsättning samt smältning börjas, som härförut nämdt är.
      På sådant sätt kunna om dygnet 3 smältningar göras, eller 18 smältor erhållas på 6 dygn.
      Uti en sådan ugn har under första försöket, vid Söderfors ankarebruk, af 513 lispund nedsmält slagg erhållits 77 lispund uträckt stångjärn efter 9 smältor, som gör 15 procent stångjärn af slaggen, men då därtil räknas de färskor, som särskilt blifvit tagne utur slaggen, det järnet som blifvit samladt i hammarhärden, under räckningen, samt de lösa färskor, hvilka därjämte kommit ifrån ugnen, kan slaggens rätta halt, såsom den vid Söderfors utfallit, ej räknas mindre än til 19 procent uti stångjärn.
      På hvarje smälta, som vid detta försöket gifvit 9 lispund stångjärn, då afbränningen inräknas, har ej åtgått mer än 10 tunnor kol efter upmätning, som på et skeppund järn gör 22 2/9 tunna; men på andra orter, där ugnen ej kan vara så nära til hammaren, och där tysksmide brukas, hvarvid de kalla smältorne skola åter uphettas, kan ändå på hvarje skeppund sådant stångjärn ej räknas mer än 30 tunnor rena, uppmätte kol.
      Vid Söderfors där belägenheten, smidningssättet, med mera, kan vara ganska fördelaktigt, skall et skeppund stångjärn af slaggen blifvit utbrackt med hälften mindre kostnad än vanligen åtgår. Härom kan vidare ses Herr Assessor VON STOCKENSTRÖMS mycket noggranna och omständeliga beskrifning uti mscr.

Slaggspett, Se ordet Spett.

Slaggspång, eller Slaggstång, är i synnerhet vid kopparhyttor en uti hyttetaket på länkar hängande stång, som uti nedre ändan har en hake, hvaruti slaggforken lägges, för at därpå stödjas, under det den på ytan stelnade slaggen därmed aflyftes ifrån slaggsumpen och kastas uti gropen. Härtil brukas ock en ordentelig slaggvind, som under Hytteredskap beskrifves.
      Slaggsprång vid stångjärnshärdar är det samma som Härdspång, ellerLacktro.

Slaggstamp brukas för vattuhjul vid kratsers finbokning; äfven vid masugns-slaggers bokning och vaskning. Se Stampverk.

Slaggsump, eller Förhärd (Vorheerd), kallas så väl vid koppar- som silfver eller blysmältugnar, det rummat utan för ugnsbröstet, som är ombygt med järn- eller tjenlige sten-hällar och upfyldt med redningsstybbe, hvaruti en grop utskäres och instötes, som också Härd, eller på Tyska Tiegel, kallas; och hvaruti det smälta godset inflyter, tillika med slaggen.
      Vid silfver-smältugnar heter den egenteligen Förhärd, då verkblyet med slaggen däruti inflyter genom Ögat, under bröstet, så fort det nedkommer på den sluttande ugnssolan, och hvarifrån godset sedan uttappas uti sticksumpen. Se vidare orden Framhärd och Förhärd.

Slaggtegel kallas förnemligast den masugnsslagg, som formeras, under utrinnandet, uti et särskilt därtil gjordt mått af tackjärn, til skapnad af tegel. Göres gemenligen lika stort med vanligt tegel, allenast något tjockare. Detta är det yppersta byggnads-ämne til murar, som skola tåla både varmt och kalt, samt stå emot fuktighet och svamp. Tjenar således förnemligast uti källare-murar och uthus, där ingen rappning fordras, som ej heller tager fäste på detta glasiga tegel. Ej mindre nyttigt och biståndigt är det uti alla slags ugnar, där stark smälthetta erfordras. Huru det med förmån kan tjena til masugnspipor, och huru det därtil kan formeras, se Pipsten. Det mäst biståndiga teglet erhålles af sådane malmer, för hvilka ganska litet eller intet kalksten fordras til fluss, såsom uti Norbergs bergslag, af goda torrstensmalmer, eller af andre arter, som medföra tjenlig fluss af naturen, och således äfven af Dannemora malmer. Kalk eller limsten, som grofbokad tilsättes, smälter ej, eller blandar sig icke fullkomligen med andra bergsarter uti masugnen, utan drager sedan fuktighet til sig utur luften, hvilket gör at teglet blifver altför skört, eller sönderfaller. Detta kan dock förekommas, om kalksten bokas och risslas helt fin, samt blandas väl med malmen.Likaledes blifver teglet mindre skört, om uti tegelformen inlägges, under stöpningen, någre små stycken af den starkare slaggen, eller så kallade Galtcindret, som då, uti rinnslaggen blifver insmält. Härom m.m. se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1761, s. 205-221, samt för år 1763 s. 245. Genom Kongl. Masmästare-Ordningen af 1766 §.§. 3, 9, äro ock masmästare ålagde, at stöpa sådant tegel, där det kan låta sig göra, emot särskilt betalning.

Slaggtät säges en malm eller bergart vara, som uti brottet liknar en slagg, med slät och glänsande yta, utan tecken til et kornigt gry, eller reguliere spatformige planer.
      Sådane äro åtskillige järnmalmer, grå kopparmalmer, schlackenkobolt, m.fl.

Slaggvarp är det rummet utom hyttorne, hvarest den öfverflödiga slaggen samlas uti hopar.

Slaggvind, Se Hytteredskap och Slaggspång.

Slaglod (Metall-loth, Schlagloth) är hos metall-arbetare en sådan metall-blandning, hvarmed andre metaller uti smälthetta kunna til et stycke förenas, eller lödas tilsammans. Denne blandning bör således hafva attraction til de stycken, som skola förenas och tillika vara mera lättsmält. Hvar och en metall fordrar fördenskull sin egen composition, eller någon annan mera lättsmält metall til sin lödning, hvarutinnan hos konstnärer mångfaldiga föreskrifter finnas, af hvilka följande, som äro försökte, kunna nämnas, såsom, til exempel,
      1:o. För ducatgulds lödning brukas
            Guld af samma slag      18 delar.
            Koppar                          10 -
            Fint silfver                     10 -
      Därvid smamansmältes silfret först med kopparen, och guldet tilsättes sedan.
      2:o. För 13lödigt eller finare silfver
            Fint silfver              2 delar.
            Messing                 1 -
      För sämre silfver, eller til et mera lättsmält slaglod, tages
            Fint silfver              1 del.
            Messing                 3 -
            Zink                        1 -
      Eller ock silfver 1 del med 3 delar skör tombak.
      At erhålla et mycket lättflytande silfverslaglod, sammansmältes den föreskrifne blandningen med tilsats af litet arsenicum fixum. Se Sal arsenicale. En sådan lödning blifver väl stark, men tål ej at hamras.
      3:o. För messing och pinschback sammansmältes
            Messing                         2 delar.
            Zink, eller spiauter,        1 -
      Desse granuleras öfver en qvart uti vatten. Om mera zink tages, blir slaglodet mera lättflytande, men skört, hvilket hjelpes om allenast ¼:del silfver insmältes, hvaraf det blifver tillika mera lättsmält.
      Et mycket lättflytande och mindre kostsamt slaglod, som messings-slagare bruka, kan ock tilredas genom sammansmältning af Messing 60, Zink14 och Tenn, en del.
      4:o. För Tenn och Bly.
      Fint tenn, 2 delar med 1 del bly, likaledes tenn, bly och vismut til lika delar förenade, utgöra et ganska qvickt, men skört slaglod.
      5:o. Koppar lödes med messing eller messings slaglod.
      6:o. Järn och stål kan förenas med koppar, eller med messing, såsom mera qvicksmält. Aldrabäst och lättast kunna fina stålarbeten lödas med Guld.
      Til et qvickt och lättflytande slaglod för järn-arbete, kan ock brukas antingen hvit koppar, som är beredd med arsenik, eller hälst den som är gjord genom sammansmältning af 3 delar messing med en del kobolt-metall, då en fluss därtil tages af 2 delar borax, en del saltpetter och 3 delar crystall-glas. Med samma metall-composition kan ock järnet öfversmältas med en hvit hinna, som liknar försilfring. Se Hvitkoppar och Järnets Historia §. 143.
      Til fluss, och til metallens beskyddande ifrån förbränning til slagg, där glödgnings-hetta fordras, brukas antingen borax ensamt, förut bränd, eller, för silfverlödning, en sammanrifven blandning af glasgalla, 4 lod, borax 1 lod och koksalt 4 lod.
      Vid grofva järnarbetens lödning kan et omslag af ren lera vara tilräckeligit. - Vid tenn och bly- eller förtent järnblecks lödning med lödbult, brukas litet harts och bomolja. Se Lödbult och Lödsten. Til slaglod för messing och koppar kan äfven rent tenn nyttjas, då endast litet salmiak tilsättes vid lödningen.
      Där flere lödningar göras utmed hvarandra, måste et mera trögflytande slaglod brukas til den första lödningen, som tillika förvaras ifrån upsmältning med en smörja af krita, bränd alun och limvatten, då den senare lödningen tillika göres med et mera lättflytande slaglod.
      Vid lödning aktas at ej hettan blifver starkare än til slaglodets flytning erfordras, hvarefter arbetet afsläckes i vatten.
      Fullständig underrättelse om slaglod och lödningar kan inhämtas af  J.G.F. KLEINS: ausfürlichen Beschreib. der Metall-lothe und Löthungen. Berlin 1760.

Slagruta, Virgula Divinatoria (Wünschelruthe), kallas en gren af hassel, rönn eller annat träd, med tvenne mjuka och smala utspirande qvistar, liknande Fig. 1 Tab. XXVI, som i synnerhet uti den fordna lätttrogna tiden blifvit brukad, och det mäst af Tyska malmletare, eller ruthengängare, i mening at därmed upsöka malmer, mineralier, gömde metaller, eller uti jorden förborgade skatter. Nyttjandet af denna ruta sker på det sättet at de begge mjuka qvistarne b ochc hållas med afviga händer, så at hufvudgrenen a lutar litet emot jorden.
      Då ruthengängaren i sådan ställning kommer til et rum, där någon underjordisk skatt finnes gömd, föregifves at den öfre ändan a skall genom effluviernes verkan, och någon hemlig attractionskraft, böja sig ned emot samma rum och därmedelst utvisa skatten. At samma ända med våld också drager sig til jorden, då qvistarne hållas på förenämde sätt, är väl sant och kommer af mechaniska orsaker uti grenens skapnad och böjning, utan at någon dragande kraft därvid behöfves; men at effluvier skulle kunna göra en så stark verkan, at qvisten kan blifva afvridenn uti handen, om den hålles tilbaka, är hvarken rimligt eller bevist.
      Tvärt om är här i riket många bevis för motsatsen, nemligen där malmer med slagrutan blifvit af ruthengängare utviste, har efter nedlagd kostnad intet funnits något tecken til det som blifvit angifvit. Alla sådane matljugares föregifvande, om rutans skärande af vissa trädslag, såsom af flågrönn, m.m.: at skärningen skall ske under vissa himmelstecken och med åtskilligt annat skråck: at vissa materier, såsom qvicksilfver, petroleum, åskevigg, assa fœtida, med flera orimligheter, skola brukas inneslutne uti rutan, är icke annat än gyckleri til de enfaldigas bedragande. Här i riket är väl detta bedrägeri numera obekant.
      Uti Finnmarken skola dock ännu gifvas så kallade Vis-finnar, som inbilla enfaldigt folk, at de med slagruta äfven kunna upleta tjufvar och andre missgärningsmän.
      Emedlertid har en fransk auctor gjordt sig den mödan at skrifva en hel tjock bok, af 530 sidor, om slagrutan, hvilken äfven finnes på Tyska öfversatt, under titel: Accurate Beschreibung von der Wünschelruthe, trykt 1694, hvarest vidlöftigt handlas om bonden JACOB AYMARS underverk med denna ruta.

Slagskatt (Schlägelschaz) är en viss procent, som blifvit betalad til Kronan af den, som vil låta förmynta något silfver, men nu mera, och til följe af Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning af den 20 November 1766, är det hvar och en tillåtit at låta upmynta dess silfver, utan at därföre betala hvarken slagskatt eller myntarelön.

Slagträ, Ram, eller Drum (Drumbaum), kallas uti resverket för en stångjärnshammare, det mycket grofva enkla eller dubbla trädet, som ligger horizontelt och sammanhåller begge standarne. Se Hammarställning.

Slagverk, Se Pregelverk.

Slamm (Schlamm) kallas i allmänhet det finaste doft, eller mjöl af jord, sten, metalliske kalker eller malmer, som kan upgrumlas med vatten och sjunker långsamt däruti til botten. Det är således det samma som sediment.
      Vid bergverken förefaller detta namnet rätt ofta; til exempel vid silfver- och flere malmers bokning, där det fordras at skilja det tyngsta, som först sjunker i vatten, ifrån det lättare, som sätter sig senare.
      Under bokning förekomma malmerne utaf åtskillig finhet. Det grofvaste, som bokas öfver sprund, får namn af Gräupel och är til grofleken som ärter eller bönor, samt måste afskiljas genom Sållsättning.
      Där bokning förrättas genom Bleck, eller där det bokade godset passerar ifrån stamparne med vattnet, genom et fint messingssikt eller bleck, där blifver det grofvaste af malmen som en strösand, och får namn af Mjöl, eller Hejdel (Häuptel, eller Hedel), samt sjunker först uti den närmast til bokverket varande sumpen, men det som med det upgrumlade vattnet flyter därifrån, får namn afSlamm, som i synnerhet är af trenne slag, nemligen: 
      1:o. Kistslamm, eller Heidelslamm (Röschschlamm), är den som sjunker, eller skiljer sig ifrån vattnet uti en sump, eller kitsa, som är närmast mjölet.
      2:o Slamm egenteligen så kallad (Schlamm, eller Filz) sätter sig uti tredje sumpen, ifrån mjölet räknad, och är något finare.
      3:o Det som sedan sätter sig uti fjerde rummet heter Segslamm (Zäher Schlamm,) och är så fint at det är sammanhängande nästan som en lera.
      Det ännu finare, som kan vara uti vattnet, kallas Dagslamm, ellerJordslamm, och samlas uti en stor sump, som är uti jorden nedgrafven och står för öpen dag, samt får således namn af Dagsump. Denne slamm, ehuru lätt och fin, kan ännu innehålla ¼ lod silfver på centnern, i anseende därtil at malmen eller blyglansen, ehuru tyngst, är tillika den lösaste och blifver således, under bokningen, finare än sjelfva bergarten, samt kan, i anseende til partiklarnes större finhet, intet hinna at så fort sjunka. För denna orsak är vid Sala så inrättadt, at det ifrån dagsumpen rinnande litet grumliga vattnet sluteligen går uti en ännu mycket större med brädet utfordrad sump, af 15,000 cubik-alnars innehåll, som Slamhaf kallas, hvilken skattas, eller uptages, allenast hvart annat år. Häraf upkommer den 5:e sorten, eller Slamhafs-slamm, som ock Finslamm, kallas, til skilnad ifrån Grofslamm, hvilken samlas uti dagsumpen och är således det samma som dagslamm. Til denna sidsta stora sumpen, hvilken för några år sedan blifvit inrättad, har man först år 1784 funnit utväg at, genom en uti jorden nedgrafven ränngång, leda all den fina slamm, som förut gått bort uti ån, och kommer ifrån dagsumpen. Genom samma ränngång inledes ock nu mera de astrar, som falla vid slammens vaskning; men all den aster, som kommer efter Mjöl, Kistslamm och undersatsrenvaskning, bortgår såsom odugelig, eller ohaltig, och är den samma som vid några tyska bergverk Schemsel kallas. Se vidare härom Slamma.
      Under ordet Slamm förekomma också åtskillige andre fina jord- och metallhaltige sedimenter, såsom Svalkarsslamm (se detta ord) vid alun och vitriols sjudning.
      Kopparslamm kallas den fina koppar, som vid cementverk fäller sig utur kopparhaltigt eller vitrioliskt vatten. Se Cementkoppar.
      Den fina leran, som genom slamning, vid porcellains tilverkning, skiljes ifrån den gröfre sand, m.m., äfven som gula och röda järnochror, kritarter, m.m., som medelst sådan handtering göras fina, kunna äfven komma under namn af Slammer.

Slamma (Schlämmen) är vid bergverken et arbete, hvarmed samma ändamål vinnes som med vaska, nemligen: at ifrån en bokad fattig malm först afskilja den mästa bergarten, med tilhjelp af vatten, hvaruti den tyngsta malmen först sjunker, under det at bergmjölet, såsom lättare, flyter längre bort, innan det sätter sig, sedan altsammans först är uti vattnet upgrumladt. Härigenom vinnes den förmån at med minsta kostnad kunna borttaga oarten, hvarefter det slammade godset sedan dubbelt fortare kan på planhärdar renvaskas. I anseende därtil brukas ock at ställa en slammgraf emellan 2 planhärdar, som då blifva fullt sysslosatte med at vaska hvad uti en enda graf kan slammas.
      Det godset, som tages til slamning, bör ej vara finare bokadt än hejdel.
      Slamning förrättas uti en så kallad Slammgraf (se detta ord), på det sättet at det bokade godset först, til en bestämd mängd, uplägges på Binan och, sedan vatten är påsläppt, upröres med den lilla träkaran, hvilken Kista kallas (se Slammkista), samt neddrages efterhand uti sjelfva sumpen, hvarest det sedan arbetas med en mindre sådan kara, som får namn af lutterkista. Detta alt sker i det afseende at den renaste malmen må bringas til sjunkning vid öfra gafvelen, eller vid binan. När grafen på detta sättet blifvit mäst full, och godset väl satt sig, aftappas det öfverflödiga vattnet genom et hål på stämbordet, som utgör nedra gafvelen. Godset anses då merendels vara af trenne olika slag. Det nedersta är det sämsta och stundom onyttig bergart, som vid FreybergSchwemsel, Schwenzel, eller stjerten kallas, och utstickes då först, sedan stämbordet  eller damluckan är updragen, samt bortföres, så framt det, efter profvaskning, finnes ohaltigt. Därnäst kommer medelsorten, eller Mittelerz, som gemenligen åter uplägges på binan, at omslammas, eller ock at på planhärden renvaskas. Den öfversta delen vid binan är den renaste malmen och lägges å sido, antingen som färdig, eller at vidare renvaskas. 
      Där ädlare arter gifvas, såsom här i riket vid guldverket, brukas någon mera försiktighet. Det öfversta, som Binstycket kallas, förvaras at andra gången slammas, eller, som det heter, på andra graf, och blifver då af tvenne binstycken en andra graf. Då andra grafven slammas, delas den i fyra delar, utaf hvilka den nedersta förvaras til profvaskning. Den andra lägges til hejdeln; den tredje upkastas på binan til omslamning, och den fjerde förvaras til tredje omslamningen, eller tredje graf. På det sättet förfares med gyldiska kisen vid Ädelfors, til dess sluteligen ren Slig erhålles. Detta är ock det enda verk här i riket, hvarest slamning så ordenteligen brukas.
      Huru slamningen tilgår vid Freyberg, ses af där varande Bergs-AcademiensBericht von Bergbau, s. 301 och följ.
      Härvid bör anmärkas at uti Sachsen brukas orden Slamma och Vaskautan åtskilnad; men uti Ungenr, Siebenbürgen och Böhmen samt här i riket, äro desse malmberednings-sätten mycket olika, som vidare under orden Slamoch Vaska inhämtas kan. Således finnes uti DELII Bergbaukunst, där Ungerska processerne beskrifvas, under namn af Schlämmarbeit, §. 707, det samma som här förstås med Vaska. Men hvad som där kallas vaska tilgår på et helt annat sätt, och nyttjas endast til småmalms, eller grufsyltansrengörande, eller til dugelige malmkorns sofrande utur gamla grufvarp. SeVaskning.
      At innom et trångt rum kunna genom slamning tilgodogöra den så kalladeSegslammen, hvars rening på härd alt för långsamt tilgår, har Herr BergsRådet VON SWAB upfunnit och med god verkan försökt en slamsump, hvarmed den minsta malmhalt kunnat uttagas, som finnes beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 313. Skada är at dess vidmagthållande med grofva arbetare blifver något kinkig.
      Med slamning för allehanda jordarter, som skola nyttjas til porcelains-verk eller målare-färgor, poler-pulver, m.m., där det finaste och lättaste skall behållas, tilgår väl på samma sätt uti slamgrafvar, men uti en omvänd ordning, nemligen at sedan sådane jordarter, eller pulver, blifvit med vattnet genom rörning upgrumlade, och det grofvare något satt sig uti grafven, uttappas det grumliga uti en annan därinvid något djupare belägen sump, at där efterhand få sätta sig och sedan uptagas, at nyttjas efter behof, hvaremot det grofvare och tyngre, som stadnat uti grafven, bortkastas, eller ock göres genom bokning eller malning finare, för at sedan vidare omslammas, eller för at uti flere sumpar kunna efter mer och mindre finhet sorteras, såsom vid kobolt- och blåfärgs-verken tilgår. Se Schmaltz.

Slammgraf, Slammsump (Schlämmgrabe), kallas en af spåntade plankor sammanspikad lång lår, eller sump, hvaruti bokade malm- eller jordarter med vatten slammas, eller skiljas, efter tyngdens lagar, uti gröfre och finare, eller tyngre och lättare slag. Huru sådane slammgrafvar vanligen göras vid bergverken, i synnerhet för malmers slamning, ses af Tab. XXVI, Fig. 2.
      A Visar en slamgraf uti plan:
      B Uti profil och
      C Uti perspectiv.
      1 Är Binan (die Bühne), hvaruti malmen uplägges.
      2 Grafven, hvaruti godset nedslammas.
      3 Et bräde, som ligger på grafvens botten, af den  orsak at därpå må blifva et litet fall, som bidrager til den lättare bergartens desto snällare afflytande.
      4 Är nedre gafvelen, försedd med en dammlucka, som updrages, då det odugliga, eller astern, skall borttagas. På samma lucka äro ock någre hål, med tappar igensatte, hvarigenom det öfverflödiga vattnet kan utsläppas, när så omtränger.
      För styrkan och tätheten skull kan slammgrafven omgifvas med et brädfoder, hvaremellan stampas dytorf.
      Där mycket ädla och rika geschicker, eller malmarter, komma at slammas, kan grafven göras en aln längre än den efter hosgående scala här finnes utsatt.
      Vidare härom ses uti Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, s. 301 och följ.

Slammhaf kallas af arbetare vid Sala bok- och vaskverk den sidsta och största sumpen, hvaruti den finaste slam och aster, som kommer ifrån vaskverken och för detta gått förlorad, eller bortflutit uti ån, nu mera samlas och, genom omvaskning, tilgodo göres. Se vidare Slam.

Slammkista (Küste, Schlämmküste) kallas af arbetare vid slam- och vaskverken et litet verktyg, eller en kara af trä, bestående uti en liten fyrkantig brädlapp, med et mittpå fästadt långt trädskaft, som brukas at därmed, på binan, uti slamgrafven omröra och neddraga det uplagde godset, som skall slammas. En dylik liten trä-kara, med et kortare skaft, får namn af Lutterkista (Läuterküste), hvarmed det uti slamgrafven neddragne eller på vaskhärden liggande godset, genom fram- och återdragning af Slammaren, eller Vaskaren, vidare arbetas och renas. Se Slamma och Vaska.

Slammslig (Schlamschlich) är den rena malmsligen, som genom vaskning erhålles af slamm, eller och den sligen, som af Hejdeln utbringas endast genom slamnings-arbetet, där sådant brukas. Se Slig och Slamma.

Slammsumpar kallas vid bok- och vaskverk de sumpar, eller reservoirer, hvaruti slammen sätter sig och samlas. Med slamsum förstås ock stundom det samma som slamgraf. Se Slamma, Slammgraf och Sump.

Slangång kallas uti grufvor en slags brobyggnad, som göres af schachtstänger på liggande vägg, där malmgången och upfordrings-schachtet, som efter dess sluttning blifvit anlagdt, är mycket docerande, så at tunnorne ej kunna gå lodrätt, utan måste släpa på en sådan bro, eller slangång. SeSchachtstänger.

Slanor är det samma som schachtstänger.

Slapror äro vid bokverk de lösa trädstycken, som vid förnötte bokstämplar sättas emellan stämplarne och deras räklor, at de icke få för stor spelrum, eller skakas af och an, under bokningen. Se Bokverk.

Slatstone är et Engelskt namn på en art kalkskiffer. Se Skiffer.

Slefvar (Ausguskellen, Schöpfkellen, eller Kellen) kallas de lerbeslagne järnskopor, som brukas vid kopparhamrar, at därmed ösa den smälte kopparen uti dess Diglar. Nyttjas äfven vid bergverken för flere smälte metallers gjutning, såsom för Järn, Bly och Tenn.

Sli, eller Sliberg, Se Skinnslag.

Slig, Schlig, eller Schlich, efter tyska namnet, är den rena bokade malmen, som genom slamning, eller vaskning, blifvit skild ifrån medföljande bergarter. Den förefaller vid vaskverken under åtskillige tilnamn, tagne utaf de arterm, eller slammer, hvarifrån sligen blifvit utvaskad, såsom Mjöl- eller Hejdelslig, Kistslamslig, Segslamslig, Fetslig, Fetslamslig, o.s.v., hvarjemte skilnad upkommer i anseende til dess bättre eller sämre slag, eller olika halt, af den grund at all den slig, som vid hvarje vaskning utdrages, ej kan erhållas til lika renhet, utan en del, som stadnar längre ned på planhärden, blifver mera bergblandad, eller af ringare halt. Detta, med mera, utföres vidare under ordetVaskning. På detta rum kan allenast anmärkas, at fördelningen uti fetslig och fetslamslig är nu mera vid Sala aflagd; och at alla redan upräknade bättre sliger efterhand blandas tilhopa, under et allmänt namn af Slig; äfvensom de sämre, eller mindre rena gods-sorter, utgöra så kallad Kies och Lortkies.
      Vid Ungerska bergverken, och i synnerhet vid Schemniz, gifvas både guld- och silfverhaltige blyglanser, som efter olika halt indelas uti tvenne slag, nemligen Bleygänge och Silbergänge. Se ordet Vask. Utaf de fattigare glanser, eller Bleygänge, som tillika medföra Kies, utvaskas, efter föregången bokning, tvenne sorter slig, nemligen Kiesschlich, hvilken på sitt högsta håller ¼ lod silfver på centnern, och en mark af detta silfver gifver 40 denari guld; samtBleyschliech, som håller 50 marker bly och 1 lod silfver på centnern. Därutaf gifver en mark silfver 50 denari guld. Denari är en vigt, hvarutaf 256 utgöra en mark, eller 16 lod. Kiessligen, såsom lättare, stadnar längre ned på planhärden, och nyttjas sedan som tilsats vid råsmältningen, med större förmån än annan kies, hvaruti intet finnes någon ädel metallisk halt. Blysligen lägger sig, vid vaskningen, öfverst på härden, tillika med det utvärtes åtföljande gediegna guldet, hvilket därutur genom särskilt omvaskning och amalgamering utdrages. Se härom ordet Guldtilverkning. Om denne blyslig sjelf innehåller så litet guld och silfver, at deras utbringande ej lönar arbets-kostnaden, rostas den sedan uti slamugn och smältes på bly. - Den slig, som erhålles af den rikare malmen, eller Silbergånge, samt får namn af Silberschlich, fördelas ock vid vaskningen, i anseende til olika halt, uti tvenne sorter, utaf hvilka den ena håller 5, 6 til 7 lod silfver, och den andra 2 til 3 lod silfver på centnern; och af begge slagen gifver en mark silfver 5, 6 til 9 denari guld. - Det här förut nämde gediegna guld, som stadnar ibland blysligen, kommer merendels af gyldisk zinnopel och af flera bergarter, hvaruti guldet, fastän osynligt, kan vara instänkt. Se DELII Bergbaukunst, s. 469, samt FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 83.
      Vid Freyberg har blifvit anmärkt, at då silfverhaltig kiesslig, som tillika innehåller järn, kommit at helt våt  ligga något länge tilsammans, har den tagit varma til sig och brunnit tilhopa uti rusor, samt därvid förlorat något uti silfverhalten. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 113.
      Vid Ober-Harz förekommer sligen i synnerhet af tvenne hufvudsorter, under namn af stuffslig och våtslig (Stuffschlich och nasser Schlich). Den förra är den som erhålles af fattig stuffmalms torrbokning, och den senare, eller våtsligen, kommer ifrån vaskverken vattenblandad, under åtskillige namn, såsom:Schlämschliech, gewaschen Schwenzel, Under gerenne, Heerd ochSezschlich, hvilka sorter särskilt rostas och arbetas, efter därpå gjorde prof. Se Prob, 9:o.
      Sligens beredande til smältning sker nu mera genom calcination uti hvälfd ugn, med vedflamma. Se härom orden Silfvertilverkning och Calcinerugn.

Sliktra betyder vid järn och andra metallres gjutning uti brände lerformor, at på inre sidan af formen, så väl uti Kåpan som på Kärnan, med pensel öfverstryka ytan med tunn välling af siladt lervatten, som med florsiktadt kolstybbe är upblandadt, hvarigenom vinnes den förmån at metallen emot den svarta och sotade ytan faller ren och blank samt släpper formen. Vid järngjutningar är nyttigt, at uti slikter-vällingen inblanda fin blyerts, som än mera befordrar en blank yta. - Sådan slicktermänga kallas Tunche vid tyska gjuterier.

Slip heter hos guldsmeder det som nötes af silfver-arbeten, under deras renslipning med pimsten och kol. Innehåller således ifrån 1 til 4 lod silfver på skålpundet, tillika med det afnötte stenmjölet och medföljande kolstybbe. Huru silfret bäst kan bringas utur detta kratsgods, ses uti Herr Bergs-Rådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, samt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 210.

Slipgrom är et någorlunda bekant namn på det rostiga stenmjöl, med fina järn- eller stål-partiklar inblandadt, som nötes så väl af slipsten, som af det järn och stål, hvilket därpå slipas. Finnes väl vid nästan alla hushåll, men til öfverflöd vid stora fabriquer för finsmide, där mycken slipning vid vattenverken förefaller, och där slipgromet vanligen utföres på vägar. Detta järnhaltiga stenmjöl kan dock tjena med mycken nytta til hvarjehanda behof, såsom: til svärta både för ylle och linne, äfven på läder, då et såd därpå kokas med surt dricka och med tilsats af ahlbark, ekspån, grankottar, galläplen, eller andra adstringerande växter, som garfvare bruka. Om detta slipgrom göres til små bållar och brännes, til dess det får en rödgul färg, blir det ganska nyttigt för polerskifvors beredande, at gifva en blank och speglande polits (Se Järnets Historia, §. 12). Det kan äfven med förmån användas til gjutsand, i synnerhet för små arbetens gjutning af järn. Är ock det ypperligaste ingrediens uti cement och murbruk, som skall stå emot luft och vatten, allenast det blandas med lika del eller hälften kalk, jemte en god del mursand. Gifves tilgång at däruti inblanda en tredjedel stenkols-aska, blir det så mycket mera hårdt och varaktigt.

Slipsten är en sandsten, sammansatt af idel hvassa och skärande sandkorn, som uti groflek äro mycket skiljaktige, hvaraf den olikhet upkommer, som åtskiljer gröfre och finare slipstsensarter. Hvad som egenteligen utgjordt gluten, eller det sammanlimmande ämnet, vid sandkornens hopgyttring, kan väl vara ovisst; dock är mycket likt at det måttet hafva bestått af något järnigt vatten med en fin bolus eller stenmärg, hälst de fleste sådane stenar äro röd- ellergulaktige och medföra ofta uti deras lager, eller lossnor, en fet bolus. Det gifves likväl både grå och hvita, fasta och hårdt sammanhängande sand- och slipstenar, hvaruti ingen sådan järnhalt visar sig.
      Uti den grå Gottlands sandsten är kalkmergel det bindande ämnet, med en ganska jämn och fin sand, i anseende hvartil denne slipstensarten också är den yppersta för rak-knifvars slipning, men dess lösa sammanhang gör at han ganska fort nötes.
      Åtskillige orter här i riket äro försedde med sandstens-lager för slipstenar. Däribland är Orsa socken i Wäster Dalarne i synnerhet bekant för goda stenbrott och för bästa slipstenar, dels blekröda, dels hvita och grå, bestående af en ganska jämn sand. De äro således för eggjärns slipning ypperliga, men för fina och för litet skärande at nyttjas vid stora slipverk för fabriquer. De som brytas uti Nerike och Kumla socken äro väl grofvare, men af en ojämn sand.
      England, som öfverflödar af flolägrige stenarter, hvaribland sandstens-lager ej äro de minsta, kan äfven förse andra riken med slipstenar af et jämnt och skärande gry. Därifrån komma ock många til detta rike, hvilka i synnerhet brytas uti Durhamshire vid Newcastle. De säljas där efter Chaldron, som är et visst mått, proportioneradt efter stenarnes storlek, eller diameter, med deras tjocklek tilsammans tagen.
      Gångbara priset har varit et lispund sterling per chaldron, fritt om bord på fartyget, för följande sorter, såsom:
        1 sten om 8 fot gör          1 Chaldron.
        3 stenar om 7 fot gör       2 -
        3 stenar om 6 fot gör       1 -
        5 stenar om 5 fot gör       1 -
        9 stenar om 4 fot gör       1 -
      18 stenar om 3 fot gör       1 -
      Men för smärre än 3 fots stenar, har blifvit betalt allenast 18 skilling per chaldron. Härvid kan anmärkas at at det så kallade Grindstone Measure(slipstens-måttet), utgöra 8 tum en fot. Se Herr Assessor QVISTS Mineral-Historia i mscr. Om slipnin gohc slipstenar för järn och stål, se Järnets Hist. s. 12, 13. Jämnför ordet Sandsten.
      Vid Boserups stenkols-grufva, uti Skåne, där flötserne bestå merendels af samma arter, som vid en del af de Engelska stenkols-grufvorne, nemligen uti omväxlande lager af sandstens-arter, lera och stenkol, kan man hafva säker anledning at vänta slipstenar til lika godhet som de Engelske, och af olika egenskaper uti grofvare och finare gry, eller korn, samt af mer eller mindre hårdhet. I synnerhet finnes under den andra hittils uptäckte stenkols-flötsen, och under den eldfasta leran, et mägtigt lager af en tät, hård och fast sandsten, som liknar sig at vara af bästa  och finaste gry til slipstenar. Af grofvare korn kunna med mindre kostnad slipstenar erhållas utur det öfra, 3 a 4 famnar mägtiga sandstens-hvarfvet, som vidtager allenast på et par famnars djup under damjorden och som längre ned blifver än mera fin och fast. Den kan ock båd elätt huggas och brytas uti hällform, i anseende til däremellan liggande grå och rödbruna strata af järnhaltig lera. Jämnför ordet Flötser, där hvarfven uti Boserups stenkolsgrufva vidare nämnas.
      Utom den betydande förmån, som med omlöpande goda slipstenar för vattuverk vinnes til filnings besparande, vid järn- och stål fabriquer, kunna äfven mångfaldiga arbeten af hårda stenar, såsom agater, porphyrer och jaspis-arter, m.m., endast genom slipning emot sådane skarpa sandstensarter fortast och med minsta möda förfärdigas. Jämnför ordet Stenslipare.

Slit-rulla är vid koppargarning en tjock träkafle, som lägges på slitbrädet, at däremot med Slitstången upväga spritorne, samt at med slittängerne däröfver rulla dem ifrån garhärden ned på golfvet, hvarifrån de omvände kastas utiKylkummern. Se Garning.

Slit-tänger, Se Garning, Sprittänger och Hytteredskap.

Slita vid koppargarningen är det samma som Sprita. Se detta ord samtGarning.

Slitbräde är vid koppargarning et brädstycke, som lägges på kanten af garhärden, at den ej må rubbas under kopparskifvornes, eller spritornes, utdragning. Se Garning.

Slitnings-marker är den tillåtne öfvervigt på alla de vid järnvägningen uti bergslager och upstäder brukelige vigter, som ifrån ålder bibehållits, enligit Kongl. Maj:ts Bref til bergs- och Kammar-Collegierne, af år 1736. I följe däraf bestås för bergsvigt 2 och på upstads-vigt en mark på hvarje skeppund, til ersättning för den nötning, som dessa vigter under ständigt bruk kunna undergå.

Sluk kallas vid Stora Kopparbergs grufva sådane höga och vida arbetsrum, där taket näppeligen kan synas.
      Sluk heter ock, där stora sänkningar uti jordvarpen förefalla.

Sluket betyder vid vattenkonster, eller pumpverk, nedra ändan af Kilen, där vattnet insupes.

Sluta, eller Splint, kallas vid byggnader kilen, som inslås vid ändan af en järnbult, eller på et ankarjärn.

Slå om heter vid några smältverk, då skärsten uti råstvändningen ifrån första elden sönderslås til mindre stycken af knytnäfvars storlek, at komma på den följande eller tredje elden. Se Vändrostning.

Slå sig, vid milor, Se Kolning.

Slå upp betyder vid silfverdrifning at blyet skär sig ned uti härden, och råkar någon fuktighet, samt därigenom upkastar med häftighet askan och hvad därpå ligger, til mycken skada på godset.

Slå ut är det samma som at göra utslag. Se Utslag.

Slåbuk säges om en malmgång, då den på en tid öpnar sig til större mägtighet och på en annan tid däruti aftager. Jämnför orden Buk och Gångar.

Slånka kallas vid Sala grufva et långt spett med en bred och krokig spets, hvarmed lossnade bergskutor lösbrytas. Se Grufveredskap. Den mär mäst lika med brytstång, men gröfre.

Släggverk kallas vid myntverk, där präglingen på smärre mynt förrättas med en stamp, hvarpå slås med en tung slägga, då prägelstampen uti dess ställning af en fjäder uplyftes emellan hvart slag. På detta sättet slås kopparmyntet vid Avesta.

Släpa, eller kolsläpa, är vid stångjärns-smedjor tvenne stycken med en slå sammanhäftade smala störar, hvarmed kolgossen insläpar kolfaten til härden.

Släpkedja (Schleppkette) är vid grufvor et stycke, af en järnlina, som slås omkring stämplar, eller grofva träd, då de til byggnader skola nedfordras uti någon grufva.

Släpkista är vid grufvor en bred låda på rullar eller hjul, hvaruti berg utföres genom trånga stollar, eller orter. Är således det samma som Hund. Se detta ord.

Släpning kallas vid malmgångar det stycket af gången, som följer, eller likasom släpar med, en afskärande klyft. Se Kastning.

Släppsköl, Se Salband.

Slät-dam, Se Flodam.

Släta betyder vid stångjärnssmide at göra stången jämn och slät, då han föres längsefter städet, sedan den förut är räckt tvärt öfver städet.

Slätbräde är vid stångjärnshamrar et löst bräde, som med ena ändan ligger på städstocken, och är med den andrda ändan fästadt emellan standsulorne, tjenande til eftersta ändans uppehållande på järnstången, under slätningen.

Slätgång säges en stångjärnshammare hafva, då hastigheten saktas genom drifvattnets minskning under slätningen.

Släthammare, Se Planerhammare.

Slätter kallas gångar af ofyndig eller oädel bergart, vid Kungsberg uti Norige, som kasta, eller fördrumma de ädla gångarne. Se Gångar.

Smalta är egenteligen icke annat än en art glasur, som uti tyska konstböckerSmalte, Schmelz, eller Schmelzglas kallas, och bör ej confunderas med blå schmalz af kobolt. Den får ock stundom namn af Glasloth, eller Ventur, då den är mycket lättsmält, och består til större delen af blyglas, samt brukas til grund för inbränd målning, eller Encaustum, på glasrutor, hvarvid denne ventur försättes med hvarjehanda färgor af metalliska kalker. Compositioner härtil finnas mångfaldige, som i synnerhet beskrifvas uti ANTON. NERISGlasmacher-kunst, samt uti Herr Prof. GMELINS Grundsätze der Technischen Chemie. En stor del äro dock mindre pålitelige. Vanligen brukas härtil så kalladt Jett-glas, eller Jettkörner, hvarmed förstås de mångfärgade gemena glas-pärlor, som tilverkas uti Nürenberg samt bestå af 3 delar blyglas, mönja eller glete, med en del kiselmjöl sammansmält, jemte tilsats af metalliska emaille-färgor. Krukmakares gröna glasur gör ock samma gagn. Om litet borax tilsättes, blifver denne smalta, eller ventur, så mycket mera lättsmält. Regulus antimonii, på det finaste därmed sammanrifven, gör äfven god verkan. Såsom försökt kan nämnas en tjenlig och qvickflytande ventur, sammansmält afcrystall-glas 12, mönja 18, pottaska 4, saltpetter 4, borax 2 och tennaska 3 delar. Olika färgor erhållas af de metalliske kalker, som under ordet Emailleupräknas, såsom svart af crocus martis, eller hammarslagg, gult af neapelgult,blått af kobolt, rödt af purpura mineralis, grönt af kopparaska o.s.v. OmSmalta, som blifvit försökt til glasur eller emaille på koppar- och järnkäril, kan jämnföras Järnets Historia §. 60, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 196, ifrån N:o 16 til och med N:o 20, hvarest flere compositioner nämnas, som tillika äro qvickflytande, at kunna nyttjas såsom ventur uti inbränd målning på glas. Jämnför vidare ordet Emaille, hvarmed egenteligen förstås et mera hårdt och fast glasigt ämne, som insmältes på metallen.

Smalts, Se Schmalts.

Smaragd är en genomskinlig crystall, eller ädelsten, af grön färg och mindre hård än orientalisk rubin, saphir och topas.
      Den kommer vanligen ifrån America af tvenne hufvudförändringar, nemligen antingen Peruviansk, eller Brasilisk. Smaragd ifrån Peru, som äfven får heta smaragd af första rangen, är crystalliserad uti sexsidig prisma med afstympad spets åt begge ändar. Den har en skön sammetsartad gräsgrön färg, med glänsande strålar, och är tagen utur den nu mera uttömde grufvan vid Manta i Peru. Eljest finnas smaragdgrufvor därstädes uti dalen Tunia, eller Tomana, nära invid Carthagena, utom det at tilgång gifves på smaragder längs hela Peruvianska kusten och uti åtskillige floder, hvilka därföre kallas Ry de Esmeraldas.
      Brasiliansk smaragd förefaller uti aflånge prismer, med många och olika sidor samt afskurne pyramider på ändarne. Dess färg är mörkgrön, med en skön klarhet och någon inblandning af mörkbrunt.
      Hos de gamla, som upräkna tolf slag af smaragd, förstås ofta under detta namn åtskillige andre stenarter, som ej hafva annan likhet med smaragd än sin gröna färg. Herr DUTENS har därföre i anledning af detta och flere skäl velat bevisa, at den rätta smaragden varit för de gamla aldeles okänd, och ej förr blifvit bekant, än efter Americas uptäckt; samt anför, til bestyrkande af sin mening, TAVERNIERS försäkran at smaragder ej finnas på något ställe i Ost-Indien, eller dess öar. Detta bestrides af Herr DE ROMÉ DE L'ISLE, som efter egen intygan äger tvenne vackra smaragder ifrån ön Ceylon och vil påstå, at denne stenart äfven varit känd hos de gamla, ehuru då mera sällsynt, til dess större tilgång däraf efter Americas upfinnande yppades.
      Smaragder träffas ock stundom på åtskillige andre orter. Herr Major BAGDANOFF har nyligen i St. Petersburg upvist en skön mörkgrön smaragd, som blifvit tagen i et berg på Kirgisiska hedmarken i Siberien. Den var en crystallinisk drus, vid pass 2 tum lång och ¾ tum tjock, sammansatt af många smärre crystaller. Se CRELLS Chemische Annalen 1785, 2 st. s. 152.
      Gravitas specifica af smaragd ifrån Peru förhåller sig, efter Herr BRISSONS rön, som 27,755 emot 10. Efter samma proportion har Herr Assessor QVIST funnit den hos en ljusgrön smaragd äfven svara emot 27, och hos en annan mörkgrön emot 28. Begge hafva kommit uti 9:de hårdhets-graden ifrån diamant, och äro således något verkare än aquamarin. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 73. De komma därföre uti hårdhet nära til bergcrystallen.
      Uti eld har smaragd ej vid alla tilfällen förhållit sig lika. Efter Herr Assessor QVISTS rön kan den ensamt bringas til smältning, och har undner 2 timmars calcinations-hetta förlorat 4 procent, utan at förändras til färg, eller någon annan egenskap. En annan smaragad, som af Herr D'ARCET blifvit försökt uti porcellains-ugn, förlorade både genomskinlighet och en stor del af sin färg, men behöll sin skapnad och viste intet tecken til smältning. Däremot har Herr ACHARD efter 14 timmars hetta, under muffel i proberugn, funnit dess klarhet ensamt förgå, men både färg, tyngd och glans på ytan bibehålla sig lika som förut. Vid de försök, som anstäldes i Wien, smälte en smaragd på 24 timmars tid och fastnade vid digelen; men då den i Florenz utsattes för focus af bränspegel, förlorade den sin färg, blef hvit och smälte genast med blädror. Efter smältningen var den skör och vek och hade förlorat någon af sin vigt. Se D'ARCETS 2:nd Mem. sur l'action d'un feu egal violent. s. 121, och DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II s. 259.
      Uti 30 gran så kallad orientalisk smaragd har Herr ACHARD, genom chemisk undersökning, uptäckt följande beståndsdelar, nemligen:
      Kiseljord            6 ½ gran.
      Kalkjord            2 ½ -
      Alunjord            8 
      Järnjord            1 ½
      Se dess Analyse de quelques Pierres Precieuses s. 61. Detta öfverensstämmer i det aldranärmaste med Herr Prof. och Ridd. BERGMANS föruti anstälde rön, som utur 100 delar ljusgrön orientalisk smaragd erhållit:

      Ler- eller alunjord      60 delar.
      Kiseljord                    24 -
      Kalkjord                       8 -
      Järnjord                       6 -
      Se dess Opuscula Chemica, Vol. II. s. 96.
      I anledning af den äkta smaragdens förenämde beståndsdelar och de egenskaper, som förut anförde äro, såsom: at den uti hårdhet emotstår filen: at den ej kan smältas uti porcellains-ugns hetta, och at den icke heller för blåsrör, med tilsats af alkali minerale eller soda, kan smältas, m.m., följer nog tydligen, at smaragder icke kunna räknas til gröna Ceylonska turmaliner, som äga en nog mindre hårdhet, som bestå mäst af lika delar kisel och lera; som kunna smältas til pärla för blåsrör, och som för ingen del kunna föras til gemmæ, utan höra egenteligen til skörl-slägten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779, s. 236, §. 10. Jämnför Turmalin.
      Icke dess mindre finnes at någre, som ensamt hålla sig vid utvärtes färg och utseende, tagit för smaragd både grön turmalin, flussspat och grön Skörl-eller Fältspat, hvaraf så mycken oreda i detta ämne upkommit.

Smaragdfluss är en grön glasfluss, som uti färgen liknar smaragd. SeGlasflusser. Huru et mycket vackert höggrönt smaragdfärgadt crystallglas kunnat erhållas genom smältning med en del järn och 2 delar vismut, seJärnets Historia, s. 731.

Smaragdites kallas prasern af någre. Se Praser.

Smaragdmoder kallas den stenart, hvaruti smaragder i synnerhet finnas. Därtil räknas af någre den gröna Skörlspaten. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 71. Stundom finnes smaragder anskutne uti grå qvarts. Uti Rhombiske prismatiske crystaller förekommer smaragden uti Topas-berg, vid Ural, utmed Waaranfloden i Ryssland. Se BRÜNICHS Mineralogie, s. 37, Tyska Uplagan.
      Om flere arter, som äfven komma under namn af Smaragdmoder, SePrime d'Emeraude.

Smectis (Siefenstein) är en ganska mjuk eller vek art af specksten, som, jemte mycket kiseljord och stundom något magnesia alba, tillika innehåller en god del eldfast lera, eller alunjord. Den kan lätteligen rifvas med nagel och smittar ifrån sig, fastän mindre än krita: kännes emot handen likasom fet och hal: gäser intet med syror: upblötes icke heller med vatten: är af samma ämne som Brianzoner-krita (Se detta ord), eller bestående af en något mera hårdnad lithomarga: pulveriserad erhåller den med vatten icke något lerartadt sammanhang: gniden tager en glänsande yta: uti stark hetta hårdnar, så at den gifver eld emot stål: uti porcellains-ugns hetta har intet det minsta kunnat smältas; ej heller har pulvret däraf hvarken gyttrat tilhopa, eller blifvit förändradt.
      Til denna arten hörer således åtskillige eldfaste, feta och hala talk- eller stenartade leror, såsom Engelsk Walklera af det slaget, som ej gäser med skedvatten: Smegmites, eller den i Tyskland så kallade Schmerstein, ellerMehlbaz, samt Terra Cimolia, Galactites, Lithomarga, Morochtus, Steatites, då den är mera stenhärdad. Se vidare desse namn, samt CRONSTEDTSMineralogie, §. 88 och WALL. Syst. Min. T. I., s. 48, 71, 382.
      Den finnes hvit, gulaktig, grå, fläckig, med röda , blå eller grönaktiga strimor. Uti hårdheten utgör den en mellansort af jord och sten. Förekommer merendels uti lager, eller gångar, vid sandstens- och tälgstens-brott. Finnes til myckenhet uti China; äfven vid tyska bergverk och stenbrott uti Schvieitz, Schlesien och Franken, men sällan här i riket.
      Dess beståndsdelar äro förnemligast kiseljord 2 delar, emot en del alunjord, eller eldfast lera.
      Den hvita är en nödig inblandning för äkta porcellain, såsom nära slägtinge med Kaolin. Se Porcellaine.
      Någre föra äfven rödkrita til smectis; men, såsom lättsmält och mycket järnrik, hörer den icke til denne slägten, hälst den har en gemen lera til sitt grundämne.

Smedfärga kallas den röbruna glödspån, som samlas vid kopparsmide. SeKopparfärga.

Smedkumfärga får den kopparglödspån heta, som samlas vid kopparens afsläckning i vattenkummer. Brukas af krukmakare som kopparaska til grön glasur.

Smedstål, Se Smältstål och Luppstål.

Smergel (Schmirgel), Smiris eller Smiridis lapis, är en fingnistrig, ljusgrå järnmalm, sammansatt af fina och så hårda gryn, at de skära icke allenast glas och härdadt stål, utan ock de hårdaste stenarter, diamanten undantagen. Den ger starkt eld emot stål. Dess specifiqua tyngd är til vatten som 4,800 til 1,000, och således i det närmaste lika med svafvelkies. Drages af magneten merendels svagt. Är ganska hård at krossa. Rifven ger den rödbrunt pulver. Genom upglödning blifver den mera brun och lös, samt förlorar något af sin skärande art. Den osar ock därvid litet af svafvelsyra. - Fordrar ganska stark hetta til dess smältning, och bör anses ibland de mäst strängsmälta arter. - Den är allmänt känd och efterfrågad för dess nytta vid stål-polering, glasslipning samt hårda stenarters både sågning och slipning.
      Af smergelns nämde egenskap at, vid stark upglödgning, gifva något svafvelos, följer at den hälst bör sökas, där rödbräckte järnmalmer gifvas; eller där någon ståltät blodstensmalm finnes, som är svafvelbunden och uti granskap med svafvelkies. Svaflet, eller egenteligen dess syra, har den egenskapen at meddela järnkalken en besynnerlig hårdhet, under dess mineralisation, eller danande til malm. Detta kan iakttagas på en del rena svafvelkieser, som emot stål gifva de häftigaste gnistror. En järnkalk, eller crocus martis, som blifvit préparerad genom ståls smältning med svafvel, och sedan brackt til fint pulver, har ock, af sådan orsak, en förmånlig skarphet framför den crocus, som på annat sätt tilredes, samt är, vid finpolering på härdadt stål och hårda stenar, i den närmaste grad lika med blodsten, som icke heller kan anses vara annat än en genom svafvelsyra tilhärdad järnkalk, eller en förvittrad svafvelkies, hvarifrån den flygtiga delen, eller syran, med tidens längd förflugit. Se Blodsten. I anseende til det röda pulver, som smergeln gifver vid rifning, kan den med skäl föras til blodstens-malmer, och borde således icke dragas af magneten; men af Herr CRONSTEDT är för detta anmärkt, at där svaflet är med, där måste äfven blodstensmalmen lyda magnetens verkan. - Smergeln medförer ofta en hvit skimmer uti vissa mellanlager. Sådan kommer den til myckenhet uti rundaktige klumpar, som stundom nyttjas til barlast på skepp, ifrån Levantiska hamnar.
      Anledning til et närmare begrepp om orsaken til smergelens utmärkta hårdhet, torde kunna tagas af Herr WIEGLEBS chemiska undersökning på en vanlig, mycket hråd, järngrå smergel, som helt fint rifven gifvit et ljusbrunt pulver. Et unce af denna art har innehållit ren kiseljord 7 qvintin 39 gran, och allenast 39 gran järn, utan tecken til någon annan beståndsdel. Härutaf borde följa, at kiseljorden, med litet järn intimt förenad, är förnemsta grunden til smergelns skärande art emot andra stenar, som alla finnas med andra vekare jordarter tillika inblandade, eller förenade. Se CRELLS Chemische Annalen1786, 6:te stycket, s. 492.
      Här i riket har en hård och af mycket skarpa partiklar sammansatt blodstens-malm, ifrån Olfsnäs backen uti Norrberkes socken, funnits i det närmaste lika mgod som den utländska, eller tyska smergeln; åtminstone den bästa af svenska arter. Vid Rådaberg, uti Rättviks socken, skall ock tilgång gifvas af en art smergel, men föga dugelig.
      Uti Sachsen brytes en god smergel vid Schneeberg, som är genomdragen med drummer af grön glänsande specksten, hvarjemte stryker en drum af grönaktig glimmer. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd., s. 233.
      En mycket god och skarp smergel kommer ifrån Spanien, til färgen svartgrå, med skyggande korn, utan glimmer. Den skär glas nästan som diamant, ger fräsande gnistror emot stål, och skall i synnerhet finnas til stor myckenhet uti den bergiga delen af Castilien, som kallas Montana, liggande uti stora massor både på bergige kullar och slätter. Den får därstädes namn afGlassliparesten, såsom nyttjad vid Kongl. Glas-fabriquen uti St. Ildefonse. Den skall också träffas, emellan skölar af talk, uti hela berg. Se Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för Februarii månad 1786, s. 271. Smergel skall äfven finnas uti Spanska Wäst-Indien, vid Potosi, stundom medförande gedieget guld.
      Uti Ryska riket och Daurien, vid Sujewka Derewna, brytes ock en grå och svart smergel, af tämmeligen god art.
      Ifrån England försäljes den uti form af pulver, af olika finhet. Korn-Emergyär den grofvaste. Flower-Emery, eller slammad smergel, af flera sorter, är gemenligen skimmerblandad och sällan god. Den skimmerblandade måste först genom slamning skiljas ifrån den lättare bergarten, innan den rifves fin.
      Af de härförut i början anförde kännemärken kan god smergel lätteligen skiljas ifrån våra allmänna järnmalmer. Det bör allenast märkas, at den blodstensartade, grofkornige, af ljusgrå järnfärg, som är med fin skimmer eller qvarts intimt blandad, som drages svagt af magneten, och som vid rifning gifver dels grått dels rödlätt pulver, samt föga eld emot stål, är af den vekare sorten och mindre skärande vid stål- och stenslipning. Sådan är den mästa Engelska, som faller uti skifrig form. Den Potosiske, och den som kommer ifrån Peru, äro ock af samma lynne.
      Den svartgrå eller svarta smergeln, med rent och ståltätt brott, utan inblandning af skimmer eller annan bergart, som kännes hvass som en skarp fil emot handen; rifver berg-crystall och de hårdaste flintarter; har något skyggande knapt synlige korn; som gifver violett pulver, då den bringas til största finhet, samt drages af magneten; som osar svafvel vid stark upglödgning, och därefter blifver rödbrun; som innehåller omkring 30 procent järn; som, utan föregående bränning, är ganska svår at bräcka emot hammare; anses för den bästa. Til dess sönderkrossande och rifning fordras en 3 tums tjock tackjärns-häll af hårdsatt järn, med upstående tre tvärfinger höga och uti hörnen afrundade bräddar, samt med öpning på en sida, at små stycken, under krossandet med en tung och väl slållagd hammare, ej må förskingras. Til mera säkerhet plägar man ock lägga gamla trasor däromkring. Smergeln bör ingalunda hafva undergått någon bränning, hvarvid dess skarphet förgår. Efter krossning och rifning til små gryn, kan den vidare rifvas helt fin på en stållagd, härdad och slät slipad planisk järnhäll, med en lika slät och härdad hammare, hvarefter den siktas genom en tunn kammarduk, och är då tjenlig för stålarbetens smerglande; men för at bringa ytan både på stål och hårda stenarter til närmaste grad af glänsande politur, bör smergeln genom slamning med vatten sorteras, för at ändteligen erhålla den högsta grad af finhet. Slamningen tilgår i korthet på det sättet, at den rifna smergeln upgrumlas med tilräckeligit, något ljumt och rent vatten, uti et djupt glas eller glaseradt porcellains-käril. Efter en eller en half minuts stillestånd, afhälles det grumliga, at efterhand sätta sig til botten. Detta kan uti flera repriser göras, til dess föga mera kan upgrumpas, då det tyngsta och gröfsta, som öfverblifver, tjenar til grofsmergling. Det upgrumlade kan delas uti två eller tre sorter, efter den regel at det, som senast sätter sig til botten, är det finaste och kan brukas näst före glans-politsen. Om smergeln finnes bergblandad, eller med fina skimmer-partiklar inströdd, bör det lättaste, som längst uppehåller sig uti vattnet, såsom odugeligit bortkastas. Denne bergartens frånskiljande kan dock bäst låta sig göra på et vask- eller sickertråg, innan smergeln hunnit blifva finare än som små gryn. - Huru glanspolering, eller finsmergling, åstadkommes, ses under ordet Polera.
      För porphyrers, agaters och flere hårda stenars sågning och grofslipning på järnskifva, fordras ej annat än hårsiktad smergel, men för poleringen måste den slammade nyttjas. Stenslipningen går dock fortast emot omlöpande slipstenar af hvit och något hård sandsten. Til de vekare eller marmorarters sågning, är också en ren qvartssand, eller pulveriserad sandsten, tilräckeligen skarp at nyttjas i stället för smergel. Hårda järngranater, pulveriserade, kunna ock något när göra lika verkan med smergel vid stensågning. Jämnför ordetStenslipare.
      Til den hårdaste art af smergel lärer det stenslaget kunna räknas, som kommer ifrån Bombay, under namn af Corundum, och i Frankrike Diamant-spatkallas, samt brukas af Chinesare at därmed slipa diamanter, hvarpå vanlig smergel intet gör någon verkan. Genom chemisk analysis skall likväl Herr Assessor KLAPROTH uti denna stenart hitintils icke funnit minsta spår af kiseljord, utan endast lera, eller alunjord, som bevisar at denne sten är af annat ämne än den här förut beskrifne smergeln, och at hårdheten icke alltid kan härröra af kisel, utan fast mera af partiklarnes täta sammanpackning, eller nära förening.
      Til diamanters slipning brukas eljest pulver af svarta diamanter. SeDiamantbord.

Smida på säges vid hammarsmedjor, då arbetet börjas, men Smida uppbetyder at där sluta arbetet om lördagen.

Smide, Se Stångjärnssmide.

Smidighet är en egenskap, som vissa mineral-rikets kroppar äga, och består däruti at de genom slag af hammare, elle medelst prässning, kunna ändra deras utvärtes skapnad, utan at falla sönder, eller taga rämnor.
      Denne egenskapen kommer af beståndsdelarnes så nära sammanhang och attraction til hvarannan, at de genom utvärtes våldsamhet icke lätteligen kunna skiljas. Förmodeligen lärer deras skapnad, som vi intet känna, äfven bidraga til detta starka sammanhang och til den seghet, som smidigheten åtföljer.
      Helsmidige kallas de, som både varma och kalla kunna, genom utvärtes medel, sträckas både i längd och bredd. Sådane äro egenteligen de hela metallerne, och det uti större eller mindre mån, hvarom ses under ordetMetaller.
      De metaller, som taga glödgning innan de smälta, såsom guld, platina, silfver, koppar och järn, förlora något af sin smidighet genom kallhamring; men vinna den åter efter upglödgning, hvarmedelst partiklarne tyckas blifva återstälde i samma skapnad och skick, som de för hamringen ägde. De hela metaller däremot, som smälta förr än de glödga, såsom tenn och bly, förlora ej sin smidighet genom kall arbetning. De kunna således sträckas til tunnaste blad, eller dragas til fin tråd, utan varma, hvilket tyckes gifva tilkänna at deras partiklar äga en annan figur, som ej ändras af utvärtes våld. Huru metallerne förlora något, eller hela sin smidighet genom blandning med hvarandra, eller med de halfva, ses under metallernes särskilta namn.
      Halfsmidige kunna de kroppar heta, som endast äro smidige uti stark hetta, såsom glas, hvilket äger den största både seg- och smidighet uti smältnings-graden, men är det osmidigaste ämne uti köld. Kölden förminskar ock smidigheten hos en del metaller, i synnerhet hos järnet. - Qvicksilfret tvärtom, som håller sig smält uti minsta grad af varma, får ej sammanhang, eller förmåga at blifva smidigt, förrän uti strängaste köld. Zinken, som utan varma kan smidas til tunna blad, torde ock få anses som halfsmidig metall.
      Ibland jordarter får leran, lika som glaset, kallas halfsmidig, så länge den uti en degig sammansättning är blandad med vatten, hvilket här gör samma verkan som hettan på glaset, eller bibringar leran en fullkomlig smidighet.
      Andre mineraliske kroppar, såsom bergbeck, äger smidighet allenast uti et medelstånd emellan hårdhet och smältning, eller vid en viss grad af varma.

Smiris, Se Smergel.

Smuntar, Osmundar, kallas de små järnfärskor, eller smältor, som fås vid osmundssmide. Se Osmundssmide.

Småjärn, Knappjärn, kallas i synnerhet vid masugnar det spilljärn, som uti små bitar, eller korn, letas, eller genom stampverk och vaskning erhålles, utur slaggen. Se Stampverk.

Småmalm kallas dels den grannaste sjömalm, dels ock den söndergrusade malm, som fås vid grufvebrytning.

Småstång, Se Pumpstång och Bij.

Småverk kallas, vid vändrostningar på skärsten, det grannaste godset, som under verkets sönderslagning och vändning på de sidsta eldarne smålas af som grof sand, och måste väl skiljas ifrån annat grus at tilgodogöras.

Smällpulver, Se Knallguld och Knallpulver.

Smälta, Se Smältning.
      Smälta (Tackel, Dachel, Teul, Teil, eller Teichel). Därmed förstås vid tysksmide egenteligen den järn-klimpen, som, genom 2 eller 3 omsmältningar, ifrån tackjärn blifvit förvandlad til smidighet. Därvid tilgår i korthet på det sättet at, under stångjärnets uträckning af en föregående smälta, eller af de därutur erhållne smältstycken, nedsmältes med samma hetta det uti härden förut inlagde tackjärnet til så kalladt Färskjärn (se detta ord), som något afsvalas, upbrytes uti en stor klump, lägges på rena kol och nedsmältes andra gången med försiktighet. Dett kallas göra smälta, som fordrar smedens förnemsta konst.
      Denne smälta är då merendels oval och skålig, där blästern verkat. Den sammanslås under stångjärnshammaren helt platt, och sönderhugges därunder med Smältknifven uti 5, 6 eller 7 Smältstycken, som på tyskaMasseln kallas, hvilka stycken sedan til stänger eller andra ämnen uträckas.
      Til en smälta tages minst 13, men af någre smeder 18 a 20 lispund tackjärn. Se vidare Stångjärnssmide och ordet Göra Smälta.
      Vid vallonsmide får smältan namn af Lupp. Vid Osmundssmide heter denLoppa, och vid myrjärns-ugnar kallas den Blästra. Se desse ord.
      Jämnför orden Tysk- och Vallonsmide.

Smältare kallas den mästaren, som förestår en smältugn, antingen skiftesvis allena, eller med tilhjelp af en dräng.
      Vid vallonsmide kallas den mäster-smältare, som ömsom med sin smältare-dräng förestår smälthärden. Se Vallonsmide.
      Vid stålverken i Steyermark kallas smältare-mästaren Plaer, eller Plaarer.

Smältare-dräng (Volräufer, eller Mullner) heter den arbetaren, som är mästaren behjelpelig vid smältningen, för härd eller ugn. Vid tysksmide får den namn af Mästersvän.

Smältbare stenar. Under detta namn förstås gemenligen de stenarter, som icke äro eldhärdige, eller som uti medelmåttig smälthetta, utan tilsats, kunna bringas til glas eller slagg. Se härom ordet Vitrification.

Smältbok kallas vid mynt och smältverk, för ädlare guld- och silfvermalmer, den annotations-bok, hvaruti alla smältningar til deras förhållande, lojering eller beskickning m.m. noga upteknas.

Smältglas är det samma som Smalta. Se orden Smalta och Emaille.

Smälthärd kallas i allmänhet et af något eldhärdigt ämne formeradt rum, hvaruti metaller, under nedsmältning genom kol, samlas.
      Vid järnsmältningar formeras den af järnhällar (se Hammarsmedshärd); vid kopparsmältningar uti garhärd af ler och sand. Uti ugnar, för malmers smältning i gemen, består den af stybbe och ler, och s.v. Se orden Härd, Sulubruk, Rostbruk, Garning, Silfvertilverkning, Masugnsställe &c.

Smältknif är vid tysksmide en art af stamp, liknande en knif, af 4 tums bredd och en tum tjock, men med tunnare egg och med järnskaft uti et stycke smidd.
      Brukas til smältans sönderhuggande i flere stycken, under stångjärnshammaren.

Smältkrok (Teul- eller Teilhacken) är en stark järnkrok, försedd med et träskaft, inalles 4 alnar lång. Nyttjas vid Tyska stångjärnshamrar, at därmed draga smältan utur härden ned på hammargolfvet.

Smältning (Schmelzen). Därmed förstås egenteligen vid bergverken at, med eldens och bränbara ämnens tilhjelp, bringa metallerne uti flytande form, antingen de äro uti metalliskt lynne, eller då de äro mineraliserade, och med andra främmande mineralier eller jord- och stenarter invecklade.
      De ädla metallerne, guld och silfver, kunna smältas ensamt, utan afgång och utan tilsats, uti slutne käril, af eldens verkan allena, då de äro rena; men de oädle och halfva metallerne, såsom förbränlige, kunna icke smältas utan någon förlust uti vigten, i det en del måste gå til aska eller slagg, så fort deras metalliska bränbara ämne af hettan lossas och af luften absorberas. Således måste, vid deras smältning, något tilsättas som innehåller samma flyktiga ämne, och som kan ersätta åtminstone någon del af det som bortgår, och på det sättet hindra förbränningen. Detta bränbara ämne finnes förnemligast uti de allmänna träkolen, genom hvilkas omedelbara åtkomst förbrände metaller åter kunna reduceras til deras metalliska lynne.
      Där träkol icke äro at tilgå, kan äfven flamman af ved eller stenkol något när uträtta det samma, dock mera ofullkomligt och allenast vid vissa tilfällen.
      De metaller, hvilka icke smälta förrän efter glödgnings-graden, såsom koppar och järn, fordra i synnerhet kolens eller flammans omedelbara vidrörande. De mera lättsmälte kunna blifva flytande, då elden allenast uphettar kärlet, hvaruti de smältas, hvilket alt beror af hvar och en metalls särskilta egenskap, och vidare kan inhämtas under hvarje metalls beskrifning.
      Då mineraliserade metaller eller malmer, som ej äro flyktige i eld, skola genom smältning tilgodogöras, fordras at först, uti lindrigare hetta, afskilja det mineraliserande ämnet, och at sedan bringa både metallen och dess medföljande bergart uti et flytande tilstånd, på det sättet at de omgifvas och neddrypa genom kol, hvarifrån de metalliske kalkerne kunna hämta deras förlorade phlogiston, eller bränbara ämne. Detta måste ske på tjenlige ugnar. Se ordet Smältugn.
      De flytkige åter, såsom qvicksilfver och zink, måste utbringas uti slutne käril, antingen med tilsats af något som drager det mineraliserande ämnet til sig och lemnar metallen fri, eller med något bränbart som meddelar den flyktige metallen dess bristande phlogiston, at därmed kunna uti metalliskt lynne upstiga och fångas. Huru härmed tilgår, ses på de rum där hvar och en mtalls tilverkning beskrifves.
      Åtskillige rön, som gifva begrepp om grunderne til smältnngskonsten, i synnerhet för kopapr, kunna läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1760 s. 292.
      I afseende på smältnings-sättet uti ugnar, vid tyska bergverken, kan i allmänhet märkas: at då det smälta godset, eller metallen, helt och hållit eller til större delen samlas innom ugnen, eller under ugnspipan, som vid koppar- och järnmalms-smältningar är brukeligast, kallas det das Schmelzen über den Tiegel; men då härden, hvaruti den smälte metallen samlas, ligger utom ugnspipan, såsom vid bly- och blyiske guld- eller silfvermalmers samt tennmalmers smältning, heter det: das Schmelzen auf den Stich, ellerSchmelzen über, eller durch das Auge. Stundom ligger ögat, hvarigenom metallen utrinner, förtäckt, eller djupt under bröstet, då det kallas Schmelzen über das Höltzgen, eller über den Gang, hvilket likväl anses som mindre förmånligt. Då redningsstybbe endast på bottnen inslås, utan at härdens sidor därmed formeras, och då härden allenast utgör en fyrkantig grop, hvilket vid vissa tilfällen på någre tyska orter brukas, sår det heta: Schmelzen über den Sumpf.
      Smältning indelas äfven uti Dunkel och Ljus smältning (Dunkeles und Helles Schmelzen). Den förra eller dunkel smältning sker, då forman ej får vara fullt öpen, utan måste hållas med nas, eller en näsa af slagg, hvilken efter behof öpnas och styres, såsom vid Sulu- och Råstensbruk, för koppar- och silfvermalms smältningar, tilgår.
      Den senare, som får namn af ljus eller klar smältning, är den, då forman måste hållas öpen och fri ifrån all slagg, eller näsa, såsom vid masugnar, vid koppargarning, silfverdrifning, m.m. Se vidare härom ordet Nas.
      Et hufvudsakeligt medel at bringa malmerne til smältning med qvick slagg, och at afskilja sjelfva metallerne, är blästerns verkan på luften starka rörelse därvid, som vinnes med tilhjelp af bäljor. Försök har här i riket blifvit gjordt med järnmalms smältande, uti högugn, förmedelst starkt luftdrag och utan blåsbäljor. Hettan har ock därmed erhållits så stark, at malmen väl smälte, men geck hel och hållen til en svart slagg, utan at järnet velat skilja sig därifrån.
      Smältnings-konsten, eller mineraliserade metallers utbringande utur deras malmer kan med skäl anses som en af de svåraste och mäst vidsträckta bergsmanna kunskaper, som behöfver biträde både af mineralogie och den metallurgiska chemien, men aldramäst af en lång förfarenhet, då afsigten bör vara at, med största vinning, eller med minsta omkostnad och tidspillan, bringa de calcinerade och af mineraliska kroppar i synnerhet af svafvel och arsenik, uplöste metaller til deras metalliska lynne, uti flytande form, fullkomligen reducerade och, så väl ifrån de mineraliserande ämnen som ifrån hvarannan samt ifrån medföljande bergarter, eller slagger, fullkomligen  afskilde, utan någon betydande förlust af malmernes metalliska halt, som genom proberkonsten först bör utrönas. Härtil fordras i synnerhet at i akttaga följande omständigheter, såsom: at genom mechanicska hjelpemedel, hvilka i synnerhet äro Sofring, Bokning, Vaskning, Slamning eller Sållsättning, m.m., afskilja de öfverflödiga bergarter: at efter hvar och en särskilt malms och metalls art inrätta och reda tjenliga ugnar: at anlägga det nödvändiga blästerverket och styra luftens verkan, til smälthettans upväckande efter behof och efter smältningens förhållande: at skiftevis upsätta malmer, kol och flusser, på sina rätta rum och uti sin rätta tid, på ugnen, så at ingendera onödigtvis förbrännes, eller at fina malm-partiklar ej bortföras af hettan och luftdraget: at sådane malmblandningar och tilsatser väljas, som befordra en lätt och qvickflytande slagg, hvaruti de efterhand reducerade metall-kornen, i anledning af deras större specifiqua tyngd, kunna sjunka och samlas samt vara ifrån vidare afbränning beskyddade: at fattiga malmer concentreras til större metallisk halt genom medföljande eller tilsatt svafvelrik kies, medelst en eller flere omsmältningar uti sulu- och råstensbruk: at smältare väl förstå at styra blästern, genom formnasens rätta skötande: at de i rättan tid afdraga slaggen, hålla ugnen ren i möjeligaste måtto förhindra dess igenbyggande af sörja och järnfärskor, och i lagom tid utsticka godset, med många flera omständigheter, som til sjelfva utöfningen höra samt, efter hvarje malm och metalls art och förhållande, fordra en särskilt förfarenhet. Mineralogien lärer at känna medföljande bergarters egenskaper, och at däraf dömma om orsakerne til förekommande händelser uti smältningen, samt at bälja tjenlige tilsatser och flusser, til befordran af en lätt gång och flytande slagg. Se vidare i detta ämne ordet Beskickning. Mineralogisk kunskap måste äfven komma til hjelp, at utsöka lämpeligaste stenart för ugnspipans byggnad, m.m. Af den metallurgiska chemien inhämtas metallernes förvandtskap och förhållande emot hvarandra: genom hvilka utvägar, grundade på deras egenskaper, de bäst kunna skiljas ifrån röfvande och förstörande mineralier, samt ifrån hvarandra: hvad mängd däraf man har at vänta utur deras malmer: hvilka orsaker gifvas til malmernes förhållande, i anledning af deras beståndsdelar m.m. En upmärksam förfarenhet leder äfven, genom mogen eftertanka, til kunskap om smältugnars fördelaktigaste skapnad och inrättning. 
      Härvid kan i allmänhet märkas, at de af ålder brukelige mycket låga och vida ugnar, som ej äga mera än högst 6 eller 8 qvarters högd öfver forman, medföra åtskillige olägenheter, såsom:
      a) At hettan och kolens verkan däruti ej kan innehållas, utan bortdrifves med en stark och synlig flamma, hvaremot den uti högre ugn mera kan sammanhållas och, med mindre åtgång af kol, befordra en starkare smältning.
      b) At som smältningen uti en lågugn ej sker förr än midt för forman, men uti en högre ugn några qvarter däröfver, så är begripeligit at metallens reduction ej kan ske så fullkomligen uti den förra som uti den senare, där metallen redan börjar reduceras, innan han kommer til forman, och är då färdig at snällare fälla sig genom den qvicka slaggen.
      c) At finbokade malmer och sliger, i synnerhet af silfvermalmer och blyglanser, uti låga ugnar, särdeles där nasen ej försigtigt underhålles, af blästern lätteligen updrifvas, och kunna aldrig utan förlust uphämtas uti de härtil inrättade rökfång.
      d) Lågugnar hafva ock den olägenheten, at de snarare af osmält slagg och järnfärskor igensättas, hvarigenom händer at de oftare måste rifvas, som förorsakar både ny kostnad och tids utdrägt samt mycken förlust af kol, så vid rifning som vid ny värmning, hvaremot smältningen uti en högugn, som är försedd med förhärd, och där slaggen håller sig mera qvickflytande, kan drifvas på 3 eller 4 gångor längre tid, innan den behöfver rifvas, eller förbättras.
      Vid vissa tilfällen, såsom vid rostbruk, då mycket järnhaltigt vändrostverk skall smältas på koppar, torde likväl en lågugn hafva den förmån, at som järnet däruti ej så lätteligen kan bringas til smältning, eller reduction, så blifver ock däraf mera qvar uti slaggen, än uti en högre ugn.
      Högugnar delas egenteligen uti Hela och Halfva. Med hela högugnar förstås antingen masugnar, eller ock sådane smältugnar, som brukas för segsmälte och armhaltige kopparmalmer, eller skifferarter, och som til det minsta äro omkring 6 ½ aln höga ifrån forman.
      Halfva högugnar, som anses vara fördelaktigast, samt äro för koppar- bly- och silfvermalmer mäst brukelige, göras ungefär 4 ½ aln ifrån forman, eller 5 ½ a 6 alnar höga ifrån hyttegolfvet räknadt, och böra af denna orsak med en trappa til upsättnings-målet vara inrättade.
      Utom hvad som vid en tjenlig höjd för sådane ugnspipor bör i akttagas, är äfven nödigt at de få en lagom invändig vidd, eller längd och bredd, lämpad efter hettans verkan, som åstadkommes med blåsbäljornes tilhjelp. Af förfarenhet är bekant at starkaste hettan är ungefär midt uti ugnen, och svagare uti hörnen, på begge sidor om forman, samt fram vid bröstet, dit blästern ej kan hinna med sin fulla styrka. Således om ugnspipan ifrån formmuren til bröstet har 6 qvarters längd, kan den uti bredden vid formmuren vara omkring en aln, eller 28 tum, och fram vid bröstet allenast 16 eller 18 tum. Om formmuren tillika göres uti en liten rundning, och hörnen därigenom borttagas, vinnes den förmån at slaggrusor däruti ej lätteligen kunna fästa sig, som uti skarpa hörn gemenligen händer. Om ugnspipan skulle muras efter den skapnad, som den af hettan, under en god gång, finnes hafva antagit, tyckes af bästa smältning däruti borde kunna erhållas.
      I anledning af den anmärkning at, då ugnspipor uti öfre mynningen något sammandragas, eller göras trängre, upkommer därigenom et luftdrag, hvarmedelst i synnerhet stiger och fina malmpartiklar upföras och förflyga, tilstyrker Herr CRAMER, at ugnspipor för sådane malmer böra uti upsättnings-målet litet vidgas, eller göras trattformige, så at kolen däruti allenast brinna med en blå låga. Vid ugnspipors byggnad är ock ganska angelägit, at därtil väljes en god och eldfast sten, som flere veckor kan uthärda smälthettan och skärande arters verkan. Sådane stenarter, äfven som den därvid nödige leran, böra i synnerhet intet hafva någon inblandning af kalk, som med skedvatten snart kan röjas. Om de til ugnspipor mäst brukelige eldhärdige stenar ses under orden Ställsten och Pipsten.
      Til en god smältning bidrager äfven mycket, at formmuren drages något litet tilbaka, lutande ifrån lodlineen, då också öfversta delen af bröstmuren drages därefter med en liten lutning inåt ugnen, hvarigenom malmen vid nedsjunkandet håller sig närmare til brand- eller formmuren, där starkaste smälthettan gifves. 
      Genom försigtig upsättning af malm och kol befordras äfven en god gång uti smältugnen, såsom: at malmen sättes på de ställen vid begge sidomurarne, där han vid nedsjunkandet kan komma uti starkaste smälthettan: at kolen ej äro alt för grofva och stora, hvarigenom händer at fria luften ifrån forman råkar omedelbart den nedkommande malmen, och bidrager då til de metalliska delarnes förslaggning, i det den, som bekant är, drager phlogiston til sig; men då samma luft får tränga sig fram emellan de smärre kolen, och därigenom blifva mättad med bränbart ämne, innan det metalliska godset råkas, åstadkommer den snarare reduction än förbränning.
      Huru smältrummet så väl uti låg- som högugnar inredes, ankommer på deras mycket olika storlek och kan, tillika med smältningens skötsel, eller ugnens vaktning, uti kort sammandrag inhämtas af hvad som blifvit anmärkt under orden: Blåsning, Reda, Redningsstybbe, Masugnsställe, Sulubruk, Suluugn, Rostbruk, Silfvertilverkning, Bly- och Tenntilverkning, Forma, Nas, Bäljor, m.fl.
      Förfarenhet och mångfaldige olika omständigheters i akttagande blifver dock altid, i denna vägen, den säkraste läromästaren.
      Åtskillige anmärkningar öfver silfver- bly- och kopparmalmssmältningar, finnas införde uti CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, första bandets andra stycke, sid. 84 och följ.
      Vid de rena metallernes sammansmältning uti diglar, och utgjutning til planscher uti så kallade ingöten, fordras åtskillige tilsatser, efter metallernes särskilte egenskaper, dels för at samla skingrade metalliske korn och at förekomma de ädlares förlust, dels ock at afböja de oädla metallernes afbränning. Til exempel: för fint gulds smältning kan blyerts-digel nyttjas, men om Hessisk digel brukas, bör den med bränd borax vara ingniden, och til fluss tejnar då en väl torr blandning af 2 delar borax med 1 del saltpetter, hvarvid kolens infallande bör förekommas, och då guldet står uti ren smältning, kastas därpå, uti 2 eller 3 repriser, ganska litet hvitt och corrosivt sublimat, til smidighetens befordran, hvarvid den upstigande röken sorgfälligt bör undvikas. Fint silfver kan smältas med samma fluss, dock utan tilsats af sublimat. Men då desse metaller äro ligerade med koppar, måste smältningen ske med tilsats af svart fluss, eller ock allenast med betäckning af små kol, som i synnerhet för silfret brukas. På samma sätt kan ock ren koppar smältas utan betydande afgång, hvarvid svart fluss med tilsats af 1/4del fint pulveriseradt grönt glas, tillika med litet brändt koksalt, kan med förmån nyttjas. För tackjärns smältning tjenar at bruka det så kallade Vitrum Fusibile, med eller utan tilsats af litet brunsten. Med tilsats af detoneradt koksalt kan äfven järnsmältningen ske utan afgång, då ytan däraf är väl betäckt. Med sådan betäckning lider äfven koppar i förening med zink, eller messing, minsta afbränning. Zinkens smältning ensamt går bäst under betäckning med mycket kolstybbe, dock ej utan förlust. Bly, tenn och vismut fordra allenast tilsats af talg, harts och beck. Ingötet bör vara varmt, med talg eller vax litet smordt.
      Vid gjutning til någon viss skapnad, uti sand- eller ler-formor, äro alla slags flusser merendels otjenlige, så vida de ej kunna afhållas ifrån at följa metallen uti gjutningen.

Smältslägga är vid stångjärnssmide en stor slägga, eller et knoster, med afrundade breda slag åt begge ändar, hvarmed smeden afslår den yttre slaggen på smältan, innan hon bäres under hammaren, hvarjemte med samma slägga inslås uti smältans kant en liten grop til smält-tångens häfte, under smältans utsmidning och sönderhuggning. En sådan slägga kallas Kamsen, i anledning af dess skapnad, hvilken något när liknar en palt, som hos vallonerne Kamskallas.

Smältspett, Storspett vid vallonsmide, se Spett.

Smältstycken (Masseln, eller Däumlinge) kallas, vid tysk- och half-vallonsmide, delarne af den sönderhuggne smältan, som sedan hvar för sig uti härden uphettas, vällas och uträckas til stänger, eller andra ämnen.
      Et smältstycke får äfven namn af Zagel vid en del stångjärnshamrar i Tyskland.

Smältstål, Råstål, eller Sudit stål, heter alt det stål som uti särskilte därtil inrättade härdar directe smältes af tjenligit tackjärn. Det kallas ock Naturligt stål, hälst då ämnesjärnet är af sådan art, at det uti smälthärden snarare vänder sig til stål, än til mjukt järn, hvartil de så kallade stålmalmer, eller hvita järnmalmer, i synnerhet äro benägne, ehuru alt tackjärn för öfrigit kan, genom lämpelig smältning, förvandlas til stål, men af olika godhet och med olika vinst. - Bränstål däremot anses för konstens product.
      Smältstål bör ej confunderas med Gjutstål, som uti tryckta arbeten finnes vara skedt.
      Skilnaden dem emellan, äfven som smältstålets egenskaper och olika tilverknings-sätt, utföres under orden Gjutstål, Råstål, Brescianerstål ochStålhärd, samt uti mine Anledningar til järn- och stål-förädlingens förbättrande Cap. XII; äfven uti Järnets Historia s. 898 och följ.

Smältstör kallas vid tyska stångjärns-smidet en 4 a 5 alnars lång och stark, samt litet krokig björkstång, midtpå bred och beslagen med järnbleck. Brukas at därmed uplyfta smältan på hammarstädet, då tvenne smeder hålla uti hvar sin ända af stången och mästaren, med smälttången, qvarhåller smältan midt på samma stång.

Smältugnar kallas de af eldfast ämne, såsom sten eller tegel, murade ihålige rum, hvaruti malmer, metaller och glasarter smältas, med kol eller flamma. De äro af många förändringar uti skapnad och byggnada, efter flere ändamål än rummet här tillåter at förklara. Följande kunna dock korteligen nämnas, såsom:
      1:o Hyttugnar, hvaruti malmer smältas, til deras innehafvande metallers utbringande, då kol och malm hvarftals upsättas, och då elden upväckes med därtil inrättade blåsverk eller bäljor. Sådane äro, til exempel:
      a) Masugnar (Hohe Ofen), Blästerugnar, Blauöfen, Slaggugnar, Gjutugnarmed bläster; alla för järnsmältningar.
      För Koppar, Silfver, Bly och Tenn, m.m. förekomma.
      b) Hyttugnar öfver Härd (Schmelzöfven über den Tiegel). Se ordenSmältning, Härd, Sulubruk och Silfvertilverkning.
      c) Stickugnar (Sticköfen), där härden är utom ugnspipan. Se ordet Härd. Då 2:ne stickhärdar brukas, får ugnen namn af Brillofen. Se detta namn.
      d) Krumugnar (Krumofen) kallas de låga ugnar, där bröstet ej är öfver 2 alnar, och då det smälta godset utstickes på sidan af ugnen uti en annan härd. Se Suluugn och Krumofen.
      e) Högugnar kallas de, som för sulu- och råstenssmältningar göras med 3 1/2 , 4, 4 ½ alns eller högre bröst. Se Sulubruk och Silfvertilverkning.
      2:o Flamugnar, eller reverberer-ugnar, äro sådane med hvalf öfverbygde ugnar, hvarunder godset smältes med flameld af ved, stenkol eller torf. Därtil hörer
      a) De Engelska Cupulougnar (se detta ord), där eldningen sker med stenkols-flamma för både järn- koppar- och blysmältningar.
      b) Drifugnar för silfverdrifning samt Garugnar (Spleisöfen) för koppargarning, alt med vedflamma och med eller utan bäljor. Se Drifugn ochGarugn.
      c) Glasugnar, hvarom ses under ordet Glas, samt SCHULTZES Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1762, s. 18, äfven ANTON. NERIS Glasmacher-Kunst.
      3:o Vindtugnar, eller Dragugnar, hvaruti smältningen sker i diglar, och där luftdrag upväcker hettan. Af sådane ugnar finnas äfven många förändringar. En ganska god inrättning på vindtugn ses uti Herr Bergs-R. VON ENGESTRÖMSLaborat. Chymicum, 1:sta Delen. Uti en sådan ugn kan ock stål smältas. Vindtugnar af enklare sammansättning finnas hos alla guldsmeder och metallarbetare. Se vidare Dragugn.
      Alla smältugnar för malmer bestå förnemligast af tvenne delar, nemligenPipa och Härd. Med Härd förstås merendels vid tyska smältverken allenast det öpna rummet vid bottnen af pipan, som med redningsstybbe upfylles, och hvaruti det egentelige smältrummet för metallens samlande formeras, under namn af Tiegel. Den rännan, som därifrån utskäres, uti det inslagne stybbet, tilFörhärden, kallas Spår.

Smörja ut, vid garhärdens tilredning, se Garning.

Smörklyfter, Se Schmerklüfter.

Snarka (Horchen) säges vid träbäljor, då blästern är ojämn, eller bäljlisterne slamra emot locket och böra smörjas, eller riktas; eller ock då hjulkammen ej börjar trycka på den ena bäljen förr än den andra redan släpt, som är et skadeligt fel.

Snedden kallas den främsta lutande och öpne sidan på en Kall- ellerVändroste, som lägges så slutt, at malmen ej rasar, eller åker ned, då hult-veden utbrunnit.

Snidarsten. Därmed förstås egenteligen en lös sandsten, sådan som Gottlands-arten, hvilken bryter sig qvadrig och lätt kan huggas til vad form som behagas. Se Qvadersten, Sandstenoch Tälgsten.

Sniden kallas på Gottland de räta och planiska lossnor, eller aflossningar, som på många ställen genomskära den där varande grå sandsten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741, s. 249-253.

Snidverk (Schneidmühle), Se Skärverk.

Snäckjord, Snäckmylla, är en af små söndermultnade snäckor och musslor tilkommen fin och lös kalkjord, som finnes uti Helsingland, stundom på mycket höga backar, gemenligen af violett och hvit färg. Är bekant under namn afHelsinge Snäckmylla. Jämnför Spatsand.

Snäcksten, Cochlites, kallas de stenar, hälst flolägrig kalksten, som visar petrificater eller aftryck af snäckor.
      Den som medförer intryck af musslor, får heta Musselsten, ellerConchites.

Snäppa (Schnepperlein) kallas en liten lucka af järnbleck, som  hänges på yttersta ändan af en bäljtätta och öpnar sig, då bäljen nedtryckes, eller blåser, men faller igen vid upgåendet. Brukas förnemligast vid silfverdrifningar, då bäljtättorne slå vid öpen eld, eller låga, at förhindra det bäljen ej må draga eld uti sig, då han skall hämta ny luft. Med tyngre eller lättare snäppa kan äfven blästern styras antingen ned på drifhärden, eller ända fram, efter behof.

Soda, eller Suda, Salsol, är askan af örten kali geniculatum, eller Saltört, som växer vid hafvet och brännes i synnerhet uti Spanien, samt försäljes uti stora klimpar, bestående af alkali minerale med mycket sotkol, lera och kiseljord, samt litet koksalt och svafvelaktig inblandning. Den brännes ock af andra hafsväxter, såsom af Salicornia, hvilken växer vid Östersjön, men anses för sämre och mindre alkalisk.
      Alkali minerale utdrages därutur genom lutning, då sodan pulveriseras och kokas uti järnpanna med mycket vatten, som til hälften utdunstas. Därefter, och sedan det jordaktiga väl fått sätta sig, afhälles den klara luten, filtreras och utdunstas, til dess en hinna visar sig på ytan, då den ställes uti et svalt rum, at anskjuta til crystaller. Detta crystalliserade salt är et renadt alkali minerale, hvilket äfven får namn af Sal Sodæ, Rochetta, eller orientaliskt pulver, af ANTON. NERI uti dess glasmakare-konst.
      Det rena sodasaltet, som är uti form af crystaller, fatescerar i luften, eller förlorar sitt crystallisations-vatten, til en stor del. Et sådant til pulver förvittradt, och några år gammalt salt, har sedan funnits innehålla, på 100:de delar, 31 alkali, 27 luftsyra och 32 vatten. Genom glödgning utdrifves likväl vattnet och någon del af luftsyran. 
      Af detta salt fälles frätande sublimat svart, som förråder en åtföljande smitta af hepar.
      Sodasaltet fäller äfven kopparen utur dess vitriol helt grön, samt gifver någon berlinerblå med järn, som är et annat bevis at sodan innehåller någon svafvelaktig fettma, hvilken förenar sig med järnet. Se SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar s. 52 och följ.
      Den blå jord, som i synnerhet sodasaltet åtföljer och kan därifrån afskiljas, har gifivit Herr HENCKEL anledning til en vidlöftig afhandling i detta ämne, införd, såsom bihang, uti dess Flora Saturnizans, s. 619 och följ., hvarest örten Kali Geniculatum äfven beskrifves. Detta ämne har ock af Herr BergsR. BRANDT blifvit granskadt med flera rön, som kunna läsas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1756, s. 179 o.f. Ändteligen har Herr BINDHEIM genom åtskillige försök funnit at denne blå fällning, eller jord, innehållit, såsom närmaste beståndsdelar, flygtigt alkali, något bränbart, kalk, kiseljord, gips, järn och brunsten, och liknar således i det närmaste en vanlig berlinerblå. Se CRELLSAuswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje Band, s. 54 o.f.
      Utom det af et rent crystalliseradt och til pulver uti luften fatesceradt sodasalt har, som redan blifvit anmärkt, funnits bestå allenast af en tredjedel rent mineraliskt alkali, då  luftsyra och vatten utgöra de öfrige två tredjedelar; är ock nyligen uptäckt at en sådan renad soda tillika, såsom en beståndsdel, ännu innehåller magnesia alba. Herr OSBURG har försökt, at då et unce sådan ren fatescerad soda blifvit uplöst med distilleradt vatten och filtrerad, upkom redan en liten återstod af jord; och då uplösningen uti en porcellains-skål til torrhet blifvit evaporerad och något upglödgad, samt vidare uplöst, har åter någon jord stadnat på filtrum, så at, när dylike uplösningar, intorkningar och upglödgningar, 6 gångor blifvit iterererade, erhöllos 26 gran af denna jord, hvilken uti alt förhållit sig som en ren magnesia alba. Riddaren Herr LORGNA har ock redan några år förut uti Petersburgiska Acad. Handlingar låtit införa et dylikt försök, hvarigenom blifvit utrönt at då et lod crystalliserad soda varit mättad med vitriolsyra, och den öfverflödiga syran blifvit med spiritus vini afskild ifrån glauberssaltet, samt det öfrige uplöst med vatten och concentreradt genom evaporation, har, med tilsats af ½ lod flyktigt alkali, utur denna uplösning erhållits en ömnig fällning, hvilken, efter behörig utlakning med rent vatten, befunnits vara 1 qvintin 15 gran fullkomlig magnesia alba, eller bittersalts-jord, som verkeligen varit förenad med sodan, af vitriolsyran uplöst och med alkali afskild. Se CRELLS Chemische Annalen 1787, 1:sta Stycket, s. 21 och följande.
      Såsom kännemärken på et rent alkaliskt sodasalt, som ej är caustikt, kan anses: at det intet smakar af lut, utan kännes mera kylande på tungan, och meddelar vattnet en liten köld: at dess uplösning intet luktar lutaktigt: at det intet lätteligen fuktas uti öpen luft: at uplösning af sublimat fälles därmed utan färg, samt at mercurius dulcis ej däraf svartnar.
      I allmänhet kan märkas, at alkaliske salter genom flera uplösningar, filtreringar och calcinationer, ändå icke fullkomligen kunna befrias ifrån medföljande jordaktige delar. Sodan medförer magnesia alba, och vegetabiliskt alkali en kiselartad jord. Med saltpettersyra kan väl denne jorden fällas; men då det häraf upkomne nitrum regeneratum skall decomponeras, tilkommer åter en jord af kolstybbe, eller af vinsten, som uti detonation måste tilsättas.
      Den mästa sodan kommer ifrån Alicante, uti provincen Valencia, i Spanien. Den Spanska sodan anses ock at vara bäst, samt därnäst den Italienska, som tilverkas omkring Medelhafvet, men den Franska hålles för sämre. - Uti Normandiet samlas vid hafsstränder åtskillige arter af upkastade sjöväxter, Fucus, eller tång, som upbrännes til aska, eller til en art af souda, under namn af Varec, eller Soude de Varec, som, i stället för den Alicantiska sodan, kan brukas vid glas-tilverkning, ehuru den är nog sämre och innehåller ganska litet alkali minerale, men däremot så mycket mera af Koksalt, Sal Glauberi, Tartarus vitriolatus, Hepar sulphuris, en selenitisk jord, en god delkolaktigt ämne, och ändteligen plantornes egen jord, som gör at denne varec lätteligen gyttrar och smälter tilhopa uti hetta. En ganska uplysande och mödosam undersökning om detta salt finnes uti Herr MACQUERS Dictionnaire de Chymie, 2:nd edit., artic. Varec och Sel Soude.
      Af en art Fucus, som finnes til myckenhet omkring Öland och flere Östersjö stränder, under namn af Tång, kan äfven, efter förbränning til aska, et salt utlakas som liknar soda; men är för mycket smittadt med koksalt och tartarus vitriolatus, samt således vida sämre.
      Kålp, som i England brukas vid glasbruken, är äfven en art af mycket oren soda. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1759 s. 8. Uti samma Handl. 1746, s. 290, kunna äfven läsas Herr BergsR. BRANDTS rön angående soda-saltet.
      Sodan gör det förnemsta gagn vid glasbruken, hvarest den til myckenhet användes, såsom ansedd at vara den bästa fluss til crystallglas. Se Glas.
      Dess nytta uti medicin, såsom et lindrigt alkali, hörer ej til detta rum. Den är väl intet så caustik som alkali vegetabile; men löser dock oljor til någon del. Den är likväl mindre tjenlig til såpa och klädtvätt.
      Sodan brukas ock vid vissa tilfällen af färgare. Spansk soda uplöses då til full mättning uti vatten, och den klara luten silas ifrån grumlet, samt slås småningom uti en klar uplösning af lika mycket järn-vitriol, til dess blandningen blifver som en mölja. Det klara frånsilas och fällningen utlakas några gångor med vatten, hvaruti åtskillige färgändringar visa sig; och då, uppå denna fällning, efterhand tilslås en med 5 eller 6 gångor så mycket vatten utblandad vitriololja, upkommer straxt en blå färg, som småningom sjunker och blifver, efter utlakning med vatten, en ypperlig berlinerblå, hvilken sålunda kan beredas utan blodlut. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 7:de stycket, s. 82.

Sofra, eller skilja (Klauben, Ausklauben) betyder at af den utur grufvan upkomne malmen, genom vidare sönderslagning med handhamrar, utsöka de renaste malmgryn, och skilja dem ifrån bergarten, hvilket förrättas af särskilte personer, som Sofrare, eller vid Sala Skiljare kallas  Detta sker först vid gruflafven, då den renaste blyglansen aflägges under namn af Malm.
      Den som består ungefär af litet mera malmgnistror än bergart, aflägges uti särskilt hop och kallas Vask, som kommer til bokverken. Det än mera bergblandade utsökes än vidare, såsom Sofvergods, hvilket kommer til vasket, och den aldeles ohaltiga bergarten, som här Gråberg kallas, ehuru det är mäst kalksten, föres på varphoparne. Vid hyttan får den rena blyglansen namn afStuff och det sämre, eller vasket, kallas där i allmänhet Hammarslag ellerRikvask. Stora skutor, som ej med handhammare kunna sönderslås, kallasKnösar och föras på et särskilt rum, som heter Knösbacken, hvarest de mörbrännas uti en så kallad Knösugn, och då sönderslås på en därtil inrättad lafve, samt skiljas til Malm, Knösvask och Gråberg.
      Sofra tyckes komma af tyska ordet Såubern, eller, som bergsfolket tala,Sauern, hvilket betyder rena.
      Vid utländske bergverk, där mycket ädla arter förefalla, förrättas sofringen med mycken noggranhet på därtil inrättad bänk, som Scheidbank, ellerKlaubebühne, kallas.
      Det grå gruset, som vid sofringen affaller, under namn af Sylta, bör til dess malmhalt undersökas på sickertråget och ej förfaras. Bergarter, som kunna vara nyttiga til fluss uti smältning, böra icke heller alt för noga frånskiljas. Hvad mera som vid sofring bör i akttagas, finnes utfördt uti Herr EKWALLS afhandling om bok- och vaskverks förbättring, i mscr.

Sofrare och sofrehammare, se Sofra.

Sofvermalm är den malmen, eller det vasket, som blifvit utsofradt ifrån bergarten.

Sofvervask kallas vid Sala egenteligen det vasket, som blifvit utsofradt af gamla varphopar, hvaraf en betydande mängd silfver därstädes på de senare förflutne åren blifvit tilverkad.
      Sådant sofvergods kallas i Tyskland Lesererz, eller Leschchlacken, då det är utsofradt af gamla slaggvarp, til fluss uti smältningen.

Sola, Sole vid koksaltssjuderier, se Saltsola.
      Om Sola vid kopparmalms rostning, samt vid stångjärnssmide, se Sulu. Om sola vid bokverk, se Boksula.

Solare, Se Antimonium.

Soleniter kallas stenvandlingar af en art långa och smala tvåskalige musslor, som af någre Solen kallas, och förefalla i form af hopfogade rör, eller pipor. Se WALL. Syst. Min. Tom. II. s. 504.

Solis Gemma, Se Asteria och Girasol.

Sollsättning, Se Sållsättning.

Solskensmalm kallas vid Sala et fingnistrigt rödslag, eller blende, som, efter någon tids liggande i luften, liknar något när blyglans.

Solsten, Se Heliotrop.

Sonderings-prof äro de prof, som vid Controllverket göras på någon stor sammansmält massa af guld, silfver eller tenn. Se SWABS Præsidii Tal för Kongl. Vet. Acad. 1761 s. 34.

Sork, Kolsork (Kohllösche, Lösche, Lesche, Braschenkohlen), kallas små kol och stybbe, hvarifrån de grofva kolen med harkan blifvit utrifne. Sådant torrt sork brukas at skjuta öfver slaggen uti förhärden, vid smältugnar, at hålla den qvick och flytande. Nyttjas äfven vid järnmalms-rostning, til betäckning, samt vid masugnar öfver dammen och vid timpeln, för at innestänga hettan och befordra slaggens flytning. Det användes ock til myckenhet på räckare-härden vid vallonsmide m.m. Däraf kommer ordet Sorkla stybbe, som betyder at med kolharkan frånskilja de grofva kolen och skilja sorket ifrån stickor m.m.
      Vid tackjärns-blåsningar och tyska stålbrännings-ugnar, där icke andre än rena och sork- eller stybbesfria kol kunna brukas, upkommer ganska mycket sork och stybbe, som, utom förenämde behof vid malmrostningar, äfven kan med förmån brukas til fyllning uti otäta dammar, i det vattnet då, under utströmmande genom små läkor, medtager den sura kolsorken och förer den in uti minsta öpningar, som då efterhand blifva däraf förstoppade. Denne fyllning ruttnar intet, som bekant är, under vatten, och kan sedan med tyngre grus påfyllas, at bevaras ifrån skärning. Där öfverflöd af kolsork gifves, kan trädgårdsjord för jordbrukters plantering därmed märkeligen förbättras.

Sory, Se Atramentsten.

Sota säges om tackjärnet, då det, under utflytandet, vid utslaget visar på ytan mörka eller svarta fläckar, eller likasom et svart flått, hvilket icke är annat än järnglimmer, eller blyertslika fjäll, som efter afkylningen därpå blifva sittande, under namn af Glimmer, eller Kies (se detta ord), och betyder at järnet är grått, eller Nödsatt, eller at ugnen är uti Kräfjelag.

Sotkrita är det samma som Svartkrita. Se Krita och Svartkrita.

Soude, eller Souda, Se Soda.

Sovansa skall vara en Japansk hvit metall, som i synnerhet brukas til beslag på sadelmunderingar.

Spaargips. Därmed menas af någre Seleniten och af andre en gips, som blifvit för länge och hårdt bränd, samt därigenom förlorat sin egenskap at hårdna med vatten. Se POTTS Lithogeognosie, 1:sta Del., s. 19. Om detta ordets vidare bemärkelse se Sparkalk.

Spack kallas vid Krakausiske saltgrufvorne en lerjord, som innehåller salt. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 284, och LEHMANS Mineralogie, s. 43.

Spada heter vid ankarsmide flyet, eller den breda klon på et skeppsankare.

Spadankare kallas en sort små Holländske järnankare.

Spalt är en art hvit, bladig eller fjällig gips, som finnes både uti Frankrike, England och Tyskland, samt brukas som fluss vid metall-smältningar, hälst om flussspat därjämte tilkommer.

Spannring, eller tångring, betyder vid järnsmide en krokig järnten, uti form af et S, hvarmed smeder, i synnerhet vid stångjärnssmide, sammandraga skalmarne på smedjetången, då smältstycken, eller annat smide däruti skall fästas.

Spansk Flinta kallas den finaste sorten af bössflinta.

Spansk jord, Se Samia Terra.

Spansk krita är det samma som Brianzonerkrita (Se detta ord). Den finnes väl nu uti Beyreuth, eller Bejretiska gebietet, men torde fordom kommit ifrån Spanien. Se POTTS Lithogeognosie, andra Del, s. 79, 83, 87.

Spanskgröna (Grünspan), eller på Fransyska Verd de Gris, heter den hos målare allmänt bekanta gröna färgen, bestående af en kopparkalk, som tilkommer genom denna metallens frätning med vinsyra.
      Denne färg tilverkas i synnerhet vid Montpellier i Frankrike. Den svenska kopparen skall härtil vara begärligast, såsom mera lättlöst än den Japanska.
      Med beredningen däraf tilgår i korthet på det sättet: at röda vindrufvor först läggas tilhopa någre veckor, för at surna, hvarefter de begjutas med skämdt vin, eller Vinasse, som förut varit brukad vid tilverkning af spanskgröna, på det de härigenom må taga en början til fermentation. Kopparen, som förut måste vara smidd eller valsad til tunna bleck, sönderskäres uti lämpelige stycken, hvilka hvarftals läggas med dessa våta och syrade drufvor uti stora krukor, som ställas uti källare en eller tvenne veckor, då kopparskifvorne emedlertid omvändas en eller annan gång, til dess hvita prickar börja visa sig på den gröna ytan. De tunna kopparblecken uttagas då och ställas uti källare på kant, någre veckor, samt fuktas, så ofta de torka, med nytt vin, eller vinasse, til dess spanskgrönan finnes vara til en massa sammanväxt, då den afskrapas uti tjenlige käril, at där gyttra tilsammans, hvarefter den uti klimpar til handelsvara sönderslås.
      Kopparerg är väl i det afseende af lika art med spanskgröna, at begge äro en kopparkalk, eller en af syror corroderad koppar; men de skiljas likväl uti åtskillige egenskaper ifrån hvarannan. Spanskgröna, sådan som den köpes, har en ljusgrön färg, som stöter i grått, med instänkte hvita prickar, hvilka för microscop visa sig crystalliniske, stundom som små stjernor. Behåller sin färg, utan ändring, uti luften. - Uplöses ofullkomligt uti vitriol- och saltsyra. - Uti ättika uplöst och genom frysning concentrerad, samt evaporerad, kan crystalliseras til så kallad distillerad spanskgröna, som är af höggrön och biståndig färg, så framt ättikan blifvit väl frånskild. Den kan, såsom löslig, brukas med bestånd både uti olje- och vattenfärg. - Distillerad gifver, jemte phlegma, en skarp spiritus; och af det grå refiduum kan ungefär 15 procent koppar reduceras.
      Ergen åter, som tilkommit antingen af annan vegetabilisk eller mineralisk syra, är af jämn och mäst mörkgrön färg. - Svartnar altid med tiden uti luften, och är således icke tjenlig för målning. - Löses häftigt uti alla syror. - Uplöst uti ättika kan crystalliseras, men crystallerne svarta i luften. - Af ergen fås genom distillation allenast en phlegma och något concentrerad syra, af samma art som blifvit använd til kopparens corroderande.
      Efter flere gjorde försök är funnit at grön färg af koppar, til fullkomlig likhet med spanskgröna och af samma egenskaper samt til lika godt pris, icke kan åstadkommas på annat sätt än med syran af vindrufvor. Se Oeconom. Tidn. 1765 N:o 18, samt Memoire de l'Acad. à Paris och Dictionnaire de Chymieartic. Verd de Gris.
      Huru grön färg af kopparen kan erhållas på flere sätt, se Berggrönt ochBrunschviger grönt.
      Om spanskgrönas tilverkning finnas åtskillige beskrifningar utgifne, såsom uti VON JUSTIS Chymische Schriften, 2:dra Band, s. 247, men förnemligast uti Dictionn. des Arts et Metiers, 2:dra Del., s. 626.
      En god del af den vackraste gröna färgen kan af spanskgröna utlakas med kokhett vatten. Om denne gröna luten sedan evaporeras, kan däraf erhållas en skön crystalliserad Spanskgröna, som af målare Distillerad Spanskgrönakallas; men som vattnet ganska litet däraf uplöser, erhålles denne renade spanskgrönan ömnigare genom uplösning uti distillerad ättika.
      Om den, efter utlakning med vatten, öfverblifne gröna kopparkalken blandas med lika mycket cremor tartari, och blandningen ställes någon tid i digestion, uti medelmåttig varma, med litet påslagit vatten, samt ofta omröres, så erhålles en mörkgrön mölja, som lätteligen kan utlutas med kokhett vatten, och den mörkgröna luten filtreras samt inspisseras, genom evaporation, til en grön och ganska vacker saftfärg, hvilken lätt är uplöslig uti varmt vatten och såmedelst tjenlig til grönt bleck och til lavering. Med cremor tartari kan ock kopparfilspån, kopparaska och kopparsand, genom digestion på lika sätt lösas, ehuru långsammare, til grön färg.
      Nyttan af spanskgröna är dock förnemligast hos målare bekant, i synnerhet uti olje-färg och med tilblandning af blyhvitt. Denne färg har likväl det felet at, uti rum eller under tak anstruken, med tiden mulna, eller blifva mörkare, och at åter uti öpen luft samt för solsken blifva blek, hvilka olägenheter icke skola finnas hos den äkta Brunschwiger grün, sådan som den kommer ifrån Herrar GRAWENHORSTARS Fabrique, och berömmes i synnerhet för högre färg samt för beständighet emot solsken. På flera orter i Tyskland eftergöres äfven det så kallade grünspan af koppar med koksalt och vinstenssyra; men den igenkännas så väl af dess salta smak, som ock därigenom at den drager vätska til sig uti fuktigt rum, och anses af målare för mindre dugelig.
      Utom dess knda bruk uti målare-färg, användes spanskgröna til åtskilliga andra behof uti konster och handtverk, såsom: at därmed, genom distillation, åstadkomma den skarpaste ättike-syra. Til detta ändamål löses spanskgröna med vin-ättika, under långsam digestions-varma och flitig omrörning. Då den gröna och klara tincturen, som härigenom upkommer, sedan ställes i vinterköld, fryser det vattenaktiga til is, hvilken då kan aftagas och bör vara mäst färglös. Det ofrusna afdunstas uti lindrig varma, hvarvid allenast et syrligt vatten afgår, til dess en hinna visar sig på ytan. Den sålunda concentrerade solution ställes sedan uti svalt rum at crystalliseras, då däraf erhålles den härförut nämde distillerade spanskgröna, som, uti glas-retort med varsam hetta distillerad, gifver först et syrligt vatten, hvilket borttages, så snart långa och likasom feta strimlor börjar komma, emedan då öfvergår den aldraskarpaste ättika, ganska nyttig för chemiska rön. Den uti retorten öfverblifvne kopparen kan nyttjas til samma ändamål genom ny uplösning uti ättika; eller ock smältas med zink, då däraf blifver en Similor.
      Calcinerad spanskgröna gifver ock en brun färg. Se Kopparfärga.
      Et godt etsvatten på järn och stål, vid damasche-ritning, beredes af den förenämde uti ättika uplöste spanskgröna, med liten tilsats af salmiak.
      Om til detta etsvatten sättes litet vitriolspiritus, upkommer däraf et tjenligitQvickvatten vid förgyllning på stål.
      Uti guldsmeders glödvax är den en nyttig ingrediens. Se Glödvax.
      Vid myntverk kokas guldmyntet uti en uplösning af spanskgröna, hvit vitriol och salmiak, med vatten, samt torkas sedan uti glödpannan, til färgens förhöjande.
      Om til 8 delar af den härförut nämde distillerade spanskgröna, som blifvit väl torkad, tagas 4 delar ren tutia, zinkblomma eller zinkglas, jemte 2 delar saltpetter och en del borax, och denne blandning formeras med olja til en gröt samt smältes i digel, erhålles däraf en ganska smidig och dyrbar pinschback, eller Or de Manheim.
      Calcinerad spanskgröna gifver med strass eller glas et smaragd- eller crysolithfärgadt glas. Se Glasfluss.
      Uti färgerier tjenar spanskgröna til svarta färgens förhöjande både på siden och ylle, i synnerhet för hattmakare, då vitriol och galläpplen tilsättes. Samma verkan visar äfven denne gröna färgen vid svart betning på horn, som förut är kokadt uti en caustique pottaske-lut och inlägges sedan uti en, genom kokning i vatten, tilredd soppa af 6 lod galläple med lika mycket grön vitriol och 2 lod spanskgröna. Med samma soppa kunna ock hårda trädslag erhålla en svart betsning; likaledes ben, som förut legat uti varm alunlut. - Huru en beständig svart färg äfven kan frambringas på linne och tråd, med tilsats af spanskgröna, ses uti Kongl. Patriotiska sällskapets Journal för Martii månad 1777, s. 1449.
      På Apothequen nyttjas spanskgröna til åtskillige préparater, såsom för grönt vax, Ungventum och Oleum Æruginis m.m. Med salmiak blandad uti krutsats ger skönaste blå låga uti lufteldar. Se Salmiak och Oleum Æruginis.

Sparkalk. Under detta namn förstås gemenligen hos konstnärer en bränd, mald och siktad gips, hälst af en hvit och klar selenit, strålgips, eller gipsspat beredd, som i synnerhet nyttjas til granlaga arbeten, såsom för pastellfärgor, eller som tilsats för äkta porcellaine och uti fina sorter af crystallglas, förstengjutning eller stuccatur-arbeten, eller til formor för guld- och silfverarbetare, då den merendels försättes med fint pimstens-pulver. Stundom gifves ock detta namn åt den vanliga, brända och malde gipsen.

Sparrhorn, Se Städ.

Sparsach är en art järntågigt tyskt smältstål af sämsta slaget. SeBrescianerstål.

Spat, eller Spath, är et namn, som blifvit tillagt åtskillige stenarter af olika beståndsdelar, allenast de uti form och utvärtes skapnad visa sig Cubiska, Rhomboidaliska, eller snedrutige och skifrige, med glänsande yta. Således gifves til exempel: Kalkspat, Gipsspat, Flusspat, Skörlspat, Fältspat, Tungspat, Blyspat, Stangenspat, Rosenspat, som vidare under deras särskilte namn beskrifvas. Til spater föras likväl intet de malmer, hvilka jemte metallisk glans hafva en cubisk eller rhomboidalisk figur, såsom blyglanser, kieser, någre järnmalmer m.fl.
      Med spat ensamt, utan tilnamn, förstås icke annat än kalkspaten, som, jemte sin spatformige figur, äger den egenskapen at gäsa med syror. Denne gifves af åtskillige förändringar, såsom:
      a) Klar, genomskinlig, ofärgad, snedrutig, under namn af Dubbelsten. Se detta ord.
      b) Dunkel, eller ogenomskinlig, af åtskillige färgor, såsom helt hvit, hvilken är den allmännaste nästan uti alla kalkberg, samt åtföljer de fleste malmer. Färgad gifves den: Gulaktig, phosphorescerande, ifrån Jonusvando i Torneå Lappmark. - Brandgul vid Sala - Svart vid Kungsberg - Röd och Rödbrun ifrån England - Grönaktig. - Brun uti Orsten.
      En art pärlfärgad, något rödlätt spat, halfgenomskinlig, med schattering af guldgula och kopparlika färgor, beskrifves uti Engelske Transactionerne för år 1779, såsom bestående af 60 delar mild kalkjord, 35 delar hvit magnesia och 5 delar järn. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 45. Af mäst lika sammansättning, men mera järnhaltig, är den så kallade Kreuzenwalderstein af brun färg, som brukas til fluss på masugnen, jemte andra järnmalmer, vid Kreuzenwald.
      c) Crystallinisk uti druser, sexsidig, med snedt afstympade ändar. - Pyramidalisk med hvassa spetsar och olika sidor, som får namn af Svintänder, finnes vid Sala och Dannemora, stundom med spetsar åt begge ändar.
      Kalkspats-crystaller förefalla i synnerhet til stor mängd, och af många förändringar, vid grufvorne uti England och Derbyshire, samt vid många andra utländska grufvor, på Harz, vid Marienberg i Sachsen, vid Joachimsthal i Böhmen och flerestädes. Herr DE ROMÉ DE L'ISLE uti dess Cristallographie 2:nd edit. T. I. s. 503 och följ., upräknar och beskrifver 32 varieteter af spatcrystaller med afritade figurer. Jämnför ordet Crystall. - Vid Hesslekulla järngrufva, uti Nerike, träffas kalkspats-druser af sexsidiga prismatiske hvita crystaller, med mycket trubbige tresidige spetsar, ifrån en half til en tums längd och ½ tums tjocklek, anskutne på en tjock kalkskorpa, öfver järnmalm, och växte den ena uti den andra, så at den yttre utgör et fotral för den inre crystallen; men vid sönderslagning visa de uti brottet den vanliga snedrutiga spatformen.
      d) Bladig spat, Skifferspat, som kan fördelas uti tunna lameller, stälde uti åtskillige vinklar emot hvarandra, ifrån Kongsberg; stundom med angeflogen glaserz emellan bladen. Då bladen äro kupige, eller sköldformige, får den hetaCristallus Calcarea Peltata. 
      e) Fjällspat kallas den som är sammansatt af mindre blad, uti oredig ställning emot hvarandra. Merendels är ock all grofgnistrig kalksten icke annat än sammanväxte större och mindre spatfjäll.
      Spatens specifiqua tyngd är merendels lika med den som kalksten äger, och förhåller sig til vatten som 2,800 til 1000. Den löses med fräsning af alla mineraliska syror: kan rifvas med stål och ger aldrig eld däremot: kännes ock stundom lös emot nageln: uti mindre hetta än glödgning börjar den spraka och sönderdelas uti snedrutige korn, och bör således brännas uti lyckt käril: förbytes, efter glödgnings-hetta, til en ren kalk, med alla dess egenskaper, men fordrar starkare hetta än kalksten uti bränningen. Är ock lika osmältelig uti starkaste eld, men med Lera, Flussspat och Qvarts kan den smältas til slagg; likaledes, under stark skumning, med borax och alkaliska eldhärdige salter.
      Spaten träffas sällan uti flötser, men vanligen uti körtlar, gångar och drummer, och är ädla malmers behagligaste följeslagare.
      Den utgör ock merendels fyllningar uti petrificerade snäckor och musslor. Se Stenfyllningar.
      Om spatarternes förändringar uti figur och deras systematiska indelning, m.m., se CRONSTEDTS Mineralogie §. 10. samt WALL. Syst. Min. T. I. s. 136 och följ.
      Under namn af Spat uptager Herr GERHARD, uti dess Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, s. 309, endast gipsspaten, eller ocksåtungspaten, hvaremot kalkspaten, som likväl allmännast är känd under detta namn, föres til Porus, eller Wasserstein.
      Om kalkspater, som dageligen alstras, kan jämnföras orden Dråppsten, Skorpsten, Eisenblüthe och flere namn, som under ordet Kalkspat antecknade finnas. Med konkst erhålles ock en hvit, bladig och fullkomligen spatlik massa, om 4 lod hvit och fint rifven gips blandas med pulveriserad ren flussspat, och smältes med lagom stark hetta uti vindtugn; men om smältningen sker med altför stark hetta, vinnes ej annat än et klart glas. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje Band, s. 28.

Spath-gang kallas efter tyska bergcompassens indelning en malmgång, som har dess strykande emellan stunderne 6 och 9. Se Gångar och Bergcompass.

Spatig, Spatartad, eller spatformig, säges om stenarter, som brytas uti qvadrig eller rhomboidalisk skifrig eller spatig form. Således gifves Spatig Qvarts, Spatig Lera, m.m.

Spatsand är en hvit sand, som liknar allmän qvartssand, men består af sönderfallen glimrig kalksten, och gäser med skedvatten samt löses däruti. Den finnes ömnigt på ön Ascension. En sådan kalkartad sand kan ock vara tilkommen af förmultnade snäckskal, men får då egenteligen namn afSnäcksand. Se WALL. Syst. Min. T. I. s. 104.

Specksten, Steatites, eller, som den af någre kallas, Lapis Colubrinus(Speckstein, Schmerstein), är en tät, men vek sten, bestående af kiseljord och magnesia alba intimt förenade: kännes emot handen hal och fet som tvål, samt är af samma ämne som smectis eller brianzoner-krita, men smittar ej, eller gifver ej något kritstrek emot kläde, men väl emot svart järnbleck: uti specifique tyngd är den lika med serpentin, eller til vatten som 2,400 til 1000: kan med knif lätteligen täljas: är biståndig emot luft och vatten: gäser ej med mineralsyror, men löses dock litet däruti under distillation: uti stark glödgnings-hetta förlorar den sin färg, blir hvit, opak och så hård, at den ger eld emot stål, samt är ibland de mäst eldfaste stenar. Denne egenskap at vara eldhärdig äger den dock allenast uti vanlig klensmedseld; hvaremot det blifvit utrönt, at en grön steatites ifrån St. Marie aux mines kunnat lätt smältas til en grönaktig slagg för Tschirnhausiske bränglaset. Se MACQUERS Dictionn. de Chymie, artic. Verre Ardent, samt ordet Eldhärdningar.
      Specksten gifves hvit, gul, ljus- och mörkgrön, ofta halfklar, och är däruti något skild ifrån serpentin, ehuru de för öfrigit äro af enahanda ämne. SeSerpentin.
      Den finnes här i riket vid Sala, Svartvik, Siksjöberget i Norrberkes socken och flerestädes, samt til stort öfverflöd uti China, hvarest hvita och gulaktiga bilder däraf göras. Specksten förefaller ock til myckenhet vid Bayreuth, eller Culmbach, i Frankiska kretsen. Denne senare arten har af Herr WIEGLEB blifvit undersökt, hvarvid dess beståndsdelar på et unce befunnits vara
      Kiseljord            4 drachm.       40 gran
      Magnesia alba      3 -        8 -
      Järnjord            -      12 -
      Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 11:te st. s. 429. Såsom mycket sällsynt kan anmärkas, at Herr BergsR. ABICH funnit specksten crystalliserad uti en annan specksten ifrån Bayreuth. Se CRELLS Chemische Annalen 1784, 5:te st. s. 430, samt för 1785, 3:dje stycket, s. 266. Om förändringar af specksten se vidare CRONSTEDTS Mineralogie, §.§. 80 och 81; WALL. Syst. Min. T. I, s. 379 och följ., samt POTTS Lithogeognosie, 1:sta Del. s. 33; 2:dra Del. s. 79 och följ.
      Til speckstensarten hörer också den så kallade Sachsische Wundererde(Terra miraculosa Saxoniæ), som finnes uti smala gångar, eller ådror, vid Planitz, nära til Zwickau, och består af en speckstensjord, som innehållerJärn, hvilket, efter bränning tydeligen lyder magneten, och stundom utan föregången rostning. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 287.
      En dylik grön och fin speckstensjord, som Herr GRÜNER kallarSammetserde, har äfven funnits på St. Gotthards berg uti Schweiz, tillika med specksten och den finaste kalken, m.m. Se CRELLS Chemische Annalen1785, 3:dje stycket, s. 268. - Af Herr WERNER, uti dess öfversättning af CRONSTEDTS Mineralogie, föres denne vackra, mångfärgade så kallade Underjorden (Wundererde) til Lithomarga, dock blott efter utvärtes anseende och beskaffenhet.
      Under specksten uptages af nyare mineraloger, jemte Spansk ellerBrianzonerkrita, äfven en lösare art, under namn af Schreibstein, ellerGrapholithes, som af åtskillige färgor har et marmoreradt utseende. SeGrapholithes. Denne arten torde dock rätteligen höra under Smectis, ellerLithomarga, så vida däruti, jemte kiseljord och magnesia alba, äfven någon lera ingår. Ren Serpentin, Lapis Nephriticus och orientalisk Sjöskum, såsom den vekaste specksten, tyckas vara uti närmare frändskap med detta slägtet, i anseende til enahanda beståndsdelar. Jämnför vidare förenämde stenarters namn.

Spegelblende, Se Blende.

Spegelfolium, Se Stanniol och Folium.

Spegelglas är til dess nytta och utseende uti speglar nog allmänt bekant, och består väl af samma ämne som hel-crystall, men fordrar i högsta måtton renade materialer, hvars proportion hålles hemlig. Till smärre speglar blåses glaset uti ihålige cylindrar, som upklippas och utbredas på en mycket slät upphettad häll; men för mycke tstora speglar måste den smälta glas-massan gjutas på en ganska jämn och planisk kopparskifva, som hålles het, medelst koleld på en därunder liggande järnhäll. Det härpå med mycken försigtighet utgutne glaset utdrages då, innom en tunn ram, med en väl uphettad metall-vals, som föres däröfver och utbreder det til en jämntjock skifva, efter utsatt storlek. Denne handtering fordrar således en egen och kostsam inrättning, i anseende til ugnens skapnad, särskilte verktyg, machiner och öfvade handlag, samt en ganska stark hetta, under en 3 a 4 dygn påstående smältning med vedflamma. Se Herr LAMPRECHTS Technologie, s. 296-302. Huru spegelglaset sluteligen folieras, se Folium.
      Ritningar på spegelglas, äfven som på andra glasskifvor, kunna göras genom etsning på det sättet: at glaset betäckes något tjockt med en hinna af vax eller tjenlig etsgrund. Däruti kan då tecknas, efter vanligheten, med en lämpelig, något bred och skarp radernål af stål, intil glaset. Det tecknade stället omgifves med en liten uphöjd brädd af vax, och en skyndsamt tilredd blandning af fin pulveriserad flussspat med vitriololja fylles däruti. En med vax bestruken glasskifva, eller en porcellains-talrik, lägges däröfver, til utdunstningens förhindrande. Efter et par dagar kan etsgrundne, jemte den påstrukne blandningen, försiktigt aftagas, då glaset finnes etsadt, eller frätt, af den genom tilsatt vitriololja lösblifne flussspats-syran, där teckningen varit ingrafven.
      Det gutne spegelglaset borde väl också, i anseende til dess tjocklek och utvaldt fina ämne, vara det yppersta för optiska instrumenter; men under beredningen, antingen genom blåsning eller gjutning, erhåller ock detta glaset de länge öfverklagade, hemliga, trådformige, eller vågige ränder, som röja sig vid ljus, genom en falsk strålbrytning. Denne olägenhet torde dock aldeles kunna afhjelpas genom en försiktig omsmältning. Detta kunde beqvämligen sålunda verkställas, at tjenlige formor, eller ringar, göras af hopnagladt tjockt järnbleck, til ½ eller ¾ tums högd, något när efter den storlek som för åstundade objectiv- eller oculer-glas erfordras. Uti en sådan formring inpackas ganska fint rifven eller slammad trippel, som förut är anfuktad med litet rent tvålvatten, så at den låter packa sig. En modell af metall eller träd, efter det tilämnade glasets skapnad och storlek, intryckes då uti trippeln, som däraf blifver fast och slät. Formen torkas och insättes sedan uti en tjenlig proberugns-mussel, at upglödgas. En efter åstundad storlek tillämpad tjock spegelglas-skifva upvärmes småningom och lägges ändteligen, som et lock, på den upeldade formen, hvarefter eldgraden ökas til det högsta, då, efter en eller två timmar, glaset finnes som et vax hafva smält och lagt sig ned uti formen. Framför alt bör noga i akttagas at hettan är väl stark och at, under smältningen, all dallring på ugnen, och uti arbetsrummet, sorgfälligt undvikes. - Det förstås at, om ugnen är nog rymlig, kunna flere formor på en gång insättas. - Til lindring uti slipningen kan glaset på detta sättet gjutas med convex eller concav yta. Detta är ock den bekanta methoden at uti glas ganska nätt afcopiera alla slags graverade, eller en relief arbetade saker.
      Til trippelns besparing kan uti formen et underlag göras af gjutsand, med litet fin lera upblandad och med vatten fuktad.

Spegelmalm är et namn, som blifvit tillagt åtskillige och i synnerhet järnets malmer, då de uti lossnorne äro beklädde med en tunn, talkartad, blank och speglande hinna. Detta är dock allenast en tilfällighet, hvilken intet gifver malmens art tilkänna. Speglande yta visar sig i synnerhet på kalk- gips- och fältspater. Se Selenit, som också får namn af Spegelsten, eller Spegelspat, på latin Specularis Lapis, eller Speculum Afini.

Spegelmetall kallas en blandning af flera metaller, hvilken blifver så hård och tät, at den genom slipning och polering kan taga en fullkomlig spegelglans och reflectera ljusstrålarne, på lika sätt som en spegel af glas. För stora concava bränspeglar, som nyttjas vid fyrbåkar, är 3 delar messing med en del tenn samt ½ del vismut, sammansmälte, en god composition; men för finare reflexions-speglar, som böra nyttjas uti reflexions-tuber, m.m., fordras en mera utvald blandning af koppar, zink, tenn och regulus antimonii, eller ock af platina antingen med koppar eller med järn sammansmält, som anses för den yppersta spegelmetall. Se vidare orden Platina och Hvitkoppar. Förnemsta egenskapen af spegelmetall består däruti: at den är i högsta måtton tät, som et glas, uti brottet, och at den uti öpen luft ej anlöper, eller tager en dunkel yta med tiden. Således äro de föreskrifter otjenlige, hvaruti arsenik ingår, emedan en sådan composition mörknar i luften, ehuru mycken hvithet med denna halfmetallen erhålles. - En ganska hvit, hård och uti brottet glastät composition, som på flera år ej tagit någon anlöpning i luften, har kunnat beredas genom sammansmältning af koppar 4 delar, zink en och tenn en samt vismut ½ del. Den kan således med säkerhet nyttjas til reflexions-speglar; men måste arbetas genom slipning med smergel. Mångfaldige recepter för spegelmetall finnas för öfrigit uti konstböcker, samt uti Herr Prof. GMELINSGrundsäze der Technischen Chemie.

Spegelsten kallas af några seleniten. Se Selenit.

Speis, eller Hüttenspeis, är et namn, som i allmänhet vid tyska bergverken tillägges åtskillige metall-blandningar, hvilka i synnerhet upkomma under sådane blyiske malmers smältning, som tillika innehålla arsenik, svafvel, kobolt, koppar och vismut, eller dylike arter, då arseniken och svaflet, uti förening med någon metall, lägga sig som et flott, eller en skorpa, ofvanpå verkblyet, och är detsamma som en art Tråttsten, Råsten, eller Skärsten.
      Speise kallas ock en hård och hvitgul klock-metall af koppar, zink och tenn, eller af koppar och tenn ensamt. Den får likväl då gemenligen namn afGlockenspeise, eller Æs Chaldarium, och kan vara med eller utan tilsats af arsenik, som höjer den hvita färgen.
      Vid koboltsmältningar, eller blåfärgs tilverkningar, erhålles uti botten af digelen en metallblandning af Kobolt-Regulus, Nickel, Koppar och Järn, som då med någon mera rätt får namn af Speis, eller Speise.
      Egenteligen bör dock med speis icke förstås något annat, än en renKobolt-regulus, eller halfmetall, som äger följande egenskaper, hvarmed den kan skiljas ifrån andre halfmetaller, såsom:
      1:o. At den är til färgen hvit, eller gråblå, emot hammaren hård, men skör och uti brottet ståltät.
      2:o. Uti specifiqua tyngden förhåller sig til vatten som 7,700 til 1000.
      3:o. Uti Calcinations-hetta, på skärfvel, gifver et svart eller svartgrått pulver, utan rostfärg.
      4:o. Uti smälthetta flyter vid samma tid som koppar, och kan därmed förenast til en halfsmidig metall.
      5:o. Uti smältning kan den blandas med guld, platina, koppar, järn, tenn, antimonium och arsenik; men svårligen eller intet med silfver, bly, vismut, zink och qvicksilfver. - Med järn gör en smidig blandning, om arseniken är aldeles borta.
      6:o. Calcinerad och smält med 2, 3 eller flere delar kiselmjöl och hälften pottaska, gifver et högblått glas, lika som dess malm, eller kobolten.
      7:o. Utur det blå glaset, eller utur schmaltz, kan den åter reduceras til metall genom smältning med svart fluss.
      8:o. Löses uti de flesta mineralsyror med röd, rosenröd eller rödlätt färg, men uti ren saltsyra blir gräsgrön. Likaledes kan den under digestion lösas uti corrosiv salmiak-spiritus, med en mycket högröd färg, som liknar kersbärs-saft.
      9:o. Uplöst uti saltpettersyra kan fällas med alkali fixum aëratum til en blå eller gredlinfärgad kalk; likaledes med blodlut, hvilken fällning åter kan reduceras til metall genom smältning med svart fluss.
      10:o. Om förenämde solution blandas med 3dubbelt eller mera utaf en uplösning af koksalt uti vatten, upkommer däraf det bekanta Atramentum Sympatheticum. Se detta ord samt Kobolt.
      11:o. Då speis-solution uti aqua fort, antingen ensam eller med tilslagen koksalts uplösning, blandas med dubbelt så mycket uplöst zink uti saltpettersyra, och utspädes med mycket vatten samt fälles med raffinerad pottaska til en ljus gredlinfärgad kalk, får denne kalk uti glödnings-hetta en mineralgrön beständig färg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1780 samt 1781 s. 3.
      12:o. Speisens eller koboltmetallens egenskap at dragas af magneten, vittnar at den svårligen kan skiljas ifrån järn, och har gifvit många anledning dels at anse den som en art af järn, dels tro det magneten måtte draga flere metaller än järn allena; men Herr BergsRådet ABICH har visat, at om en väl renad speis uplöses uti saltpettersyra och fälles med alkali, kan det färgande ämnet däraf lösas med distillerad ättika och åter fällas försiktigt med alkali. Om då oleum tartari per deliquium slås på denne fällning, uplöses den småningom med carminröd färg. Denne färg kan åter fällas med renadt skedvatten til et carminrödt pulver, som då är fritt ifrån all järnsmitta, och hvaraf en del kunde gifva lika stark färg som 10 delar af en annan renad fällning. Men af denne röda kalken har sedan ingen regulus kunnat erhållas. Således anses den för det rätta färgande ämnet, som gör speisen til en verkelig egen metall. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784, 1 Band. s. 500 och följ.
      Denne koboltmetallen kan stundom erhållas så ren, at den intet drages af magneten; men genom et electriskt slag, som därpå göres, vinner han åter den egenskapen, at blifva antagen af magneten, på lika sätt som om platina anmärkt är. Se CRELLS Beyträgen zu den Chemischen Annalen 1786 3:de st. s. 108.
      At koboltspeisen icke är någon blandning af flere metaller, eller något förändradt järn, har likväl nog tydeligen med flere rön blifvit bevist.
      Den bör ock icke anses annorlunda än som en egen metall, til dess med säkerhet blir afgjordt at den kan med konst efterapas, eller at vanligt järn kan blifva därtil förvandladt. Se BergsRådet BRANDTS Inträdes-Tal för Kongl. Vet. Acad., om färg-kobolter, 1760, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1780 s. 163, 286, 293.
      Om denne halfmetallens förhållande med järn, se Järnets Historia, s. 229.

Speisig malm är vid tyska bergverken det samma som gnistrande. Således kallas grangnistrig blyglans Kleinspeisig, och den grofgnistriga Grobspeisig.

Speisprof, eller koboltens proberande på speis, eller metall, göres således: at kobolten först väl rostas och befrias ifrån arsenik och svafvelsyra, blandas sedan med 2 delar svart fluss och en del blyfritt glas, samt afblåses som järnprof uti digel. Reduction kan äfven ske uti en med kolstybbe inslagen digel, på samma sätt som för järnprof föreskrifves, allenast därvid tilsättes vitrum fusibile. Se Järnprof. Speisen utbingas likväl mera ren, om en med svafvelsyra mineraliserad kobolt, helt rå, eller utan föregången rostning, först smältes med tilsats af glas och borax til skärsten, hvilken sedan fullkomligen rostas och drifves, som redan blifvit nämdt, med reducerande fluss til regulus. JämnförSkärstensprof och Schmaltzprof. Om ingen regulus skulle däraf fås, är möjeligit at en sådan kobolt ända kan gifva blått glas. Af schmaltz, eller blå stärkelse, kan äfven speismetallen erhållas, allenast genom smältning uti förluterad digel, med tilsats af dubbelt svart fluss, jemte litet kolstybbe och borax. Dock böra tvenne probercentner tagas af blå stärkelse, om kornet skall blifva något märkeligt. Det skadar intet at härvid bruka mäst lika stark hetta, som til järnprof, emedan denne metall intet lider någon afbränning, så länge han står under det smälta glaset. På detta sätt erhålles en mycket ren speis, eller kobolt-metall.

Spel (Bremskunst, eller Wassergöpel) kallas vid våra Svenska grufvor en machin, eller et upfordringsverk, som drifves med vatten til malm och bergs upfordrande utur djupa schacht (Erz- und Bergförderniss), då linor därtil brukas.
      Et sådant spel består förnemligast af trenne delar, nemligen: 1:o Af et vattuhjul med dubbelt skofvellag, som Spel eller Vändhjul kallas (se Vattuhjul), på hvars axel, eller hjulstock, linorne linda sig vid hjulets omlopp. 2:o Af en på samma hjulstock fästad så kallad Korg, med tvenne afdelte rum, hvaruti så väl den up- som nedgående linan kommer at lägga sig. Se Spelkorg. 3:o Af et på korgstocken fästadt Brömshjul (Bremsrad, eller Bremsscheibe), som är en stark skifva af träd, hvilken af det så kallade brömsverket, eller af tvenne öfver och under samma skifva varande bommar, medelst tjenlige häfstänger, så starkt kan sammanklämmas, at vattuhjulet däraf måste sakta sin fart, när den nedgående linan tager öfvervigten, och ändteligen aldeles tvärt af stadna, så snart den upgående tunnan kommer til gruflafven, och sedan driftvattnet är igenslagit, som styraren tilkommer at noga i akttaga. Jämnför ordet Spelkorg.
      Vid et sådant spel bör proportion emellan vattuhjulets och spelkorgens diametrar noga vara uträknad emot schachtets djup, tyngden som skall upfordras, och emot driftvattnets styrka, hvarifrån rörelsen skall vinnas. Därvid i akttages förnemligast den tiltagande tyngden, som den långa linan förorsakar, då lastningen är på största djup, och den minskning som däruti upkommer vid upgåendet, genom den nedgående linans motvigt, m.m.
      Om spel eller Bremskunst, se vidare DELII Bergbaukunst, s. 278, Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, s. 245 och följ., samt VON BORNS Beschreibung der Maschinen zu Schemniz, s. 15.
      Om andre upfordrings-verk, både med och utan linor, ses under ordenHakmachin och Mangelmachin.

Spelhus heter vid upfordrings-verk uti grufvor, medelst spel, den byggnad, eller det hus af väggar och tak, som göres öfver spelet och dess vattuhjul.

Spelkorg, eller Linkorg (Korb), betyder egenteligen uti upfordrings-verk, eller så kallade Spel (se detta ord), den ombyggnad, som göres antingen på sjelfva hjulstocken, då den med dess vändhjul (se Vattuhjul) kan vara belägen nära intil grufvebrädden, eller på en särskilt horizontelt liggande vals, eller stock, då vattuhjulet på något afstånd därifrån befordrar dess omlopp.
      Sammansättningen af en sådan spelkorg, med dess därtil hörande bröms(se detta ord), kan närmare intagas af perspectiv-ritningen Tab. XXVII Fig. 1, hvaraf finnes at hela inrättningen, sådan som den här i riket brukas, består af sjelfva brömsverket och för öfrigit af fyra stycken på hjulstocken, eller valsen, fästade starka och runda skifvor af träd, som här äro tecknade med bokstäfverne H, H, P, P, L, L, och O, O.
      Brömsverket är sammansatt af följande delar, nemligen:
      A, Trycket (Bremsschwängel), som är en häfstång, hvarmed brömsverket tildrages, då vattuhjulet skall uti dess omlopp ställas, sedan vattnet är igenslagit.
      B, Lång- eller Dragjärnet (Bremsstange), som updrager tryckbommen emot brömsskifvans undra kant.
      C, Tryckjärnet (Sperrstange), som nedtrycker fällbommen. 
      D, D, Brömsresning äro de uti brömsställningen varande starka upståndare.      E, Fällbommen (Oberer Bremsbaum), eller Öfverbommen, som nedtryckes på brömsskifvans öfra kant.
      F, Tryckbommen (Unterer Bremsbaum), som, vid tryckets neddragande, klämmer emot undra delen af brömsskifvan. Denne bom får äfven namn afBremssko, då den också stundom är något urgröpt efter skifvans omkrets.
      G, G, Grepet på drag- och tryckjärnen.
      H, H, Brömsskifvan (Bremsrad), är et af groft verke ganska starkt sammansatt hjul, hvars förnemsta delar äro med följande bokstäfver utmärkte, såsom
      I, I, I, äro fyra stycken omkring sjelfva hjulstocken, eller valsen, sammanknäpte så kallade Karmar. Jämnför Fig. 2.
      K, K, äro fyra stycken så kallade Suggor, eller fyllningar, häftade med tappar på alla fyra sidor af karmarne, och utgöra brömsskifvans rundning. Jämnför Fig. 3.
      L, L, Mellanskifvan uti sjelfva korgene: är sammansatt först af tvenne grofva plankstycken, Ändskifvor kallade, sammanfälde uti en fyrkant tvärt öfver sjelfva alsen, och visa sig med ändarne vid a, a. - Emellan yttra öpningarna, eller hörnen, af dessa ändskifvor, infylles särskilte stycken, eller cirkel-segmenter, som utgöra kanten, eller rundningen, af skifvan, och kallas äfven af arbetare Suggor. De äro utmärkte med bokstäfverne b, b.
      Korgens yttra skifvor O, O, och P, P, äro merendels på lika sätt sammansatte.
      Rummen emellan dessa korgskifvor äro belagde med så kalladeKorgspolar, som äro tecknade med c, c, c, hvaröfver så väl den på ena sidan upgående som på andra sidan nedgående linan vid omfarten lindar sig.
      M, visar ändan af hjulstocken, eller spelvalsen, med dess fyrkantige fordring samt med påslagne ringar och hjulnål.
      N, utmärker rummet, där en mycket stark märla är inslagen, hvaruti äro fästade någre famnar af en grof järnlina, som Kortked kallas och går igenom et därinvid varande hål, på korgskifvan O, O, intil korgspolarne c, c, eller linrummet, där andra ändan af kortkeden fästes vid garnlinans öfra ända; och som denne ändan kommer at bära största tyngden, samt äfven slites aldramäst emot korgspolarne, så tjenar kortkeden härutinnan til linans försvarande. - En dylik kortked går äfven til det andra linrummet igenom et sådant hål på korgskifvan P, P, til samma ändamåls ernående.
      Spel och Spelkorgar, med deras brömsverk, finnas vid utländske, och i synnerhet Ungerske bergverken, på åtskillige sätt inrättade. Spelkorgen göres där af tvenne coniske delar, så at, då den öfre linan, som är fästad vid den smala coniska ändan, vid upgåendet bär största tyngden, äger också vattuhjulet den största kraften, i anseende til korgens mindre diameter, i det linan lindar sig uti en spiral därpå, och ej öfver hvarannan, som här brukas. Denne kallas en dubbel Spiralkorg. Se DELII Bergbaukunst, s. 279.
      Vid en del upfordrings-spel, där vattuhjulet ej kan vara invid grufvan, måste linkorgen, som nödvändigt skall ligga invid schachtet, omdrifvas med stånggång ifrån vattuhjulet, hvilket sker antingen med dubbla och i rät vinkel emot hvarandra stälde hvefvar, som vid Stora Kopparberget är brukeligt, eller ock erhålles korgvalsens circulaira rörelse genom hakar, som, medelst stånggångens fram- och återfart, ömsom skjuta och draga de vid valsen fästade steghjul, såsom det af Konstmästaren RUDÉN först vid Bitsbergs järngrufva, och sedermera vid Garpenberg samt flerestädes, blifvit verkstäldt och med nytta är gångbart. Modell däröfver kan ses på Kongl. Modell-kammaren uti Stockholm, hvarest äfven Herr Commerce-Rådet POLHEMS påfinningar til Hak- och Mangelmachinerne för upfordrings-verk äro förvarade.
      Vid Ungerska grufvorne brukas äfven spel på det sättet inrättade, at därvid icke nyttjas någon särskilt skifva för brömsverket, utan brömsningen sker då på sjelfva vattuhjulets medlersta ring, som därtil är något högre påfordrad och med hjelparmar understödd.

Spelter kallas uti England en metall-composition, som brukas vid Belebrook Dale, uti Schropshire, at däraf gjuta cylindrer för eld- och luft-machiner. Den skall lätt kunna smältas, bårras och arbetas, men uti kölden är den skör som glas. Litet upvärmd blifver den så mjuk at en spån däraf kan vikas omkring fingret. Den har ock framför järn den förmån at intet taga rost. Utaf hvilka delar denne metall består, är ej så noga bekant. Förmodeligen torde det vara tenn, försatt med en viss del tackjärn. Se CRELLS Chemische Archiv, 5:te band, s. 8. - Med Spelter förstås hos arbetare det samma som Spiauter, och är ej heller otroligt at denne Engelske speltern är spiauter, eller zink, kanske med bly och tenn, eller endera försatt.

Sperglas är egenteligen en grofbladig skimmer, eller det samma som Ryssglas. Se Skimmer och Ryssglas. Af några förstås under detta namnSelenit, som likväl därmed icke bör confunderas.

Spetshacka, Se Stenbrytare.

Spett kallas de handterlige järnstänger, som brukas vid alla slags eldverk, smältningar och smiden. De äro uti en ända spetsade, breda eller uddhvassa, alt efter det behof, hvartil de nyttjas, såsom i synnerhet at därmed arbeta uti smältugnar eller härdar, m.m. 
      Vid koppar- och ädlare verk förstås med ordet Spik det samma som spett, såsom Formspik, Påtspik, Märkspik m.m., som under ordet Hytteredskapförklaras. Vid järnverken nyttjas åtskillige slags spett, såsom:
      1:o. Vid masugnar, hvarest i synnerhet 6 sorter något olika spett til särskilta ändamål förekomma, nemligen:
      a) Storspett, eller Brytstång, är 5 a 5 ½ aln långt, väger 4 a 5 lispund och brukas ej oftare än uti nödfall och vid någon ovanlig händelse, såsom at lösbryta grofva järnfärskor uti stället, som äro så hårdt fästade at de med stekil ej kunnat lossas.
      b) Stekil, eller Brottspett, är et lättare spett, ungefär af 5 alnars längd och 3 lispunds vigt.
      Nyttjas til vanliga upbrytningen i stället och dess ränsning, som kan förefalla en gång på hvarje utslag.
      c) Slaggspett är än lättare och smalare, hvarmed slaggen som oftast uparbetas, at den ej fastnar vid murarne.
      d) Damspett, eller Krokspett, är något krökt, med bred hvässning uti ändan, i form af et huggjärn, så at masmästaren därmed kan lossa den sörja, som vil sätta sig framför dammen.
      e) Utslagsspett (Stecheisen), hvarmed sand- eller lerstoppen uti utslagshålet upslås, då järnet skall utsläppas. Bör vara väl stadigt, ungefär af 3 lispunds vigt, stållagt och hvasst uti ändan.
      f) Tvenne handspett af 3 ¼ alns längd och 1 lispunds-vigt, som nyttjas at därmed efter behof upstöta det som af slaggen kan fästa sig framvid timpeln, och at underhjelpa rinnslaggens fria aflopp.
      2:o. Vid tyska hammarsmidets brukas merendels icke mer än 3 slags spett, såsom:
      a) Arbetsspett, 3 ¾ aln långt, väger omkring 2 lispund och nyttjas ständigt af smeden vid arbetet uti härden, och til små färskors upbrytande.
      b) Storspett, eller Smältspett, 4 ¼ aln långt, väger ca 2 ½ lispund och tjenar i synnerhet både til färskjärnets och smältans upvägande.
      c) Slaggspett, allenast et par alnar långt, om 8 a 9 markers vigt. Nyttjas mäst endast til lackterhålets öpnande, då slaggen skall aftappas.
      3:o. Vid Vallonsmide brukas icke heller mer än 3 sorter spett, nemligen:
      a) Gösspett, 15 qvarter långt, hvarmed gösen efterhand framröres uti smältare-härden.
      b) Klamspett: är något lättare, 13 qvarter långtn, hvarmed arbetas uti härden och luppen upbrytes. Därmed slår ock smältaredrängen fast Klammenpå lupptången, hvaraf namnet lärer blifvit tagit.
      c) Formspett är åt udden mera platt, 15 qvarter långt, och tjenar at därmed bryta färskjärnet ifrån forman, emot den vid härdspången och formväggen stående tackjärns-stolpen, som Orger kallas.
      4:o. Vid grufvor brukas äfven til brytningen spett af olika skapnader, som ses under Grufveredskap.

Spettslagg kallas den masugnsslagg, eller Lackter, som under arbetet i stället fastnar på spettet och sedan affaller. Den får uti Tyskland namn afSchlackenkeines och innehåller en hop små järnkorn, som vid stampverk skiljas därifrån och tilgodogöras.

Spiauter, Spiat, Spialt, eller Speauter, är et af de flästa arbetare antagit namn på Zink. Se detta ord. Någre förstå ock därmed en skör blandning af koppar och zink, messings-slaglod, eller Prints Roberts metall.

Spicke Järn kallas af en del smeder det tackjärn, som efter afkylningen faller mycket tilhopa midt på gösen, eller galten, med höga och hvassa kanter, som utmärker at det är nödsatt och af fattiga malmer.

Spik är, efter ordets allmänna betydelse, nog allmänt bekant. Om dess sortamenter och tilverkning, se orden Spikhamrar och Spiksmide, samt mine anteckningar til järn- och stål-förädlingens förbättrande Cap. IX.
      Spik vid kopparsmältningar kallas små handpsett, med eller utan träskaft. Se Hytteredskap.

Spik-järn (Krauseisen, Gezaynt Eisen) eller Smedsjärn, kallas egenteligen sådant stångjärn, som endast är räckt under kniphammare uti fyrkantige tenar, eller uti platt form, helt ojämnt och utan at vara slätadt, til ämnesjärn för klensmeder, eller at vidare för hand klyfvas til ämne för handhammare-spik och söm, m.m. Sådant spik- och ämnesjärn erhålles dock bäst och lindrigast medelst Skärverk, eller Skrotsax. Se dessa ord samt Spiksmide.

Spikhammare-ställning kallas den byggnad af starka stolpar, hvaremellan spikhamrar äro inrättade och hafva deras rörelse. Sammansättningen däraf är vanligen lika som för kniphamrar (se Kniphammare-ställning), men til undvikande af det myckna träverke, som därvid erfordras, är nu mera med nytta försökt, at i stället för trästolpar nyttja beqväma stolar, eller stolpar af tackjärn, som ses af Tab. XXVIII.
      Fig. 1. visar profilen af en sådan ställning, tagen tvärt öfver hjulstocken.
      a, b, Spikhammaren vid a, med dess skaft och genhammare uti b.
       c, Hjulstocken med dess kuggring och kuggar. Jämnför ordet Kuggring.
      d, Städstocken.
      e, En enkel grundsyll, eller tvenne sammanfogade stockar, som äro med järn fästade uti en under hammargolfvet nedgräfven stenkista.
      f, En tackjärns-stol, på baksidan, med dess 2:ne breda fötter, som gå igenom grundstocken och äro därunder fastkilade emot en stark järnbult, som vidare ses af Fig. 3. 
      g, h, Stenkistan af ordinairt timmer, försedd med en botten vid h af klufvit verke, hvarpå stenar fyllas.
      i, Et stycke af dynbänken.

      Fig. 2. Face, eller framsidan, af hammarställningen längs efter hjulstocken.
      a, b, Hylsten för hammarskaftet emellan dess uti tackjärnstolarne inkilade skyllror.
      c, c, Hjulstocken med påsatt kuggring.
      d, e, Grundsyllen, som är häftad vid stenkistan genom de vid d, e,utmärkte fästjärn.
      f, f, Tackjärnsstolarne på kant, sammanläste ofvantil med en fyrkantig järnbult 1, 2, samt fästade under grundsyllen med bultar, som gå igenom de breda fötterne vid 3 och 4.
      g, h, Stenkistan med dess stenfyllning.
      i, Dynbänken.

      Fig. 3. Föreställer en tackjärnsstol ensamt uti perspectiv.
      a, b, Rummet emellan den öfra utstående haken a, a, och nedra fothyllanb, b, hvaruti Skyllrorne fastkilas.
      b, c, b, c, De breda fötterne, som gå igenom grundsyllen och äro därunder fastkilade emot en järnbult, som går igenom de begge vid c, c, tecknade hålen.
      d, d, Äro tvenne fyrkantige hål, hvarigenom de järnbultar sättas, som sammanläsa hela stol-paret, eller tvenne sådane tackjärns-stolpar emot hvarandra. Uti en och samma grundsyll kunna, med mycken beqvämlighet, til och med fyra spikhammarstolar, eller spikhamrar, fästas och vara gångbare vid en hjulstock. 
      Denne inrättning har redan uti någre år med godt bestånd blifvit nyttjad vid Boxholms manufactur-verk uti Östergöthland. 
      Sådane tackjärns-stolar, eller stolpar, kunna äfven nyttjas vid kniphamrar, om de allenast nog starka blifva gutne och af godt tackjärn, samt väl fästade uti stadig underbyggnad.

Spikhamrar äro små kniphamrar, af 12, 15 a 18 markers vigt, som drifvas med vattuhjul och brukas til den så kallade vattenhammar-spikens förfärdigande. De göras antingen med en slät, men smal pen, som vanlige kniphammare, eller med korspen, hvarmed förstås at banen, eller penen, så väl af städet, som på hammaren, är gjord uti et kors, antingen som et latinskt T eller som et L, så at smeden både kan räcka ut spikämnet på korspenen a b(Se Tab. XXVIII Fig. 5) och äfven släta honom på den rätta penen c, utan at behöfva flytta sig ifrån sitt säte. Då det ena korset vid a göres hvasst, kan äfven spiken däremot så när afhuggas, at hufdaren ej behöfver vara därmed hindrad, utan har endast at sätta honom uti nagel-torn och formera hufvudet. Större kniphamrar för stål och knip-järn kunna ock göras på samma sätt med korspen, då rummets besparande uti smedjan sådan erfordrar.
      Spikhammare böra gå mycket fort, och minst göra 300 slag uti minuten. Se vidare orden Spikhammare-ställning och Spiksmide, samt mine anledningar til järn- och stål-förädlingens förbättrande. 
      Uti Tab. XXVIII Fig. 4 visas en kniphammare i perspectiv, efter gifven hänvisning ifrån ordet Kniphammare.
      a är ögat, hvaruti hammarskaftet sitter.
      b c Nacken.
      d Penen, eller banan.
      e Baknäsan; f framnäsan.

Spiksmide, eller tilverkningar af spik, förrättas antingen under små vattenhamrar, (se Spikhammare), eller ock för hand. Den förra kallasVattenhammarspik, som är mera slät och stel, men tillika något tung och grof, mäst tjenlig til skeppsspik. Den kan ej gärna smidas mindre än til 3 tum, och användes förnemligast til ekspik. Den senare får namn af Handhammarspik, samt är gemenligen mindre slät och styf, men mera uddhvass och innehållerl mindre ämnesjärn. Den är i synnerhet tjenlig för furuspik, och kan smidas ifrån 7 tum til och med minsta nubb, samt lika fort, om ej fortare, än vattenhammarspik, om därtil nyttjas ämnen af skärverks-tenar, skurne efter åtskillige spiksorters olika tjocklek. Den kan äfven då föryttras til mindre pris än vattenhammarspik, som nog tydeligen finnes af spik-tilverkningarne uti Lüttich och England, där ingen småspik smides för vattenverk.
      Spiken försäljes antingen efter stortusende, då 1200 stycken räknas på hvart tusende, eller efter småtusende, som innehåller jämnt 1000:de. Se mine Anledningar til järn- och stål-förädlingens förbättrande, 9:de Capitlet, om Spiksmide.
      Uti England gjutes små tapetspik, eller nubb, med breda hufvud, af tackjärn, på lika sätt som messings-spik, uti formsand, och aduceras genom cementation uti stark glödgnings-hetta, då de äro inpackade uti järn- eller eldfaste lerkäril med sågspån, hvarigenom de vinna någon seghet och tillika stålart, om de härdas. Efter gjordt försök har ock detta lyckats med vårt Svenska tackjärn.
      I stället för vanlig spik, kan med vida mera styrka och förmån nyttjas de så kallade träskrufvar, som nu mera göras af järn til myckenhet här i riket, och tjena förnemligast vid byggnaders inredning med snickare-arbete, för alla slags panelningar och boiseringars fästande m.m., på Engelska viset. Jämnför ordetVeisnagelsmide.

Spikstång, Se Hytteredskap.

Spindel. Utom de bekanta svarfstols-spindlar, kallas ock Spindel vid grytgjuterier en rund träklump, med en genomgående järnaxel, hvilken omvrides på dess underlag, då repgubben lägges därpå, hvaröfver kärnan til grytmotet af ler sedan svarfvas. Se Repgubbe, Lyckta och Kärnler.
      Om Spindel på pumpkålfvar, se orden Bij och Kålf.

Spindelsten, Arachneolites, är et petrificat, eller intryck uti kalkskiffer af en art astroiter, eller stjerncoraller, som med fina fläckar och strimor likna stora spindlar.
      Spindlars förvandlande til sten är en fabel. - Om Stjern-coraller, eller madreporiter, se WALL. Syst. Min. T. II, s. 425.

Spinell är en rubin af blekröd färg. Se Rubin.

Spinellus de rupe veteri kallas af BOËT, s. 161, en art rubicell, som skelar uti hyacinth-färgen.

Spira (Sprazen) säges om det fina silfret, då det efter slutad finering, vid tilkommande sval luft, upväxer på ytan uti små spiror, som til figuren likna buskar och träd; men om det för hastigt flyttas uti för mycken köld, kastar det fina silfverkorn rundt omkring, och säges då Spruta, hvilket ej sker utan förlust uti vigten, emedan icke alt kan samlas, som då finnes kringspridt på finertesten ibland Finstanken. Se detta ord.
      Spiror kallas äfven de långa smal träd, som uptäljas til konststänger vid grufvor.

Spiralpump är den efter upfinnaren så kallade Wirziska pump-machin, bestående af et metall-rör, lindadt uti spiralform omkring en axel, som kan omdrifvas och genom samma rör upföra vattnet til ansenlig högd. Om dess verkan och nyttjande vid vattusjuka grufvor, se ordet Grufvebyggnada, 3:o, i).
      Detta hydrauliske pumpverk har i synnerhet uti stort, med et vattuhjuls drift, blifvit verkstäldt af Herr Capitain Mechanicus NORBERG vid Archangelsky, ej långt ifrån Moscau, och finnes korteligen beskrifvit uti Upfostrings-Sälskapets Journal för år 1786. Däraf kan intagas, at vattnet på 720 fots längd härmed blifvit updrifvit, genom pipstockar, uti en stor reservoire, til 72 fots högd öfver hjulets centrum.

Spirbussar kallas vid saltpetter-luttringen de ordenteligaste, största och renast saltpetter-crystaller. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 224.
      Desse reguliere sexsidige crystaller anskjuta i synnerhet, då den raffinerade saltpetter-luten ej är alt för nära inkokad, eller krämpt, eller då crystallisations-vattnet är öfverflödigt, och då luten icke för hastigt blifver afkyld.
      De anses fördelaktigt, i anseende därtil at de äro skörare och lättare, men de tunnare och mera oordenteligt crystalliserade bottenstycken hållas före at vara renare saltpetter.
      Uti Frankrike äro desse spirbussar kände under namn af Salpétre en baguettes, och dömmas at vara sämre til krutgörning, samt säljas således til apothequare. Troligen äro dock desse ordenteligen anskutne crystaller af den renaste saltpetter, ehuru något svårare at torka.

Spitsbårr kallas vid bergsprängeri sådane bergbårrar, som hvässas med fyra skär, hvilka gå tilsammans uti en spets eller pyramid. Se Bergsprängning.

Spitsglas. Med Spitsglas, eller Spitsglans, förstås egenteligen antimonium crudum, eller antimonii metallen, med svafvel ensamt förenad. Se Antimonium, hvarest både Spitsglas-Regulus och dess Malmer beskrifves.

Spodium, Spodium Græcorum, Spodium Minerale, är et namn, som gifvit anledning til många meningar hos de lärde, men är rätteligen icke annat än enUgns-gallmeja, eller mycket zinkhaltig och uti smältningen tilhårdnad hytterök, som kommit af blendeartade och zinkiske malmer, under åtskillig skapnad och färg, hvarefter den förvärfvat sig åtskillige lärda namn, såsom Tutia Alexandrina, Pompholix och Diapompholix, m.m.
      Efter Grækiska stamordet betyder dock Spodium icke annat än en art aska. Se vidare Gallmeja och Tutia.

Spolar uti en Vindkorg, Se Vind och Spelkorg.

Spongites heter en lätt och poreus art af pimsten, som ofta fås uti stora och allmänt bekanta hafssvampar, hvilka fästat sig på flytande pimstenar och sedan växt däröfver. De lärdas ytterligare meningar lemnas likväl uti all aktning.

Spongiæ Lapis, Svampsten, kallas hvita corallrötter, corallsvampar, eller en poreus kalksten, som af fina hafsmaskar, eller polyper, blifvit danad på berg och stenar uti hafvet.

Sporr, Se Spårr.

Sprickhäll, Se Spräckhäll.

Spridd säges malmen vara uti en gång, då den allenast här och där finnes uti små fläckar och gnistror inströdd uti bergarten. Deta är således tvärt emot hvad som förstås med Samlad, hvilket utmärker at malmen håller sig tilhopa på vissa ställen, eller uti mer betydande och stora malmfall.

Springfall, Se Gångar.

Springglas, Se Vexerglas.

Sprita (Spleissen) betyder at på en smält metall, eller metallisk blandning, afdraga den öfra skorpan, eller ytan, som med påslagit vatten först afkyles, eller bringas at stelna, hvarefter fortfares med den ena skorpans, eller skifvans, afdragning, efter den andra, så länge metallen uti härden håller sig qvick. Detta arbetet får äfven namn af Slita. Huru med kopparen därvid förfares, se Garning.
      På någre orter, såsom vid Tyska bergverken och vid Kungsberg i Norige, spritas ock både koppar- skärsten och silfverhaltig Råstesn. På lika sätt spritas äfven råkopparen vid Rörås, at sedan så mycket lättare och med mindre kol kunna smältas på garhärden.
      Vid Steyermarkiska ståljärns tilverkningen uti flossöfen, spritas en del af det til stål ämnade tackjärnet til skifvor, eller så kallade Blatteln, at sedan så mycket lättare kunna sönderslås til så små stycken, hvilka vid smältningen uti stålhärden behöfvas såsom fluss, och befordra det nedsmälte järnets vändning til stål. Se B. F. HERMANS Beschreibung von Brescianerstahl, s. 216.

Spritbräde, Spritrulla och Sprittänger, Se Garning och Hytteredskap.

Spritor kallas i synnerhet vid garning de afdragne kopparskifvor. Se Garning.

Sprudelsten är en besynnerlig art af Kalksten, som deponeras, eller upkommer, af det varma vattnet vid Carlsbad uti Böhmen, hvarest den icke allenast sätter sig vid sjelfva språnget, eller sprudeln, utan äfven, under vattnets rinnande därifrån, fäster sig som en skorpa på åtskillige förekommande ämnen, i synnerhet invid språnget, där vattnet är hetast. Denne skorpa tilväxer dageligen i tjocklek, i det nya hvarf lägga sig uppå de förra, samt blifver med tiden så hård, at den uti täta stycken kan sågas och slipas som den skönaste marmor. Den gifves af åtskillige färgor, såsom: hvit, gul, rostfärgad, brun och stundom svart, men merendels fläckig, eller med flere sådane färgor om hvarannan. Ofta är den poreus och svampaktig. Den uplöses hel och hållen uti saltsyra, hvarvid den uti tyngden förlorar 34 procent, hvilken förlust består uti en besynnerlig art luftsyra. Utur uplösningen kan med blodlut fällas berlinerblå, som röjer en liten järnhalt, hvilken utgör vid pass 2 procent. Denne kalkgyttring löses ock af de öfrige mineraliske syrorne, hvilka då lemna järnkalken orörd. Med vitriolsyran upkommer däraf en gips.
      Util elden upglödgad förlorar den 45 procent i tyngden, och minskas äfven därvid mycket, eller sammandrages, til sin volume; men vinner ej den egenskapen at, som annan osläckt kalk, gäsa eller uphettas med vatten. - Uti luften drager den dock fuktighet til sig med tiden, samt upsväller och sönderfaller til fint pulver. Den liknar således kalkarter, som genereras under hafsvattnet. Se vidare härom BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 256 och följ.
      Nogaste kunskap om denna skorpstens generation, samt tilfälliga olikheter i färg och skapnad, m.m., lärer, utan all tvifvel, Herr UIBELAKER meddelt uti dess: System des Karlsbaders Sinters, utgifven i Erlangen 1781, in folio. Denne afhandling som beskrifver och, uppå 78 illuminerade figurer, visar förmodeligen de fleste förändringar af sprudelstens utvärtes lynne och form, tyckes äga en fullständighet, som kan vara tilräckelig at i detta ämne förnöja en läsare.

Sprund heter vid bokverk en öpning ifrån bokkistan, som med et föresatt järnbleck kan göras högre eller lägre ifrån boksulan, och genom hvilket hål det finbokade godset efterhand, medelst stamparnes rörelse, utsqvalpas med vattnet och flyter i sumparne, samt blifver så mycket finare, ju högre sprundet är upsatt.
      Detta kallas Boka öfver sprund, til skilnad ifrån det andra bokningssättet genom Sprundbleck. Se Bokning och Bokverk.
      Med Sprund menas vid pumpsättningar en lämpelig träplugg, som sättes uti sprundhålet på Ståkiln, straxt ofvan för vindfånget, som är på öfre ändan af kilen, eller sugröret, och öpnas allenast vid det tilfället, då någon eftersyn eller lagning fordras på berörde ventil. Se ordet Bij.
      Sprund, vid hjulnålars fästande uti deras stockar, kallas det uti öpningen för nålen inpassade trädstycket, som til fyllning inlägges och fästes med järnringar och kilning.
      Halfsprund får det heta, då halfva öpningen, längst in, först infylles och kilas vid inre ändan af nålen, innan den yttra hälften af sprundet inlägges, ringas och kilas.

Sprundbleck kallas vid bokverk et fint sikt, flätadt på en järnbåge, ungefär 15 tum i fyrkant, som, emellan trädlister, inskjutes framför afloppshålet, eller sprundet, uti bokkistan, at ej grofvare malm under bokningen må därigenom kunna utflyta, än den som kan gå igenom et sådant sikt, eller sprundbleck. SeBokning och Bokverk.

Spruta, Se Spira.

Spruta (Kollern) säges om en smält metall, hälst koppar och tackjärn, då någon vätska eller våt ler tilkommer, som förorsakar at den qvicka metallen, innan någon stelnad hunnit draga sig öfver ytan, med stark smäll kastar glödgande dråppar högt i luften, til de kringståendes största fara.

Sprutberg kallas vid Sala silfvergrufva et slags grofspatigt kalkberg, som vid tilmakningarne med stort dån och sprakande nedfaller och öfvertäcker den brinnande veden, samt ligger sedan öfver hela botten uti små tunna skärfvor.

Sprutmalm. Därmed menas vid Sala grufva en strålig blyglans, som sitter fläcktals instänkt uti någon bergart. Dess strålige utseende kommer af en strålskörl, eller asbestart, hvaruti blyglansen, vid dess daning, blifvit inblandad. Stundom kan ock något åtföljande antimonium bidraga til denna form.

Sprutor. Med detta namn förstås, i synnerhet vid Dannemora järngrufvor, smala pappersrimsors, besmorde med upblött krut uti vatten och formerade, genom lindning omkring en erund smal sticka, til spetsiga rör, som torkas och nedsättas uti fänghålen på laddade bergskott, försedde uti öfre ändan med en liten svafveltråd, som antändes, då skotten skola lossas. Vid andre grufvor kallas de Fängrör och kunna göras på flere sätt. Til skottens antändande äro de altid säkrare än fängkrut, och kosta mindre.

Spräckhällar kallas af allmogen uti Wästergöthland, och vid Hunneberg, en grå skiffersten, uti tunna hvarf, bestående af samma ämne som svarthällarne(se detta ord), nemligen af en stenhärdad sandblandad lera. Desse spräckhällar äro dock nog hårdare och gifva ljud ifrån sig, nästan somKlåcksten, eller Järnhäll (se detta ord); men hafva för öfrigit något när samma egenskap som svarthällen, nemligen at uti öpen luft, för regn och sol, med tiden vittra sönder til små flagor. De spraka äfven med häftighet uti elden, och flyga omkring uti fina skärfvor, samt osa då af svafvel, men innehålla dock föga bergolja, eller bränbart ämne.

Spränga berg, Se Bergsprängning.

Sprängbläster kallas den bläster vid smedshärdar, som åstadkommes genom hjulets starka pådragning och hastiga omlopp, såsom vid vallonsmide, där trenne kammar på hjulstocken brukas, och då bäljorne måste med bäljstänger, eller vågbommar, hastig upryckas.

Sprängjärn (Sprengeisen) är uti proberkamrar en öpen järnring, som upeldas och hålles på en glaskålf, där den sedan, vid afkylning i vatten, skall komkma at afsprängas.

Sprängkilar, Se Stenbrytare.

Sprängt kallas det stångjärn, som har öpna rämnor längs efter stången.

Sprängvatten kallas uti en ränna, eller sump, för något gångande vattuverk, högden af det vatten, som står öfver rännbottnen, eller högre än utskofvet, och hvaraf det vid botten varande vattnet tryckes, samt tvingas at så mycket hastigare utlöpa, i den mån som sprängvattnet är högt.
      För alla inrättningar, där vattuhjulen böra få et hastigt omlopp, såsom för hammarverk, slipverk, m.m., är högst nödigt at hålla et djupt sprängvatten uti tillopps-rännan. För underfall, til exempel, som hafva 13 a 14 qvarters högd inalles, bör vattnet uti rännan vara minst 10 a 11 qvarter djupt, för 5 ½ a 6 alnars hjul; men för öfverfall til det minsta 7 qvarter o.s.v. Vid sådane verk är bättre förlora något uti infallets högd, än uti sprängvattnets djup. Mera därom läres af Bergs-mechaniquen.

Spygap heter vid pumpverk den vid öfra ändan på pumpstocken gjorde öpning, med en därvid lämpad strut, hvarigenom det updragne vattnet utrinner.

Spån (Gespann). Härmed förstås vid kettilslagerier en sammanlagd bunt af 5 eller 6 runda bleck, som på en gång komma at updjupas genom hamring, antingen för hand, hos bleckslagare, eller vid djuphamrar för vattuverk. En sådan spån, eller bunt, kallas ock hos koppar- och bleckslagare Krammel; men vid messingsbruken, där messingskettlar, skopor och krukor, m.m., updjupas för vattenhamrar, får den namn af Kylett och tilredes på samma sätt som vid ordet Krammel anföres, nemligen at 4 eller 5 runda, jämnstora messings-bleck läggas på et bleck, som är litet större, så at dess öfverskjutande kanter kunna litet vikas öfver de mindre bleckens kanter och såmedelst sammanhäfta alla 5 eller 6 til et sådant Kylett, så at 5 eller 6 kettlar uti hvarandra kunna på en gång blifva djupade.
      Spån, eller Afhäfkista, på Tyska Abhubküste, kallas en liten skålig brädlapp, eller et järnbleck, i form af en halfmåne, som brukas vid sållsättning, at därmed afdraga den öfra och lätta bergarten, som därvid lagt sig ofvanpå den tyngre malmen.

Spår (Spur) betyder vid silfver- bly- och andra lättflytande malmers smältningar en uti rednings-stybbet öfver ugnsbottnen utskuren ränna, som leder det smälta godset utur ugnen i förhärden.
      Spår, eller Spårrhål, heter ock den runda gropen, som med spårjärnet upskäres, vid blysmältningar, uti det i slaggsumpen inslagne redningsstybbe, ungefär til en stor hattkulls vidd, straxt utanför ögat, eller allenast 4 tum därifrån; hvaromkring göres en hög brädd, eller dam, af det uprifne stybbet, som starkt tilpackas; men spårrhålets botten, eller sumpen, tilstampas med en uphettad järnstöt. Uti detta spårrhål samlas det utur ugnen kommande verkbly tillika med slaggen.
      Malmer, som intet gifva någon regulus, utan endast något tecken til metall, sägas medföra allenast et spår därtil.
      Vid bergsprängning kallas ock den första gropen, som göres uti berget med nafvaren, et Spår.
      Spår vid hästvindar är det lilla hålet uti en sten, eller en stålpanna, hvaruti andra vindstocks-nålen har sitt omlopp.

Spårsten, Se Trottsten.

Spårsticka, Se Hytteredskap.

Späcksten, Se Specksten.

Späntvigg, Se Stenbrytare.

Spätunna är vid saltpettersjuderierne en tunna med saltpetterlut, hvarifrån denne lut småningom rinner uti kettiln, så mycket som under kokningen utdunstar.

Stacklödja kallas en famn grufveved vid Falun. Se Stafrum och Famn.

Stafrum betyder allmänt en upstaplad vedhop uti cubisk form, tätt sammanlagd, eller utan tvärträd, en famn eller 3 alnar hög samt lika bred och lång. Uti Falun uplägges den med tvärträd, som Kistning kallas. Vid Sala silfververk räknas at et stafrum grufveved bör vara 13 qvarter högt och bredt samt veden 11 qvarter lång.
      Et stafrum Kolved har af ålder räknats at böra vara 3 alnar högt och bredt, af 3 ½ alns lång ved, då däraf skall kunna vinnas 18 tunnor kol. Vid lyckeligaste kolning skall dock däraf erhållits 30 tunnor. Jämnför Famn.

Stahlstein, Se Stålmalm och Hvit Järnmalm.

Stalactit, Stalactites (Tropfstein), beskrifves under ordet Dråppsten. Ej långt ifrån Herrngrund, uti Ungern, finnes vid foten af Carpatiska bergen en hel kedja af bergkullar, bestående af stalactitisk kalksten, som förmodeligen har sitt ursprung ifrån de häromkring varande varma källsprång, och är således enTophus, eller Tuffstein, af samma art som Sprudelsten (Se detta ord). Den mästa är tät och fast, men en del så skumlik och svampaktig, at den flyter på vattnet. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 156.
      Stalactitiske kallas sådane vatten, som innehålla något af luftsyra uplöst kalk, hvilken vid fria luftens tilkomst fäller sig til stalactitisk kalk, eller til en tophus, så fort uplösningsmedlet utdunstar. Se Tophus och Sprudelsten.

Stalagmites, Se Skorpsten.

Stalp, vid grufvor, är det samma som Ras, eller nedfallit berg.

Stam, eller stammar, kallas tvärgaflarne uti slamsumpar.

Stamphålspelare uti en suluugn, eller en kopparsmältugn, Se Suluugn.

Stampjärn är det småjärnet, som fås vid masugnsslaggers stampning och vaskning. Se Stampverk och Knappjärn.

Stampverk är et litet och med minsta kostnad inrättadt bokverk, sådant som det för masugns-slaggers bokning med förmån nyttjas, at därigenom frånskilja alla små järnkorn, eller alt småjärn, som följt med slaggen. Den mäst brukelige enkla byggnad ses af Tab. XXVI Fig. 3 och 4, med samma scala som för Fig. 5 och 6. 

      Fig. 4 visar grundritningen af stampverks-kistan.
      a, a, Standare, eller resnings-stolpar, som utgöra sjelfva ställningen för stampverket.
      b, b, Stampverks-syllen af tvenne sammanknäpte stockar.
      c, d, Bok- eller stampsulan af tackjärn, infäld uti syllen.
      e, e, Utvisar rummen, eller plan, för 5 stycken stampar, eller bokstämplar, som merendels brukas uti en bokkista, eller et fält. 
      f, Et galler af smala fyrkantige järntenar, stälde til ¼ tum ifrån hvarandra, hvarigenom den finbokade slaggsanden, tillika med det grannaste knappjärnet, kan afflyta med vattnet, som, under stampningen, uti en ränna ständigt tilflödar.
      f, g, En fallränna, som kan vara uthuggen uti en stadig stock, med 3 qvarters högt fall och däruti gjorde små urgröpningar, hvaruti det finaste utflytande knappjärnet stadnar, under det at den lätta slaggsanden afsköljes.

      Fig. 3. Utvisar profilen af hela stampverket.
      a, a, &c. Standare. 
      b, b, Stampsyllen.
      c, d, Stampsulan.
      e, e, &c. Stampskaften, eller stämplarne af trä, uti deras resning.
      f, f, &c. Stamparne af smidt, eller hårdt gutit järn.
      g, g, Kistbräddar af stockar, som ofvantil äro något vidare.
      h, i, Hjulstocken, hvilken förses med et vattuhjul, af enklaste sammansättning, och med träkuggar, eller så kallade Frisklar, som uti en spirallinea äro inslagne, at den ena stampen må lyftas i ordning efter den andra.
      k, k, Öfverslag, som håller standarne stadigt tilsammans.
      l, l, &c. Öfre och undre banden, eller så kallade Låar, hvaremellan stampskaften hafva sin lediga gång. Uti de härpå utmärkte öpningar insättas trästycken, som få namn af Småräklor, hvilka hålla stamparne til en lagom distance ifrån hvarannan.
      Uti de på stampskaften utmärkte hålen inrättas små armar, Dymlingarkallade, hvaremot frisklarne taga, för at åstadkomma stamparnes lyftning.
      Vid jämnförelse med Bokverk och dess ritning kan närmare uplysning om sammansättningen vinnas.
      Vid nyttjandet inkastas slaggen vid c, Fig. 3, och makas af stamparen under stamparne, til dess den, medelst flitigt omskyfflande, blifver fin som sand och utflyter genom gallret. Stamparne upstödjas då, och vattuhjulet ställes. Mera vatten påsläppes uti bokkistan, genom rännan, hvilket vatten då infaller öfver kistbrädden vid c och afsköljer all sand ifrån det gröfre småjärnet, som blifvit qvarliggande på boksulan, under det at arbetaren omskyfflar järnet emot vattustreken.
      Efter afsköljningen uptages så väl det järnet, som ligger qvar på boksulan, som ock det grannare, hvilket stadnat uti de små groparne på fallrännan f, g,Fig. 3.
      Då stampningen sker endast på Spettslagg och Hakslagg (se Lakter), som innehålla det mästa knappjärnet, kan under hvar stampning, som påstår 2 a 3 timmar, 6 a 7 lispund järn, eller på en dag 20 a 30 lispund victualievigt samlas. Där detta arbetet idkas, såsom uti Grythytte bergslag, användes det mästa stampjärnet til osmundssmide, och erhålles vanligen et fat, eller 20 lispund osmundar, efter 30 lispund stampjärn.
      Slaggsanden, som härefter samlas, är sedermera den yppersta at nyttja på hyttegolfvet för galtsängarne, vid utslaget, och äfven uti murbruket vid ställningen, eller pipans lagning m.m.

Standa en ort kallas at börja ortarbetet. Se Ort.

Standare, Ramstolpar (Drammsäulen), äro tvenne uti en hammarställning lodrätt upstående starka stolpar, som med ramstocken, eller slagträdet, äro hopbundne.
      Bakstandaren kallas den, som står uti lagbron närmast hjulet, menFramstandaren är den, som står framför städstocken, nedgrafven och fästad uti sin egen lagbro. Se Hammarställning.

Standart, eller Standert Gold, kallas det guldet, hvaraf guineer uti England myntas och består af 22 karat fint guld, lojeradt med 2 karat koppar och silfver, til lika delar af hvardera.
      Standart Silfver, hvaraf schillings stycken slås, håller 11 lod och 2 grän fint på marken.

Stands heter en stamp, hvarmed någon metall drifves uti et sänke, at antaga den däruti graverade figuren. Då metallen är uti tunna bleck, måste äfven standsen vara uphögd och arbetad efter sänkes urgröpning, samt noga däruti inpassad.

Standsulor, vid stångjärnshammare, äro tvenne starka stolpar, hvaremellan hylsten har sin rörelse. Se Hammarställning.

Stangengraupen kallas vid Frankenberg uti Hessen en malmart, som brytes uti skifferflötserne och består af verkelige trädstycken, hvilka blifvit petrificerade, eller med bergfettma så genomdragne, at de likna en art stenkol, och innehålla fahlerz uti små ådror och angefloger. Se LEHMANS Mineralogies. 12.

Stangenspat kallas en art tungspat, bestående af långa, jämntjocka, merendels hvita och efter längden räfflade crystaller, utan någon viss kantig figur, som finnas växte uti druser, utan någon ordentelig ställning emot hvarandra.
      Sådane crystaller, ifrån Lorents Gegendrum vid Freyberg, hafva af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN blifvit undersökte, då de först calcinerades med alkali, som sedan, efter utlakning, befans vara förenadt med vitriolsyra. Refiduum har varit en ren tungjord, mättad med luftsyra. Den löses uti saltsyra utan fräsning, samt anskjuter därefter uti qvadratiske rutor, af hvilka minsta smulor röja närvaro af vitriolsyra.
      En centner af denne stangenspat har gifvit 90 marker tungjord, mättad med luftsyra, utan någon främmande inblandning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784. s. 112.
      Af samma art torde ock den hvita Skörlspaten varit, som finnes uti samma grufva vid Freyberg, och där Stangenspat kallas, samt nämes af Herr FERBER uti dess Min. Gesch. versch. Länd. s. 183, 184.
      Vid Tschopau uti Sachsen träffas äfven, under namn af Stangenspat, uti Helig Trefaldighets grufvan, en svartaktig eller mörk Blyspat, uti långa flersidige prismatiske crystallerr, liknande en skörl, som därstädes äfven får namn afStangenspat. Desse crystaller äro gemenligen med en brun järnochra, eller eisenbräune, öfversintrade.

Stanniol, Stannum foliatum, kallas et fint tenn, som är valsadt uti ganska tunna blad, som postpapper. Brukas til spegelfolium och säljes uti lådor, som hvardera innehålla en gross, eller 12 dussin sådane blad. De finnas stundom med åtskillige durchsiktige färgor öfverdragne, til underlag och zirat på glas, m.m., samt få äfven namn af Appenau, eller Appeu.

Starklut heter vid salt- och vitriolsjuderier den lut, som är til crystallisations-märket inkokad.

Starkpannor kallas vid Dylta de blypannor, hvaruti den rå vitriolluten, sedan den kommit utur Rålutspannan och blifvit klarnad uti en särskilt binga, eller sump, åter omkokas, til dess den finnes tjenlig at växa, eller gifva crystaller, då hon därifrån lossas, eller utsläppes, i växtbingarne.

Steatites, Se Specksten. I England får den namn af Soaprock.

Steckhål, Se Stickhål.

Stege vid masugnar kallas det steglika måttet, eller den art af cirkel, hvarefter pipan uti en masugn muras. Se Masugnspipa.
      Stegar, efter allmänna begreppet, brukas väl uti grufvor; men få där namn af Farter. Se detta ord.
      Stege kallas vid grufvor, uti stollar, den byggnad, som göres på solan til de så kallade Dragverk (Trächwerke, eller Trågwerke), hvarvid tväråsar först läggas på solan emellan stollväggarne, och däröfver en stark beklädning med plankor. Se Dragverk.

Stegresare kallas i järn-bergslagen en sådan arbetare, eller masmästare, som, jemte masmästare-konsten, förstår at bygga en masugn med dess pipa, efter cirkel, eller Stege.

Stekhål, Se Stickhål.

Stekhålspelare, Se Suluugn.

Stekil, vid masugnar, Se Spett 1:o b).

Stekjärn, eller Utslagsstång vid kopparugnar, se Hytteredskap.

Stella marina är stenvandling af en hafsmask under samma namn, som ockSjöstjerna, eller Korstroll kallas. Hit höra äfven Entrochiter, Trochiter, Encrimter och Asterier. De kallas allmännast Stelliter. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 451.

Stella samia och Stella Terræ. Därmed hafva de gamle förstått den hvita glänsande talken. Se Aster och Samia Terræ.

Stellechites, eller Osteites, är det samma som Osteocolla, ellerBenbrottsten. Se Osteocolla.

Stelliter, Se Stella marina.

Sten, Stenar, eller Stenarter. Under detta namnet begripes en ganska stor mängd af mineralrikets sammansatte kroppar, som til egenskaper, beståndsdelar, utseende, hårdhet, genomskinlighet och gry, m.m., gifvas af oräknelige förändringar, härrörande af beståndsdelarnes olika blandning och af den verkan, som tidens längd, födelse-ort, belägenhet och olika climat, med flera omständigheter, kunnat på dem åstadkomma.
      Allmännast kunna stenar skiljas
      a) Ifrån Jordarter däruti: at de äro mera hårdt smamanhängande och kunna ej uplösas, eller lätteligen upblötas uti vatten.
      b) Ifrån förbränlige mineralier däruti: at de ej äro löslige i oljor och icke heller flygtige uti eld.
      c) Deras betydliga skilnad ifrån metaller röjes snart däraf, at de äro bräckelige emot hammare och kunna uti smältning ej bringas at antaga kullrig yta, hvilken egenskap egenteligen tilkommer metallerne. 
      Stenar kunna dock uti deras sammansättning hysa både bränbara ämnen, metaller och salter; men förekomma då under namn af Mineralier, eller Malmer. Se dessa ord.
      Stenarnes hårdhet finnes skiljaktig uti många grader. - Vekast äro de, som kunna rifvas med nagel. - Halfhårda, som kunna skafvas med vanlig knif, men gifva ej gnistror emot stål, - Hårda äro de, som rifva väl härdadt stål och, däremot slagne, gifva eld. - Hårdare, som ej kunna skadas med hårdaste fil, eller som icke kunna rifvas af något annat än diamanten. - Aldrahårdast är dock Diamantboord, Diamantspat, eller Corundum, som den i China kallas, hvilken äger den skarphet at den äkta diamanten därmed kan rifvas, eller slipas. Jämnför Diamantboord, Dievelsten och Smergel.
      Grunden til stenarters olika hårdhet härrörer väl förnemligast af deras skiljaktige uprinnelse och daning uti naturens verkstad, samt mera af de finaste beståndsdelars tätaste sammanpackning, och af tidens längd under deras härdning, än af samma delar beskaffenhet. Om orsaken skulle ligga uti beståndsdelarnes egenskaper, borde den stenart vara hårdast, som til största mängd består af  kiseljord, hvilken för et sådant lynne är allmännast känd; men af de hårda ädla stenarnes analysis är bekant, at lerjorden däruti ingår til större mängd än kiseljorden; och af Herr KLAPROTHS nyare rön på den ofvannämde diamantspaten, finnes at den ensamt bestått af en ren ler- eller alunjord, utan någon inblandning af kisel. 
      Til äfventyrs torde ock hårdheten tl någon del kunna härledas af hettans verkan uti et varmare climat, och orsaken til de orientaliske ädla stenars större hårdhet, än de occidentaliske, däruti böra sökas.
      En stor del af stenarter skilja sig ock märkeligen ifrån jordarter och rena metaller därutinnan, at de äro antingen hel och hållne, eller til någon del, uti tunna kanter genomskinlige. Grunden til denna egenskap måtte ock vara nästan den samma, som i afseende på hårdheten nämnes, eller kunna tilskrifvas deras danings-sätt af naturen, hvars verkningar i denna väg bekymrat mångfaldige naturkunniges upfinnings-gåfva, och lärer ännu blifva et vidsträckt ämne för vidare forskning. 
      De stenarter, som leda sin härkomst af sådane beståndsdelar, til exempel af lera och kiseljord, som, förenade och af någon syra uplöste, ändteligen blifvit förvandlade til en gelatina, hvilken sedan, efter vätskans utdunstning, tilhårdnat, hafva på denna vägen kunnat blifva klara och genomskinlige, så framt intet förorenande ämne tilfälligtvis infallit. Åtminstone kan konsten på detta sätt frambringa stycken af torkad gelatina, som nog nära likna en naturlig mer eller mindre klar bergart, och om det sammansmälte glasämne, som beredes af en ren eldfast lera och lika mycket kalk, varit inblandadt med något metalliskt, har äfven den härefter upkomne gelatina däraf blifvit färgad. Om, til exempel, litet kopparaska varit tilsatt, har det sammansmälte glaset blifvit rödlätt, men med kobolt helt blått, hvilka färgor åter blifvit förvandlade af syrorne, under uplösningen til gelatina, den förra til aquamarin och den senare til ponceau-röd färg. Se härom Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758, s. 282-301.
      På den våta uplösnings-vägen har konsten upfunnit flera sätt at härma naturen, och utforskat genom hvilka utvägar hon åstadkommer genomskinlige stenars daning. Herr BERGMAN har af uplöst qvarts med flussspatssyra erhållit klara qvarts-crystaller, och Herr ACHARDk har, efter egen berättelse, genom alkaliske jordarters uplösning uti concentrerad luftsyra, äfven kunnat frambringa små klara sten-crystaller (Se härom orden Bergcrystall och Ädla Stenar); at ej nämna flera försök, hvarmed man förmodat at komma naturen på spåret til klara stenars daning. Om någon väg härtil varit den rätta, lärer dock människors lifstid vara för kort at afbida deras fullkomliga stenhärdning.
      Genom smältnings-vägen i eld har ändteligen konsten kommit närmare til detta ändamål, som af hvarjehanda glasflusser kan finnas. I synnerhet har Herr POTT ansedt det för konstens mästerstycke at, genom sammansmältning af en hvit lera och lika mycket ren kalk, frambringa en klar genomskinlig glas-massa, som gifvit eld emot stål och således nog nära liknat en naturlig sten. Det bekanta äkta porcellainet visar ock något dylikt exempel; men naturen tyckes mycket sällan hafva betjent sig af denna våldsamma vulcaniska vägen.
      Genom coagulation har konsten äfven påvunnit medel til stenhårda massors producerande. Om, til exempel, uti en så kallad kalkolja, eller oleum calcis, som består af et deliquesceradt sal ammoniacum fixum, slås oleum tartari per deliquium, sammanlöper kalken til en stenartad fällning. Dylikt händer också, om uti liquor silicum, eller en med alkali uplöst kiseljord, någon mineralisk syra tilkommer, då kiseln stenhård faller därutur; och om uti samma syra, som, til exempel, kan vara skedvatten, något metalliskt är uplöst, fälles kiseln stenhärdad och med den metalliska färgen tingerad. Jämnför ordetLiquor Silicum.
      Uti mörka eller ogenomskinlige stenars daning har konsten äfven varit i stånd at, til nära likhet, efterapa naturen genom gyttring, eller smärre stenars och sands sammanbindande med sådane limaktige mineraliske ämnen, som med tiden hårdna. Huru sådant tilgår, och i synnerhet huru  järnet, under dess förstöring, eller förvandling til rost, äfven som kalken och järnbindige jordarter, därvid kunna tjena som et häftande gluten, kan vidare jämnföras orden:Murbruk, Gyttring, Stengjutning, Stengyttringar, Pouzzolana Terra, Tarras, Stenhärdningar, Stenvandlingar, tillika med hvad som angående Järnetsegenskaper samt under orden Breccia, Sandsten m.fl. finnes anfördt. Naturens väg at med et kiselartadt gluten frambringa sådane sammansatte stenar, blifver dock svårare, om icke omöjeligit at med konsten efterapa. 
      Huru stenar åter kunna undergå förstöring, genom luft och vattens åtkomst, finnes under ordet Vittring vidare utfördt.
      Stenarters olika utseende och färg kan förnemligast härledas ifrån järnet, som, efter olika uplösnings-medel och flere omständigheter, kan visa sig nästan under alla möjeliga färgor. Några enda kunna dock därutinnan hafva sitt ursprung ifrån andra metalliska inblandningar, såsom koppar, kobolt, brunsten m.m. Bränbart ämne får därnäst anses som stenarnes färgnings-ämne. Detta röljer sig ock snarast genom dess flygtighet uti stark och öpen glödgnings-hetta.
      Om de mera dyrbare, eller så kallade äkta stenar, ses så väl under ordetÄdla Stenar som under deras särskilta namn.
      Stenars förhållande uti smälthetta, så väl ensamne, som uti blandning med hvarandra och med åtskillige uplösnings-medel, uti smälthetta, är en ibland de nödvändiga bergsmanna kunskaper, och kan inhämtas af det som vid deras särskilte beskrifningar samt under orden Vitrification och Skärande arter finnes anfördt, och än mera vidsträckt af Herr Prof. POTTS Lithogeognosie, första och andra delen, samt af Herr D'ARCETS Memoires sur l'action d'un feu egal, violent.
      Det grundeligaste sättet at känna stenarter är väl den chemiska vägen, hvarigenom deras beståndsdelar kunna uptäckas, och efter hvilken kunskap de sedan kunna föras under vissa slägter och under den enkla jordart, som antingen til mängd eller qvalificerande lynne utgör deras förnemsta beståndsdel. En sådan jordart blifver då endera af de fem nu mera antagne enkla arter. Se Jord.
      Denne vägen til stenrikets kännedom hafva nyare Chemici börjat bana; men lång tid lärer ännu fordras, innan en snart oräknelig mängd af förändringar uti proportion af beståndsdelarne hos hvarje stenart kan uptäckas, efter den method som Herr Prof. och Ridd. BERGMAN börjat och Herr KIRWAN uti dess Mineralogie, med många tilläggningar, sedermera nyttjat. Emedlertid är den grund, hvarpå Herr CRONSTEDT bygt stenrikets upställning, nemligen stenars, malmers och mineraliers icke allenast utvärtes utseende, utan äfven deras förhållande uti eld och uplösande medel, i anledning af den undersöknings-method, som Herr Prof. POTT redan den tiden företagit och Herr CRONSTEDT fullföljt, ganska tilräckelig för en bergsman, som behöfver nyttja denna kunskap på practiska vägen, och ej kan medhinna det vidlöftiga sättet at utleta beståndsdelarne uti hvarje förekommande ämne. Ögonkänningen, eller stenarnes utvärtes kännemärken, tagne af skapnad, specifique tyngd ochhårdhet, har väl Herr DE ROMÈ DE L'ISLE förmodat vara tilräckelig at gifva begrepp om deras invärtes sammansättning, hvilket omständeligen finnes utfördt uti dess afhandling: sur les caracteres exterieures des fossiles; men häröfver har Herr KARSTEN utgifvit anmärkningar, som tyckas ådagaläga at desse trenne kännemärken ensamt ej äro nog tilförlåtelige, för at däraf med säkerhet urskilja den ena stenarter ifrån den andra, som med ganska många exempel bevises. Se härom Herr LEMPES Magazin der Bergbaukunde, 2 Delen, s. 1-68.
      Utvärtes kännemärken på stenrikets alster blifva dock högst nödvändige för en mineralog, och kunna leda til en tämmeligen säker kännedom, då en lång öfning hunnit förvärfvas. Et vant öga i akttager de sammansatte smärre particklars skapnad, färg, utseende i brottet, crystallisations-figur, mer och mindre hårdhet vid rifning emot härdadt stål, m.m., som ej altid för en oöfvad kan beskrifvas. Känseln uti mer och mindre skarphet kommer härvid til hjelp. Lukten är äfven et medel, som vid rifning, ej sällan bidraget at gifva et tilförlåteligt utslag. Någre hafva arsenikalisk eller hvitlökslukt, ngåre ensvafvelaktig eller bitumineus, andre en ler- eller talkartad eller egen lukt, såsom gråsten, hälleflinta, tälgsten, vissa fältspats- kalk- och gipsarter m.m. Tungan och smaken äro likaledes et hjelpemedel at känna adstringerande, mineralhaltige, saltförande, stiptiske eller metallhaltige jord- och stenarter. Hörseln gifver akt på vissa stenars mer och  mindre ljud vid påslagning o.s.v. Detta ankommer tillika på den mån som desse sinnen äro öfvade, eller hafva finare känsla. Urskillning fordras likväl at ej blifva bedragen af tilfälligheter. Lukten, til exempel, på en violsten, som kommer af en utvärtes fästad fin rödlätt måssa, bör ej anses som stenens egenskap. Det medgifves dock gärna at försök uti eld, som lättast kunna verkställas för blåsröret, dels med och dels utan tilläggning af flusser, äfven som uplösningar uti tjenlige syror, gifva de mäst uplysande kännemärken, jemte styrka och undervisning för de utvärtes sinnen, då alla omständigheter noga i akttagas. Mera härom ses under hvar och en stenarts bekanta namn, hvarvid dess förnemsta kännemärken och egenskaper upräknas.
      Hvad om stenkänningen redan blifvit i korthet anfördt, kan äfven til någon del lämpas til malmkänningen, allenast med den tilläggning at utvärtes kännemärken här kunna vara mindre pålitelige, hvarföre proberkonsten på torra eller våta vägen oftast blifver et oumgängeligt hjelpemedel, hvilket närmare kan inhämtas under malmernes och metallernes särskilte beskrifningar.
      Om stenarters bergsmanna indelning efter särskilta egenskaper, utseende, lynne och namn, kan jämnföras ordet Hällearter.
      Vid stenarternes användande uti Architecturen, och för mångfaldige behof uti allmänna lefvernet, samt för konster och handtverk, äro ganska många konstnärer och arbetare sysslosatte och än flere, i synnerhet här i riket, kunde däraf njuta sin föda och underhåll, hvarpå exempel gifvas aldramäst uti Italien, Tyskland och många flera länder. Mästare och konstnärer uti detta ämne förekomma under åtskillige namn, såsom: Stenbrytare, Stenhuggare, Stenslipare och Stensnidare, som vidare under dessa ord förklaras.
      Vid smältverken, där silfver- koppar- och blymalmer tilgodogöras, förstås med ordet Sten den genom rå malmens smältning, med eller utan tilsats af  svafvelkies, concentrerade och ifrån bergarten afskilde metalliska halten, som är bekant under namn af Skärsten, eller Råsten. Se dessa ord. Råsmältning, til exempel, betyder således at smälta på sten.
      Med ordet Sten förstås ock på några orter en viss vigt, som brukas i Tyskland och äfven uti Holland, där 8 Holländska skålpund svara emot en sten, eller 3 centner äro lika med 37 ½ sten.

Stenblomma kallas af några violstenen, eller den fina och röda måssa, som växer på hvarjehanda gråstens-arter, med lukt af violrot. Se Violsten.

Stenbrytare (Steinbrecher, Steinmezer), äro de arbetare, som förstå at genom försigtig sprängning och huggning lämpa hvarjehanda stenarter til vissa behof. Uti Nürenberg utgöra desse arbetare et stort ämbete, hvarvid äro 25 a 26 mästare, af hvilka tvenne i synnerhet äga inseende öfver de andre och kallas där Bergmeistern. Öfver stenbrotten har bergamtmannen styrelse. Se HÜBNERS Kungs- Handlung und- Bergwerks Lexicon.
      Vid detta arbeite fordras at känna stenarternes beskaffenhet; huruvida de af naturen äro danade til de ämnen, som åstundas; huru brytningssättet efter deras sammansättning, och efter stenskifringen, skall tilsättas; hvilka verktyg äro de lämpeligaste, och hvad handlag til deras nyttjande fordras m.m.
      Hvad prägtige och emot förgängelsen biståndige arbeten kunna göras af vår hittils föraktade granit, bevises nog tydligt af denne nu mera här i riket lyckeligen uplifvade handtering, som, då den vunnit sin tilväxt, borde få äga lika bestånd med sjelfva stenarten.
      Med nätta och väl tilstälde bergskott, äfvensom med en insågad, eller uthuggen ränna, eller schram, samt med däruti lämpade järnkilar, kunna graniterne lätt nog vinnas til skaplige och reguliere block, och med goda handlag danas til hvada skapnad som åstundas, allenast arbetet ej nedlägges på arter af olämpelig sammansättning, hvarom vidare kan dömmas af hvad här nedanföre anföres.
      Vid den här i riket nu mera gångbare gråstens brytning och huggning, brukas i synnerhet följande verktyg, undern särskilta namn, nemligen:
      a) Måkare, är en stor stållagd slägga, med skarpa hörn, om 15 a 16 skålpunds tyngd. Se Tab. XXVII Fig. 4. Härmed tilämnas stenen, genom vissa slag, för vidare huggning.
      b) Spetshacka kallas en tjock, emot begge ändar til 40 a 50 graders vinkel spetsad och stållagd hacka, af 8 a 9 skålpunds vigt. Se Tab. XXVII Fig. 5. Den nyttjas til sidornes jämnande, eller ock til schramhuggning.
      c) Tvärhacka är en något bred stållagd hacka, ungefär om 5 skålpunds tyngd, hvarmed stenen slätas, efter huggningen med spetshackan. Se Fig. 6.
      d) Kilhacka är en mindre stållagd hacka, om 3 ½ skålpunds tyngd, som i synnerhet brukas ömsom med spetshackan til rännans, eller schramens, uthuggande för stensprängning. Se Fig. 7.
      e) Späntvigg kallas en stållagd stamp, fästad uti en klåfva. Se Fig. 8. Härmed borthuggas de grofvaste ojämnheter.
      f) Sprängkilar kallas stadige järnkilar, som vid gråstens huggning nyttjas, emellan skråbleck, til stens sprängning uti schram. Se detta ord samt Fig. 9.Skrået, eller skråbleckets skapnad ses uti Fig. 10.
      g) Skråbleck äro små skifvor af tjockt järnbleck, som vid stora gråstenars sprängning efter en viss linea, sättas uti rännan, eller uti schramen, på sidorne om sprängkilarne, som däremellan indrifvas, til dess stenen därefter spricker. Se Fig. 10.
      Hvad härförut påminnes, om nödvändigheten för stenbrytare och stenhuggare at noga känna stenslagets art och beskaffenhet, läres bättre af förfarenhet än af beskrifning. Följande kan likväl, til någon anledning, härvid nämnas, såsom: af granit-arter äro de lämpeligast, som til större delen bestå af hvit och finkornig fältspat, med små qvartskorn jämnt inblandade, tillika med svart skimmer, antingen småfläckig, eller uti tunna och räta lager, hvarefter stenen, undern sprängningen, är benägen at falla uti jämna klyfter. I allmänhet är ock den skimmerrådande graniten mäst lättbruten och beqväm at klyfva, ehuru fältspaten, som är af hvit eller rödlätt färg, kan däruti sitta i form af stora och speglande planer. Därnäst kan härtil föras den qvartsrådande arten, hvaruti en torr och derb qvarts utgör grundämnet, och hvilken med sin skimmer är ömnigt inblandad, hvarjemte också förefalla smala stenlossnor, fyllde med grön serpentinartad tälgsten, eller med ljusgrön skörl, tillika med små gulbruna järn-granater, som stundom visa sig. En lättbruten art kan äfven fältspatsråda anses vara, där hornblende intager skimmerns rum. Däremot kunna sådanae graniter svårligen sprängas med rätklufne sidor, där skimmern utgör vresige och ormslingrande svängningar, och där fältspaten står med qvartsen uti stora grofbladige körtlar.
      Öfvade stenbrytare kunna med den stållagde släggan, eller så kalladeMåkaren, genom vissa slag tämmeligen nära tilskapa stenen efter därå gifvit mått på skapnad och storlek. Spetshackan är därnäst ibland de förnemsta verktyg, hvarmedelst alla ojämnheter borthuggas, sedan de högsta kullrigheter med späntviggen äro borttagne. Tvärhackan tjenar egenteligen til stenens slätande efter spetshackan, som här förut blifvit nämdt. Djupa urgröpningar göras merendels, medelst små nafvarshål för en mans bårr, tätt invid hvarandra bårrade, som sedan med kilning utsprängas. På lika sätt tilgår äfven med flera stenarters grofhuggning, såsom för porphyrer, sandstenar och hårda marmorarter, hvarvid stenbrytaren tillika rättar sig efter de lossnor och små skölar, som däruti visa sig. Där släta aflossningar, eller så kallade sniden, uti stenbrotten infalla, kan stundom den utväg nyttjas, at däruti indrifva väl torra al-kilar, tätt intil hvarandra, som sedan begjutas md vatten, så at de börja svälla, då en stenflo ofta på sådant sätt innom kort tid lossas och uplyftes. Detta måste dock läras af förfarenhet, efter stenslagens oändeligt många förändringar uti art och lynne. 
      Ibland de nödigaste hjelpemedel härvid är at för verktygen erhålla et godt och biståndigt stål, hvartil det rena ogarfvade så kallade Kärnstålet i synnerhet funnits påliteligt. Därnäst är nödigt at med beqvämlighet kunna upskärpa och härda dessa verktyg, hvarförutan mycket både tid och arbete förloras.
      Huru stenhuggning förrättas vid Carlscrona, och om där varande stenslag, samt om gråstens klyfning med träkilar, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1771, s. 76, och Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för 1786, s. 55 och 192.
      Til stenhuggare-konsten hörer äfven stenarternes sågning, slipning och polering med tjenlige handgrepp och machiner. Se orden Stenhuggare ochStenslipare.
      Huru stenrännor til hammarverk kunna göras ganska vackra, täte och för all tid biståndige, af huggen gråsten, då fogorne täppas med tunnt bly, därpå ses et berömligt vedermäle vid Eskilstuna och Carl Gustafs Stads bruk.
      Nyligen har äfven min son, Auscultanten i Höglofl. Kongl. Bergs-Collegio, CARL RINMAN, sedan stålugns-byggnaden vid Hallsta bruk i Westmanland af honom blifvit verkstäld, därstädes, efter egen påfinning, äfven inrättat en kniphammare, för bränstålets uträckning, endast med tvenne uti grunden väl fästade starka stolpar af huggen gråsten, som allenast med fyra öfver- och underband af träd utgöra hela hammarställningen, hvilken, efter gjordt försök, funnits äga godt bestånd och bevist möjeligheten at därmed bespara, til det minsta, 10 stycken starka ekklabbar för sjelfva ställningen, utom lika många mindre träd til sammanbindningen under jord. För dynstock, hvartil vanligen fordras et groft träd, är äfven här nyttjad en stor huggen gråsten. Detta torde förtjena nämnas endast för at visa, hvad betydande besparing af storverke bör kunna vinnas genom vår ömniga gråstens nyttjande, där stenhuggning kan blifva mera allmän, vid mångahanda tilfällen.

Stenfyllningar, Metrolithi, Conchyliorum Nuclei, kallas de stenartade, eller ock metalliske ämnen, som uti stenriket, och under stenvandlings-tiden, utgjordt fyllningen uti hvarjehanda musslor, snäckor, skaldjur och hafskräk, sedan sjelfva djuret blifvit förmultnadt. Sådane fyllningar finnas af åtskillige ämnen, såsom: af Kalkspat, Flinta, Mergel, Stenhärdad Lera, Svafvelkies, Järnochra, inblandade Blyglanser, med flere metalliske arter. Desse fyllningar träffas antingen med ännu bibehållne skal, hvaraf deras slägte någorlunda kunnat igenkännas, eller ock utan tecken til skal, vid hvilka händelser naturkunnigt blifvit mycket villrådige och af stridige meningar om den art af hafskräk, hvartil de borde räknas. Om stenfyllningars systematiska indelning m.m., se WALLER. Syst. Min. T. II. s. 519 o.f.

Stengjutning, Stuccador, Stuccatur, eller Stucarbete, består uti konsten at af åtskillige slags cement, som äro benägne til en snar stenhärdning, kunna åstadkomma stenar uti hvad form som åstundas, såsom til bordskifvor, urner, husgeråd och hvarjehanda prydnader. Huru sådant tilgår med gips ensamt är nog bekant, men at bibringa gipsen mera hårdhet och bestånd, så at den kan antaga slipning och politur samt, genom åtskillige färgors inblandning, likna allehanda nautrlige stenarter, såsom skönaste marmor, breccia och porphyrer m.m., utgör egenteligen konstens föremål. Grundämnet härtil består dock förnemligast uti en ganska god och lagom bränd gips, som tillika måste vara i form af finaste pulver och upblandas med något tjenligit lim, som hälst består af husbloss med bränvin uplöst, så at den därmed utgör en degig massa, hvaruti åtskillige jordaktige och tjenlige färgor, med samma ämne tilredde, kunna, med behändighet, skyndsamt inröras, då hela massan sedan uti sin form intryckes, torkas och slipas med pimsten, under åtskillige handgrepps i akttagande, samt ändteligen poleras med träkol, trippel och sluteligen med olja och fin hattfilt, som gifver den sista glansen. Huru detta arbetet tilgår, ses uti DE MONTAMYS: Traitè des Couleurs en Emaille s. 200 o.f.
      Stora arbeten, såsom bordskifvor, gjutas gemenligen på et särskilt därtil inrättadt bord af träd, med dess uphöjde ram, eller list, hvaraf kanten på den gutne bordskifvan förvaras emot stötning. Men för mindre arbeten, som tjena til prydnader uti våningsrum, såsom urner, piédestaler, med mera, kan den gutne gipsen ändå vara nog stark och sammanhängande, hälst om den är upblandad med det härförut nämde limvatten. Än mera varaktigt blifver et sådant arbete, om det, efter slipning och polering, bestrykes med en  klar vallmoge-olja, eller än bättre, där färgen intet skadas, med en god bernstens-fernissa, som genom kokning med linolje-fernissa blifvit beredd och med terpentin-olja utspädd. 
      Finaste polering på egentelige stuccatur-arbeten, eller inläggningar uti marmor-skifvor, göres, efter slätslipning, med pulver af det på Apothequen bekanta Ossa Sæpiæ, som borttager alla ritsor och ej skadar någon färg.
      Om en mycket fin, ren och hvit kalk blandas med tunnt uti varma uplöst starkt lim, eller med vispad ägghvita, erhålles en merendels lika god stuccador massa, som äfven kan upblandas med åtskillige färgor, och tjenar i synnerhet til hvarjehanda prydeliga inläggningar uti marmor-skifvor af mörk färg, hvaruti figurerne först graveras, eller inhuggas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 107 o.f.

Stengyckel, Se Figurater.

Stengyttringar, Pori. Därmed förstås egenteligen de stenarter, hvars första ämne tydeligen finnes hafva varit uplöst af vatten, och sedan, såsom et sediment, skilt sig därifrån samt med tidens längd blifvit stenhärdadt. Härtil kunna räknas åtskillige förändringar af Dråppsten, Skorpsten, Sprudelsten, Ducksten, Islands stengyttring af Kiselart vid vattusprånget Gejser m.m. Någre föra alla kalkstenar til pori, så vida de förmodas at hafva varit uplöste af vatten. Under samma namn uptagas äfven alla vulcaniske stenhårda producter, som tilkommit efter uplösning uti eld, hvilka Pori Ignei kallas och utgöra många förändringar af Lava, Islands Agat och Pimsten. Se dessa namn.

Stenhuggare. Härunder förstås egenteligen sådane konstnärer och arbetare, som af tjenlige stenslag förfärdiga icke allenast mångfaldige arbeten uti architecturen, såsom för ornamenter på colonnader, efter hvar och en ordnings föreskrift, för altarens och graf-chorers prydnader, m.m.; utan ock otaligt många prägtiga konststycken uti sculpturen, genom bilders och busters formerande, hvartil ofelbart fordras den högsta grad af kunskap, konst och handlag uti alt hvad til bildhuggeri hörer.
      Ibland de lämpeligaste ämnen til sådane finare arbeten, är väl den hvita, sköna och lätta marmorn ifrån Carrara uti Italien, utom de i detta land förekommande fina arter af alabaster och mångfärgade marmor-arter, hvilka senare likväl egenteligen tjena til prydnader.
      Verktygen för den finare stenhuggningen bestå förnemligast uti lämpelige mejslar, stampar, grafsticklar och raspar, m.m., alla af hårdaste stål och af olika skapnader. Dessutom brukas måttstockar, cirklar, vinkelhake, lodtrådar, klubbor, pousserade modeller, m.m. - Slipningen sker merendels med pimsten och en hvit sandstensart. Poleringen på vissa stycken göres dels med trippel och dels med tennaska; men för buster och statüer nyttjas ingen polering, utan bibehålles därpå hälst en matt yta. Hvar konstnär har dock härvid några egna grepp sig förbehållne.
      Ibland våra Svenska stenarter är, utom graniten och porphyren, för stenhuggning i synnerhet bekant den brokiga marmorn, som til största myckenhet finnes uti marmorbrottet på Kolmården, uti Östergöthland, och är egenteligen en Ophites, hvaruti grundämnet är en hvit kalksten, insprängd med gröna, bruna, röda och stundom violetta färgor, bestående mäst af serpentin-arter. Sköna colonnader uti Stockholms Slott vittna om denna marmorns godhet. Flere förändringar däraf träffas äfven uti de öfriga rikts landskaper, som ses under ordet Marmor. Åtskillige lemningar af marmor-pelare, med mera, efter det uti Eskilstuna förstörde Kongl. Slottet, bevisa det man redan för mera än 200 år sedan förstått at därtil nyttja det här vid staden belägne kalkberget. At äfven den Gottländske grå och fina sandsten är både et föga kostsamt och tillika et lättarbetadt ämne för stenhuggning, se Sandsten.
      Om den grofvare stenhuggningen af granit-arter för hvarjehanda biståndige byggnader, både öfver jord och under vatten, för slussar, piédestaler, colonnader och mångfaldiga behof, se Stenbrytare, hvarest upräknas de därvid brukelige verktyg. Vår ömniga tilgång på prägtiga arter af porphyr, i synnerhet uti Elfdahls socken och Dalarne, gifver ämne til en förädling, hvars upkomst man bör hoppas af den omsorg som därvid användes af en nitisk Styresman för vår Svenska bergs-handtering, och hvartil bergverksrörelsers älskar icke heller underlåtit at bidraga, för at befrämja en ny och nyttig närings-gren för en betryckt allmoge.

Stenhärdningar. Under detta namn begripes i synnerhet de stengyttringar, som bestå af flera sammanblandade jord- sten- och malm-arter, hvilka först efter någon förstöring varit skilde, men sedan genom något mellankommande stenhärdande gluten blifvit förenade, eller sammanväxte. Hit höra således allehanda arter af Breccia, Puddingstenar, Stenvandlingar, Stenafvel, en del sandstenar m.fl., hvilka ännu dageligen kunna danas på sina ställen.

Stenjärn kallas vid Stora Kopparberget et tungt knoster til stora malmstenars och skärstens-löpningars krossande. Se Grufveredskap och Hytteredskap.

Stenkastningar, Se Geschiebe.

Stenkies, Se Kies.

Stenkilar, eller Pilar, kallas af någre Belemniterne. Se detta ord.

Stenkol, Lithantrax, äro svarta, skifrige, glänsande och bräcklige stenhärdade jordarter, som med bergolja, eller jordfettma, blifvit så indränkte, at de uti elden brinna med låga och en egen ej obehagelig bernstensaktig lukt. De gifvas af åtskillige förändringar, som, efter hvarje landsorts olika språk, få fina särskilte namn.
      I allmänhet kunna följande sorter märkas, i anseende til deras egenskaper och förhållande uti eld, såsom
      a) Cannel-Coal kallas uti England de dyrbaraste och finaste stenkol, som nästan ensamt äro et tilhårdnadt bergbeck, eller en gagat, och täta med glänsande yta. Brinna med en lätt och ljus låga samt angenäm lukt och lemna, efter utbränningen, en ganska liten och obetydlig del af fin brun aska. Brukas mäst til bränsle uti våningsrum, men äro för litet varaktige och för kostbare at nyttjas til smide. De finnas i synnerhet uti Shropshire, Colebrookedale och Brosely kolgrufvor.
      b) Kaking Coals uti England äro de samma, som uti Tyskland Fette Kohlen, eller Pechkolen, kallas. De gifva stark låga och rök, smälta och brinna tilhopa uti elden, samt gäsa därvid upp och äro mäst varaktige. Af sådan orsak nyttjas de i synnerhet til hvarjehanda smide, samt vid smältningar uti reverberér-ugnar, stålugnar och hvarjehanda vindtugnar, hvarvid de största och grofvaste kolen måste väljas. De äro dock nog hetsige och medföra ej sällan angeflogen svafvelkies uti lossnorne, hvarföre de uti smideshärdar måste varsamt skötas, at järn och stål däraf icke brännas.
      Efter utbränningen lemna desse kolen en pipig, eller skummig slagg, liknande en pimsten, af svart eller grå färg, som med kalk kan brukas til cement, i stället för terra pozzolana.
      Stenkol af denna art få uti Tyskland äfven namn af Brockkohlen, ellerStuckkohlen, då de vid brytningen falla uti stora stycken; men de som under grufve-arbetet, eller genom vittring lätt sönderfalla til smått grus, eller stybbe, kallas där Grusskohlen. Desse brinna lätt med flamma, men gifva mindre hetta och kunna ej så beqvämligen nyttjas, så länge de äro uti form af grus, eller stybbe, hvarföre det ock på somlige orter blandas uti tjockt lervatten, så at däraf kunna formeras bollar, eller kakor, som sedan torkas och tjena at bränna, vintertiden, til varmans underhållande uti spisar, hvilket uti Lüttich, i Flandern och på flera orter brukas.
      c) Skifferkol, eller Brandskiffer, finnes i synnerhet här i riket vid Boserup uti Skåne. Brinna med en klar låga, men gyttra ej tilhopa som de Engelske och slockna snarare, samt lemna en leraktig jord, eller aska, som ej går til slagg. De äro således mindre tjenlige för smide, men kunna med förmån nyttjas för kalk- och tegelbrännerier. Se ordet Stenkolsblomma.
      Schieferkohle, som vid några Tyska stenkolsgrufvor brytas under detta namn, äro mera löse och bladige, samt mycket benägne at vittra och sönderfalla uti luften; men under bränning förhålla de sig lika som de redan nämde skifferkol ifrån Boserup.
      d) Glanskol kallas de, som äfven brinna med hastig låga, men lemna en svart återstod, nästan lika stor, svart och glänsande som sjelfva kolen. Finnas uti Flandern vid Mühlheim an de Roer. I anseende til sin beskaffenhet äro de otjenlige at nyttja vid smide och uti flamugnar, samt höra egenteligen til en art af Kolm.
      Under namn af Glanskohlen förstås af en del mineraloger de bästa och renaste feta stenkol, som hafva en svart glänsande yta, äro tunge och varaktige til eldens underhållande, samt gifva en stark hetta. Således äro de af samma art som härförut (b) under Pechkolen nämnas.
      e) Stenkolsträd kunna de kallas, som äro verkeliga träd, förvandlade til stenkol, eller indränkte med en svart bergolja. Förefalla ofta vid Skånske stenkolsverket. Brinna väl med ljus låga och lemna en hvit aska, men äro ej varaktige. Sådane stenkolsträd finnas äfven uti England och många Tyska orter, såsom vid Hertzberg uti Hessen, vid Qvedlinburg, Sangerhausen, Halle o.s.v. Vid det Österrikiska stenkols-verket Göttweig zu Thalern få de namn afHolzkohlen. En del af dessa stenkols-träd, som finnas vid Boserup uti Skåne, visa tydelige märken uti saflåtter och qvistar, m.m., at de äro tilkomne af stora bokträd. Uti distillation gifva de omkring 50 procent vanligt stenkols-olja, då återstoden består af svarta mycket upgästa kol, som, efter upglödgning, gifva en dels hvit, dels gulaktig, mycket fin aska, allenast til 10 eller 12 procent.
      Stenkolens läge är merendels uti flötser, eller lager, emellan åtskillige arter af lerskiffer, och gemenligen under sandstens-hvarf af mångahanda förändringar och til flere famnars djup. De träffas därföre merendels under en flack och af sandgrus bestående jordmån, som dock kan vara betäckt med stora geschieber af gråsten och äfven stöta intil mägtiga granitberg. - Bästa stenkol och til största mägtighet finnas gärna på djupet och under svagare floar, samt äro således mäst besvärade af vatten, som dock lättast kan afhjelpas med eld- och luftmachiner, där sjelfva producten tjenar til eldning. Stenkols-flötser äro af mycket olika mägtighet, ifrån 2 til 6 qvarter, och sällan däröfver, med mellanlager af andra tunna skifferhvarf. I anseende til så liten mägtighet måste desse flötser drifvas med Krumhölzer-arbete (Se samma ord). Men i den händelsen brytas ändå vissa arbets- eller hufvudsträckor och orter uti taket, eller ock medelst solans afsänkande, til et par alnars högd, eller något däröfver, at kolens utfordring til bäljstaden så mycket beqvämligare må kunna låta sig göra med de så kallade Hundar, eller små kärror.
      England är i synnerhet bekant så väl för de största stenkolsbrott och grufvor, som ock för de bästa stenkol, och det så mycket mera som en stor del af landet består af flolägrige arter, eller flötser, hvaruti detta ämne förnemligast har sitt läge. Det gifves anledning at tro, at det stora flötsverket vidNewcastle upon Tyne intager et fält, som i bredden utgör något öfver 19 och i längden 30 til 40 Engelska mil, samt sträcker sig inemot de höga Cumberlandska bergen, hvarifrån Whiteheavens stenkols-flötser vidtaga, hvilka i synnerhet äro kände för deras mägtighet. Desse anbrott träffas likväl intet utan mycken kostnada och möda, på 30, 60 à 70 famnars djup, och stundom måste man gå ännu djupare, innan någon betydande stenkols-flöt, af 3 til 5 fots mägtighet, uptäckes. Därvid förefalla många förändringar af jord- och stenarter at genomgå. Vid Newcastle går damjorden på 4 a 5 famnars djup, och därunder möta leror, dels järnhaltige, dels mjuke och dels förstenade, som, tillika med omväxlande hvarf af mellankommande stenarter, kunna utgöra 20 a 30 famnar, eller därutöfver. Sandstens-floar, af olika lynnen och blandningar samt föränderlig mägtighet, intaga äfven flera famnars djup. Däremellan kunna väl små stenkols-flötser på 15 a 16 famnars djup infalla, af ½ til en fots mägtighet, men, såsom föga lönande, blifva de merendels förbigångne, til dess man hinner til den andra eller tredje stenkols-flötsen, som kan vara ifrån 3 til 5 fot tjock, och således värd at med arbete beläggas, oaktadt de svårigheter af osund och ofta dödande luft, jemte tillopp af vatten, som därvid möta. Under den sidsta flötsen vidtager här en förstenad järnlera, som icke vidare blifvit genombruten, ehuru man af förfarenhet vet, at ock kolflötser på dubbelt större djup kunna gifvas.
      Vid Whiteheaven hafva 26 flötser på 88 famnars djup blifvit genombrutne, bestående uti åtskillige förändringar af leror, fletsmalmer, kolm, sandstens-arter, m.m., hvarvid trenne kolflötser blifvit uptäckte, ifrån en til 3 fots mägtighet, som varit de förnemsta.
      Ibland de största svårigheter vid de djupare stenkols-flötsernes bearbetande, är den mycket osunda luften, som dels är eldfängd och där bekant under namn af Damp, dels en qväfvande ånga, bad air kallad. Den eldfängda luften antändes vissa tider af ljus-låge, eller lampeld, med en häftig smäll och explosion, hvarvid både människor och hästar ofta hastigt dödas. Åtskillige upfinningar, til dess förekommande, hafva blifvit försökte. Ibland annat har man förmodat det antändningen kunnat hindras därmed at, i stället för ljus, en så kallad Fire-mill blifvit nyttjad, bestående af et stålhjul, som, vid hastig omvridning, rifver sig emot en därtil lämpad flintsten. Men utom det at det härvid upkommande ljuset är för svagt vid arbetets drift, har man funnit at den eldsfängde luften äfven af sådane gnistror kunnat antändas. Således hafva andre inrättningar af ventilatorer, til väderväxlings erhållande, och så väl til den eldfängda som mephitiska luftens utdragande, måst vidtagas. Däribland hafvaLutten och luftpipor, med däröfver bygde eldnings-torn, eller Roundhouses, funnits göra bästa verkan.
      Om arbetssättet uti stenkols-brott jämnför ordet Grufvebrytning, hvarvid en del af de härvid brukelige verktyg beskrifvas. I synnerhet kunna omständelige underrättelse inhämtas af Herr TRIEWALDS beskrifning: om stenkols-brotts upsökande och bearbetande, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1739 och 1740, men förnemligast af Herr Assessor QVISTS mycket uplysande berättelser: om Engelske stenkolsflötserne och deras arbetande, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1776.
      Af stenkol gifves ock ömnig tilgång uti Skottland, Schlesien, Sachsen, Hessen, Österrike, Böhmen, vid Lüttich, omkring Aken, uti Frankrike, uti China och flerestädes.
      De starkaste och bästa kolen äro tunga, väl svarta, sköra och tärningartade, brinna med klar låga, utan någon stickande svafvellukt, rusa tilsammans uti elden och lemna en grå och mycket lätt slagg. Sådane Engelske smedjekol hafva, uti distillation med stark hetta, gifvit 27 procent af en brun olja, tillika med luftsyra och et flygtigt alkaliskt salt, som sublimerat sig uti retorthalten. Återstoden var en skummig och upgäst massa, som utgjorde 73 procent. Den hade grå, glänsande, blyertslik färg, och innehöll ännu så mycket bränbart, at den, under upglödgning i digel, antändes och glimrade, som träkol, utan flamma, och gaf, efter utbränningen, en aska eller et svartbrunt pulver, til 13 ½ procent, hvilket drogs til någon del af magneten. Detta var således et verkeligen koladt stenkol, eller det samma som i England får namn af Cinders, eller Coaks. Se Cinder samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781 s. 185, hvarest vidare jämnförelse göres emellan kolade trä- och stenkol. Huru stenkolen brännas Coaks, eller Cinders, för metall-smältning, mälterier och hvarjehanda husbehof, ses uti FERBERS Oryktographie von Derbyshire s. 42; JARS Voyages Metallurgiques s. 209, samt uti en tysk Afhandling kallad:Nachricht von der weise die Steinkohlen abzuschwefeln.
      Om stenkol finnes äfven en liten bok utgifven, kallad Sylva Subterranea, tryckt i Halle 1693. Om stenkols-grufvan vid Thalern i Österrike, se VON BORNS Physicalische Arbeiten, 1 quartal, s. 90. Om Böhmiske stenkols-verket vid Kladrau, se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen s. 120 o.f. - Om de så kallade Braunkohlen vid Bruchliz, uti Merseburg, vid Hall, som bestå af bitumineust träd och likna Boserups stenkol, se LEMPES Magazin der Bergbaukunde, s. 142. I Tyskland kallas de ock Taube Kohlen.
      Om Boserups stenkols-grufva uti Skåne, och om de därvid förefallande märkvärdige Kol, Ler- och Stenarter, ses under ordet Flötser samt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 236 o.f.
      Utom den oförlikneliga nytta, som af stenkol åstadkommes vid järn- och stålhandtering, metallarbeten, gjuterier och alla slags eldverk, hvarvid en tunna stenkol, i anseende til dess häftiga hetta och varaktighet, kan uti verkan svara emot 10 tunnor träkol, erhålles äfven, under deras kolning uti täckte och lämpelige ugnar, åtskillige nyttige producter, såsom: en brun olja, tjenlig så väl til fernissa på järnbleck, med tilhjelp af någon préparation, som ock at nyttja i stället för linolja til Boktryckare-svärta, samt vid stenarters polering och til lampor, med mycket mera. Af röken beredes den svartaste färg, som är mera biståndig emot sol och luft, för tryckerier och kopparstickare, än den som brännes af vegetabilier. - Ändteligen kan ock af de således kolade stenkol göras merendels all den nytta som med träkol, til och med för järnmalmers smältning på masugnar. Nästan det enda, hvartil stenkolen ej kunna tjena, är vid stångjärnssmide, då tackjärn skall vändas til stångjärn, eller til smidighet, på öpen härd, hvilket med dem aldrig lyckas. I det stället gifvas likväl utvägar at vinna samma ändamål, med stenkol, genom smältning uti slutne diglar, dock med öfverdrifven kostnad. Se Järnets Historia s. 410. Likaledes har uti England blifvit försökt at uti reverberér-ugnar, arbeta det genom stenkols-flamma nedsmälte tackjärnet til smidighet. - Af de täta och fasta Engelska Cannel Coals, som äro en verkelig Gagat, tilverkas äfven genom svarfning och slipning hvarjehanda arbeten, såsom Knappar, Thekoppar m.m.

Stenkols-blomma, eller Svärta, kallas en fin sotande jord, som finnes i synnerhet uti stenkols-flötser, liknande en kimrök, samt visar sig stundom i dagen och uti dälder, där något stenkols-hvarf framskjuter. Den får uti Flandern namn af Rab, och gifver stundom anvisning til stenkols uptäckande.
      Vid Boserups stenkols-grufva uti Skåne förefaller den under namn afSvärta, och består af likasom förmultnade, eller vittrade stenkol, eller af en med stenkols-olja genomdragen och sönderfallen lerskiffer. Uti elden kan väl tändas och glödga, men utan at gifva någon låga, och lemnar skifferbladen under lika volume, som före bränningen. Håller sig mäst på öfra delen af flötsen, men infaller ock mycket inuti sjelfva lagret. Är då mera stenhärdad och får namn af Brandskiffer. Denne kolarten, som lemnar sin lerskiffer til formen oförändrad, äfvensom den ibland stenkolen befintelige Kolmen (Se detta ord), gör at den bättre delen af kolen mycket försämras, så vida de ifrån desse til utseende lika oarter icke kunna utsofras.

Stenkols-olja, se Stenkol. En aldeles dylik olja erhålles äfven af den bränbara alunskiffern vid Garphyttan uti Nerike. Se Alunskiffer.

Stenkols-salt säges väl af någre vara et surt salt af lika beskaffenhet, som af bernsten; men vid anstäld distillation har af Engelske stenkol icke erhållits annat än et flygtigt sublimeradt alkaliskt salt, likasom af Bräntorf. Se detta ord.

Stenlera (Thornstein). Därmed kan ej förstås annat än sådane stenarter, som tydeligen finnas hafva tilkommit af en med tidens längd stenhärdad lera. Således äro Specksten, Serpentin, m.m., ej annat än förstenade leror. Se CRONSTEDTS Mineralogie §§. 80-83. Af detta ämne finnas ock hela berg i England, Tyskland, Ungern och flerestädes, antingen med eller utan inblandning af järnochra. Härtil räknas äfven Mandelsten, som finnes vid agatbrotten uti Zweybrücken, och Saxum Metalliferum uti Ungern, jemte många flere arter, som medföra rika gångar af qvicksilfver och ädla metaller. 
      At för öfrigit verkelige leror finnas, som efter upgräfningen hårdna och blifva til sten, och at slammad krukmakare-lera, lagd i fria luften och med brunsvatten imbiberad, skall efter några år blifva hård som en kisel, efter det försök som anföres uti Parisiska Societetens Historia för 1739, torde förtjena närmare undersökning.

Stenlim, Lithocolla, Se Kitt.

Stenlin, Se Berglin.

Stenmärg, Se Lithomarga.

Stenochra kallas en ganska fin och fet järnochra, af mycket hög och vacker pomeransgul färg, som har til sitt grundämne en fet lera. Brytes i et lager eller stratum, uti en för detta ändamål anlagd grufva, i Oxfordshire och Shotower-Hill. Säljes, allenast torkad, sådan som den kommer utur grufvan. Uti samma grufva finnas ock flere hvarf af mera sand- och lerblandade ochror, som först renas genom slamning, formeras i kakor och säljas til målare-färgor af åtskillige nüancer, under namn af Brunocher, då den är mörk, eller Ljusocher, som är af ljusare färg. Se Ochra.

Stenpapper kallas et med kalk och flere bindande jordarter förenadt pappers-ämne, som i form af papper, eller tunnt papp, tjenar både emot eldens och vattnets verkan, samt kan således nyttjas til taks beklädning och skepps förhydning emot den förderfveliga sjömasken; jämnväl til öfverdrag uti våningsrum emot eldsvåda. Detta är en ny upfinning af Herr Assessor FAXE, hvarom kan ses dess Inträdes Tal hållit för Kongl. Vet. Acad. d. 7 Martii 1787.
      I anledning af Herr SERVINS chemiska analysis på detta papper, skall det bestå af 2 delar kalk och järnhaltig jord, tillika med någon animalisk olja, som liknar silltran, samt 2 delar vanlig pappers-massa. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, 2 Band, s. 336.

Stenporcellaine (Steingut) är en bättre art af faïance, eller oäkta porcellaine, som i synnerhet tilverkas i myckenhet uti England och där Stoneware kallas - Det äger väl intet den finhet som äkta porcellaine, eller så at det är halfgenomskinligt; men har dock uti vissa delar samma egenskaper, och består til grundämnet af en hvit och fin eldfast lera, eller piplera. De största Engelska fabriquer, för denne varans tilverkning, skola vara igång vid Derby och vid Burslem, ej långt ifrån Newcastle upon Line, utom hvad däraf på flere orter beredes. Leran härtil gräfves vid Tinmouth i Cornwall, slammas och blandas med en femtedel finmalt flintmjöl, då den blifver som en tunn gröt, samt lemnas sedan at utdunsta til lagom consistence, för at kunna arbetas på skifva til käril. Desse brännas uti stark hetta, hvarvid tillika en viss art af glasur därpå erhålles sålunda at, under starkaste hettan, vid slutet af bränningen, inkastas, genom åtskillige gluggar på ugnen, en hop koksalt, som ökar hettan och gör at de tilämnade käril antaga på ytan et glanskt utseende och blifva altigenom flinthårde, samt äga den förmåga at sedermera icke täras af saltaktiga, eller sura vätskor, som vanligen händer med det allmänna oäkta glaserade porcellainet. Detta är den gröfre sorten af stenporcellaine, som på sådant sätt blifver färdig uti första bränningen. En finare art af denna vara brännes fört tilBiscuit, utan glans, och öfverdrages sedan med en halmgul glasur, samt brännes då andra gången och får en ännu vackrare glans och spegelglatt yta. Stundom målas det med guld och hvarjehanda emaille-färgor, eller ock med kopparstyckens svarta aftryck. Se FERBERS Oryktographie von Derbyshire, s. 91 o.f.
      Uti Derbyshire tilverkas äfven åtskillige andra sorter stenporcellaine, såsom hel svart med tilsats af brunsten, jämnväl af dess mörk dels ljusbrun färg, som tilkommer af sjelfva lerans art. Vid Burslem beredes ock af en röd järnlera, eller bolus, et så kalladt Jaspisporcellaine, hvilket är så hårdt at det gifver eld emot stål och kan, som en naturlig jaspis, slipas och poleras.
      För sten-porceallaine brukas ock uti England at, jemte flintmjöl, försätta pipleran med en lös tvållik specksten ifrån LIZZARD i Cornwall, Soaprock, eller såpsten, kallad. Se Herr WATSONS Essay on Chemistry, tryckt 1782.

Stenprof, Sten- Chemie, eller Lithurgie. Härmed förstås egenteligen den kunskap, som lärer at genom chemiske medel och uplösningar, både på torra och våta vägen, uptäcka hvarjehanda jord- och stenarters beståndsdelar, i anledning af deras egenskaper och förhållande, som vid hvar och en särskilt art, under deras namn, finnes anmärkt, och hvarvid de utvärtes kännemärken, såsom: färg, figur, hårdhet eller vekhet, tyngd, lukt, smak, det rifna pulvrets utseende, m.m., ofta kunna komma til någon hjelp.
      Om de hårdare stenars proberande, jämnför orden Ädla Stenar ochEldhärdningar. Mera härom kan ses uti Herr BERGMANS Afhandling om blåsröret, KIRWANS Mineralogie och GMELINS Grundsätze der Technischen Chemie, s. 103 och följ.

Stenrot kallas af arbetare vid Boserups stenkols-verk den svarta lerskiffern, hvarmed stenkols-flötsen är betäckt. Den är det samma som vid tyska stenkols-grufvor får namn af Schwele.

Stensalt, Se Bergsalt.

Stenskifring, Se Bergskifring.

Stenslipare. Härmed förstås egenteligen sådane arbetare, som, efter brytning och huggning, genom slipning, sågning och svarfning förfärdiga hvarjehanda arbeten och husgeråd, såsom: mortlar, rifstenar, för miniatur- och emaille-målare, snusdosor, bordskifvor, knappar, urner, svärdfästen, knifskaft, radband, lek- och docksaker, med mera, dels af mycket hårda stenar, såsom agater, jaspis, porphyr och flintarter; dels ock af vekare ämnen, såsom af marmor, alabaster, serpentin, specksten eller grytsten. 
      De hårda stenars slipning verkställes fortast, och tillika med minsta kostnad, emot skarpa omlöpande sandstenar, som af öfvade arbetare kunna på många sätt tillämpas både för platta, runda, ovala, kantiga och urholkade arbeten, hvarpå i synnerhet exempel gifvas uti under-Pfalz, vid lilla staden Oberstein, hvarest finnas så väl agatgrufvor som ock 26 slipqvarnar, på begge sidor om Idartfloden. Hvarje sliphus är försedt med fem eller minst fyra slipstenar, hvaremot arbetarne, liggande uti urgröpte bänkar, af de förut allenast genom slag med hammare tilämnade agater, för hand förfärdiga de förenämde och flere smärre arbeten. Genombårrade saker, såsom radband, knifskaft, m.m., måste, efter slipningen, färdiggöras af särskilte bårrare, som också utgöra et egit skrå. 
      Denne slipning går ganska fort därigenom, at goda sandstenar härtil utsökas, som genom utväxling med kugghjul och trällor omdrifvas det fortaste som möjeligt är, under vattens ständiga rinnande på stenarne. Slipningen emot sten sker på den sidan, som går nedifrån och upåt. Urhålkningen til runda eller ovala dosor göres med små runda slipstenar, som äro fästade på omlöpande och därtil tjenlige spindlar. Sluteliga poleringen sker med en art crocus martis, eller rödkrita, emot en cylinder, eller vanlig poler-skifva, hvarigenom agaten erhåller en god glans, ehuru slipstreken ännu kunna synas, til hvilket borttagande en fin slammad smergel bör brukas emot tennskifva. 
      Agaters bårrning sker med en liten diamant, fästad uti håligheten på spetsen af et smalt drillspel, med dess rulla, som på bekant sätt drifves fram och tilbaka med en vanlig drillbåge, hvarvid handlaget ej kan läras utan öfning.
      Hela anstalten med agat-slipningen, vid Oberstein, finnes omständeligen beskrifven uti COLLINIS Mineralogische Reise, s. 377-427.
      Så väl häraf som af förfarenhet följer: at hårda stenars slipning fördelaktigast kan verkställas emot omlöpande sandstenar, antingen emot kanten eller emot stenens flata sida, som i synnerhet kan lämpas på släta planer, såsom bordskifvor, rifstenar, m.m., sedan de förut genom sågning äro tillämnade. - På stora block skulle en omlöpande slipsten kunna lämpas ofvanpå blocket, i den händelsen at detta vore för tungt at läggas öfver slipstenen.
      Näst den goda verkan, som kan vinnas med skarpa sandstenar, är äfven förmånligt at nyttja skifvor, eller stadiga hällar, af mjukt och nödsatt tackjärn, hvilka på tjenliga spindlar kunna bringas at omlöpa och förrätta planiske stenars slipning, antingen underliggande, som vanligt är, eller ock ofvanpå. Härvid måste en god smergel eller ock en skarp qvarts-sand brukas. En sådan tilställning vore äfven tjenlig för mortlars slipning uti urgröpningen. För et enda vattenhjul kunna många rörelser, med utväxling, dels genom kugghjul och dref, dels medelst linor, sättas i gång både til verticale och horizontele stenars och skifvors omdrifvande, allenast därvid iakttages den enklaste och minst kostsamma inrättning, som möjeligen kan uptänkas. At slipa planiske stenar genom släpning uppå hvarandra, är et ganska långsamt arbete. Det kan dock vara lämpeligt för lösare stenslag, på det sätt som brukas til gålfstens slipning af flolägrige kalkhällar, på Öland och flerestädes. Se Gålfsten.
      Den aldraenfaldigaste inrättning, för horizontele slipstenars och skifvors omförande, kan verkställas med så kallade Pansar-hjul (se Vattuhjul), ellerFotviskor, hvarigenom en hastig rörelse erhålles, utan någon kostsam byggnad med kugghjul och trällor.
      Herr Commerce-Rådet POLHEMS påfinning til marmor-skifvors slipning, efter upgifven modell och ungefärlig beskrifning, som finnes uti Herr KÖNIGS Inledning til Mechaniquen, s. 146 och följ, är väl en af de aldrafullkomligaste inrättning i den vägen; men tillika af så konstig sammansättning, at, så väl vid dess verkställande som nyttjande, åtskillige svårigheter förefalla.
      Vid stenslipning blifver ock gemenligen stensågning nödvändig. Härtil brukas släta sågblad, hälst af mjukt järn, såsom minst kostsamme, uti valsverk tilverkade, hvarvid smergel, eller ock en skarp sand af granatberg eller qvarts, måste nyttjas. Et eller flere sågblad spännas då uti en träram, som drifves fram och åter af et vattuhjul med hvef, eller hälst med kammar, hvartil den minst kostsamma inrättning finnes hafva varit verkstäld vid marmor-brottet på Kolmården, med god verkan.
      Til runda arbetens förfärdigande, som tillika skola poleras, såsom för urner och mera dylikt, fordras en beqväm inrättning af svarfstol, hvaruti åtskillige veka stenslag, såsom serpentin och speckstens-arter, kunna svarfvas med vanlige svarfjärn af stål; men på hårdare stenar måste detta ske med verktyg af koppar och med tilsats af smergel.

Stensmör, på Tyska Steinbutter och på Ryska Karnipa Massla, är en gulaktig gur, af besynnerlig fet och smörig art, som sintrar, eller siger, utur en svart alunskiffer, hvilken finnes i Siberien uti et högt berg vid Maria-strömmen, där denna skiffer ligger uti luften. Denne gur blifver innom någre dagar hvit och hård, men är icke någon ren alun, utan består af en järn-vitriol, som, jemte någon alunhalt, tillika skall vara smittad med litet alkali minerale. Uplöst uti vatten ger, efter utdunstning, sexkantige prismatiske och emot begge ändar afskurne crystaller, som uti åtskillige afseenden likna sal mirabile glauberi. Brukas af gemene man emot diarrhé, och föres för den orsaken skull vida omkring. Se VOGELS Practisches Mineral System, s. 152, 153. Den skall ock, efter STRALENBERGS berättelse, nyttjas til läders svärtande, som tyckes bevisa dess starka vitrioliska halt. Beskrifves uti Herr Professor GMELINS Resa genom Siberien, 3 Del., s. 459. Tyckes vara af samma art som Svalkarsslam (se detta ord), i synnerhet som detta smör, efter Herr BRÜNNICHS intygande, tillika innehåller mycket alun.

Stensnidare kallas i synnerhet sådane konstnärer, som antingen förfärdiga uphöjde figurer, eller så kallade Caméer, af onyx och andra hårda stenar, hvilka arbeten äfven uti Italien Intagliati kallas; eller ock, genom slipning, graver pitschér uti carneoler, agater och calcedoner.
      Stensnidningen sker gemenligen medelst små uti svarfspindlar omlöpande brickor, eller stifter, af koppar, hvarpå smörjes et skärande pulver af en skarp smergel, som kan göra god verkan på de mindre hårda stenslag, såsom crystaller, agater och carneoler; men för de hårdare ädla stenar måste diamanten eller dess pulver nyttjas, som Diamantboord kallas. Se detta ord. Samma verkan skall ock kunna vinnas med et öfvermåttan hårdt stenslag, som kommer ifrån China under namn af Corundum, hvilken uti FrankrikeDiamantspat kallas, och kan äfven til diamantens slipning nyttjas. Se Smergel.

Stensump kallas vid bokverk, där gräupel bokas öfver såll, den sumpen, hvaruti det grofvaste godset, eller de små stenar sätta sig, som ej kunna vaskas, utan komma sedan at sållsättas, eller finbokas.

Stensvampar är det samma som Corall-svampar, eller svamplika coraller.

Stensyra. Under detta namn förstås en art af råhet, som finnes uti större delen af bergarter och malmer, hvaraf händer at de uti smälthetta icke straxt komma til någon stilla flytning, utan antingen spraka, gäsa, eller gå til en skummig slagg, samt angripa och stundom förslagga medföljande metaller. Denne råhet må då vara af hvad orsak som hälst, antingen innesluten fuktighet, saltaktigt väsende, någon mineralisk, känd eller okänd egen syra, som i synnerhet blifvit uptäckt uti flussspat och fältspat, samt torde, kan hända, finnas uti flera mindre undersökte arter, så är dock nödvändigt at, genom en föregången glödgnings- rostnings- eller calcinations-hetta, utdrifva detta merendels flygtiga ämne, där en lugn och ostörd smältning är nödig. För den orsaken måste, til exempel vid glasbruk, den härvid brukelige qvartsen, jemte dess tilsatser, först calcineras, eller fritteras, som det kallas, för at undvika et skummigt och blåsigt glas. Se Fritta. Malmerne måste ock för samma orsak skull, i anseende til medföljande bergarter, undergå rostning, ehuru ingen mineral, svafvel eller arsenik uti dem ingår, då metallen skall uti första smältningen ren utbringas; men där afsigten är at utur malmer concentrera metalliska halten til en mindre rymd, såsom med svafvelkieser til skärsten, är denne stensyra mera til gagn än skada, i det den mäst förbränlige metallen, som gemenligen är järnet, och på hvilkets afskiljande vanligen hafves det mästa afseende, också däraf snarast förslaggas. Jämnför ordet Sulubruk. Vid vissa tilfällen kan äfven, uti malmsmältningar, slaggernes gäsning vara nödig, och i sådane händelser äro tilsatser af rå eller obrände stenarter, såsom flusser, tjenlige. Således är ock vanligit at, til exempel, flussspat, kalk och qvarts ofta brukas med nytta, utan föregången bränning.
      Til en grundelig kunskaps erhållande uti metallurgien, eller smältnings-konsten, bidrager en noga kännedom af berg- sten- och malmarters beståndsdelar och medföljande syror ganska mycket; huru den ena verkar på den andra med tilhjelp af hetta eller med bränbara ämnen; huru den ena inblandade jord- eller bergarten kan hindra eller befordra den andras smältning; huru syrorne kunna göra hvarandra flygtige, och hvad verkan på medföljande metaller däraf upkommer; huru metallerne, efter deras attractions-lagar, förhålla sig til hvarandra o.s.v. Uppå sådane kunskaper har, til exempel, Herr VON BORN grundat dess upfinning til amalgamations-processens förbättrande. SeAmalgamation.
      De nyare mineralogers möda, at på chemiska vägen utleta kropparnes beståndsdelar och egenskaper, kan således ej annat än medföra mycken nytta och säkra framsteg uti practiquen, när behörig förfarenhet kommer til hjelp.

Stentorf, Se Torf.

Stenugn är vid glasbruken en calcinerugn, hvaruti kiselsten brännes, innan den kan stampas och malas. Se Herr SCHULTZES Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1762, s. 17.
      Vid stenporcellains tilverkning brukas ock at uti en sådan ugn bränna flint- eller qvarts-mjölet, innan det blandas til pipleran. Se Stenporcellaine.

Stenvallar kallas de sträckningar, eller gångar, af en hård stenart, som afskära och flytta stenkolsflötser vid Engelske kolgrufvorne.

Stenvandlingar (Versteinerungen), Petrificater, äro mineraliske ämnen under djurs och växters form, eller de, efter förmultnade organiske kroppar, af stenämnen, eller mineralier, intagne rum.
      De fleste stenvandlingar finnas ofelbart härkomne ifrån djurriket och förnemligast af de mångfaldige större och mindre skaldjur och kräk, som lefva och uppehålla sig uti vattnet och stora verldshafvet, hvilket uti den allmänna floden, eller, kanske, uti flere mindre och senare floder öfversvämmat det torra och qvarlemnat desse vittnen til sin därvaro. Bevis til denna mening tyckes däraf kunna tagas, at de fleste, om ej alla stenvandlingar finnas uti flötser, eller flolägrige berg, som utan tvifvel tilkommit genom slamning, eller af hafvets sediment, och det förmodeligen på flere tider.
      Ej allenast bekante, utan ock stundom okände hafvets invånare och skaldjur finnas stenvandlade, som gjordt naturkunnig mycken möda at upräkna, och gifvit anledning til vidlöftiga afhandlingar och stridiga meningar.
      I allmänhet finnas stenvandlingar af åtskillig beskaffenhet. Någre äro oförändrade, andre calcinerade, förtärde och med en skorpa af sten, kies, malmarter eller ock metaller, omgifne: någre til deras naturlige färgor förbytte; stundom visas allenast deras aftryck, eller ock deras fyllning, eller kärna. Ofta förekomma de ock uti riktig stenvandling. De fleste musslor och snäckor träffas gemenligen närmast jordytan, och hafva blifvit i akttagne ända til 5000 alnars högd öfver verldshafvets nu varande bryne. Förstenade qvarlefvor af djur och fiskar ligga något djupare. Stenvandlade träd finnas på än större djup, och aldradjupast ligga aftryck af blommor.
      Petrificater hafva funnits på 700 alnars djup under jorden. De förefalla allmännast uti flolägrig kalksten, skifferarter, sandstenslager, krita och kalkberg, sällan uti spatartad kalksten och hälleflinta, och äro än mera sällsynte uti gips, hvaruppå allenast et enda exempel skall vara funnit uti Montmartres; förmodeligen aldrig uti granit, qvarts, fältspat och skimmerberg. De indelas gemenligen uti följande classer, såsom:
      1:o Phytholithi kallas stenvandlade växter, örter, träd, rötter, stjelkar, blad, frukter, blommor, antingen uti hela stycken, eller allenast uti aftryck. Om stenvandladt träd se ordet Lithoxylon
      2:o Helmintolithi, stenvandlade maskar, eller Zoophytolithi, såsomBelemniter, Stelliter, eller korstroll, Trochiter, Entrochiter, Asterier, Encriniter, Länk- eller Ledstenar (articulati), Typolither, eller maskars, snäckors och växtera aftryck.
      3:o Conchylier, stenvandlade snäckor, Cochliter, eller skalmusslor,Maskstenar, Ortoceratiter, eller Dartlar, Nautiliter, eller Seglare, Ammoniter, eller cornu ammonis, Heliciter, eller Stenpenningar, Nerititer, Trochliter, eller skrufformige, Bucciniter, trumpetformige, Turbiniter, kägelformige, Volutiter, Cuculiter, Municiter, Purpuriter, Ostraciter, Gryphiter, Anomiter, Brattenburgs penningar, Chamiter, Musculiter, Pinniter, Telliniter, Bucarditer, Pectiniter, Echiniter, eller Marestenar, hvarifrån Judestenar, Stenkilar och Olivestenarhafva sin härkomst. Jämnför ordet Conchylia Fossilia.
      4:o Entomolithi, stenvandlade Insecter, antingen i naturlig form, eller uti aftryck, som Spårstenar kallas, både af flygande och krypande kräk.
      5:o Amphibiolithi, stenvandlade amphibier, såsom skyllpaddor, grodor, ödlor och  ormar; antingen uti kroppar, eller deras aftryck.
      6:o Ichyolithi, stenvandlade fiskar och deras aftryck, antingen hela eller allenast hufvud, stjertar, fenor, tänder, eller benragel &c. Sådane äroOrmtungor, eller Glossopetræ, Paddstenar, eller Bufoniter, Fiskskiffrar med aftryck, eller spår, eller förenämde delar. - Jämnför orden Aftryckningar, Fiskskiffer och Tarras.
      7:o Ornitolithi, stenvandlade foglar, ben, klor, fjädrar, ägg, m.m., som dock alla äro mäst tvetydige.
      8:o Zoolithi, stenvandlade fyrfortade djur; äro nog sällsynte. Deras ben, som räknas ibland stenvandlingar, såsom Mamotovakost och falsk Turkos&c., äro ändå icke annat än ben, som deras chemiska analysis visar, fastän de stundom finnas med mineraliske ångor, uplösningar och vatten vara indränkte. Se vidare ordet Ossa Fossilia.
      Under stenvandlingar föra någre corallslägten, som dock med mindre skäl torde däribland kunna uptagas, hälst de ännu äro polypers och maskars hus samt utan förändring, om de ock ändteligen skulle finnas insvepte uti stenrikets ämnen.
      Stenvandlingar äro til större delen förklarade under deras förestående särskilte namn, och än närmare beskrifne hos Mineraloger, såsom uti WALLERII Systema Mineralogicum; VOGELS Practisches Mineral-System; BEAUMERS Naturgeschichte des Mineral-Reichs, utom många flere.
      Bergsmän nöja sig merendels med at betrakta de ämnen, hvaraf stenvandlingar bestå. Sådane äro förnemligast:
      a) Jordartade, af kalk, krita och mergel.
      b) Lerartade och stenhärdade.
      c) Kalkstensartade, med fyllningar af kalkspat och dess crystaller.
      d) Kiselartade af flinta (Pyromachus); men aldrig af qvarts. 
      e) Mineraliserade med en växt eller infyld kies, järnlera, blyglans, kopparmalmer, blende, angeflogne silfvermalmer och äfven gedieget silfver samt guld m.m.
      f) Vitrioliska, som då merendels bestå af järn och ochra, såsom hvarjehanda trädrötter, snäckor och musslor. Se Stenfyllningar.
      g) Bergbecksartade, såsom til stenkol förvandlade träd, brandskiffer och svärta; äfven becktorf, gagat m.m.
      h) Sandstensartade, såsom Osteocolla m.m. Se CRONSTEDTSMineralogie, §. 280 o.f.
      Stenvandlingars tilhåll kan räknas vara öfver hela verlden, och uti alt det torra på hela jordklotet, hälst där kalk- och skifferberg gifvas, såsom uti England, til största mängd. 
      Om orsakerne til stenvandlingar, och huru därmed uti naturens verkstad tilgår, antingen det sker genom ångor, mineralisationer, eller fermentationer, eller flerehanda orsaker, förblifver mästadels en hemlighet, som lemnas til de lärdas granskning, och hvarom mångas meningar finnas nog vidlöftigt utförde, men sällan öfverensstämmande. Något grundeligt kan likväl därom läsas uti BERGMANS Verlds-beskr. 2 Del. s. 364.
      Af följande omständigheter torde man likväl kunna göra sig något begrepp om stenvandlingars möjeliga tilkomst, såsom: - At sådane organiske kroppars förvandling gemenligen icke sker annorstädes än där fuktighet finnes: - At vissa delar, i synnerhet af animalier, därvid gå til förruttnelse - At därunder syror upkomma. - At syror uplösa förnemligast kalk- och mergelartade leror. - At af denne uplösning först upkommer en geléartad materia, som med tiden kan hårdna til flinta - At vatten innehåller jordarter, mechanice inblandade, som sätta sig i de förmultnade djurens rum, kan ock vara möjeligit: - At flussspatssyra, som innehåller kiseljorden, deponerar den uti et fuktigt ämne, torde äfven kunna förmodas. Därnäst bör ihogkommas: - At järnet är mäst allmänt närvarande och utgör det gluten, hvarmed de uplöste ämnen sammanbindas - At kalkämnet äfven ensamt, efter uplösningen, kan binda och hårdna. I synnerhet är det bekant at kalk, blandad med masken uti snäckor och musslor, eller sniglar, gör et snart tilhårdnande cement. - At kropparnes skapnad och textur, under inpackning uti fuktig slam, intet kan af sådan operatoin rubbas - Och ändteligen at en lång tid af flere 100:de eller tusende år uträttar mer än konsten innom en mansålder kan förmå. Det erkännes likväl at desse anledningar kunna vara underkastade många anmärkningar.
      At insecter och zoophyter kunna bidraga til stenvandlingar, eller stenhärdningar, och at den limaktiga materia, som finnes hos åtskillige hafskräk, m.m., kan åstadkomma petrificater af stenämnen, ses af Herr Prof. GADDS rön och undersökning om detta ämne uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1787, s. 98 och följ.
      Ibland otalige exempel på märkvärdige petrificater torde någre förtjena at nämnas, såsom:
      Af trädslag. En tjock klabb af det Americanska Hiccori-trädet, med sjelfva barken til sten förvandlad, har Herr Doctor KALM funnit uti Pennsylvanien och nya Jersey. Detta stycke har varit så hårdt at det gifvit eld emot stål, och däruti har tydeligen kunnat synas ådror, fibrer och safringar för hvarje år, jemte alla små partier, som uti Hiccori kunna skönjas. Färgen af detta petrificatet är hvitt, stötande litet på gult. Af somlige Svenskar uti nya Jersey brukades stycken af denne petrificerade Hiccori til brynstenar för knifvars hvättjande. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1778, s. 280.
      Herr DIEGO REVILLAS äger musslor dels fylde med metalliskt ämne, dels sittande uti sin bergart, af naturen öfveralt genomstickade med det finaste guld. Se BEAUMERS Naturgeschichte des Mineralreichs 1 Del s. 224.
      Stenvandlade snäckor äro ock träffade uti röd qvartsblandad jaspis, i negden af Brescia, hvarest, äfvensom uti Vicentiniske och Veronesiska gebietet, det öfversta hvarfvet på  kalkbergen förer åtskillige små lager af röd och svart både jaspis och flinta, hvilka lager, eller schicht, la Scaglia kallas. Se ordet Allmänna Bergarter. Ifrån öen Cerigo, uti Archipelagen och Venetianska districten, äro ock upviste aftryck samt petrificater af Cornu Ammonis, uti grå hälleflinta, eller petrosilex, som visar at denne stenarten icke heller kan räknas til urqvädins berg. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 29, 30.
      Uti Vicentiniska gebietet visa sig högder af senast tilkomne berg (Montes tertiarii), hvarest träffast stora stycken af kalkstenar med stenvandlingar, i synnerhet Nummularier och Lenticularier, ehuru deras lägerställen äro omgifne med lava, som under sitt framflytande inneslutit desse stenkastningar. Uti samma högder finnas äfven stenkols-brott, hvarest en petrificerad fisk är uptäckt vid Monte Viala, uti kalkskiffer innesluten. Se förenämde Herr FERBERS Bref, s. 50 o.f., på hvilket rum många flere stenvandlings exempel anföras.

Stenvesa, Se Bergvesa och Gåsjord.

Stenvind (Steinwinde) är vid messings-hyttor en horizontel vindstock med järnlina, hvarmed gjutstenarne upvindas och nedsläppas efter behof.

Stenvårtor, Se Vårtstenar.

Stenväxter kallas växtlika stenar. Se Lithophyta.

Sterile nigrum. Under detta namn förstås blende hos AGRICOLA och flere.
      Sterile nitidum kallas kattguldet, eller gul skimmer. Se POTTSLithogeognosie 2 D. s. 99.

Stibium, Se Antimonium.

Sticka på säges om en roste, eller en tilmakning, då den skall antändas.
      Sticka upp beteyder vid vaskverken at med en skyffel uplägga det bokade godset uti fällan på planhärden, då det sedan skall utdragas och vaskas.
      Sticka upp säges äfven vid en kolmila, då sothål göras genom stybbet intil veden på den sidan, dit hettan skall dragas.
      Sticka ut, eller göra utslag, är at uttappa den smälta metallen utur ugnen, stället, eller härden.

Sticken malm kallas af en del masmästare den järnmalm, som är något rödbräckt och ej tål mera stark upsättning förr än järnet däraf blir hårdt, eller för mycket satt.

Stickhål, eller Stekhål, som det af arbetare kallas, är det rummet vid smältugnar, hvaruti det smälte godset skall utstickas och rinna. Vid en del kopparugnar är det et cylindriskt hål, ned vid bottnen på härden, tvärtigenom den ena sidan, eller så kallade stekhålspelaren (Se Suluugn), hvilket hål igenomuras med ler och åter upslås, när skärsten skall stickas ut.
      Vid masugnar heter det Järnhål, eller Utslagshål, som är vid ställbotten emellan dammen och sidomuren. Se Järnhål.
      Vid en del koppar- och vid silfverugnar, där förhärd brukas, finnes stickhål, et eller flere, på sidan af förhärden. Jämnför ordet Sulubruk.

Stickhåls-pelaren är den sidan af en kopparsmältugn, efter gamla viset, hvarest stickhålet är tillagadt. Se Suluugn.

Stickhärd, eller Sticksump, kallas vid silfver- och blysmältningar den hålan, eller gropen, som utmed förhärden formeras på hyttgolfvet, och hvaruti det smälta godset, eller verkblyet, samlas, då det ifrån förhärden utstickes. Den är först bottnad med ler och sand samt därofvanpå med redningsstybbe. SeSilfvertilverkning.

Stickjärn är et litet smalt järnspett, på ena ändan rundt tilspetsadt och litet krökt. Nyttjas vid blysmältning at därmed först upränsa stickhålet til slaggsumpen, innan det med Slagbårren kan upslås, då godset, eller verkblyet, skall uttappas ifrån förhärden, eller slaggsumpen, uti Stickhärden.

Stickprof, eller utsticknings-prof, tages efter hvarje utstick af verkblyet, vid silfvertilverkningen, och försökes af proberaren til sin halt, då han vil blifva underrättad om smältningens tilstånd.

Sticksmältning kallas et sådant smältningssätt på silfvermalmer, då det mästa godset samlas uti härden, som är under ugnspipan, eller uti ugnen, och utstickes därifrån uti en sump, hvaruti friskbly är upsatt, som tager silfret til sig utur skärstenen. Brukas nu mera endast sällan vid någre tyska bergverk. Jämnför ordet Stickugn.

Sticksump, Se Stickhärd.

Stickträd kallas vid smältugnar et rundt trädstycke, ungefär af et qvarters diameter, som under redningen inlägges, där stickhålet skall göras, och hvaruppå samma hål med stybbe formeras.

Stickugn (Stichofen) kallas, efter gammalt bruk, en sådan ugn som allenast har en djup förhärd, eller slaggsump, utan någon sticksump. Det smälta godset, som samlas uti slaggsumpen, spritas då därutur, om det är skärsten eller koppar, eller ock öses det därifrån med skopor, om det är bly. Den har fordom varit brukelig vid Freyberg och någre Ungerske smältverk. Se SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 238.

Stift, eller Kärnstång, kallas vid canongjuterier en rund järnstång, som betäckes med en blandning af hästgödning och lera, samt, efter stark torkning, nedsättes uti canonformens Gallipa, at formera canonens kullopp. Detta sättet at gjuta med stift är dock nu mera för stora canoner aflagt, sedan den förbättringen blifvit allmänt vedertagen, at gjuta canoner massiva och utbårra kulloppet uti det täta järnet.

Stig, Kolstig, eller Skrinda, är egenteligen den stora korg af sprötar, hvaruti kolen föras vid bergverken efter en viss förordnad storlek. Se Kolmått.
      Stig är det samma som Läst, eller Ryss, och bör innehålla 12 tunnor, men med Storstig förstås 24 tunnor. Se Kongl. Maj:ts Resolution af den 29 April 1748, rörande kolprisen omkring Tabergs bergslag.

Stigande säges om et berg, eller om solan uti en ort, eller stoll, då den småningom höjer sig öfver horizontal-lineen.

Stigare (Steiger) är vid bergverken en sådan förfaren betjent, som har inseende öfver arbetsfolket at de göra sin skyldighet och at arbetet, efter förordnande, behörigen drifves.
      Grufstigare är den, som har tilsyn vid arbetet uti grufvan. 
      Lafstigare som gör denne syssla i dagen, eller på lafven.
      Konststigare för konstknecktarne, eller arbetare vid konsten, eller vattu-upfordringen.
      Bokstigare vid bokning och vaskning.
      Nattstigare, som har tilsyn om natten.
      Öfverstigare som har upsigt på flere ställen och flere Stigerier.
      Understigare är den som därnäst går öfverstigaren tilhanda, o.s.v.

Stigmites är egenteligen en art af ogenomskinlig flinta, af någon vacker färg, röd, gul, svart, brun eller brokig. Stundom får den äfven namn af Hæmagat. Vid sönderslagning går den uti convexa och concava stycken, samt liknar däruti vanlig bössflinta, men skiljer sig ifrån hälleflinta och jaspisarter. Är dock mindre hård än agat, och ger svagt eld emot stål. - En grå stigmites med mörkröda fläckar, eller sprutor, finnes uti Mora socken och Österdalarne.

Stillatitius lapis, Se Dråppsten.

Stinksten, Se Orsten.

Stirium är et nytt namn, som af VON LINNÉ blifvit tillagt et särskilt genus, hvarunder Strålgips och strålige kalkarter uptagas.

Stjelpa betyder vid koppargarningen at, med försigtighet och med tilhjelp af stjelpbrädet, upsätta de tunga kopparstyckerne på garhärden. Se Garning.

Stjelpbräde är et stadigt brädstycke, som lägges vid härdranden på garhärden, då kopparstyckerne skola stjelpas, eller därpå upsättas.

Stjelpkrok kallas vid garning en järnkrok med et trädskaft, med hvilken krok kanten af råkopparstycket omfattas, då det stjelpes på härden.

Stjernberg, eller Stjernslag, är en bergart, hvaruti fina trådar af strålskörl, eller ock af asbest, löpa tilsammans uti en medelpunct och formera stjernlika fläckar.

Stjerncoraller eller Astroiter, är en art coraller, som med små ifrån en punct utgående strålar formera stjernor.

Stjernhjul kallas sådane kugghjul, hvaruti kuggarne sitta uti kanten af hjulet, efter radierne uti cirkelen, til skilnad emot Kronhjul, som hafva kuggarne på sidan af hjulringen.

Stjernslag, Se Stjernberg.

Stjernsten, Stellaris Lapis, är det samma som Astroites (Se detta ord), eller ock förstås stundom därmed Stjerncoraller.

Stjertbårr är en bergbårr, hvässt som en klufven fogelstjert. Se Svalstjertbårr.

Stjertgös, eller Stjertgalt, är den tunna ändan af en gös, eller galt, som vid utslaget kommer senast utur stället.

Stjerthammare kallas en kniphammare, som drifves med tryckning på stjerten. Se Kniphammare och Gjenhammare.

Stjertmalm kallas af malmletare den järnmalm, som uti berget drager södra ändan, eller stjerten, af magneten. Se Järnmalm.

Stjertslagg är vid masugnar den slagg, som vid utslaget senast utkommer med stjerten af järnet och innehåller små järnkorn, eller små stycken, som genom stampverk böra tilgodogöras.

Stockprof är vid Kongl. Mynetet det prof, som mynt-proberaren förrättar, för at utröna finheten af et mynt både för och sedan det är hvitsjudit, innan det får präglas och utgifvas, enligit Kongl. Maj:ts Mynt-Ordning af den 30 September 1712 och efter senare Författningar. Se Prob.

Stockscheider kallas vid stockverk den bergarten, hvilken som en art af salband omgifver hela malmstocken, dock utan någon viss aflossning, men skiljer malmen ifrån den yttre hällearten och är af något olika stenslag. Vid Gejerska stockverket, til exempel, nära til Ehrenfriedersdorft uti Sachsen, består allmänna hällearten af en grå Gneis och sjelfva malmstocken af granit, som förer tennzwitter och zinngraupen uti en förfärlig stor oval klump, omgifven af en Stockscheider, ifrån ¼ til 1 eller 1 ½ alns mägtighet, hvilken mäst utgöres af en blekröd, tät fältspat, stundom i blandning med glimmer och ljusröd eller grönaktig lera, eller ock af rödlätt fältspat med qvartskorn, grofbladig skimmer och grön lera förenad, hvaruti insprängd zwitter tillika infaller. Genom denne stockscheider inskjuta äfven vissa grenar (Züge), som likna anvuxne gångar och äro af samma stenar som sjelfva stocken, innehållande zwitter uti vissa strimor och band, som kallas Streben, eller graue Ströme, då de äro bredare och föra zwitter instänkt uti hvit qvarts, som däraf får en grå färg. Se FERBERS Mineral Gesch. versch. Länd. s. 192. Jämnför ordetStockverk.

Stockslagg, Se Hammarslagg.

Stockverk kallas en mägit och stor samling af malm, som uti någon viss bergart sitter oredigt och utan märkelig ordning insprängd, utgörande en kägelformig klump af ansenlig storlek, hvilken midt uti et berg har sitt läge och går på betydande djup, stående antingen uprätt, då dess vidd är ofvantil minst, eller upp och nedvänd, då den smala ändan vetter utföre åt djupet. En malmstock af dylik art följer således intet det förhållande, i anseende til en viss sträckning uti fält och fallande på djupet, m.m., som egenteligen är gångars kännemärke.
      Stockverk har af många blifvit ansedt at vara flere strykande gångars sammanstötande, eller ramling, men ehuru små gångar utan all ordning kunna finnas uti et stockverk, och bidraga til dess förädrling, så upkommer dock icke malmstocken utaf deras sammanstötande, eller däraf at de slagit buk.
      Här i riket finnes egenteligen icke något stockverk. Stora Kopparbergs grufva anföres väl af någre som exempel därpå; men vid nogare granskning finnes at malmen därstädes håller sig uti ordentelige gångar, fastän uti en mycket vresig och ormslingrig bergart, som gör at gångarne lätteligen förloras, förtryckas och förfaras.
      Ibland de mägtigaste bekanta stockverk kan väl anses tenngrufvan vid Altenberg, uti Sachsen, och den besynnerliga tennmalmstocken vid Ehrenfriedersdorf, samt stockverken vid Schlackenwald uti Böhmen, som alla af Herr Öfver-Bergs-Rådet FERBER finnas beskrifne.
      Altenberget tennmalmsstock intager, uti et vidsträckt enstakadt berg af granit och gneis, et fält af 180,000 qvadrat-famnar, som äro redan til bearbetande förlänte. Sjelfva stocken består öfveralt af qvarts, dock på sine ställen med åtskillige andre arter insprängd. På några rum infaller en fin skimmer med glänsande qvartskorn: annorstädes förekommer en dels hvit, eller röd, dels mjuk, eller ock tilhårdnad lerjord och, ibland annat, en hvit stenmärg, eller lithomarga. Stundom anskjuter qvartsen uti crystaller af svartaktig färg, som äro verkelige Röktopaser; men en tät qvarts utgör dock stockens hufvudsakelige malmförande bergart, hvaruti redan år 1777 var afsänkt til 130 à 150 famnars djup. Malmen består här af den så kalladeZwittern, eller Zinnsten, mer eller mindre ömnigt uti qvartsen insprängd. På någre ställen är den rik, men annorstädes föga, eller aldeles intet smältvärdig. Stora zinngraupen träffas intet härstädes och ej heller den så kallade Zinnspat, eller rätteligen Tungsten, som man hållit för tennhaltig. Utom den nämde rauchtopasen, finnas här ock åtskillige andre arter, såsom arsenikalisk kies, blyerts, lithomarga, röd järnlera, blodsten, kopparkies, kupfergrün, gul knappformig blende, mineraliserad vismut, som sotar händerne, långstrålig turmalinisk skörl, dufvehalsig järnmalm, eisenman, eller eisenglas. Allmänna hällearten, som innesluter denne malmstock, består förnemligast af granit, hvaruti fältspaten är rådande. Den visar sig af åtskillige förändringar, samt är til en del så lös, at den vittrar uti luften, med tiden, til en art lerjord. Närmare malmstocken tyckes den småningom likasom förvandlas tl en gneis, i det qvartsen aftager, men skimmern tiltager.
      Det aldratydeligaste stockverk finns vid Geyerska bergverken. Malmstocken, hvars ämne är en tennförande granit, liknar en ofantligt mägtig pelare, uti oval form, och omgifves med en så kallad Stockscheider (se detta ord), hvilket utgöres af en annan förändring af bergart samt skiljer stocken ifrån allmänna hällearten, som här är et verkeligt gneisberg. Uti bredden är denne ovala klumpen ungefär 112 samt uti längden 160 famnar. Den består, som nyss nämdt, af rödlätt finkornig granit, med många korsfarande rämnor genomskuren, hvaruti tennmalmen, som äfven härstädes är en mer och mindre rikhaltig zwitter, i synnerhet håller sig. De horizontele aflossningarne kallas af arbetarne Flötzer, och de mera lodrätte klyfter. Någre af desse lossnor äro beklädde med röd järnrost. Uti malmstocken infaller ej sällan en ren, hvit qvarts med insprängd zwitter. Graniten är ock stundom med vackra zwitterränder och så kallade Strömen, här och där, uti åtskillige directioner, genomdragen, utom de Strömen och Streben, som stryka igenom stockscheidern och under detta namn redan äro anmärkte. Se vidare FERBERS Mineral-Geschichte versch.Länd, s. 131 o.f., samt sid 192 o.f.
      Trenne tennförande stockverk, af nästan lika beskaffenhet som det Geyerska, finnas vid Schlackenwalde i Böhmen. Däribland är det så kallade Huberiska störst, som ännu arbetas och består af en rund granit-stock, hvars diameter i dagen är 100 och på djupet 92 Ungerska famnar. Således blifver denne malmstock på djupet smalare, liknande en upp- och nedvänd kägla. Omgifvande hälleart är gneis, men ännu har ej blifvit i akttagit om den härifrån skiljes genom någon särskilt stockscheider. Graniten, som utgör detta stockverk, behåller ej på alla ställen samma lynne. Stundom infalla strimor af ren qvarts, hvilka gärna åtföljas af stora zinngraupen, blå och grön flussspat, volfram, kopparkies och blyerts. Här och där träffas en grofbladig glimmer: en annan gång finnes fältspaten, eller, i dess ställe, en fin hvit lera, vara det rådande ämnet. Zwittern sitter väl öfveralt uti granit-stocken insprängd, men brytes likväl ömnigast uti parallela strimor och band, som stryka där tvärtigenom och få namn af rothe eller graue Ströme, Fålle, eller Mahlzüge, emedan de komma at bokas. Se vidare FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 108 o.f.
      När flere gångar stöta tilsammans, kallas det vid Tyska bergverkenGeschütte, men får ej namn af stockverk. Här i riket förstås dock medStockverk sådan ramling af gångar, drummer och flötsre, hvars utmål föreskrifves uti Kongl. Utmåls-Förordningen af den 20 October 1741, §. 2.

Stoka säges vid stålbränning, då stålbrännaren med den så kallade skärstången sköter elden och makar ned de brinnande kolen uti piporne, efter behof; äfven då formorne, eller draghålen uti bocken, efterhand upränsas.
      Stoka Forman säges ock vid smältugnar och härdar, då slaggen, som sätter sig för mynningen, eller mulan, bortstötes med Formstokaren, hvarvid ofta slås därpå med stokhammaren, då slaggen är hårdt fästad.

Stokhammare är en liten handhammare, som stundom brukas at därmed slå på stokaren, eller formspiken, då forman skall upränsas vid smältverk.

Stoll. Under detta namn förstås vid bergverk och grufvors bearbetande en merendels horizontel eller vågrätt ingång uti et malmförande berg, som ifrån öpen dag indrifves, för at vinna djupet och tillika åtskillige förmåner, såsom: at därmedelst undersöka bergets förhållande och, efter vissa anledningar, upsöka flera malmgångar: at ifrån någon redan afsänkt grufva, med mera beqvämlighet och lindrigare kostnad, kunna utfordra malm och berg, jemte tilflödande vatten, som eljest med kostsamma machiner skulle i högden updragas. Ändteligen vinnes ock härigenom säkraste utväg til väderväxling för de härintil stötande grufve-arbeten, m.m.
      En stoll är således icke annat än en ort, som har sin öpning, eller utgång, i dagen, och får i anseende därtil äfven namn af Dagort.
      Där en stoll bör anläggas, fordras at vid berget skall, på någon sida, finnas en lägre plats, eller däld, hvarifrån den vid bergets fot kan börjas och indrifvas. Uti et något högt och brant berg bör, efter Tyska Bergs-Ordningar, aldraminst 10 lachter och uti långslutt beg 7 lachters djup därmed kunna intagas, om stollrättighet skall vinnas. Se detta ord.
      Afsigterne med stollars drifvande kunna vara åtskillige, hvarefter de äfven erhålla särskilta namn, såsom: - Schurfstoll kallas den, som förnemligast indrifves för at därmed utröna någon malmgångs förhållande i fält, eller på djupet, sedan den genom skärpning, eller af någon anledning i dagen, först blifvit yppad. - Suchstoll, som anlägges på et gångberg, där förhoppning gifves at träffa flera paralleler, eller jämnsidigt strykande malmgångar, hvarföre en sådan stoll styres vinkelrätt emot samma gångars hufvudlinea, för at finna deras förhållande på något visst djup, eller uptäcka några nya och okände. Ändamålet kan därvid tillika vara at betjena en gångbar grufva, eller at tömma den som för vattusjuka, blifvit öfvergifven. - Dagstoll får egenteligen den heta, som merendels drifves på minsta djup, och hvarvid förnemsta afseendet hafves på lindring uti vattu-upfordringen, eller för beqväm inledning af någon konstgång, då bergets låga belägenhet hindrar et större djups intagande. -Medelstollar, eller Mittelstolln, få sin början, eller ingång, ungefär vid medelhöjden af berget, då kostnaden finnes för dryg at vinna et större djup; eller då man äger hopp at därmed kunna inkomma på gångens bästa, och uti någon grufva förut träffade malmdjup, och då någon längre samt djupare stoll tillika kan drifvas. - Grund- Djup- eller Hufvudstollar (Hauptstolln) äro de, hvilka intaga det största djup, som möjeligen kan vinnas, samt tillika betjena flera grufvor och grufvelagare, eller interessenter - Arfstollar, Erbstollar, få detta namn i synnerhet däraf, at de drifvas på större djup, eller minst fyra famnar djupare under någon annan medelstoll, och således ärfva, eller vinna, något af den öfre stollens tilslagne förmåner, eller rättigheter.
      Efter de förnemsta ändamål, hvartil stollar drifvas, erhålla de ock stundom särskilta namn, såsom: Väderväxlings- Malmfordrings- eller Vattustollar (Wetter- Förderniss- oder Wasserstolln). De förut nämde hufvud- och erbstollarkunna dock, såsom djupast, tjena til alla dessa ändamål, och kallas af tyska bergsmän, med rätta, nycklar til alla betydande bergverks och grufvors öpnande, med bästa vinning för framtiden. De drifvas ock vid utrikes, i synnerhet Tyska och Ungerska grufvor, med största oförtrutenhet, dels af Öfverheten och dels af grufve-ägare sjelfve, som, efter vidlöftiga och noggranna lagar, njuta däraf så kallad stollrättighet, eller vissa förunte förmåner och  pålagde afgifter. Stollar kunna ofta vara af flere tusende famnars längd, för at vinna behörigt djup och erb- eller hufvudstolls rättighet.
      Stollbyggnada bör ock drifvas efter vissa föreskrifne reglor, at den måtte blifva lämpelig til det ändamål, för hvilket den i synnerhet anlägges, såsom: at en hufvudstoll bör til det minsta vara fyra alnar hög och 2 alnar bred emellan sidoväggarne: at botten, eller solan, hvaröfver vattnet skall afrinna, har en behörig sluttning ifrån grufvan til giman, eller dagen, aldraminst räknad til 20 tum på 100 famnars längd, hvilket af Tyska bergsmän Rösche geben kallas: at, där något starkt vattudrag skall aflöpa, och til väderväxlingens desto större befrämjande, bör på solan et så kalladt dragverk, på dess underlagde stege, vara inrättadt (Se Dragverk): at där löst och sköligt rösberg förekommer, måste stollen ifrån ras och stalp vara försäkrad med stämplar och förtimring. Se ordenFörtimring och Stämpel.
      Där malmgången uti något högländt berg förer sin strykning emot branten, eller längden af berget, kan en stoll fördelaktigast anläggas uti sjelfva malmgången, eller i fält, efter dess sträckning, då någon ersättning för kostnaden tillika kan väntas af den malm, som där vinnes. Detta inträffar i synnerhet vid flötsverk och stenkols-grufvor, där belägenheten är sådan at flötsen i dagen utstryker.
      Där stoll anlägges emot en gångbar grufva, är brukeligt at ifrån grufvan gå stollen til mötes med en Motort, som då af marckscheidern på det nogaste bör vara utstakad, så väl i afseende på dess sträckning som solans högd, hvilken på det aldranogaste bör inträffa med dagstollens sola, så at ingen ting uti dessRösch, eller affall för vattnet, må fela.
      Då ingång til någon gammal ödelagd grufva, som är full med vatten, och om hvilken invärtes beskaffenhet ingen pålitelig kunskap torde gifvas, genom stollarbete skall vinnas, måste med stollens indrifvande försiktigt umgås, inemot det at samma vattufulla grufva förmodas vara nära för handen, nemligen på det sättet at en eller flera gångor måste med et horizontelt nafvarshål, på en famns längd eller mer, uti stollens stoss försökas, om den ännu hinnit nära til den ödelagde grufvans vatten, som då bör igenom et sådant hål uttappas, innan vidare med ortdriften kan fortfaras, til undvikande af fara för arbetarne, vid vattnets altför hastiga utbrott.
      Då stollarbetet hunnit så långt i berget, at det, i brist af väderväxling och frisk luft för arbetarne, ej kan längre drifvas, måste et schacht ifrån dagen, eller så kalladt Lichtloch, nedslås, och det på 30 a 40 famnars längd, så framt väderväxling ej kan skaffas genom dragverk.
      Där berget är så löst, at arbetet kan drifvas med hammare och kil (Eisen und schlägel), tryter ej väderväxling så snart som uti fast klyft, eller hårdt berg, där krutsprängning och eldsättning måste nyttjas. Om luftdraget blifver så starkt at lampa, eller bloss, ej kunna brinna, måste det medelst en dörr modereras.
      Gemenligen är soten af et stoll-ländigt berg, på flera famnars längd, betäckt med jord, grus och stenras, som då måste genomarbetas med en graf, eller så kallad dagrösch (Tagerösche), hvilken i synnerhet bör med en stark och tät förtimring befästas, til dess man kommer uti fast klyft. Se Förtimring.
      Ingången til en stoll, ifrån dagen, heter vanligen dess Mundloch, där vattnet utfaller; men med Gima förstås dess främsta öpning inuti grufvan. - Taket kommer under namn af Firsten, och med Sola förstås bottnen. Sidoväggarne, så väl i stoll som ort, kallas Ulmen vid en del tyska bergverk.
      Om stollbyggnad, eller stollars anläggning, drift, lagar och förmåner, m.m., i synnerhet vid Tyska bergverken, kan underrättelse inhämtas af Herr BergsRådet CARL LEYELS för Kongl. Vet. Acad. hållne Tal om stollbyggnad, 1751. Mera utförlig afhandling därom finnes uti DELII Bergbaukunst, §. 17 och följ., Freybergska Bergs-Academien Bericht vom Bergbau, samt CANCRINIBerg- und Salzwerkskunde, 5:te delen, s. 44, 52 och 110. - Om förmåner för stoll-anläggning här i riket, se Kongl. Maj:ts Utmåls Förordning af den 20 October 1741 §. 8.
      Den ovärderliga nytta, som genom stollbyggnaders anläggning vinnes, til fördolda malmgångars uptäckande, bergverks-rörelsens utvidgande, vattusjuka och för den orsaken ödelagde grufvors uptagande, samt ständige omkostnaders förminskande uti malm- berg- och vattu-upfordring, har redan varit bekant för mer än 300 år sedan, i det sådant grufve-arbete då redan, och än mera i senare tider, blifvit nyttjadt vid de största och förnemsta utländska bergverk, hvarförutan de icke heller kunnat hinna til den vidd och afkastning som de nu utgöra. Belägenheten har likväl ofta varit mindre gynnande, och fordrat betydande kostnad för et arbete af flere tusende famnars längd. Vid Freyberg, til exempel, hade den så kallade Fürstenstollen, som ifrån stranden af Muldenströmen går under staden, år 1748 hunnit til 21097 7/9 famnars längd, med alla dess intagne flygelorter, och var försedd med 138 stollschachter, eller lichtlöcher, samt betjente några och 50 grufvor, af 40 til 80 famnars djup; flere af Herr BergsR. LEYEL anförde exempel at förbigå. Vid Altenbergs tenngrufva finnes en 900 famnars lång stoll, som intager 100 famnars djup. Vid Schemniz, i Ungern, är den så kallade Bieberstollen redan år 1604 indrifven til 2600 famnar, och en dylik vid Kremniz til 3500 famnar i längden. Vid Joachimsthal i Böhmen är Barbara Hauptstoll, med alla sina flygelorter, 4500 famnar och uti en rät linea 1600 famnar genombruten, samt intager 170 famnars djup, där berget är högst. Vid samma bergverk utgör den så kallade Danielis Tiefe Erbstolle, med alla flygelorter inräknade, 5600 och i rät linea 1500 famnar, samt går 190 famnar djupt under högsta berg. Se FERBERS Mineral-Geschichte versch. Länd., s. 157; dess Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 6, 115; och dess Min. Gesch. von Böhmen, s. 60. Vid Schneeberg skall Marcus Semler stollen vara 4000 famnar lång, samt intaga 90 famnars lodrätt djup. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl.Bergwerke, s. 327. Sådane stollar äro alla drifne med lichtlöcher på hvar 50:de eller 60:de famn, samt med motorter ifrån sjelfva grufvan. Ibland de stora och märkvärdiga stollbyggnader på flötsverk kan nämnas den, som är anlagd vid stenkols-verket uti Lancaster, i England, så rymlig at små fartyg kunna segla däruti, under berget. Se Herr Hof-Marskalken JENNINGS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Academien 1769. 
      Här i riket har stollbyggnad ännu på ganska få ställen blifvit antagen. Den största, som här kommit til verkställighet, lärer den kunna anses vara, som vid Ädelfors guldgrufva blifvit drifven tvärt på guldgångarnes strykning, eller öster ifrån bergsfoten inuti gamla Krongrufvan, med en ifrån Adolph Fredriks grufvan bruten motort, til 166 famnars längd och 27 famnars djup. Vid Gladhammars koppargrufva är äfven en sådan stoll fullbordad, med ägarens ansenliga kostnad, uti ganska hårdt berg. För öfrigit gifvas vid åtskillige af våra berg, och merendels för vattusjuka ödelagde, silfvergrufvor, såsom vid östra och västra Silfbergen, för stollbyggnad ganska väl belägne höga berg och malmfält, som väl förtjente at på denna vägen undersöktas; men efter en eller annan därtil gjord början, har et så nyttigt företagande, i brist på tilräckelige medel, måst uphöra. Vid Hällefors silfververk är också en stoll-anläggning för flera år sedan börjad, hvarigenom både det västra och, med tiden, äfven det östra betydande malmfältet skule kunna öpnas, om detta vackra arbetet oafbrutit med något alfvare fortsätts. Flere började försök at förbigå.
      För bergsmän är nog kunnigt, huru tilförlåtelig denne bergverks nyckel är, för at uptäcka underjordiska skatter. Uti Herr Bergs-Rådet LEYELS här förut åberopade vackra Tal finnas äfven många bevis därtil. Herr Bergs-Rådet Baron FUNK har ock, uti dess Anmärkningar vid bergs-hushållningen, yrkat stollars anläggning och visat deras angelägenhet, där bergverks-rörelsen skall kunna utvidgas, och vackra uptäckter ej lemnas i ödesmål, hvarom ses uti Bergs-Journalen för sidsta halfva året 1788, s. 12 och följ.
      Utom någon brist af driftige och förmögne grufve-ägare, samt tilräckelige grufve-cassor, kunde väl sägas at våra mera fasta och hårda berg göra något hinder för stollbyggnads företagande här i riket; men ehuru hällearterne vid några utländska bergverk kunna vara mera lättbrutne, förefalla dock därvid mycket större omkostnader med stämpling och förtimring emot lösa och sköliga berg, som merendels gifvas vid utrikes grufvor, och hvarvid så väl et dyrbart träverke som många dagsverken erfordras. Däremot är stollarbetet uti våra fasta klyfter för en gång gjordt, samt kan ej sägas vara mycket dyrt, då en famn i längden, uti medelmåttigt hårdt berg, med en mans bårr och krutsprängning samt eldsättning, kan drifvas ungefär med sex riksdalers kostnad. Om den vinning, som en stollnär härvid kan hafva at vänta, jämnförStollrättighet.

Stollafgift är den afgift, som en grufägare åligger at betala til en stollnär, då grufvan därigenom vinner förmån af väderväxling eller vattens afförande - Det förskott, som måste gifvas honom, då han ej är nog förmögen at eljest kunna drifva arbetet, kallas vid Tyska bergverken Stollnsteuer. Jämnför ordet Stollnär.

Stollfirst, eller Fürst (Stollnfirste) kallas taket eller berget, som är öfver en stoll.

Stollkoja (Stollnkaue) är et litet brädskjul öfver stollschachter, eller öfver deras mundloch.

Stollkärra (Stollnkarn) är en smal skottkärra, eller en hund på fyra hjul.

Stollmundloch är stollens öpning, eller ingång ifrån dagen.

Stollnär (Stöllner) är den som drifver en stoll, eller påkostar dess arbete. Detta kan ske antingen af Kronan, eller någon af bergverks interessenterne, eller af någon privat. Den som drifver en stoll til godt ändamål och til slut, förvärfvar därmed åtskillige rättigheter, såsom at grufveägarne betala honom stollafgift, då han med stollen uti grufvan inkommer; jämnväl så kalladt Stollnhieb, som består däruti at han, vid stollens öpnande uti grufvan, får borttaga uti stollensFirste, femfjerdedelars lachter högt och 1/4dels lachter bredt af den malm, som där finnes at tilgå.

Stollrättighet (Stollngerechtigkeit) kallas den förmån, som en stollnär medelst stollarbetets genomdrifvande sig förverfvar. Se Kongl. Utmäts Förordningarne af den 20 October 1741, §. 8, och den 6 December 1757 §. 4. - Til följe af desse Kongl. Förordningar äger en stollnär, som yppar en malmgång på djupet, at njuta samma utmålsfält, som i dagen förunnadt är. Det samma kan ock väntas vid gamla ödelagde grufvors uptagande genom stollbyggnad.
      Om en stollnär kommer på djupet under en annans sänkning, som drifves efter undfångit utmål, blifver han delaktig uti hälften af den malm, som under dess stollbotten vinnes, m.m.
      Den som med stoll gör gångbare grufvor någon tjenst, njuter därföre vedergällning efter omständigheterne. Vidare om stollrättigheter vid utrikes bergverk ses uti Herr Bergs-Rådet LEYELS under ordet Stoll åberopade Tal.

Stollschachter (Stollnschacht) kallas de trånga schachter, som nedslås ifrån dagen på stollar, at därigenom skaffa arbetare väderväxling under stollens genomdrifvande. Se Stoll.

Stollstege (Stollnsteg, eller Steg) kallas underbyggnadaen för dragverk uti stollbyggnaader. Se Stege.

Stolpisk Sten (Stolpischer Stein) kallas af någre basalten, i anledning af det stora berget med 6 til 7 alnars långa basaltpelare, hvarpå slottet Stolpenstein i Meissen är bygt. Se Basalt.

Stopp kallas vid masugnar en blandning af mycket sand med litet blott ler tilhopa mängtad, hvarmed järnloppet efter utslaget igenslås. Stundom dämmes ock järnhålet utan lerstopp, allenast med sandens tilpackande.
      Stopp (Stopf, eller Stopfstübbe) är äfven en hopbrukad blandning af lera med kolstybbe och litet vatten, som fästes uti conisk form på ändan af en stadig träkäpp (Stopfholz), och instötes uti stickhålet, efter utslaget, vid silfver- och kopparsmältningar. Jämnför Stoppträd.

Stoppa säges vid vattukonster uti grufvor, då konstkneckten med uprifvit dref af gamla hamplinor tiltäpper alla läkor, som kunna yppas på vatturännor, pumpsättningar och hoar.
      Med Stoppa menas vid messings-bruken at öfver söndagsdygnet igentäppa bränugnen, medelst jämkens öfverdragande och dämmande, at de inslagne kolen på det dygnet ej förtäras.
      Stoppa, vid järngjuterierne, är at uti stället, under timpelen, nedsätta en lersmetad slagghäll, som hindrar slaggen at framkomma til dammen med järnet, som då hålles rent at uthämtas med skopor til gjutningen.
      Stoppa betyder också vid tackjärnsblåsningar, då någon olyckshändelse infaller, antingen af bristande driftvatten eller af något annat hinder, at fylla ugnen endast med kol, ränsa stället, slå igen bäljorne och täppa med ler och sand, både vid forma och timp, samt masugnspipan med järnhällar uppe uti kransen, hvarefter ugnen kan hållas varm en eller annan vecka, utan någon betydande åtgång af kol, til dess driftvatten kan erhållas, eller hvad som brustit blifva lagadt, då bäljorne åter kunna pådragas och blåsningen, med minsta förlust, komma uti gång.

Stoppbij är uti  konstschacht en liten lafve, eller ställning, vid sprundet på pumpsättningen, hvarest konstkneckten kan stå, då  något är at laga på sprundet, eller på pumphjertat. Se Bij.

Stoppjärn kallas en tjenlig järnstamp, hvarmed dref uti otätheter och sprickor på pumpsättningen indrifves. Med starkt tjäradt hampdref kan ock stundom små rämnor och vattusig på berget uti grufvor stoppas.

Stoppslagg är vid järngjuterier den slaggklumpen, som formeras omkring stoppen, hvilken nedsättes under timpelen vid gjutningen. Sådane stoppslaggs-klumpar, såsom eldhärdige, brukas sedan til rostgropars murning.
      Stoppslagg kallas äfven den masugns-slagg, som efter utslaget ränsas, eller hakas, utur järnhålet och innehåller en hop järnkorn, som måste utbringas vid stampverk.

Stoppträd (Stopfholz) är vid smältugnar en rund trästöt af 2 til 3 alnars längd, på hvilkens ända en lerklimp fastsättes, hvarmed stickhålet åter igensättes, efter utstickningen, så snart det rena godset af bly, koppar, eller skärsten, utrunnit.

Storhundra, Se Spik.

Storstig, Se Stig.

Storstång (Schachtgestänge) vid vattukonster är den på vinkarmen hängande stången, som går ända ned i konstschachtet, och hvarvid de smärre sugstängerne äro häftade. Se Bij Tab. III Fig. 1, H, samt Tab. IV Fig. 1, H.

Storställe kallas vid masugnar, där Roslags sandsten brukas, så många tilämnade sandstenshällar, som vanligen fordras til et masugnsställes inmurande, såsom:
      1 Bottenhäll, 8 a 10 qvarter lång, 6 qvarter bred samt 6 til 8 tum tjock.
      2 stycken Sidstenar, 8 a 9 qvarter långa, 14 a 16 tum i fyrkant.
      1 Ryggsten, 5 a 6 qvarter lång, 7 a 8 tum tjock, 4 a 5 qvarter bred.
      1 stycke Formtak eller en häll, 5 til 6 qvarter lång, 10 til 12 tum tjock.
      1 stycke Brosten, eller timpeltak, 4 qvarter lång och lika bred samt 5 til 6 tum tjock.
      6 stycken hällar, eller af Vallonerne så kallade Panjorer, 4 a 5 qvarter långa, 3 a 4 qvarter breda, 8 a 9 tum tjocka, hvilka i synnerhet tjena til form- och timpeltak uti öfverstället.

Stortång vid vallonsmide. Se Tång, N:o 2, c).

Storväll kallas den starka hopvällning, som göres midt på hammarhufvudet, då de tilämnade tvenne halfvor skola hopsmältas, eller vällas, för en nyStångjärnshammare. Se samma ord.

Stoss, vid grufvor, kallas uti orter den innersta gafvelen, eller anbrottet uti orten. Således om a Tab. XXVII Fig. 11 är en sänkning och c en därifrån indrifven ort, så är d ortens stoss.
      Stossar kallas ock uti en aflång sänkning a de smalare, eller mindre gaflarne b, b.

Stosshärd kallas vid vaskverk en härd, eller vaskbänk, utan dukar, lika med en vanlig planhärd, hängande ledigt emellan fyra stolpar, på kedjor, och får täta stötar af en med kuggar försedd hjulstock, emot en för bakändan varande syll, hvarigenom godset med vattnet utbreder sig väl jämnt öfver härden, under det at stötningarne tillika befordra det lättare godsets afskiljande ifrån det tyngre. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 319. Den har varit nyttjad vid Saltzburg och någre Ungerske verk, men är nu mera aflagd och i det stället slamning antagen.

Strandsalt, skumsalt, Halosaachne hos PLINIUS, är et hafssalt, eller koksalt, som af det upsvallande hafsvattnet uttorkas och fäster sig på därinvid varande stenar, klippor eller jord.

Strandtorf, Se Torf.

Strass kallas en art Fritta, glas-composition, eller et klart crystall-glas, som är tjenligit at däraf, med åtskillige metalliske färgors tilsättning, smälta flere slags flusser, som likna äkta stenar. Därtil finnes väl åtskillige föreskrifter i konstböcker; men den bästa strassen göres af ren bössflinta, til fullkomlig hvithet bränd, samt til finaste pulver, i agat-mortel, mald och siktad. Til 2 unce af detta flintpulver tages et unce raffinerad pottaska, 2 scrupel calcinerad, eller smält borax, samt 2 scrupel blyhvitt, ganska väl sammanrifne, som uti en ny och ren Hessisk digel smältas, under 8 à 10 timmars stark hetta, hälst uti porcellains-ugn. Se BEAUMES Chymie, T. III, s. 397.
      Om strassens nyttjande til flusser, se Glasflusser.
      En annan art af strass, under namn af Manizer Fluss, beredes ock på det sättet, at en del klar qvarts smältes med 3 delar vinstens-salt och gjutes i vatten. Hvad som då fälles, eller intet uplöses, afskiljes genom silning, torkas och smältes med hälften blyhvitt och borax til en sådan fluss, som sedan försättes med 1/12:del saltpetter, då denne composition skall nyttjas til färgade glasflusser.

Strigisk jord är en bolus af hvit eller gul färg. Säljes gemenligen som terra sigillata uti kakor, tecknad med trenne torn. Har uti elden samma lynne som Lemnisk jord, i det den, uti form af våta knäckar, lagd i hastig hetta sprakar sönder, i rhomboidaliska blad. - Är för öfrigit i det närmaste af lika egenskaper som Melitæ Terra.

Stripmalm kallas en trådig blymalm, som innehåller, jemte bly, något antimonium och silfver. Är af en mörk blyfärg, och liknar med sin stråliga textur en antimonii malm. Finnes i synnerhet uti Sala silfvergrufva. Se CRONSTEDTSMineralogie, §. 190. - Vid en del Tyska bergverk får den namn af Spröterz.

Strombiter kallas coniske skrufformige snäckor med många omvecklade spiraler. Finnas til myckenhet petrificerade, i synnerhet uti kalkbergen omkring Paris. Om skilnaden emellan Strombiter, Turbiniter och Bucciniter tvista de lärde. Se WAL. Syst. Min. T. II, s. 488, 489.
      Strombotypolithi äro strombiters aftryckningar.

Stross kallas uti grufvor en pall, eller en tvär afsättning af 2 à 3 alnars högd, uti en ort, eller uti bottnen af en grufva. Strossar äro således flera sådane pallar, den ena öfver den andra. 
      Stross- eller Pallarbete är vid grufvor et brytningssätt, som brukas både uti sänkningar på botten och uti ortens afsänkande; tjenande i synnerhet där grufvearbetet drifves med krutsprängning, emedan på sådane afsättningar vinnes så mycket bättre  skottfall, så at brytningen kan på strossarbete drifvas med hälften mindre kostnad än för ort, eller på sänkning utan strossar. Til strossarbete för ort måste orten, eller sträckan, först vara indrifven til 6 à 8 famnars längd; antingen helt låg, som i Tyskland Sizort kallas, eller ock til en famns högd. Uti ortgiman, som då med sin sola ligga på flere famnars högd ifrån grufvans, eller schachtets botten, börjas afsänkningen med bårrning och sprängning, til exempel på en famns djup och 2 famnars längd, hvarigenom den första strossen, eller pallen, erhålles, utom det at orten tillika i längden avancerar. Med den härvid lämnade pallens bortspränning kan då et annat bårrlag sysslosättas, under det at et nytt pallarbete åter börjas högre up i ortgiman. På sådant sätt, och så fort ortdrefvet kan medhinnas, kunna ock flere bårrlag efter hvarandra på afsänkningen sysslosättas. Där orter kunna drifvas til et par famnars bredd, eller mer, kan den ock på bredden afdelas uti tvenne bårrlag och dubbla Bistrossar, eller Bipallar, drifvas.
      Vid sjelfva grufbottnens, eller et schachts sänkning på djupet, i akttages äfven et sådant stross- eller pallarbete, så at midt uti, eller vid någondera af väggarne, hälst där någon aflossning yppas, först sänkes, hvarefter de qvarlämnade pallar sedan med så mycket mera vinning kunna nedskjutas.
      En bårrpost af tvenne arbetare med deras verktyg, eller et arbetslag af flere(Einkührhäuer), kunna då bäst och med största framgång sysslosättas.
      Til ortdrefvets skyndsammare fortsättning bidrager eldsättning ganska mycket; men at orttaket härvid af lågens arbetande däremot ej för mycket måtte höjas, eller blifva osäkert för ras, och at eldens verkan förnemligast må drifvas emot ortens stoss, brukas vid Ungerska grufvorne at emot stossen formera en slags ugn genom upstälde järnbågar, och med däröfver samt på sidorne lagde starka järnplåtar, hvarunder eldas med ved, som efterhand instickes, eller påmatas, och hvarigenom vinnes at en kupa vid bottnen af ortgafvelen blifver inbränd, emot hvilken skottfall sedan kan erhållas. En sådan tilställning, eller Rost, kallas där eine Prögelkatze och beskrifves uti DELIIBergbaukunst, s. 136 och följ.

Structurarbetare kallas de som forma och gjuta mångfaldiga slags arbeten uti gips. Bör ej förblandas med Stuccador- eller Stuccatur-arbete, som förklaras under ordet Stengjutning, ehuru det ankommer mäst på samma ämnens handtering.

Strump (Schossgerinne) kallas vid vattuverk en liten stupränna, som, vid dambordets öpnande, leder vattnet ifrån stora rännan, eller reservoiren, in på vattuhjulet. Vid höga öfver- eller bröstfall bör en sådan strump, eller Förtrumma, göras efter en parabolisk kroklinea, lämpad efter sprängvattnets högd uti hufvudrännan, eller efter den krökning, som vattnet vid utloppet naturligen antager.

Stryffel kallas af arbetare vid messings-bruken den messings-tråd, som gått fjerde gången genom dragskifvan, och är eljest bekant under namn afFyrbandstråd.

Strykning (Streichen) är en gångs fortsättning uti längden, efter något visst väderstrek på compassen. Huru gångars strykning därefter utnämnas, ses under orden Bergcompass och Gångar. Strykande kallas därföre de gångar uti bergen, hvilka hafva en tydelig utsträckning uti längden, som vida öfverstiger deras bredd, eller mägtighet, samt kunna således ej komma under namn afFlötser. Se Gångar och Flötser.
      At kunna utsätta något visst ifrån och til hvilket väderstrek en gång stryker, är både ovisst och indifferent, allenast det utstakas uti hvilket väderstrek gången har sitt strykande. Gemenligen räknas början ifrån det stället, där gången först blifvit uptäckt, som dock icke altid kan vara vid dess ända, eller upstigande uti dagen. Efter denne anledning har Landshöfdingen HJÆRNE kallat de gångar, som stryka ifrån söder til norr, middagsgångar; ifrån norr til söder midnattsgångar; ifrån väster til öster aftongångar, Spatgångar, ellerSärlastrek; ifrån öster til växter morgongångar, eller Arlastrek (Frühgånge). Men grunden härtil är en tilfällig händelse och lika oviss som at, efter andras mening, räkna strykningen ifrån högden af berget til dälden - Andre utsätta strykningen efter bergskifringen, eller Absezen des Gesteins, så at gången säges stryka til det väderstrek, hvartåt bergskifringen släpar med, som väl kan hafva någon grund, där bergskifringen är så tydelig at den kan i akttagas, hvilket sällan händer, i det denne skifring merendels är oredig, eller omärkelig, eller kan den på den ena sidan om gången peka, til exempel, emot norr och på den andra emot söder o.s.v.

Stryknålar,

Stråka, Bäljstråke, eller Bäljstång, kallas vid vallonhamrar en lång granspira, fästad under hammartaket, på hvilkens smala ända hänger et vågträd, vid hvars ändar blåsbäljorne äro med länkar häftade, så at, då en bälj af hjulkammen, på trådan, nedtryckes, spännes granspiran, eller stråken, och med fin fjedrande art rycker honom hastigt upp, så fort kammen släpper trådan, och det skiftesvis med begge bäljorne, som därigenom få en hastigare gång, hvilket vid detta smidningssätt är nödigt, där trenne kammar brukas uti blåshjulsstocken.

Stråkspån kallas et tjockt järnbleck, eller en plåt af gutit eller smidt järn, som fästes på den breda ändan af en bäljtråda, hvaruppå hjulkammen kommer at stryka; eller ock lägges en sådan stråkspån på bäljlocket vid bakgafvelen, där kammarne komma at trycka därpå, då höga hjul brukas, såsom vid masugnar.

Stråkträd, Våggaffel, är et starkt björkstycke, som ligger längsefter bäljlocket på en hammarsmedsbälj, och hvaruti våg- och trådkrokarne äro fästade til bäljens upp- och neddragning. Se Bäljor.

Strålblende har en hvit trådig, eller strålig vismutmalm blifvit kallad, som består af långa spröda lameller, och här i riket funnits vid Los Koboltverk samt vid Riddarhyttan, och af någre orätt blifvit ansedd för blende, eller zinkmalm.

Strålgips (Strahlgips, eller Federspat), alabastrit, är en merendels hvit eller gulaktig gips, som i synnerhet uti vissa gångar, tunna lager, eller skölar, och består i brottet af parallelle, intil hvarannan tätt sammanväxte trådar, eller fibrer. Den hvita, som allmännast förefaller, är gemenligen halfklar. Gifves ock stundom liffärgad, röd eller brun. Finnes endast sällan här i riket uti stora Kopparbergs grufva; men mera ömnigt uti Böhmen och Saalkretsen vid Lieskau, Rösen, Dolau och uti Magdeburgiska gebietet vid Stasfurth, där den fås af röd färg. - uti alabasterbrott förekommer den uti drummer, och stundom uti tunna lager, ibland alunskiffer.
      Den hvita strålgipsen skall gifva den aldrabästa gips til formor, i anseende hvartil den också Guldsmedsspat kallas. - Stundom förefaller den sammansatt både af trådar och blad, då de senare gemenligen äro af de förra genomdragne.
      Strålgipsen igenkännes til invärtes beskaffenhet på de egenskaper, som han uti elden och emot syror äger lika med den allmänna gipsen (se Gips), hvarföre den intet bör confunderas med en kalkstensart, som äfven har en sådan trådig sammansättning och får namn af Inolithus, eller Fadenstein på Tyska; men denne kännes mera sträf, kantig och af obestämde brott, samt förhåller sig, uti eld och emot syror, som vanlig kalksten. Se WALLER. Syst.Min. T. I, s. 160, samt GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineralreichs, 2 Del., s. 326, 327.

Strålskimmer är det samma som den svarta hornblende, hvilken obränd liknar sig mera trådig och fibreus, än skimmerartard, men bränd, eller upglödgad, sönderfaller merendels til en fin guldfärgad skimmer, eller kattguld.

Strålskörl kallas en art skörl, som merendels förefaller uti grofva, gröna, halfgenomskinlige crystalliniske trådar, hvilka utan något fast sammanhang ligga parallelt invid hvarandra och äro ofta halfgenomskinlige. Se Skörl.

Sträckor, Sträckorter (Strekken), är en art af smala orter, som drifvas uti åtskillige afseenden, såsom:
      1:o At öfverskära gångar och därigenom utröna deras beskaffenhet, eller om någon parallel-gång är i granskapet, då de få namn af Tvärsträckor.
      2:o At borttaga malmen uti smala drummer, då de kallas Malmsträckor.
      3:o Vattensträckor få de heta, hvars förnemsta ändamål är vattnets afledande ifrån arbetsrum.
      4:o Fordringssträckor äro de, som blifvit upslagne för en genare väg til berg- och malmfordring.
      5:o Vädersträckor äro de, som befordra väderväxlingen. Således höra sträckor mera til grufvedriftens befordrande, än directe til malmens vinnande, som åter bör vara de fleste orters hufvudsakeliga ändamål. Se Ort.

Sträcksten. Därmed förstås här i riket mäst allmänt den hvita, eller rödlätta Roslags sandsten, som af tiden intet förstörres, eller lider någon förändring, utan gemenligen mera hårdnar samt brukas således at däraf hugga den hos murmästare så bekanta sträcksten til grundmurar under stenhus. Detta är dock intet det enda biståndiga ämnet til sträcksten, sedan den vigtiga konsten nu mera blifvit kringspridd, at behändigt hugga vår mera allmänna gråsten, eller granit, til sträcksten. Se ordet Stenbrytare.

Sträckstänger kallas stånggångar under dag, eller neder uti grufvor, som där leda konstens verkan til någon vattudunt.

Sträckvalsar kallas gemenligen små valsverk, som drifvas med handkraft allenast för silfver- eller annan metallisk tråds utdragande til tunna band, eller laner. Sådane valsar måste göras af tätaste stål, ganska accurat svarfvas, härdas, slipas och finpoleras. De äro sällan öfver 2 tum långa och lika tjocka, i diameter, på banan. De nyttjas ock til en mycket fin ståltråds plättning, för spiral-fjädrar, som komma at sitta under oron på fickur. Om stålvalsars slipning och justesring til största fullkomlighet, se Herr GABRIEL POLHEMS Beskrifning uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740, s. 443 och följ.

Sträfvor, eller Stödband, kallas vid hvarjehanda bergverksbyggnader de stockar, som ställas snedt emot andre verticalt upstående stolpar, at hålla dem stadigt. Sådant förefaller vid konstbyggnader, stångjärnshamrar, m.m.
      Huru stödband för bakstandaren uti stångjärnssmedjor kan undvikas, seHammarställning.

Strö säges om kopparen vid garning, då han vid sidsta afdraget, och i händelse at han redan är väl renad och godartad, stänker up utur härden som et fint regn, eller uti små spheriska korn, som den finaste timglassand. Följer ock med hettan til en god del upp uti skorsten, där den samlas uti därtil insatte pannor af järnbleck, och får där namn af Skorstensfärga; men om en skyffel hålles öfver den ströende kopparen, faller en stor del däraf ned på skyffelen. Denne är då renaste kopparen och kallas Strökoppar, eller Strösand.

Ströglans, Nürenberger Streuglanz, är en med konst gjord metallisk sand, uti form af fina fjäll, glittrande af många röda, gula, gröna, blå, violetta och silfverblanka färgor. Den göres af åtskillige fina metalliska korn, genom anlöpninig, til exempel af vismut, som stötes uti mortel, slås genom hårsikt, kokas uti en lut af pottaska, för at blifva blank, sköljes med vatten och torkas. Denne körnade vismut kan sedan blandas med något grof filspån af zink och messing. Altsammans utbredes på en järnplåt, som hålles öfver glödgande kol, til dess man finner at kornen börjat af hettan anlöpa med förenämde färgor. Efter afsvalningen låter man desse metall-korn löpa emellan blanka och väl polerade stålvalsar, hvarigenom de plättas til tunna fjäll, samt få därmedelst et glittrande och vackert utseende. - Efter gjordt försök har dock den vackraste ströglans erhållits, då man låtit följande rena filspånssorter löpa igenom et litet valsverk, nemligen af järn, zink, koppar och messing, hvarefter hvarje sort särskilt, undantagande zinken, anlöpas på et järnbleck, öfver koleld, til dess de taga skönaste blå, rosenröda och höggula färgor, och blandas sedan efter behag. Zinken behåller häruti et silfverblankt anseende, utan at blifva dunkel. Tenn kan ock brukas i dess ställe. De blå fjällen äro de som bestå af järnfilspån.
      Denne ströglans är icke allenast tjenlig at nyttja til en prydelig ströstand på skrifter, utan ock til figurer, som strös på spegelplateauer, samt för målare och laquerare at strö på tjenlige fernissgrunder, som sedan öfverdragas med en klar lack-fernissa.

Ströguld (Streugold), Se Aurum musivum.

Ströja kallas af smältare vid kopparverken en beskickning af flere arter malmer, jemte flusser, som til en tjenlig mängd hvarftals utbredes uppå den vid ugnen upbygde malmlafven, at där fatas eller upsättas på ugnen. Til hvarjeStröja tages ej mera än som kan sättas genom ugnen på et dygn, och således göres en ny ströja för hvarje dygn.

Strömsafrad kallas en afgift, som betalas til kronan af de vattuverk, hvilka äro bygde uti Kronans eller regale strömmar, eller ock til den som är ägare af strömmen. På den grund är, til exempel, Norrköpings messings-bruk taxeradt at betala en årlig strömsafrad af 1000 daler silfvermynt för nyttjandet af Motala älf. Se Kongl. Maj:ts Bref af den 29 Maji 1694.

Strösand. Härmed förstås det samma som strökoppar. Se Strö. För öfrigit är strösand et bekant ord och kan vara af allehanda ämnen. Om et prydeligare slag däraf, se Ströglans.

Stsenskruf (Steinschraube) kallas vid messingsbruken en stark präss, med tvenne grofva järnskrufvar, liknande en bokpräss, hvarmed begge gjutstenarne tryckas tilsammans vid gjutningen.

Stuc- eller Stuccadorarbete, Se Stengjutning.

Stuff kallas väl i allmänhet en beqväm och liten handsten af malm, eller bergart, tjenlig at förvaras uti mineralsamlingar, men vid bergverken förstås med stuff den renaste utsofrade malm. Vid Sala, til exempel, får den rena blyglansen namn af stuff, då den til valnötters storlek är sönderslagen. - Vid Schemniz, uti Ungern, fördelas den smältvärdiga stuffen uti 3, 4, 6 til 7 sorter, såsom: gesprängte, bester, Mitler och Geringer Kern af valnötters storlek. Det finare affallet kommer härtil under namn af Bestkleines, Geringgkleines ochKernsand. Alla desse stuffsorter blifva uti sine afdelte rum, eller in die Erzkrämme, af särskilte betjenter förvarade, proberade af Obererztheiler, besigtigade, mätte, vägde och åter vid utdelningen til hyttorne af kammar-proberaren försökte, samt med profattest försedde o.s.v., hvarefter de beskickas och smältas. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 80.

Stuka (Stauchen) säges vid stångjärns- eller annat smide, då smeden stöter, eller slår den hvitvarma järnstången på ändan, så at den däraf icke allenast må blifva jämn, utan ock at järnstycket därigenom må minskas uti längden samt tiltaga i tjockleken, när så erfordras.

Stupning (Fallen, eller Verstäcken eines Ganges) kallas vid malmgångar den direction, som de taga på djupet, hvilken mätes och namngifves efter gradbogen, eller efter det gradtal, hvaruti de afvika ifrån lodlineen uti en qvadrant. Härom ses vidare under orden Berg-Compass och Gångar.
      Då gradtalet räknas, som nyss blifvit nämdt, ifrån lodlineen til halfva rätvinkelen, kallas det af några Tyska bergsmän Perpendiculair Stupning, som egenteligen förefaller vid strykande gångar, men då stupningen, til exempel, uti en sväfvande gång eller flöts, räknas ifrån horizontal- eller våglineen, får den namn af Horizontel Stupning.
      Den perpenduculera stupningen hörer således til Donläge. Se detta ord.

Stybbe, Se Kolstybbe.

Stybbeshärd. I allmänhet inredas väl med en blandning af kolstybbe och lera de fleste härdar, som uti smältugnar och rännverks-härdar skola tjena til metallers reduction utur deras malmer, eller kalker (se Reda, Redningsstybbeoch Rännverkssmide); men utom dess heter vid proberkamrar det stybbeshärd, då uti en digel eller tuttel på botten inpackas fint siktadt kolstybbe, med så mycket tunnt lervatten blandadt at det väl hänger tilsammans, efter torkning, och at däruti kan med en conisk träpinne intryckas en spetsig grop inemot digelbottnen, hvaruti metallen kan samlas under smältningen. Huru både koppar och i synnerhet järn på sådan stybbeshärd kunna utur deras malmer renligast utbringas, se Kopparprof och Järnprof.

Stybbeskrans vid sulubruk, Se Sulubruk.
      Stybbeskrans (Löschboden, eller Löschkranz) kallas vid Brescianer råstålssmältning den botten, som uti stålhärden instampas af rena kol, då smältningen skall begynnas.

Stybbesstötning kallas hvarje hvarf af det lerblandade redningsstybbe, som vid suluugnars inredning instötes ofvanpå sandstötningen. Se Sulubruk.

Stybbessäck kallas vid järngjuterier en något gles linnepåse, hvaritu ligger fint kolstybbe, som genom samma påse siktas på modellerne vid formningen, och sedan uti sjelfva sandformen, at det gutne arbetet måtte få en ren yta och ej fastna vid sanden.

Stycke-metall. Härmed förstås en sådan metall-blandning, som är tjenlig för metall-canoners gjutning och förfärdigande, hvartil fordras at den icke allenast äger tilräckelig styrka och seghet, at emotstå den våldsamma påkänning, som af krutet förorsakas vid skjutning; utan ock så mycket hårdhet, at den af kulans starka nötning ej lider någon skada uti kulloppet, men tillika ej är hårdare än at den, uti en solid guten canon, kan til sin behöriga caliber med stål utbårras. Här i riket tages til et skeppund styckemetall 18 lispund 4 marker koppar, som sammansmältes med 1 lispund 16 marker tenn. Svenska kopparen, som är aldeles blyfri, och hälst den smidda, är härtil den yppersta, i anseende til dess styrka. Tennet, som befordrar hårdheten, bör äfven vara utan all inblandning af bly, som tillika kan göra metallen skör. Denne metall är i början blekgul, men tager efterhand någon rådnad af kopparen, i öpen luft, och blifver med tiden öfverdragen med en grön erghinna, liknande en fin emaille.

Styckugnar (Stücköfen) äro en art af små blästerugnar, som i synnerhet uti Steyermark och Kärndten af ålder varit brukelige til både ståls och järns tilverkning uti första smältningen; men nyttjas nu mera allenast på få ställen, såsom mindre lönande, sedan de större Flossöfens, eller ock masugnar (Hohe Öfen), blifvit mera allmänt antagne. Styckugnarne äro lägre och trångare än flossöfen, samt innehålla ej mera uti fyllning än 6 a 7 tunnor eller 17 til 18 små fat kol. När ungefär 40 centner stålmalm med 120 fat kol blifvit nedsmälte, erhålles på bottnen en hopgyttrad färska, som plättas och hugges uti 2 delar, eller Stücke. Hvad som sitter utanpå, omkring kanterne, är allenast järnblandadt stål, som frånhugges och Graglach kallas, men kärnan midtuti är merendels godt stål och uträckes til flere sorter. Se Järnets Historia s. 891 o.f.

Stylgjuteri (Schriftgiesserey). Härmed förstås en sådan fabrique, hvarest boktryckare-stylar af en tjenlig metall-composition tilverkas. Härvid blifver första omsorgen at erhålla så kallade Patricer, eller stampar af fint stål, hvaruti bokstäfverne äro uphöjt och afvigt graverade. Därmed formeras samma bokstäfver nedsänkte uti Matricer, eller små fyrkantiga stift af mjuk koppar, uti hvilka stylarna sedan gjutas af en metall-blandning, som, til exempel, består af 4 delar bly, en del regulus antimonii martialis och ¼:del messing, hvarutaf erhålles en lättflytande metall, som faller nätt uti matriceren. En god composition har äfven upkommit endast af 3 a 4 delar bly, sammansmälte med en del regulus antimonii, som ägt de åstundade egenskaper af smälta vid lindrig hetta och taga skarpa aftryck, samt visat tämmelig hårdhet och styrka vid nyttjandet, ehuru den emot brytning är nog skör. Utan messing blifver eljest blandningen mäst lättflytande, men mindre hård, eller biståndig i längden. - Om tilsats af järn nyttjas, som uti konstböcker upgifves, bör antimonium crudum tilsättas, hvarutur järnet då fäller den reguliniska delen, eller afskiljer svaflet. - Herr SPRENGEL har föreskrifvit en composition af 5 delar järn, sammansmälte med 11 delar antimonium och 25 delar bly, jemte en liten tilsats af messing, men efter gjordt försök har den funnits odugelig. Se Järnets Historia §. 152.
      Stylmetallen hålles flytande uti en guten järnpanna, öfver en liten vindtugn, Matricen insättes uti et litet gjut-instrument af järn, som med behändighet kan skiljas uti tvenne halfvor. Den smälte metallen tages utur pannan med en liten järnsked och hälles uti formen, hvarest den straxt får en uphöjd bokstaf och stelnar hastigt, samt kastas lika snällt utur gjut-instrumentet. De gutne och goda stylarna sorteras sedan ifrån de misslyckade, som omsmältas. De förra justeras vidare genom skafning, slipning emot en slät sandsten, och ändteligen genom hyfling på längden, efter et visst mått. Gjutningen ensamt går så fort, at 3000 stylar kunna af en enda arbetare om dagen formeras.

Styperioides är et namn, som af Herr GERHARD gifves åt en mycket fin och len naturlig alunjord, hvilken finnes vid Glauche, nära til Halle, och flerestädes. En del af denna jord gäser med syror, och en del intet, men med vitriolsyra uplöst gifver alun. Den är således en art lerjord, och tyckes vara den samma som Herr Prof. och Ridd. GADD kallat Leptamnos, eller Terra Leptamnosa. Se Herr FIBIGS Mineralogie, s. 129, och Herr GADDS Mineralogie, §. 37.

Styra är vid upfordrings-verk utur grufvor med vattuhjul, eller Spel, at med driftvattnets pådragande, eller igenslående i rättan tid, så regera spelet at ingen olycka händer, och at det må stadna, då tunnan kommit til lafven.
      Styrare (Schütser) kallas den arbetare, som är anförtrodt at styra spelet, eller upfordrings-verket, hvilket fordrar mycken vaksamhet.

Styrstång är vid spelhjul den stången, hvarmed styraren öpnar, eller slår igen damborden, då vattnet skall släppas på eller dämmas ifrån någondera skofvellaget på vändhjulet.
      Styrstång kallas också vid hästvindanr en stadig stång, med en trissa uti ändan, hvarmedelst linan styres at lägga sig uti jämna hvarf på vindkorgen.

Stå bi säges eller ropas uti grufvan på farterne, då en nedgående märker at en upgående är på samma stege, och betyder at endera skall stadna, eller stiga af stegen på närmaste bina.

Stående (Seiger- eller Stehender Gang) säges om en malmgång, som faller något nära lodrätt på djupet. Dock brukas äfven vid någre Tyska bergverk at kalla den Stehender Gang, som har sitt strykande emellan S. och S.W., eller, efter Tyska bergcompassen, emellan stunderne 12 och 3, samt faller på djupet emellan 80 och 90 grader, med donläge emot väster och utgående emot öster. Dess utmål gifves hälften til höger och hälften til vänster.

Stål är en art af järn, som merendels genom konsten blifvit på det sättet förändradt, at et, upglödgadt och hastigt afkylt uti något kalt flytande ämne, förlorar sin sega art och erhåller så mycken hårdhet, eller blifver så härdadt, at det sedermera kan skära och nöta på ohärdadt stål, eller på annat järn. Det stålet, som behöfver minsta grad af hetta til sin härdning, vid afsläckningen, och som därefter får den största hårdhet, utan at blifva skört, bör kallas detbästa. Utom denne egenskapen, hvarmed stålet förnemligast skiljer sig ifrån järn, som på sådant sätt blifver föga hårdare, om det är stålfritt, kunna äfven följande kännetecken därvid anmärkas, såsom:
      1:o. At stålet ohärdadt är väl både varm och kalt böjligt och smidigt, men hårdare än järn emot hammare och fil. 
      Ju kallare den vätska är, hvaruti stålet afkyles, ju hårdare blifver det därefter. Således om til härdningen brukas et sådant vatten, som Herr WALKER uti Oxfort föreskrifvit, bestående af salmiak 11, saltpetter 10 och glaubersalt 16 delar, tilsammans uplöste uti 32 delar vatten, hvilket vid sommarvarma kan gå til is, skulle också den största hårdhet på stålet därmed kunna åstadkommas.
      2:o. At det, efter renfilning och polering, är af mera hvit, eller ljusgrå färg, samt kan efter härdning antaga spegelglans.
      3:o. Uti brottet visar sig Kornigt, utan tågor. Ju finare, ju bättre.
      4:o. Med påstruken syra, eller genom betning uti syror, får stålet enmörkgrå, men järnet en hvit blank färg.
      5:o. Är, i synnerhet efter härdning och polering, mindre benägit at antaga rost.
      6:o. Äger i allmänhet något större specifique tyngd, särdeles ohärdadt, och har det bästa däruti förhållit sig til vatten som 7,919 til 1,000, eller til mjukt järn som samma tal til 7,698.
      7:o. Äger mera spänstighet uti fjädrar och dylike arbeten.
      8:o. Erhåller genom härdning mera klang.
      9:o. Visar efter polering mera täthet.
      10:o. Drages mindre häftigt af magneten, samt antager senare den magnetiska kraften, men behåller den ock längre, ju hårdare det är.
      11:o. Blifver, genom hamring och gnidning, starkare magnetiseradt än järn.
      12:o. Utvidgar sig mera af hettan.
      13:o. Efter upglödgning och härdning krymper ganska litet, eller behåller den utvidgning, som det uti hettan erhållit; hvaremot järnet, efter upglödgning och afsläckning i vatten, krymper til sin förra rymd.
      14:o. Glödgar fortare och smälter med mindre hetta än smidt järn. Kan således med vissa tilsatser både smältas och gjutas, med förbättring på dess finhet. Jemte hårdheten, som stålet efter upglödgning och hastig afsläckning uti kalt vatten erhåller, blifver det äfven på ytan hvitt och slår ifrån sig all glödspån. Se vidare ordet Härda.
      15:o. Poleradt anlöper med färgor uti mindre grad af varma, än järnet behöfver.
      16:o. Uti glödgnings- eller calcinations-hetta förlorar mindre uti glödspån och afbränning än mjukt järn. Uti slutit käril cementeradt med kolstybbe flere dygn, antager på ytan en hinna af plumbago. Detta händer likväl icke med alla stålarter.
      17:o. Stålets glödspån blifver hårdare och mera skarp än af järn.
      18:o. Uti hvitvarm smälthetta börjar förr at välla med mera ljusa, fina och hvita gnistror.
      19:o. Angripes väl och löses af alla syror, men til mindre mängd ochsenare än järn. Gifver ock därunder mindre hetta samt fordrar äfven mera saltpettersyra til fullkomlig lösning. Uti vitriolsyran blifver härvid en svart lemning af blyertslik materia, som äfven är en verkelig plumbago, eller et bränbart ämne förenadt med luftsyra.
      En besynnerlig anmärkning anföres af Herr WENZEL, at om et stycke stål ställes uti saltpettersyra så länge, til dess det intet vidare af syran angripes, och sedan upglödgas samt renfilas, röres det sedermera intet på det stället af frisk saltpettersyra; men om et annat stålstycke då tillika ställes därutmed, i samma nya syra, så blifva begge åter igen däraf angripne. Förmodeligen härrörer detta däraf, at det förra förlorat för mycket af det bränbara, som måste ersättas af det nya tilkommande stycket, innan någon lösning kan ske. SeTaschenbuch für Scheidkünstler, 1786, s. 71.
      20:o. Uti kölden är mera skört och bräckligt.
      21:o. Innehåller ock mera luftsyra än mjukt järn, som genom detonation med saltpetter och af flere rön kan visas.
      22:o. Uti stål ingår äfven mera bränbar luft och Eldsmateria. Om stål se vidare Järnets Historia.
      Stålet tilverkas i synnerhet på trenne sätt, nemligen:
      1:o. Genom smältning af malm, eller af tackjärn directe, hvarom se ordenRåstål, Stålhärd, Garfstål, Vargstål, Lupp, Brescianerstål, Villerstål, Kärnstål, Damascinerstål och Lioneserstål. Jämnför äfven orden Styckugn, Flossofen, Stålmalm, Ståljärn.
      2:o. Genom bränning, eller cementation, hvarom ses under orden Bränstål, Bränstålsugn, Stålbränning, Blåsstål och Bunkstål. Om tackjärnets förvandlande til stål se Järnets Historia §. 265. 
      3:o. Genom Gjutning, eller bränstålets smältning och gjutning uti formor. Se Gjutstål.
      För öfrigit kan om stål, och dess sortamenter, ytterligare läsas den år 1772 trykte Afhandling om järn- och stålförädlingen, §. 73-77. - Om stämplings-sättet för stål och järnsmide, til utrikes export, se Kongl. Maj:ts Bref til Dess och Rikets Bergs-Collegium af den 30 November 1756.
      Af hvad grund järnet förvandlas til stål, eller hvad därtil är rätta orsaken, är ännu intet med fullkomlig visshet afgjordt. I anseende til någre härförut anförde stålets egenskaper, är väl anledning at tro, det stålet innehåller mera phlogiston, eller bränbart ämne än järnet, och at grunden til dess härdande natur äfven därifrån kan härledas, som många uti Järnets Historia anförde rön tyckas bestyrka, och hvilket Herr DE REAUMUR med flere skäl velat bevisa; men sedan Herr BERGMAN, genom dess anstälde undersökning om järnets och stålets beståndsdelar, funnit at mjukt Järn innehåller det mästa phlogiston, Stålet något mindre och Tackjärn aldraminst, så stadnar man uti ännu mera ovisshet om hufvudorsaken. Til äfventyrs torde man få skylla på en större mängd af Eldsmaterien, eller på Luftsyran, som uti förening med phlogiston utgör en plumbago, hvilken uti stålet finnes til större mängd än uti järnet. Lyckeligt är at alla sorter stål kunna göras af hvad beskaffenhet, som hälst åstundas, fastän rätta grunden til denna förändring af järnets natur ej blifvit säkert bekant. At likväl brunsten bör anses som det förnemsta verkande medel vid järnets förvandling til stål, på smältnings-vägen, anföres under ordetBrunsten.
      Om stålets natur och närmaste grundämnen, se Herr MORVEAUS Afhandling uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1787 s. 3.
      Ibland nya upfinningar, som visa eldsluftens verkan på åtskillige kroppars smältning, är försökt at om en antänd fnöskbit fättes på ändan af en fin ståltråd, eller urfjäder, och nedstickes uti en flaska med eldsluft, eller dephlogisticerad luft, så upbrinner intet allenast fnösket med det klaraste sken, utan stålfjädern antändes ock tillika däraf och börjar brinna samt smälta, med oräknelige fina glänsande stjernors utkastande, likasom af en svärmare, hvarvid en otalig mängd fina metallkorn falla til botten. Se Taschenbuch für Scheidekünstler, 1784, s. 143, 144.
      I anseende til orterne, hvarest stål tilverkas, äro, utom inhemske sorter, följande utländske Smält- och Garfståls arter i synnerhet kände, såsomSteyermarker, Brescianer, Milaneser, Schmalkalder, Kärndter, Saltzburger, Tiroler, Nassausiegischer, Solinger, Krainer, Lioneser och Damasciner eller Turkiskt stål.
      Af Bränstål kunde Sverige fournera snart sagt hela verlden, men England besörjer större delen och kan upvisa många förändringar däraf. Ryssland kan af sin tilverkning snart upfylla egit behof, och Frankrike hämtar ej alt ifrån utländske orter. 
      Stålets nytta uti allmänna lefvernet icke allenast för alla handtverkerier, utan ock för bergshandteringen samt för hvar människa, i synnerhet uti den policerade delen af verlden, är mera bekant, än at den behöfver omtalas.
      Utom de redan nämde arbeten, och utom de gamlas skrifter om stål, finnas många senare Afhandlingar i detta ämne, såsom: REAUMURS L'art de convertir le Fer en Acier; JARS Voyages Metallurgiques; FERBERSBeschreib. von Flossen-Zerren aug Stahl, uti dess Abhandl. über die Geb. Und Bergw. in Ungarn s. 318; Prof. HERMANS Abhandl. von Brescianerstahl; Prof. HALLE's Anweisung alle Stahlarten zu kennen; M. PERRETS Memoire sur l'acier; SCREBERS Beschreibung der Hüttenwerke zu Eisenärz in Steyermark; JUNG von dem Stahl- und Eisenwerken in Nassausiegischen &c.,Traité sur l'Acier d'Alsace, hvarest smältståls-processen afhandlas; SVEDENBORGS Regnum Minerale De Ferro s. 195 o.f.

Stål-brillanter kallas de små knappar, eller pärlor, af fint och ganska starkt härdadt gjutstål, som slipas och poleras uti samma form och med lika façetter som äkta Brillanter, samt brukas antingen på lika sätt infattade uti silfver, eller ock inskrufvade uti åtskillige andre finpolerade stålarbeten, såsom värjefästen, urkedjor m.m.

Stålbränning är et sätt at förvandla smidt stångjärn til stål. Hela konsten består däruti at kunna gifva det smidda järnet en så stark grad af hetta, at det är nära til smältnings-graden, och at denne hettan må kunna underhållas någon lång tid, eller flere dygn, utan at järnet på minsta sätt förbrännes, förslaggas, eller förminskas uti vigten, samt utan  at något drag af allmänna luften må tilkomma. At vinna detta ändamål, är således nödigt at järnet måste vara omlagt med något ämne, som förhindrar afbränningen. Af dylik egenskap äro alla bränbara ting, som innehålla någon ömnig eldnärande materia, eller något phlogiston, utan at tillika vara smittade af något främmande, som kan skada järnet eller meddela det någon oart. Sådant rent bränbart ämne finnes förnemligast uti växt- och djurriket; och som tillika erfordras at det måste vara så eldhärdigt som möjeligit är, så är nödigt at de mera flygtige och skadelige delar färut böra vara utdrifne, hvilket sker, då sådane kroppar bringas til kol. Alla slags kol af växtriket samt af djurrikets ämnen, til exempel: horn, klöfvar, eller hud, m.m., äro härtil tjenlige, det ena mer och det andra mindre, samt det aldramäst, som längst uthärdar eldgraden, och däruti öfvergår trädkolen alla andra, hälst af vissa trädslag, såsom björk, al och ek m.m. Som trädkolen jämnväl äro lättast at tilgå, så väljas de och förnemligast til detta ändamål. Men at deras bränbara ämne, som skall hindra järnets förbränning, icke heller må utdunsta, eller af tilkommande luft utdragas, är äfven högst nödigt at kärlen, hvaruti järnstängerne med omlagde och medelmåttigt fint pulveriserade kol, til en lagom mängd, äro inpackade, må vara ganska täta och dragfria samt så inrättade, at de med brinnande ämnen på alla sidor kunna omgifvas, och tillika uthärda den aldrasträngaste hetta, utan at därvid krympa, smälta eller taga rämnor. Sådane käril göras vid stora verken hälst uti form af kistor, som gemenligen få namn af Casteller, insatte uti stålugnar och innom murar, som äro af lika eldfast materia. Huru desse ugnar äro bygde se ordet Bränståls-ugnar, hvaraf finnes at lika verkan erhålles, antingen eldningen sker medBränkol, med flamman af Ved, eller Stenkol, allenast ugnarne äro därefter inrättade, och at en jämn samt lika stark hetta öfveralt kan erhållas.
      Utom desse trenne bekanta arter af bränsle, har ock blifvit försökt at til eldningen nyttja bräntorf, men jemte det at consumtion af torfven varit alt för stark, och med en trägnare uppassning för mycket ökat kostnaden, m.m., har därvid icke vunnits tilräckelig hetta, som antingen härrörer däraf at torfven ej varit af bästa slaget, eller ock ugnen ej tilbörligen inrättad.
      Stålbrännings-konsten består således förnemligast och korteligen däruti: at efter det bränsle, som kommer at nyttjas, och efter den mängd af järn, som däruti på en gång skall brännas, så inrätta bränugnen at den äger fullkomlig styrka och ingen hetta, eller intet bränsle, onödigtvis däruti consumeras: - At sedan med försigtighet kunna inlägga järnet med lagom eller hvarken med för litet, eller för mycket kolstybbe, hvilka begge händelser äro skadelige. - At kunna sköta hettan och styra elden til det rum, som erfordras, så at bränningen må blifva jämn. - At känna när den skall ökas eller minskas. - At med säkerhet veta när eldningen skall uphöra, eller när stålet är fullbrändt, samt när och huru ugnen skall släckas, at stålet intet blifver för litet brändt, då det med någon förlust måste ombrännas; eller at det icke antager för mycken bränning, och blifver alt för skört och ohandterligt, som tilskyndar än större skada. Den tid och den grad af hetta, som til stålförvandlingen erfordras, beror dels på ämnesjärnets art och beskaffenhet, dels på bränslets godhet och styrka, dels ock på väderlek och ugnens skötsel, hvilket alt en stålbrännare noga bör förstå, men ej kan läras utan af förfarenhet. At dömma om tiden, när stålet är fullbrändt, brukas vid Engelska flamugnar den inrättaning uti ugnsbyggnaden, at profstänger, under ugnens laddning, kunna inläggas och efterhand uttagas, för at efter deras beskaffenhet sluta huru bränningen lider, eller när altsammans är fullbrändt. På lika sätt äro ock de så kallade svenska stålugnar inrättade, då bränningen sker med vedflamma. Se Bränstålsugn.
      Om godt skäl skall erhållas, tilkommer äfven en stålbrännare at känna ämnesjärnet, hvars godhet lägger förnemsta grunden til stålets art och beskaffenhet. Den orsak, som tildanar et mer och mindre tjenligit ämnesjärn för stål, bör väl härledas ifrån de malmers lynne, hvaraf sådant järn är tilverkadt, men genom hammarsmedens förvållande, och genom stångjärnets olika tilverkningssätt, kan dess egenskaper mycket förändras, ehuru de första rå ämnen, eller malmen och tackjärnet, varit af enahanda art. Detta kan ofta röjas, då järnstängerne afbrytas. Det som, til exempel, är uti brottet på en grof stång jämnkornigt och tätt med hvit färg, utan inblandning af grofva tågor, är gemenligen det bästa til stål, då materien varit af god art, hvaremot långtågigt och otätt stångjärn, med mörk eller nästan svart färg, ger sämre stål. Härutinnan är det som en stålbrännare bör äga någon kunskap, då det begäres at stålet skall sorteras. Om ämnesjärn til bränstål ses uti afhandlingen om järn- och stål-förädlingen s. 331, samt hela 14:de Capitlet om bränstål i allmänhet, och uti Järnets Historia §. 272. Om bränstålets kännemärken och egenskaper se Bränstål.
      I anledning af gjordt försök har befunnits at, om luppstål, eller hälst garfvadt smältstål, inlägges uti stålugnen och brännes tillika med bränstål, efter vanligheten, har det, jemte dess naturliga styrka, vunnit ansenlig tilväxt uti hårdheten, och tyckes vara ibland det yppersta til verktyg, såsom til fil-mejslar, filar och hvarjehanda instrumenter för metall-arbetare.

Stålfat, Se Fatstål.

Stålförtenning kallas den förtenning, hvilken göres på  kopparkäril af sådant fint tenn, som förut blifvit sammansmält ungefär med 6 delar bränstål emot 100 delar tenn, hvarigenom den förmån vinnes at förtenningen blifver stark och mindre skadelig för hälsan, än då tennet är blyblandadt, som merendels varit förut nyttjadt. Vid stålförtenning måste salmiak brukas, om tennet skall fästa på koppar eller messing. På gutit eller smidt järn vil sådan förtenning intet väl lyckas, utan måste rent Engelskt blocktenn därvid brukas. Se Förtenning.

Stålgrytor kallas här i riket de mycket tunna, lätta, hårda och sköra tackjärns-grytor, eller kokkäril, som för detta kommit ifrån Frankrike, eller Flandern, omkring Lüttich, hvarest de til myckenhet gjutas, uti sandformor, af kallbräckt järn, som af deras jordmalmer erhålles. De äro i synnerhet för den orsaken skull efterfrågade, at de icke gifva någon svärta på den mat, som däruti kokas. Nu mera gjutas de här i riket både vid reverberer- och vid masugnar, uti sandformor, lika tunna och vackra, men mindre sköra.
      I synnerhet är denne tilverkning drifven til sin högd vid Hällefors styckebruk uti Södermanland, hvarest sådane käril äfven aduceras och förtennas, då de äga lika styrka som smidt järn. Om tjenligaste järn til stålgrytor, se Järnets Historia, s. 1025.

Stålhammare kallas en sådan smedja, med dess tilhörighet af hammar-inrättning för vatten samt härdar, m.m., hvaruti stål både smältes och räckes til stänger för hvarjehanda behof. Stålhammare kunna vara af tre slag, såsom:
      1:o Råstålshammare är til byggnada och inredning aldeles lika med en stångjärnshammare, allenast med den skilnad at sjelfva hammaren är något lättare. Af en sådan hammare kunna fyra stålhärdar vara betjente, om arbetet skall drifvas natt och dag, i anseende därtil at råståls-smältningen uti hvarje härd, efter det mäst gångbara smältnings-sättet, ej kan drifvas mer än halfva dygnet, hvarefter härden på den öfrige tiden måste svalas.
      Denne hammare tjenar endast til stålsmältans sammanslående och sönderhuggning, samt til desse styckens uträckning, uti grof fyrkant, til råstål. Huru stålsmältningen tilgår se Råstål, Stålhärd och Brescianerstål.
      2:o Garfstålshammare. Se detta ord.
      3:o Bränstålshammare är af lika beskaffenhet och byggnad som garfstålshammaren, eller en ordinair kniphammare, hvilken endast brukas til bränstålets uträckning uti smala stänger, hvartil äfven hörer en egen värmnings-härd med et par små enkla bäljor, eller en enda dubbel träpust, som kan drifvas med stånggång och med en Kam på hammarhjulstocken, utan särskilt blåshjul.
      Huru ställningen för en sådan räck- eller kniphammare kan göras af huggen sten, se ordet Stenbrytare.

Stålhärd är vid stålverken i synnerhet af tvenne förändringar, där garfstål tilverkas, såsom:
      1:o Smälthärd, hvilken i Kärndten Wälsch- eller Frischfeuer kallas, är den härden, hvaruti tackjärnet först nedsmältes til råstål. Den är til utvärtes byggnaden lika med en hammarsmedshärd. Sjelfva smältrummet, eller egenteliga härden, är äfven merendels formerad af lika många tackjärns-hällar (se Hammarsmedshärd), men för öfrigit uti storleken mycket olikam med många smärre förändringar, efter särskilte järnarters förhållande, och efter stålsmältares olika kunskap och förfarenhet. Här i riket brukas mäst följande ställning, såsom:
      Längden ifrån Ask- eller Bakväggen til Härdspången       29 tum.
      Längden ifrån samma vägg til forman                                 5 ¾ -
      Formans längd inuti härden, ifrån formhällen                      2 ½ -
      Bredden ifrån formväggen til blåsväggen                          20 -
      Djupet ifrån formmynningen til bottenhällen                        5 à 5 ¾ 
      Djupet ifrån blåsväggens öfre kant til botten                     10
      Sjelfva härdlaget måste ock här vara mycket slätt, belagt med en stor järnhäll.
      Bäljor brukas härvid något större än för stångjärnssmide.
      2:o Garfstålshärd (Streck- eller Ausziehfeuer) kallas den, hvarvid det smälta råstålet sedan garfvas, eller värmes, uträckes til skenor, hoplägges i knippor, sammanvälles och uträckes til stänger. Är til byggnaden lika med en vanlig kniphammare-härd; men sjelfva härden, eller värmrummet, är likväl formeradt med trenne hällar, nemligen Bottenhäll, Formhäll och Blåsvägg, ungefär 15 tum bred och 12 tum djup, försedd vid botten med et slaggöga, eller utslagshål, för slaggen. Där stenkol brukas, inredes härden utan hällar, allenast med en eldfast formmur och blåsvägg (Wiedergeblås) af eldfast tegel. Mera härom ses uti Afhandlingen om järn- och stålförädlingen s. 304, samtJärnets Historia, s. 931.
      3:o Bränstålshärd är lika med en vanlig varmhärd vid kniphamrar, och består allenast af en rymlig stybbesgrop framför forman.

Ståljärn kallas vid smältståls tilverkning sådant tackjärn, som är smält af tjenlige Stålmalmer (Se detta ord), och hvaraf smältstål redan tilverkas. Efter den här i riket antagne smältståls-processen måste sådant järn först glödgas, och sedan under hammaren sönderslås uti små stycken. Til den ändan gjutes det uti hällar af et par tums tjocklek, at så mycket beqvämligare kunna krossas. Vid Tyska eller Steyermarkiska stålverken, där ståljärnet smältes utiFlossöfen af hvita järnmalmer, eller Pflintz, jemte blodstensmalmer, utslås det flytande ståljärnet uti en grop och spritas därifrån uti tunna skifvor. Jemte tjenlige malmers nyttjande, bör sådant järn äfven vara något nödsatt, eller tagit i början af blåsningen, innan ugnen blifvit fullmalmad. Mera härom ses uti den tryckte Afhandlingen om järn- och stålförädlingen s. 300. Jämnför ordenStålmalm, Råstål och Brescianer-stål. Ståljärn för bränstål är sådant stångjärn, som blifvit tilverkadt af godt och välartadt tackjärn, tilkommit af malmer, som äro så kallade En- eller Sjelfgående, eller som icke behöfva någon tilsats af flere arter.

Stålmagnet kallas en sådan magnet, som äger alla magnetens egenskaper, men är med konst förfärdigad af härdadt stål, antingen uti en stång, eller af flere sammanlagde skifvor.
      Stålet kan erhålla den magnetiska kraften på åtskillige sätt, såsom antingen genom strykning på en naturlig magnetstens poler; eller genom flere skifvors regelbundna gnidning på hvarandra och emot en järnstång, som upställes lutande efter magnetnålens inclinations-grader. Huru detta tilgår, med alla dess omständigheter, kan närmare intagas af Järnets Historia s. 134 o.f.
      De starkaste stålmagneter göras vanligen af sex stycken platta, magnetiserade och väl tätt på det sättet sammanlagde stålskenor, at de med strek utmärkte norrpoler komma at ligga tilsammans, och jämnväl söderpolerne, samt at hvarje ända af denna sammanlagde bunt blifver infattad, eller armerad, med mjukt järn, försedt med en klack, hvaruti magnetiska kraften concentreras. Men då stängerne allenast förvaras uti en låda, böra de ligga vexelvis med norra och södra ändarne om hvarannan, emot deras underlag af järn. Den fördelaktigaste storlek af sådane stålstänger plägar vara, då längden är ungefär 10 gångor större än bredden, och 20 gångor större än tjockleken. Om stålmagneter länge skola behålla deras dragande kraft, är i synnerhet nödigt at stängerne böra vara af et hårdt och väl sätthärdadt stål, som af flere sorter genom pröfning måste utsökas. Mjukt järn och vekt stål antager väl snarast, genom strykning, den magnetiska kraften, men förlora också den samma innom kort tid. Vid strykningen bör, jemte flere reglor, i akttagas at den först sker med svagare, och til slut med starkare magnet. Om tvärtom förfares, förloras något af den första meddelte kraften.
      Theoretisk och practisk kunskap om magneten, och om stålmagneters förfärdigande, kan inhämtas af Herr T. CAVALLOS Abhandlung der Lehre von Magnet, i synnerhet uti tredje delens första och femte capitel, öfversatt ifrån Engelskan 1788.
      At stålet genom gnidning ensamt antager en betydande tilökning uti den magnetiska kraften, märkes på filar, som länge varit brukade, och därigenom blifvit så magnetiska at de draga både filspån och lätta järnbitar. Samma ändamål vinnes genom kallhamring, som märkes på Kallbitar, eller Meislar, sedan de mycket blifvit nyttjade. Likaledes får stålet magnetisk kraft genom electriska stötar, m.m., som ej egenteligen äger någon tillämpning för stålmagneters förfärdigande.

Stålmalm. Detta namn tages väl uti flere bemärkelser, samt betyder vid Stora Kopparberget en ståltät, fin och ren kopparmalm, men vid Sala en mycket fingnistrig blyglans, eller silfvermalm, som stundom där förefaller och fordom varit så rik, at den gifvit 4 mark och 12 lod silfver på centnern, samt torde varit en så kallad Veiserz, eller blyhaltig Veisgülden; men egenteligen förstås medStålmalm den järnmalm, som är benägen at gifva et järn, hvilket med minsta besvär och största vinning kan förvandlas til bästa stål. Sådan är den vid tyska bergverken så kallade Stahlstein, Weisses Eisenerz, Pflintz, eller Phlintz, som är mera artad at gifva stål än mjukt järn och närmare beskrifves under ordetHvit Järnmalm. Denne malm finnes i synnerhet på många Tyska orter, såsom til öfverflöd uti Steyermark, vid berget Eisenerz och Vordenberg; uti Kärndtenvid Hüttenberg och Radl; uti Krain; uti Tyrolen vid Sava och Jauerburg; uti Schmalkalden, Nassausiegen och flerestädes.
      Det är väl en afgjord sak at alt slags järn kan genom konst förbytas til stål, men af olika godhet och med olika vinning emot det, som af naturen därtil är danadt, hvilket på den grund af någre kallas Naturligt Stål.
      At brunsten anses som et af de förnemsta verkande medel, vid järnets förvandling til smältstål, kan inhämtas under ordet Brunsten. I anseende härtil bör äfven brunstens närvaro hållas för et godt kännemärke på stålmalm, om alla andra omständigheter äro goda och ingen främmande oart finnes därhos.
      Den hvita järnmalmen finnes väl här i riket på någre ställen, såsom vid Wäster Silfberget til ömnighet, men af så ringa halt at den ej lönar smältnings-kostnaden, om icke at nyttja som limsten för andre stålartade malmer; men denne brist ersättes af andre malmer, hvilka äfven äro tjenlige til stål, såsom ifrån Svartviks grufvor uti Nya Kopparbergs bergslag; Klapperuds grufva på Dahlsland; uti Siksiö Berget i Norrberkes Socken; vid Bispbergs grufva och flerestädes. Dannemora malmen kan räknas för den bästa, i synnerhet tilBränstål.
      Ibland stålmalmer, som finnas vid tyska bergverken, utom den förenämdePhlintsen, räknas äfven åtskillige andre bruna, gula och blodstensartade järnmalmer samt glaskopf, hvilka innehålla uti sitt grundämne någon kalkjord, och falla ofta uti stalactitisk form, såsom i synnerhet Rörmalm, Skalmalm och flere dylike, som förnemligast finnas vid Turach i Oberstejer, hvarafBrescianerstål tilverkas. Blodsten gifver väl ensamt mjukt järn, men är, såsom torr och trögsmält, en nödig tilsats för den hvita järnmalmen, at moderera denne senares qvicka och skärande art. Se Råstål och Brescianerstål samt SCHREBERS Beschreibung der Hüttenwerke zu Eisenerz; HERMAN von Brescianerstahl, s. 124, samt Järnets Historia, s. 582, 890 och 1030.

Stålmergel, Steelmarle på Engelska, kallas af någre en art mergel af stålgrå färg.

Stålmetall. Detta namn tillägges en mycket hård metallblandning af koppar, tenn, litet stål och regulus antimonii, som brukas til stålspeglar. Någre tilsätta arsenik, som dock är onödig, emedan den bidrager til anlöpning uti luften. Om i stället för koppar tages messing, erhåller denne metall mera hvithet. Af 20 delar messing och 9 delar tenn, sammansmälte med svart fluss, blifver en god stål-metall. Mera härom ses uti Järnets Historia, s. 136 och 560.

Stålslag kallas en derb och tät kopparkies.

Stålspegel kallas väl rätteligen en sådan spegel, som göres af det aldrafinaste och tätaste stål, samt erhåller, efter stark härdning och slipning, en hög politur, liknande skönaste spegelglas, men som detta ej kan verkställas utan högsta svårighet, så brukas vanligen til stålspeglar en metall-composition, under namn af Stålmetall (se detta ord och Spegelmetall), som bör vara i högsta måtton tät, fin, hvit och så hård at den tager en hög politur och spegelglans, samt tillika äger den egenskapen at icke lätteligen mulna, eller taga en dunkel yta, med tiden och uti öpen luft. Af sådan metall gjutas stålspeglar til ganska många behof, och af åtskillige skapnader, antingen planiske, concava eller convexa, efter hvarjehanda krokige lineer formerade, hvarefter ljusstrålarne på olika sätt kastas och dirigeras, som alt uti Catoptriken läres. De mäst bekante äro de spheriske, med obeskrifvelig noggranhet slipade, hålige stålspeglar uti reflexions-telescoper; därnäst äro de concave paraboliske bränspeglar, hvarmed solstrålarne concentreras uti en viss bränpunct, samt de stora reflexions-speglar, som brukas på fyrbåkar, at utsprida ljuset af uptänd eld eller lampa til några mils längd uti hafvet, til rättelse för de sjöfarande, hvilka speglar likväl fordra mera en blank yta än en granlaga figur, som gemenligen är efter et cirkel-segment. Mindre sådane stålspeglar til husbehof äro nog allmänt kände.

Stålsten kallas af någre en hård crystalliserad svafvelkies, som sällan innehåller något koppar. Den tager god politur och brukas at däraf slipa knippar, m.m., til infattning. Är densamma som Piedra del Yncas. Se detta ord.

Ståltråd. Därmed förstås väl i allmänhet den bekanta järntråden (se Järntråd), men egenteligen bör den tråden få detta namn, som är dragen af rent garfvadt stål och här i riket ännu föga gångbar, men väl känd uti England och Tyskland. Den är ganska nyttig för många handtverkerier och i synnerhet för synålsfabriquer. 
      Af garfvadt bränstål drages tråd, som i synnerhet är tjenlig för urmakare och hvarjehanda finare arbeten. Den är ock det bästa ämne för fjädrar uti fick-ur, då den behörigen blifver plättad och efter konstens reglor därtil lämpad, hvarom kan ses uti Description des arts, under artic. L'Art de faire les ressort de montres, par M. BLACKEY.
      Ståldragning til tråd måste ske uti härdade stål-skifvor, hvarest hålen äro ganska väl polerade och uti accurat proportion upbårrade, ifrån det största til det minsta.

Ståltät säges den malm vara, som uti brottet är så fingrynig, at den liknar afbrutit stål.

Stålugn, se Bränstålsugn och Stålbränning.

Stånd kallas vid öpna hästvindar, såsom vid Dannemora grufvor, et litet skjul på vindlafven för oväder at sitta under.

Stånd-bij, Se Bij.

Ståndande gång, se Stående.

Ståndare uti en hammarsmedja, se Standare och Hammarställning.

Ståndsula, Se Standsulor och Hammarställning.
      Ståndsula uti hästvind, se Vind.

Stånggång (Stangenkunst, eller Feldgestänge) kallas åtskillige uti en sträckning med ändarne vid hvarandra sammanläste stänger, hvarigenom rörelsen af et vattuhjul kan göra sin verkan på någre 1000:de alnars längd, antingne til pumpverk, eller andre vid bergverk brukelige machiner.
      Efter olika byggnadssätt och behof finnas stånggångar på flere sätt inrättade, under sine egne namn, såsom:
      Enkle Stångångar, hvilka hafva allenast en stångrad.
      Dubble, som bestå af tvenne stångrader.
      Hängande, eller Hängkonster, kallas de, hvaruti armarne hänga lodrätt.
      Liggande, som hafva sina armar horizontelt.
      Hängkonster, såsom ägande varaktigaste sammansättning, äro både här i riket och vid Freyberg mäst brukelige. De förnemste delar af en sådan konst kunna inhämtas af Tab. XXIX. 

      Fig. 1. visar Korgstången (Korbstange), som kommer at sitta på vartan af konsthvefven, och är början til hela stånggångens rörelse.
      A, Stånghufvudet med dess stålringar och hål för konsthvefvens varta.
      B, C, Kålfrummet inuti fordradt med järn, som Grima kallas.
      D, Kålfven är en träbit, hvilken, när han uti sitt rum insättes, lemnar et rundt hål, efter puncteringen, för hjulfvefs-vartan E.
      F, F, Kålfringar.
      G, Lockskifva. Et rundt järnbleck, som sitter på ändan af vartan, at med saxen hålla stånghufvudet qvar på vartan.
      H, Smörjehålet.
      I, Förslaget, hvaruti kålfven medelst kilning drifves framemot vartan, eller släppes tilbaka, alt efter som mindre, eller större spelrum fordras.
      K, Nagel, eller Sax, som går igenom ändan af hvefvartan framför lockskifvan.

      Fig. 2 visar stora Vändarmen, eller på tyska die Hauptschwinge.
      A, Den mindre ändan på korgstången.
      B, Suujärn (Zugeisen) på storstången.
            a, Nacken.
            b, Smörjehålet, men när det hänger blir detta hål vid d.
            e, e, Skenor.
      C, En Bössa, som sitter uti suujärnet.
      D, D, Stora vändarmen.
      E, E, &c. Vändarms-ringar.
      F, Grima - h, örat, där det är tjockast, i örat, k Bladen.
      G, Öra, enkelt öra, vändarmsöra.
      H, Dubbelt öra; m.m., öga; n, n, ax eller skenor.
      I, Stånghålet, som på båda sidor fordras med grimor.
      K, Midt-på Ringar.
      L, Si-öron, eller Skenor.
      M, Nål.
      N, N, Stol-lag til vändarmen.
      O, O, Bänkelag.
      P, Dynlag.
      Q, Öfver- och Under-Panna.
      R, Storstången.
      S, Bänkesyllan.
      T, T, T, Sträfvor.

      Tab. XXX. Fig. 1 visar en dubbel hängande stånggång, eller vattukonstens ledverk med käftar (Wangen) på vinkarmarne.
      A &c. Stollags-resning.
      B, Kappa.
      C, Stödband.
      D, Sulu.
      E, Bänklag (Stege, eller Strossbaume).
      F, Bänklås (Schloss) med dess fästpinnar.
      G, Vinkarm.
      H, Käftar; h, Skenor, i, Orohål, Panna och Märla.
      I, Konst-Sko. En sådan sitter under storstången uti hvardera käften.
      K, Stånglås; n, Låsklinka; o, Stångskrufvar.
      L, Öfverstången (Obere Sugstange.)
      M, Understången (Untere Sugstange.)
      N, Låsringar Midtpå-Järn och Ortringar.

      Tab. XXX. Fig. 2. är et stycke af en dubbel hängande stånggång, med skenor.
      A, Vinkarm.
      B, Skenor (Wangeneisen) och ringar.
      D, Konstsko.
      E, Stånglås på öfra stången.
      F, Understången.
      G, Bänkelag.
      H, Stol-lag.
      I, Bänkelås.

      Tab. XXX. Fig. 3 visar åtskillige sorter af armar, såsom:
      K, Vinkarm, eller hel vink med käftar.
      L, Helvink med Skenor.
      M, M, Halfvinkar.
      N, Vallen på halfvinken.
      O, Vallringar, p nålar.

      Dubble stånggångar anses alltid som mera förmånlige än de enkla i det afseende, at de senare förlora snarare deras rest, hvarjemte det faller besvärligare at på dem utbyta stängerne. - För de dubbla kan ock nyttjas dubbla satser, eller sättning, så at de draga vatten både då de gå fram och tilbaka.
      Med stånggång kan ock circulair rörelse erhållas. Se Spel och Spelkorg.
      Huru en handqvarn kan drifvas med hvef och stånggång, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742, s. 68.
      Om Stångbrott, eller stånggångars afbrytning uti en viss vinkel, se Brott.

Stångjärn (Stabeisen) är det smidiga järnet, som vanligen utsträckes och försäljes uti stänger. Det tilverkas antingen directe af malmen, såsom vid blästerverk, eller ränverkssmide, eller göres det allmännast af tackjärn genom omsmältning uti tjenlige härdar. Se Järn, Smälta, Tysk- Vallon- ochHalfvallonsmide.
      I afseende på invärtes egenskap och godhet gifves ingen annan metall, som kan vara och verkeligen finnes af så många förändringar som järnet. I allmänhet indelas stångjärnet efter egenskaperne uti Godt, Rödbräckt ochKallbräckt, af hvilka hvar och en art äger ganska många grader.
      1:o Godt stångjärn är det, som tilkommit af et godt ämne, eller af en godartad malm, utan inblandning af främmande skadelige arter, eller hvars beståndsdelar äro uti en tjenlig proportion förenade, och som under tilverkningen blifvit så handteradt, at det sedermera är, på alla ställen uti stången, något när af lika beskaffenhet. Det bör då vara sådant: at det kan länge hamras och böjas kalt, både på kant och på flatan, utan at brista: - At det äfven kan smidas så väl rödvarmt, som hvitvarmt, utan rämnor, eller brakor - Tål flera brytningar fram och åter, innan det går af - Har en slät och jämn yta, utan tvära rämnor uti kanterne. - Om hullungar uphuggas med en hvass mejsel i kanten af stången, böra de 2 eller 3 gångor kunna nedbultas och upslås, innan de gå af - Det goda järnet har dock sina många grader, i synnerhet uti olika hårdhet, m.m., som til en del kan komma af tilverknings-sättet och smedens skickelighet därvid, dels ock af första grundämnets, eller malmens beskaffenhet. Således gifves det Jämnhårdt och tätt, som är det yppersta. - Blandning af hårdt och mjukt, som är allmännast. - Hårdt och starkt, tjenligt til slitjärn - Hårdt och Skört kan vara godt ämne för bränstål - Mjukt och Segt är den sämre graden af det goda järnet. Jämnför ordet Järn.
      2:o. Rödbräckt är det som kalt tål flere brytningar både fram och tilbaka, men rödvarmt smidt tager tvärbrakor i kanterne. Se Rödbräckt.
      3:o. Kallbräckt som kalt, vid någon stark brytning, eller påkänning, brister tvärt; men varmt kan med all beqvämlighet smidas och böjas til hvad ämne det vara må. Se Kallbräckt.
      Utom förenämde hufvudsakeliga förändringar, som leda sin härmkomst ifrån naturens verkan uti det första ämnets danande, och af konsten föga kan ombytas, gifvas flere, men mindre allmänna skilnader på stångjärn, som härröra af vårdslös tilverkning och kunna hjelpas med tilsyn, och efter föreskrift uti Kongl. Maj:ts Järnvräkare-Ordning, såsom Brändt, Sprängt, Flagigt ochHammarhuggit med Rå-ändar m.m., som under desse ord vidare förklaras. 
      I anseende til form, skapnad och utvärtes beskaffenhet förekommer stångjärnet under åtskillige namn, då endast formen betraktas, och först uti tvenne hufvud-förändringar, nemligen Platt och Fyrkant.
      1:o Af det platta järnet kunna följande varieteter märkas, såsom:
      a) Voyage-Järn. Se detta ord.
      b) Extra platt, 1 ½ tum bredt och 3/8 tum tjockt samt således lika groft med voyage-järn, men längre, nemligen 7 ½ a 8 alnar, då voyage-järn ejär mera än 5 alnar.
      c) Fin Platt, 1 ¾ tum bredt, 3/8 tum tjockt och 7 a 7 ½ aln långt.
      d) Ordinarie Platt, 1 7/8 tum bredt, 3/8 tum a ½ tum tjockt.
      e) Extra grof Platt, 3 a 4 tum bredt, ½ a 5/8 tum tjockt.
      f) Ögeljärn, 5 a 6 tum bredt, ½ tum tjockt, 2 ½ aln långt; antingen med begge ändar sammanvikit, som en ögla, eller ovikit, då det rakt ögeljärn kallas.
      g) Medeljärn och Bergsmansjärn kallas en sort groft stångjärn, ungefär 2 ½ a 3 tum bredt och 1 ¾ a 2 tum tjockt, smides med ohuggne råändar, mäst uti Wästerbergslagen, vid bergsmannahamrar, samt kan äfven räknas til ojämnt järn. Brukas mycket til stålbränning, då det är af tjenlige malmer, och til knipjärns smide.
      2:o. Fyrkant smides vanligen af följande sorter, såsom:
      a) Extra Ordinarie Fyrkant är ¾ tum uti fyrkant, 7 alnar långt, och således det finaste som kan smidas under stångjärnshammare.
      b) Extra sorter kallas de grofva, såsom: 2 ¼, 5 alnar långt; 2 1/4 , 4 alnar långt; samt 3 tum fyrkant, 6 alnar långt.
      c) Ordinarie fyrkant är 7/8, 1, 1 1/8 samt 1 ¼ tum fyrkant, 7 alnar långt; äfven 1 ½ och 2 tum fyrkant, 6 alnar långt.
      d) Schamplunjärn kallas det som betingas efter särskilte tolkar.
      e) Smedjärn är det, som betingas för klensmide, endast räckt, utan at vara slätadt. Brukas til husbehof.
      Vidare om stångjärnets indelning, efter särskilte tilverkningssätt, kan ses uti Afhandlingen om järn- och stålförädlingen s. 38 o.f. samt än utförligare, om dess kännemärken, uti Järnets Historia §. 1 och följ., samt om tilverkningssätten §§. 90-116. Jämnför ordet Stångjärnssmide.
      Stångjärn (Stangeneisen) kallas ock vid konst- eller stånggångar til pumpverk, uti et stångbrott, de tvenne smala järnstänger, eller band, som gå emellan ändarne på begge armarne och hålla dem tilhopa uti den utfamnings-vinkel, som de erhållit til stånggångens ledande ifrån en rät linea til någon annan direction. Se Brott.

Stångjärnshammare(Stabhammer). Därmed menas väl i allmänhet hela smedjan med hammare, härdar och all tilhörande byggnad, som tjenar för stångjärns tilverkande och beskrifves under orden: Hammarsmedja, Hammarställning, Hammarhärd och Hammarhjulstock; men här förstås under detta ordet endast sjelfva hammaren, såsom förnemsta verktyget, hvilket genom vattuverket drifves til det smidigt gjorde järnets utsträckande i form af stänger. Huru detta grofva verktyg är sammansatt, med här i riket vid tysksmide brukelige namn på alla dess delar, kan ses af Tab. XXIX, hvarest en sådan väl gjord hammare, om 42 lispunds tyngd, finnes tecknad efter därhos följande scala.
      Fig. 3. utvisar hammarens framsida, eller face, hvarpå med prickning äro utsatte alla de stycken, hvaraf han vanligen är sammansatt.
      a, b, Ögat, eller Vedrummet, hvaruti hammarskaftet kommer at insättas och fästas.
      c, c, Nacken, eller hammarnacken, som uti et stycke välles på backstyckerne vid d, d, sedan Storvällen är gjord. 
      d, e; d, e, Backstycken äro de tvenne största ämnesstycken, som utgöra sidorne uti hammaren.
      f, g; f, g, Kilstycken, som vällas först särskilt fast vid Backstyckerne med all flit.
      h, h, Storvällen. Är det svåraste och angelägnaste arbetet, då begge kilstyckerne med deras backar skola vällas tilhopa. 
      H, Hammarstålet, som sluteligen välles för ändan af storvällen, och hvarmed Hammareggen, eller penen, formeras.
      i, i, Listerne, som  läggas på sidorne af nacken, at därmed förstärka vällarne vid d, d.
      k, k, Gafveljärn, eller backlappar, som fastvällas å ömse sidor til hammarens förstärkande vid ögat.
      l, l, Lappjärn, som påläggas och fastvällas uti de gropar, som upkomma emellan Kil- och Backstyckerne. Sådane smärre lappjärn invällas ock på flere ställen, där gropar visa sig, at hammaren öfveralt blifver väl slät.

      Fig. 4 profil af sidan på hammaren.
      a, a, Hammarnacken.
      a, b, Framsidan.
      a, c, Baksidan.
      b, Framnäsan.
      c, Baknäsan.
      b, c, Hammarpenen, banen, eller hammareggen.
      d, d, En öfver storvällen påväld trekantig rygg, som formerar en trekant öfver framnäsan och stärker storvällen.
      En hammare är således sammanlagd minst af 13 särskilte stycken, då stålet tillika räknas. Därtil brukas vanligen godt luppstål. Bästa och varaktigaste stålläggningen göres med fyrkantige spetsade ståldubbar, tätt utmed hvarandra inslagne och starkt öfvervälde.
      Midt uti hammarnacken göres straxt i början et fyrkantigt hål, somByggningshålet kallas och ses vid m, a, Fig. 3, hvaruti Byggningsstångeninsättes, med hvilken stång, genom tilhjelp af Byggningsvinden, hammaren under förfärdigandet beqvämligen handteras och föres til och ifrån härden m.m.
      Enligit 1766 års Kongl. Hammarsmeds-Ordning, bestås til en ny hammares förfärdigande, om 52 lispunds vigt, 3 skeppund tackjärn, 8 stigar kol samt 12 daler i arbetslön och, om en hammare uthärdar mera än 600 skeppund stångjärns utsmidning, njuter smeden därföre tilökning uti arbetslön. Häruti kan dock mycket ankomma på omständigheter och öfverenskommelse. I synnerhet är en mycket tung hammare, omkring 50 lispund, skadelig både för byggnaden och för stångjärnet, som däraf spränges, eller får andra fel. En lättare hammare, efter förestående mått och vigt, med snällare gång, eller som gör omkring 80 slag i minuten, åstadkommer samma verkan i skyndsamheten, då längden af hammarskaftet är, ifrån mittendelen af hylsten til midt på hammarblecket, 8 ½ qvarter, samt därifrån til hammarnacken 5 ½ qvarter ungefär, och resten tillika är 4 ½ qvarter. Vid en vallonsmedja kan något öfver 50 skeppund smidas på en vecka.
      Vid några utsländske stångjärns-verk, såsom uti Frankrike, där mjuka och stundom kallbräckta sorter smidas, merendels allenast utsträckte för fabriquer uti grofva schamplouner, nyttjas gutne hamrar af tackjärn; men efter anstälde försök vilja de intet länge vara biståndige här i riket, där järnet är styfvare och där finare stångjärnssorter smidas och slätas genom kallhamring, och med vattens påstänkande. Om en sådan hammare brister, sker det hastigt,  hvarvid smeden kan stå uti fara til lif eller lem.

Stångjärnssmide. Därmed förstås de olika arbetssätt, hvarigenom stångjärnet vanligen förfärdigas, som under orden Tysk- Vallon- Halfvallon- Osmunds- Kok- But- Bryt- och Doppsmide särskilt finnas förklarade och beskrifne.
      Mera härom ses uti Järnets Historia sid. 390-409, hvaraf följande kan korteligen märkas, såsom:
      1:o Det så kallade Markiska Osmunds Smidet, hvilket allenast är gångbart uti Westphalen omkring städerne Altenau, Iserloh och Lundscheid, såsom det yppersta smidnings-sätt för segaste järn, til de betydande tråddragerier, som vid förenämde städer idkas. Detta smidningssätt är vida skildt ifrån vårt svenska osmundssmide. Tackjärnet därtil stöpes uti små långa gösar, nästan som för vallonsmide, och så fort en liten lupp däraf nedsmält, uphämtas den på en smältstång, hvarmed smeden då har bästa tilfälle at för blästern på alla sidor väl verka och välla den på stången sittande lilla smältan.
      2:o Koksmide, såsåm det vanligaste här i riket antagne tyska smidnings-sätt.
      3:o Färsksmidt. Är mäst det samma som Butsmide, eller et så vida förändradt tysksmide, at härvid ingen kokning sökes, utan färskjärnet arbetas tilsammans allenast genom flitig brytning.
      4:o Sulusmide är et olofligt tysksmide, då stora färskor uphämtas utur härden och vällas vid järnstången.
      5:o Brytsmide är äfven en förändrad method af tysksmide.
      6:o Anlaufsmide är en annan art af samma smide, då det vid smältans görande neddrypande järnet uphämtas med smälttång, och uti särskilte stumpar uträckes. Är här i riket bekant under namn af Doppsmide. Se detta ord.
      7:o Löschfeuersmide. Brukas på få ställen uti Sachsen och Böhmen til ämnesjärn för blecksmide. Härvid nyttjas allenast stybbeshärd, utan hällar, och tackjärnet hålles under nedsmältningen uti en tång.
      8:o Engelska Stångjärnssmidet är merendels det samma som vallonsmide, och skiljer sig därifrån allenast därutinnan, at tvenne smälthärdar nyttjas emot en enda räckare-härd.
      9:o Om engelska sättet at genom tackjärnets smältning uti diglar erhålla stångjärn, se Järnets Historia, s. 410.
      Härtil kunde ock räknas flere arbetssätt, där stångjärnet tilverkas directe af malmen, såsom uti Bläster- eller Myrjärnsverk, Rännverkssmide, som äfven tilgår på lika sätt, Slaggsmältning, Tyska Luppenfeuer, Corsicanska, Franskaoch Biscaiska smältningssätten, hvarom ses Järnets Historia, s. 371 o.f. Jämnför orden Myrjärnsverk, Rännverkssmide, Slaggsmältning ochLuppsmide.
      Häraf ses at af stångjärnssmide äro 20 särskilte arbetssätt gångbare och til äfventyrs ännu många obekanta.
      Någre af Herr Commerce-Rådet POLHEMS Anmärkningar angående stångjärnssmide finnas uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741, s. 30, och än mera uti dess Patriotiska Testamente.
      Om svenska stångjärnssmidet kan ock ses BÖÖKS Specimen de Officinis Ferrariis, utgifven i Upsala 1722.
      Vid en del Tyska stångjärnshamrar brukas at sammanvika järnstängerne och välla dem tilhopa, hvilket är en art garfning, hvarigenom järnet blifver mera segt, i synnerhet til ämnen för blecksmide. Se FERBERS Mineralgeschichte versch. Länd.  s. 216.
      Det kan äfven förtjena anmärkning, at Tyska blecksmeder hälst bruka fyrkant stångjärn til deras bleck- eller plåtämnen, emedan det gemenligen är tätast, hvaremot platt ämnesjärn ofta af tungs stångjärnshamrar och genom kall klappning, under slätningen, kan vara hemligen sprängt.

Stångridare (Schwingen) kallas, vid stånggångar, krammel, eller trästycken, som vid vissa tilfällen fästas på stängerne, dels at förekomma det de ej må slå sig vinda, dels ock at styra stånglängderne uti en rät linea.

Stångstål är egenteligen det garfvade stålet, som försäljes uti fyrkantige 3 ½ à 4 alnars långa stänger, hvilka emot ändarne äro något smalare än midt uppå, och bindas med tvenne band uti knippor. Hvarje knippa innehåller en centner, som gör 132 marker, eller 6 lispund 12 marker victualie-vigt, så at 3 centner sådant stål utgöra et skeppund 2 lispund 10 marker bergs- eller hammarvigt. Det kallas ock Knippstål, eller Steyermarker Stål, då det är försedt med Steyermarker stämpel.

Stäckhål,  Se Stickhål.

Städ är väl et allmänt bekant verktyg, hvaruppå järn och andre metaller smidas, och kan til skapnaden gifvas af snart oräkneliga förändringar; men vid stångjärnssmide äro merendels alla lika, antingen af tackjärn gutit, eller af smidigt järn uti hammarsmedjan tilverkadt. Til et smidt städ, som hammarsmeden sjelf tilverkar, bestås, efter Kongl. Hammarsmeds-Ordningen af 1766 12 §., 2 skeppund tackjärn samt 4 stigar kol och 5 daler arbetslön, då städet tillika skall vara stållagt. Men gutne tackjärns-städ, då de äro af tjenligit starkt och hårdt järn, anses med skäl för de bästa, dels i det afseende at de kunna erhållas mycket släta uti banen, kosta mindre och äga bättre fäste uti stocken; dels ock därföre at de göras mycket tyngre, som är til en stor förmån uti smidningen. De äro vanligen 16 à 18 tum långa och 3 ½ tum breda uti banen, med en bred fot, och kunna väga omkring 3 skeppund.
      Vid grofvare svartsmide brukas olika städ för hvarjehanda ändamål, såsom:Plåt- Planer- Knip- Spik- och Djuphammarestäd; Jämnväl för Sänksmide, med inslagne Sänken både uti städ och hammare, för rundt Bultjärn, Listjärn, Galler-Smide, Vällhammare, m.m., som alla vid vattuverk äro gångbare.
      Vid handsmide nyttjas åtskillige sorter städ, under särskilta namn, såsom: - Armbult, eller Ambult, är en järnklump uti cubisk eller parallelipipedisk form, på en sida stållagd och ganska slät, med en spets eller tånge på motsvarande sidan, hvarmed den fästes uti en städstock. - Bänkstäd kallas en sådan armbult, som ställes på filbänken, utan tånge. - Sparrstäd, eller Sparrhorn, är et städ med en slät ban midtpå och med tvenne utstående armar, fyrkantige eller runda, som mäst brukas af guldsmeder och kopparslagare. - Skrufstäd är mera allmänt bekant.

Städskål är vanligen en 4 à 5 tums tjock häll, smidd eller guten, som lägges uti städstocken under Städet, at förhindra dess neddrifvande uti stocken. En nyttig och länge försökt upfinning af städskål finnes beskrifven uti Kongl. Patr. Sällskapets Journal för Februarii månad 1783. Den består af en fyrkantig tackjärns-ring, eller hylsa, ungefär en aln på hvar sida utvändigt, samt ½ aln hög, af 3 tums tjockt järn eller litet mer. En sådan hylsa nedhugges uti städstocken, jämnt med öfra ändan; dock så at först nedlägges därunder en lika vid, men 8 tum tjock tackjärns-häll, eller vanlig guten städskål af starkt järn, hvarpå hylsan kommer at stå uti en liten fals. Innom denne hylsa kilas städet, efter smedens behag, med träblock, och under städet lägges en eller annan tunnare städskål, efter behof. Närmare förklaring, med ritning och tydelig beskrifning, ses uti förenämde Journal.

Städstock uti en stångjärnssmedja är den lodrätt stående trästubben, uti hvilkens öfra ända smedjestädet har sitt fäste. Den är gemenligen sammansatt af fyra stycken hopfogade träd, med et tvärblock midtuppå och med många järnringar sammanhäftad. För en allmän regel kan tagas at, ju tyngre städstocken tillika med städet är, och ju mera gungande den kan vara på fjäderaktig underbädd, ju bättre går smidet därpå, och ju mindre litar det på hammarskaft och öfrige byggnaden. Underbäddningen göres vanligen af någre hvarf uti kors lagde unga träd, eller störar, eller ock, som är ännu bättre, af lämpelige brädstumpar. Huru sådant trädverk kan besparas genom et tjockt underlag af tjenlig gäslera, ses uti Kongl. Patr. Sällskapets Journal för September 1781.
      At kunna besvara städstocken ifrån den starka förbränning, som han måste lida af den heta järnslaggen, brukas at däröfver lägga en lämpelig järnhäll; men som den stundom förorsakar olägenhet, är vida bättre at låta gjuta en städstock af tackjärn, som til formen är fyrkantig, med något afskurne hörn, mäst lika med de vanliga stockar af träd, men allenast 4 a 5 qvarter hög, med en något bred och rund fot, som jämnt med smedjegålfvet står på en liten lagbro af stockändar, öfver den vanliga underbäddningen i jorden. Det fyrkantiga rummet för städet bör vara så stort, at smeden kan vrida städet efter behag, och at det kan fästas med trädblock; jämnväl så at det vid lagning eller utbyte beqvämligen kan upvägas, samt at vatten kan vid hålets botten utrinna. En sådan tackjärns städstock fästes med fyra bultar uti den nämde lagbron, och kan på sitt högsta ej behöfva väga öfver 8 eller 9 skeppund. Försök med en dylik städstock gjordes redan för 40 år sedan, vid Hargs bruk uti Roslagen, och nyttjades länge; men uppå smedernes klagomål berättas den sedermera hafva blifvit aflagd. - Nyligen skall en sådan inrättning vara gjord vid Garpenberg i Hedemora bergslag. Där tilfälle icke gifves, at få en så stor och dryg gjutning af tackjärn, är til samma ändamål ganska påliteligit at uti dess ställe nyttja, omkring städet, en uti städstocken infattad guten stark hylsa. Se Städskål.

Stäke, eller Stekhålspelare, Se Suluugn.

Stäkekol kallas vid messingsbruk den upsättning af friska kol, som göres et par timmar förrän gjutningen sker, eller vid det laget, då kopparen skall komma til qvick smältning, och då hettan bör förökas.

Stäkil, eller Stekil. Se Spett och Grufveredskap.
      Stäkil (Stöckel) kallas också vid vattukonster och pumpverk en ihålig trä-cylinder, med 2 starka järnband omslagen, som sitter på ändan af kålfröret, och hvaruti Sugröret, eller Kilen, har sin inspetsning, Vindfång, ellerPumphjerta, och hvartil går en öpning, eller et Sprund, genom Stäkiln. Se ordetBij.

Ställa (Zustellen) kallas egenteligen at insätta, eller mura stället uti en masugn. Se Masugnsställe och Storställe. Stundom tages det ock för inredningen uti andra smältugnar. Se Reda.
      Ställa i vrå säges vid masugnar, då sidstenarne vid ställningen vridas en liten mån med blästern, eller så at blåsväggen gör litet mer än en rät vinkel emot medellineen, som drages midt emellan bäljorne. Se Masugnsställe.

Ställband, eller Svalget, är vid et masugnsställe 3 a 3 ½ aln ifrån ställbotten upp uti pipan, där öfverstället sammanfogas, eller spetsar sig tilhopa med pipmuren. Se Masugnsbyggnad.

Ställbotten, Se Bottenhäll och Masugnsställe.

Ställbröst är egenteligen den bröstmur, som vid ställningen uti masugn muras ofvanför til första Bröstgös, eller Båljärn. Det kallas ock Timpelbröst.

Ställe (das Gestell) kallas vid masugnar så väl sjelfva smältrummet (seMasugnsställe), som ock et visst antal Roslags sand- eller pipsten, bestående af 20 stycken sådane tilhugne stenar, som då få namn af et Ställe. SePipsten. Om sten til sjelfva stället se Storställe och Ställsten.
      Ställe, eller Ställträd vid en hästvind, Se Vind Tab. XXXIII Fig. 1, X.

Ställhammare kallas stållagde hackor, eller stampar med skaft, hvarmed ställsten jämkas och  hugges, under påstående ställning, vid masugnar.

Ställhäll, Se Bottenhäll och Masugnsställe.

Ställkaflar kallas vid masugnsställets insättande tvenne små träkaflar, af 16, 18 a 20 tums längd, som ställmästaren läger på ställhällen, den ena midt under forman och den andra, som kan vara ½ tum kortare, under det rum där timpelen kommer at blifva, at däraf hafva et visst mått på ställets bredd, hvarefter sidstenarne komma at inläggas vid murningen.

Ställmur, Se Masugnsställe.

Ställmästare, Se Masmästare.

Ställning, Se Ställa och Masugnsställe.

Ställsten kallas i allmänhet en eldfast stenart, som med beqvämlighet kan brukas til pipor uti smältugnar, och i synnerhet för masugnsställens inmurning.
      För masugnsställen, som stundom uti et, eller 2 år, och väl längre tid skola utan uppehåll uthärda den strängaste hetta, fordras äfven den biståndigaste ställsten. Ibland de bästa, som här i riket därtil nyttjas, är en lös sandsten, hvilken i synnerhet finnes uti Roslags skärgård af hvit eller rödlätt färg. - Uti England, vid Newcastles stenkols-grufvor, brytes til myckenhet en sådan sandsten af grofva korn och hvit skimmer sammansatt, som därFirestone kallas och försändes äfven til Norska masugnarne, där den stundom uthärdar tackjärns-blåsor öfver 2 år, utan uppehör.
      Uti Nora bergslag och flerestädes här i riket brukas härtil en ren spatkornig kalksten, som äfven uthärdar en blåsning af 30 til 40 veckor, där godartade torrstens-malmer brukas.
      Uti Grangärdes socken nyttjas en grof, vresig och vågig skimmer, inblandad med qvarts och inströdde grofva granater. Den kallas där Bulställeoch är en art af Norka, som står tämmeligen emot elden, men är svår at genom huggning bringa til skaplig form.      Uti Norrberkes socken brytes ofelbart den mäst eldhärdige ställsten, som består af qvarts, specksten och hvit skimmer. Den vinnes någorlunda uti skifferartad form, men kan tvärtöfver stenskifringen svårligen huggas eller brytas. Flere eldhärdige stenarter, som härtil kunna nyttjas, ses under ordet Pipsten.
      Ehuru sandsten, som redan är nämdt, kan föras ibland de mäst eldfasta ställstens-arter, bör dock märkas at så kallad Isug Sandsten, af hvit eller rödlätt färg, hvaruti sandkornen visa sig lika som infrusne uti is, eller där sammanfognings-ämnet är en qvarts, som liknar is, har den olägenheten at, uti hastigt påkommande hetta, flagna sönder uti skärfvor, och det ofta med små smällar, härrörande af inneslutne körtlar utaf främmande ämnen. Efter långsam upvärmning kan den dock vara af de mäst eldhärdige, som kan slutas af de gjorde försök med bränglaset, hvarvid en hård och hvit sandsten icke kunnat bringas til smältning, men lösare och jordblandade sandstenar samt brynstens-arter hafva vid denna hettan gått til glas eller slagg. SeEldhärdningar.
      Vid smältugnars inredning med någon stenart, som härtil förut icke är godkänd, är högst nödigt, icke allenast för masugnspipor och deras ställen, utan ock för pipor och ugnars utfordring vid koppar- och flere malmsmältningar, at utsöka den mäst eldhärdige stenart. Därvid torde följande anledningar förtjena at nämnas, såsom:
      a) Alla smmansatte sten- eller hällearter, som med påslagit skedvatten visa något tecken til gäsning, och således innehålla någon kalk, hvilka bidrager til andra eljest eldhärdiga arters smältning, böra anses för otjenlige, i synnerhet för ugnsfoder eller pipsten, som bör tåla både varmt och kalt och äfven skärande arters verkan. Kalksten ensamt är väl ibland de mäst eldfaste, och kan uti et masugnsställe länge uthärda emot det smälta rena järnet, men blifver smältbar vid andra stenars tilkomst och sönderfaller vid afkylning. Likaledes äro oplålitelige
      b) De som vid stark hvitvarm glödgnings-hetta svartna, spraka, gäsa och antingen straxt, eller efter någon tids liggande uti öpen luft, sönderfalla til grus eller mull. Ej heller kunna de nyttjas 
      c) Som, efter någon stunds glödgning och vidare påökad hetta, antingen uti vindtugn, eller vid ½ timmas stark påblåsning uti smedshärd och koleld, upsvälla och gå til en pipig slagg.
      d) Misstänkta äro också alla färgade svarta, röda eller bruna järnbindige stenarter, antingen de äro skifrige eller intet, och böra intet väljas utan förenämde eldsförsök.
      e) Hällearter, som medföra fältspat, svart hornberg, skörl- och granatberg, äro äfven osäkre, hälst om flussspat tillika ingår. 
      Med samma försigtighet böra äfven leror och sandarter til murbruket, för sådane angelägne eldstäder, försökas och väljas.
      Af mineraloger menas med ordet Ställsten åtskillige hällearter, som bestå af skimmer och grynig qvarts, eller qvartssand, då skimmern ligger däruti hvarftals, eller stryker uti ränder därigenom, samt gör at stenen vid sprängning skifrar sig. Den kan likväl stundom vara ibland de mindre eldfasta, hälst om skimmern är svart, eller ock om någon fältspat är inblandad. Sådan är den så kallade Garpenbergs häll.
      Sala ställsten består merendels af qvarts och en grönaktig specksten.
      Egenteligen förstås af tyska bergsmän under namn af Gestellsteinantingen den, som består af intimt förenad qvarts och glimmer, eller där desse beståndsdelar äro synbart allenast jämnt sammanblandade, eller ock där qvartsen är fläck- eller skiftesvis med skimmer inblandad. Sammansatt Gestellstein kan bestå af qvarts, glimmer och granater, eller af qvarts, glimmer och skörl, eller ock af qvarts, glimmer, skörl och granater. Denne kommer gemenligen under namn af Murksten. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 263.
      Stundom kan ock skimmern vara borta, då en annan art Murkstenupkommer af qvarts med granater ensamt; eller med skörl allena; eller ock med skörl och granater tillika.
      Såsom gångberg visar sig den rena gestellstein vid Zillerthal, uti Tyrolen, föra guldhaltige gångar, då guldet däruti dels sitter synligen gedieget, dels uti kies. Uti Tyrolen förer murksten, som består af svart skörlspat och granater, rika blymalms-gångar. Likaledes stryka sådane gångar uti en dylik bergart, bestående ensamt af qvarts, glimmer och granater. Garpenbergs häll och gångbergen vid Kungsberg kunna äfven föras til sammansatte ställstens-arter, då frågan endast är om benämnandet, men ej om deras skickelighet uti smältugnar, som i början är anfördt.

Stämbord (Schutsbrett) är det samma som Dambord; men kallas egenteligen stämbord, då det står närmast til vattuhjulet, och updrages, eller igenslås, hvarje gång som hjulet skall komma i gång eller åter stadna.

Stämbordsstång (Stemmschutzstange) är den lodrätt nedhängande stången, som är häftad med en länk uti den ena ändan af den häfstång, hvarmed stämbordet updrages eller slås igen. Den bör, til exempel, uti en smedja altid hänga nära intil städet, för smedens beqvämlighet vid stämbordets pådragande.

Stämpel. Vid grufvor kallas starka träd Stämplar (Stempel), då de indrifvas uti berget at stödja, eller emotstå något, som är löst af stora skutor, eller ras, hvilket hotar at eljest nedfalla. Sådan förstämpling göres så väl emot berg, som emot jordras uti dagröscher. Se Grufvebyggnad och Förtimring.
      Hjelpstämpel (Starker Steg) kallas uti grufvor antingen et stödband, som drifves emot någon svag och lutande stämpel; eller ock en ny stämpel, som indrifves jemte en gammal, och til dess förstärkande.
      Uti donlägige grufvor, då hängande vägg skall förstämplas, inhugges uti liggande et Bij- eller Bühnloch, hvaruti inläges et litet trädstycke, fotträd, ellerFussphal, kalladt. Däremot sättes den ena ändan af stämpelen, då emellan den andra ändan och hängande väggen lägges et annat trädstycke, somAnfahl, eller Anphal kallas, hvaremot stämpelen ändteligen hård neddrifves. De ojämnheter, som vid anfahlet kunna upkomma, fyllas med smärre kilstycken, på Tyska kallade Pfandholz. Vid Tyska grufvor och uti skölige bergarter förefalla åtskillige slags förstämplingar, eller stämplar, under flere särskilte namn, efter deras olika nytta och behofver, såsom Firsten- Wehr- Schacht-och dragstämplar. Se desse namn samt ordet Grufvebyggnad.
      Stämpel heter ock et groft träd, som fästes uti giman på solan af en ort, hvilken har sin ingång ifrån et schacht, likasom en dörrtröskel, at däremot hafva något fäste vid tunnornes intagning uti orten, eller vid andra tilfällen.
      Stämplar kallas likaledes Stamparne vid bokverk. Se Bokstämpel.
      Stämpel betyder äfven det märke, som sättes på tack- eller stångjärn, och hvaraf kan intagas vid hvilken nytta, eller hammare det är tilverkadt, och hvarå en ordentelig stämpelbok finnes inrättad.

Stänger. Detta ord förekommer vid bergverk och grufvor under åtskillige namn.
      Konststänger, Se Stånggång.
      Korgstång, Se Stånggång Fig. 1, 3.
      Schachtstänger. Se detta ord.
      Hundstänger kallas uti stollar, eller orter, de fyrkantige stänger, som fästas midt på och längs efter Hundbron, hvaremellan leitnageln, eller ledpinnen, under botten på Hunden, eller malmkärran, får sitt lopp, at afvikning därmed må hindras.
      Storstång och Småstänger vid pumpverk, se Bij.

Stöfvare kallas vid Ädelfors guldverk en trång tvärort, som drifves vinkelrätt ifrån hufvudgången, i afsigt at därmed uptäcka någon därinvid förmodad malmgång.

Stöfvel kallas vid tryckverk egenteligen en ihålig metall-cylinder, hvaruti den solida pumpkålfven har sin upp- och nedgång, til vattnets insugning och uptryckning. Se Kålfrör och Tryckverk.

Stöfvelgods kallas vid rostbruket, eller kopparsmältningen, vid Stora Kopparberget, den koppar, som fästser sig på märkspiken, då den däruti indoppas, helt tjock och bukig, som kommer af löst, eller mindre hårdbrändt vändrostverk, hvilket tillika är rikt. Men fäster kopparen sig på spiken helt tunn och slät, kallas det Brängods, som anses at vara kommit af torrt, hårdbrändt och klent verk, hvilket förorsakar tungt och mödosamt bruk.

Stöphus kallas vid alunverken den verkstaden, hvarest bly smältes uti en särskilt ugn, och uti en så kallad blypotta, samt sedan utur stöplådan hälles, eller stöpes, öfver en horizontel tillagad plan af fin sand til stora tunna skifvor, hvaraf alunpannor genom sammanlödning sedan förfärdigas.

Störluta, se Hytteredskap.

Stört, eller Störtbleck, kallas vid blecksmide och plåthamrar de bleck, eller takplåtar, som äro partals sammanvikte och ännu icke klipte i kanterne, samt ej heller fullkomligen bredde och slätade, eller planerade, hvarföre de äfven äro något tjockare än de färdige blecken. Se Blecksmide.

Störtbänk (Sturzbühne, Haldensturz) är på en vindlafve det stället, hvarest tunnorne uttömmas.

Störtkedja (Sturzkette) kallas en kedja med en krok vid upfordrings-schachter, som häftas vid tunnbottnen, då tunnorne äro så högt upkörde at de med denna kedja och krok kunna under nedsänkningen stjelpas.

Störtkrok (Sturzhacke) är kroken på störtkedjan.

Störtning säges en gång taga, eller störta sig, då han får en större stupning. Se Gångar.

Stöt (Binge) är en mycket vid och djup grufveöpning, som liknar en stor grop. Sådan är grufvestöten vid Stora Kopparberget. 
      Stötar kallas uti Jemtland de högsta bergen, som därjämte hafva något högt eller brant skär. De lägre kallas Hågnar, de ännu lägre Vålar och de lägsta Ruar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1763.

Stötjärn är det samma som Formjärn, hvarmed redningen uti en smälthärd inslås. Se Formjärn och Hytteredskap.
      Stötjärn kallas ock et 6 qvarters långt stadigt järn på et trädskaft, hvarmed nasar och ugnsbrott utstötes.

Stötning kallas vid kopparsmältugnars redning hvarje hvarf så väl af sandskorpan som af stybbesredningen, hvilket uti härden inslås. Se Sulubrukoch Rostbruk.

Stötspik är et hvasst järn på en stång af 10 til 20 alnars längd, hvarmed lösa skutor uti höga orttak i grufvor nedstötas. Se Ränsstång.

Stötträd är en kulrig trädluns, hvarmed drifhärden och stundom stybbesredningen uti smälthärdar inslås.

Suassa skall uti China vara en metall-composition af guld, koppar och stål, som får en eldröd färg och nyttjas til ringar och flere arbeten, samt värderas mycket där i landet. Förmenas vara de gamlas electrum. Se HÜBNERS Handlungs-Kunst- und Bergwerks Lexicon.

Sublimat, Se Mercurius Sublimatus.

Sublimera betyder at uti slutne käril med eld updrifva flygtiga mineralier, på det de måtte fästa sig uti det öfre svala kärlet; eller at med tilsatser bringa fasta kroppar at blifva flygtiga, som Chemien på många sätt lärer.

Sudit Stål, Se Smältstål.

Sugga (Göpelhund) kallas vid hästvindar antingen en låda, eller tvenne hopslagne stockar, med stenar belastad. Häftas med en kedja vid vindarmen, at den nedgående tunnan, vid linans öfvervigt emot den upgående, ej må löpa för fort. Tjenar ock at hindra hästarnes rasning uti vind, i det den, under släpning uti suggringen, håller tilbaka. Se Vind, Tab. XXXIII, Z; hvarest vidare förklaras orden Suggring, y; suggked, a; suggkrok, b.
      Sugga kallas vid masugnar den främsta något spetsiga minsta tackjärns-galten vid utslaget.

Sugjärn (Kappeisen) kallas vid pumpverk uti grufvor den järnarmen på storstången, med en stark utstående dubb (Krampas), hvarvid småstången, eller sugstången, hakas. Se ordet Bij.

Sugrör vid pumpverk, Se Kil.

Sugstång, Se Småstång och ordet Bij.

Sula kallas vid bokverk botten uti bokkistan, antingen af tackjärn, eller instampad sten. Se Boksula.
      Sula vid stångjärnssmide, se Sulusmide, Butsmide och Smälta. - Vid vallonsmide kallas Sula, eller Massa, en klump af slagg, inblandad med järntågor, som samlar sig på bottnen uti Räckarehärden och utränsas, eller upbrytes, hvarannan eller hvar tredje dag, samt bortkastas på slaggvarpet, men såsom innehållande mycket och äfven smidigt järn, borde sådane sulor genom stampning, eller smältning tilgodogöras.
      Sula vid tysksmide, under smältans görande, är det järnet som först lägger sig på botten uti härden, hvilken sula gemenligen är hård, rå eller stålartad, och bör upbrytas samt å nyo nedsmältas. 
      Vid det uti Böhmen och Sachsen brukelige så kallade Löschfeuerarbeit (seLäsksmide) kallas den järnsulan Schwal, som, vid början af smältans görande, först lägger sig på bottnen uti löschhärden, och tilkommer gemenligen af smidigt järnskro ifrån bleck- och fensenhamrarne. Detta skro nedsmältes til en sådan schval, som tjenar til grund för smältan, hvilken därpå göres färdig af det vid blau-ugnen tilverkade tackjärnet, med blandning af den så kallade Goss, eller sammanfärskade järnmassan, som erhålles vid slutet af blåsningen uti blauofen. Denne sula, eller schval, såsom tilkommen af redan färskadt eller smidigt järn, bidrager mycket därtil at det tackjärn, som sedan efterhand nedsmältes, snarare färskar och vänder sig til smidighet.

Sulu kallas vid kopparmalmens kallrostning, uti Stora Kopparberget, den under rostningen af hettan hoprusade malmen. Förekommer under tvenne namn, såsom
      Bottensulu är den malmen, som genom stark hetta kommit i smältning och nedflutit på bottnen uti rostgropen. Består mäst af råbränd, eller illa rostad malm.
      Hängsulu är den malm, som rusat tilhopa högre upp uti kallrosten. Hålles för bättre bränd än den förra, dock sämre än den hårdbrända, som ej smält tilhopa.
      Vid skärstens vändrostning händer och at verket sammanlöper uti stora rusor, eller Sulur, hvilket stundom til någon del förekommes medelst en ås af verkmull, som lägges midtuti rosten. Se orden Häfta och Vändrostning.

Sulubruk (Roh- Frisch- eller Erzschmelzen) kallas den smältning, hvarigenom mera fattige och i bergarten spridde kopparmalmer, eller kopparkieser, skiljas ifrån omgifvande stenart, som går til slagg, och kopparhalten bringas innom mindre rymd, i form af skärsten, det är: ensamt i förening med järn och svafvel, utom tilfällig inblandning af någon annan metall. Jämnför ordet Skärsten. Malmer smältas på sulubruk antingen efter föregången rostning, då de hålla ömnigt svafvel, såsom vid Falun och någre få andra ställen (se härom ordetKallrostning), eller ock aldeles rå, eller orostade, då deras svafvelhalt är så ringa, at den ej genom en sådan bränning i förtid får bortdrifvas.
      Denne smältning har ifrån äldre tider tilbaka blifvit förrättad uti låga ugnar, som allenast haft 2 eller 2 ¼ alns höga bröst, til dess i senare år högugnar merendels blifvit antagne, såsom mera förmånlige, emedan däruti ej allenast större mängd skärsten vinnes om dygnet, utan ock mera malm smältes med samma kol, i jämnförelse emot de förre, eller lågugnar. Desse högugnar svara emot Tyskarnes Halbe Hohe Ofen, och hafva 5 til 6 alnars höga bröst, samt äro försedde antingen med utbygd Förhärd, eller med smälthärden, efter gamla viset, anlagd uti bottnen af ugnen, under sjelfva ugnspipan, som vid Stora Kopparberget brukas. Se Suluugn. Härstäedes äro således de gamla lågugnar ej på annat sätt förändrade, än at de fleste nästförflutne år blifvit updragne til vid pass 2 alnars större högd än förut. Det smältningssätt, som här brukas, torde således i korthet förtjena beskrifvas, hvarefter de på någre andre orter skedde förändringar lättare kunna anmärkas.
      Suluugnarnes skapnad och inrättning, vid Stora Kopparberget, förklaras närmare med ritning under ordet Suluugn. Innan någon redning ännu är inslagen, liknar smälthärden en djup fyrkantig grof af 12 til 14 qvarters längd, 10 qvarters bredd emellan pelarne, och 6 til 7 qvarters djup, hvars botten består af en lerblandad mo, inslagen uppå hvalfvet öfver trummorne, utan någon bottenhäll. Då härden skall redas til smältning, inslås först en sandstötning, eller sandskorpa, til 3 a 4 tums tjocklek, som består af hälften ler och sand, hvaruppå eldas med några brandar. Sedan tillagas stybbesredningen af 2/3:delar ler och 1/3:del stybbe, hvarutaf tvenne stötningar inslås, hvardera 1 qvarter tjocke, emellan och uppå hvilka siktas litet härdbrott, sand, eller stybbe. Redningens instötning sker med de vanlige Formjärn, som beskrifvas under ordet Hytteredskap. Den fullredde härden är ofvantil 2 alnar i längd och bredd, men nedantil mera hopdragen, och torkas sluteligen genom et helt dygns eldning med grof ved. I äldre tider var brukeligit at först inslå trenne stybbesstötningar, och sedan in uti härden ställa en tjock träklabb på ända, omkring hvilken redningsstybbe tilpackades, til dess härden blef aldeles full, hvarefter klabben uttogs och härden utskars til 2 ½ qvarters vidd i fyrkant och 3 qvarters djup. Det omkring klabben inpackade stybbet feck namn afStybbeskrans. Så snart härden är redd, updrages Huggstaden, eller muren omkring forman, ända rätt upp til båljärnet, hvaruppå bakväggen hvilar, då forman med samma inlägges på sin formsten, så at hon med sin mynning kommer at sitta 2 a 3 tum inne i ugnen, til vid pass 12 eller 15 tums högd öfver härden och med ganska ringa stupning. Dess diameter är vanligen 3, 3 ¼ til 3 ½ tum. Efter slutad eldning upmuras bröstet, och äger härden då den längd, at dess främsta del räcker utom bröstet och får därföre namn af Framhärd, äfvensom bakdelen af härden, eller Bakhärden, går ända fram under huggstaden, hvilken därföre hvilar på blotta redningen, utom vid några få hyttor. Sedan alt är färdigt, fylles ugnen med kol, och så snart de blifvit upglödgade, släppes blästern i gång, som i början måste vara lindrig, at stybbesredningen ej för hastigt må bortfrätas. Vid första upsättningen bör smältaren laga at forman får sin rätta Nas, hvilken sedan bibehålls. Nas, eller Formnas, kallas den afstelnade slagg, hvilken sätter sig, som en strut, omkring forman. Se vidare ordet Nas. Denne nas får ej vara mera än några tum, eller högst 1 qvarter lång; ty om den blir längre, hindras blästern och smältningen går illa, men om den förtages, eller blifver för liten, så råkar forman i fara at brinna opp. Den måste skaffas genom hårdmalm, som är benägen at gifva en seg slagg, hvaremot den af blötmalm förtäres och upsmälter. Därföre, at nasen altid må hållas vid sin rätta storlek, utan at för mycket tilväxa, har varit brukeligt at til upsättning taga en blandning af ¾:delar blötmalm och ¼:del hårdmalm, hvaraf tvenne fat blifvit satte åt hörnen vid bakväggen, hvilket kallas Sätta under, däruppå et fat kol til betäckning och sidst tvenne fat uppå kolen framåt bröstet, som fått namn af Sätta öfver, eller fram. Stundom har ock blötverk ensamt blifvit satt under kolen och hårdmalm däröfver. Nu mera sättes all malm ofvanpå kolen, ifrån 2 til 5 fat, och ofta fortfares med flere kolfat å rad och malm däremellan, så at föga uppehåll gifves emellan upsättningarne, i anseende til malmens lättflytande art och starkare smältgång i högugnar. Af denna orsak har man nu för tiden vid Falun räknat 120 til 130 upsättningar om dygnet. Fyra upsättningar i timmen, eller 96 om dygnet, medhinnas eljest vid medelmåttig god gång. Således kunna 20 lass, eller 40 tunnor malm, om dygnet smältas, då hvarje tunna, efter medeltal, räknas til 1 ¾ skeppund. Härtil åtgå 12 a 14 laster kol.
      Utaf hårdmalm förbrukas på sitt högsta ej mera än ¼:del emot blötmalm. Det hårdmalms-berg, som ej hinner smälta, utdrages åter genom slagghålet.
      De vanligaste flusser vid sulubruk äro råkopparslagg, eller qvickslagg, och kalksten. Den förra, eller qvickslaggen, äger så stark förmåga at befordra smältningen och åstadkomma en lättflytande slagg, at smältare ofta anse den för ensamt tilräckelig. Härutaf nyttjas således 1 fat eller högst två, vid hvarje upsättning. Kalksten är äfven tjenlig ej allenast at bringa slaggen til lättare flytning, utan ock at uplösa och förslagga järnet, så snart malmen håller så mycket svafvel, at kalken därmed får tilfälle at förena sig til en hepar. Genom försök i smått har Herr SCHEFFER funnit, at qvartsige kopparmalmer med kalk och litet kopparslagg tillika bäst kunna göras til godo. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760 s. 293. Vid Stora Kopparbergs sulubruk är ock nyligen försökt at, näst före hvarje utslag, ensamt sätta kalk på ugnen och äfven litet i framhärden, näst efter utslaget. Detta har uträttat så mycket, at härden blifvit nästan aldeles upränsad och fri ifrån den mästa nas, så at med sulubruket kunnat fortfaras ända til 40 dygn.
      Så snart någre upsättningar äro gjorde, och slaggen börjar öka upp, måste de med segslagg omgifne kol, eller det så kallade Kolbandet, utdragas, hvilket sedan sker näst efter hvarje utslag. Forman måste ock flitigt upränsas medFormspiken, eller rymningsspiken, som altid står tilhands vid bäljorne, och nasen på sidorne afstötas, dåd en blir för lång. - Emellan hvarje, eller hvarannan upsättning, nedväges osmält hårdmalm och annan seg sörja, undan forman, och utdrages med kosskroken. - Slaggen röres upp med hyttspiken, at den desto lättare måtte släppa skärsten igenom, och ej få tilfälle at stelna til en tjock järnbindig sörja, eller Lortled, som ej på annat sätt kan borttagas, än at den med kosskrok och störluta utdrages. - Sammangyttrade slaggklumpar, som kallas Slagg-dalkare och sätta sig uti härden, kilas löst, så vidt möjeligit är, med spikstången, eller kilstången, och utbrytes, hvarjemte den slagg, som utur framhärden utrunnit i slaggsumpen, så fort den stelnar, aflyftes med fork och slaggspång (se Hytteredskap), hvilket alt, jemte flere omständigheter, ej utan vidlöftig beskrifning skulle kunna utföras, men i synnerhet af förfarenhet måste läras. Ofta nyttjas nu tvenne smältare vid hvarje skift, på det arbetet vid ugnen desto bättre måtte skötas, och bruket kunna drifvas desto fortare, hvaruppå vid Stora Kopparberget, i anseende til malmernes svaga halt, hafves mycket afseende.
      Då skärsten i härden blifvit så högt upökad, at allenast en eller 2 tum felar, innan den står jämnt med härdkanten, måste utslag göras, i det stickhålet, som vid Stora Kopparbergs ugnar är uti ena sidomuren, eller uti Stekhåls-pelaren, och under smältningen varit igentäpt med lerstopp och redningsstybbe, öpnas medelst Stekjärnets, eller utslagsstångens, indrifvande och skärsten uttappas uti et bredevid varande rundt sandmått, som förut genom eldning blifvit väl torkadt. Häruti formerar sig skärsten til en stor och rund kaka, som får namn af Löpning; hvilken, så snart den stelnat, upväges med Länsman (eller et groft spett), och sönderslås, at sedan föras til vändrosthuset. I början af smältningen kan en löpning ej väga mera än 10, men, sedan härden blifvit utskuren til större rymd, hinner den ända til 30 skeppund. Näst före utslagen upsättes intet verk, utan endast kol, på det intet verk, under skärstens utrinnande, må osmält nedrasa i härden. Detta kallasHålla löst. Emellan hvarje utslag dröjer vanligen et eller tvenne dygn.
      Då hela stybbes-redningen är förtärd, och slag tillika med sörja börjar igensätta härden, nödgas man låta ugnen drifva, eller sluta bruket, då intet verk mera påbäres, utan kolen få blåsa ned. Bröstet nedrifves, bäljorne ställas och den innestående skärsten slås ut. - Et sulubruk kan påstå ifrån 15, 20, 24 til 30 dygn. Dock gifvas exempel at et sulubruk kunnat gå ända til 40 dygn, som härförut redan är nämdt, då nasen uti härden förtages genom upsättning af kalk.
      De stora klumpar af nas, eller bottennas (se Nas), ofta af flere skeppunds vigt, som igensätta härden och i synnerhet bestå af färskadt järn, innehålla, jemte kopparsafran, äfven skärsten, hvilken därföre först genom eldning utsegras, hvarefter nasen sönderslås och upsättes på sulubruket. Den nas, som sitter uti bottnen af härden, är altid dugelig; men den som brytes ur härdens sidor, sofras för at afskilja den som ej håller något koppar, eller skärsten.
      Så snart ugnen kallnat, redes å nyo til sulubruk på lika sätt, som redan är anfördt.
      Vid någre andre kopparverk, såsom vid Athvidaberg, Garpenberg och Riddarhyttan, där högugnar brukas med Förhärd, eller sådan murad härd, som til hälften, eller något mera, räcker utom ugnen, vinnes den förmån at smältaren, näst efter utslaget, kan arbeta i förhärden och med spettet utbryta de omkring sidorne fastnade slaggdalkare, samt å nyo laga härden med inslagit redningsstybbe. På detta sätt förekommer at härden ej så snart och hel och hållen igensättes, hvarföre med samma smältning desto längre kan fortfaras. Detta sker i synnerhet vid Athvidaberg, hvarest et sulubruk vanligen går 70, 80 stundom 100 och alt til 130 dygn, til dess hela pipan ändteligen igensättes af den Blendenas, eller zinkartade nasgods, som här af den blenderika malmen til ömnighet upkommer. Se Nas och Gallmeja. Skärsten utslås på sidan af förhärden, hvartil flere hål uti förhärds-muren äro i beredskap, så väl högre upp som längre ned, at ömsom nyttjas, alt som härden utskäres til större djup, eller af hopgyttrad slagg åter blir mera grund. Desse hafva den förmån framför de af ålder brukelige store stekhål, at store slagg-dalkare ej kunna däruti sätta sig fast, som i de senare händer, och hvilken slagg sedan med utslags-stången ej kan genomslås, utan bruket måste slutas.
      Vid högugnar med förhärd bör äfven i akttagas, at mera fattige och i bergarten spridde kopparmalmer, som tillika hålla mycket litet svafvel och i mån därefter äro mera trögsmälte, ej tåla så stor förhärd, som de rikare och mera svafvelhaltige malmer, emedan skärsten af de förra hvarken ökar så fort upp, eller då förmår at hålla sig qvick. Af denna grund måste förhärden vid Garpenbergs ugnar ej vara längre än til exempel 9 qvarter, då en förhärd vid Athvidaberg är 15 qvarter lång. Ti slut kunna malmer gifvas af så fattig och trögsmält art, at inrättning med förhärd knapt är möjelig.
      Vid utsländske bergverken tilgår sulubruket, eller skärstenssmältningen, i allmänhet på förenämde sätt, undantagande uti vissa omständigheter, som kunna vara skiljaktige, i anledning af malmernes olika egenskaper och antagne sedvanor, såsom vid Rörås uti Norige, hvarest ugnen är lika, försedd med förhärd och sticksump, i det närmaste sådan som vid Athvidaberg. Härden, som här Sporr kallas, utskäres uti det ända til forman instötte redningsstybbet i lång oval och skålig form. Hvarje sulubruk har vanligen ej påstått mer än 5 dygn, eller til en utstickning, som göres ifrån förhärden uti sticksumpen, hvarutur skärsten spritas i skifvor.
      Vid Harz, och på Rammelsbergiska kiesige kopparmalmer, förrättas sulubruket och ugnsredningen uti så kallade Krumofen, merendels på lika sätt. Se SCHLÜTERS Hüttenwerk, s. 397.
      Huru silfverhaltige kopparmalmer smältas på skärsten, se Råsmältning.

Sulusmide, eller Solsmide, är väl egentligen icke annat än vanligit tysksmide; men har fått detta namn af den osed, som smeder på någre ställen emot förbud tagit sig at, til någon vinning uti öfverjärn, under räckningen upbryta uti härden små Sulur, eller råaktiga färskor, som upkommit af det nedsmältande järnet, och, efter någon utsmidning, välla dem vid järnstången, hvaraf järnet på sine ställen blifver af ojämn art, dels stålartadt och dels rådt, eller illa verkadt. Se Järnets Historia, s. 400, 904.
      Detta smidnings-sätt är på lika sätt som Butsmide vid plickt förbudit. Se Kongl. Bergs-Collegii Bref til Bergmästarne af den 5 September 1753.

Sulusmältning, Se Sulubruk.

Suluugn kallas vid kopparverken en sådan ugn, hvaruti sulubruk förrättas. SeSulubruk. Efter sedvanor och flere omständigheter finnas sådane ugnar uti byggnad och redning något skiljaktige, och äro i synnerhet af tvenne hufvudsakelige ändringar, under namn af Låg- och Högugnar.
      Lågugnar (Krumöfen) hafva ifrån ålder i synnerhet varit nyttjade vid Stora Kopparberget. De äro ifrån högugnar därutinnan skiljaktige: at därvid brukas allenast 9 a 10 qvarters höga bröst: at hela härden är inslagen under ugnspipan: at utstickningen därifrån sker på en sida af ugnen, och at således hvarken förhärd, eller därinvid varande sticksump brukas, såsom vid högugnar, hvarest bröstet tillika är 5 a 6 alnar högt. Jämnför ordet Sulubruk.
      Huru de äldre låga suluugnar äro inrättade, och hvilka konstord därvid äro brukelige, kan inhämtas af plan- och profilritningen Tab. XXXI.
      Fig. 1 visar plan af en sådan ugn, tagen efter härdlaget, eller jämnt med hyttegolfvet.
      a, b, c, Utanmuren af gråsten med infyld slagg och molera. Här märkes:
      a, som kallas Stickhåls- eller Stekhåls-pelaren, af den anledning atStickhålet muras igenom denne pelaren.
      b, Stamphåls-Pelaren. Torde rättast böra heta Stampkols Pelaren, emedan kolen til redningsstybbe skall fordom på denne sida om ugnen blifvit stampade.
      c, är en vär-mur för arbetarne emot hettan, som kommer ifrån löpningen, och til styrka för dettahörnet.
      d, Härden och härdrummet under pipan.
      e, Stickhålet, hvarigenom skärstens-löpningen utstickes ned vid botten af härden.
      f, Sandmåttet, hvaruti hela löpningen utrinner.
      g, kallas Stäke, eller Steke, och är allenast den delen af stickhåls-pelaren, som går med en half hvälfning öfver löpningsmåttet.
      h, h, Formmuren under forman, som här visas tillika med bäljtättorne.
      i, Framhärden, eller främsta delen af härden, fram om bröstet, där arbetet uti härden förrättas samt där slaggen utrinner.

      Fig. 2 visar profilen af ugnen, tagen midt igenom forman.
      a, a, Grundmuren under forman och under framhärden.
      b, b, Trumma, eller grundtrumma.
      c, Korstrumma. Desse trummor, som afhålla fuktighet ifrån ugnsbotten, hafva stundom varit täckte med flata stenar. I synnerhet har öfver korstrumman varit brukad en ganska stor och tjock häll, som Bottenhäll kallas; men svårigheten at få sådane lämpelige stenar har gjort at trummorne nu göras med hvalf.
      d, Fyllning öfver trummhvalfvet med grof slagg och molera.
      e, Bottenstötning. Består af starkt sammanhackad och instött molera, eller bergvesa.
      f, Sandstötningen, bestående af hälften sand och ler.
      g, Stybbestötning består af 2/3:delar ler och 1/3:del stybbe, som fuktas och instötes uti tvenne hvarf, hvardera 1 qvarter tjocke. I äldre tider var brukeligt at däruppå inslå den tredje stötningen och på denne bottning inpacka.
      h, h, h, Stybbeskransen omkring någre upreste klabbändar, medelst kransstybbets instötande i, i. Se Sulubruk.
      k, Den af redningsstybbe formerade härden, som snart utskäres och ändrar sin figur.
      l, Formmuren. Gjordes fordom med en enda stor gråbergs-häll, som här uprestes på bottenhällen lutande och Bålsten kallades. Midt emot vid framhärden uti q, uprestes äfven sådan gråsten, som Härdsten, eller Hälsten, kallades; emellan hvilka tvenne stenar härdrummet upkom. Nu kan i det stället mur af mindre sten göra samma gagn.
      m, Pipmuren af ställsten, eller tegel.
      n, Huggsta'n är den lösa muren, hvaruti forman är insatt och som utrifves vid hvarje ny redning och åter inmuras.
      o, Bakväggen, eller Sättmuren, som hvilar antingen på et litet hvalf, eller på tvenne båljärn öfver huggstaden.
      p, Bröstet, som sidst upmuras efter slutad redning. Se Sulubruk.
      r, Timpelen, eller en eldfast sten, som lägges öfver ögat, eller öpningen, hvarigenom slaggen utrinner. Där mycket blendiske malmer smältas, kan denne timpel vara af tackjärn, emedan den beklädes med en skorpa af zinkkalk, eller ugns-gallmeja, hvarigenom den bevaras ifrån afbränning; men eljest äger den intet bestånd.
      Formans och bäljornes läge visar ritningen. - Under forman göres merendels en utstående pall af härdstybbet, som Bord kallas och tjenar för formnasen at däruppå fota sig. 
      Det rörliga verket vid en suluugn, bestående af Vattuhjul, med Stock ochKammar; Blåsbäljor, som likna lagliga masugnsbäljor, med hvad därtil hörer, såsom: Trådor, Hängseljärn, Vågar, Svänglar, Tättor, Vindfång, Forma m.m. hvartil ock kommer sjelfva Hyttan, förklaras under sine egne namn.
      Då rostbruk skall göras vid Stora Kopparberget, fordras suluugnarne med små murar, som efter behof insättas och uttagas. I någre hyttor stå likväl fodermurarne ständigt inne til rostbruk. 
      Om redskapen för en suluugn, se Hytteredskap.

Sump (Wasserkasten) kallas 1:o vid bergverk det instängda rummet, hvaruti vattnet samlas ifrån dammar och rännor närmast intil hjulet. Förekommer under olika namn efter särskilte verk, som därutur hafva betjening, såsom:
      Konsthjulssump, masugns- hammar- hytte- eller bokaresump. 
      2:o. Stå i sump säges om en grufva, då den står under vatten.
      3:o. Sump betyder ock det samma som vattudunt. 
      4:o. Sumpar (Gråben, eller Gefälle) kallas vid bokverk de jämnt med jorden nedgräfe och med bräder beklädde kistor, eller grafvar, som kunna vara ifrån en ända til 3 a 4 alnars djup, hvaruti Hejdel, Mjöl, Slammer och After samlas til nyttjande. De fördelas uti flera afsatser, at godset så mycket bättre må sätta sig, och böra äfven så insättas at vattnet går och faller uti dem helt jämnt, sakta och utan häftighet, om det fina godset skall få rådrum at sätta sig. Vid Sala kallas de grafvar Sumpar, hvaruti slammen sätter sig; men de andre, hvaruti Hejdeln, eller Mjölet, och Kistslammen stadnar, få namn af Fällor - Där planhärdar utan dukar, eller Glauchhärdar, brukas, pläga flere sumpar efter hvarandra vara anlagde, hvaruti godset, under flytande med vattnet, sorteras efter sin tyngd uti bättre och sämre slag. Vid Ädelfors guldverk äro tvenneHejdelsumpar och tvenne Hejdelslamsumpar. Det som här ej hunnit sjunka, samlas uti segslamsumpar och det som ännu är finare, eller lättare, kommer uti en större graf, Dag- eller Jordslamsump. Häraf kommer således fyra sorter, under namn af Hejdel, Hejdelslam, Segslam och Dagslam. Hejdelslam är vid Sala det samma som kistslam. Se vidare Slam, Slamma, Vaskning.

Sumpkorgar äro flätade korgar af tågor, eller af messingstråd, som uti vattudunten sättas om nedersta ändan af sugröret, eller kilen, at vattnet därigenom må silas och smågrus ej updragas uti pumparne, til pumpgålfvens och sättarens skada.

Sumpslagare är vid bok- och vaskverk den som upslår gods, eller after, utur sumparne.

Surkalk, Se Syrkalk.

Surstampar, eller Rökstampar (Vorsazköpfe), kallas vid Dylta svafvelbruk små runda krukor, eller lösa alembiquer af tackjärn, som under svaflets distillation sättas öfver de på Förlagskrukorne varande andhål, så at den härigenom upstigande röken må samlas och sublimeras uti surstamparne til et blekgult eller hvit svafvel, som innehåller den mästa syran, och slås sedan til det uti Förkrukan varande flytande svaflet, hvaraf en gäsning upkommer, som befordrar svaflets klarning vid raffineringen. Se Svafveltilverkning.

Surturbrand kallas på Island et petrificeradt, eller rättare med bergolja indränkt träd, hvaruti märken synas både efter fasringar och bark. Finnes på detta landet ömnigt och kan brukas til bränsle nästan som stenkol. Är kolsvart och skört. Brinner med låga och, när lågen uphördt, lemnar 42 procent kol, som efter calcination ej gifva mer än 2 procent gul aska, som drages af magneten. Se VON TROILS Bref om Island s. 341.

Svafvel. Härmed förstås den allmänt kände eldfängde mineraliske kropp, som af allmogen Bränsten kallas. Dess förnemsta kännemärken och egenskaper äro följande, såsom:
      Färgen är vanligen blek citrongul, dragande litet i grönt. En högre gul färg utmärker renaste svafvel, i synnerhet då det uti tunna kanter är halfgenomskinligt. Det innehåller då äfven mindre del af syra, som ömnigast finnes uti det hvita, hvilket förekommer vid tilverkningen uti de så kalladeSurstampar. Se detta ord.
      Dess specifiqua tyngd förhåller sig til vatten som 1,800, men det tätaste och renast droppsvafvel som 2,000 til 1,000.
      Et kalt stycke, uti en varm hand tagit, låter höra fina knäppningar, eller sprickningar, som kommer af dess electriska egenskap, hvilken äfven visar sig efter gnidning emot et kläde, lika starkt som fint lack.
      Det smälter uti digel lätt vid 118 graders varma och fattar eld, samt brinner vid 312 graders hetta med blå, men föga lysande låga, samt med en qväfvande rök och syrlig lukt.
      Svafvelröken förtager de fleste vegetabiliske färgor, i synnerhet de röda på rosor. Indigofärgen står dock däruti fast. Hålles svaflet något länge smält, utan at taga eld, och gjutes uti vatten, så blifver det mjukt och handterligit nästan som vax, samt är då tjenligit at därmed aftrycka medailler, m.m., emedan det sedan blifver fast, men skört.
      Röken af svafvel svärtar silfver och mäst alla metaller, utom fint guld och zink.
      Hastigt smält och afkylt tager svafvel inuti och på ytan form af spetsiga uddar, eller crystaller.
      Svafvel löses på intet sätt af vatten, icke heller af spiritus vini, och angripes intet af någon syra, om icke med Chemisk konst. Då svafvel kokas utiSaltpetter- eller Saltsyra, med så stark varma at det smälter, blir det helt klart och pellucide.
      Med något fast alkali til lika delar blandadt, smälter svafvel samt löses lätt, uti digel och med tjenlig hetta, til en lefverbrun massa, som Hepar Sulphuriskallas, hvilken drager fuktighet til sig utur luften, och uplöses uti vatten med en stinkande och obehaglig lukt. Om någon mineralisk eller vegetabilisk syra slås därtil, decomponeras massan och svaflet faller til botten. Se Hepar Sulphuris.
      En flyktig svafvellefver, Hepar Sulphuris Volatilis, eller Liquor Fumans Boilei, göres på det sättet at 3 delar släckt kalk, en del salmiak och ½ del svafvel, altsammans väl pulveriseradt, blandas hastigt uti glasmortel och lägges försigtigt uti glas-retort, begjutes med ½ del vatten och distilleras med vanlig varsamhet uti en stor, väl förluterad och med andhål försedd recipient. Den öfvergångne gulaktiga liqueuren är då den flyktiga svafvellefvern, som måste förvaras uti crystall-flaska med väl tät slipad glaspropp. Se härom BEAUMÉS Chymie Experimentale, T. II, s. 116.
      Om en qvicksilfver-solution uti saltpettersyra mättas med denna flyktiga svafvellefver, faller qvicksilfret til et svart pulver, eller æthiops, under därvid upkommande hetta. Om den klarnade vätskan efter några dagar afhälles, och det svarta pulvret öfvergjutes med mera flyktig hepar, så förvandlas det innom några timmar til en ganska vacker ock klar cinnober, hvilken således på våta vägen, utan eld, kan tilredas. En vanlig æthiops mineralis, préparerad genom sammansmältning med svafvel, erhåller äfven röd färg medelst tilslagen flyktig hepar, men icke förr än efter lång tid. Se Hr. BEAUMÉS Chymie, T. II. s. 466.
      Uplöst svafvellefver fäller järn utur solution i syror med svart färg, som uti egenskaperne kommer nära öfverens med berlinerblå. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje Band, s. 248.
      Kalk kan äfven förenas med svafvel, uti smältnings-hetta, til en hepar calcis, som uti vatten kokad ger en vidrig lukt, och en god del kalk uplöses. Denne hepar är benägen at uti smälthetta förslagga järnet. Se Hepar Calcis.
      Svaflet uplöses ock af alla slags feta oljor, distillerade eller prässade, hälst genom digestion uti varma, då oljan kan öfvermättas, så at en del svafvel åter deponeras därutur uti köld. Häraf upkomma många slags så kallade balsamer, mäst brukelige uti medicin.
      Bly, Koppar, Järn och tenn kunna därmed bringas i form af kalk, fortare än ensamne, uti calcinations-hetta.
      Uti smälthetta löser svafvel alla metaller och förenar sig därmed,undantagande Guld, Platina och Zink.
      Svaflet tjenar således uti naturens verkstad til de flesta metallers mineraliserande. Zinken, som genom konst föga eller intet kan förenas med svafvel, tyckes dock däraf eller med dess syra, i förening med järnet, vara fullkomligen uplöst och mineraliserad uti åtskillige arter af blende. Man har ock trodt at guldet uti vissa gyldiska svafvelkieser, där intet gedieget kunnat uptäckas, skulle hafva undergått samma uplösning; men af senare rön med qvicksilfver har funnits, at denne ädla metallen oförändrad, i form af finaste doft, däruti allenast är invecklad. Jämnför Amalagamation, Guldmalm ochMineralisation.
      Svaflet, pulveriseradt och väl blandadt med lika mycket orostad järnfilspån, samt fuktadt med lagom vatten, för at utgöra en massa, börjar vid luftens tilkomst snart at taga hetta, svälla och svartna med stark lukt af sjelfva järnet och med en stickande ånga. Men om blandningen straxt inneslutes uti en flaska, med kork väl tiltäpt, upkommer ingen hetta, förrän flaskan öpnas och luften tilkommer. Om denne massan är til stor mängd, eller omkring 100:de skålpund, antager den så stark hetta, at den utbrister i låga och blifver ändteligen glödgande. Däremot om blandningen ej hinner til denne grad af varma, uplöses järnet småningom och gyttrar tilhopa med närliggande kroppar, samt förvandlas til en malm, eller art af blodsten.
      Svaflets frändskap eller affinité, på torra eller smältnings-vägen, til metallerne utsättes af nyare Chemici såsom starkast i följande ordning, nemligen först til Järn, sedan Koppar, Tenn, Bly, Silfver, Kobolt, Nickel, Vismut, Antimonium, Qvicksilfver och Arsenik. Se BERGMANS Opusc.Chem. Vol. III.
      Häraf kan intagas at med tilsats af järn de fleste öfrige metallerne kunna skiljas ifrån deras förening med svafvel, då tillämpningen sker på et behörigt, och med hvar och en metalls särskilte egenskaper öfverensstämmande sätt, hvarom, äfvensom huru metallerne uti deras malmer kunna befrias ifrån detta mineraliserande ämne, ses under hvarje metalls särskilte namn samt under orden Guldprof, Blyprof, Kopparprof m.fl.
      På våta vägen och med någre mineraliske syror, såsom skedvatten och Aqua Regis, som ej angripa svaflet, kunna en del metaller därifrån skiljas genom uplösning, då den metalliska delen blifver löst, men svaflet lemnas orördt. Detta lyckas i synnerhet med antimonium, hvars reguliniska del uplöses af aqua regis, men ej svaflet. Mera härom ses af BERGMANSOpuscula Chemica Vol. II s. 399.
      Med saltpetter blandadt och småningom upsatt uti glödgande digel, detonerar häftigt. Om detonation göres uti en tubulerad retort, kan den upstigande ångan samlas, under namn af Clyssus Sulphuris, som ej annat är än et surt vatten. Den sammansmälte massan är en art tartarus vitriolatus, som kallas Glasers Polycrest Salt och består af svafvelsyra förenad med saltpettrets alkali, i det saltpettersyran härigenom utdrifves tillika med svaflets bränbara del, hvilket under detonation förstöres. Förhållandet med de öfrige salterne ses uti WALLERII Chemia Physica 3 Del s. 197 o.f.
      Af förenämde och flere svaflets egenskaper har med visshet kunnat slutas, at det ensamt består af vitriolsyra uti en nära förening med phlogiston, eller et rent bränbart ämne. Se Svafvelsyra.
      Genom åtskillige rön, i synnerhet medelst svafvellefverns decomposition, har funnits at vitriolsyran uti svaflet är ungefär 13 gångor, eller, efter BergsRådet BRANDTS rön, 16 a 17 gångor mera än det bränbara ämnet, eller så at det senare ej utgör mer än 1/16:del af dess tyngd.
      At förenämde beståndsdelar ensamt utgöra denne kropp, bevises än tydeligare genom et rent svafvels frambringande, då vitriolsyra förenas allenast med et torrt eller koladt bränbart ämne; til exempel: om, efter STAHLS method, 6 eller 8 delar tartarus vitriolatus, eller glaubersalt, smältes med en del kolstybbe, upkommer en riktig hepar sulphuris af grönaktig färg, hvarifrån et verkeligt svafvel kan skiljas, efter uplösning uti vatten, med någon tilslagen syra.
      Om svafvel rifves tilsammans med järnfil och vatten, samt lemnas sedan någre dygn för öpen luft, upflyter fettman på vattnet och syran löser järnet, så at däraf kan erhållas genom crystallisation en ren vitriol, af hvilken syran åter genom distillation kan utbringas.
      På många flere sätt upkommer äfven svafvel med konst, där vitriolsyra och någon bränd kropp uti elden komma tilsammans, til exempel uti Pyrophorus. Se detta ord. - Tilfälligtvis har blifvit i akttagit at svafvel äfven kan på våta vägen genereras, i det en vaxpropp kommit at falla uti en flaska med vitriololja, hvilken, efter någon tid, däraf blef helt svart och ogenomskinlig, med något koligt ämne på botten. Denne svarta syran blandades då med 2 delar vatten, hvaraf blandningen blef röd, med någon lukt af svafvel. Efter några dagars stillestående uti en öpen glasburk, fans syran hafva klarnat, eller blifvit färglös, och på sidorne af glaset hade satt sig fina, stjernformige, rödgula crystall-fläckar, som samlades på et filtrer-papper och befunnos äga alla egenskaper som et rent svafvel. Tilblandning af vatten, som sedan kan afdunstas, är således et medel til en svart vitriol-oljas klarnande, utan distillation. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 2:dra Band, 1787, s. 498.
      Svafvelsyra, som ensam ingår uti en stenart, eller malm, uptäckes och utdrifves med stark svafvellukt genom calcination, då kolstybbe tilsättes.
      Svaflet finnes förnemligast uti mineralriket, til en obeskrifvelig mängd, med många andra kroppar och metaller samt i synnerhet med järnet förenadt uti kiesarterne. Se Kies.
      Rent gedieget Svafvel, Sulphur Fossile, eller vivum, träffas äfven på åtskillige orter, såsom: helt klart, halfgenomskinligt, uti crystalliserad octaëdrisk form, vid Conil uti Spanien, uti en där varande gammal svafvelgrufva, 3 mil ifrån Cadix, sittande drustals uti en grå, lös och lerblandad kalk, eller mergel, som äfven innehåller svafvel. På en eller annan mils omkrets består äfven tracten däromkring af sådan svafvelhaltig jord, eller mergel. Källor uti denne negden föra äfven svafvelaktigt vatten, jemte någon koppar, som röjer sig på däruti insantt järn. Öfversta ytan af landet består af flolägrig kalksten, med petrificater af allehanda skaldjur.
      Gedieget svafvel förefaller ock helt klart vid Quito uti Peru - Vid Ætna på Sicilien uti gul jordaktig form - Vid Pouzzoli uti Italien, dels klart genomskinligt, dels uti jordaktigt lynne. - På Island, vid Myvatten och Krisewig, hvarftals ibland jorden på en eller annan fots djup, uti crystalliniske korn. Se BERGMANSOpusc. Chem. Vol. III s. 210. - Vid Hannover, uti Weensten, nära til Lauenstein, fås gedieget svafvel uti en hvit, lös och kornig crystallinisk gips - Uti Italien, vid Monte Feltro i Ducato d'Urbino, är det träffadt i form af gula cubiska crystaller uti grå kalksten, tillika med små kalkspats-crystaller. Ifrån samma ort har Herr FERBER sedt en stor gul och pellucid svafvel-crystall af ½ tums diameter, liknande en skörl-crystall. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 298, 181, 195 - Svafvel af röd färg har Herr VON BORN funnit uti et grått sandhvarf vid Skalka, ej långt ifrån Neufohl uti Ungern. Se dess Bref til Hr. FERBER s. 196.
      Svafvel kan väl icke på något bekant sätt uplösas uti vatten, men naturen har sig likväl denne konst förbehållen, hvilket bevises af Akiske vattnens svafvelhalt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766 s. 172. Denne uplösning bör så förstås, at svafvel här ingår uti sublimeradt lynne, eller genom tilhjelp af phlogiston förbundit med varmans materia, utgörande en Hepatisk luft, på sätt som närmare förklaras uti BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I s. 232 och följ. Källvattnen vid Conil intyga ock detsamma. - Ännu mera besynnerligt är at svafvelblomma äfven funnits uti luften, och med regnet nedkommit til myckenhet vid Lemberg år 1784, som ses af Posttidningarne för samma år, under N:o 56, och tyckes bestyrka i vår tid hvad de gamla skrifvit omSvafvelregn.
      Svaflet är, utom medicin, uti metallurgien, chemien och œconomien samt uti konster och handtverk, af en ganska vidsträckt nytta, såsom uti skednings-konsten på torra vägen. Se Silfver, Skedning och Råsmältning - Huru vitriolsyra- eller olja däraf erhålles, se Svafvelsyra - Med chemisk konst tilredes därmed Cinnober, Æthiops Mineralis, Svafvellefver m.m. - Det är en oumgängelig beståndsdel uti Krut och Knallpulver. Se desse ord. - Nyttjas med förmån at göra ull och silke hvitt - Röken af svafvel tjenar at förtaga gäsning och syra uti vin och dricka: fördrifver ohyra och smittosamma sjukdomar m.m. Därmed kunna ock bärfläckar på linne uttagas, då de förut fuktas med kalkt vatten. - Där sotet uti en skorsten blifvit antändt, qväfves lågen, om svafvel strös på de uti spisen liggande glödgande kol, så at röken får upstiga. På lika sätt kan ock hettan uti en utkolad mila dämmas, eller qväfvas, om några lod krossad svafvel nedsläppes uti tändningshålet, som straxt täppes.
      Fint rifven blyerts, blandad uti smält svafvel med litet vax, gifver uti varmen en mjuk massa, hvaraf grofva blyertspennor med inläggning uti trä tilverkas och kunna hvässas vid ljuslågen.
      Blykalk, eller mönja med svafvel sammansmält til en degig massa och litet afbränd, under flitig omrörning, kan sedan smältas och gjutas, samt faller därvid ganska nätt uti form, så at hvarjehanda graverade, eller uphöjde arbeten därmed kunna afcopieras - Svaflets nytta på svafvelstickor är ock vida bekant.
      Til ankarjärns och balustrade-stolpars fästande uti sten gör smält svafvel samma gagn som bly. - Det kan äfven nyttjas at därmed sammanfoga vattutäta planer, eller terrasser, allenast på det sättet at fogorne emellan de huggne golfstens-planer stöpas fulla med smält svafvel, hvarigenom erhålles icke allenast en vattutät, utan ock biståndig bottning. Se härom Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för Martii månad 1788 s. 330.
      Svafvel, uti smältning förenadt med åtskillige metaller, eller deras kalker, tjenar at efterapa deras malmer, såsom med silfver Glaserz, med bly Blyglans, med koppar Kupferglas, eller Grauperz; med järn Svafvelkies o.s.v.
      Om järnets förhållande med svafvel se Järnets Historia, sid. 322-870 och på flere ställen.
      För öfrigit kan om svafvel läsas et fullständigt sammandrag uti MACQUERS Dictionn. de Chymie samt WALLERII Chemia Physica 2 Del, sid. 188. Härmed böra ock jämnföras orden Svafvelblomma, Svafvelprof, Svafvelsyra och Svafveltilverkning.
      Utförlig kunskap om detta ämnets egenskaper, och användande til mångfaldige préparater, meddelas ock af Herr VON WASSERBERG uti dess år 1788 uti Wien tryckte: Chemische Abhandlung vom Schwefel. Uti särskilt bihang handlas här vidlöftigt om cinnoberns tilverkning vid fabriquer, hvarvid mycket ankommer på svaflets renhet, och en lagom mängd däraf emot qvicksilfret. Två delar svafvel, under smältning med lindrig hetta förenade med sju delar qvicksilfver til æthiops, har funnits vara en god composition. JämnförCinnober och Æthiops Mineralis.
      Den högröda färg, hvaruti Holländsk cinnober skall äga något företräde framför den Tyska, skall i synnerhet åstadkommas medelst någon obekant konst, eller tilsats, under malningen på därtil inrättade qvarnar, som merendels innehafvas af Judar. Den fint malde Holländske cinnobern är det som egenteligen får namn af Vermillon. Til äfventyrs torde den, under malningen, fuktas med en uplösning af raffineradt saltpetter uti distilleradt vatten, som bidrager at gifva cinnobern en hög cramoisie-färg.
      Med namn af Svafvel hafva de äldre auctorer förstått phlogiston, eller det bränbara ämnet ensamt, som finnes uti de fleste kroppar af alla tre naturens riken. Den vidtberömde STAHL har varit den första som gifvit redigaste begrepp om phlogiston och svafvel samt dess beståndsdelar.
      Allmänna svaflet förekommer under åtskillige namn, såsom Kafvelsvafveloch Droppsvafvel (se desse ord), Grått Svafvel, Hästsvafvel. Se Svafvelslagg.

Svafvelblomma kallas det renaste svafvel, som erhålles i form af fina dun genom sublimation uti kålf, med öfversatt alembique. Uti Amsterdam är en fabrique härtil inrättad, hvaruti alla käril brukas af hårdbränd lera. Se FERBERSMineral-Geschichte versch. Länd. s. 328.
      Svafvelblomma har likväl funnits innehålla fri vitriolsyra, och bör således uti medicin ej nyttjas tilhopa med saltpetter, eller kalkartadt pulver, såsom kräftstenar m.m. Se Taschenbuch für Scheidkünstler 1785, sid. 63.

Svafvelhytta, eller Svafvelkoja, Se Koja.

Svafvelkies, Se Kies.

Svafvelkur, Se Svafveltilverkning.

Svafvellefver, Se Hepar Sulphuris och Svafvel.

Svafvelluttring, Se Svafveltilverkning.

Svafvelpannor, Se Svafveltilverkning.

Svafvelprof göres på svafvelkies at få veta dess rätta halt uti svafvel, på det sättet at kiesen, til nötters storlek sönderslagen, lägges uti en eldfast ler-retort, som til hälften fylles och inlägges på järnstänger, öfver halstret, uti vindtugn, och en glas-recipient förelägges med inslagen tilräckelig mängd vatten, at det utkommande svaflet däruti kan drypa, utan at röra glaset. Hettan gifves i början svag, men ökas sluteligen til stark glödgnings och, då intet mera öfvergår, kan svaflet samlas utur det i recipienten varande gulaktiga vattnet, och halten genom vägning erhållas. Den kies, som håller mindre än 15 procent, lönar sig ej för svafveltilverkning. Se SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar s. 210, utom hvad därom finnes uti alla proberböcker.
      På våta vägen kan ock svafvelhalten i det närmaste utrönas, om en svafvelkies fint pulveriseras och begjutes med 6dubbelt så mycket aqua regis, eller kungsvatten, som är tilredt af fyra delar skedvatten och en del saltsyra. Med tilhjelp af varma löses då den mästa järnjorden, och svaflet ystesr tlhopa som en hvit mölja, samt kan med vatten afsköljas, tvättas, torkas och vägas. Medföljande jord- eller stenpartiklar blifva olöste. På lika sätt kan ock svaflet skiljas ifrån antimonium crudum. Om svafvelkies kokas med stark såpsjudare-lut, uplöses ock svaflet däruti til en liquid hepar, och kan därutur fällas, som en hvit massa, med tilslagen svag vitriolsyra. Denne hvita fällning får då namn afSvafvelmjölk, eller Lac Sulphuris.

Svafvelroste, Se Svafveltilverkning.

Svafvelrubin, eller Rubinus Sulphuris, kallas egenteligen det röda svaflet, som uti en öfvermättad uplösning, i någon distillerad olja, skiljer sig därifrån uti crystallinisk form, med rubinröd färg. Stundom förstås ock, fastän orätt, under detta namn det samma som rauschgelb, eller Rubinus Arsenici. SeRauschgelb.

Svafvelslagg är den grå orena massan, som öfverblifver uti pannan, eller grytan, vid svaflets luttring genom omsmältning. Det kallas ock Grått Svafvel,  Hästsvafvel, eller Sulphur Caballinum, samt innehåller, jemte svaflet, någon järnjord, med mera, som kan komma af Svafvelkrukorne. SeSvafveltilverkning.

Svafvelsyra är egenteligen icke annat än vitriolsyra, som tilverkas genom svaflets förbränning, antingen på det sättet at svaflet antändes under en stor glasklocka, hvaruti den upstigande ångan samlas med tilhjelp af vattudunster, som tillika därunder appliceras; eller ock med tilsats afskiljer det bränbara, hvilket förorsakar dess flygtiga egenskap. På det förra sättet erhålles svafvelsyran til ganska ringa mängd samt svag och flygtig.
      Uti England äro flere fabriquer inrättade, såsom på Themsen och vid Deptford, ej långt ifrån London, samt vid Birmingham och vid Edinburg, hvarest svafvelsyran til stor myckenhet tilverkas och är densamma som hos oss och til andra länder försäljes, under namn af Vitriololja. Tilverknings-sättet hålles väl därstädes som en hemlighet, men efter tilförlåtelige beskrifningar sker det genom svaflets detonation med saltpetter; hvarvid mycket ankommer på mängden af det tilsatte saltpettret, som förtärer svaflets bränbara del och gör at vitriolsyran uti svaflet kan til större delen blifva lös, under förpuffningen, samt hindrar den tillika at blifva för våldsam. Härtil skola nyttjas mycket stora balloner, eller ihålige kulor, som fordom varit af glas, men göras nu mera af bly, til 8 a 10 qvarters diameter, så inrättade at ofvanuppå är en öpning, hvarigenom frisk luft vid vissa tilfällen insläppes, men slutas däremellan med en tät skruf. På ena sidan inledes ångan af sjudande vatten genom rör, och på den andra är en annan öpning, hvarigenom införes en upglödgad tjock slef af tackjärn, på en därtil inrättad tjock piédestal. Med en annan mindres lef, som har et långt skaft, insättes en blandning af 8 delar svafvel med en del saltpetter på den glödgande slefven. Härvid upkommer en stark detonation och hetta, som gör at svafvelsyran som en qväfvande rök upstiger, förenar sig med den inkommande vattuångan och sålunda samlas efterhand på botten af ballonen, af hvilka flere uti tvenne långa rader äro under et tak inrättade, så at arbetarne kunna med en sådan detonations-process fortfara ifrån den ena ballonen til den andra, så fort ångorne hinna samla sig. Til detta arbetets förrättande väljas de starkaste bond-qvinfolk, hvilka dock innom få år äro til deras lungor förlorade. När syran med det af vattu-ångan tillkomne vattnet blifvit samlad til någon mängd, raffineras och concentreras den vidare genom distilliation, til dess den får sin rätta vigt at kunna försäljas som vitriololja. Se detta ord samt BEAUMÉSChymie Experimentale T. I s. 445 och följ., jämnväl FERBERSMineralgeschichte versch. Länd. s. 325.
      Flyktig Svafvelsyra kallas den, som är förenad med något phlogiston. Såsom tillika vattenblandad förhåller den sig vid metallernas uplösning myckt svagare än diluerad vitriolsyra; men en del metalliske kalker, antingen lindrigt calcinerade, eller hälst fälde utur deras solutioner med alkaliske salter, lösas fullkomligen däraf. Däremot är denne syran mycket kraftigare än vitriolsyran at förstöra vegetabiliska färgor. Röda törnrosor, til exempel, blifva af svafvelrök straxt hvita, och fläckar på linne af röda salter kunna därmed uttagas, samt hvitheten befordras. Dess flyktighet gör at den svårligen kan förvaras uti crystall-flaska med inslipad glaspropp, och således är den, äfven i detta afseende, vida skild ifrån vitriolsyran. Med alkali utgör den et egit neutral-salt, som anskjuter uti nålformige crystaller, och är uti vatten ganska lättlöst. Det kan ock decomponeras både af vitriol- och än svagare syror, som alla hafva starkare frändskap til alkali. 
      Sådan flyktig syra erhålles på många sätt, genom vitriolsyrans distillation med förbränlige kroppar. Om allenast vitriololja drypes på glödgande kol, upkommer straxt den stickande svafvellukten, eller flyktig svafvelspiritus.
      Vidare härom ses uti MACQUERS Diction.. de Chymie artic. Acide Sulfureux.

Svafveltilverkning, eller sättet at bringa svaflet til köpmansvara utur dess malm, är på åtskillige orter mycket skiljaktigt efter malmernes olika beskaffenhet och olika antagne methoder.
      Här i riket, vid Dylta uti Axbergs Socken och Nerike, består svafvelmalmen af en mycket ren kies, utan något tecken til arsenikalisk inblandning, eller andre skadelige arter. Den är ock til större delen ganska rik och håller omkring 60 procent svafvel, som räknas allmänt för det renaste och bästa både til medicine, krut och flere behof.
      Hyttan, eller Svafvelkojan, som den kallas, är belägen ungefär ¼:dels mil ifrån grufvan och består af en lång träbyggnad, hvaruti sjelfva bränugnen, ellerKojugnen, är murad. Uti kojugnen äro inlagde 16 stycken så kallade Krukor, eller stora retorter af tackjärn, uti en litet conisk form, 11 qvarter långa; uti stora ändan 3 och uti den mindre 2 qvarter i diameter. De väga omkring 9 skeppund hvardera, och äro inuti så rymlige at däruti kan inläggas 1 ½ skeppund kies, utan at krukan blifver mer än half full. Desse krukor äro ej öpne mer än uti den smala ändan, som då är deras hals, och inläggas i ugnen uti tvenne hvarf, det ena öfver det andra, på det sättet at 8 krukor uti det understa laget hvila på en längsefter ugnen murad mellanbalk, och räcka med deras smala ändar, eller halsar, utom ugnsmuren på den ena sidan af ugnen. Det öfra laget af 8 krukor ligga åter uppå och emellan de undra krukorne, och räcka med sina halsar utom den andra sidan af ugnen. Under krukorne är således ugnen afdelad, genom mellanbalken, uti tvenne pipor, hvaruti eldas med ved. Den uti små stycken sönderslagne kiesen införes uti krukorne, genom de öpne mynningarne, med tjenlige laddskoflar. För bemälte mynningar, eller halsar, tilfogas stora ovale så kallade Förkrukor, eller recipienter af tackjärn, som därvid förluteras med en lermänga. Hvarje kruka är ofvanpå dess buk försedd med et andhål, hvaröfver ställes en mindre järnkruka, sur- eller Rökstampkallad, hvaruti den genom andhålet utgående svafvelröken sublimerar sig. Genom den starka eldningen, som håller svafvelkrukorne glödröda, utdrifves då svaflet innom et dygn och samlas flytande uti förkrukorne. Hvarje morgon kl. 4 lossas ugnen, i det förkrukorna tagas lösa samt bäras med en stång och därvid hängande järnkrok, som hakas uti andhålet, til en stor järngryta,Lutterkettiln kallad, hvaruti det flytande svaflet hälles. Det som finnes uti surstamparne eller det så kallade Röksvaflet, slås därtil, då en stark gäsning upkommer. Svaflet hålles sedan jämnt flytande med den under kettiln varande koleld; det upkommande skummet aftages med en skumslef, och det sålundaluttrade och klara svaflet gjutes uti tilhopalagde formor af träd, uti cylindrisk skapnad. Detta är då det bekanta Kafvelsvaflet (Sulphur in Magdaleonibus), och är en färdig köpmansvara, som inpackas uti tunnor, innehållande hvardera et skeppund. Efter denne lossning drages den utbrända kiesen utur svafvelkrukorne och bäres på fine hopar, utan för kojan, samt blifver et tjenligit ämne för vitriolsjudning och rödfärgs bränning. Se Vitriol och Rödfärg. Ny kies inladdas och förkrukorne med deras surstampar tilsmetas. Uti hvarje sådan lossning, eller Rifning, som det kallas, fås utur hvarje kruka ungefär 1 ½ lispund, eller, på hela omgången, et a 1 ½ skeppund svafvel.
      De stora svafvelkrukorne, eller retorterne, hvaruti järnet är inemot 3 tum tjockt, kunna under jämn eldning uthärda stundom et helt år, som en Kojgångkallas, då nya måste inläggas.
      Under denne distillation finnes svaflet så penetrant, at en liten del däraf tränger sig igenom sjelfva järnet, som också är tunnt på förkrukorne, och neddryper på underlagde stenskärfvor, formerande små cylindriske tappar och kallas vanligen Droppsvafvel (Dolicoides), eller Jungfrusvafvel, samt är lika rent som de sublimerade Svafvelblommor. - Dylta svafvelbruk skall redan öfver 300 år varit gångbart.
      Vid Stora Kopparberget, där ganska mycket svafvelkies brytes, tilverkas äfven et ganska rent svafvel ungefär på lika sätt, med någon förändring uti sjelfva processen, såsom at det öfverstigande svaflet här samlas uti något litet i förlagan inslagit vatten. 
      Det vid luttringen varande grumset, eller grå Svaflet, som samlas på bottnen uti lutterketteln, får namn af Hästsvafvel, samt blifver vidare luttradt, antingen genom ny distillation, eller genom sublimation til svafvelblommor, eller ock nyttjadt til andra behof, såsom för rauschgelbs tilverkning m.m.
      Huru Råsvafvel erhålles uti mycket stora kallrostar, vid Rammelsberg, samt huru det tilverkas genom distillation uti Lerretorter, eller så kallade Rör, lagde uti därtil lämpelige ugnar, samt huru med luttringen tilgår i Sachsen och Böhmen och på Unter-Harz, kan omständeligen inhämtas uti SCHLÜTERSUnterricht von Hüttenwerk s. 206 o.f., hvarest äfven finnes tydelige ritningar på därtil brukade ugnar.
      Om svafveltilverkningen vid Grauel, ej långt ifrån Langeberg i Sachsen, se FERBERS Mineralgeschichte versch. Länd. s. 220, o.f.

Sval-kar, Slamkar (Schlamkasten, Kühlkasten), kallas vid alun- och vitriolsjuderier en stor sump, gemenligen timrad och med plankor beklädd, 8 a 9 alnar uti fyrkant och 5 a 6 qvarter djup, hvaruti den kokande luten lossas, eller insläppes ifrån pannan, at på några timmar svalna och tillika afsätta den slam, orenlighet och järnochra, som härvid kan skilja sig ifrån luten, innan den släppes uti Saffianskaren, eller växtbingarne, at anskjuta til crystaller. SeAlun- och Vitriolsjudning.

Svala af säges vid tysksmide, då det under räckningen i hammarsmeds-härden nedsmälte färskjärnet, som är inblandadt med mycket slagg, lemnas at stelna på en timma eller annan, medelst bäljornes igenslående, eller blästerns ställande, så at det sedan uti en stor but kan upbrytas, och läggas på rena kol til smältans görande. Se Tysksmide.

Svalg uti masugnspipor, Se Ställband.

Svalkarsslam (Schmand) är vid alunsjudning den slam, eller det sediment, som uti svalkaret deponeras af luten, bestående af lerjord, järnochra, Alun ochVitriol. Genom bränning uti calcinerugn blifver en vacker röd färg.

Svall kallas vid masugnarne uti Tabergs bergslag den sörja af slagg och järnfärskor, som stundom fäster sig uti masugnsstället, af tröga och hårdsmälta malmer, hvilka ssvall måste med storspettet lösbrytas och med mycket arbete utränsas.

Svalsten får i Frankrike namn af Pierre de Sassenage, och är egenteligen icke annat än små ovala, eller halfspheriske agatstenar, stundom icke större än vanligit linfrö, af åtskillige förändringar uti färgor. De anses at vara petrificerade kärnor af någon frukt. Exempel skola gifvas at petrificerade nötter, på hvilka kärnan varit til agat förvandlad, ehuru skalet ännu behållit sitt träaktiga lynne. Se Herr SAGE'S Elemens de Mineralogie s. 101.

Svankero, eller Svank-krok, kallas det krokiga vågträdet, som uti vallonhamrar hänger på bäljspiran och tjenar til bäljornes updragande vid blåsningen uti härden.

Svansbårr (Schwalbenschwanzböhrer), se Bergsprängning.

Svanshammare är det samma som Stjerthammare. Se Gjenhammare ochKniphammarställning.

Svanskorg kallas vid canongjuterier en art af korg, sammanaglad af järnskenor, hvaruti motet af inslagit gjutningsler formeras för svans-zirater och drufvan på en canon.

Svart Fluss (Schneller Fluss) brukas vid proberkamrar, såsom en god reducerande tilsats vid mäst alla digelprofver, för metallers bringande utur deras malmer. Den göres af 2 delar röd vinsten, väl blandade med en del torr pulveriserad saltpetter och uti digel antände med et glödande kol, samt detonerade til en kolsvart massa, som varm pulveriserad förvaras til behof uti en väl korkad flaska.
      I anseende til den svarta flussens benägenhet at draga fuktighet och luftsyra til sig, hvarigenom han med tiden förlorar sin egenskap at lösa bergarterne och reducera metallen, är likväl rådeligare at, utan föregången detonation, nyttja samma blandning af 2 delar vinsten och en del torr saltpetter, allenast at däraf då tages 3 delar uti det prof, hvartil 2 delar svart fluss eljest föreskrifves, emot en del malm, samt at profdigelen därmed långsamt får upglödga.
      Denne obrända blandningen får namn af Rå Fluss uti en del Tyska proberböcker; men hvad egenteligen här i riket förstås med Rå Fluss ses under det namnet.

Svart Järnmalm. Svarta färgen hos järnmalmer, som tillika gifva vid rifningen et svart pulver, vitnar at de äro ofta attractoriska, eller magneter, såsom Gagnäfs magnet; eller ock retractoriske, som dragas starkt af magneten och inclinera ej sällan til någon rödbräckt art. Se Järnmalm. Härtil hörer ockSchwarzerz, som är en svart, sotande och af regn och sol, eller af underjordisk varma förvittrad Stahlstein, eller hvit järnmalm, hvilken tillika håller någon brunsten.

Svart-glete, Schwarze Glöte, kallas vid Tyska silververken det sämsta svartgrå orena gletet. Det röda och det gula gletet äro de bästa. Se Glete.

Svarta kallas en kolsvart dyjord, som, kokad med al- eller granbark, duger til näts svärtande. - Uti en disputation, utgifven år 1688: De Ferro et Chalybe, säges at en sådan Svarta blifvit brukad til stålbränning; men auctor tyckes hafva tagit kolstybbe för en naturlig svarta. Om svärta vid silfvermalmer, seSilfvermalm.

Svarta Plattar kallas mynt-plättar, innan de blifvit hvit-sjudne.

Svarta Plåtar kallas vanliga takplåtar til skilnad ifrån hvita, eller förtente plåtar, som egentligen få namn af Bleck.

Svartbinda, Se Binda.

Svartbållar, Körtelstenar, Kulestenar, är dels en art lefversten, dels orsten, som finnes i synnerhet ibland alunskiffern vid Andrarum, i form af lindor eller plattrunda kulor, ifrån en hasselnöts storlek til någre lispunds och väl skeppunds tyngd, af becksvart färg. Uplösas af luften til mylla, hvarvid man finner de lefverstensartade bestå af lameller, likasom uti en rödlök, då uti medelpuncten ofta synes en kärna af svafvelkies, som visar sig strimig. - Hastigt kastade i elden gå de sönder med stark smäll och hepatisk lukt. - Orstens-bollarne, som i synnerhet vankas vid Garphytte alunverk, äro äfven svarta, men inuti spatformige och lukta starkt af Orsten. Se detta ord.

Svartgülden, Schwarzerz, Silberschwärze, är en vittring antingen af veisgülden, eller af glaserz. Se Silfvermalm och Glaserzschwärze.

Svarthäll kallas af VON LINNÉ den grofva skiffern vid Hunneberg. - Sådane svarthällar träffas äfven tils tor myckenhet, uti lösa stycken, vid Kinnekulle, och äro egenteligen icke annat än en ganska svart alunskiffer, som innehåller mycket järn och svafvelsyra. Vid Hunneberg och berget Hall, uti Wästergöthland och Skaraborgs Län, finnes däraf et ganska mägtigt flolager. Uti berget är den nog tät och brytes mera kilformig än skifrig; men uti luften vittrar med tiden til tunna skifvor, eller blad, och ändteligen til svart mull, hvarvid en del antaga en rödbrun rostfärg, eller och anlöpa på ytan med en blåaktig eller violett hinna. Vid rifning gifver den et ganska svart pulver, hvilket af allmogen där i orten brukas, med limvatten, som svart färg på likkistor m.m. Uti elden spraka desse svarthällar ganska häftigt, och gifva stark lukt af svafvel med bergbeck, samt falla sönder til skärf med blekröd färg. Brinna väl intet med låga som den rätta alunskiffern, men gifva dock tecken til små flammor, under stark bräning med ved, och genom utlakning med vatten kan en riktig alun däraf erhållas. Efter stark bränning tjenar denne skiffer til cement med kalk, lika som tarras eller terra pouzzolana. Sjelfva berget, öfver denna bädd af svarthällar, består af en grof trapp, som förmodas vara liggande uppå skifferbädden, ehuru andre mena at trappen utgör likasom kärnan af sjelfva berget, och at skiffern lagt sig genom slamning vid dess fot. Under skifferbädden skall, efter gjorde försök, sandsten vidtaga. Mera härom ses uti KALMS Wästgötha Resa, s. 31 och 266, Kongl. Vet. Acad. Handl. 1767, s. 20 och följ., samt för 1768, s. 324 o.f.

Svartkoppar, Råkoppar (Schwarzkupfer), Se Råkoppar. Svartkoppar får dock den råkoppar egenteligen heta, som, jemte järn, innehåller mycket svafvelsyra och får därutaf uti brottet et mera svart utseende.
      En del af den silfverhaltiga svartkopparen, som faller vid några Tyska bergverk och ej innehåller öfver 72 procent ren koppar, är så skör at den kan bokas til mjöl, hvarutur silfverhalten kan genom amalgamation med qvicksilfver utbringas, i det stället at den, för detta, har måst undergå den vidlöftiga segrings-processen. Se vidare Segring.

Svartkrita, Skiffersvärta, Atramentum Sciffile, är en ganska fin, len och sotande skifferart, af en mycket hög sammetssvärta, som tjenar til teckning på papper med fina strek. Den bästa för ritare finnes uti England vid stenkols-verken. Gäser icke med mineralsyror, ej heller löses däraf. Brinner litet uti eld och efter upglödgning, lemnar en gulaktig och järnhaltig aska, men hårdnar vid starkare hetta, som lera. Hörer således icke til den hvita krit- eller kalkslägten, utan är ej annat än en mycket fin lera med järn och bergolja indränkt, eller en något stenhärdad stenkols-svärta uti skifrig form, som med knif kan formeras til spetsiga grifflar. Finnes ock af samma lynne här i riket, vid Hunneberg, fast mindre eldfast.
      Den kan dock gifvas af andre egenskaper, om grundämnet varit en kalkartad lera, eller mergel, då den efter bränning blifver mera hvit och skör, samt gäser med syror och kan svårligen smältas til slagg. Se POTTSLithogeognosie 2 D. s. 56, 57.

Svartkällor kallas de mycket järnhaltiga och vitrioliska mineral-vatten, som med galläplen, eller andra adstringentia, gifva en svart bleckfärg, som intet förgår, hvilket icke bör hända med andra hälsosamma mineral-vatten, där järn är tl en liten del uplöst af luftsyra, som är flygit uti öpen luft.

Svartmylla, Matjord, är en sammansatt, eller af flera ämnen bestående jordart, som förnemligast har sin härkomst ifrån förruttnade växter och til någon del af djurriket. Den kan således, i anseende til mängden af dess beståndsdelar, gifvas snart af oräkneliga förändringar. De allmänna primitiva grundämnen uit denne jord, sådan som den uti orangerie-krukor och drifbänkar finnes, äro i synnerhet af trenne slag, nemligen:
      En terra organica af växtriket.
      Allmän Gulaktig Lera och allmän järnhaltig sand af fina Fältspats- ochQvartskorn.
      Svartmyllans färg är gemenligen svart, då den är våt, eller mörkgrå uti torka - Torr och uti fria luften ger den ingen lukt; men instängd uti flaska med luft har den efter några dagar gifvit en unken, eller rutten lukt. Vid andre omständigheter har lukten varit mera behagelig. - Fuktad med vatten sväller upp til dubbel volume emot den torra - Med vatten digererad meddelar vattnet en gulaktig färg, men med reagentia kan hvarken syra, eller alkali, däruti uptäckas - Detta lixivium evaporeradt ger et mörkrödt sediment, hvarutur med spiritus vini en rödbrun tinctur kan utdragas, och det öfverblifna smälter för blåsrör til svartaktig slagg.
      Genom en mycket noggrann analysis har af en proberare-centner uti flygtiga delar ungefär kunnat utbringas:
      Alkali volatile med fettma smittadt              5, 5.
      Samma alkali med vatten                         15, 5.
      -      med luftsyra                                        6, 5.
      Kolaktigt ämne                                         14, 775.
      Af fastare delar, som efter uplösning med vitriolsyra erhållits, utbracktes utur en centner nästan lika mycket, som då detta ämne varit med andre mineralsyror af saltpetter och koksalt uplöst, nemligen:
      Kiselartad sand                       49, 75.
      Ren kalk                                    5, 50.
      Ren lera                                    2, 12.
      Järnjord                                     2, 09.
      Alkali vegetabile                        0, 16.
      Flygtig eldsmateria                  41, 27.
      En vidare mycket noggrann och uplysande chemisk undersökning uppån denne jordart, med dess flere förändringar, finnes omständeligen afhandlad och utförd uti Herr HJERTAS Acad. Afhandl. De Docimasia Terrarum Geoponicarum, tryckt i Upsala 1785.
      Många flere hafva äfven undersökt svartmyllans egenskaper, hvarom kan ses uti WALLER. Syst. Min. T. I, s. 13; POTTS Lithogeognosie, 2 D. s. 22; GYLLENBORGS Afhandling om Åkerbruket tryckt i Upsala 1761, utom flere.
      Svartmyllans årliga tilväxt af förruttnade vegetabilier, på ohäftade platser, är tydelig, men om den, efter Prof. RUDBECKS mening uti dess Atlantica, just stiger til en tums  högd på 500 år, lärer blifva osäkert.
      Svartmyllan ensamt, med de beståndsdelar som redan blifvit nämde, är väl ofelbart det rätta födande ämnet för växtrike; men för en tjenlig matjord, til sädens frambringande på åkern, hvilken icke kan skötas på lika sätt som trädgårds-jord, blifver den för mycket lös och ägnar ej nog sammanhang at, vid infallande långsam torka, kunna behålla den nödvändiga fuktighet, som genom regn och dagg tilkomit. Således blifver til det ändamålet myllans blandning med flere ämnen, som äga den egenskapen at afböja fuktighetens altför hastiga utdunstning, ganska angelägen. Ibland sådane ämnen lärer kunna räknas en starkare tilblandning af lera, än den beskrifne trägårds-jorden innehåller; jämnväl en större mängd af gröfre sand, til och med småsten. Mera af det alkaliska saltet, som både drager fuktighet, eller vätska, til sig och behåller den länge, blifver också nyttigt, samt vinnes i synnerhet genom det nog bekanta affall, som erhålles ifrån djurriket. Det lättaste sättet at finna beståndsdelarne uti en åkerjord, kan verkställas på det sättet at jorden väl upröres uti et glas med varmt vatten, ställes sedan å sido at småningom sätta sig, då hvar och en uti blandningen varande jordart lägger sig hvarftals, efter dess specifiqua tyngd, tämmeligen jämnt öfver hvarannan. Sedan vattnet, eller den öfverstående jordluten, småningom är afhäld, kunna jordlagren, så snart de vunnit någon stadga, någorlunda skiljas och närmare betraktas, eller undersökas. Det som uti jordluten blifvit uplöst, kan utrönas med reagentia, på lika sätt som under ordet Mineralvatten anmärkes. En del af samma lut kan småningom utdunstas. Om då sluteligen en fettma, jemte et geléartadt ämne, öfverblifver, hålles det för bästa märke til bördig jord. 
      Hvad så väl om bördig som ofruktsam jord är at i akttaga, finnes omständeligen afhandladt uti Herr Professor GADDS Försök i Landtskötselen, 15:de, 16:de, 17:de, 18:de och 19:de Capitlen.
      En svartjord, eller svartmylla, som är aldeles ofruktbar och betäcker en del af våra Svenska Fjellberg, torde förtjena at närmare undersökas.
      Den svarta kärr- eller dyjord, som gräfves uti sumpige måssar och kärr, samt består af förruttnade vegetabilier, träd, vattuväxter och måssor, får väl också namn af mylla, men är ej annat än en art bräntorf, som ej tjenar til växters frambringande, förr än den någon tid legat uti fria luften och tillika blifvit upblandad med andra jordarter af sand, lera eller mergel, jemte förruttnade ämnen ifrån djurriket, som innehålla en fettma, tillika med något alkaliskt, hvilket utgör grundämnet för saltpetterjord. Se Herr GADDS åberopade Afhandling om Landtskötselen, T. I, s. 92 o.f.

Svartor (Schwarten) kallas af någre klufvit verke, eller starka brädbakar, som vid förtimringar uti schachter resas förloradt samt stämplas emot jord och stenras, til dess en ordentelig förtimring och stämpling kan göras.

Svartsköl kallas Trappen, hälst då han finnes uti strykande gångar.

Svartsmide. Därunder förstås allehanda gröfre järn- och stålmanufactur-arbeten, som tilverkas med machiner, eller ock med handsmide, samt kan vara färdigt med svart yta, eller utan at filning och polering däruppå behöfver göras. Sådane arbeten äro ganska många, såsom: Plåtar, Bleck, Skär- Band- Knip-och Bultjärn samt spik och ämnesjärn, m.m.; äfven af handarbete: Lior, Yxor, Hästskor, Spadar, med mångfaldige flere hushålls-redskaper, utom hvad som hörer til sjöfart, krigsrustningar och byggnader. Härtil räknas äfven järn- och ståltråds tilverkningar, såsom förnemligast ensamt förfärdigade genom vattuverks-machiner. Denne delen af järn- och stål-fabriquer hörer egenteligen under Kongl. Bergs-Collegii öfver-inseende; och til nödig handledning vid sådane inrättningar, är en särskilt Directeur förordnad, lika som vid Finsmidet. Se detta ord samt mine år 1772 utgifne anledningar til järn- och stål-förädlingens förbättrande, s. 2.

Svartsten (Schwachstein, Schwarzstein, Knopfstein) kallas trappen vid glasbruken, där den mäst brukas til svarta glasflusser. Se Trapp.

Sveitzer Diamant kallas af några den klara bergcrystallen, hvaraf uti Schveitz mycken tilgång finnes.

Sventzel (Schwenzel) är vid slamnings-arbete den sämsta och merendels ohaltiga delen af slammen, som uptages vid nedre gafvelen och, såsom onyttig, bortkastas.

Svetsa, Se Svissa.

Svetta säges af masmästare, då de minska malm-upsättningen och låta ugnen komma uti kräfjelag, genom hettans tiltagande.

Svingar, Se Svängare.

Svinna säges om en lera, då den, under torkning och uti bränning, krymper eller blifver en mån mindre. Detta ord brukas allmänt af arbetare vid fabriquer, där hvarjehanda käril göras af leror. 
      Naturliga eller oblandade leror visa, under deras öfvergång ifrån en mjuk och smidig til en stenhärdad eller glasig kropp, i synnerhet följande förändringar, såsom:
      1:o Börjar den våta leran svinna, eller krympa til mindre volume, så fort vattnet under torkningen bortgår. Ju renare leran är ifrån främmande inblandning, ju mera vatten fordras til dess upmjukning, samt desto mera och långsammare förminskas dess storlek, under vattnets bortgång. Däraf följer at ju mera torr kiselartad sand inblandas, dess mindre svinner leran och dess fortare går torkningen.
      2:o Då den torra leran småningom uphettas, behåller den sin storlek oförändrad ända til glödgnings-gradens annalkande. Vid denna period utvidgas den litet, förmodeligen under den inneslutne luftens utgång.
      3:o När luften hunnit bortgå, begynner leran åter at förlora något af den storlek, som hon förut erhållit; men återkommer förr eller senare til det mått, hvilket hon hade såsom torr.
      4:o Efter denna lilla förändring begynner leran, vid synlig glödgning, egenteligen at krympa mer och mer, i den mån som hettan tiltager, och det så ordentligt at ock hettans tiltagande kan dömmas af lerans minskning uti storleken, hvaraf Herr WEDGWOOD tagit anledning at nyttja den til Pyrometer. Se detta ord. Efter lerornes olika beskaffenhet upkomma likväl märkelige olikheter uti tid och krympnings-mån, innan den egenskapen visar sig at fastna vid tungan, eller insupa vattnet. Emellan det tilståndet at insupa vätska och sluteligen gå til slagg, eller glas, givet et mellanstånd, som, i anseende til lerans då varande skick, får namn af Porcellaine, och til den graden är det som en ordentelig krympning synes fortfara.
      5:o När denne porcellains-perioden öfvergått, begynner leran åter at utvidgas, som är et tecken at vitrification tager sin början, och i denna period sväller leran mer eller mindre, alt efter beskaffenheten af dess renhet eller sammansättning.
      6:o Uti vidare förökad hetta blifver den upsvälde massan flytande, sjunker tilhopa och förbytes til glas, eller slagg, samt svinner då til mindre volume än den uti något af dess föregående tilstånd innehaft. Se vidare härom Herr WEDGWOODS Anmärkningar om lerans nyttjande til pyrometer, införde uti Engelska Transactionerne för år 1786.
      Af föregående rön kunna, vid lerors nyttjande til hvarjehanda ändamål, åtskillige fölgder dragas, såsom: ju mindre en lera krymper under torkningen, dess mera stenämne, eller sand, innehåller den af naturen. Sättet at förekomma krympning består således däruti: at tilsätta det mästa som tålas kan af et ämne, hvilket intet äger denna egenskapen, såsom kiselartad sand eller så hårdbränd lera, som redan gått öfver krympnings-graden: at nyttja minsta vatten, eller göra lermassan så styf som til dess formande tålas kan, och at packa den uti formen så hårdt som möjeligt är: at, om vattnets insupande skall förekommas, bör bränningen drifvas til den porcellains-artade graden. Tvärtom, och då afsigten är at åstadkomma en regelbunden krympning, bör en eldfast lera blandas med alunjord, som under ordetPyrometer är anmärkt och vidare uti förenämde vackra afhandling utföres.

Svinsten kallas af några orstenen. Se Orsten.

Svintänder kallas spetsige pyramidaliske kalkspats-crystaller. Se ordenCrystall och Kalkspat. Uti England får den namn af Dogtooth-spar.

Svissa, eller Svetsa (Schweisen, eller Weissheizen), säges egenteligen om järn och stål, då det uti smedjehärden, vid hvitvarm hetta, börjar smälta och kasta fräsande gnistror, uti hvilken grad af hetta tvenne lika varma stycken kunna vällas och fastna tilhopa, samt än närmare til et stycke förenas med tilhjelp af hammarens arbetande därpå, allenast förbränning under svetsningen hindras, uti härden, medelst någon däröfver kastad lättflytande sand, glas, eller lera, hvilken senare jordart i synnerhet brukas vid stålets vällande, då det garfvas, eller då flere stycken skola til en stång sammanvällas.

Sväfvande betyder i allmänhet vid grufvor det som är något när vågrätt öfverhängande. Således kallas vid Tyska bergverken Schwebende First et öfverhängande tak, eller en sväfvande first.
      Sväfvande Fält heter et utbrutit malmfält, hvarest endast band, pelar och bergfästen äro qvar.

Sväfvande Gångar (Schwebende Gånge). Vid Tyska bergverken förstås medSchwebender Gang en sådan malmgång, eller flöts, som håller sig nära til våglineen, eller därifrån, ej stupar längre, än högst til 15 grader. När stupningen går däröfver, eller ifrån 15 til 45 grader, får den namn af Flacher Gang. Ifrån 45 til 75 graders stupning får den heta Donlägig, och ifrån 75 til 90 grader är det en Stående Gång. Se vidare Gångar.
      Då sväfvande gångar stryka under någon betydande högd, händer merendels, at de af den öfverhängande högden lida någon förtryckning, men blifva åter mägtigare, då de vidare komma under någon i dagen varande del. Exempel därpå finnes i synnerhet uti de sväfvande kopparmalms-gångarne vid Rörås, som arbetas innom Norrska gränsen uti det långslutt upstigande Hästfjellet, hvaruppå ligga många små uphöjde kullar. Uti detta fjellets södra ända äro de sväfvande malmgångarne yppade, som efterföljas med grufvearbete ifrån östra och västra foten af fjellet, midt emot hvarandra, så at man ändteligen borde kunna fara in på den ena och ut på den andra sidan af fjellet, om arbetet så kunde fortsfara; men under högsta kullen blifver gången så förtryckt, at den ifrån ingendera sidan vidare är arbetsvärdig. Sådane smärre förtryckningar hafva ock visat sig, så ofta man kommit under någon i dagen varande högd och gångarne tvärtom öpnat sig, där en däld förefallit, som här gifvit anledning at gissa til gångens förhållande efter bergets utseende i dagen. Se TILAS Stenrikets Historia, 1742.
      Något är samma förhållande med förtryckning är äfven i akt tagit vid den flacka kopparmalms-gången vid Tunaberg.
      Vid Zinnwald och Marienschein, uti Böhmen, bryts, jemte silfvermalmen, äfven zinnstein, zwitter och zinngraupen, eller åtskillige arter tennmalm, uti smala sväfvande klyfter, stundom allenast ½ tum mägtige, hvilka af många stående och donlägige gångar öfverkorsas, kastas och afskäras. De sväfvande klyfterne kallas här Gefehrten, och är märkvärdigt at berget på lika sätt uti dagen stiger och faller, som desse gefehrten under jorden, på betydande djup, af de lodrätta gångarne blifva kastade och antingen höjde til et mindre, eller sänkte til större djup. Se FERBERS Mineralgeschichte von Böhmen, s. 138, 139.
      Detta tyckes bestyrka hvad om Rörås anmärkt är, och gifva tilkänna at gångarnes ämne vid daningen, tillika med berget, varit mjukt och blifvit af öfra columnens tyngd tilsammans tryckt.
      På andra orter åter, til exempel uti Jemtland vid Gustafsbergs koppargrufva, där malmgången faller med starkt donläge under bergshögden af Årskute fjell, har intet kunnat märkas at gången af den öfvergängande ansenlige bergmassan lidit någon förtryckning. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 284.
      Sväfvande gångar böra ej confunderas med Flötser, hvilka senare ej upkomma annorstädes än där hela bergstracten bär märke af en flodslemning, eller af et senare tilkommit berg, utom det at flötser äga hvarken gångsten, gångart, eller salband af andra ämnen, icke heller sådane drummer som alt utgöra gångars kännemärken.
      Vid tennverket Zinnwald uti Sachsen, til exempel, gifvas många sväfvande gångar, som där i orten blifvit ansedde och kallade flötser; men som de äro belägne uti et uråldrigt granitberg, hvilket äfven faller uti vissa lager, och utom dess hafva qvarts til sitt underlager, som tillika förer tennmalm, så kan detta berget ej anses såsom satt på et annat berg, eller sådant som genom slamning och öfversvämning tilkommit, och ej heller de sväfvande gångarne med rätta räknas til flötser. - Desse sväfvande gångar lida oändeligen många rubbningar genom infallande främmande stenarter, under namn af Zechstein, Sandstein och Greisgebürg, samt blifva ofta afskurne genom lodrätt fallande qvartsgångar, som här Stehnigen kallas. Se FERBERSMineralgeschichtversch. Länd. s. 159 o.f.
      Sväfvande Strossar heter det pall- eller strossarbete, som drifves uti firsten och rätteligen Firstenarbeit kallas.

Svälta ugnen säges vid silfvermalms-smältningar, då för litet af det beskickade godset upsättes emot kolen, hvarigenom nasen öfver forman af för stark hetta kan afsmälta, som är skadeligt. Masugnen säges ock svälta, ellersvetta, då mindre malm påsättes, än kolen kunna draga.

Svängare, eller Svingar, kallas vid tråddragerier, vid vattuverk, de trådor, som sitta nederst uti ställningen och nedtryckas af hjulstockens kuggar, då de med den andra ändan draga trådsaxarne (som äro uti öfra våningen af tråddrageriet), förmedelst de knän, som med järnlänkar därvid äro häftade.

Svängarmar kallas vid horizontele stånggångar de armar, som sitta igenom verticalt upstående axlar, eller stockar, hvilka äro rörlige på deras öfre och undre tappar uti särskilte stolar, eller bänklag, då stånggången hänger på armarnes ändar.

Svängel kallas vid handpumpar den stången, eller det handtaget, hvarmed pumpkålfven drages upp och skjutes ned.
      Svänglar kallas vid koppar- och silfverhyttor de på bakändan af bäljvågarne hängande stockar, som vid nedre ändan hafva lådor med sten lastade, tjenande til bäljlockens updragande vid blåsningen. Sådane svänglar brukas ock för hammarbäljor vid tysksmide på någre orter.

Svängelbläster är den bläster, som med et par små enkla bäljor, eller pustar, drifves med handkraft genom tilhjelp af en lodrätt hängande arm, hvilken har någon tyngd uti nedre ändan och svänges af en karl fram och åter. Nyttjas gemenligen vid silfverdrifningar samt kallas äfven Vinkelbläster.

Svänghjul äro sådane hjul, som uti peripherien hafva någon tyngd, hvarigenom centrifugal-kraften ökas, då de sättas uti hastig rörelse, och underhjelpa således effecten uti machiner, som hafva en intermittent verkan. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 126 o.f.

Svänglar, Se Svängel.

Svängning säges en gång, eller en sköl göra, då den ändrar sin direction antingen under strykning i fält, eller under fallande på djupet. Sådane svängningar visa sig stundom uti fält nog märkelige, i synnerhet uti den stora ramling af gångar, som finnes uti Stora Kopparbergs grufva, där en stor del af gångarten består uti et vresigt hornberg, som gör många och stundom nog korta krökningar. Vid Sala i akttages äfven et dylikt förhållande uti silfvermalms-gångarne. En gång kan på et ställe stryka uti N.W. eller S.O., men på et annat i N. och S. o.s.v. innom kortare, eller längre distance.
      De gångar, som uti fallande på djupet göra sådane svängningar, eller bugter, kallas vid någre tyska bergverk vidersinnige. Se vidare Gångar.
      Exempel på besynnerlige vågige och ormslingrande svängningar, uti vertical ställning, finnes på en järnmalms-gång uti Hästbecks grufva i Norberg. At vissa tälgstens- och skimmerblandade hällearter, uti hela berg, äfven kunna vara af et dylikt förhållande, visas et tydeligt prof vid den så kalladeSkördalsporten i Jemtland, och vid Lunddörren på gränsen af Härjedalarne. Se ordet Skal och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 275.

Svängträ kallas vid hästvindar en slå af trä, som sitter rörlig på en järndubb uti hufvudet, eller hammaren, på vindar, och uti hvilket svängträ hästarne med deras drätt och skak förespännas.

Svärta, Se Stenkolsblomma.

Syderites, Se Siderum.

Syenites, Lapis Stignites, Stygnites, eller de gamlas Pyrrhopoëcilon, är icke annat än en rödlätt svart och hvitfläckig granit af den arten, som i synnerhet finnes uti Roms prägtiga obelisquer, eller Gjuliæ, och som ifrån Ægypten blifvit ditförd. Se WALLER. Syst. Min. T. I. s. 408.

Sylta (Grubenkleines) kallas vid grufvor och hyttverk alt det malmgrus, som afsmulas under brytningen uti grufvor, eller på malm och rostbackar, samt blifver nedtrampadt med allehanda smuts af lera, kol och jord, men kan dock innehålla något rikt gods, som måste genom vaskning skiljas ifrån alla främmande ämnen. Brukas emedlertid med mycken nytta, at därmed betäcka malmrostar, til hettans innestängande och styrande efter behof.

Sylterum kallades fordom i Sala grufva vissa arbetsrum, som i stöd af Konung GUSTAF ADOLPHS Bergs-Ordning för Sala af den 1 Maij 1624 13:de puncten, blefvo af private på vinst och förlust antagne, och hvaruti de fingo arbeta, til dess de fådt ersättning för deras kostnad, då de sedan åter tilerkändes gamla bergslagen, som emedlertid och ständigt arbetade uti de öfrige i grufvan varande malmfyndige och så kallade Grufskiftsrummen, hvilka partalen innehade och som af stigaren med sexmannen utvistes.

Syringites betyder hos THEOPHRASTUS och PLINIUS corallväxter med ihålige eller pipformige grenar, i anledning af likheten med Syrinx, eller rörhvassen, som emellan lederne är ihålig.

Syrkalk, eller Surkalk, kallas den kalk, som efter bränningen släckes med mycket vatten och nedslammas uti en jordgrop, at där förvaras. Se Kalk ochKalkbränning.

Såcka (Schlungröhre, Sumpfkiel) kallas vid pumpverk en vid nedre ändan af sugröret, eller Kilen, inspetsad pumpstock, som lägges uti vattudunten, då den är på en sida om sättningen, at därifrån upsuga vattnet. Se ordet Bij Tab. III lit. Y.

Sådglimmer är en skimmer, som liknar agnar uti någon malm- eller bergart inströdde.

Sådslag kallas i synnerhet vid Stora Kopparbergs grufva en kopparmalm, som är inströdd med oredigt, eller om hvarannan liggande och hopvecklade trådar, antingen af asbest, eller strålskörl, eller ock af sådglimmer. Se CRONSTEDTSMineralogie s. 97. Den kallas ock Sådsten (Æhrenstein), då den agnlika asbesten är inströdd uti någon bergart.

Sågberg kallas en grof vresig ställstensart af sådskimmer och qvartsgryn sammansatt; äfven en mycket skimmerblandad och sandgrytig järnbinda.

Sågen vid vallonsmide, Se ordet Göra Sågen.

Såla, eller Försåla, vid tysksmide, se Sula och Sulusmide.
      Såla (Sohle) är bottnen af en ort eller flöts. Se Ort. Tyckes komma af Latinernes Solea, sko eller skosåla, som utmärker det understa af någon ting. Häraf kommer at bottenhällen uti en smältugn kallas Sohlstein, och grundstocken uti et bokverk Sohlstücke.

Sålfva, eller Sålva, kallas vid messings-bruken den förrättning, som salfve-gossarne tilkommer, at vid glödgugnen upringa, eller lägga den messings-tråden, som kommer ifrån trå-hyttan, uti lagom stora och ordenteliga ringar, innan den kan inläggas til ny glödgning uti ugnen, och hvarefter den sedan kommer at salfvas. Se Salva.

Såll är et bekant verktyg, hvarmed finare korn, som gå igenom hålen, skiljas ifrån de gröfre.
      Det brukas vid bergverken vid många tilfällen antingen af messings- eller järntråd flätade, eller af bleck, med genomslagne hål, såsom: 1:o VidSållsättning, då de få namn af Sezsieb - 2:o Vid det gröfre bergets afkiljande ifrån syltor, hvartil nyttjas gröfre ståll, eller riffel af järntråd, som i TysklandRåder, eller Rådel kallas. Se Harpa. 3:o Vid bokning, hvarest de få namn af bleck, eller försats-bleck, och äro merendels lodrätt stående framför sprundet - 4:o Vid redningsstybbets tillagande för smältugnars bottnande - 5:o För kolstybbets sållande vid bränstålsugnar m.m.

Sållsättning (Siebsezen) är et slags vaskning, hvarmedelst bergarten samt det mindre metallhaltiga uti en groft sönderslagen, eller bokad malm, i det närmaste kan skiljas ifrån den renare malmen med tilhjelp af vatten på det sättet, at malmen lägges uti et såll af messings- eller järntråd, i fyrkantiga rutor bundit som et nät. Sållet nedtryckes hastigt uti et kar, eller en tunna, fyld med vatten, af en arbetare, som håller det med begge hände uti dess tvenne handtag, och vid nedtryckningen gör et par svängningar, som Stauchen kallas. Det igenom sållets hål upfrusande vattnet uplyfter då det lättare, som är mindre haltigt, högre och bergarten, hvilken är ännu lättare, aldraöfverst. Genom et annat handgrep, som består däruti at sållet hastigt omvrides inemot et helt hvarf, och svängningen tvärt uphörer, befordras äfven oartens afskiljande, i det den, såsom lättare, af centrifugal-kraften först sättes i rörelse och begifver sig längst åt sidorne. Det öfverliggande lättaste godset, jemte bergarten, aftages, försigtigt  med et kupigt och halfrundt bleck, som Küste kallas; hvarefter med flere neddoppningar och afdragninigar fortfares, til dess malmen blifvit så ren som möjeligt är. Det finare gods, som gått igenom sållet och nedfallit på bottnen af karet, måste, så framt det ej redan befinnes smältvärdigt, åter sättas på lika sätt genom et grannare och ändteligen tredje gången igenom det grannaste sållet. Det grofvaste sållets rutor äro ungefär en tredjedels tum i fyrkant, eller så at små hasselnötter kunna falla därigenom. Det grannare kunna ärter och det grannaste hampfrös-korn gå igenom.
      För hålens storlek kan ock den regel göras, at rutornes sidor uti det grofvare sållet böra förhålla sig til det grannares, som et medium af bergarternes specifiqua tyngd förhåller sig til rena malmens specifiqua tyngd. På denne grund måste den gröfsta bergspartikel lyftas lika högt som et finare malmgryn, hälst bergarten gemenligen är mera uti tunna skärfvor och malmpartiklarne mera rundaktiga.
      Det granna, som går igenom det finaste sållet och samlas på bottnen af karet, eller das Sezfass, renas uti slamgraf och drages til slig, hvaraf då Sätt-eller Sezschlieg upkommer; men det, som hvarje gång stadnar qvar uti sållen, är någorlunda ren malm och kallas Graupen, eller Sezgraupen, hvilken, sedan vidhängande bergart blifvit än vidare borttagen, straxt går til rosthus och hytta, om den är smältvärdig; men i annor händelse måste allenast det bästa utsofras och det sämre gå igenom vaskverket på vasknings-vägen. Det som med järnblecket blifvit afdragit och får namn af Abhub, eller Abschwung, bortkastas såsom odugeligit, efter sållets första indoppning; men andra och tredje afdragen föras til bokverket, hälst de ännu medföra någon inblandad malm.
      Til sållsättning tjena endast sådane malmer, som ej äro alt för lösa och mulliga, utan fläcktals, eller som gnistror insprängde i bergarterne. Efter torrbokning måste sådane malmer först kastas genom et eller annat rissel, för at sorteras efter grofleken til något när jämnlika korn, innan de komma til sållsättningen. - Andre än rika arter löna ej mödan at arbeta denne vägen, som är nog kostsam och tidspillande. At lindra detta arbetet, har Herr Geschvorner EKWALL uptäckt en machin, hvarmedelst sållsättning kan drifvas genom tilhjelp af vattenhjul, och utan at någon fullvuxen arbetare därvid är nödig. Denne inrättning finnes beskrifven och med ritningar förklarad uti dess vackra arbete om bok- och vaskverks förbättrande, som likväl ännu intet af trycket blifvit utgifven. Därvid afhandlas ock med mycken noggranhet hvad som vid sållsättning bör i akttagas. Härmed kan ock ytterligare jämnföras DELIIBergbaukunst, s. 416, och Freybergska Academiens Bericht vom Bergbau, där denne process tydeligast beskrifves. I korthet anföres den äfven uti CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 179 och 300.
      Detta mycket nyttiga arbetets förrättande med handkraft fordrar starka armar och et öfvadt handlag, som af beskrifning omöjeligen kan läras, utan måste förvärfvas genom mycken öfning och upmärksamhet.
      Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 190 beskrifves en sädesränsning-machin med några förändringar uti sållen, som skulle med nytta kunna lämpas til grufsyltors och torrbokade malmers skiljande genom sållsättning, hälst där sjelfva malmen är lös och sitter uti hård bergart.

Sålsmide, Se Sulusmide.

Såpjord är det samma som Valklera. Se detta ord.

Såpsjudare-lut är et uti vatten uplöst alkali fixum, hvarifrån luftsyran är borttagen med kalk. Den erhålles på det sättet at pottaska, med tilsatsen af hälften osläckt kalk, uplöses genom kokning uti vatten och utdunstas så länge, til dess et färskt ägg däruti intet sjunker. Den kallas då Mästerlut och tjenar icke allenast at uplösa alla slags prässade oljor til en såpa, eller tvål, utan är ock i högsta motton caustik, eller frätande på alla animaliska delar. Vax kan också däruti uplösas, med tilhjelp af lindrig varma, til en art vax-såpa, som i synnerhet tjenar at därmed gifva snickare-arbeten en skön glans, m.m. Med såpsjudare-lut kunna alla slags fernissor och etsgrunder på metaller fullkomligen borttagas, som i synnerhet nyttjas vid järns och ståls etsning. Om äkta guld- eller silfver-galloner kokas i denna lut, upfrätes, eller löses alt silket därifrån och silfret erhålles rent, utan minsta förlust.

Såpsten, Se Specksten.

Sältings-jord. Härmed förstås gemenligen sådan jordmån, som innehåller så mycket af någon saltart, at den vid viss årstid och uti stark torka, om sommaren, vittrar ut som en rimfrost på marken, och det merendels på några fläckar, eller uti vissa streck. En sådan sältings-jord är af blekröd färg och lerartadt grundämne, röjer sig med saltaktig smak, innehåller något järn med litet eller intet svartmylla, och anses som en lera med Saltsyra mättad. Se Herr Prof. och Ridd. GADDS Inledning til stenrikets känning, s. 73. Den hålles ock för ofruktsam til åker och ängsmakr; men den ringa gräsväxt, som därpå finnes, plägar dock vara et behageligt bete för boskap.
      På en myrjord, där föga gräs växer, vid Wirbo säteri uti Calmare län, viste sig en sådan saltaktig vittring, uti en liten sträcka, som rimfrost på marken. Efter uplösning och chemisk undersökning, fans detta salt bestå til större delen af alun, jemte litet järnochra, och hvarifrån en hvit gips uti tunna lameller äfven kunde skiljas. Dess grundämne bestod således af en järn haltig kalkblandad lera, eller mergel, med vitriol ofullkomligen mättad.
      Denne saltjord tyckes vara densamma, som Herr GADD uti förenämde afhandling, s. 71, kallar Omogen Alunjord, eller Alumen Embryonatum.

Sämsken kallas på et arbete af tackjärn, som blifvit gutit uti et af tvenne halfvor sammanlagt sand- eller lermått, den randen, hvilken blifver uphögd efter gjutningen, där måttet varit sammanfogadt. Denne rand, eller sämsk, är gemenligen flinthård, och kan ej utan med slipning borttagas.

Sängar vid masugnar, se Galtsängar.

Sänka är et at de vid Sala vaskverk brukelige konstord. Se Vaskning.

Sänke, Stans, kallas en graverad, eller urgröpt form uti stål, hvaruti järn, eller någon annan metall, indrifves med en lämpelig därmot svarande stamp, at antaga den graverade urgröpningen.
      Et litet sänke, som Tyska klensmeden fäster uti sitt smedjestäd at däruti drifva något krusigt arbete, kallas Sattel.

Sänkning kallas egenteligen och uti vanligit orda-förståd det bergsarbete, som börjas och drifves endast på djupet under dag, eller neder uti någon grufva, och som ej är djupare än at upfordringen därutur kan låta sig göra med en enkel haspel och handvinds-lina.
      Sådane sänkningar göras gemenligen at efterfölja malmens fallande på djupet, och drifvas då vanligen uti aflång fyrkant. De längsta sidor kallas sänkningens väggar (Ulmen), och de kortare gaflar (Stossen). Öfra kanten får namn af Bräddar, och grunden Botten, eller Sola. Til följe af Kongl. Bergs-Collegii Circulair-Bref af den 12 October 1762, böra sänkningar, som komma at gå på något betydande djup och ändteligen förvandlas til schachter, drifvas uti en sådan aflång fyrkant, dels i anseende därtil at afsänkandet då kan ske med strossarbete och sprängning, såsom förmånligast, dels ock at förbyggnad emot ras och för upfordringsverk m.m. då beqvämligare däruti kunna inrättas, jemte det at väderlutter för väderväxlingen uti hörnen af sådane schachter kunna lättast tillämpas. Längden tages, efter omständigheter, til 2, 4 eller flere famnar, och bredden til en famn, eller något däröfver. Vid malmgångar af annan beskaffenhet, och där afsänkandet måste göras med eldsättning, är dock tillåtit at drifva sänkningar uti rund form, som ses af senare Kongl. Bergs-Collegii Bref om Sala grufva under den 28 Februarii 1774.
      Vid runda sänkningar drifvande med tilmakning, i akttages gemenligen at elden må göra sin verkan på djupet närmast väggarne, och at en hög kulle, som ock Botten kallas, lemnas midt uti sänkningen, hvarigenom förekommes at kol och brandar ifrån tilmakningen ej rasa ifrån sidorne, som nödvändigt skulle hända, om sänkningen blefve skålig midtuppå. Denne högre botten, såsom mörbränd, kan lätteligen bortbrytas, när så erfordras, men där ingen sådan botten är, måste den göras med uplagt röse af lösa stenar, at vinna samma ändamål til hettans sammanhållande vid sänkningens väggar och såla, som egenteligen skall sänkas. 
      Omvänd Sänkning kallas det stundom, då brytning sker ifrån någon ort upåt, eller uti Firsten, för at därmed komma in uti något öfverliggande arbete, eller för at upsöka någre spridde smärre malmfall. Detta arbete är dock ganska besvärligt och brukas sällan.
      Med Sänkningar (Schluchten) förstås ock stundom vissa urgröpningar, små dälder, eller af naturen formerade grafvar, ofvan dag, på långsluttande eller lågländte berg. Där sådane schluchten utgöra någon lång sträckning på de berg, som visa sig at kunna vara malmförande, eller räknas til gångberg, böra malmletare vara upmärksamme, om icke däruti någon lönande malmgång kan uptäckas, hälst om en sådan sänkning öfverkorsas af en annan dylik sänka, då det plägar hända at däruti, stundom under djup jord, äfven träffas någon korsning af tvenne malmgångar, hvarest då bästa anledning kan gifvas at företaga en rymning och vidare afsänkande på djupet, så framt det blottade berget vil föranlåta sig til något lönande arbete, hvarom en malmletare bör förstå at dömma. Se orden Malmletare och Gångberg.

Sänksmide kallas väl egenteligen det smide, som drifves för vattenhammare til runda bultjärns-sorter, Galleri- och Listjärn samt til bajonetters förfärdigande m.m., då sänke är antingen uti städet ensamt, eller både uti hammare och städ; men eljest drifves mångahanda sänksmide för hand, såsom vid utländske gevärs-factorier til åtskillige delars formerande uti et bösslås för Hane, Låsbleck, Panna, Kota m.m., hvarom ses Kongl. Acad. Handl. 1740 sid. 249 o.f.

Sänkträ kallas vid Sala vaskverk en fyrkantig eller oval tjock brädlapp, med et skaft midtuppå, eller ock en uti ändan platt stöt, hvarmed slammen och sligen efter vaskningen sammanpackas, at den må lägga sig väl tilhopa och vattnet uptryckas. Dess skapnad och bruk ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 318.

Sänner kallas brynstenar af Skånska bönder.

Sätligt kallas det stål, som utan svårighet kan vällas och smidas i klensmedshärden, eller som intet är yrt.

Sätt tackjärn, Se Hårdsatt.

Sätta up säges egenteligen vid masugnar, då kol och malm upsättas på ugnen, hvadan de, som detta arbete förrätta, få namn af Upsättare. SeUpsättning.
      Vid kopparmalms-smältningar heter detta göromål Sätta på, som hvar och en smältare och dess dräng hvar för sig sjelfve förrätta. Hvad som härvid förstås med Sätta under, eller tilbaka, och sätta öfver eller fram, förklaras underSulubruk.

Sättare (Aufsazrohr) kallas vid pumpverk den öfre pumpstocken, hvaruti kålfven har sin rörelse. Se Bij, Sats och Kålf.

Sättbord är vid sållsättning et stadigt bord, utmed sättfatet, med bräddar på trenne sidor, hvarpå den malmen uplägges, som skall vara sättaren tilhands at sållsättas.

Sätthakar kallas vid kopparsegring en stark stång, försedd med tvenne järnhakar, som hafva fyra klor, hvarmed de glödgande kinstyckerne, efter segringen, häfvas, eller bäras utur ugnen. Se Segring.

Sätthammare, Sättstamp, Handstämpel är vid järnsmide en stamp med skaft som brukas at därmed göra tvära och släta afsättningar, eller ansatser vid hvarjehanda arbeten, eller ock at därmed drifva ringar på en hjulstock. Se ockKonstredskap.

Sätthärda betyder at med konst skaffa en hård stålhinna på hvarjehanda järnsmide, sedan det är färdigt arbetadt, eler at förvandla järnets yta til stål, ehuru det är mjukt järn inuti. Detta är en art stålbränning, som allenast stadnar vid ytan och ej får tid at genomtränga hela stycket. Därmed tilgår sålunda at järnarbetet inpackas uti något eldhärdigt käril, eller uti en låda af järnbleck med kolstybbe, eller hälst med kolade ämnen af djurriket, såsom af horn, eller klöfvar, och hålles därmed väl tiltäpt, eller omsmetadt med ler och sand, uti jämn glödgning ibland väl upeldade kol, utan bläster, uti en half, en, eller flere timmar, efter arbetets storlek, samt uttages då glödrödt och afsläckes hastigt uti kalt vatten. Arbetet bör då finnas på ytan helt hvitt och rent, med matt färg, samt så hårdt at ingen fil biter därpå; men denne hårda hinnan kan stundom ej vara mer än af et pappers tjocklek, och däremot mycket mera, om glödgningen länge påstår. Denne stålhinna är likväl uti brottet grofgnistrig och duger ej på arbeten, som skola hafva något fint bett. Huru härmed på flere sätt tilgår seJärnets Historia s. 993 o.f.

Sättmur kallas bakmuren uti en suluugn. Se Suluugn.

Sättning, eller Pumpsättning, Se Sats och Bij.
      Sättningar betyder eljest 1:o Dälder, eller nedsjunkningar uti bergen. 2:oSättning, eller Eldsättning uti grufvor. Se Tilmakning. 3:o Malm- och kol-upsättning på smältugnar. Se Upsättning.

Sättstamp, Se Sätthammare och Konstredskap.

Söd kallas vid åtskillige saltkokningar, såsom vid saltpetters tilverkning, den sjudande luten, antingen rå, eller raffinaden.

Sökstollar, eller Suchstollar, Se Stoll.