Bergwerkslexicon: W

Wad, eller Wadt, är en besynnerlig art svart sotande mineral, som Herr LEWIS redan uti dess Afhandling om svarta färgen ibland svarta kritor antecknat, och af somlige hålles för det samma som utmärkes med namn af Killow. Denne wad, som finnes i Derbyshire, i England, äger efter nyligen skedd uptäckt den besynnerliga egenskap at tända sig sjelf och fatta eld, sedan den blifvit behörigen blandad med linolja. Försöket skall dock näppeligen lyckas med mindre mängd än et skålpund, och uti Petersburg skall på lika sätt vara händt med kimrök och hampfrösolja. Dess svarta och sotande egenskap har straxt gifvit anledning at misstänka denne jord för at vara en art svart brunsten, som äfven af tjenlige försök blifvit bekräftadt. Uti saltpettersyra med tilsatt socker har den gifvit en gulbrun solution, hvarutur fäldes med alkali et dels rostfärgadt, dels hvitgult précipitat, som svartnade under calcination och utmärkte en järnblandad Magnesi-kalk. Det detonerar föga märkligt med saltpetter, men gifver saltpettermassan en grön färg, likasom brunsten. Dock består icke wad helt och hållen däraf, utan innehåller tillika ungefär 12 procent Kiseljord, jemte någon Blykalk, som uptäckes för blåsröret, och tillika någon Tungjord, hvilken fälles utur solution med vitriolsyra. Försöket med antändningen sker på det sättet, at wad pulveriseras och torkas väl i lindrig varma, samt lemnas sedan at svalna och lägges uti en hög. Däruti göres en grop, som fylles ungefär med 2 unce linolja, hvarunder små klimpar upkomma, som tända sig först efter en eller tvåtimmar uti et rum af medelvarma. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 119.
      Sedermera har ock blifvit utrönt, at umbra blandad med linolja til en deg innom kort tid hettat och utbrustit uti flamma, på lika sätt som sot med samma slags olja inblandadt. Se Gothaische Gelehrter Zeitungen för 1783. Om åtskillige andre ämnen, som tända sig sjelfva, kan läsas Herr BUCHHOLT Beyträge zur Geschichte der Selbstentzündung. Se CRELLS Chemische Annalen 1784, 6:te Stycket, s. 483.
      En svart jord skall ock finnas uti Frankrike, vid Beaurin, nära til Noyon, hvilken äger den egenskapen at uphettas, då den kommer at ligga uti en hop i öpen luft. Denne svarta jorden skall bestå utaf en samling af helt små martialiska kieser; och innehåller mycken vätska, hvilken bidrager til jordens vittring och til den uti öpen luft ukommande hetta, på lika sätt som en blandning af lika delar svafvel och järnfilspån, hvilken tager hetta af samma orsak, då luften tilkommer, hälst denne jorden tillika innehåller något bergbeck, som utgör den svarta färgen. Se Järn och Vitriolmalm.

Wakke är vid tyska bergverken en hälleart, som i synnerhet består af stenhärdad lera med inblandning af skimmer och qvartsgryn, af olika finhet i brottet och til färgen antingen hvitgrå, gul, grönaktig, brun, röd, eller svart. Emot stål ger den merendels eld, och kan smältas i stark hetta. Denne art utmärkes ock med särskilt namn af Blaue Wacke. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 301. Ordet Wakke tages för öfrigit i så vidsträckt mening, at därmed gemenligen förstås det samma som Felsstein, eller hvar och en hälleart, som är sammansatt af tvenne eller flere stenarter, och efter deras olika slag gifves af många förändringar. Se BEAUMERS Natur. Geschichte des Mineral Reichs 1:sta Del. s. 268. Uti Harz förefaller til största ömnighet en art häraf, dels af grå, dels blåaktig färg, och uti brottet antingen fin- eller grofkornig, som där får namn af Graue Wakke och utgör ej allenast åtskillige senare tilkomne, utan äfven uråldrige malmförande berg, hvaruti de mästa malmer på Harz brytas. Herr ILSEMANN, som undersökt denne wakke, har funnit den bestå af 3 delar Kiseljord, och ¼:del Lerjord, jemte inblandadt järn, som häruti altid ingår. Se CRELLS Chemische Annalen 1785, 11:te stycket, s. 431 o.f.
      En art mycket hård hornskiffer, som på några ställen i Böhmen brukas at däraf hugga bokstampar för tennverken, får af denna orsak heta Pochwacke; men vid Joachimsthal menas med wakke ej annat än Trapp, som där uti mäktiga gångar finnes i malmförande bergen och stundom förädlar silfvermalms-gångarne. Se ordet Kam samt FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen, s. 69, 95. - Svart wacke är ock stundom inblandad med kalkspatspartilkar och grönaktig crystalliserad skörl, eller basalt. Se VON BORNS Lithophylacium, 1 Del, s. 151.

Weiserz är egenteligen en silfverhaltig, något svafvelbunden arsenikalisk kies, som i synnerhet är känd under detta namn vid Sachsiske bergverken, såsom vid Freyberg och på Harz, där den räknas ibland silfvermalmer. Är väl icke annat än en mycket fattig, med arsenikalisk kies och järn, stundom äfven med litet blyglans utblandad weisgülden. Håller sällan öfver 10 a 12 lod silfver, hvaremot den rena weisgülden kan gå til 20 a 30 marker på centnern.
      Weiserzen kan med blotta ögonen svårligen skiljas ifrån en vanlig Ståltät, fingrynig arsenikalisk kies. Är dock gemenligen mindre hård och skelar något i grått som et hårdbrändt glittrande stål. Proberugnen blifver altid den säkraste skiljesman.
      Weiserz är dock et namn, som tillägges åtskillige andre malmer, såsom på någre ställen uti Ungern förstås med weiserz en grå Koppar Fahlerz och en grå kopparmalm. Se VON BORNS Bref, s. 38, 177.
      Under samma namn förekommer äfven en hvit sällsynt kopparmalm, som stundom håller tenn. Se Kopparmalm.
      Uti Kärnthen vid Eisenärtz kallas den hvita Järnmalmen, Stahlstein ellerPflintzen, för Weiserz, til skilnad ifrån den svarta eller bruna vittrade stahlstein. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen 1786, 2 St. s. 27.

Weisgülden, Minera Argenti alba, Minera Florenorum alba, är en ståltät, fingnistrig, hvit eller ljusgrå silfvermalm, som uti brottet nog nära liknar kobolt, men svartnar, eller mulnar ej uti luften, som med kobolten vanligit är. - Består vanligen af silfver förenadt med arsenik, svafvel och litet koppar, samt ofta tillika med något bly och sällan utan järn. Dess specifiqua tyngd emot vatten har funnits som 9,080 til 1,000. - En ren weisgülden ifrån Freyberg, sittande uti kalk, sprakande häftigt under upglödgning och smälte lätt för blåsrör vid lampeld til en pärla, omgifven med et svart skal, som, då det afskildes, drogs af magneten. - Kan lösas uti tilräckelig mängd skedvatten med kokning. - Gäser ock därmed samt får en svart yta. Under uplösningen gifver en hepatisk lukt och et hvitt refiduum, som består af svafvel och arsenik. Utur denne solution, som är af gulgrön färg, kan silfret fällas på ren kopparskifva. Huru dess beståndsdelar vidare finnas, på våta vägen, ses af BERGMANS Opusc.Chem. Vol. II, s. 418. - Faller gemenligen uti odeterminerad form, dock stundom drusig med blyglans och glaserz, äfven dendritisk vid Freyberg. - Stundom gifves den svart förvittrad under namn af Schwarzgülden, eller Silbergschwärze. Dess silfverhalt är mycket olika ifrån 5,10 til 30 marker på centnern. Då silfverhalten ej går mycket öfver en mark, men kopparhalten däremot öfverflödar, hvarvid ytan är af en mera mörkgrå färg, får den namn afFahlerz. Se detta ord. Weisgülden förefaller vid åtskillige Tyska silfvergrufvor, såsom vid Freyberg, på Harz och uti Elsas. En art däraf har ock brutits uti Sala grufva för längre tid sedan, som gifvit 20, 25 a 26 marker silfver på centner.
      Uti crystallinisk skapnad har den funnits uti små trekantige pyramider vid Clausthal och uti polyëdriske crystaller, både vid Schemniz och Cremniz uti Ungern. Se VON BORNS Lithophylacium, s. 78 och följ.

Weiskopf kallas af arbetare vid Freyberg en hvit mycket hård qvarts, hvilken uti en eller annan grufva, jemte den svarta skiffern, infaller såsom gångart. Se FERBERS Min. Geschichte versch. Länd. s. 117.

Weisnagelsmide. Därmed förstås hvarjehanda små spiks och tennlikors tilverkning för hand, af förut räckte eller uti skärverk skurne smala tenar. I synnerhet räknas til detta smide åtskillige sorter sadelmakare- och tapetspik, som förtennes och blifvit för detta ifrån Tyskland införd, hvarifrån det här i riket antagne namn af Weisnagel också tyckes hafva sin uprinnelse. Sådant förtent spik är dock nu mindre efterfrågad, sedan guten messings-spik blifvit mera allmänt antagen. Om sådane Tyska spiksorter se mine Anledningar til järn- och stålförädlingen, s. 176.

Weisnicht, Se Zinkblomma.

Wienerisk metall kallas hos konstnärer en hvit metall-composition, som i synnerhet skall vara brukelig uti Wien, bestående merendels af Messing 2 delar, Tackjärn 1 och Tenn 10 delar, sammansmälte uti väl täckt digel, med tilsats af 3 delar sal arsenicale, eller arsenicum fixum, och med en fluss af vitrum fusibile. Den är i synnerhet tjenlig til åtskillige arbeten, som icke nyttjas til matlagning. Blandningen kan ock varieras efter behag, til exempel: med mera messing blifver den hårdare. Kolstybbes infallande bör under smältningen undvikas.