Bergwerkslexicon: Y

Ynca, eller Piedra del Ynca, se Petra o).

Yngja betyder vid sulubruk, då stundom, efter en stor skärstens-löpning, fås en mindre utur samma härd, i hvilket fall den stora säges Yngja, eller Yngla.

Ypser - Ipser - Passauer - eller Blyerts-diglar, kallas en sort smältdiglar, som i synnerhet til myckenhet tilverkas vid Ips och vid staden Passau uti Swabiska kretsen, samt försändas til flere Europeiske orter, men göras nu mera til fullkomlig godhet här i riket, uti Stockholm, af svensk eldfast lera med inblandning af den allmänt bekanta blyertsen, eller plumbago, som ock hämtas ifrån Wästerbotten. De hafva den förmån framför de Hessiske, at de icke så lätt taga rämnor vid hastigt ombyte af hetta och kold, samt kunna göras mycket rymliga, til flere lispund metalls innehåll, hvarföre de också hälst brukas til stora silfversmältningar vid myntverken, och äro därföre äfven bekante under namn af Myntdiglar. Smärre sorter nyttjas äfven af metall-arbetare, klockgjutare och gördelmakare, där rena metaller af messing och compositioner utan saltartade flusser smältas; men som blyertsen gemenligen innehåller något svafvelaktigt, så tåla de intet någon tilsats af alkaliske flusser, hvilka uti förening med svafvelarten blifva hepatiske, hvaraf en sådan digel täres och genombårras. Glasflusser erhålla också däruti en smutsig färg, hvarjemte de angripas af blyglas. Således äro Hessiske diglar vid sådane tilfällen för digelprofver och för guldsmeder, m.m., förnemligast tjenlige, hälst de tillika äro något mera eldfaste; men hafva därjämte den olägenheten at snart rämna, om de ej varsamt upglödgas. Jämnför ordet Diglar. Vid Passau skall composition til blyerts-diglar bestå af en fet brun lera, blandad med bränd, pulveriserad och siktad lera af samma slag, jemte två tredjedelar blyerts, som förut uti luften söndervittrad. Se LAMPRECHTS Technologie §. 489. Sådan blandning måste dock förändras efter materialernes olika beskaffenhet. Mängans jämna blandning och starka bråkning är i synnerhet angelägen. Af rå lera, 2 delar, bränd lera 4 och blyerts en del har Herr Prof. POTT erhållit en god och eldhärdig blandning. Se andra fortsättningen af dess Lithogeognosie, s. 30, hvarjemte här och uti det föregående ganska omständeligen handlas om blandningar til diglar. Om blyerts-diglars förhållande vid smältningar kan ock ses Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, första Del, s. 126, 131 o.f., samt tredje del s. 244, 257. Mängden af hvarje beståndsdel kan ock genom bokning och slamning lätteligen finnas uti de Passauiske diglarne.
      Som blyertsens förnemsta beståndsdel, efter Herr SCHEELES rön, är et bränbart ämne med luftsyra, jemte någon tilfällig järnjord, och det är bekant at vanlige bränkol innehålla samma ämnen, och äro uti inneslutit rum aldeles oförbränlige, lika som molybdena, så är troligt at fint kolstybbe, med obränd och bränd lera blandadt, och genom stark slagning uti metall-form gjordt til diglar, skulle göra nästan samma gagn som blyerts. Herr POTT har ock försökt en sådan blandning af 2 mått rå lera, et mått bränd dito och et mått fint kolstybbe, med öl fuktad och formerad til digel, som väl icke varit fullkomligen eldfast, men likväl länge stått emot et skärande blyglas uti smältning. Jämnför vidare orden Diglar och Skärande Arter.
      I anseende til de många förändringar uti beståndsdelarne, som gifvas af blyerts, i det at af den ena sorten kunna  9/10:delar under öpen glödgnings-hetta förflyga, och af en annan är knapt 1/8:del flyktig, m.m., är ganska nödigt at noga utröna den blyertsens egenskap och förhållande, hälst uti elden, som väljes til blyerts-diglars förfärdigande. Den så kallade bladblyertsen, eller Molybdena, som nästan hel och hållen är flygit i eld, blandad med lera och slagen til en skärfvel, började vid upglödgning ibland kol straxt röka och gäsa upp, samt föll ändteligen sönder til små skärf.
      Uti skärflar är ock blyertsen en aldeles otjenlig inblandning, emedan en sådan skärfvel eller digel af blyglaset snart genombårras. 
      Den småfjälliga, mycket svarta och sotande blyertsen, som af någre Järnsvärta kallas, och vilken under calcination i proberugns-hetta ej förlorar mer än 1/8:del af sin tyngd, med liten lukt af svafvelsyra, och som därefter får en brun eller rödbrun färg, bör uti composition til blyerts-diglar väljas. 
      Huru portatila chemiska ugnar kunna göras af tvenne sammansatte stora blyertsdiglar, tjenlige både för malmers proberande, metallers smältning och för distillationer uti smått, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772 s. 71 o.f.

Yrke, Se Örke.

Yrt kallas af smeder det järn, eller i synnerhet stål, som ej tål at vällas, eller som vid hvitvarm vällhetta, under smidningen, faller sönder uti små stycken och stundom til små gryn. - Bränstål blifver yrt och svårt at välla, då det blifvit för hårdt eller för länge brändt; eller ock, då ämnesjärnet därtil varit röd- eller kallbräckt. - Gjutstål är äfven merendels altid yrt, och kan ej vällas tilsammans med järn, samt måste smidas med rödbrun eller knapt ljusröd hetta, om brakor ej skola upkomma.
      Om vällvarmt yrt stål hastigt doppas uti vatten, at litet svalna på ytan, kan det sedan smidas utan brakor. Smält- eller Råstål är sällan yrt, om icke ämnesjärnet varit rödbräckt. Garfstål kan sällan eller aldrig vara yrt, hvilken egenskap under garfningen förgår. Är således lättast at välla och förena med järn. En förfaren smed, som väl förstår eldgraden, kan dock af yrt stål, hvilket gemenligen är det hårdaste, göra de bästa eggjärn, eller skärande verktyg. Yrheten hos stål betages, eller förekommes til en god del om i stället för sand vid vällandet brukas en god mergellera, som innehåller mycken kalk och kastas därpå, då det kommer til vällhetta, hvilket garfstålssmeder äfven förstå at nyttja. Yrt särdeles rödbräckt järn kan äfven något hjelpas, om kalk kastas på järnet under vällning i hammarsmedshärden. Yrt järn bör likväl aldrig finnas, där tilfälle gifves at välja godartade järnmalmer, som äro frie ifrån svafvelsyra samt väl handteras på masugnen, at de ej gifva försatt järn, och där hammarsmeden brukar koksmide, eller där ämnesjärnet tilverkas med flit uti små luppar. Jämnför Vallonsmide, Bränstål, Stålbränning och Flåttstål.