Bergwerkslexicon: Z
| |
Zaffera nativa. Detta namn har af Herr WOODWARD och flere blifvit tillagt en naturlig blå jord, som plägar fläcktals finnas uti dytorf och uti vissa leror, liknande Schmalz, eller blå stärkelse, som af någre blifvit, fast orätt, kallad zafflor eller Zaffera; men denne blå jorden löses til en stor del af mineral-syror, och förlorar sin blå färg så väl däruti som uti eld, hvarigenom den lätteligen skiljes ifrån blå Schmalzen, eller så kallade Zafferan, hvilken icke förlorar färgen hvarken uti syror eller starkaste smälthetta. Af andre har denne blå jord blifvit ansedd för naturlig Berlinerblå; men denne med konst gjorde blå färgen förgår ej af syror, som den förenämde så kallade naturliga, hvilken egenteligen icke är annat än en järnkalk förenad med phosphorisk syra, tillika med något vegetabiliskt bränbart ämne, som gör at färgen ej är biståndig emot saltpetter- eller saltsyra. Se vidare härom Berlinerblå och Järnets Historia §. 201.
Zafflor, Se Safflor och Schmaltz.
Zaphir, Se Saphir.
Zeolith, eller Gås-sten, är en bergart, som fått detta namn i anseende til den besynnerliga egenskap, at vid måttelig smälthetta upgäsa med en skummig slagg, nästan som borax, hvaruti den i synnerhet skiljer sig ifrån andre stenarter. Utom detta förhållande äger zeolithen följande allmänna egenskaper, såsom:
a) At en del kan rifvas med stål mäst lika som kalkarter; men andre befinnas så hårda, at de gifva eld emot stål.
b) Tyngden af en aldeles ren fjällig zeolith har befunnits emot vatten som 2,417 til 1,000.
c) Gäser icke med syror, men angripes däraf under digestion, upsväller och pulvret fastnar tilsammans, som af lim, eller gelé, om någon mineralsyra til liten mängd slås därpå. Rökande saltpettersyra gör snarast denne verkan; men saltsyran och concentrerad vitriolsyra något senare. Calcinerad går zeolithen med desse syror under någon hetta til klart gelé; dock mer eller mindre rent, efter olika arters beskaffenhet.
d) Om syran med stark hetta drifves ifrån den gelatinerade zeolithen, upgäser han som borax til en hvit, skummig och svårsmält slagg.
e) Calcinerad på skärfvel uti proberugn sintrar tilhopa, och förlorar omkring 17 a 18 procent uti tyngden, hvilken förlust befunnits vara vatten med luftsyra.
f) För blåsrör upgäser, som sagt är, med phosphoriskt sken til hvit skummig slagg, som sedan fordrar stark hetta at kunna smälta til pärla.
g) Med borax, Sal microcosmicus och med alkali smälter til klart glas, utan fräsning, för blåsrör.
h) Ensamt kan uti digel för pust smältas til klart glas.
i) En del zeolith med häflten bränd kalk smälte äfven til gulgrönt glas. Likaledes med blyglas til lika delar, hvarvid något bly reduceras.
k) Med andre arter, såsom med eldfast lera, Kiselmjöl, Flussspat eller Gips, har zeolithen intet kommit til ren smältning.
Förenämde egenskaper inträffa dock intet altid lika på flere förändringar af detta slägte.
Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 52 finnes omständelig beskrifning på en art mycket lös, bladig eller fjällig zeolith, som blifvit funnen vid Sör-grufvan uti Hellesta bergslag, hvilken i det närmaste visat det förhållande, som korteligen förenämdt är, och vidare på analytiska vägen examinerad har en centner funnits innehålla följande beståndsdelar, nemligen
Kiseljord 55 delar
Kalk 27 -
Magnesia alba 0,5.
Lera 2,5.
Lyftsyra och vatten tilsammans 17 -
Samma zeolithart har ock, efter gjordt försök af Herr Prof. och Ridd. BERGMAN, funnits innehålla lika beståndsdelar och uti mäst samma proportion, tillika med ungefär 1/3:dels procent järn, som ses af 1784 års Handlingar s. 115.
Zeolithens förnemsta grundämne är således kiseln, hvilken uti finaste partiklar är inblandad och likasom genomdragen med kalk- och lerjorden. När då desse senare beståndsdelar af en liten mängd syra blifva uplöste, upkommer en något tjock solution, hvaruti de fina och poreusa delare af kiseln blifva simmande, utan at kunna sjunka, eller skiljas ifrån den oljeaktiga uplösningen, och af sådan grund synes den gelatineusa egenskapen böra härledas, som ock mycket bestyrkes däraf, at om uplösnings-medlet tages til någon stor mängd, upkommer intet gärna någon gelatina, ej heller om vatten tilspädes. - Huru fint kiseln är fördeld, och huru svampig den måtte vara, ses ock däraf: at om gelatina edulcoreras med varmt vatten och torkas, förminskas den, eller krymper til en ganska liten volume emot hvad den i form af gelatina ägt, och är då en aldeles ren, fast löst sammanhängande kisel. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 127.
Til säkraste och specifiqua kännemärke, hvarigenom zeolith kan skiljas ifrån andre något när lika stenarter, böra väl de egenskaper antagas at gäsa för smälthetta och gelatinera med syror; eller åtminstone bör den äga någotdera af dessa kännetecken. I anseende därtil kunna til zeolither räknas följande förändringar, såsom:
1:o Tät och derb zeolith, eller Zeolithsten.
a) Hvit, halfklar, liknande en calcedon, eller cacholong. Ifrån Island och Ferröarne
b) Ljusgul, dels derb och dels crystalliserad, ifrån Swappawari uti Torneå Lappmark.
c) Snöhvit, strålig, med klotformig yta och inuti med sammanlöpande fibrer til en medelpunct; på ytan knölig eller klotformig, sittande som en skorpsten på trappen vid Mösseberg. Är hård och ger eld emot stål. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 114.
e) Höggrön, derb, liknande en qvarts, men har knölige halfklot på ytan; ifrån Ädelfors guldgrufva. Är hård och ger gnistror emot stål, men har zeolithens egenskaper. Se samma Handlingar, s. 114, 115.
f) Röd, tegelfärgad, uti tunna lager, eller skorpor, på en grovkornskiffer; vid Ädelfors. Är något mera kalkblandad och gäser litet med skedvatten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1758 s. 282.
g) Violett, eller ponceau-röd, derb, liknande en serpentin, men nog hårdare. Finnes körtelvis uti kalksten vid Garphytte klint, uti Nerike, och uti kalkgrufvorne i Lena socken och Upland.
h) Högblå och tät. Sådan är lazursten, som ock plägar vara inblandad med hvita zeolith-fläckar. Se Lazursten.
i) Svart, slaggtät, glasartad. Se Pechstein. Gäser väl och gelatinerar som zeolith, men är något skiljaktig uti beståndsdelarnes proportion.
2:o Kornig Zeolith finnes uti små polyëdriska gryn, sandartad, gul, eller hvit, sammangyttrad jemte vittrad och trådig zeolith med små drushål, hvaruti den finnes uti crystaller anskuten. Förekommer ock med förändringar uti färgor, såsom: Rödlätt, både kornig och fjällig. - Rosenröd med knölig yta och stråligt, eller stjernformigt brott. Stundom är den mera fjällig än kornig.
3:o Strålig, stjernformig och trådig, med eller utan klotformig yta, merendels hvit eller gulaktig, af mångfaldiga förändringar uti trådarnes läge och skapnad. Finnes uti Gustafs-grufvan i Jemtland och på flere orter.
4:o Crystallinisk.
a) Hvit uti ordentelige, prismatiske, afstympade, dels åtskilde, dels ifrån en medelpuncts divergerande crystaller, halfklara och stötande i gulgrått,Zeolithdrus kallad. Brytes äfven uti Gustafsgrufvan. Där finnas ock
b) Hårformige, liknande federerz, eller amianth-trådar.
c) Bladig, liknande marienglas, men uti vågige lameller, dels helt hvit, dels rödlätt, eller liffärgad, Zeolithspath kallad, ifrån Hellesta järngrufvor.
d) Skifrig uti något tjocka skifvor, med likasom slipade crystalliserade kanter. Se det föregående samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 52 och följ.
e) Skifrige och bladige, genomskinande, af perlamo-färg; dels uti formlige platta crystaller, dels ock uti sammanväxte utspirande crystaller, liknande en til hälften utsprucken rosenknopp. De äro träffade på Harz och vid Andreasberg. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 2:dra stycket s. 45 o.f.
f) Uti tärningar af odeterminerad mångkantig skapnad, stundom snedrutige, sexsidige, stundom polyëdriske, dels af perlamot-färg, dels ock smutsigt hvita, som är den allmännaste zeolith-färgen. - Uti Herr CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 B., s. 495, nämnes en zeolith, uti cubisk form crystalliserad, såsom ganska sällsynt och märkvärdig.
g) Kilformige, spetsige och coniske, af många förändringar och uti åtskillige ställningar.
h) Tuppkamsformige, eller Cristati, uti flere varieteter. Härom kan vidare ses VON BORNS Physicalische Arbeiten, 1783 2:dra Qvart. s. 72 o.f., hvarest upräknas och beskrifvas 84 särskilte varieteter af zeolither, som finnas uti Kejserliga naturalie-cabinettet i Wien. Härmed kan äfven jämnföras Lithophylacium Bornianum.
i) Turmalin, hälst den bruna, har et med zeolithen så aldeles lika förhållande uti en gäsande egenskap, som ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766 s. 45-57, at den väl med mycken rätt kunde räknas därunder; men i anseende til de af Herr BERGMAN anförde skäl, må den förblifva under Skörlslägtet (Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779 s. 237 och ordet Turmalin), at ej zeolith-slägtet må blifva för vidsträckt.
Zeolither hafva på Island och Ferrö blifvit samlade ibland vulcanisk lava. 100 delar af denna zeolith har innehållit Kiseljord 50, Lerjord 20, Kalkjord 8 och vatten eller fuktighet 22 delar. Dess förnemsta kännemärken äro: at han för lampeld och blåsrör ger et phosphoriskt sken: kan utan tilsats smältas til et skönt glas, och pulveriserad gelatinerar med mineralsyror.
Af de zeolitharter, som funnits uti åtskillige sorter af lava och basalter, vid vulcaner på flere orter, beskrifver Herr FAUJAS DE SAINT-FOND sju förändringar, i anseende til olikhet uti utseende, färg och sammansättning, såsom hvit uti dråppar, eller små kulor, liknande en med vårtor beklädd dråppsten, halfklar som en calcedon, uti lava på berget Mezin: hvit uti trådar, utspirande ifrån en medelpunct, på Island; hvit, dels genomskinlig dels mjölkhvit, uti tärningartade crystaller, funnen ibland vulcaniska utkast vid Rochemaure i Vivarais: tärningartad med likasom afbrutne hörn, klar och genomskinlig som bergcrystall, ifrån Ferrö på Island: tolfsidig crystallinisk uti håligheten af en compact lava. Mera härom ses uti nämde auctors Mineralogie der Vulkane, s. 125 o.f.
At zeolithen likväl endast är en vulcanisk product, ses nogsamt af våra svenska arter, tagne uti djupa koppar- och järngrufvor.
Uti gamla stålugnar, som uthärdat många bränningar, sätter sig under hvalfvet öfver stålkistorne gemenligen en glasig, knottrig skorpa på det eldfasta teglet. Denne skorpa skiljer sig lätt ifrån teglet, är vanligen af violett eller vacker gredlinfärg, och på somliga ställen halfgenomskinlig. Vid anstäldt försök har den uti alt förhållit sig som en zeolith: gäser på lika sätt för blåsrör, vid lampeld, och blir därefter svårsmält. Kan ej lösas med borax, men går med alkali minerale lätt til en opak glaspärla, med dels rödlätt och dels grönaktig färg. Uti saltpettersyra gelatinerar äfven på vanligit sätt. Är således en uti elden producerad zeolith, förmodeligen tilkommen genom det fina kalkartade askdam, som af den stränga hettan blifvit updrifvit, och förenat sig med lera och kiseljord på ytan af det eldfaste teglet, samt erhållit dess vackra gredlinfärg dels af något volatiliseradt järn och dels af det bränbara ämnet.
Zink, Tutanego, eller Packyyn uti China, Spiauter, Conterfet, Marcasita Aurea, är en halfmetall af hvit färg, dragande i blått.
1:o Är af alla halfmetaller den segaste och kan med hammare emot städ länge plättas, innan den börjar brakna och brista uti form af något sega och sammahängande blad. Om zinken gjutes uti tunn skifva, kan den sedan genom försigtig prässning emellan stålvalsar bringas til et tunnt blad. Se CRELLS Neuesten Entdeckungen in der Chemie, T. III s. 220.
2:o Uti brottet synes den vara sammansatt af taggiga och triangulera skifvor, som häfta hårdt uti hvarandra. Är nog hård och kan svårligen skäras med knif; kännes äfven seg emot filen, ehuru den därmed kan bringas til filspån, men granuleras lättast medelst smältning och genom qvast uti vatten.
3:o Uti tyngden har den renaste genom distillation utbrackte zinken förhållit sig til vatten som 6,987; den Chinesiska Tutanego, som 7,000 ända til 7,212, och den Goslariska spiautern som 7,065 a 7,215 til 1,000. Är således den lättaste af alla både hela och halfva metaller, då den är fullkomligen blyfri.
4:o Fint pulveriserad genom filning, hafva små doft til någon del kunnat dragas af magneten, förmodeligen af någon järnsmitta, som ej är sällsynt hos denne metall.
5:o Zinken angripes intet märkeligen af luften, men mulnar litet af sura och svafvelagtiga ångor. Vatten gör därpå ingen verkan. Gifver icke heller någon lukt, eller sotande svärta ifrån sig under handteringen, som tenn, eller bly.
6:o Uti distillerad vinättika kan zinken lösas, medelst digestions-varma, så väl uti metallisk som kalkform, eller uti flores. 8 lod ättika har kunnat lösa et lod zink. Den är äfven til någon liten del funnen vara löslig uti spiritus vini, eller alcohol, under långsam digestion, i det den på ytan angripes och calcineras. Se Taschenbuch für Scheidkünstler, 1784, s. 4.
7:o Af svag vitriolsyra, eller spiritus vitrioli, löses lätt med tilhjelp af liten varma. Med mera vatten utspädd och sedan evaporerad erhålles häraf ren och vit zinkvitriol uti snedrutige crystaller. Flores zinci, eller dess kalk, löses på lika sätt.
8:o Uti saltpettersyra löses så väl metallisk zink, som dess kalk med häftighet. Om denne solution distilleras, erhålles en rökande saltpettersyra, jemte en seg, gul materia uti botten på retorten.
9:o At saltsyran löses äfven med gäsning, hvarvid någon svart materia afskiljes, som löses af vitriolsyra och calcineras på kol, men kan ej reduceras til metall.
10:o Af alkali fixum vegetabile löses zinken til en liten del på smältnings-vägen, efter Herr MALOUINS rön.
11:o Med alla alkalier fälles zinken utur dess uplösning i syror; men om mycket alkali volatile tilslås, mer än syran behöfver til mättning, uplöses den åter däraf.
12:o Med svafvel ingår zinken ingen förening uti smältning, och kan ej heller däraf uplösas. Om zinken smältes tilsammans med svafvel, jemte litet tillagd talg, kan den härigenom renas ifrån andre inblandade metaller, som då af svaflet bringas til slagg, hvilken kan på ytan afskummas.
Herr DEHNE har väl sökt bevisa, at zinken kan förenas med svafvel, då mycket kolstybbe vid sammansmältningen tilblandas, men detta rön har ännu icke funnits tilförlåteligit.
13:o Angripes icke heller af hepar sulphuris, hvarken uti smältning, eller af dess ånga, hvilket Herr MALOUIN med åtskillige försök bevist. Se BEAUMÉ's Chymie Experimentale, T. II, s. 364. Således är zinken den enda metallen, som icke löses af svafvellefver.
14:o Zink uti filspån, blandad med torr saltpetter och skedtals updragen uti glödgande digel, detonerar häftigt med skönaste blå låga, som gifvit anledning at nyttja denne composition uti fyrverkeri. Den uti digelen härmed alkalescerade massan, uplöst uti vatten och filtrerad, har hos de gamla fådt namn af Respurs Alkaest, hvaraf dess auctor gjordt mycket chimeriskt väsende. Det som stadnar uti filtrum är zinkkalk.
15:o Zinken smälter vid 370 graders hetta, eller inemot glödgnings-graden; således nog senare än bly, men något förr än regulus antimonii. Under första smältningen calcineras han på ytan, men vid ökad hetta börjar brinna med skön blågrön låga och rök, utan lukt, samt sublimerar sig til hvit ganska fin kalk, under namn af Flores Zinci. Se Zinkblomma. Kallas ock Lana Philosophica, då den fäster sig som en hvit ull uti öfverlagt sublimer-käril.
16:o Zinkkalken är ensamt, lika som tennkalken, äfven med tilsats af glasigt ämne, nästan osmältelig och ganska eldfast, men med något bränbart, såsom kolstybbe, reduceras hastigt och förbrinner lika fort uti öpet käril. Uti sluten retort går den öfver i metallisk form.
17:o Zinken förenar sig lätt med guld och går åter därifrån som flores, uti öpet käril, vid smälthetta, men röfvar tillika något med sig af guldet, som gör at desse flores blifva dels gula, dels purpurfärgade. Se LEWIS Geschichte des Goldes s. 153.
18:o Zink kan äfven med platina, utan svårighet, sammansmältas til en spröd metall, som flyter qvickt och ej tager af luften någon mulen yta.
19:o Silfver smälter därmed til en spröd och onyttig composition.
20:o Tennet går fullkomligen väl därmed tilsammans, utan at förlora sin smidighet af en medelmåttig tilsats, men blir hårdt och en nyttig blandning för allehanda arbeten.
21:o Bly ingår ock däruti nog lätt, och har både Chinesisk och Goslarisk zink funnits litet blyhaltig, som är orsaken til deras större specifiqua tyngd.
Ehuru lätt zinken kan med bly sammansmältas, skiljer sig dock denne halfmetallen snart därifrån uti glödgnings-hetta, hvarpå et artigt rön anföres af Herr SAGE uti dess: Kunst Gold und Silber zu probieren, s. 49. I anseende därtil kan zinken på torra vägen ej proberas på silfverhalt, förrän den blifver brackt til kalk och glas. Se Zinkblomma.
22:o Regulus Antimonii kan därmed sammansmältas til en hvit och skör blandning.
23:o Vismut och Arsenik kunna svårligen därmed förenas, och det ändå ofullkomligt. Med Järn, Kobolt, Nickel och Magnesium vil sammansmältning intet lyckas på bekant sätt. Uti naturens verkstad är likväl zinken med järn förenad, och kan däraf vara smittad til någon liten del, som då af magneten uptäckes. Se Zinkmalm. Järn kan ock, efter Herr MALOUINS anvisning, med zink öfverdragas nästan som med tenn, men svårare och mindre jämnt. SeJärnets Historia s. 629 och ordet Järn. Om järnets förening med zink ses vidlöftigt af Herr I. F. GMELINS många förgäfves gjorde försök, uti CRELLSChemische Annalen, 1785, 3:dje stycket s. 195, 219, 223, 228, hvarest många auctorer i detta ämne finnas upräknade.
24:o Med qvicksilfver kan zinken lätt amalgameras, hälst vid lindrig varma, men vid starkare hetta förflyger den tillika med qvicksilfret.
25:o Zinkfilspån med arseniksyra, lagd uti retort at distilleras, blef antänd af hettan, då retorten började glödga, hvilken sedan sönderslogs med en häftig smäll. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 291.
26:o Med koppar kan zinken uti smältning aldrabäst och lättast samt til de nyttigaste blandningar förenas, uti hvad proportion som hälst; hvilka blandningar äro mer och mindre smidige, alt efter som mindre eller större mängd zink tilsättes. - Efter olika proportioner af desse metaller, och efter flere därmed upkommande färgor samt skiljaktige egenskaper, förekommer denne blandning under olika namn af Messing, Pinschback, Tombak, Bronco Metall, Prins Roberts Metall, Similor, Or de Manheim, som hvar för sig närmare beskrifvas.
Zinkens nära frändskap med kopparen rönes däraf, at den i form af rök kan ingå uti och genomtränga kopparen, utan at den behöfver vara uti smältning. Kopparbleck, inlagde på en piédestal uti en järn-retort, där zinken distilleras utur gallmeja med tillagt kolstybbe, uti den ställning at zinkröken måste passera dem under framfarten, blifva däraf til någon del, eller ock altigenom indränkte och tingerade med den skönaste guldfärg, och med bibehållande af så mycken seghet, at en sålunda tingerad koppar kan sedan dragas til tråd och plättas til oäkta galloner, med mera. En kopparpenning af 1/8:dels tums tjocklek, på detta sätt inlagd på en fot af järntråd öfver gallmejan, under distillation, blef af den attraherade zinkröken upsväld til hälften större tjocklek och utan smältning, eller prägelns rubbning, förvandlad til en hvit, glänsande och ganska skör metall, som då bestod merendels af hälften zink och koppar, tjenligt at sedan uti smältning utspädas med mera koppar til smidigare compositioner.
Vid desse metallers förening fordras eljest någon försigtighet. Om zinken hastigt och kall kastas uti smält koppar, upkommer et häftigt sprakande, stundom med fara för laboranten. Zinken antändes, brinner och förflyger til större delen. Säkrast går det, om kopparen först lägges uti digelen, betäckes med små kol och upglödgas inemot smältnings-graden, då zinken lägges i små bitar på kolen, at därigenom nedrinna på kopparen, hvars smältning då befordras genom ökad hetta och metallerne betäckas med torrt koksalt, som förut blifvit detoneradt, eller utsprakadt. Genom amalgamation med qvicksilfver kan likväl desse metallers förbindelse uphäfvas, ty då messings-filspån, flittermessing eller oäkta bokguld rifves flitigt med qvicksilfver, under vattens tilslående, skiljer sig zinken som et svart pulver ifrån kopparen. Om detta zinkpulver sedan samlas, torkas och smältes med hastig hetta, skall däraf erhållas en fullkomligt smidig och silfverlik metall. Qvicksilfret kan skiljas ifrån kopparen genom distillation, utan särdeles förlust. Se WEBERS Fabriquen und Künste, s. 225.
27:o Zinkens förvandtskap, eller attraction, til alla de andre metallerne, på smältnings-vägen, utsättes gemenligen uti följande ordning, nemligen såsom starkast til Kopparen, sedan til Tenn, Qvicksilfver, Bly, Silfver, Guld, Platina, Vismut, Arsenik, Kobolt, Nickel och minst til Järn (Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III), med någon förändring efter senare rön. Se vidare desse metallers namn samt orden Zinkblomma och Zinkmalm.
Zinken kommer til största mängd och lindrigaste pris ifrån China, under namn af Tutanego, där ganska rika zinkmalmer och til stor ömnighet gifvas. Den kan äfven erhållas ifrån England och Tyskland, där den Spiauter kallas, men aldrarenast och tillika dyrast har den varit, som här i riket blifvit tilverkad på försök genom distillation. Se Zinktilverkning.
Zinkens nytta uti konster och handtverk är förnemligast bekant hos metall-arbetare, til förenämde compositioner med koppar samt til Slaglod; äfven för åtskillige arbeten af tenn. Consumeras således til betydande mängd. Kan äfven med förmån nyttjas vid messingsbruken i stället för gallmeja. SeMessing. På apothequen tilredes däraf i synnerhet Flores Zinci. Se Zinkblomma. Huru zinkkalken tilsammans med kobolt kan åstadkomma en grön mineralfärg genom calcination, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1780, s. 163-174 samt vidare s. 286-293.
Zinkens nytta uti hvarjehanda arbeten, husgeråd och flere behofver, kan blifva mera vidsträckt, då m an har sig bekant hvad redan i början blifvit anmärkt, at denne halfmetall genom valsning antager nästan lika smidighet som tenn, och är på det sättet tjenlig til ljusstakar och dosor af allehanda form, med mycket mera; hälst denne aldramäst liknar silfver, medförer ej någon obehagelig lukt, sotar ej händerne och mulnar icke heller lätteligen uti luften, hvilka olägenheter medfölja både tenn och andra hvita metall-compositioner.
Til zinkens smidighet bidrager förnemligast, at den genom en eller annan distillation, med tilsatt kolstybbe, renas ifrån inblandning af någon annan metall, som Herr MARGRAF redan anmärkt; men i synnerhet skall, efter nyare rön, än fullkomligare smidighet kunna erhållas, om uppå den uti digel smälta zinken updrages ganska litet frätande qvicksilfver-sublimat, då zinken, så snart röken uphörer, straxt utgjutes. Herr KRAATZ uti Berlin har på et lod distillerad smält zink lagt allenast 2 gran sublimat, och därmed fått zinken så smidig, at den sedan af en guldsmed icke allenast kunnat hamras helt tunn, utan också vidare under et valsverk sträckas til et ganska tunnt blad, hvilket också Herr Grefven VON SICKINGER uti Paris försökt. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 Band, s. 122.
För öfrigit äger zinken åtskillige egenskaper, som egenteligen tilkomma guldet, såsom:
a) At icke kunna lösas af svafvel, som härförut är anmärkt.
b) At icke uti smältning kunna förenas med antimonium, men väl med dess regulus.
c) At zinken, lika som guldet, kan genom tilsats af litet frätande qvicksilfver-sublimat, uti smältning, vinna någon tilökning uti smidigheten.
Med phosphorus distillerad har ej fullkomligen däraf kunnat lösas; men väl med den phosphoriska syran. Se härom, m.m., Herr MALOUINS Afhandling uti Franska Memoirerne 1743, samt CRELLS Chemisches Archiv, s. 205-218.
Med zink kan en besynnerlig vegetation af bly åstadkommas, til exempel: om ½ lod blysocker uplöses uti 5 eller 6 unce vatten, och en stång af zink ställes däruti, fäller blyet sig därpå inom et dygn glänsande med dess naturliga färg, i form af små grenar. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 2 Band, s. 118.
Uplöst tenn uti kungsvatten fäller sig likaledes metalliskt, uti fina blad, svampaktigt och dendritiskt, utur detta uplösnings-medel på en renfilad zinkstång.
Om zink någonsin funnits uti naturen gediegen med metalliska egenskaper, är ännu obekant. I hvad lynne den eljest förefaller se Blende, Gallmeja, Zinkglas och Zinkmalm.
Zinkblomma, Lana Philosophica, kallas den fina och hvita kalken, hvartil zinken under smältning, eller förbränning, helt och hållen kan förvandlas, och som i form af hvit rök upstiger, samt fäster sig vid de svalare kroppar, som komma at ligga däröfver. Den som upstiger vid messings-bruken och skiljer sig ifrån gallmejan genom öfra öpningen, eller kronan, på bränugnarne, får namn afGallmejblomma. Se detta ord. Den som sublimerar sig vid ugnar under zinkhaltige malmers smältning, kallas Hüttennicht, Nichts, eller Nicht (Nihilum Album). Då detta ämne förenad med Flogaska, Blyrök och mera dylikt, af hettans verkan förglasas, eller fäster sig uti slagglik skapnad, kommer det under namn af Tutia (se Tutia), Spodium Minerale, Pompholix, eller Diapompholix, och flere höglärda namn, men är dock et och samma grundämne, mer eller mindre rent.
Naturlig zinkblomma har i synnerhet funnits uti Chinesisk gallmeja, eller såsom vågige ådror uti en tegelfärgad ljusröd järnochra, som äfven varit zinkhaltig. Om de härmed anstälde uplysande försök se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 78 o.f.
Med konst erhålles zinkblomma, om zinken smältes uti digel och en annan tom digel stjelpes lösligen däröfver, utan förlutering. Den upstigande zinkröken fäster sig då som en spindelväf, eller ull, uti täck-digelen, samt vid bräddarne af den undra digelen, och är den egenteligen så kallade Lana Philosophica.
Huru denne zinkblomman kan göras til mängd för apothequares behof, med särskilt inrättning, ses uti M. BEAUMÉS Chymie Experimentale T. II s. 356 o.f. Detta besvär tyckes dock vara öfverflödigt, då zinkblomma kan erhållas vid messings-bruken så godt som för intet. Se Gallmejblomma.
En sålunda med konst af sjelfva metallen beredd zinkblomma har funnits, efter några minuter, vara lysande uti mörkret. Se Taschenbuch für Scheidkünstler 1782, s. 44.
Med vitriololja slagen på zinkblomma har en så stark hetta upkommit, at glaskålfven söndersprungit, som ses uti samma bok s. 24.
Zinkblomma, distillerad med phosphorisk syra, har blifvit antänd under glödgnings-hetta och qvarlemnat en glasig materia, som liknat boraxglas. Se MARGRAFS Chymische Schriften 1 Del. s. 46.
Om zinkblomma blandas med 1/8:del eller mera kolstybbe, och cementeras med koppar, erhålles därmed messing likasom af gallmeja; och om den med kolstybbe distilleras, utkommer zinken uti metalliskt lynne.
Zinkblomma, inpackad uti digel, smälter uti stark hetta til glas, som sedan kan förenas med blyglas och, med tilsats af 12 gångor så myckt bly, bringas til förslaggning på skärfvel samt vidare afdrifvas på capell. Detta är den enda bekanta utvägen, hvarigenom zinken uti smälthetta kan proberas på silfverhalt.
Utom utvärtes bruk uti medicin, är zinkblommans nyttjande uti konster och handtverk föga bekant annorlunda, än såsom gallmeja för kopparens tingerande, hvartil Tutia vid vissa tilfällen nyttjas. - Såsom hvit färg kan den ock med tilsats af krita nyttjas af målare, och har den egenskapen at intet mulna, eller blifva dunkel, men är ensamt ej nog fyllig, eller har ingen tilräckelig corpus, som målare tala. - Den bästa hvita färg af sådan zinkkalk erhålles, om zink uplöst i någon syra, eller ren zinkvitriol i vatten uplöst, blandas med en alun-solution, och en klar pottaske-lut småningom tilslås. Zinken faller då tillika med alun-jorden ganska hvit, och blifver, efter utlakning med varmt vatten och torkning, både ömnigast och mäst tjenlig för målare, allenast intet järn varit med i spelet.
Zinkglas är ej annat än zinkkalken vitrificerad, eller sammanlupen uti et sten- eller glasartadt lynne, och således den renaste gallmeja, som uti sådan skapnad finnes antingen af naturen, eller med konst tilredd. Naturligt Zinkglasförekommer i synnerhet ibland de engelska gallmejarterne, gemenligen i form af druser, ofta crystalliseradt uti åtskillig form, merendels pyramidaliskt, 3, 4 a 6sidigt som svintänder; stundom äfven klot- och drufformigt, af hvitgul,, gul och gulgrön färg; ofta halfklar med smutsig hvit färg. Se Gallmeja. Med konst erhålles zinkglaset vid gallmejors eller zinkmalmers distillation, då det sätter sig som skorpor med taggig yta uti retorthalsen, med en smutsig hvit, eller grå färg, uti brottet glasigt och glittrande.
Zinkglaset är för kopparens tingerande til pinschback det yppersta och renaste ämne, näst den distillerade zinken.
Zinkmalm. Därmed förstås uti vidlöftigaste bemärkelse alla de förändringar af jord- och stenarter, som innehålla zink och beskrifvas under Gallmeja, hvarest tillika redan är anmärkt, at med Zinkmalm efter rätta orda-förståndet egenteligen menas en sådan malm, hvaruti zinken är mineraliserad med Svafvel och Järn tillika.
Med svafvel ensamt kan väl zinken icke vara mineraliserad, så vida han finnes med detta ämne icke vara benägen at ingå någon förening, eller därmed vara uplöslig; men at det likväl sker uti naturens verkstad, visas nogsamt uti alla arter af blende. Om bekanta förändringar af sådane zinkmalmer se Blendeoch Gallmeja.
Den askfärgade något blåaktiga malmen, hvaraf zinken uti China skall tilverkas, och som korteligen nämnes uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1756 s. 316, tyckes äfven hafva varit en sådan metallfärgad blende af samma art som den, hvilken här i riket finnes vid Bovallen uti Tuna. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 229.
Zinkmalm, eller mineraliserad zink, finnes ofta och merendels altid med andre metallers malmer, såsom med Blyglans, Kopparmalm, Zwitter, m.m., inblandad och altid förenad med järn, som eljest uti metalliskt lynne så svårligen kan därmed förlikas.
Alla zinkmalmer, som innehålla något svafvel, eller någon mineralisk syra, måste först calcineras, eller rostas, innan zinken kan därifrån utbringas. Denne rostning måste nödvändigt ske uti hvälfde ugnar med flamman af stenkol, eller ved, hvarvid strängaste hetta kan nyttjas, utan at något märkeligt af den eljest så flygtiga zinken bortgår; men tilkommer något bränbart ämne, såsom kolstybbe, blifver zinken straxt tilreds at vandra i luften, om hettan drifves til glödgning. Det vore därföre oförståndigt at vilja fullrosta zinkmalmer, på lika sätt som järn- eller kopparmalmer, uti öpne gropar med inblandadt kolsork o.s.v.
Då blendearter med skäl föras til zinkmalmer, så finnes det denne malmen här i riket är uti största ömnighet at tilgå, som under ordet Blende redan blifvit nämdt. För öfrigit gifves i andre länder knapt något bergverk, där icke denne gästen äfven visar sig. Allmännast fås likväl gallmejor och zinkmalmer ifrån England, Polen, Schlesien, Ungern, Flandern, Hartz, m.m., som äga mer däraf än til egit behof.
Ibland zinkmalmer har Herr JUSTI behagat uptaga en art tung spat ifrån Lorents Gegendrum vid Freyberg, som af honom blifvit Zinkspat kallad. Se JUSTIS Mineralogie s. 95; men af mera kunnige mineraloger drages denne uptäckt uti tvifvelsmål med så mycket större skäl, som det påstås at denne zinkspat skall gifvit hvit rök utan tilsatt phlogiston, hvilket strider emot all förfarenhet, så vida icke kan visas at det är en gediegen zink, som likväl ännu aldrig blifvit frambrackt utur naturens verkstad. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 230, och VOGELS Practisches Mineralsystem s. 486. - Utom denne art, hvars zinkhalt drages i tvifvelsmål, nämner dock Herr STÜTZ uti dess Mineral-Geschichte von Oster-Reich, vid Annæbergiska bergverket, en hvit Zinkspat, som skall finnas uti därvarande gallmeja tillika med grön blyspat; men utan at gifva närmare beskrifning på denne spat. Se VON BORNS Physicalische Arbeiten, första årgångens första qvartal s. 93. Tungspaten har eljest af åtskillige blifvit hållen för zinkhaltig.
Den egenteliga zinkspaten är en af naturen vitrificerad zinkkalk, eller zinkglas. Se Zinkglas.
Zinkmalmer och gallmejor förråda snart denne metallens närvaro, om de, utan tilsats, först rostas under flitig rörning vid god glödgnings-hetta, til dess intet os af svafvel, eller af någon stickande syra, däraf kännes under starkaste glödgning afgå. Om då denne rostade malmen blandas med kolstybbe, och åter hvitvarm uti digel upglödgas, röjer sig zinken snart däruti med upstigande blågröna flammor. Huru dess halt med mera säkerhet kan rönas, se Messingsprof och Zinktilverkning. Under calcination är ej at frukta, det zinken med svafvelröken bortgår förr än något bränbart ämne af sot eller kolstybbe tilkommer.
Zinkprof. Härmed förstås sättet at probera förekommande mineralier på deras halt af zink. Under orden Zinkmalm, Zinktilverkning, Gallmeja och Messingsprof är redan nämdt, huru zinken röjer sin närvaro, uti eld, med blågrön låga och hvit rök, så väl för blåsrör på kol, som uti digel med tilsatt kolstybbe, samt huru denne flygtige metallen på flere sätt kan fångas, antingen genom distillation eller med tilsatt koppar. Dessutom kan zinkhalten, med mera noggranhet, på våta vägen utrönas på det sätt som under ordet Våtprof anföres. Detta låter göra sig med rena gallmejor, som, jemte någon bergart, icke innehålla annat än zink och luftsyra, tillika med järn; men blendearter, som äro mineraliserade med svafvel, arsenik och järn, samt tillika ofta medföra någon bly och koppar, måste först göras til gallmejor, eller genom calcination skiljas ifrån deras flygtiga ämnen, då deras beståndsdelar sedan på våta vägen kunna uptäckas. Renaste halten af zink erhålles dock på torra vägen, genom distillation med kolstybbe, uti järn-retort, och med stark hetta. Se Zinktilverkning.
Zinkspat, Se Zinkmalm.
Zinkstol, Se Zinktilverkning.
Zinktilverkning kallas sättet at utbringa zinken utur dess malmer. Detta lärer förmodeligen aldralängst varit bekant uti China, där rikaste gallmejarter och zinkkalker skola finnas til stor myckenhet, både uppe i dagen och uti grufvor på mer än 80 famnars djup, som Herr Capitain EKEBERG berättar uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1756, s. 316. Men huru zinken däraf beredes, har ännu icke rätteligen blifvit bekant, mer än at det skall ske uti stora krukor, eller grytor.
Ibland gamla tilverknings-sätt kan ock räknas det, som ifrån mer än 100 år tilbaka varit nyttjadt vid Gosslar, där Rammelsbergiske grangnistrige, blendeartade och zinkhaltige silfver- och blymalmer smältas, och hvarvid zinken tilfälligtvis utan någon särskilt anstalt erhålles; allenast at uti ugnsbröstet insätes på inre sidan en upåt lutande tunn stenhäll, som där Zinkstuhl kallas, hvaremellan den uti rök och fina dråppar upstigande zinken får någon svalka emot bröstmuren, som på det sättet är mycke tunn och af luften hålles sval, då zinken därstädes samlar sig. Så snart smältaren klappar på detta ställe af muren, utrinner zinken genom en därtil lämnad trång öpning, och faller dråpptals uti et därunder satt käril til et eller annat skålpund hvarje gång, och då någon mängd blifvit samlad, smältes den tilhopa ut en lerbeslagen järngryta samt gjutes til små tackor. Innehåller dock gemenligen litet bly och anses för mindre ren än den Chinesiska.
Här i riket utbracktes zinken genom distillation redan år 1738, af Herr BergsRådet VON SWAB, utur den vid Bovallen uti Tuna socken varande zinkmalmen, och 1757 inrättades vid Wäster-silfberget af mig en stor zinkugn med sex gutne järnretorter, ungefär på lika sätt som vid svafvelbruket nyttjas. Med desse retorter distillerades då zinken af en brun blende, som fans til myckenhet uti de så kallade Stollgrufvorne och var beredd til gallmeja, af blekgul färg, genom kallrostning och vittring samt slamning och ytterligare calcination. Eldningen försöktes först med flameld af ved och sedan med kol, efter behörig ändring uti ugnsbyggnaden. Begge delarne gjorde mäst lika verkan och erhölls, när väl geck, omkring 15 til 20 skålpund zink om dygnet af hvarje retort, eller emellan 20 och 25 procent af gallmejan. Ingen annan tilsats brukades härvid än rent kolstybbe, hvaraf, efter mått, togos 2 delar emot en del af gallmejan, som fans vara den bästa proportion. Andra tilsatser, dels af kalk, dels af torrt ler försöktes, men utan at någon förmån däraf kunde förspörjas. Retorterne voro af conisk skapnad, försedde med lösa inuti lerbeslagne hattar, eller alembiquer, gutne med långa snablar, som räckte ned under vattubrynet uti därundern satte käril. Utan at i akttaga en sådan tilställning, är omöjeligt at få någon metallisk zink, emedan den uti torr förlaga dels förbrinner, dels samlas uti form af et grått metalliskt dam, som svårligen kan bringas til sammansmältning. Den härigenom på försök til et skeppund utbrackte zinken fans vara den aldrarenaste och minst skör, samt ypperlig til allehanda compositioner med tenn och koppar. Försöktes äfven til messing vid stora verken med god nytta. Var mera hvit och smidig än den Chinesiska, samt kunde utan svårighet sammansmältas med lika mycket bly. Då 4 delar af denne zink smältes med en del bly, var blandningen ännu halfsmidig och uti brottet grofbladigare samt mera blåhvit, aldeles lika med den Chinesiska, men i anseende til dyrheten på järn-retorter, som uti så stark hetta icke länge kunde emotstå förbränning, och i brist på utväg at efter gjorde försök kunna erhålla nog starka, täta och stora sten-retorter, af lerämne, samt i anseende til ved- eller kol-consumtion, blef zinken härvid dyrare än den Chinesiske, hvaraf härrörde at dess tilverkning på detta sättet ej längre med utkomst kunde fortsätta.
Uti England, vid Bristol, skall äfven zink uti en stor fabrique blifvit tilverkad genom distillation; men med en annan tilställning, eller per descensum, då gallmejan varit inlagd uti eldfaste väl förluterade lerkrukor, och zinken med stark hetta drifven at gå nedåt, igenom rör, uti därunder satte käril med vatten. Inrättningen härtil har hållits hemlig, och är obekant om denne tilverkning ännu fortsättes. Efter gjorde försök har det med våra mindre rika gallmejor ej med förmån velat lyckas. Förmodeligen äro de Engelska mycket rika och föga järnhaltige gallmejarter, utan föregången kostsam préparation, härtil mera tjenlige. Kan ock hända at en liten inblandning af bly, som med desse arter gemenligen är följaktigt, underhjälper distillation per descensum.
Huru zinken uti smått utbringas af zinkmalmer, genom vanlig distillation med tilsats af 1/8:del kolstybbe, efter vigt räknadt, finnes i synnerhet beskrifvit uti Herr MARGRAFS 1761 tryckte Chymische Schriften, 1 D. s. 262 och följ., til äfventyrs i anledning af Herr VON SWABS 20 år förut däruti gjorde uptäckt. Se vidare Gallmeja och Zinkmalm.
Uti ganska väl förluterad digel, med inslagen stybbeshärd, har äfven zinken kunnat utbringas uti många små korn, som då innehålla järn, om malmen varit därmed smittad.
Zinkvitriol, Se Vitriol.
Zinngraupen, Se Tennmalm.
Zinnober, Se Cinnober.
Zinnopel, eller Sinnople, är en vid Ungeska guldgrufvorne i synnerhet väl känd järnhaltig stenart, eller merendels stenhärdad järnlera, af blodröd, rödbrun, eller mera blekröd färg. Är stundom så hård at den ger eld emot stål, och föres då til en röd järnhaltig jaspis. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 63.
Zinnopeln utgör vid Schemniz förnemligast den mästa gångarten, samt är gemenligen guldhaltig, hälst den som är mild och mindre stenhärdad. Den gifves stundom så vek som en bolus, då den tillika har en knölig eller kulformig yta, nästan som en glaskopf, eller blodsten, och går därifrån til lika hårdhet med jaspis. Den hårdaste jaspis-artade, som brytes vid Schemniz, uti Pacherstollen, kallas där Wild-Zinnopel och föres såsom ohaltig på varphögarne; men de guld- och silfverhaltige ingå uti smältningen. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 44.
Märkvärdigt är at en petrificerad Porpit, eller en Madrepora Simplex, funnits midt uti en der zinnopel, på 89 famnars djup, uti Pacherstollens vindschacht vid Schemniz. Se VON BORNS Bref til Herr FERBER s. 184.
En hård zinnopel brytes ock vid Calvarie berg vid Schemniz, stundom inblandad med grön jaspis, stundom också helt intimt med hvit qvarts, då den får namn af Schnürelzinnopel. Gifves äfven helt lös och guldhaltig, med partilkar af hvit kalkjord sammangyttrad. Här i riket finnes den af jaspis-hårdhet dels cinnoberröd, dels lefverbrun, uti Långbanshytte järngrufva i Wermeland och Gåsborns socken, dock utan guldhalt, med små gnistror och ränder af grå järnmalm instänkt. Se VON BORNS Lithophylacium, 1 Del. s. 30, 122.
Zinnschragen, Se Tennschragen.
Zisseleradt kallas sådant af guld, silfver, messing eller pinschback gjordt arbeite, som prydes med dels uphöjde, dels graverade figurer och lösverk, m.m., hvilka af konstnärer eller zisseleurer utarbetas dels med grafstickel och dels med fina stampar, eller punsar, i synnerhet på sådane ämnen som förut blifvit gutne. Af smidige metallers tunna bleck formeras sådane prydnader, genom drifning, på många sätt.
Zoica Terra kallas rödmyllan.
Zonites kallas den sten- eller malmart, som har åtskillige cirkelformige hvarf, eller skal, utom hvarandra, såsom en del blodstenar och stalactiter samt kieser, hvilken senare art då heter Pyrites Zonites, eller Cingularis.
Zooglyphi kallas de bildstenar, som likna djur eller deras delar.
Zoolithi kallas stenvandlade fyrfortade djur, som föga lärer funnits.
Zoomorphi heta de af naturen med djur-liknelser målade stenar.
Zoophytolithi betyda stenvandlingar af så kallade örtlike maskar med leder, såsom Trochiter, Entrochiter, Asterier m.m.
Med Zootypolithi menas de uti stenar aftryckte djur, såsom Fiskskiffer m.m.
Zwitter, Se Tennmalm.
