Svenska järn- och stålindustrins historia

Osmundarnas epok

Det var köpmännen från Lübeck, som på medeltiden började intressera de svenska kungarna för export av järn i större skala. Det är också då som tyska bergsmän och köpmän fär privilegier att bedriva sin verksamhet i Sveriges olika bergslag och köpstäder. Bergsbruket och utrikeshandeln banade därmed väg för integreringen av svenskarna i den europeiska civilisationen. Följden blev en ny ekonomisk struktur – ett blandat och mer differentierat samhälle uppstod i det tidigare agrara Sverige.

Den svenska järnexporten under medeltiden bestod av så kallade osmundar, som var ett standardiserat format av smidesjärn med en vikt av knappt tre hekto. Osmunden var ett accepterat bytesobjekt både i Sverige och utomlands. Den användes också som betalningsmedel och dess värde bestämdes av Kronan.

På 1300-talet gick en stor del av den svenska järnproduktionen på export, främst till Lübeck och Danzig. Hela årsproduktionen utgjorde vid denna tid uppskattningsvis 2 000 ton, mindre än en tredjedel av produktionen vid de tyska bergverken. Eftersom lybeckarnas koggar inte kunde ta sig in i Mälaren, anlades Stockholm som omlastningsplats, tullstation och utskeppningshamn för järn- och kopparexporten från Närke, Västmanland och Dalarna.

Den skandinaviske unionskungen Erik av Pommern gynnade på 1420-talet svenska köpmän och sjöfarare framför de tyska, och spärrade Öresund för koggarna från Lübeck, vilket blev förödande för den svenska järnexporten. Detta ledde sedan till att bergsmännen i Dalarna och Västmanland tillsammans med köpmännen i Stockholm under bergsmannen Engelbrekts ledning driver fram Sveriges utträde ur unionen med Danmark och Norge.

Lübeck, som hjälpt Gustav Vasa till makten till priset av total ensamrätt att driva handel på Sverige, fick på 1530-talet se sig besegrat av de svenska och danska kungarnas förenade stridskrafter. Även de övriga hansastädernas handelsmonopol skulle senare slutgiltigt avskaffas genom den expanderande holländska och engelska sjöfarten på Nordsjön och Östersjön.

Priset på svenskt osmundjärn började sjunka från mitten av 1300-talet och fortsatte att falla under 1400-talet. Orsakerna stod att finna både på producent- och konsumentsidan. Ju mer masugnstekniken kom till användning, desto mer ökade järnproduktionen på den europeiska kontinenten och konkurrerade med de svenska produkterna. Men även om priset fallit så ökade den svenska exporten av osmundar till Danzig under 1500-talet. Men här använde man det svenska järnet som utgångsmaterial för tillverkning av ett mer bearbetat smidesjärn, som vattendrivna stångjärnshammare hamrade ut i långa stänger, stångjärn. Denna produkt såldes sedan vidare under beteckningen ”stångjärn från Danzig”, främst till Holland och England.

Stångjärnet tar över

De svenska kungarna insåg under 1500-talet att även Sverige måste modernisera sin järnproduktion och börja tillverka stångjärn. För att klara den svåra tekniska omställning som detta innebar krävdes medverkan av expertis och finansiärer från utlandet. Den avgörande moderniseringen av den svenska järnhanteringen skedde emellertid först i början av 1600-talet. När Spanien accepterat Hollands självständighet 1609, började holländarna planera för sitt framtida försvar bland annat genom att importera järnkanoner från Sverige. Ett stort antal bergsmän, som utvandrat till Holland från det av Spanien behärskade Vallonien värvades nu att ta arbete i Sverige vid Kronans järnbruk och vapensmedjor, som moderniserades av tekniker som Willem de Besche och finansierades av affärsmän som Louis De Geer.

Den doktrin som styrde handelspolitiken i Sverige på 1600-talet var merkantilismen. Enligt denna skulle ett lands ekonomi stärkas genom höga skyddstullar. Vidare skulle exporten gynnas och importen hållas tillbaka för att skapa överskott i handelsbalansen. Det faktum att man i den internationella handelskonkurrensen fick bättre betalt för förädlade produkter än för råvaror låg bakom det år 1604 införda förbudet mot export från Sverige av osmundjärn. I fortsättningen fick enbart det förädlade stångjärnet exporteras. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare var medeltalet cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet i medeltal 40 000 ton per år. Den stora ökningen berodde nästan helt på tillkomsten av nya marknader, först Holland och sedan England. Ändå stannade det mesta av vapenproduktionen i Sverige och tillverkningen av spik, plåt, verktyg och redskap var huvudsakligen inriktad på hemmamarknaden.

Under 1700-talet kom den svenska järnproduktionen att nästan fördubblas, vilket berodde på den ökade efterfrågan på stångjärn från utlandet, särskilt England, som hade stort behov av det högkvalitativa så kallade Öregrundsjärnet som insatsvara för sin stålindustri. Stångjärnet kom så småningom att utgöra hela tre fjärdedelar av den totala svenska exporten, vilket gav Kronan mycket stora inkomster i form av skatter och exporttullar.

I England hade träkolsskogarna reducerats så pass att landet blivit starkt beroende av järnimporten från Sverige. Den engelska importen på 1730-talet uppgick till cirka 25 000 ton, varav Sveriges andel bestod av närmare 20 000 ton. Från Ryssland kom cirka 5 000 ton, men det ryska järnet skulle tjugo år senare gå upp till 15 000 ton, vilket då var lika mycket som den svenska andelen. I slutet på 1700-talet utvecklas i England metoder som möjliggör användning av stenkol i metallurgiska processer. Det var för övrigt den hårdnande konkurrensen från det ryska stångjärnet och den ökade produktionen i England av stenkolsbaserat stångjärn, som förorsakade den kris för den svenska järnhanteringen, som var en viktig anledning till att Jernkontoret inrättades år 1747.

Den tilltagande användningen av kol och koks skulle senare leda till en kraftig förändring av konkurrenssituationen för svenskt järn och successivt förflyttades under 1800-talet Europas järntillverkning till länder med goda tillgångar på stenkol.

Smidesregleringen

Den starka tillväxten av stångjärnsexporten hade väckt oro för att stångjärnsbrukens konkurrens om träkol och tackjärn skulle leda till ökade tillverkningskostnader. Därför aktualiserades en begränsning av smidesproduktionen, varigenom man också skulle kunna påverka priserna på den internationella marknaden. Ägarna av stångjärnsbruken lyckades i detta syfte genomdriva en smidesreglering vid 1746–47 års riksdag, som effektivt motverkade en ökning av stångjärnsexporten på lång sikt. Inte förrän på 1830-talet avskaffades regleringen helt.

En betydande värdemässig förändring uppåt i exportens sammansättning skedde dock under 1700-talets senare del. Exporten av järn, som ytterligare bearbetats sedan det smitts ut under de tunga stångjärnshamrarna, ökade nämligen starkt. Med hjälp av de lättare och snabbare knippjärnshamrarna kunde man framställa tunnare stänger eller band, som sedan buntades ihop och exporterades i knippor. Även smidda plåtar och stål exporterades i större utsträckning än tidigare.

Den svenska stångjärnsexporten under 1700-talet var som tidigare påvisats i hög grad inriktad på den brittiska marknaden. Denna kompletterades med en stabil och rätt betydande utförsel till Östersjöländerna och under århundradets senare del med en ökad export till Frankrike, Portugal och Medelhavsländerna. Samtidigt minskade den tidigare betydande avsättningen i Holland. De handelspolitiska övervägandena kom sedan att bli av stor betydelse för den svenska utrikespolitiken under den kommande revolutions- och Napoleontiden.

Napoleonkrigen förde med sig en svår kris för den svenska järnhanteringen. Orsaken var bland annat att tullarna på svenskt stångjärn till Storbritannien höjdes kraftigt. Från drygt 52 000 ton stångjärn per år under 1790-talet sjönk den totala svenska utförseln till mindre än 30 000 ton under bottenåret 1808. Förlusterna på den brittiska marknaden kunde dock till stor del kompenseras av den nytillkonma amerikanska. Förenta staterna blev sålunda redan tidigt under 1800-talet en betydande marknad och var ända fram till första världskriget den största mottagaren av svenskt stångjärn.

Industrialismen

Vid denna tid ansåg många inom den svenska järnhanteringen att lösningen på krisen låg i att förbättra det svenska träkolssmidets kvalitet. Vallonsmidet behöll nämligen sin ställning på marknaden i Sheffield. Andra förordade övergång till användning av den i England uppfunna stenkolseldade så kallade puddelugnen för tillverkning av smidbart järn och komplettering av denna med valsverk. Det dröjde emellertid ända till 1845 innan brukspatronen Gustaf Ekman hade löst problemen med ett lancashiresmide anpassat till svenska förhållanden och med träkol som energikälla. I den ekmanska koltornsugnen kunde de trasiga ytorna på smältstyckena effektivt hopvällas. Ekmans ugn blev därigenom en förutsättning för utvecklingen av dåtidens valsverk. En ytterligare fördel var att bränsleförbrukningen minskade kraftigt.

Den förbättrade kvaliteten gjorde det nu möjligt att återta en stor del av den förlorade marknaden i Sheffield. När ugnar för svenska förhållanden hade utvecklats och valsverk anlagts i anslutning till dessa, kunde järn av hög kvalitet tillverkas i stora kvantiteter. Med valsverken kunde också den dyrbara hammaruträckningen i smedjan ersättas. Lancashiresmidets expansion medförde starkt ökad efterfrågan på tackjärn och tillverkningen steg till uppemot 80 000 ton per år i början av 1860-talet.

De tekniska landvinningarna fick till följd att driften koncentrerades. Mindre bruk lades ned till förmån för större och livskraftigare enheter. Processen brukar benänmas ”den stora bruksdöden” och innebar att antalet hyttor i Sverige minskade från 220 år 1840 till mindre än 160 fyrtio år senare (trots att många nya hyttor anlades under perioden).

Bessemerprocessen

Behovet av stål ökade starkt i mitten av 1800-talet. För industrier och kommunikationsmedel behövdes stål i stora kvantiteter och av god kvalitet. Både i Europa och i USA gjordes ihärdiga försök att ersätta de gamla hantverksmässiga metoderna för stålframställning med processer som bättre svarade mot de växande behoven. En sådan var bessemermetoden, som uppfanns av Henry Bessemer 1855 och som innebar att man genom att blåsa in luft i smält tackjärn kunde framställa stål direkt i ugnen. Önskad kolhalt erhölls genom att avbryta processen vid lämplig tidpunkt. Detta var en epokgörande uppfinning. Vid härdfärskningsprocesserna blev nämligen produkten ett mjukare kolfattigt järn, som måste uppkolas med särskilda metoder och till hög kostnad för att bli härdbart stål. Detta behövde man således ej vid bessemerprocessen. Bessemer lyckades dock inte framställa några göt av tillfredsställande kvalitet.

När svensken Göran Fredrik Göransson år 1858 i Edsken, som den förste i världen, lyckades tillämpa bessemermetoden i praktisk skala och framställa götstål av god kvalitet var det därför en industrihistorisk bedrift, som fick internationell räckvidd. Den blev inledningen till den moderna stålåldern genom att den möjliggjorde billig tillverkning av högkvalitativa stålprodukter som räls, järnvägshjul, fartygsplåt m.m. Nu kunde exempelvis de stora järnvägsbyggena i Europa och USA inledas. Bessemermetodens lyckade tillämpning i Sverige ledde till att den i början av 1880-talet infördes vid många svenska järnverk. Det dröjde dock innan produktionsnivåerna nådde över 50 000 ton och först 1895 passerades 100 000 ton. Bessemermetoden blev i Sverige aldrig som i utlandet den stora tillverkningmetoden för ordinärt stål. Detta sammanhängde med det dyra träkolstackjärnet varmed bessemerkonvertern beskickades.

Det var i stället den andra av de båda stora götstålsmetoderna, siemens-martinmetoden, som skulle ge svensk stålindustri dess stora expansion. Metoden kännetecknas av att stålsmältningen sker i en av bröderna Siemens år 1861 konstruerad ugn. Pierre Martin var den förste som lyckades framställa götstål i en ugn av denna typ. Det dröjde dock in på andra hälften av 1880-talet innan martinproduktionen i Sverige nått större omfattning, men 1895 hade den passerat bessemerstålet. Inte förrän då hade götstålsproduktionens storlek passerat smältstyckeproduktionen, vilket visar att lancashiremetoden behöll sin ställning som den viktigaste för tillverkning av järn och stål under nästan hela 1800-talet.

Införandet av götstålsprocesserna innebar ett väldigt uppsving för den svenska järnhanteringen. Både produktion och export fördubblades under perioden från 1870-talet fram till första världskriget. Parallellt härmed kunde exporten av lancashirejärn öka i samma takt som götstålet, åtminstone fram till nästa sekelskifte. Särskilt på de viktigaste exportmarknaderna, Storbritannien och USA, fortsatte det lancashiresmidda stångjärnet att överväga. Efter år 1900 kom dock götstålet att ta en allt större andel, medan de så kallade välljärnsmetoderna lancashire- och särskilt vallonsmidet minskade i betydelse.

En förutsättning för bruksdriftens koncentration i slutet på 1800-talet var utbyggandet av kommunikationerna, särskilt järnvägarna. Järnverken krävde billig tillförsel av insatsvaror som kol och malm och goda möjligheter att transportera det färdiga stålet till exporthamnarna. I början av 1900-talet kom elektrostålprocessens genombrott, en process som till följd av fördelaktiga elpriser kom att få en snabb expansion i Sverige. Tillsammans med den sura martinprocessen kom elektrostålsprocessen att få stor betydelse för utvecklingen av det svenska kvalitetsstålet.

Frihandelns intåg

Något genomslag för en mera liberalt inriktad handelspolitik kom inte förrän med den frihandelsvänlige finansministern J A Gripenstedt vid mitten av 1800-talet.

Fortfarande år 1850 gällde export- och importförbud för tackjärn, exportförbud för malm och importförbud för stångjärn. Tack vare Gripenstedts stora auktoritet blev dock Sverige 1865 medlem i det internationella frihandelssystem, som växte fram efter förebild av den så kallade Cobdentraktaten mellan Frankrike och Storbritannien. Gripenstedt låg för övrigt även bakom den statliga järnvägspolitiken, reformerna på bankområdet och näringsfrihetens införande 1864. Han har därför i hög grad kommit att personifiera den avreglering och liberalisering som ägde rum i Sverige vid mitten av 1800-talet.

Någon fullständig frihandel utan varje tullskydd var det visserligen inte tal om. En del mycket viktiga varor åtnjöt tullfrihet, medan de övriga hade relativt måttliga tullar. Järn och stål stod på fria listan fram till 1888, då tullar återinfördes. Den svenska tulltaxan var dock ganska frihandelsvänlig för sin tid. År 1934 skedde också en vändning i den amerikanska handelspolitiken. Amerikanerna insåg att de måste vara beredda att importera mer för att kunna öka sin export. Det var denna insikt som låg bakom att tullavtal i liberaliserande riktning ingicks med ett antal länder, bland andra Sverige. Från 1930-talet och till och med tiden närmast efter andra världskriget kom säkerhetspolitiska hänsyn att spela en allt större roll för handelspolitikens utformning. Det blev då avgörande för det enskilda landet att göra sig självförsöljande med viktigare varor.

”Ett stål för varje ändamål”

Järnhanteringen hade under 1930-talet en period av stark frammarsch. Den rationalisering och modernisering, som skett tidigare under 1920-talet ledde till en ökning av stålproduktionen med cirka 60 procent. Ökningen föll nästan helt på götstålet. Tackjärnsproduktionen växte under samma tid med ungefar 30 procent, men nådde ej upp till rekordsiffrorna under första världskriget. Produktionen av välljärn hade redan under 1920-talet sjunkit till obetydliga mängder. Det gjordes också betydande framsteg för tillverkningen av specialstål, varav en stor del exporterades. Samtidigt hade tillverkningen av ordinärt stål ökat väsentligt. De svenska verken lyckades under depressionsåren på 1930-talet återerövra en betydande del av sin hemmamarknad från den utländska stålindustrin. Den svenska järnhanteringen utvecklades under denna tid också mot ökad diversifiering av produktsortimentet – bekant är Fagersta Bruks reklamslogan ”ett stål får varje ändamål”. Detta förvärrade konkurrensen mellan företagen men visade sig vara en stor fördel under krigsårens avspärrning och underlättade i hög grad vår upprustning.

Efterkrigstiden

Under de första åren efter kriget levde ett stort antal regleringar kvar – inte minst på utrikeshandelns område. Här fanns en djungel av bilaterala handelsavtal med olika länder och prisförhållandena vid import och export varierade kraftigt. Betalningssvårigheter var ofta förekommande. Successivt avskaffades dock regleringarna. Genom Bretton Woodssystemet skapades en stabil valutaordning, som gjorde att världshandeln åter kunde börja expandera. Starkt bidragande härtill var också den ungefär samtidigt träffade överenskommelsen mellan världens ledande industriländer om tullar och handel, the General Agreement on Tariffs and Trade (GATT).

Efter andra världskriget skapades i Västeuropa flera organ får ekonomiskt och politiskt samarbete vilkas främsta syfte var att minska den framtida krigsrisken. Det viktigaste av dessa var Kol- och Stålunionen (1951) – embryot till Europeiska Unionen. Utifrån denna, som framför allt var ägnad att stärka samarbetet mellan Frankrike och Västtyskland, växte sedan EEC (1957), som kom att omfatta även övriga näringar inklusive jordbruket. Centralt för samarbetet var upprättandet av en tullunion, innebärande gemensamma yttre tullar för alla ingående länder. Samarbetet utvecklades så småningom till den inre marknad omfattande femton länder, som vi idag känner som EU. Genom Sveriges inträde som medlem den 1 januari 1995 kan vi nu även i svensk industri delta fullt ut i EU:s integrationsarbete.

För svensk stålindustri har medlemsskapet i och för sig inte medfört så stora förändringar, genom att den redan sedan lång tid tillbaka varit nära knuten till Kol- och Stålunionen, framför allt genom att svenska stålföretag tillämpat de pris- och marknadsregler, som gällt för stålhandeln i unionen. En viktig fördel med medlemskapet är emellertid deltagandet i de beslutsfattande institutionerna och bortfallet av fördyrande gränspasseringar för handeln.