Bergwerkslexicon: D

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Dag kallas i synnerhet af bergsmän öfra öpningen uti en grufva, eller schacht; och kunna de äfven härmed förstå sjelfva jordbrynet, eller bergets och jordens öfre yta, när hos dem omtalas något visst djup under, eller ifrån dagen. Dagarbeten, eller arbete i dagen, heta därföre sådane grufvearbeten, eller skärpningar, som ännu icke hunnit til något djup.

Dagbyggnader äro de byggnader vid bergverken, hvilka äro uppe i dagen och ej i grufvan.

Daggångar (Tage-Gehänge, Rasenläufer) kallas sådane malmgångar, eller dagklyfter, som visa sig, eller utstryka, på öfra stenlagret i dagen, men ej äro biståndige på djupet. Malmer, som brytas uti gångar af dylik art, få hos Tyska bergsmän namn af Himmelserze. Se CANCRINI unterird. Erd-Beschreibung, 4 Del, s. 33.

Dagorka, Se Lagorka.

Dagort, Se Stoll.

Dagrösch kallas den gräfning, eller jordrymning, vid foten af et malmförande berg, som uptages och igenomarbetas, där en stoll skall börjas uti sjelfva berget. En sådan dagrösch måste under arbetet med jordförtimring förbyggas, innan man kommer under fast klyft. Se ordet Förtimring.

Dagslam kallas vid bokverk den finaste slammen, som merendels går bort med floden.

Dagsten, eller Dagklyft, kallas den öfversta delen af et berg, som ligger närmast dagen. Denne dagsten är merendels af någon annan art, än det underliggande berget, ty antingen är den mera vittrad och mör, eller ock med flera klyfter och lossnor genomskuren, hvarfre äfven gångar falla i dagen mera förvirrade och otydelige samt ligga i lösare art, än på djupet. Dagsten räcker stundom på et djup af allenast några qvarter eller alnar, och stundom på flera famnar. På en del kalk- eller marmorberg ligger öfverst en poreus skorpa af 1 eller 2 alnars tjocklek, hvarunder den finare kalksten, eller marmorn, vidtager.

Dagvatten kallas det vatten i grufvor, som samlas af snö och regn, til skilnad ifrån Grundvatten, hvilket kommer utur klyfter och ådror på djupet.

Dalkare kallas en sörja, eller klimpar af slagg, hvilka uti suluugnar sätta sig neder uti stället, eller härden. Där förhärdar brukas, är vanligit at efter hvarje utslag utbryta sådane slaggdalkare, at härden i görligaste måtto må hållas ren. I Garpenberg få de namn af Härdkusar.

Dam kallas antingen det rum på jordytan, där rinnande vatten uppehålles, eller hindras uti sin fart, af någon naturlig vall, eller med konst och arbete gjord byggnad; eller ock förstås med Dam sjelfva byggnaden, som göres til vattnets updämning, antingen med stenmurning och jordyllning allena, eller med träverke tillika med jord och sten. Huru de senare allmännast byggas för grufkonster och andra rörliga vattuverk kan intagas af Tab. XI.
      Fig.1 utvisar en vanlig dam med dess fördämning.
      A, Dambröst.
      B, Damarmar.
      C, Damkistor.
      D, Snekistor.
      F, Damhuskistor.
      G, Utloppet, eller strömgången.
      H, Jordfyllning.
      At en sådan dam intet på blifva alt för full af vatten och därigenom utskäras ofvantil, plägar vattnet igenom en särskilt därtil gjord öpning, eller Flodlucka, utsläppas. Denne flod-dam kan, om man så behagar, göras med sin lucka på lika sätt som Fig. 1.
      Fig. 2 visar strömgången, hvaröfver sedan damhuset bygges. 
      H, är strömgången.
      I, Damhuskistor, hvilka utantil fyllas med sten, ler och sand, så väl bakom strömgångens väggar som under dess botten.
      K, Damlucka.
      L, Karmar.
      M, Spjälor.
      N, Dambord.
      O, Tröskel.
      P, Damsåt.
      Q, Luna, eller stång, som brukas at uplyfta dambordet, eller damluckan, hvarefter det med en träklubba igenslås.
      R, Lunhvila, eller brott.
      Fig. 3 utvisar et damhus.
      Af sten göras dammar på flera sätt, antingen af huggen sten, eller af klinkert, murade med vattutätt cement; eller af ohuggen sprängd gråsten, då björnmåssa brukas til stoppning, och hvarvid tillika måste nyttjas antingen dytorf til fyllning, som vid dammarne i Kungsberg, eller böra de beklädas med trävägg emot vattnet, eller med träkistning inuti, samt vara försedde med djupt och tätt timradt rustverke uti grunden, om de skola blifva täte. Där grunden består af en djup, lös sandmölja, brukas uti England at däruti inblanda bränd kalk för at få fast grund. Där tilgång gifves på bokad hammarsmedsslagg, utgör den bästa damfyllning, med eller utan kalk, för stendammar och dess kistor. En fet och tät lera, som har den egenskapen at ej lätteligen blöttna uti vatten, ärock vid stendammar högst nyttig at vinna täthet uti grunden, allenast den ofvanpå försvaras med stark grusfyllning.
      Vid Kungsberg i Norige äro dammarne gjorde med dubbla murade gråstensväggar, hvaremellan de äro fylde med dytorf, och blifva därigenom både beständige och täte, hälst då inga utskof, eller öpningar med dambord, därpå fordras. Deras rännor äro och merendels bygde af sten och täta genom torffyllning, på samma sätt som sjelfva dammarne. Se härom Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764 s. 263.
      Dammen kallas vid masugnar främsta delen af stället, hvaremot järnet och slaggen updämmes, bestående af en därtil huggen sten med en sluttande bakmur utåt hyttegolfvet, så lämpad at utslagshålet blifver tätt därinvid, och är med en tackjärnshäll betäckt. Se Damhäll, Damsten och Masugnsställe.
      Dam heter vid Sala silfversmältning en vall af lerblandadt stybbe, som tilstötes ofvanomkring brädarne af det i förhärden utskurne spårrhålet och formerar sjelfva slaggsumpens innehåll.

Damascera kallas en beredning af stål genom flera olika soters sammanvällning, hvarmedelst det uti betning på ytan får et brokigt utseende. Se ordet Damascinerstål och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773 s. 311 o.f.
      Damascera betyder ock at genom etsning på en polerad yta af järn, eller stål, ingrafva hvarjehanda ritningar. Då en äkta damascering därmed eftergöres, kallas detta senare falsk damascering. Utförligare underrättelse igenfås utiJärnets Historia s. 811 o.f.

Damascinerguld kallas en art bokguld, som ännu icke är aldeles tunnt utslagit och brukas egenteligen til förgyllning på värjeklingor och damasceradt stålarbete. Kallas ock Halfslagit Guld.

Damascinerstål, Acier de Damas, är egenteligen det Turkiska stålet, som skall vara förbudit at vid lifsstraff föras til Europa annorlunda än uti hvarjehanda skjutgevär, klingor, dartar och eggsmiden. Uti sådane arbeten igenkännes det lätteligen på dess ormslingrige mörkare och ljusare ränder, men detta kännemärke uptäckes icke på et oarbetadt, eller råstigt stål, förrän det med lindrig glödgning smides, härdas och poleras samt öfverfares med försvagadt skedvatten, eller citronsaft. Detta stål tros vara naturligit, eller tilkommit af en besynnerlig sort malm samt består af idel fina järn- och ståltågor, så konstigt vridne i hvarandra at det synes mera vara naturelt, än konstladt. Vid lindrig hetta kan det väl smidas, men tål intet at vällas, hvilket är et säkert märke på det naturliga turkiska stålet. Af Europæer har det tämmeligen nära, fast icke til fullkomlig likhet, kunnat eftergöras. Dess förnemsta egenskap är at vara segt och starkt til sablar och skjutgevär, men duger intet för verktyg, som fordra fin egg. Däremot om Damascinerstål på Europæeiskt sätt göres med konst, medelst flera stålsorters sammanvällning och omvridning, och då på en sida inlägges en ren stålskifva, hvilken sedan vändes til egg, kunna ock knivar däraf tilverkas.
      De hårda stålådrorne uti Damascinerstålet urskiljas med en svartblå, de som äro af segt järn med ljusgrå; och de, som bestå af kallbräckt järn med ljusare hvit färg. Se PERRETS Memoire sur l'acier, s. 15 o.f.
      Hos Turkarne skall härdningen på det sättet tilgå at den upglödgade stålklingan hastigt afkyles uti et ganska starkt luftdrag. Det är ock visst at Turkiska damascerade sabelklingor ofta lama, eller äga förga fjäderaktighet och således en ganska lindrig härning. Genom härdning uti vatten skulle de ock blifva alt för sköre.

Dambord, eller Stämbord, (Schütsbret) kallas vid vattuverksbyggnader den lucka, som vid updragandet tjenar at släppa vattnet utur rännan på hjulet; menDamlucka är den, hvarmedelst vattnet insläppes ifrån dammen i rännan. SeDam.

Dambröst kallas främsta sidan af en fördämning eller dam, där vattnet har sitt utlopp och högden är störst.

Damhåll,  Lackterhäll, är en tunn tackjärnshäll, på ena sidan något urgröpt, som lägges på damstenen, hvaröfver slaggen utrinner, och är föränderlig i skapnad efter hvar och en masmästares godtycko samt efter beqvämligheten. Den nyttjas at förekomma det damsten ej må sönderbytas af spettet, under arbetet i stället, och at slaggen må utflyta däröfver; men at hindra det han ej på sidan på nedrinna uti järnloppet, lägges en Damgös, eller smal tackjärnsgös, längsefter ena kanten af hällen, hvilken damgös blifvit kallad Räfven.

Damjord (Dammerde) heter egenteligen den jord, som betäcker et malmförande berg och måste bortrymmas, innan man kommer til berget, eller malmen.

Damlucka,  Se Dambord och Dam.

Dampipor äro rör af tjockt järnbleck, eller gamla masugnstättor, hvaraf en eller två sättas utmed timpelen, eller dammen, och en eller två vid formbröstet på det sättet, at de nedre största ändarne gå ned uti trummorne under stället och de andre ändarne opp i dagen. De nyttjas i den afsigt at fuktigheten under et masugnsställe igenom dem til en del må kunna utdunsta. Uti Tabergs bergslag kallas de Äm- eller Ångpipor.

Damspett, Se Krokspett.

Damsten (Wallstein) kallas den sten, som utgör främsta sidan under timpelen vid et masugnsställe och altid måste hafva det läge, at den med tackjärnshällen sammanräknad ligger 3 ½ tum lägre än forman. Damsten måste huggas af någon eldfast sand- eller tälgstensart, eller af en tät kalksten, som har den egenskap at järn och slagg inte fastnar därvid så hårdt, som vid annan stenart. Jämnför ordet Masugnsställe.

Darra, eller darrning, (Darren) är en art af cementering, som nyttjas vid kopparverken, där en så silfverhaltig koppar förefaller, at silfret därutur genomSegring med tilsats af bly först måste utdragas, innan kopparen kan tilgodogöras. Den består däruti at, sedan större delen af det tilsatte blyet, tillika med filtret, blifvit utur kopparskifvorne, eller Segerstyckerne, uti segerugnen utsmält, komma desse segrade stycken, som nu mera Kühn- ellerKienstöcke kallas, at åter insättas uti en så kallad Darrugn och där med något starkare hetta til glödgning upeldas, dels med kol och dels med ved, hvarigenom det ännu efter segringen öfrige blyet tillika med silfret sluteligen torkas, eller utbrännes, merendels i form af slagg, som består af blyglas med uplöst koppar och på Harz får namn af Darrgekräts, eller Darrkräts, samt på anda orter Rostdörner. Den fås uti affallne smärre stycken, hvilka med bred järnkrok uthakas ifrån bottnen på darrugnsgatorne, där den nedrunnit, och tilgodogöres uti särskilt smältning, tillika med den slagg, som ännu qvarsitter på de darrade och uti vatten afsläckte Kienstyckerne samt därföre med små hackor afrensas och Pick- eller Bickschieser kallas. Til denna smältning tages då Segerdörner, Rostdörner, Bickschiefer, osegrad koppar, glete,  hård, ellerfriskbly, jemte någon rik slagg, uti viss proportion och göres til Frisksmältningåter däraf nya segerstycken. Se ordet Segra samt SCHLÜTERS Hüttenwerk s. 501 o.f. Den slagg, som åter upkommer efter dörnlein-smältningen, omsmältes ännu med flera sämre slagger uti en särskilt slaggsmältning.

Darrbalkar, Se Darrugn.

Darris, Se Dytorf.

Darrkoppar (Darrkupfer, Darrlinge) kallas den koppar, eller de kienstycken, som redan undergått darrning, och hvarifrån det mästa blyet med silfret redan är genom hettan utdrifvit och hvarefter desse darrlingar komma at garas, och det vid segringen utsmälte blyet afdrifves på teft.

Darrugn (Darrosen) äro vid kopparsegrings verken sådane dragugnar, hvaruti de ifrån segringen kommande kienstycken insättas och darras. Desse ugnar äro af olika storlek och uti flera rum afdelade, åtminstone med tvenne murar, eller mellanbalkar, som Darrbalkar kallas och äro af tegelsten, 5 a 6 qvarter höga, 1 ½ qvarter tjocka och til 1 qvarters afstånd ifrån hvarandra samt på öfra sidan betäckte med lersmetade järnåsar, 2 ½ a 3 alnar långa. Däröfver är et hvalf slagit och med nödiga draghål samt med järndörrar, eller hängluckor, försedt. På förenämde järnåsar (Darrscharten, eller Scharten) upställas de runda utsegrade kienstyckerne, så at de komma at stå på kant, litet skilde ifrån hvarandra, midt öfver de emellan balkarne lemnade mellanrummen, eller gatorne, som hafva sluttande bottnar, hvarp ådet här sluteligen utbrände silfverhaltige blyet med dörnerslaggen under darrningen nedfaller, samlas och uthakas.
      Darrugn, eller Torkugn, kallas ock vid glasbruk den ugn, som til vedens torkande bygges invid Temperer- eller Kylugnen och som därifrån igenom några hål får sin varma.

Dartar, Se Kalkstenspilar.

Decrepitera, spraka, säges om vissa salter och mineraliska kroppar, hvilka, då de hastigt komma ifrån köld uti hetta, braka sönder och med et litet smällande splittras omkring uti fina gryn, förmodeligen af någon uti deras mellanrum innesluten fuktighet. Ibland salter äro för denna egenskap bekante:Koksalt, Tartarus vitriolatus och Plumbum nitratum, m.fl. Ibland mineralier äro äfven många af denna egenskap, såsom: Blyglanser, Blyspater, Kalkspater, svarta och grå Lerarter, Bössflintor, en sort Turkoser, någre Flussspatsarterm.fl., hvilka alla måste först uti täckte käril utspraka, eller decrepitera och calcineras, innan de kunna nyttjas, eller underkastas försök uti starkare smälthetta.

Deliquescera säges om en kropp, som uti varma kan vara torr, men uti fri och i synnerhet fuktig luft drager vätska med sådan häftighet til sig, at den ock kan blifva flytande. Denne egenskap tilkommer egenteligen åtskilliga så väl enkla som sammansatte salter; och, ibland de senare, intet allenast neutral- utan och några medelsalter, oansedt de sistnämde hafva en jordart, eller metall til basis. - Mineraliske syror kunna draga fuktighet til sig, ehuru de förut äro i flytande form. Alkali vegetabile är i högsta måtton benägit at i luften blifva flytande, eller förvandlas til en vätska, som fått namn af Oleum tartari per deliquium. Flygtigt alkali kan intet heller bringas i torr form, utan i förening med luftsyra, men i caustiskt tilstånd attraherar det fuktighet så begärligt at det alltid håller sig uplöst. Däremot äger alkali minerale ingen benägenhet til deliquescence.
      Saltpetter- och saltsyra utgöra med några metaller och jordarter deliquescerande salter; men icke vitriolsyran med samma metaller, eller jordarter, ehuru den ensam och concentrerad visar sig härtil ganska benägen.
      Ibland jordarter kan, til exempel, bränd kalk draga lika mycket fuktighet til sig utur luften, som den under bränningen förlorat och ändå behålla sin torra form, hvarföre den icke kan kallas deliquescent, ehuru därutaf synes huru olika slags ämnen kunna deltaga i hvarandras egenskap.
      At närmare upräkna alla deliquescerande salter bör väl ej anses höra til detta rum; men deras kännedom, åtminstone i den mån som uti proberkonsten behöfves för at rätt umgås med flusser och uplösningsmedel, kan intet utur akt låtas af kunnige bergsmän.

Demant, Se Diamant.

Denari är en Ungersk guldvigt af den beskaffenhet, at 16 denari utgöra et lod, eller at en mark, som är 16 lod, består af 256 denari, eller, som den ömsom kallas, Pfennige. Se FERBERS Abhandl. Über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 82.

Dendrachates, Se Agat.

Dendriter kallas de stenarter, uppå hvilka figurer blifvit af naturen formerade, som likna träd och buskar med alla deras utgreningar, ofta med så fin och redig teckning, som hade den finaste pensel därtil blifvit använd. Uppå mergel äro sådane figurer mycket allmänne, men eljest finnas de på agater och marmorarter och ibland de senare i synnerhet uppå flolägrig, eler så kallad florentinisk marmomr. Se ordet Agat, Carneol och Marmor.
      Dendritiske kallas ock sådane mer sällsynte malmer, hvaruti metaller visa sig antingen gediegne, eller mineraliserade uti dendritisk form. Sålunda fås både guld och silfver gediegne uti skapnad af dendriter, eller små buskar, angeflogne på qvarts och på svart trapp; likaledes glaserz uti bledbladig hvit spat ifrån Kungsberg, dendritisk kobolt och arsenikalisk kies ifrån Joachimsthal; svafvelkieser och seleniter af dylikt utseende uti lossnor på trapp och skiffer, m.fl.

Dennich heter vid bokverk en af sten inbokad sula, i stället för tackjärn, som eljest vanligen brukas. Den kallas ock af somliga Tennis.

Dentaliter, Se Canaliter.

Derb kallas den malm, som är ren och fri ifrån inblandade bergarter, eller andra malmer. Se Malm.

Destillation, Se Distillation.

Detonera säges om saltpetter, då det blandas med något pulveriseradt bränbart ämne, såsom kol, svafvel, med flera, och kastas uti et upglödgat käril, eller antändes med et glödgande kol, metall, eller sten, hvarigenom en häftig fräsning upkommer med den hvitaste låga, i det saltpettersyran förenar sig med phlogiston til en art af svafvel och uti samma ögonblick förflyger i luften, qvarlemnande sin fasta alkaliska del. Denne detonation är i synnerhet känd uti proberkonsten vid beredandet af den så kallade Svarta Flussen, då en del väl torkad saltpetter intimt blandas med två delar röd vinsten och antändes med glödgande järn, eller kol. Detonation sker då mindre häftigt i anseende til öfverflödet af phlogiston, som ock til en stor del blifver qvar, tillika med alkali nitri, uti den kolade vinsten, om den glödgande massan, efter slutad detonation, genast utsläckes; hvilken därföre äfven får svart färg. Om åter saltpettret blandas med lika mycket hvit vinsten och detonation sker genom små fatser inkastning efterhand uti en glödgande digel, upkommer en mera häftig fräsning med låga, hvarvid det bränbara helt och hållit förflyger, syrorne tillika bortgå, eller destrueras, och begge saltens alkali återstår i form af en hvit massa, vanligen kallad Hvit Fluss, Nitrm fixum, eller Alkali extemporaneum.
      Detonation med saltpetter nyttjas ock, då mängden af bränbart ämne, eller phlogiston, skall utrönas hos vissa mineraliska, eller vegetabiliska kroppar, uti kolad, eller pulverulent form; i det sådant pulver uti små repriser kastas uti et med ljusröd hetta flytande saltpetter. Det pulver, som då uti största mängd behöfver at tilsättas, innan detonation aldeles uphörer, dömmes at innehålla det mästa phlogiston och så vidare. Saltpettrets detonation finnes utförligt beskrifven uti Hr. MACQUERS Dict. de Chymie, artic. Detonation.

Diamant heter den dyrbaraste ädelsten, som uti hårdhet och glans öfverträffar alla de öfriga. Den finnes af naturen crystalliserad antingen uti octaëdrisk form, som är dess enklaste och fullkomligaste figur, eller ock i skapnad af enDodecaëder, hvilken inneslutes af Rhomber. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T.II s. 190. Härutaf gifvas dock många förändringar, utaf hvilka, såsom mäst besynnerlig, förtjenar at anmärkas den rå diamant, som Herr BergsR. VON ENGESTRÖM uti sin Engelska uplaga af Herr CRONSTEDTS Mineralogie s. 48 berättar sig hafva sett uti ordentelig cubiskform med afskurne hörn.
      Diamanter äro intet altid färglöse, utan gifvas ej allenast af alla färgor, men ock af alla nüancer i färgor. Således träffas uti samlingar diamanter högröde, som rubiner: brandgule som hyacithen; höggule som topasen; gröna som smaragden; blå som saphiren; brunröde och svarte äro ej heller sällsynte. TAVERNIER, som genomvandradt ädla stenarnes födelseort, går ännu längnre, då han försäkrar at färgade diamanter få denna egenskap af den jordmån, hvaruti de alstras, och däruti rätta sig efter dess beskaffenhet och färg. 
      Diamant, så väl som större delen andre genomskinlige crystalliniske kroppar, blifver genom gnidning elektrisk, eller vinner förmåga at draga til sig hår, guldblad, fjäder, med mera dylikt, och phosphorescerar, eller lyser i mörkt rum, om han förut legat någon tid i solsken.
      Ehuru diamanten vid rifning eller slipning är hårdast af alla bekanta ämnen, kan den likväl i viss led klyfvas, hvaraf följer at dess sammansättning är bladig, hvilket stenslipare vid dess polering måste iakttaga och följa stenens rätta led, om högsta glans skall vinnas. Et annat slags diamanter gifvas likväl, hvilkas figur är en octaëdre med convexa, eller bugtiga, och uti flera små facetter afdelte sidor; hvarigenom de ej mycket skiljas ifrån sphærisk form. Desse visa intet tecken til bladig textur och antaga intet heller den politur, utan nyttjas blott hos glasmästare at skära glas och kallas hos stenslipare Diamans de nature. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T.II. s. 198 och 206.
      At diamant finnes af naturen omgifven med en spatartad skorpa, som af åtskilliga försäkras, äger, efter Herr DE ROMÉ DE L'ISLES intygan, ingen annan grund, än at ändarne af de lameller, utaf hvilken stenen är sammansatt, uppå rå diamanter åstadkomma et sådant utseende och förtaga deras glans, så längde de intet äro slipade; utan at något verkeligit öfverdrag, eller skorpa, gifves. Se anförde afhandl. och Tom. s. 205.
      Uti öpen eld förflyger, eller rättare sagt bortbrinner diamant småningom vid den eld som silfver smälter, och det utan at qvarlemna minsta spår, eller synliga stoft efter sig. Denne besynnerlige egenskap uptäcktes först genom de försök, som Hertig COSMUS III i Florenz år 1694 och sedermera Kejser FRANS I i Wien anstälde på åtskilliga diamanter, den förra för bränspegel och den senare med vanlig eld uti ugnar; men har i senare år blifvit ny pröfning underkastad och först bevist genom de rön, som Herr D'ARCET för Franska Akademien upgifvit åren 1766 och 1768 och sedermera genom trycket gjordt allmänna; hvilka rön af Herr MACQUER, ROUELLE och flera Franska Academici, blifvit med största noggranhet omgjorde och med ännu flera uplysningar riktade. Då alla desse försök sammanläggas, följer med största visshet at diamant, ehuru ej exponerad för strängare hetta än i väl upeldad proberugn kan åstadkommas, efterhand mer och mer förminskas, til dess han om några timmar aldeles försvinner, intet genom blott förflygtning, utan genom verkelig förbränning, emedan han tillika omgifves af et cirkelrundt sken, ellerlåga, i likhet med andra brinnande kroppar. Uti Herr MACQUERS laboratorium har en diamant af 3/16 karats vigt, insatt under mussel i dragugn vid något starkare  hetta än koppar behöfver til smältning, försvunnit på mindre tid än 50 minuter.
      En annan märkvärdig omständighet bör dock härvid iakttagas, som blifvit uptäckt genom de rön, hvartil Herrar BLANC och MAILLARD gifvit anledning, nemligen den at diamantens flygtighet aldeles kan förekommas, om han inpackas uti fint kolstybbe inom et eldfast och väl luteradt käril, i hvilket tilstånd han oskadd både til klarhet och tyngd har uthärdadt en ganska sträng och till och med åtta hela dygn fortfarande hetta. Herr D'ARCET ti sin 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 110 nämner väl en diamant, som äfven uti hermetice sigilleradt käril aldeles försvunnit och en annan som blifvit brackt til flytning, (hvilken han dock misstänker ej vara fullkomlig diamant), men när de mångfaldige försök, som af Herrar MITOUARD, D'ARCET och ROUELLE i detta afseende blifvit gjorde, sinsemellan jämnföras, drages däraf den allmänna slutsats at diamant desto mindre förstöres i eld, ju bättre han är innesluten i kolstybbe och bevarad fr luftens åtkomst. Således när desse medel ej skydda honom fullkomligt, utan blott til en del, måste han i motsvarande mån lida minskning i sin vigt; och af denna orsak hafva Herrar MACQUER och flere nämde Chemici funnit några diamanter, tilsammans af 20 grans vigt, uti sluten eld och tre timmars hvitvarm hetta, genom distillation hafva förloradt 2 22/32 gran i sin tyngd, hvilken förlust utan tvifvel svarat emot den mängd luft, som uti kärlen varit innesluten.
      De diamanter, som uti kolstybbe inpackade blifvit exponerade för eld, funnos öfverdragne med en svartaktig hinna, hvilken dock genom putsning bortgick och diamantens klarhet återställdes. 
      Emedlertid kan som en stadfästad regel antagas, at inga andra äro rätta diamanter än de som uti öpen eld förstöras, eller bortbrinna. I focus af bränspegel försvinner diamant efterhand, men fortare än i vanlig eld, så at innan kort intet mera återstår. Den måste likväl först upglödgas at ej i stycken bortspraka, som eljest händer. Den låga, som omger diamanten under dess förbränning, kan intet här skönjas, utan förtages af det starka skenet i focus. Om diamanten tages tillbaka ur focus, innan han aldeles förstöres, och noga betracktas, synes han helt matt utan glans, med afnötte hörn och gropig på ytan. Herr LAVOISIER, som ännu vidare fortsatt och varierat dessa försök för bränglas uti slutna käril, har funnit at diamant i sådan händelse förstöres til så stor del, som svarar emot mängden af innestängd luft, hvilket, så väl som hvad redan är anfördt om diamantens märkvärdiga förhållande i eld, kan utförligare läsas uti Herr MACQUERS Dict. de Chymie 2:nd edit. artic. Diamant och andra delen af Hr. LAVOISIERS Opuscules Physiques & Chymiques.
      Diamant har ock nyligen blifvit försökt uti den aldastarkaste hetta, som kunnat produceras för blåsrör med tilhjelp af eldsluft, och därvid visat et nästan lika förhållande som för bränspegel. Små diamanter af vid pass ¼ karats vigt, som utsattes för starkaste lågan, förlorade snart deras glans och skarpa facetter, minskades ständigt och voro efter 2 a 3 minuters påblåsning så små at de ville följa luftströmmen af kolet. Sal microcosmicus kunde föga bringas at uplösa något af en inlagd diamantskärfva, men erhöll dock til slut däraf et mjölkfärgadt moln. Af borax tyckes diamant något angripas och förminskas, til dess boraxglaset förflyger. Se vidare uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 129 och 130.
      De förnemsta Diamantgrufvor i Ost-Indien, som brytes närvarande tid, äro de Partéaliske uti orten Moustafanagar, vid foten af Gatiske bergen, 20 milj från Golconda. Vid slutet af förra seculo räknades äfven 20 sådane grufvor i Golconda och 15 i Visapour; men desse äro alla uttömde, eller öfvergifne. Floden Gouel uti Bengalen, som faller uti Gangeströmmen, och en annan flod på ön Borneo skola äfven, efter TAVERNIERS berättelse, föra diamanter. Uti Brasilien brytas diamanter i samma landskap som de öfrige ädla stenar; men den yppersta grufvan, hvarutur de flesta fås, som uti handel förekomma, är belägen uti Provincen Serra-doFrio på et ställe, som invånarne kalla Cay de Merin.
      Ändteligen torde de ansenligaste och mäst dyrbara diamanter i verlden förtjena at nämnas efter den vigt och storlek, som Herr DE ROMÉ DE L'ISLE och DUTENS säkrast upgifvit. Den största af alla berättas tilhöra Konungen i Portugal och väga 1680 karat, eller vid pass 23 lod. Den skall vara kommen ifrån Brasilien och blifvit värderad til 224 millioner pund Sterling. Någre påstå likväl at den är en hvit Topas. Dess storlek och skapnad beskrifves uti en Fransysk Journal, kallad: Journal économique, för Julii månad år 1751, sid. 141. Jämnför Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T.II s. 208. Utom denna diamant, hvilken förvaras rå eller oslipad, äger Konungen i Portugal en annan af 215 karats vigt, som har en prägtig glans.
      Den skönaste af alla diamanter är den, som Ryska Kejsarinnan år 1772 köpte af en Grekisk köpman för 2,250,000 livres i reda penningar och 100,000 livres i lifstids underhåll. Den väger 779 karat, är vid pass så stor som et dufägg, af platt oval figur samt ganska ren och klar och spelar med en förträffelig eld. Det berättas at denne diamant utgjordt det ena ögat på Bramas stod uti Scheringam i Ost-Indien, men blifvit bortstulen af en Fransk deserteur, som förklädt sig i malabarisk drägt och låtit värfva sig til soldat; ifrån hvilken den passerade genom flera händer, med stegradt pris för hvarje gång, til dess han sidsta gången köptes. Den sitter nu ofvantil på Kejsarinnans spira under Örnen. Se DUTENS von Edelsteinen. s. 34.
      Stora Mogols diamant väger 279 9/16 karat, har fullkomlig klarhet och vacker skapnad, utan annat fel än en liten isfläck nedinunder. TAVERNIER har värderadt honom til 11,723,278 livres. 
      Stor-Hertigens diamant i Toscana väger 139 ½ karat, är ganska vacker och på alla sidor slipad i facetter, men drager litet i citrongult. Den tilhörer nu mera Tyska Kejsaren. Se Journ. Hist. & polit. de Geneve 28 Febr. 1775 p. 316.
      Uti Frankrike finnas ock tvenne namnkunnige diamanter: den ena, kalladSancy, sitter i Franska Kronan, är ganska skön och slipad som dubbel Rosensten, i skapnad af et aflångt hänge. Dess vigt är 55 karat. Han är funnen i nyssnämde grufvor vid Partéal. Den andra, som Regenten i Frankrike köpte af en Engelsman PITT, väger 136 ¾ karat och är slipad i form af Brillant. 
      Turkiska Kejsaren bär på sin Turban vid stora högtidligheter en diamant, som är af tämmeligen storlek, men förlorar mycket af sitt värde genom tvenne svarta fläckar, hvilka däruti finnas och äro hvardera stre som et sandkorn. - Nyligen har äfven Konungen i England, genom Herr HASTINGS, af en Indiansk Nabob fått til skänks en diamant af 110 karats vigt, värderad til 130,000 pund Sterling.
      Diamant erhåller olika namn efter den skapnad han får i slipningen, såsomBrillant, Rosensten, Taffelsten och Dicksten. Se dessa ord.
      Värdet af diamanter förökas efter qvadraten af deras vigt. Således då enslipad diamant, som är fullkomlig och utan fel, skall värderas, multipliceras qvadraten af dess vigt med det pris som 1 karats diamant antages gälla:om til ex. en slipad diamant, som väger 1 karat, efter Hr. JEFFERIES värderings-tabell, skattas til 8 Louis d'or, kostar en diamant af 2 karats vigt 32 och en af 3 karats vigt 72 Louis d'or o.s.v. Men om diamanten är oslipad, eller rå, blifver värdet af en karat 4 gångor mindre, eller allenast 2 Louis d'or, efter medelpris tagit; hvarföre en rå diamant af 2 karats vigt gäller 8 Louis d'or o.s.v. Se DUTENS von Edelsteinen.
      Cyprisk Diamant säges betyda en ganska hård sten, som forom fans på ön Cypern och efter PLINII berättelse nyttjades af de gamla at polera och båra hål igenom andra ädla stenar. Den torde dock ej varit äkta diamant. Se SCHRÖTERS Litholog. Real-Lex. 1 Del, s. 385.
      Ceylons Diamanter äro väl vackra stenar, men torde rättast föras ibland Topaser. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766 s. 228.
      De så kallade Tolfiska Diamanter äro intet annat än Bergcrystaller, som brytas på någon ort omkring Tolfa i Italien. Se FERBERS Briefe aus Welschland s. 242. Af dylikt slag äro ock Amerfords Diamanter. Se detta ord.

Diamantboord kallas en mörk diamant, som är den hårdaste af alla och brukas til andra diamanters slipning. Under detta namn förstås också diamantpulver, som afgår vid slipningen.

Diamantfolium är en af gummi arabicum med svartbrändt elphenben sammanrifven färg, eller en med terpentinolja præparerad ferniss, hvarmedKistan, eller infattningen, uti hvilken diamanten sitter, bestrykes, eller ock en liten prick sättes på undre sidan af diamanten, at dess eld och strålar desto bättre på synas. Det förra sättet at blot bekläda sjelfva infattningen med sådant folium lärer nu mera i synnerhet vara vedertagit, sedan det är funnit at stenen intet allenast ej behöfver vara därmed anstruken, utan ock  höjes något ifrån den svarta bottnen. Se Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit.T.II s. 207.

Diaspro, Se Jaspis.

Dicksten heter vid ädla stenar slipning en octaëder, hvars spetsar blifvit afskurne til olika afstånd ifrån basen, då figuren betraktas som en dubbel pyramid, och hvilken såmedelst på ena ändan termineras af et större qvadratplan, än på den andra.

Dievelsten kallas den hårdaste diamant ifrån Ormus. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 70.

Digelfot kallas den fot, eller underlag, uppå hvilken en digel står uti härd eller vindtugn, och är antingen en annan digel med oppvänd botten, eller en eldfast sten. Digelfoten ställes uti äsja så at blästern stryker 1 ½ til 2 tum däröfver, samt 3 ½ a 4 tum ifrån forman. Uti vindtugnar bör digelfoten stå lika högt under den puncten, där starkaste hettan är, då metallsmältningar skola ske, eller malmer proberas i digel.

Digelprof heter det prof, som göres uti diglar til utrönande af malmers metalliska halt, då digelen vanligen täckes antingen med et passande lock af eldfast ler, som får namn af digellock, eller med en annan opp- och nedvänd digel, täckdigel kallad, och merendels måste locket, eller täckdigelen, luteras. Om digelprof vid myntverket se Beskickningsprof.

Digelsand. Därmed förstås en ganska ren sand af fina, skarpa och kantiga, eller hvassa qvartskorn, som ungefär til 2 delar, eller något mindre, blandas til en fet eldfast lera för hvarjehanda smältdiglars och eldfasta kärls tilverkning. Den sand, som nyttjas til digel-composition vid Grofs Almerode uti Hessen, är af något rödlätt utseende, bestående af finare och gröfre particlar, ungefär lika med den allmänna hvita skur- eller qvicksanden, befriad genom flamning ifrån all jord, dam och inblandning af främmande ämnen. Vid betraktande med microscop synas mäst alla kornen uti denna sanden bestå af helt klara, eller halfklara, brutne och afnötte bergcrystaller, ehuru finare än minsta senapskorn. En del däribland äro amethistfärgade; andre likna Carneoler, och många lika gula Topaser, af hvilken färgblandning den rödlätta hufvudfärgen ändteligen upkommer. Små rusor, eller groupper, af ganska fina crystaller visa sig äfven för microscop, men kunna ej med blotta ögon synas.

Diglar (Tiegel, Schmelztiegel) kallas sådane kärl, som uti proberkonsten brukas til hvarjehanda metallsmältningar och måste således göras af den mäst eldfasta lera och sand, som kan finnas uti naturen och igenom konst förbättras. Diglars förnemsta egenskaper bestå därutinnan; at utan skada tåla hastigt ombyte af hetta och köld: at utan smältning eller rämnor uthärda den strängaste hetta, som för bläster, eller uti vindtugnar med trä- eller stenkol kan åstadkommas: at intet angripas af sådane flusser, hvaruti fasta alkaliska salter ingå: at ej täras under smältningen hvarken aaf vissa häftigt angripande mineralier, såsom flussspatsarter, ej heller af metalliska kalker, eller glaser, hvaribland blyglaset är det aldramäst skärande. Alla desse goda egenskaper kunna dock svårligen förenas uti et och samma ämne. Deras nödvändigaste egenskap är at de i högsta grad böra vara eldfaste. I den delen äro de, som göras vid Gross Almerode uti Hessen-Cassel, tämmeligen pålitelige, hälst de tillika tåla hvarjehanda saltartade flusser, såsom glasgalla, koksalt, m.m. utan at däraf uti smälthetta märkeligen frätas. Blyglaset, äfvensom flussspat, skära sig väl nog lätt igenom dem; men sådant kan någorlunda förekommas, om de fyllas med linolja och ställas några dagar uti varmt rum, til dess ngot olja sugit sig in uti digelen, då det öfrige uthälles och på det feta, som qvarblifver, sitas så mycket pulveriseradt grönt glas, som därpå vil fastna. Om då sådane diglar sedan småningom upvärmas, til exempel uti en krukmakare-ugn, til dess ändteligen glaset däruti smälter, och åter varsamt afkylas, kunna de sedan emotstå smält blyglas flera timmar, utan at igenombåras, hvilket för proberare är en nödig omständignhet. Af den insupne oljan vinna diglarne ock den egenskapen at utan rämnor tåla något hastig omväxling af hetta och köld, och om i stället för grönt glas nyttjas borax, äro de säkre til metallsmältningar. Om ännu flera sätt at förbättra denna sort diglar se tredje Delen af POTTSLithogeonosie.
      Hessiske diglar göras merendels trekantige ofvantil med rund afspetsad och trång botten, hvaruti metallkornen kunna hålla sig samlade, samt gifvas af många förändringar under sina särskilta namn, men här i Riket försäljas vanligen däraf allenast tvenne sorter, nemligen små satser, 5 innom hvarannan ifrån den minsta af en fingerbårs til den största af et qvarters innehåll; och stora satser, af hvilka den minsta kan innehålla ¼ qvarter och den största ½ stop. - Den andra allmänna sorten, som här förekommer, kallas Tutlar, helt runda med mycket spetsig botten och hopdragen trång mynning, endast tjenlige at nyttja för malmprofver.
      Den eldfasta digelleran, som gräfves nära intil byen Almerode, finnes på 10 a 12 alnars djup under några andra hvarf af damjord, sämre leror och alunskiffer; och är ljusgrå til färgen med blåaktiga ränder, ganska fet och måste därföre upblandas med så mycket ren qvartsig sand, som leran tål för at kunna drejas på skifva. Se Digelsand.
      Desse Hessiske diglar kunna dock föga tåla at vara större än högst til et stops innehåll, hvarvid de äro underkastade den olägenheten at spricka. Af denna orsak måste til stora och granlaga metallgjutningar, i synnerhet vid Kongl. Myntet, Blyerts- eller de så kallade Ypserdiglar nyttjas. Se detta ord. Desse äro ock tjenligast för gjutståls tilverkning, eller smältning, (se Gjutstål) och äfven för metallarbetare; men ej för guldsmeder och proberare, emedan blyertsdiglar för de förra skada färg och smidighet på guld och silfver, och ej tåla de senares salta och frätande flusser.
      Vid messingsbruken nyttjas ock runda diglar, som där krukor kallas, 3 qvarter höga, 1 ½ qvarter i diamater, men smalare uti botten, af en tums tjockt gods. De göras vid bruken af god Fransk lera, 10 delar, blandad med 6 delar rifsladt mjöl af gamla utbrände krukor, väl tilsammans arbetade.
      Vid glasbruken göras de ännu mycket större och tjockare a bränd och obränd Cölnisk hvit lera.
      De aldrastarkaste diglar emot hettan äro de som göras af EngelskaSturbridger-leran (se Lera), hvilken lera äfven är den yppersta för Proberares skärflar at emotstå blyglaset.
      Diglar kallas ock vid kopparhamrar runda stora skålar om 3 kannors innehåll, som med et öra göras af tjockt järnbleck och öfverdragas med en tums tjock lera inuti, hvaruti sedan den garade smälte kopparen gjutes til ämnen för utsmidningen. Se Kopparsmide.
      Hessiske och flere utsländske eldfaste diglars införsel bör hädanefter hos oss kunna umbäras, sedan digelfabriqven uti Stockholm nu mera kommit i gång, i synnerhet uti ypserdiglars förfärdigande med tilsats af en tjenlig blyerts ifrån Wästerbotten. Se Ypserdiglar. 
      Af den vid Boserup uti Skåne under stenkolsbädden befintlige eldfasta leran hafva likaledes goda diglar blifvit förfärdigade, som sedan blifvit instäldt.
      Diglar göras ock både af smidt och gutit järn och kunna til vissa krats- och metallsmältningar nyttjas med försiktighet. Om dessa så väl som Hessiska och blyertsdiglars nyttjande vid kratssmältningar, se Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laborat. Chym. 1 D. s. 126 och 128.

Diophtalmus kallas en agat, eller onyx, som har tvenne ögonlika ljusa fläckar. Se Onyx.

Diphryges är et hos de gamla brukadt och mycket tvetydigt namn, men, ehuru det finnes uptagit under flera ovissa bemärkelser, tyckes dock af jämnförde beskrifningar kunna slutas, at därmed förstås en bränd svafvelkies, som visar sig under hvarjehanda lynnen. Se HENCKELS Pyritologie s. 843 o.f. Någre hålla före at därmed förstås en vittrad slagg efter kopparsmältningar, m.m.

Distillera är et chemiskt arbetssätt, som består däruti at genom varmans tilhjelp uti slutne käril skilja de flygtiga ifrån de fastare delar uti åtskilliga både flytande och fasta kroppar.
      I anseende til särskilta ämnens olika egenskaper samt mer och mindre flygtighet, med mera, hafva flere distillationssätt, äfven som olika skapnader på distillationskäril och ugnar, blifvit påfundne. I synnerhet gifvas tre något olika distillationssätt, nemligen:
      1:o. per ascensum, med alembik, eller genom hatt, då sådane flygtige vätskor, eller spiritus, skola distilleras, som upstiga i högden vid den grad af varma, hvaruti vattnet kokar, såsom vatten och spiritus vini, med många flera fina oljor och liqvida utur djur- och växtriket.
      2:o. Distillatio per latus förrättas på sådane flygtiga ämnen, som fordra något starkare varma och ej behöfva, eller icke kunna drifvas at stiga så högt, utan måste utdrifvas på sidan af kärlet, eller genom retort.
      3:o. Det tredje distillationssättet per descensum sker då, när elden, eller hettan, appliceras ofvanuppå distillations-kärlet och det, som skall frånskiljas, utdrifves genom kärlets botten. Härtil kan ock läggas det fjärde sättet, ellerDistillatio per campanam, då elden tändes uti det ämnet, som skall distilleras och den upstigande röken och ångan samlas uti en öfverhängd glasklocka; men som detta ej sker uti slutit käril och med mycken ofullkomlighet endast nyttjas til syrans utdrifvande ifrån svaflet, så hörer det ej til detta rum.
      Distillation genom alembik har föga någon tillämpning uti bergshandteringen; men distillation genom retort tjenar til så mycket mera vidsträckt nytta, såsom: vid hvarjehanda mineraliska syrors utbringande uturVitriol, Saltpetter, Koksalt, m.m.: vid svafvels tilverkning af kieser: vid zinkens reduction och distillation med kolstybbe utur gallmeja: vid qvicksilfvers afskiljande ifrån cinnober med tilsatt järnfil, eller ifrån amalgamer med andra metaller, utom mångfaldiga undersökningar, som genom distillation på mineraliska kroppar anställas.
      Distillation nyttjas per descensum i synnerhet på antimonii malmer, då antimonium crudum skiljes ifrån de uti malmen inblandade bergarter (seAntimonium). Uti England tilverkas också zink genom en sådan art distillation af de rikaste gallmejarteruti mycket eldfasta lerkrukor; men som tilställningen med ugn och käril är ganska kostsam och mycket zink ändå förloras, så är dess utbringande med retort förmånligare. För öfrigit är detta distillationssätt af mindre nytta, om icke til oljans drifvande utur stenkol samt utur åtskilliga växtrikets kroppar, såsom bräntorf och hvarjehanda trädsorter.
      Huru distillerugnar inrättas för chemiska operationer i allmänhet, kan inhämtas af de flesta afhandlingar i denna vetenskap. I korthet at nämna måste sådane ugnar bestå: af en härd, hvaruti distillations kärlet har sitt läge: af eldrum för bränsle; af en rift, askrum och vindfång med dörrar och ventiler. - Ibland de nyaste Auctorer, som härom gifva underrättelse, kan räknas Hr. REUS Beschreibung eines neuen chemischen Ofens, tryckt 1782, hvaruti beskrifves en sådan ugn, som kan tjena både för distiller- och smältugn. Om Fabriquesugn til skedvattens bränning kan läsas J.C. SIMONS Kunst Scheidwasser zu brennen, 1771. Om distillations-ugnar vid bergverken för svafvel, qvicksilfver m.m. ses under deras särskilta namn samt SCHLÜTERSHüttenwerk och CRAMERS Metallurgie, utom flera afhandlingar.

Djupa (Austiesen, Austeusen, eller Austiesen) kallas det arbetet vid Fabriquer för hvarjehanda smidde koppar- messing- och järnkäril, då de tilämnade och rundklipte plåtar genom smidning bringas at blifva kupige til pannor och dylikt mera, vid vattuverk eller för hand.

Djuphammare (Tieshammer, Dübbhammer, Austieshammer) heter en lång spetsig hammare af 4 til 5 punds tyngd, som drifves af vatten och hvarmed kettlar och pannor m.m. utdjupas samt sedan färdiggöras för hand uti Beredare-verkstaden. Inrättningen för djuphammare är lika som för kniphamrar och nyttjas så väl för koppar- och messingssmide, som til hvarjehanda järnkäril af smidde plåtar.

Djuphammargaffel (Dübbhammaergabel) är et järn med en hake vid djuphammarstädet, hvaruppå kettlar m.m. läggas på sida, när de djupas. Jämnför ordet Gaffel.

Dolicoides, Se Droppsvafvel.

Domkraft (Schraubenzug) är et mechaniskt verktyg, som vid bergverken och byggnaader brukas til svåra tyngders uplyftande, bestående af et litet dref, eller också af en skruf utan ända, som, under omvridning med en hvef, griper uti et större stjernhjul, hvilket med et annat dref på dess axel fattar uti en tandad järnstång och såmedelst utförer honom emot den tyngden, som skal uplyftas. Utförligare om dessa slags verktyg kan läsas uti SPRENGELS Handtwerke und Künste, 6:ter Samlung, 4:er Abschnitt, under titel: Windenmacher.

Donläge (Tonnlege). En gång, drum, eller klyft, säges ligga i donläge, då den på djupet faller, eller stupar emellan 45 och 75 grader ifrån horizontallineen, eller Solan räknadt. Se vidre orden Bergcompass och Gångar. Någre antaga ock en gångs donläge ifrån 10 til 30 grader.
      Detta ordet kommer af Tyska ordet Tonne, tunna, emedan tunnorne i de schackt, som på sådane gångar äro anlagde, lägga sig, eller släpa på berget.
      Donlägigt heter således det Schacht, eller Sänkning, som ej går lodrätt ned, utan har hängande och liggande.

Donläglinea kallas hufvudlineen, hvarefter en sköl stupar. Således om a a(Tab. XI fig. 5) är profilen af en gång, som på åtskilligt sätt ändrar dess stupning, så är b b, eller medellineen af alla stupningarne, Donläglineen.

Doppjärn kallas et slags mycket mjukt och segt järn, som här uti riket göres tilfälligtvis af de så kallade Tyska stångjärnssmeder på det sättet: at sedan färskjärnet är upvägt och lagt på rena kol uti härden, och under det at smältan däraf skall göras, instickes uti härden, under det neddrypande järnet, en smal järnten, hvarpå straxt litet smält järn fastnar til en klump, som då med tenen utdragen och smides litet med handhammaren samt inlägges åter uti härden under smältjärnet, at uphämta eller updoppa något mera däraf utanpå det förra, så mycket som vil fastna och smeden behagar. Detta kan han göra at därmed tjena sina vänner för söms tilverkning m.m. hvartil det är ganska tjenligit. På några orter uti Tyskland utgör denne doppjärns tilverkning et särskilt smidningssätt under namn af Anlaussmide; hvarvid mästa delen af järnet uti härden på detta sättet genom doppning med anlausstången uptages och användes, såsom ganska segt, förnemligast til gruflinor. Jämnför Anlaussmide.

Doubletter,  Se Dupletter.

Draga ut, Se Vaskning.

Dragluta, Se Hytteredskap.

Dragoner kallas malmbärare vid Dannemora grufvor.

Dragpipor, Pipor, eller Dragrör, kallas vid stålugnar de små perpendiculaire öpningar, som äro emellan kistorne uti stålugnarne, 5 tum breda och 8 a 9 tum långa, formerade af sättstenarne. Se Bränstålsugn.
      De rör, eller pipor, som vid masugnsställen och hammarhärdar afföra fuktighet, kallas egenteligen Damtrummor, eller Dampipor. Se detta ord.

Dragskifvor (Ziebeisen, Drekeisen) kallas vid tråddragerier starka stålskifvor med mångfaldiga coniska hål genombårade, ifrån skriftpennors tjocklek til hårs finhet, hvarigenom tråd kan dragas af guld, silfver, koppar, järn, stål, messing och flera smidiga metallcompositioner. För den hårfinaste förgylda silfvertråd, som brukas til galoner, måste sådane skifvor förskrifvas ifrån Lion i Frankrike, och är med säkerhet ännu icke uptäckt, hvarken uti England eller annorstädes, huru detta stål göres, mera än at det tilverkas genom smältning i digel förmodeligen af et slags hårdsatt tackjärn. Se Lioneserstål. Ohärdadt är det hårdare än alt Engelskt gjutstål, så at hål med möda däruti kan drillas; men äger ändå kalt någon smidighet, så at hålen kunna genom liten hamring göras mindre , då de äro upnötte, men är ock mindre än annat stål underkastadt at nötas. Rödvarmt tål det at varsamt smidas, men brister snart. Uti vatten afkylt tager stark härdning, men är därjemte skört och visar uti brottet den aldrastörsta finhet. Det är ock det yppersta stål til fin järntråds dragning. Af Tyska och Svenska tråddragare brukas dock en annan sort stål til sådane skifvor, Villerstål kalladt, som något när är af samma egenskap. Se Villerstål. Vårt Svenska gjutstål kan ock bringas til lika godhet genom behörigt val.

Dragstämplar (Tragstempel, Einstriche) kallas tjocka och starka stockar, som trängas, eller indrifvas, emellan väggarne uti grufvor, så fort malmgången blifver utbruten, så at desse stämplar sedan kan betäckas med klufvit verke, hvarpå det odugliga berget kan qvarlemnas, at upfordringen ej därmed må besfväras. Desse dragstämplar måste således uti stupande gångar läggas allenast 6 eller 7 qvarter ifrån hvarandra och så väl uti hängande som liggande vägg indrifvas med ändarne uti Bilocker (Bühnenlöcher), eller allenast uti liggande vägg, om den är fast, hvaremot i den händelse at hängandet är sköligt(rolliges), löst och osäkert, måste stämplarne där drifvas emot anfahl af långa stockar, som Joch, eller Jöeher kallas, och det altid så, at stämplarne icke stå vinkelrätt emot hängande och liggande, utan böra emot hängande stå högre än räta vinkelen, så at de vid sättning ändteligen kunna komma til rät vinkel, men ej därutöfver. Om hängandet är mycket löst och osäkert måste ock däremot bakom jochern brädbakar (Scharten) inläggas. Skulle ock liggande vägg vara så lös, at bilocker däruti ej med säkerhet kunna inhuggas, måste den äfven med grundsolor beläggas, at dragstämplarne med deras ena ända däruti kunna få sitt fäste.
      Denne grufvebyggnd med dragstämplar nyttjas både vid stross- och fürstenbrytning, och uppkomma däraf de så kallade Dragkistor, eller lafvar, fylde med onyttigt berg til 6 a 8 fots högd öfver hvarandra, lika med de strossar, som huggas i fürsten, eller i solan. 
      Dragstämplar inslås så nära til hvarandra, som man finner nödigt at kistningarne därpå skola bära någon stor tyngd af berg.

Dragugn. Härmed förstås väl i allmänhet alla sådane ugnar, hvarut eldens verkan updrifves och förökas genom luftdrag, til skilnad ifrån de ugnar där blåsbäljor härtil brukas, men egenteligen kallas de dragugnar, hvarest trä- sten- eller torfkol brukas och hvaruti metaller, som skola smältas eller cementeras, äro inneslutne uti diglar, eller andra eldfasta käril, hvilka då ställas uti kolrummet, eller äro med kol omgifne, hvaremot de ugnar, där slamman af tjenligit bränsle endast til förenämde ändamål nyttjas, få namn af Flamugnar. Se detta ord.
      Til dragugnar höra således: Gjutugnar, som af metallarbetare nyttjas til metallers smältning, eller til gjutståls tilverkning uti diglar: Bränugnar vid messingsbruk, där kopparen smältes med gallmeja, eller zink, til messing:Tyska Bränstålsugnar, där stålet står uti kistor inneslutit, som med träkokl omgifvas. Huru gjut- eller vindtugnar beqvämligast och med bästa verkan kunna inrättas äfven til metallskedningar och kratssmältningar m.m. finnes i synnerhet utfördt uti Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Laborat. Chym. 1 Del. s. 114 o.f.
      Styrka, beqvämlighet och möjeligaste besparing af kol uti en sådan ugn består förnemligast däruti; at vindfånget, eller askrummet, under halstret, eller rosten, är högt, stort och kan tilföra frisk och kall luft: at luftdrag, om möjeligit är, kan infröas med trumma ifrån den yttra fria luften: at skorsten, där hettan utgår, är lagom vid och väl hög. At ugnsrummet ej är större än at lagom grofva kol väl kunna falla ned rundtomkring digelen: at ugnen ej är djupare, än at digelen kan vara med kol betäckt: at digelen ej står högre öfver rosten än så, at dess botten kommer på sin piédestal, eller fot, straxt under den puncten, där starkaste smälthettan är, som rättar sig efter ugnens djup och plägar vara 1 ½ a 2 tum öfver bemälte rost; at arbetaren med beqvämlighet kan se in uti digelen och sköta det smälta godset: at ej fria luften får directe falla in uti ugnens öfra öpning o.s.v.
      Uti sådane af eldfast tegel väl inrättade Gjutugnar erhålles så stark hetta, i synnerhet då kolande stenkol, Coaks, eller Cinders kallade, därvid nyttjas, at icke allenast stål, utan ock smidigt järn i diglar däruti med tjenlig fluss kan smältas och gjutas, allenast at eldning och kol skötas af öfvad hand, i synnerhet så at draget på alla sidor omkring digelen blifver lika. I annat fall taga diglarne rämnor på den sidan, där hettan är starkast.

Dragverk, Treckverk, (Tragwerk, Trägverk, Tregwrig), är en utaf de upfinningar, som vid djupa grufvor nyttjas icke allenast til väderväxlings erhållande, eller frisk lufts införande ch den osunda luftens utdragning; utan ock til vattnets aflopp igenom någon stol, så at malm- och bergupfordring uti en sådan stoll därigenom icke förhindras. I detta afseende, och då stollens högd sådant kan tillåta, lägges öfver dess sola tvärvasar (Stege), som hvila med deras ändar på långsyllar utmed stollens väggar och äro til 5 eller 6 qvarters afstånd skilde ifrån hvarandra. Däröfver lägges då längsefter en ganska tät botten af starka plankor til 4 a 5 qvarters högd ifrån solan, och fylles så väl vid väggarne, som där ofvanuppå, med fet lera och grufsylta, at denne afplankning på sådant sätt blifver helt tät, hvarmedelst åstadkommes därunder et luftdrag, antingen ifrån fria luften inåt grufvan och sedan ut igenom något schacht, eller igenom någon uti schachtet inrättad väderlott, eller Lütt, eller igenom en så kallad Schachtscheider, som är en afplankning uti schachtet. Vid vissa tilfällen kan ock hända at luftdraget med vattusiget går ifrån grufvan ut igenom dragverket, om den yttre luften är af varman mera rarifierad, än luften i grufvan.
      Där stollens ringa högd ej tillåter et sådant dragverk på solan och där vatten därigenom kommer at afföras, plägar små stämplar ställas snedt ifrån solan emot väggarne och därpå spikas en tät brädplankning, samt solan däremellan allenast bottnas längsefter med plank, då vid hörnen på bottnen, eller solan, sådane öpna trummor, eller lütten, formeras, som befordra väderväxlingen, under det at malm och berg kan utlöpas på den mellanlagde plankbottnen. Se härom vidare DELII Bergbaukunst §. 461 samt ordet Lütt.

Drakhål, Se Drushål.

Dref. Vid Sala silfvermalmssmältning ställes ugnen på dref, när det börjar lida til slut med sista slaggschichtet och då upsättningarne minskas, hvarigenom nasen och den sörja, som fästat sig uti ugnen, til det mästa afsmältes. Därefter uphörer med upsättningarne och ugnen lemnas då at gå ned, hvarunder godset störas ifrån väggarne och blästern minskas. Sista utslaget göres och slaggmassor, som  lagt sig på bottnen af sumpen, upbrytas, at verkblyet må utrinna: ugnsbröstet nedstötes: ugnen ränsas och vhad som dugeligit är tages til vara och tilgodogöres på nästa slaggschicht.
      Dref kallas ock någre kopparsmältare den skorpa af slagg och trottsten, som sätter sig utanpå råkopparlapparne, efter utslag vid rostbruket.

Dreft (Trift, Schwengbaum) kallas vid hästvindar det långa träd, eller stock, som sitter tvärtigenom vindstocken och vid hvilket hästarne spännas, då vinden skall omföras.

Drifhatt (Trebehut) är et af järnbleck gjordt och inuti med ler besmordt lock, hvarmed en drifugn täckes under påstående drifning, och hvilket uplyftes, då den gamla teften skall uttagas och en ny inslås. Se Drifugn.

Drifhärd (Treibeherd) kallas egenteligen öpne teftar, eller härdar, som allenast öfverläggas med några tjocka vedklabbar, eller så kallade drifstockar, hvarunder verkblyets afdrifning förrättas, allenast med tilhjelp af et par små pustar. Då teften, eller drifhärden, är täckt med et hvalf, eller med en rörlig drifhatt, får den namn af Ugn. Se Drifugn.

Drifkorn (Treibekörner) kallas de korn, som under en drifning skilja sig ifrån blicksilfret och ej mera komma därmed tilsammans.

Drifning (Abtreiben, Treiben) kallas den smältnings-process, hvarigenom de ädlare metallerne, guld och silfver, på det sättet skiljas ifrån bly, at detta senare af hettan förbrännes, tillika med de oädla metaller, som kunna däruti vara uplöste, och bortgår til en liten del uti rök samt förvandlas för öfrigit antingen til en slagg, som får namn af Glete, eller insupes under dess flytande slaggform uti det af en absorberande jordart förfärdigade käril, hvaruppå drifningen sker.
      Huru drifning förrättas på capeller uti proberugn, finnes väl uti alla proberböcker beskrifvit, men fordrar öfning och mycket upmärksamhet, om det skall ske med yttersta noggranhet, som i synnerhet för guld och silfvers proberande til mynt är af mycken vigt, då minsta fel kan genom uträkning så fördubblas, at det tilskyndar et helt rike största skada. Den första och allmänna regeln bör förnemligast i akttagas at hettan i början af drifningen ej får vara starkare än at slaggen, eller glaset, hvilket af det smälta blyets förbränning upkommer, som knappast hålles så flytande at hvad som intet uti rök afgår må uti capellen insupas, eller absorberas, men att hettan ökas i den mån som blyet minskas och det til så hög grad som kan åstadkommas emot slutet, då guldet, eller silfret börjar blifva rent och då hettan ensamt skall hålla det qvickt. Den andra regeln är at ju mera koppar de ädla metallerne innehålla, dess svagare hetta måste i början hållas, at capellen ej tager rämnor, hvaruti guld och silfver ganska lätt, fast ofta osynligt, kan insmygas. Dessutom bör ock märkas at föga någon drifning kan göras, där icke åtminstone 1/32 gran ingår uti capellen, som också med upmärksamhet bör anses.
      Herr CRAMER uti dess Proberkonst och dess Metallurgie 2 D. s. 24 o.f. tyckes häruti gifva den bästa handledning.
      På benaskans renhet och capellens förfärdigande, eller slagning, ankommer äfven mycket vid accurat drifning.
      Utom blyets egenskap at på et sådant sätt förslagga och uti den absorberande askan med sig införa de förbränliga metallerne ifrån de oförbränliga, kan äfven uti dess ställe vismuten med lika verkan nyttjas, såsom ägande merendels lika egenskaper med blyet, och påstås af några metallurgi, at silfver, renadt och afdrifvit med vismut, skall därigenom erhålla mera hvithet och tillika blifva mjukare och segare för tråddragning til galloner, än genom afdrifning med bly, hvilket dock på närmare försök lärer ankomma. Emedlertid är visst, at en sådan drifning, i anseende til vismutens högre pris, blifver kostsammare, så framt det icke kan ersättas genom den större silfverhalt, som vismuten gemenligen medförer, särdeles om hos materialister en så rik vismut skulle erhållas, som, efter Herr VON JUSTIS utsago, gifver 10 til 12 och stundom 20 a 24 lod silfver på centnern, hvilket likväl icke bör kunna väntas uti så uplyft tid. Se VON JUSTIS Chymische Schriften, första bandet s. 13-17.
      Af de försök, som Herr SAGE uti Paris anstält med både guld och silfvers afdrifvande på capell med vismut, finnes at den vismut, som därvid blifvit nyttjad, har hållit ¼ lod silfver på centnern samt at vid 12 gran guld och silfvers afdrifning med 2 qvintin af denna metall ej afgått mera än 1/32:dels gran, hvilket är lika med hvad som absorberas under capellering med bly. Se dess Kunst Gold und silber zu probiren. - Om silfrets kopparhalt kan genom afdrifning fullkomligare uttages med vismut än med bly och om silfret tillika får en större hvithet, som påstås, så har ändå vismuten däruti något företräde. En tilsats af hälften bly emot vismuten skall dock göra bästa verkan.
      Vid silfververken, såsom det hos oss vid Sala tilgår, där 120 til 180 lispund verkbly på en gång til afdrifning insättas, nyttjas utlakad träaska, såsom mindre kostsam, til drifhärdens inslående. En sådan utlutad och våt aska blandas då med sållad, torr och förut nyttjad aska, så at denne Blandaska, uti en klimp sammankramad, knapt visar någon vätska, när den gnides emot en torr käpp. Häraf instötes först väl hårdt uti drifugnsrummet på tegelbottnen den så kallade grundbottnen i ½ aln tjock. När denne botten är väl torkad, rengjord och litet fuktad, inslås därpå sjelfva drifteften af samma sort renaste blandaska sålunda, at den med Teftklubbaninstötes med jämna slag i ordning ifrån centrum til peripherien, til des den blifver väl hård och får sin tilbörliga skålformiga skapnad, efter et cirkelsegment, ungefär til et qvarters djup midtuti ifrån bräddarne, som gå jämnt med ugnsmuren. Härvid måste så lagas at denne aska blifver 4 tum tjock midtuti ifrån grundbottnen. Teftens vidd, eller diameter, rättas efter den mängd verkbly, som kommer at afdrifvas. För at rymma 180 lispund verkbly slås den vid pass 3 alnar i diameter, men til 120 lispund något mindre, eller til 2 ½ alns diameter.
      Sedan teften blifvit på det sättet torkad, at den fylles med kol, hvilka itändas och aldeles nedbrinna, inlägges verkblyet varsamt, hälst med litet underlagd halm, at askan ej rubbas.
      Hatten nedhissas däröfver och fogningen täppes med våt aska; hvarefter eldningen börjas utan bläster. Efter äldre bruk skedde den först, och til dess blästern släpptes igång, med torrt ris, men detta är ändradt, sedan man funnit det mera kostsamt och at ved gör samma gagn, medelst sparsam inläggning i början. När blyet nedsmält och blifvit renadt ifrån alt smålk samt börjat rådna, upkommer den så kallade abstrichen, eller afstråken, som är en tunn fäll, bestående af skärsten och bly. Denne abstrich utdrages varsamt med Skärangenom glethålet och blyet göres så hett at det utan bläster börjar drifva, ty ju större hetta det kan bringas at antaga, innan blästern påsläppes, ju bättre går sedan gletegörningen, eller sjelfva drifningen. Så snart det kommit i sådant skick, tilmakas et par små enkla träbäljor, som med deras tättor ligga uti särskilta coniska pipor, eller hölster (Kannen) af järnbleck, hvilkas främsta ändar äro försedde med små hängluckor, eller ventiler, som igenfalla, när bäljen insuper vädret, men öpna sig sjelfva vid vädrets utfart.
      Blästern riktas härigenom merendels horizontailt emot blyets medelpunct, och bäljornes rörelse underhålles med stånggång ifrån et vattuhjul. Härtil har äfven varit nyttjad en svängmachin, som kunnat drifvas af en gosse, hvilken machin nu mera är aflagd, men kan med nog ringa kostnad brukas, där man har knappare tilgång på vatten. Genom blästern befordras då drifningen, medelst blyrökens updrifvande, til dess et flytande blyglas, eller glete, börjar visa sig omkring och något in på godsets yta. Då upskäres gletegatan uti teftbädden emot glethålet och formeras med gletekroken likasom et ihåligt prisma, med nedvänd kant, uti en radius ifrån teftens centrum. Det första som utrinner får då namn af Blysten. Därefter kommer det in uppå blyet flytande gletet, som efterhand genom gatan utsläppes, alt med den försiktighet och med det handlag, som en drifvare tilkommer at känna, så at glete-ringen, hvilken igenom blästern formeras som en halfmåne, med runda kanten vänd åt gletegatan, lagom afhålles och at vid dess utdragning intet af det qvicka verkblyet medföljer. Hvad som härvid af blyet insupes uti askan utgör det så kallade Härdblyet, och det som däraf först sätter sig omkring teftbrädden kallaskrans, som under bäljtättorne måste afstötas, at det ej må hindra blästerns spelande på blyet. För öfrigt består konsten däruti at hålla lagom hetta, emedan vid en för stark mindre glete erhålles, och vid en för svag hetta gletet kan råka at stelna. - Hettan underhålles nu medelst veds inkastande i eldstaden, til 1 a 2 träd i sänder, och lågan blir häftigare, när nya träd inkastas, innan de förra hunnit utbrinna. Ju närmare det lider til blickningen, ju mera bör hettan ökas och ju varsammare bör gletet afledas, at ej något af det nu mera rikare godset må medfölja. 
      Inemot blickningen börjar vågor och åtskillige förändringar af det tunna gletet visa sig på filtret och straxt därefter sker blickningen, då gletehinnan löper af och lemnar silfret bart, och det ännu til en ringa del qvarblefne gletet ställer sig rundtomkring kanterne. Härvid ställes blästern hastigt, alla luckor öpnas, och vatten til några ämbrar hälles genom en ränna småningom och med den försiktighet at det må först falla på den heta härdbrädden, at där få någon varma, innan det kommer på silfret til dess afkylning. Silfret lossas, under varande kokning, ifrån härdblyet med en gaffel och afkyles uti kallt vatten, hatten upvindas, härden afsvalas på 10 eller flera timmar, eftersom man vil insläppa mer eller mindre vatten, upbrytes samt tages i förvar, så väl som askan. Vid Sala plägar efter 150 lispund verkbly blifva mellan 40 och 60 marker blicksilfver, som är 15lödigt och måste vidare fineras. Se Finering. - Efter 120 lispund verkblys afdrifning erhålles vid pass 130 lispund glete och härdbly tilsammans, ungefär hälften af hvardera, hvilket dock mycket varierar; och ankommer på en väl förrättad drifning at erhålla glete i större proportion emot härdblyet, emedan det förra reducerat sig til 72 a 75 och det senare högst til 60 procent rent bly. - At glete och härd sammantagit utgör vid pass 1/12:del mera uti vigt, än det afdrefne verkblyet vägt, härrörer dels af blyglasets ökning i tyngden, dels af den med härden följande askan.
      På et merendels lika sätt afdrifvs det guldhaltige verkblyet, som vid Ädelfors erhålles genom den så kallade præcipitationssmältningen, då blyet smältes med den guldhaltiga skärsten och därvid uttager det däruti varande guldet samt under smältningen reduceras och fälles med tillsatt järn. I stället för ben- eller träaska, nyttjas dock härvid, efter Herr SCHEFFERS upfinning, med största förmån en ganska ren, mjölkbokad och slammad kalksten, hvilken, för at få behörig consistence och bestå uti hettan, blandas med något af en förut nyttjad drifhärd, som redan insupit något blyglas och är af gröngrå färg samt uthugges näst under den rödaktiga öfversta skorpan i den proportion ungefär som 8 til 9. Desse härdar slå ej up under drifning, då kalksten är af rätta slaget, och kan efter en drifning därpå af 100 lispund verkbly erhållas 2 a 3 marker guld, jemte 60 a 70 lispund glete och 30 a 40 lispund härd. Guldet erhålles dock genom drifning föga högre än til 23 karat, dåd et öfrige är silfver. At få guldet smidigt, tillägges vid slutet litet mercurius sublimatus, hvarvid saltsyran straxt lemnar sitt qvicksilfver och angriper det lilla återstående blyet, samt formerar därmed et  hornbly. Guldets attraction til kopparen är däruti besynnerlig at om 23 karat guld och et karat koppar drifvas på capell med 3 gångor så mycket bly på slutet med så stark hetta, at guldet håller sig qvickt til blickning och däröfver, så lemnar väl då guldet alt blyet och blifver smiddgit, men behåller nästan all kopparen och får således föga högre halt än det hade förut. Men om något mera silfver än koppar är däribland, så tager blyet bort all kopparen; och om silfret är lika mycket, eller mera än guldet, så kan blandningen drifvas ren både ifrån koppar och bly med hettan allena.
      Verkblyets afdrifning vid Sala skedde fordom på öpen härd under några däröfver lagde 2 a 3 qvarter tjocka och torra så kallade Drifstockar, som under drifningen hällos itände, men genom Herr BergsRådet SWABS föranstaltande inrättades den nu brukelige drifugnen. - På andra orter äro höga hvalf murade öfver drifhärden, som kan ses uti SCHLÜTERS Hüttenwerk.
      Beqvämligast och med största noggranhet sker dock drifningen under hatt, då lågan af ved drifves ifrån en särskilt eldstad öfver godset, under det at arbetet befordras med bläster, som närmare här ofvanföre beskrifves och hvartil inrättningen ses under ordet Drifugn.
      Uti England förrättas drifningen med stenkolsflamma, och det på härd, eller teft, at benaska, hvilken först inslås uti en stor järnring och sedan inskjutes under drifugnshvalfvet. 
      Blyets afdrifning och förslaggning befordras äfven här med et par små i kors blåsande pustar, och så fort blyet neddrifver tilsättes med en slef nytt och förut smält bly. På detta sättet skall silfret utur ringhaltigt bly, som ej håller mer än 14 lod på en Ton, (eller 2240 Engelska skålpund) kunna med någon vinning uttagas; och skall på en sådan drifhärd 12 ton bly uti en continuerlig drifning, hvilken påstår hela fyra veckor, kunna afdrifvas, innan det däraf erhållne blicksilfret uttages och ny härd inslås.

Drifstockar heta de sotra träd, som vid drifning på öpen teft verit brukelige.

Drift, Se Dreft.

Driftest,  Se Test.

Driftvatten (Ausschlagwasser) kallas vid gångande vattuverk det ifrån någon högd fallande vattnet, som både med sin tyngd och flytande streke tjenar til vattuhjuls omdrifvande, hvarvid driftvattnets verkan skattas efter dess tyngd och fallande hastighet tillika.

Drifugn (Treibeosen) heter en sådan ugn, som nyttjas i synnerhet vid guld- och silfvermalmers tilgodogörande medelst verkblyets afdrifning, eller skiljande ifrån de ädla metallerne. Til detta ändamål hafva drifugnar blifvit inrättade på flera olika sätt och af olika storlek, hvaraf Herr SCHLÜTER uti dess Unterricht von Hüttenwerken s. 117 o.f. beskrifver fyra särskilta byggnadssätt, utom det nu mera mäst aflagde drifningssätt med drifstockar på hyttegolfvet. 
      Ibland de fördelaktigaste och minst vedödande drifugnar är den som länge varit nyttjad på Harz och som nu mera äfven brukas här i riket vid Sala silfververk. Byggnaden af en sådan kan inhämtas af perspectiv-ritningen Tab. XI Fig. 6.
      a, a, Visar den runda härdmuren af tegel, hvaruti Driftesten, eller askhärden, inslså.
      b, Sjelfva teften, så som den färdig inslagen visar sig.
      c, c, c, Öpningar för de fyra stora korstrummor, som äro vid hyttegolfvet.
      d, d, d, Öpningar på de 8 små trummor til fuktighetens afledande, som äro under tegelbottnen, hvarpå Grundbottnen af aska är slagen under askhärden, eller teften.
      e, e, Ugnsmuren til vindtugnen, hvaruti eldningen sker.
      f, Öpningen, eller ugnsgiman til fyrugnen, hvarigenom ved och ris inkastas på de härtil uti fyrugnen inlagde trallior, eller små hvalfbågar.
      g, Järnluckan, hvarmed fyrhålet igentäppes.
      h, i, Vindstången, eller hinken, hvarmed luckan för eldstaden updrages och igensläppes efter behof.
      k, Askrummet, som också på långsidan har en öpning, tjenande til vindfång.
      För askrummet brukas äfven en lucka, eller järndörr, som här utsatt finnes, til hettans modererande, eller dragets minskning.
      l, En öpning ifrån vindtugnen, eller eldrummet, öfver härdranden, hvarigenom vedlågan drifver in på det uti teften inlagde godset, sedan det med hatten blifvit täckt.
      m, n, Järnhatten af starkt bleck och förstärkt med åtskilliga fastnaglade järnstänger, som ritningen utvisar, jemte många på inre sidan fästade små järnankare af 1 ½ tums högd, hvaruti fästes och inpackas en mängda af eldfast ler och sand, som gör et starkt beslag emot hettan på inre sidan. Denne järnhatt hänger på fyra järnkedjor uti en ring, hvarifrån går en länk, som åter är häftad uti garnlinan t, hvilken vidare ligger öfver en trissa och på en handvindsstock uti en liten kran, så at då hatten är uphissad kan den föras på sidan ifrån härden.
      o, Är en utskärnnig uti brädden på hatten, som vid dess nedsläppande passar öfver teftens kant.
      p, Är Gletegatan, där glete utdrages.
      q, Är en på hatten och muren motsvarande öpning, hvaruti bäljtättorne med deras Hölster (Kannen) inläggas.
      r, r, Skorstenen med dess mur, hvarigenom röken och flamman utstryker, sedan den passeradt driftesten.
      s, En liten öpning uti skorsten med lucka, som hålles sluten vid drifningen, men öpnas då ungen skall afsvalas. 
      Denne ugnen fordrar en god förbindning med järnankare på tjenliga ställen emot hettans spänning; i synnerhet bör hvalfvet öfver lågans utgång vid l vara af starkt eldfast tegel.
      Sådane drifugnar med höga murade hvalf nyttjas ock på några orter til segerkopparens garning, då en särskilt stickhärd därinvid är murad, hvaruti kopparen, efter smältning uti ugnen, utstickes och där spritas.

Drifva (Schicht machen, Ofen ausbrennen, eller auslassen) kallas vid masugnar och andra smältugnar, då smältningen slutas, eller då intet mera kol och malm upsättes, utan, efter sidsta utslaget, alt går neder i botten, blästern ställes, bröstet nedbrytes och ugnen afsvalas.
      Drifva betyder vid guld- och silfversmältnng, at genom en särskilt processs rena dessa metaller. Se härom ordet Drifning.
      Drifva säges det ock i masugnar, när kolen efterhand förtäras och sjunka, eller at det drifvit en upsättning, när det sjunkit i masugnspipan så långt, at en ny upsättning där kan rymmas. Samma talesätt brukas ock vid flera smältningar.

Droppsten (Tropfstein), Stalactit, kallas egenteligen figurerade kalkstenar, som tilkomma af något kalkvattens drypande genom tak och hvalf uti underjordiska grottor, hålor och gamla grufvor, eller genom uråldrige hvalf och källrar, som med rent kalkbruk blifvit murade. Droppsten formeras på det sättet at det småningom genom fina rämnor framsilande vatten uti sådane öpna rum efterhand utdunstar och lemnar dess kalkparticlar qvar, hvaraf genom tidens längd ändteligen blifva aldeles sådane coniske piggar, som likna takisar, så väl hängande, som upstående, och ifrån bottnen, eller solan, upväxande uti oräkneliga många föränderliga skapnader af orgelpipor, djur, bilder, zirater och pelare, ifrån ½ tums til 2 a 3 qvarters och stundom några fots diameter; bestående alla af en mer eller mindre hvit, eller gulaktig, fast och spatgrynig kalksten, som lägger sig skalvis, eller det rena hvarfvet utom det andra, och hvaraf de hängande coner merendel äro til en liten del ihålige uti deras axis, som äfven märkes på takisar och aldramäst på de mycket sköra stalactiter, hvilka finnas uti gamla källarhvalf.
      De förnemsta ställen, hvarest droppstenar gifvas til betydlig mängd och storlek, äro i synnerhet på Harz uti åtskilliga märkvärdiga grottor, som där finnas, och ibland hvilka Baumanshöhle är den ryktbaraste. Härom kan vidlöftigt läsas uti BEHRENS Hercynia curiosa. Därnäst är ock för stalactiter bekant Klutterbergshöhle uti Westphalen, utom många andra, som VORMIUS uti dess Museo beskrifvit.
      Dropsten, eller Stalactit, bör rätteligen intet förblandas med Stalagmit, som hos bergsmän får namn af Sinter, eller skorpsten, bestående likaledes af kalk eller gips, som formeras af kalkvatten, i skapnad af öfverdrag, eller skiriga skorpor, under dess rinnande på berghällar och väggar uti gamla grufvor och grottor, eller på hvarjehanda andra ämnen af sten- och jordarter m.m. Sådane äro de, som finnas vid Carlsbad, vid Tivoli och flerestädes. Se Sprudelsten, Skorpsten, Confetto di Tivoli och Osteocolla.
      Af droppsten erhålles den hvitaste och renaste kalk, så framt den icke genom någon vitriolsya blifvit smittad, eller gipsartad.

Droppsvafvel, Jungfrusvafvel, kallas vid svafvelbruket, där retorter och förlagor brukas af tackjärn, den aldrafinaste svafvel, som under distillation tränger sig ut genom förlagan, eller den så kallade förkrukan, och dryper småningom i form af stalactiter, eller cylindiriska tappar, på underlagde stenskärfvor. Detta droppsvafvel kallas af äldre Auctorer egenteligen Dolicoides och är af en skön gul färg, halfgenomskinligt i tunna kanter samt lika rent, som de sublimerade svafvelblommor.

Drufaska,  Se Pottaska.

Drum (Trumm) betyder i allmänt begrepp de smala gångar, eller grenar, som komma ifrån någon hufvudgång. Se orden Fördrummas och Grening.
      Bidrummer, eller Nebendrummer, heta de gångar, som i parallelt lopp följa en hufvudgång; och då någon gång sträcker sig under en ström, eller et vatten, kallas hos Tyskarne den del däraf, som fortfar på andra sidan, Gegentrumm.
      Någre gifva en drum, som utstryker ifrån en hufvudgång, namn afAusreiser.
      Stundom menast ock med drummer smala parallelgångar af några tums mägtighet, då de hålla sin strykning uti något visst bergsdrag, eller någon mägtig anvuxen gång, som kan bestå af den allmänna bergarten, allenast utmärkt med tomma klyfter, utan salband, eller aflossning. Häruppå finnes exempel uti tvenne berg vid Ehrenfriedersdorf i Sachsen, hvilkas allmänna bergart består af Gneis, hvaruti åtskillige ½ til 1 famns mägtige tennhaltige gångar af samma bergart stryka ungefär uti N.Ö. och S.W. Uti dessa berggångar, eller drag, (Züge) stryka 2 til högst 10 tums mägtighet, hvilka, tillika med hela bergdraget, falla lodrätt på djupet och bestå af en hvit qvarts tillika med ömnig arsenikalisk kies, något derb volfram, svart blende med litet hvit glimmer och blyerts samt än mindre kopparkies och brunaktig flussspat, hvarvid zwitter och tydelige zinngraupen följa. Huru många paralleldrummer kunna uti et arbete vara för handen, måste genom tvärslag utrönas. Gneisberget däremellan befinnes alltid ofyndigt. På djupet kunna dock åtskillige af dessa paralleldrummer stundom falla tilsammans och formera då en mägtig gång, men hvilken därigenom blifver så mycket fattigare på zwitter. Förenämde bergdrag, eller Züge, öfverkorsas stundom af ofyndige gångar, hvilka bestå dels af qvarts, dels af blåaktig trapp och hornberg, och allenast uti korsningen medföra silfver och crystallinisk rothgülden til betydande mängd; hvarföre de ock Silbergånge kallas. Se FERRERS Mineral Geschichte versch. Länd. s.183.
      Herr FERBER har ock vid Joachimsthal uti Böhmen anmärkt, huru drummer, som skilja sig ifrån en och foga sig til en annan gång, pläga antingen förädla densamma, eller göra den mägtigare, i synnerhet då de infalla med en spetsig vinkel och sedan göra en släpning med gången, hvarvid rika och sköna anbrott länge kunna fortfara. Exempel gifvas dock tvärtemot, huru en gång af tilstötande drummer blifvit aldeles skingrad, förtryckt, eller uti flera grenar fördrummad, at hufvudgången vidare icke kunnat kännas. Därvid har dock förfarenheten lärt, at uti den gren af drummen, hvaruti allenast en knifsbaks tjock lera visar sig, är den rätta gången at återfinna.
      Liggande drummer, som stundom kunna vara mägtigare än sjelfva hufvudgången, hafva sällan varit arbetsvärdige, emedan de af tomma mittler sluteligen förtryckas, eller afskäras. Vid upkommande öfverkorsningar plägar också hufvudgången ofta försättas, eler fördrummas, så framt ingen förädrling därvid upkommer. Se Hr. FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 67.
      Namnet Drum kan väl med rätta härledas af Tyska ordet Zertrümmern, eller sönderspjelkning, och bör således allmänna begreppet om drummer vara det: at det äro följeslagare vid gångar och falla til dem, eller löpa därifrån ut, som grenar på et träd ifrån sin stam, men ej til någon betydande längd: at de antingen kila ut sig och försvinna i berget, eller åter sammanfoga sig med gångarne, antingen uti hängande eller liggande, men gå icke därigenom: at de merendels föra några ifrån hufvudgången särskilta arter och då hufvudgången börjar blifva mägtig, plägar någon tilfallande drum kunna väntas, som kan lofva förädling, men därefter är åter förtryckning at förmoda, som vid Ädelfors guldförande kiesgångar inträffat.
      Skilnaden på drummer och Klyfter kan vara nog obetydelig, men kan dock sägas bestå däruti at drummer äga större bredd, eller mägtighet, och at de, jemte bergarter, alltid äro mer eller mindre malm- och mineralförande, hvaremot klyfter, uti trångare begrepp tagne, antingen äro tomme, då de få namn af lossnor, eller aflossningar, eller äro de mycket smale och fyllde med ler- och kalkartade ämnen, då de vanligen få namn af Skölar, eller ock tilföra de vattusig, då de Vattuklyfter kallas. Klyfter kunna ock öfverskära en gång och tillika föra den utur sin rätta strykning; men Drummer stadna uti gången, eller hafva därifrån sitt utgående. 
      Uti en del bergstracter, såsom vid Ungerska bergverken, nyttjas sällan eller aldrig ordet Drum, utan kallas där alla sådane grenar för klyfter, antingen de äro fyllde, eller tomme. - Jämnför orden Gångar, Fördrummas och Klyf. OmDrum vid hammarbyggnad se Slagträd.

Druser kallas hos Tyskarne sammanväxte crystaller af qvarts och spatarter, hvilka merendels anskutit uti håligheter i beret, eller så kallade Drushål.
      Drusen infalla ofta i malmgångar, såsom vid Schemniz, hvarest gifvas vissa arter af qvarts- och spatdruser, hvilka anses som goda märken och altid brytas vid de rikaste malmer af glaserz och rothgülden m.m. Andre arter af druser kallas där Greis, som visa sig vid fattiga, men mera beständiga malmer.

Drushål, eller Drakhål, kallas de håligheter, eller öpningar i bergen, hvaruti merendels finnas löse, eller anvuxne crystaller. Se Druser.

Dråppsten,  Se Droppsten.

Dråppsvafvel, Se Droppsvafvel.

Dräng, eller Marle, kallas vid vallonsmide en smal järnten, något krokig på ena ändan, hvarmed Goujaren, eller kolgåssen, hjelper at uppehålla den långa järnstången, under det mästaren räcker.

Dubbelcrystall, eller Crystallus e duobus, Se Bergcrystall.

Dubbelspat, eller Dubbelsten, (Doppelstein) kallas en klar och fullkomligt genomskinlig kalkspat, som til figuren är en rhomboid, eller en parallelipiped, innesluten innom 6 accurata rhomber, i följe hvaraf han har den egenskapen at visa alla puncter, lineer, eller objecter fördubblade, som beskådas igenom denna sten.
      Den är under namn af Dubbelsten upförd uti VON LINNÉS Syst. Nat.ibland Spat N.o 2, uti Hr. WALLERII Syst. Min. T.I. s. 140 och uti CRONSTEDTS Mineral. §. 10.
      Hos Mineraloger och Physici finnes den eljest under olika namn uptagen, såsom: Islands Spat, Islands Crystall, Rhombites, Selenites och Androdamashos några äldre Auctorer. Talcum kallas den orätt hos DE LA HIRE; men är allmännast känd under namn af Crystallus Islandica, ifrån hvilken ort den först lärer blifvit tagen. Den kan likväl intet med skäl få namn af crystall, såsom ingalundna ägande lika egenskap med bergcrystaller; och bör intet heller confunderas med Islands Agat, som ock stundom får heta Islands Crystall, men är ej annat än en glasig och halfklar lava af sotig rökfärg. Se Islands Crystall. Med selenit förstås åter en klar gipsspat af et annat förhållande.
      Den träffas nu mera på många örter, såsom här i riket vid Brattfors järn- och vid Bäsinge koppargrufva: uti Schweiz och i synnerhet af mycket fullkomlighet på flera ställen uti England, såsom uti Flintshire, jemte blymalmer: vid Pantithal: uti Staffordshire vid Ectons koppargrufva och vid Mendip uti Clovertondown nära Bristol.
      Denne dubbelsten har gifvid de lärde anledning til åtskilliga afhandlingar. NEWTON har uti dess Optique förklarat orsakerne til stenens refraction och objecternes fördubbling. ERASMUS BARTOLINUS har skrifvit en hel Tractat deCrystallo Islandica.
      Dess tyngd är emot vatten som 2,720 til 1,000 efter HAWKSBEES rön. Den gäser med syror och löses däruti: uti öpen digel starkt bränd gifver hvit kalk, som föga gäser med syror, men löses dock långsamt däruti: med flussspat kan den smältas til et vackert gult glas och är äfven däruti lik med andra kalkspater.
      Herr WILSON har genom bref til Hr. BERGMAN berättadt Hr. DE LA WALS rön med dubblsten, at den visat electrisk egenskap uti köld, men ej uti varma. Herr BERGMAN har eftergjord detta försök på svenska dubbelstenar uti 15 graders köld under fryspuncten; men efter gnidning har föga märkelig electricité däruti kunnat upväckas. Däremot har electriciteten varit mycket starkare, då stenarne blifvit värmde, hvaruti 10 särskilte sorter, så väl som de fleste af gemena svenska spatsorter, blifvit försökte. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1762, s. 62.
      Detta rön har jag nyligen haft tilfälle at äfven verkställa på en ganska tät och klar Engelsk dubbelsten ifrån Pantithal uti Flintshire och Norra Wallis, som är 1 ½ geometrisk tum lång, 7 lineer bred och 5 lineer tjock, utan tecken til någon rämna, eller bladig sammansättning. Denne har, allenast efter en liten gnidning med fingret, visat en ganska stark electricitè och, likasom den finaste lacktång, dragit flera stora pappersstycken af ½ tums fyrkant, eller mer, med häftighet, antingen den varit iskall, eller värmd på en kakelugn. Den har ock visat samma verkan utan at vara gniden,. Flere Engelska spater hafva äfven blifvit på denna vägen försökte, men utan verkan, som antingen tyckas komma däraf, at de varit mindre rena och klara, eller ock bör tillskrifvas de många små rämnor, som därut funnos.

Ducatguld. Efter Kongl. Mynt-Ordningen bör på 24 karat ducatguld uti mynt vara 23 karat 5 grän fint, eller rent guld, med et gräns remedium, då det öfrige, som är 7 grän, (1 karat räknad til 12 grän) bör vara silfver. Af samma halt bör äfven alt slagit guld vara efter 1752 års Kongl. Controll-Stadga, men uti andra guldarbeten anses ducatguld såsom controllhaltigt och tillåtit at stämplas, då det håller minst 23 karat och 3 grän, emot dubbla stämpelafgiftens erläggande, enligit Kongl. Commerce-Collegii Circulaire af den 5 Septemb. 1758. Guldarbetare är det ock tillåtit at til deras arbetes lojering nyttja antingen fint silfver, eller koppar. Se BergsR. VON SWABS Tal om Controll-inrättningen, vid Præcidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1761, s. 15, 24 och 26.

Ducksten, Se Tophus.

Duk, eller dukar, (Planen) äro stycken af grof väfnad, som brukas vid vaskning på planhärdar, at därmed betäcka den släta och lutande brädhärden, på det at den fina malmen så mycket säkrare må hålla sig fast uti väfnadens små rutor. Vid Sala brukas för blyglansen sådane dukar af buldan, 3 stycken, af 7 qvarters längd och 5 qvarters bredd hvardera, på hvarje härd, hvilka sålunda utbredas, at den undras öfra kant skyles med nästa öfra dukens nedra kant och den tredje, eller öfversta dukens öfra kant, täckes med en buldansrimsa, som är fästad vid en smal trälift nedanför fällen.
      Vid Tyska bergverken, i synnerhet där tennmalmer vaskas, brukas desse dukar, eller planer, exprès väfde af mycket groft garn, som spinnes af upredde gamla gruflinor. Af dessa dukar, eller planer, hafva ock denne sort härdar fått namn af Planhärdar, til skilnad från Blotthärd, eller Glauchherd, där vaskningen sker på bara brädbottnen utan dukar.
      I forntiden brukades ludna hudar i stället för dukar.

Dunt, Se Vattudunt.

Duplering (Duplirung) kallas af Herr DELIUS en föreslagen förbättring uti smältprocessen på koppar, hvarigenom denne metallen skall kunna vinna någon mera seghet, då han är skadad af järn, arsenik, eller andra mineralier. Härmed tilgår sålunda at den på tvenne eldar rostade skärsten, eller Lech, sättes igenm ugnen andra gången, med beskickning af välartad slagg, och blifver då en concentrerad skärsten, eller Doppellech, som sedan ordenteligen vändrostas til rostbruket, eller råkoppar-smältningen. Se Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER s. 70. Detta är vid kopparprocessen detsamma som Anrika vid silfversmältningen och kan vara nyttigt, där skör och oartad koppar faller vid segerverken, eller af arsenikaliska och kobolthaltiga malmer, men på svenska nu gångbara malmarter lärer det blifva mindre nödigt.

Dupletter, Doubletter, Dubbelstenar, (Doppelsteine, Doubletten) göras af tvenne sammanslipade klara crystaller, hvaraf den öfre är façetterad som en ädelsten. Desse crystaller fästas tilsammans med en färgad mastix-fernissa, röd, blå, gul, eller grön, som gör at de efter infattningen briljera liksom äkta rubin, saphir eller smaragad, men falskheten röjes snart, då stenen hålles så emot dagen, at färgen ej kan lysa igenom, i det den öfra delen då visar sig färglös.
      Huru doubletter göras, se NERIS Glasmacherkunst, med KUNCKELS Noter, s. 189.

Durchschlag, eller genomslag, kallas i grufvor de emellan orter och sänkningar, eller ifrån den ena orten til den andra gjorde genombrott för åtskillig beqvämlighet och nytta; och är det samma som Communicationsort. Se Ort.

Dymlingar (Däumlinge) kallas vid bokverk de armar, som sitta uti bokstämplarnes trädstänger, hvarmedelst stämplarne, under vattuhjulets omlopp, uplyftas af frisklarne, eller de kuggar, som sitta uti hjulstocken. SeBokverk.

Dynbänk (Radstuhl) heter den underbyggnad af timring, hvarpå dynan för et vattuhjul hvilar. Vid stångjärnshamrar bör denne underbyggnad göras fjäderaktig, eller gungande, at lyftarmens slag emot hammarskaftet ej må blifva så våldsamt.

Dynor äro tvenne tjocka bjelkstycken, som hafva infattade stora gråstenar, hvaruti hammarhjulsnålarne hafva sitt omlopp; nemligen en dyna uti hjulhuset och den andra vid städstocken. Vid andra machiner få de klotsar namn afDynor, eller Klantar, som ligga under Axlar, Nålar, eller Tampar.
      Dynor kallas äfven Dynstockar, på tyska Rämenstücken, ellerZapfenklötser; och uti dem inhuggas antingen Dynstenar (se detta ord) eller ock hårda trädstycken (Angewehren), som efter behof kunna flyttas fram och åter, hvilket i synnerhet brukas vid tyska bokverken.

Dynstenar kallas de stenar, som hafva en rundad urhålkning, hvaruti axlar, nålar och hfefvar, vid vattuhjulstockar och andra machiner, omlöpa. Huru dynstenar kunna inläggas uti dynor af tackjärn vid stångjärnshamrar, eller huru en hård klockmetall kan nyttjas i stället för sten, finnes uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1758 s. 25 beskrifvit. Til omkostnadens besparande äro dock täta och hårda qvartsrådande gråstenar, järnbindor, eller hälleflintarter, som taga politur genom slipning eller stark gnidning, de bästa til dynstenar, emedan hjulnålarene däruti minst nötas, sedan de blifvit väl släta, allenast de med vatten hållas svala. Där panor af hård metall brukas, måste de hållas väl smorde med talg och tillika svalas. Då dynstenar inläggas uti tackjärnsdynor, bör rummet för en lämpelig sten däruti gjutas så stort, at stenen kan däruti fästas med träblock och kilning under och på sidorne.

Dytorf.  Se härom Bräntorf, N:o 3; men utom den redan beskrifne Holländska dytorfven, finnes uti Holland en annan förändring däraf under namn af Darris, eller Dary, som i synnerhet tilkommit af förruttnade hafsväxter, hvilka af Holländska sjömän Dary kallas. Den träffas äfven på hafsbotten, i synnerhet vid Ziriczeam samt nära omkring Antwerpen, stundom på 20 fots djup, där den antingen med skeppsankare updrages, eller af häftiga stormar upkastas i stora hopar, Darybunken kallade. Den innehåller mera fetma och salt än annan dytorf, som förmodeligen kommer af en mängd ruttnade hafskräk, för hvilken orsak den ock gifver en mera vedervärdig lukt, ju närmare intil hafvet den hämtas. Se DEGNERI Dissertation de Turfis.

Däckslera kallas den hvita och magra sockerbruksleran, hvilken nyttjas at som en tunn kaka utbredas öfver bottnarne på de uti sina formor stående sockertoppar, hvarigenom sockret sluteligen raffineras, i det at litet rent vatten, som slås på lerkakan, småningom silar sig så väl igenom leret som igenom hela toppen; medtagande den sirap och den smuts, som eljest skulle förorena sockret. Denne lera har förr blifvit hämtad ifrån Frankrike, men fås nu til lika godhet uti Skåne. Se Lera.

Dædala terra betyder svartmylla.

Dämma säges, då formor af ler vid gjuterierne gräfvas ner uti sand och därmed dämmas, eller tilpackas, såsom vanligen tilgår vid canoners, ammunitions och grytors gjutning m.m., at lermoten ej må sprängas af det inlöpande qvicka järnet.
      Sådan dämning förrättas med trästötar, hvilka i ändarne äro skodde med gutne järnlunsar och kallas Dämmklubbor.

Dödbränd säges i et visst tilstånd både om Gips och Kalk. Hvad därmed menas ses under deras egna namn.

Dödmittel, Se Mittel.

Dövika kallas et litet rundt hål af 1 tums diameter, som göres på locket af en träbälj, för at därigenom utsläppa det öfverflödiga vädret, til blåsbäljens bevarande ifrån sprängning, då han är ny, eller då svagare bläster åstundas; men då hela blästerns styrka behöfves, igensättes detta hål med en tapp, som ock Dövika, eller Döfsvicka kallas. Se Bäljor fig. 2. o.