Bergwerkslexicon: R

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Radbands-gångar, Pater-noster-gångar, kallas sådane strykande malmgångar, som, på en viss längd, någon tid kunna vara öpna til nästa fots mägtighet, men blifva sedan uti fält åter förtryckte, eller smalna af, stundom til et fingers bredd, eller därunder, och gå ibland så ut, at allenast en lossna visar sig uti hällearten, efter gångens strykning, men öpna sig åter längre i fält, til lönande arbete. Sålunda hafva, til exempel, gångarne förhållit sig vid Los kobolt-verk i Helsingeland: vid västra Silfberget, och flerestädes. Se vidare Förtryckning.

Raddii articulati Lapidei kallas förstenade orthoceratiter. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 4.

Radel kallas vid bergverken åtskillige slags såll, riffel, eller Harp, som nyttjas antingen at skilja det finare ifrån det gröfre utaf torrbokad malm, då de få namn af Kastradel, eller Harpa (se detta ord), eller ock brukas sådane radel af åtskillig finhet vid sållsättning uti vatten, vid grufsyltans renande, vid Ungerska vaskverket m.m. Se Sållsättning.

Raf är et gammalt svenskt ord, hvarmed Bernsten beteknas. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 108, samt ordet Bernsten.

Rafassa, Se Rapassa.

Raffinér-panna kallas i allmänhet en sådan panna, hvaruti salter raffineras genom kokning.
      För saltpetter brukas den af koppar; för pottaska och hafssalt af gutit järn, eller smidde järn-plåtar (se Saltpanne-plåtar), och för alun af blyplåtar, uti fyrkantig form, hvaruti saffian, eller den rå alun, uplöses och inkokas samt uttappas, eller låssas, uti stora alunfat, til anskjutning. Se Alunsjudning.

Raffinera, eller Luttra, säges i synnerhet om åtskillige sorter af salter, då de renas, eller skiljas ifrån främmande inblandade ämnen, ifrån öfverflöd af någondera beståndsdelen, eller ifrån hvarannan. Sådane salter, som egenteligen höra til detta rum, äro förnemligast Koksalt, Saltpetter, Alun, Vitriol, Soda och Pottaska.
      Koksaltet, sådant det kommer utur de så kallade Saltkrikor, eller dammar, i synnerhet af det saltrika Medelhafvets vatten, tilverkadt genom vattnets utdunstning medelst solvarmen, är til en stor del upfyldt med åtskillig smuts, kalkartad jord och öfverflödig fettma af hafsvattnet, och i anseende til dessa främmande delar är det äfven mäst benägit at draga fuktighet til sig utur luften. Genom flera uplösningar uti vatten, inkokningar, silningar och crystallisationer, kan det til allmänna behof blifva renadt, i synnerhet om, under kokningen, tilsättes något sådant slemaktigt väsende, som coagulerar sig af hettan, och därvid medtager den mästa fettman, samt lägger sig som en art af sil på ytan, hvarifrån det kan afskummas. Sådane ämnen kunna vara antingen gement lim, blod af kreatur, eller ägghvita, hvilken senare likväl, för dyrhetens skull, icke kan brukas oftare än til små partiers raffinering. Huru det mäst grå och orena Franska saltet raffineras vid stora sjuderier, uti Holland, är i korthet nämdt under ordet Hafssalt.
      Til mera granlaga chemiska operationer, samt för et mycket fint bordsalt, kan det allmänna Spanska boysaltet sålunda raffineras, at det uplöses uti fyra gångor så mycket vatten, om det är mycket orent, filtreras genom sugpapper, eller ylle silduk, hvarefter tilslås en uplösning af crystalliserad soda, så  länge något hvitt grummel upkommer af en öfverflödig kalkartad jord, hvilken då fälles. Den sålunda grumlade uplösningen filtreras åter och upkokas hastigt, md litet tilsatt ägghvita. Efter ny filtrering ställes den at långsamt evaporera, då fullkomligen rena koksalts-crystaller erhållas. Om den filtrerade saltsolan intet ställes til crystallisation, utan inkokas, antingen uti mycket ren järnpanna, eller hälst uti tälgstens-gryta, under ständig omrörning, ända til torrhet, erhålles saltet uti pulver, eller mjölig form, ganska hvitt och snyggt til bordsalt, samt fritt ifrån öfverflödig kalkjord och magnesia alba, hvarefter det äfven äger den egenskapen at hålla sig torrt, eller at icke deliquescera uti luften, som i synnerhet händer med det crystalliserade saltet. Därtil bidrager mycket det inneslutne crystallisations-vattnet, hvilket äfven i synnerhet förorsakar detta saltets starka sprakande uti elden. Jämnför ordet Koksalt.
      Saltpettrets raffinering ses under orden Saltpetter och Saltpettersjudning. Detta saltets vanliga smitta af koksalt är, ibland alla, den svåraste at afskilja. Genom flere gångor itererad uplösning, uti tilräckelig mängd vatten, samt långsam anskjutning til stora och vattenklara crystaller, kan det likväl i det närmaste blifva rent ifrån koksalt, i synnerhet om vid inkokningen brukas de medel, som vid saltpettersjudning och raffinering anförde äro, och hvarom vidare kan rådfrågas de härvid åberopade auctorer.
      Vid krutbruken raffineras saltpettret gemenligen allenast genom trenne omkokningar, hvarunder större delen af koksaltet, som til sin uplösning behöfver mera vatten än saltpettret, antingen crystalliseras på ytan, och afskummas under kokningen med en hålig slef; eller ock faller en del däraf til botten, och kan på det sättet afskiljas.
      Huru alun raffineras ses under ordet Alunsjudning. Hvad som i synnerhet orenar detta salt, är en inblandning af järn-vitriol, eller af uplöst järn, hvilket likväl til större delen skiljer sig ifrån alun-solution, uti form af ochra, om luten, efter kokning, får stå en tilräckelig tid, at svalna, uti et grundt och öpet kärl, eller så kalladt svalkar. Genom tilsats af litet alkalisk lut, hälst af et flyktigt alkali, faller väl ock något järn; men som en del af alunjorden tillika härvid afskiljes, bör et sådant tilslag varsamt brukas. Järnet hålles gemenligen uplöst af öfverskott på syra, och kan således fällas genom tilsats, under lutens kokning, af någon tjenlig kalkartad lerjord, hvaraf den öfverflödiga syran kan mättas, och sålunda bringas at öfvergifva järnochran. Renaste alun erhålles dock af den malm, som af naturen icke är järnhaltig. Jämnför Alun och Alunsten.
      Alla i handel och vandel brukelige vitrioler, som til deras grundämne innehålla järn, koppar, eller zink, kunna vara mindre rena, antingen af öfverskott på syra, eller däraf at mera än en metall ensamt är af vitriol-syran uplöst. Det förra felet, nemligen öfverflöd af syra, hjelpes därmed at, under lutens kokning, mera af den metallen tilsättes, som skall tjena til basis uti vitriolen och til syrans fulla mättning. Då, til exempel, luten af järnvitriol kokas uti blypanna, hänges däruti et eller flere järnstycken, at öfverlopps-syran däraf må kunna mättas, hvarigenom tillika vinnes den förmån, at om järnvitriolen är smittad med koppar, skiljes denne metallen därifrån, då vitriolen, efter silning och lånsam evaporation, kan crystalliseras samt anses för raffinerad. Jämnför ordet Vitriolsjudning.
      Huru Pottaska och Soda raffineras, ses under deras egna namn.

Raja kallas vid järngrufvorne uti Nora bergslag den förrättning uti grufve-vindarne, at med en styrstång, eller Bom, som är hängande på en axel och har en trissa på öfra ändan, förhindra den upgående linan at icke lägga sig dubbel, eller på de undre hvarfven, öfver linkorgen.

Ram, eller Ramstock, Se Slagträd och Hammarställning.

Rama. Tvenne malmgångar sägas rama hvarandra (schaaren sich zu einander), då de uti fält, eller på djupet, uti en spetsig vinkel stöta intil hvarandra.

Ramling, eller conjunction, kallas då tvenne, eller i synnerhet flere malmgångar stöta tilsammans, och förena sig med hvarandra, hvarvid stundom händer at de blifva mera fyndige; eller ock at malmen då blifver insprängd uti sjelfva bergarten, på sidorne af gången.
      En sådan ramling kan hända antingen uti fält, då den ena gången kan genom en svängning falla in uti den andra; eller ock kan det ske på djupet, at flere gångar stöta tilsammans, eller rama hvarandra.
      Stora bergverk och mägtiga malmfall hafva stundom sin uprinnelse af sådan gångarnes ramling. Här i Riket visar Faluns koppargrufva förnemligast exempel på flere gångars ramling och sammanstötande. Flere bergsmän hafva gjordt sig möda at utröna någon viss ordning uti gångarnes sammanstötande, för at därefter kunna utstaka någon arbetsplats til grufvans drift och gångarnes efterföljande. Många anmärkningar hafva ock af förfarenheten däröfver blifvit författade; men som den mästa gångsten, hvaruti malmen finnes, består af en vresig, skimmerblandad, seg talk- och hornbergsart, som, efter sin natur, gör många olika svängningar och ormslingror, med infallande främmande skölar och arter af så kallad Järnvägg, Sådberg, Blende, m.m., så kan en tilförlåtelig reda därpå svårligen erhållas. Den största samlingen af gångar har väl varit uti den mägtiga kopparmalms och kies-körteln, där stora fallet skedt, och där den öpna så kallade Stöten nu är, och hvarifrån malmen tyckes likasom kastat sig uti åtskillige grenar, uti flere väderstrek.
      En dylik ramling af kopparmalms-gångar skall och finnas uti Simon Judæ koppargrufva, vid Dognaska, uti Temesvarer Bannat och Öfver-Ungern, hvarom kan ses Hr. VON BORNS Bref til Hr. FERBER, s. 44, 48, 49.

Ramstolpar vid stångjärnssmedjor, se Standare och Hammarställning.

Rand kallas öfversta kanten af en garhärd, eller en smälthärd uti kopparhammaren. Se Garning.

Rapakivi, Se Sjelffrätsten.

Rapassa, eller Rafassa, kallas vid vallonsmide det arbete, som smältare-drängen merendels tilkommer at göra, bestående däruti, at med spettet uti smältare-härden upbryta de små skingrade järnfärskor, som satt sig under forman, eller i hörnen af härden, samt maka dem tilsammans midt för blästern, at förenas til en smälta, eller lupp, hvilken smältare-mästaren sluteligen gör färdig.

Ras kallas det berg eller grus, eller den sten och jord, som genom något fall, eller ras, af hällearter, tillika med damjorden, förstört något grufvearbete, eller igenfylt någon grufva.

Rasa säges det uti en grufva, då löst ock sköligt berg lossnar och nedfaller. När sådant händer, pläga altid först små stenskärfvor börja falla, hvaraf grufve-arbetare då taga en varning at skyndsamt begifva sig ifrån et sådant ställe. Stundom kan jorden ifrån dagen rasa, om den ej nog säkert förebygges.

Rauchtopas, Se Röktopas.

Rauschgelb, Rauschgeel, Reuschgelb, eller på svenska Ryssgult. Därmed förstås, efter det allmänna ibland målare antagne begrepp, den pomeransgula färgen, som består af mera Arsenik än Svafvel, och beredes med konst genom förening och sammansmältning af begge dessa delar. Kan således tagas för det samma som arsenicum citrinum; men som arsenik och svafvel, tilsammans förenade och sublimerade, gifvas af många nüancer, eller förändringar uti färgen, ifrån paille- eller Halmgult, til Citrongult, Pomeransgult, Rödgult och ändteligen Rubinrödt, alt efter som svaflet uti större mängd därmed varit förenadt, eller den på olika sätt, med starkare eller svagare eldgrad, är sublimerad, eller ock med något främmande ämne, såsom med blyrök, litet järn, eller något antimonialiskt inmängd, så har denne blandning förekommit under mångfaldiga namn, såsom Risigallum, eller Risigallo, Sandaraca, Realgar, Arsenicum Citrinum, Flavum, Rubrum, eller Rubinus arsenicii m.m. At komma ifrån den villervalla, som genom desse namn upkommit på et ämne af samma beståndsdelar, och allenast åtskildt uti den förskuggning af färg, som kan upkomma ifrån blekgult tli högrödt, tyckes vara säkrast at, som sagt är, efter det allmänna bruket kalla den blandning, som är af pomerans- eller brandgul färg, för Rauschgelb, som ock namnet tyckes medgifva. Den får då vara det samma som Arsenicum Citrinum, eller Flavum, samt bör då ej confunderas med Operment, som är blekare och tillika en naturlig product. Se Operment. Under namn af Realgar, eller Risigall, bör förstås den röda med mycket svafvel förenade arseniken, eller arsenicum rubrum. Se Realgar.
      Rauschgelb tilkommer stundom tilfälligtvis vid sådane blyglansers rostning, som innehålla mycket arsenikalisk kies, och sublimeras, eller lägger sig på den brände malmen, på öfra delen af rosten, då den består af ren stuffmalm, i form af et mjöl, eller ofta crystallinisk med treuddiga spetsar, förändrande färgen ifrån blekt til pomeransgult, och på det öfversta hvarfvet ända til högrödt, hvarpå exempel gifvas så väl vid Hällefors som ock vid Löfås silfververk, där arsenikalisk kies öfverflödar.
      Med konst göres det vid Sachsiske bergverken af den orena och sotiga arseniken, som hämtas vid koboltmalmens calcinering uti rökfången, och blandas antingen med så kallad svafvelslagg (eller det grofva grumlet, som samlas efter svaflets raffinering och är bekant under namn af sulphur caballinum), tillika med en del af det som återstår uti svafvel-krukorne; eller ock tages i stället för detta Råsvafvel en blekgul svafvelkies, som tilhopa med förenämde arsenikmjöl sublimeras uti stora därtil inrättade retorter. 
      Härvid sublimeras en del gul, eller ock hvit, samt en del röd arsenik, eller både rauschgelb och risigall; men om denne färgblandning, tilsammanstagen, åter sublimeras, blir altsammans röd arsenik, eller risigall.
      Rauschgelb erhålles äfven genom sublimation af en arsenikalisk kies, som af naturen innehåller litet svafvel. Sådan kies får då namn af Rauschgelbkies.
      Om ren och hvit arsenik, 10 delar, tillika med en del rent svafvel, blandas och lägges uti retort, med måttelig hetta, smälta de til en rödgul massa, som då är den allmänna rauschgelb, hvilken uti distillation sublimerar sig mera citrongul. Detta misslyckas dock stundom af den grund, at arseniken då är uti form af kalk; uti hvilket tilstånd hvarken denne, eller andre metalliske kalker, gärna ingå någon förening med svafvel, men arseniken uti metalliskt lynne, sådan som den ock uti kiesen til en god del befinnes, förenar och sublimerar sig fullkomligast med svaflet.
      Rauschgelb innehåller allenast omkring 1/10:del, men den röda arseniken ¼:del eller omkring 1/5:del svafvel. Denne, ehuru röd uti stycke, gifver dock vid rifning en mycket brandgul färg. 
      Rauschgelbens nytta är förnemligast til målare-färg, antingen med olja eller limvatten. Uti olja löses den til någon del och ger med linolje-fernissa en förtretelig svafvellukt; men är godt medel emot alla slags träd- och väggmaskar; och om den anstrykes med lackfernissa, blifver lukten omärkelig.
      At nyttjas som vattenfärg är den på sina ställen äfventyrlig: i synnerhet bör den färgen ej brukas på vaggor för barn, som snart kunna komma at slicka därpå, til hälsans förlust. Ibland musselfärgor nyttjad bör ej en pensel med sådan färg tagas uti munnen. 
      Jämnför härmed vidare ordet Realgar. Om rauschgelb och alla de namn, som denne composition af svafvel och arsenik blifvit tillagde, se HENCKELS Pyritologie s. 560, 562, 607; CRAMERS Mineralogie, 1:sta delen, s. 105; CASPER NEUMANS Chymie 2. Del. s. 472.
      Under namn af Rauschgelb förstås hos åtskillige Scribenter äfven den röda arseniken. Hos andre begripas under ordet Operment alla beredda färgor af svafvel och arsenik, och skiljas allenast med tilnamnen röd eller gul Operment.
      Den dyra gula färgen, som kommer under namn af Königsgelb, och är en art Turpetum Minerale, bör ingalunda med arsenicum citrinum confunderas. Se Königsgelb.

Rauschgelbkies kallas en arsenikalisk kies, som, jemte järn håller så mycket svafvel, at den uti distillation gifver en gul eller röd arsenik. Se Rauschgelb, Realgar och CRONSTEDTS Mineralogie, §. 243, samt FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 157.

Realer kallas vid messings-bruken de smala rimsor af messing, som antingen på gamla viset klippas för hand, eller, efter det nya 1768 af mig införde sättet, uti skärverk, af den så kallade Tråbandsmessingen.
      Desse realer äro ungefär 9 alnar långa, knapt ¼ tum breda och 1/32 tum tjocka, samt skäras til antalet 22 af et tråband, som är ungefär 5 ¼ tum bredt. Se Tråband.

Realgar, Risigallum, Sandaraca, Arsenicum rubrum, Rubinus Arsenici, kunna alla anses som särskilte namn på et och samma ämne, nemligen på den Röda Arseniken, som härunder torde få sitt rätta ställe, til någon skilnad ifrån den Gula, eller Arsenicum Citrinum, som blifvit uptagen under namn af Rauschgelb, ehuru skilnaden uti denna allenast består uti en större tilsats af svafvel, och ehuru under realgar ömsom begripes både den gula och röda arseniken.
      Den röda arseniken finnes stundom af naturen producerad, eller gediegen. Sådan var den sandaraca, som Herr VON BORN funnit uti en gammal grufva vid Nagy Banya i Ungern. Den har varit dels derb, dels crystallinisk, af skön högröd färg, sittande dels på en mjölkfärgad crystallinisk qvarts, dels ock på en gul auripigment. Se dess Bref til Hr. FERBER s. 157.
      Den har äfven funnits, ibland vulcaniska producter, vid Vesuvius och uti Lavan vid Solfatara, sublimerad, dels af odeterminerad firgur, dels ock crystallinisk, genomskinlig, antingen prismatisk med spetsar åt begge ändar, eller ock af flera olika figurer.
      Färgen är föränderlig ifrån gult til rödt, efter mängden af det ingångne svaflet. Den röda crystalliniska arseniken, ifrån Pouzzoli, har, med aqua regis decomponerad, funnits bstå af en del svafvel emot 5 delar arsenik. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 247, 248.
      I anseende til de röda arsenik-crystallernes olika figur, upräknas af Herr DE ROMÉ DE L'ISLE fem variationer af vulcanisk realgar, som blifvit anmärkte dels af Herr FERBERS bref ifrån Italien, dels uti Herr VON BORNS Lithophylacium, hvarest äfven klara rubinröda risigall-crystaller nämnas, som funnits af naturen danade; såsom vid Nagyag uti Siebenburgen, vid Joachimsthal uti Böhmen, och ifrån Guadeloupe uti America.
      Uti Provincen Ximo, på Japan, skall finnas en vulcanisk realgar, dels opak, dels halfgenomskinlig, hvaraf uti China göres käril, små husgudar och andra ornamenter. Se förenämde Auctors Cristallographie, Sec. edit., Tom. III, s. 33, 38.
      Den med konst, genom sublimation, beredde realgar förefaller uti stora stycken, helt tät, nästan cinnoberröd och halfklar uti tunna kanter, samt tilverkas uti stort på det sätt, som vid rauschgelb redan nämdt är, allenast proportion af svaflet blifver här til arseniken ungefär som et til 4, eller högst som 1 til 5. 
      Efter Doctor MEUDERS noggranna försök finnes at specifiqua tyngden af mörkröd arsenik varit som                               3,02.
Ljusröd arsenik som                          3,200.
Gul arsenik                                        3,700.
Hvit Dito                                             3,782.
Gul Rauschgelb                                 3,144.
Svafvelslagg, eller hästsvafvel,        2,720.
Raffineradt svafvel                            1,800.
      Af sådane hydrostatiske rön borde, med hydrostatiske vågen, något när kunna finnas mängden af svaflet emot arseniken.
      Genom försiktig uplösning uti aqua regis kan den röda arseniken, eller realgar, aldrabäst decomponeras, i det den arsenikaliska delen däruti uplöses, men svaflet lemnas olöst.
      På denna vägen har Herr WESTRUMB funnit, at 100 delar af röd Sachsisk realgar innehållit 20 delar rent svafvel, tillika med 1 ½ del järnkalk. Efter ytterligare rön, hafva 100 delar röd arsenik funnits bestå af en del Järn, 20 delar Svafvel och 79 delar Hvit Arsenik.
      Genom distillation, med tilsats af 6 a 8 gångor så mycket järn, har den ock merendels kunnat decomponeras; likaledes, til någon del, med qvicksilfver distillerad; men med alkali fixum har realgar oförändrad sublimerat sig.
      200 delar svafvel, med 800 delar hvit arsenik, uti kålf sublimerade, hafva gifvit både Gul, Röd, Hvit och Rubinröd genomskinlig arsenik. Desse sublimater, tilsammans blandade och smälte uti en sluten digel, hafva gifvit en skön röd arsenik, jemte sublimerad arsenik-rubin. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 4:de stycket, sid. 299-301, samt 5:te stycket, s. 408-416.
      Efter Herr BECKERS rön, skall en blandning af 2 delar svafvel, operment, eller gul arsenik, och antimonium crudum, af hvardera 3 delar, uti en glaskålf sammansmälte, utan sublimation, gifvit en skön röd arsenik. Se CRELLSChemische Annalen, 1784, 5:te stycket, s. 419.

Rebben, Stål-rebben (Schünnen, Ribben, eller Rippen), kallas af garfståls-smeder de tunna utsträckte ribbor, eller skenor, af råstål, 1 ½ a 2 tum breda och 3/8 tum tjocka, samt ungefär 3 qvarter långa, som läggas 9 a 11 stycken på hvarandra, uti en knippa, spännas uti en stor tång och läggas uti stålhärden, at med tilbörlig hetta smälta, eller vällas tilhopa, samt under stålhammaren vidare förenas til et stycke, och utsträckas til stänger, hvilket arbete kallas Garfva. Se Järnets Historia, s. 90, 331, 905.

Recipient, Förlaga, är det kärlet, som vid distillation emottager det, som utur retorten öfvergår.

Recognition, Skogsöre (Waldzinse), är egenteligen vid järnverken den afgift, som verkens ägare betala til Kongl. Maj:t och Kronan, för nyttjandet af Kronans allmännings-skogar. De ädlare eller guld- silfver- och kopparverken äro dock ifrån en sådan afgift för allmännings-skogars nyttjande befriade. Se Kongl. Brefvet af den 7 November 1760. Samma frihet är äfven järngrufvorne tillagde, enligit Kongl. Resolution af den 11 December 1696. 
      Denne recognition, under namn af Skogsören, har, efter 1689 års Taxa, varit för  hvarje stafrum ved, som nyttjades til tackjärnsblåsningar, et öre silfvermynt, men af stångjärnssmide skulle betalas 2 öre samma mynt fö rhvarje stafrum.
      Samma afgift har dock sedan, på Riksens Ständers tilstyrkan, genom Kongl Brefvet af den 24 November 1747 och den 27 Julii 1779, blifvit ökad til 3 öre silfvermynt för masugnar, och 6 öre samma mynt stafrummet för stångjärnssmide, sålunda at den gamla recognition betalas efter Riksdalern beräknad til 3 daler silfvermynt, och den nya påökningen efter 6 delar silfvermynt på Riksdalern, hvilket för masugnar gör en skilling och för stångjärnssmidet 2 skilling stafrummet. Utom dess betalas 21 1/3 öre silfvermynt uti bevillning, för hvarje 24 tuns stig kol, som på recognitionsskogen kan kolas, antingen där kolas eller ej. Denne bevillning gör 16 öre silfvermynt, eller 4 skilling, på hvarje stafrum ved, af masugnar och stångjärns-hamrar tilhopa räknade. Se Herr  BENJAMIN SANDELS Acad. Afhandling: om Friheter och Utskylder, åtföljande Järn-tilverkningen och Förädlingen i Sverige.
      Recognition kallas ock den afgift, som erlägges för stångjärn, a 8 runst. för hvarje skeppund, som ifrån Stockholms våg utföres med Svenska skepp.

Recognitions-allmänningar kallas de skogar, som äro utbrutne ifrån Krono-allmänningar, och tilslagne antingen för ädlare verkens understöd, eller för järn-handteringen, emot en viss afgift, eller recognition, samt stå under Kongl. Bergs-Collegii vård. Se Allmänning och Recognition.

Recognitions-verk kallas här i riket någre af de äldste stångjärnsverk, som ännu idka vallonsmide uti Roslagen, såsom Leufsta, Österby och Gimo, hvilka, enligit contract med Kronan af den 22 December 1686, fingo oinskränkt rättighet at drifva smidet så högt som åstadkommas kunde, allenast emot en viss afgift af  4000 daler silfvermynt årligen, och efter 1683 års faststälde hammarskatt, til dess Kongl. Maj:t under den 18 Martii 1779 stadgat at denne afgift borde betalas efter 3 daler silfvermynt på Riksdalern, och således dubbelt emot förr, eller med 1333 Riksdaler 16 skilling. Se G. RINMANS Acad. Afhandling: om Järnets tilverknings-värde, Upsala 1782, s. 35.

Reda, Reda in, eller Redning (den Ofen zumachen), kallas vid ädlare verken för silfver, samt för de öfrige lättsmälte hela metallerne, såsom Koppar, Bly ochTenn, det arbete, som göres så väl uti härdens instötande och formerande med Redningsstybbe, som ock at därefter uti smältugnen upmura bröstet och göra alt färdigt til en ny smältning. Uti Sala kallas härdens inredning Bottna.
      Huru denne inredning sker vid silfver- och blysmältning, se Silfvertilverkning; för Koppar, se Sulu- och Rostbruk. Jämnför ordet Redningsstybbe.
      Vid masugnar och stångjärnshamrar kallas det ställa, då härden, eller ummet, där tackjärnet samlas, muras af eldfast sten, eller uti hammarhärdar, där det formeras af tackjärns-hällar. Se Hammarhärd och Masugnsställe.

Rede kallas vid hyttor, smältverk och masugnar, det förråd af kol och malm m.m., som fordras til blåsningens förrättande.

Rednings-stybbe, eller Instötnings-stybbe (Gestübbe), kallas en blandning af finstampade och risslade träkol, eller kolstybbe och lera, som, med vatten fuktad, brukas til smältugnars redning för silfver- koppar- bly- och tennmalmers smältning, eller tilgodo görande på smältnings-vägen. Se Reda.
      Denne blandning af stybbe och redningsler göres uti olika proportioner, efter omständigheterne och malmernas beskaffenhet m.m., som en smältare tilkommer at känna.
      Vid tyska smältverken kallas det rednings-stybbe, som består mäst af kolstybbe ensamt, eller med lervatten allenast fuktadt, Leichtes Gestübbe; men Schweres Gestübbe det, som är blandadt med hälften, eller något mindre redningsler. Vid Svenska smältverken brukas äfven flere slags rednings-stybbe, som nämnes under dessa metallers tilverkningar och deras ugnars redning. Jämnför ordet Reda.

Redskaps-hammare kallas den hammare, som til byggnaden är merendels lika med vanlige stångjärnshamrar, men något mindre, och endast inrättad at därvid förfärdiga den gröfre redskapen, eller deras ämnen, för manufactur-verken uti järn och stål samt koppar och messing.

Reduction. Därmed förstås uti metallurgien egenteligen den utväg, som tages at återställa metallerne uti deras metalliska lynne, eller med de egenskaper, som dem tilkomma, då de antingen uti mineral-riket, eller af eld, luft och uplösnings-medel, förekomma förstörde, under form af jord, kalk, eller uti slagg- och stenartadt lynne, med eller utan inblandning af främmande ämnen, hvilken förstöring härrörer däraf, at de förlorat sitt phlogiston, eller förnemsta beståndsdel.
      Reduction angår således de ofullkomlige metallerne i synnerhet, som böra återfå hvad de uti förstöringen förlorat. - De ädla, såsom guld och silfver, kunna väl äfven vara invecklade uti främmande ämnen, såsom guld uti det så kallade aurum fulminans, och silfver uti luna cornua, samt qvicksilfver uti svafvel; men som de därvid intet förlorat någon beståndsdel, utan behöfva endast at blifva befriade ifrån hvad som vidlåder, och hindrar deras metalliska utseende, så får det arbetet egenteligen namn af Revification. Jämnför Knallguld, Hornsilfver och Qvicksilfver. 
      De hela och halfva förbränlige metallernes reduction består således uti införlifvande med deras til någon del förlorade bränbara ämne, hvilket förnemligast åstadkommes på smältningsvägen, eller genom eldens tilhjelp. Någre metalliska kalker, såsom bly, vismut, järn och koppar, reduceras väl til någon del utan eld, antingen af phlogistiqua ångor, til exempel af hepar sulphuris, på bly- och vismut-kalker; eller då koppar-uplösning fälles på järn, eller järn-solution på zink, men denne reduction är ofullkomlig, och metallen frambringas ej sammanhängande. Järn, uti form af rost, ochra, eller slaggbrändt, blifver väl metalliskt ensamt genom långsam glödgning uti kolstybbe, men tillika otätt och föga brukeligit. Smältningen blifver den förnemsta väg, hvarigenom phlogiston kan inkomma och metall-partiklarne samlas.
      Til den ändan böra metalliske kalkerne vara intimt blandade med kolaktiga bränbara ämnen, eller ock däruti allenast inneslutne. Lättflytande tjenlige ämnen böra tilsättas, som befordra en lätt, qvick och tunnflytande glasig slagg, hvaruti de reducerade fina metalliska kornen lätt kunna sjunka och samlas på botten. Vid reduction uti diglar böra yttra luftens tilträde genom lutering utestängas, och hettan i början långsamt ökas, at den uti metalliska kalkerne, och uti tilsatserne, inneslutne luftens utdrifvande icke må förorsaka en alt för stark upgäsning; men emot slutet bör hettan vara stark, til befordran af en tunn och qvickflytande slagg. Ändteligen är det ock nödvändigt at något rent glasigt ämne är närvarande, som lägger sig öfver den smälte metallen, och beskyddar den för hettans vidare åtkomst, så fort han är reducerad. Huru de flyktige metallerne reduceras, eller fångas i flygten, uti retorter, se Zink och Arsenik. Om de öfrige metallernes reduction utur deras malmer, ses under metallernes särskilta namn, med tilläggning af orden Tilverkning och Prof.

Register kallas en inrättning, som brukas vid en del chemiska reverberér- distillér- och smältugnar, bestående uti en för askrummet, eller under risten gjord lucka, försedd med 6 eller 8 runda hål, inrättade uti olika storlek, efter et accurat och proportioneradt förhållande uti deras diametrar, hvarefter hettans grader skall kunna determineras igenom starkare eller svagare luftdrag, medelst de större eller mindre hålens öpnande, eller tilslutande, uti detta register.
      En sådan ugn och inrättning finnes i synnerhet med noggranhet utförd uti Herr REUSS Beschreibung eines neuen chemischen Ofens, 1782.

Regla kallas i Nora bergslag en arm uti vattukonsten, eller en Konstarm.

Remedium vid myntverk. Härom ses under ordet Lojering.

Remnor uti berg få namn af Lossnor, då de äro tomma, eller öpne, men Gångar, eller Skölar, då de äro fylde, eller likasom igenläkte, med qvarts, kalkspat, skimmer, skörlberg, binda m.m.; eller också med malmer. Se orden Lossna och Gång.

Rena del vesuvio, Se Lapilli del vesuvio.

Rengöra, eller Renvaska, säges vid Sala, då sligen renvaskas på rengörs-härden.

Rengörs-härdar kallas vid våre Svenske vaskverk de planhärdar, hvarpå den ifrån den andra planhärdarne samlade sligen sluteligen vaskas helt ren ifrån bergarter.
      De skiljas ifrån andre planhärdar förnemligast genom mindre stupning. Se Vaskning och Planhärd.

Repellerande kallas de järnmalmer, som föga eller intet dragas af magneten, förr än efter någon beredning genom eldens verkan, och tilkomst af et bränbart ämne.
      Någre drageas icke hvarken för eller efter rostning, såsom de mycket brunstenshaltige ifrån Klapperud, på Dahlsland, och ifrån Skidberget uti Lexans socken &c., af hvilka en del gifva tackjärn, som intet heller lyder magneten, förr än efter bränning. Andre dragas aldeles icke rå, men efter rostning starkt, såsom järnleror, rödkrita, umbra, ren blodsten, eller glaskopf, hvita järnmalmer, stahlstein, eller pflintz, crystallinisk eisenblüthe, m.m.
      En del lyda magneten ganska litet, både för och efter rostning, såsom Grangärdes sjustjerne-malm, ehuru den håller emellan 60 och 70 procent järn; likaledes Ormbergs fjälliga blodstensmalm, ifrån samma socken.
      Somlige dragas rå starkt, men svagare efter bränning, såsom Gräsbergs, Burängsbergs, Lekombergs, Siksjöbergs, med många flera, i synnerhet qvickstens- och färskande malmarter. Vissa järnstenar, hvaruti järnkalken tyckes af naturen vara vitrificerad, såsom uti Riddarhytte tungsten, granatbergs-arter, m.fl., röja icke sin järnhalt förrän efter ganska stark calcination med tilsatt kolstybbe, eller stundom icke förrän efter smältning til slagg. Således äro repellerande malmer af snart oräkneliga förändringar, och däraf kan också finnas at järnprof med magneten äro ingalunda pålitelige, men böra ändå intet försummas.
      Til denna arten kan ock räknas den af malmletare så kallade Stjertmalmen, som repellerar den norra, men attraherar den södra ändan af magnetnålen, och är sålunda af naturen attractorisk. Jämnför ordet Magnet.
      Ehuru repellerande emot magneten större delen af blodstenar och blodstensmalmer gemenligen äro, har dock funnits at då svafvelkies visar sig uti sådan malm, som likväl ganska sällan händer, får malmen icke allenast den egenskapen at lyda magneten, utan kan ock sjelf vara magnet, hvarpå et märkvärdigt exempel gifves uti den Norska Sandswers malmen. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 203. Detta tyckes vara så  mycket mera besynnerligt, som svafvelkiesen ensamt aldrig drages af magneten, så länge svaflet är därhos, ehuru den stundom kan vara af 40 procents järnhalt.

Repgubbe kallas vid järngjuterierne, och grytmots svarfning, en bundt rep, af hopvriden halm, som lindas omkring den så kallade Lyktan, eller svarfspindelen, hvarpå kärnleret fästes, och kärnan formeras til grytans eller kettilns ihålighet.

Repler kallas vid grytgjuterierne den första lermängan, bestående gemenligen af en del fet lera med ½ del hästgödsel och 2 delar sand, väl sammanbrukad, som slås på repgubben til grund för det därpå följande kärnleret.

Resmila kallas det kolnings-sätt, hvarvid veden, som skall kolas, reses på ända, så at det ena trädet litet lutar emot det andra, och det uti rund, formerande til skapnaden en afhuggen sockertopp, uti hvars medelpunct lemnas en öpning af 6 a 9 tums diameter, som Tändningshål kallas. På den öfre smalare spetsen fylles med smärre ved en rundad uphöjning, som får namn af Kullen.
      Förnemsta omständigheterne, som härvid i akttagas, äro följande, såsom: at kolbottnen är väl tilredd, fast, hård och tät, utan sten eller därunder varande berghäll, på något högländ torr mark, hälst af lerblandad mo; at veden inreses väl tätt och jämnt hvarftals omkring tändnings-hålet, som uti medelpuncten af kolbotten formeras vid det så kallade Hjertträdet, och at den efter hand får en jämn och på alla sidor lika sluttning, til 40 a 45 grader ifrån lodlineen: at den grannaste veden reses aldratätast på sidsta eller yttra hvarfvet: at Kullen göres väl jämn och tät, så at hela milan liknar en kullmössa, eller callot. När milan sålunda är inrest, säges den vara vedredd, hvarefter den ändteligen öfver alt först risas, eller betäckes med täta lummiga granris-qvistar, eller ock med lös väl tjockt, och där ofvanpå med stybbeblandad fin mojord, som starkt tilklappas och blifver neromkring til det minsta 4, men på kullen 6 tum tjock. Sådane milor göras af åtskillig storlek, ifrån 12 til 15, 18 eller 20 famnar uti omkretsen, hvarefter dess innehåll värderas.
      Uti det midtuti milan lemnade antädnings-hålet fylles sedan något små kol, först kalla och därpå antände. Sådan fyllning med kol, vedklabbar och brandar, göres flere gångor, och täppes emellan hvar gång, til dess det förmärkes, at hettan dragit sig jämnt in uti veden, hvarefter kolaren försiktigt sköter milan, at den hvarken slåcknar, eller at hettan ej får annorlunda slå ut, än uti en jämn rök öfver alt. I sinom tid öpnas då ner vid bottnen så kallade Fothål, at den inneslutne hettan äfven får draga sig dit.
      Af röken, som genom desse fothål utgår, dömmes då hvad det lider med kolningen. Om röken är hvit, är ännu veden intet kolad, men ju mera den börjar blifva blå, ju mera är då veden förvandlad til kol. Om en stör instickes genom stybbet, och granriset kännes vara bortbrändt, samt då ingen rök därefter utkommer, är milan fullbränd.
      Ju längre och jämnare milan brinner uti 2 eller 3 veckor, samt ju mindre hon sjunker, ju mera kol erhålles.
      Til milans släckande, efter fulländad kolning, brukas i synnerhet två olika sätt, nemligen: antingen at efterhand utrifva kolen, och släcka dem med vatten, som måste ske med mycket arbete och med försiktighet, eller ock at först bortränsa alt det brända riset och sedan dämma, eller täppa, milan med rent och vått moblandadt stybbe, så tätt at kolen måste släckas af sig sjelft. At befordra denna släckning, plägar ock stundom, när så fordras, litet krossadt svafvel nedsläppas uti fyllnings-hålet, hvaraf ångan, eller röken, då utsprider sig ibland kolen och åstadkommer en fullkomlig släckning.
      At sålunda släcka milan genom dämning, räknas för det förmånligaste, och finnes omständeligen beskrifvit, tillika med hela kolnings-arbetet, uti Dictionnaire des arts et des metiers. Likaledes har Herr FISCHER uti Nora utgifvit en kort, men tydelig beskrifning, så väl om alt hvad vid resmilors kolning bör iakttagas, som ock om dera släckning genom hettans qväfning, eller dämmande.
      I anseende til den omständigheten, at af den små veden, hvarmed kullen på milan formeras, erhålles föga annat än stybbe, och at mycket därigenom förloras, at kolveden vanligen ej brukas längre än 3 ½ högst 4 alnar, har Herr Comministern TOLL uti Hellestad sökt sålunda förbättra kolningssättet uti resmilor: at veden hugges til det minsta 5 alnar lång: at alla mellanrum väl fyllas med smärre ved: at en ganska låg kull formeras af stäckre, men grof ved: at kullen ej stybbas så tjockt som vanligt varit, m.m., hvarigenom skall, efter dess 1783 utgifne tryckta berättelse, af en 15 famnars mila, som efter gamla kolningssättet ej gifvit äfver 50 läster, erhållits 90 läster kol.
      Huru mycket kol af en 15 famnars mila rätteligen bör erhållas, är mycken ovisshet underkastadt, i anseende til vedens beskaffenhet och art, samt milans skötsel, årstiden och väderleken, med många flere omständigheter. I allmänhet tyckes af flera observationer kunna slutas: at då all ting gått väl, har på hvarje 12 tunn-läst kol ej kunnat räknas mer än emellan 12 och 14 Cubik alnar ved: at milor om sommaren kolade gifvit mera kol än vinter-kolning: at af granved erhålles mera kol än af tallved: at medelmåttigt stora milor, af 12 til 13 famnars omkrets, gifvit mera kol än 15 famnars milor, i proportion af cubique-innehållet, och ändteligen at resmilor gifvit mera och bättre kol än liggmilor.
      Jämnför härmed ordet Kolning.
      Vidare om denne handtering, både vid res- och liggmilor, kan ses af M. WALLNERS 1746 utgifne afhandling om kolare-konsten uti Sverige.

Resnings-stolpar (Puchsäulen) kallas vid bokverk för våt bokning, eller där malmen bokas med tilflytande vatten, de tvenne lodrätt stående stolpar, hvaremellan bokfälten äro inrättade, och på hvilka låarne, eller listerne, äro fästade, som styra bokstämplarne under deras rörelse. Se Bokverk.

Rest (Hub, eller Zug) betyder i allmänhet den höjd, hvartil någon tyngd af en machin uplyftes. 
      Således är den vid pumpverk så kallade Pumpresten längden af pumpkålfvens rörelse upp och ned. Rest vid hamrar och bokverk är hammarens eller bokstämpelens, lyftningshöjd, innan de nedfalla, o.s.v.

Retepora kallas en nätformig corall-skorpa, som, under hafsvattnet, finnes bekläda vissa stenar, bestående af idel smala corall-trådar, vecklade och sammanbundne med små hål emellan, nästan som nät. Se WALL. Syst. Min.T. II., s. 433. Finnes sällan ibland petrificater.

Retort kallas sådane uti chemien och vid bergverken brukelige käril, hvarutur de uti elden flyktige metaller och mineralier kunna med täckt hetta, drifvas utur deras malmer, såsom qvicksilfver, zink, arsenik-regulus, svafvel, realgar, med mycket mera; bestående merendels af en ihålig kula, med en utdragen krokig hals, eller ock i form af en bouteille, med rak hals, som brukas för qvicksilfver-distillation, m.m.; eller uti conisk skapnad, med tilpassad alembiqve samtsnabel och anstoss, som för zink och svafvel-distillation brukas. Göras antingen af glas, eldfast lera, järn, eller stundom af tenn, bly eller koppar, alt efter särskilte behof och ändamål, som kunna vara snart oräkneliga.

Retractoriska kallas alla de järn-malmer, som rå, och utan någon beredning genom bränning, dragas af magneten, til skilnad ifrån attractoriska, som äro verkeliga magneter och draga hvarandra, allenast då deras Poler af olika namn råka tilsammans. De järnmalmer, som af naturen icke äro retractoriska, såsom hvarjehanda blodstenar och jordmalmer, erhålla denne egenskapen at dragas af magneten, allenast de med kolstybbe blifva starkt brände, eller calcinerade. Se Magnet.

Reverberér-ugnar äro egenteligen hvälfde dragugnar, som eldas med flamman af stenkol och så inrättade, at flamman icke allenast genom en ganska hög skorsten, eller dome, får et häftigt drag; utan ock genom reverberation emot hvalfvet concentreras til et visst rum uti ugnen, där de mäst strängflytande metaller, såsom järnet, kan ganska hastigt smältas för hvarjehanda gjuterier. Sådane äro de Engelska Cupulo ugnar. Se detta ord.
      Byggnaden af en reverberér-ugn, til tackjärns smältning, ses uti Herr JARSVoyages Metallurgiques, med tilhörande ritning, s. 213 o.f. Därvid bör dock anmärkas, at hvalfvet midtöfver smälthärden, där starkaste hettan erfordras, bör vara nedböjdt, så at flamman styres på det smälta godset. 
      Med reverberér-ugnar förstås dock egenteligen de, som äro inrättade med långa och låga hvalf, at gifva den strängaste hetta, icke allenast för tackjärnets smältning och gjutning, utan ock at uti sådan ugn tillika kunna bringa det nedsmälte järnet, genom arbete och omsmältning, til färska, eller smidig lupp, hvaraf stångjärn sedan kunnat uträckas, som uti England skall med framgång vara verkstäldt, endast med stenkols-flamma. Et godt stångjärn, utan rödbräckt art, lärer dock på denna vägen aldrig kunna väntas, utom det at väl hälften däraf måste gå til slagg.
      En art af reverberér-ugnar byggas ock stundom med et så kalladt torn, eller med et därinvid muradt ihåligt rum, af 2 a 3 alnars högd, som fylles med kol, hvilka efterhand nedrasa til eldrummet och således underhålla en länge påstående hetta, utan någon vidare trägen uppassning än den, at elden modereras genom tjenliga spjell. En sådan ugn får då namn af Athanor, Faulen Heintzen, eller Piger Henricus. Den har fordom varit nyttjad, i synnerhet af alchemister, som i den vägen väntat något besynnerligit af en långsam eldens verkan. Beskrifning därpå finnes uti Prof. och Ridd. WALLERII Chemia Physica, 1 Del, s. 55.

Reverberera  kallas uti metallurgien at genom särskilt bygde ugnar åstadkomma en jämn, concentrerad, ganska häftig och länge påstående smälthetta, som förnemligast åstadkommes genom flamman af stenkol eller ved, hvilken reverbererar emot hvalfvet, som göres öfver den härden, där någon ting skall smältas, eller där retorter skola inläggas för svåra distillationer, såsom för zink, qvicksilfver, svafvel, vitriololja, med mera.

Rhenska Qvarnstenar, Se Qvarnsten.

Rhitzothus, Se Ritzolithus.

Rhombiter, Cylindriter, kallas de stenvandlade vridne snäckor, med få spiraler, den ena utom den andra. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 491.

Rhombites kallas dubbelstenen af AGRICOLA. Se Dubbelspat.

Ribad, Se Kneckt.

Rifhammare kallas vid proberkamrar en tung hammare, hvarmed de malmer, som skola proberas, rifvas til pulver på Rifplatten, som är en tjock och slät tackjärns-häll.

Rikbly, Se Verkbly.

Riksmältning. Därmed menas vid en del silfververk den smältning, då mycket rika malmer, såsom glaserzer, roth- och weisgülden m.m., särskilt smältas, allenast med tilsats af glete och härd, uti smärre härtil inrättade så kallade Rikugnar, såsom det i synnerhet brukas vid Kungsberg uti Norige.

Riktare betyder vid bränstålsugnar et tunnt järn, hvarmed brytes emellan järnstängerne, så fort de inläggas, at bränmaterien, eller stybbet, så mycket bättre må packa sig däromkring.

Rikthammare (Richthammer) kallas vid kopparsmide den hammare, hvarmed kopparblecken i början utbredas. 
      Rikthammare vid messings-bruken är en liten knip- eller stjerthammare, med en smal pen, som nyttjas at därmed, genom en liten räckning, rikta, eller räta, de messings-tråband, som under valsarne blifvit sidkrokige, då de sedan så mycket bättre kunna skäras til realer, eller trådämnen.

Riktpenning är vid myntverk den profpenning, hvarefter de klipte myntplättarne uti vigten justeras.

Riktschacht heter et sådant schacht, som neddrifves lodrätt på hängande vägg, til en mycket donlägig grufva, för at därmed antingen vinna en beqvämare upfordring, eller befordra en nödig väderväxling.

Rinare-malm. Med detta namn förstås uti gamla Svenska Handlingar den Rhenska guldsanden.

Ringmur (Ofenstock) kallas uti masugnar den muren af gråsten, som omgifver pipmuren, tillika med dess bakmur och fyllmur. Se Masugnsbyggnad. Härmed förstås dock intet den yttersta fyrkantiga gråstensmuren, som är bekant under namn af Kallmur.

Ringsbrott är det samma som Ugnsbrott. Se detta ord.

Ringspel kallas af byggmästare, vid vattuhjuls sammansättning, en lineal af träd, som på en sida går uti rät linea, efter radien uti hjulets cirkel, och kan uti medelpuncten omvridas på en uti hjulbänken lodrätt upstående pinne, samt tjenar således som en stångcirkel at därmed utrita hjulringens yttra peripherie och inra kant, med mera, som til ringens och låtarnes sammansättning hörer.

Ringtrumma vid masugnar är den trumman, som går rundt omkring stället, at afhålla vattnet därifrån, ned uti sjelfva grunden, och invid ringmuren. Se Masugnsbyggnad och Masugnsställe.

Rinkebläster kallas den inrättning til blåsbäljors eller pustars drifvande, som göres med hvef, stånggång och vinkarmar, samt kan således göra sin verkan på lång distance ifrån blåshjulstocken, när ej mycket stark bläster erfordras, såsom vid knip- och spikhammar-härdar, samt vid drifugnar, m.m.

Rinnslagg kallas vid masugnar den rena glasiga slaggen, som sjelfvilligt rinner utur ugnen under timpelen och öfver dammen, så ofta masmästaren därtil öpnar vägen uti stybbet. Se Lackter och Qvickslagg.

Risigallum, Se Realgar.

Rispmalm kallas vid Taberget, uti Jönköpings Län, den järnmalm som är instänkt med hvita kalkstrimor. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1760, s. 24.

Rissten kallas en glasartig stenart, som kommer ifrån China, uti form af små fat, spülkummar, eller thé-koppar, liknande en halfklar, mjölkfärgad och likasom grynig alabaster, eller som cacholong. Den tros hafva fått sitt namn antingen däraf, at Chinesare däruti gemenligen framsätta deras kokade ris; eller at den verkeligen skall vara med konst förfärdigad af någon art risgryns-deg, prässad uti formor och, efter tilhårdnandet, bevarad med en klar ferniss, hälst därpå stundom finnas uphöjde figurer och bilder, m.m., somlikna sig at vara aftryck; eller ock torde dess namn hafva upkommit af den likhet samma stenart äger med en hopgyttrad massa af hvita halfklara risgryn. Efter olika härom förekommande beskrifningar är ännu ovisst, om icke detta namn blifvit tilägnadt stenarter af lika utseende, men af olika ämnen. Uti Braunschwigiska Natural-Cabinettet skola finnas åtskillige taflor och arbeten af denna sten, som visa någon fräsning med skedvatten och räknas af kännare för kalkblandad alabaster. Den äkta rissten klingar nästan som en klocka, och liknar närmast at hafva varit en glasmassa, af calcedon-fräg, eller hvitgrå, som uti sitt veka tilstånd blifvit tryckt uti någon form. Med fil kan den lätt rifvas til pulver, hvilket har mera likhet at vara glassplitter än stenmjöl. Af skedvatten angripes den intet. Uti dess massa visa sig mjölkfärgade delar, hvaruti fina luftblåsor kunna uptäckas. Någre stycken af denna sorten, lagde uti retort, hafva, undner stark glödningshetta, allenast fastnat vid bottnen uti retorten, som börjat smälta; men för öfrigit hafva desse stycken hvarken gifvit tecken til någon öfvergången vätska, ånga, smältning, eller förlust uti vigt, färg och klarhet, utan därefter befunnits oförändrade, af lika utseende som förut. Således har uti denna arten visserligen icke ingått något hvarken vegetabiliskt eller animaliskt ämne. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1 Band., s. 229.

Rist, Halster, eller trailler (Gitter, eller Rost), kallas det galler af starka järnstängenr, eller af tegelstenar, hvarpå eldnings-veden, stenkol eller torf, lägges uti sådane ugnar, som upeldas med flamma och som fordra et starkt drag, hvilket altid kommer ifrån den luften, som är under risten, eller ifrån askrummet.
      Rist brukas ock uti åtskillige andre så kallade Vindtugnar, där smältning sker uti diglar med kol, som utan bläster upeldas genom luftdrag. Ju kallare luften kan hållas under risten, uti askrummet, ju starkare drag erhålles.
      Rist kallas äfven vid gjuterier det halster af järnstänger, hvarpå lermot til grytor, med mera, läggas at torka, då koleld göres under risten.

Ristunna är vid blecksmide, eller förtente blecks tilverkning, en stor tunna med rent vatten, hvaruti blecken kastas, när de komma utur betan, eller barsen, och äro renade ifrån glödspån, samt blifva liggande uti vatten, til dess de vidare skola skuras, sköljas och förtennas. Se Blecksmide.

Rits (Schram) kallas vid stenhuggning och sprängning en 2 a 3 tums djup ränna, eller skura, som med spetsiga stålhackor uthugges uti sten, och hvaruti sättas tunna järnskenor och däremellan järnkilar, som jämnt neddrifvas, til dess stenen spricker efter ritsen.
      Rits kallas ock vid proberkamrar den på proberugns-luckan, eller på et profbleck, genombrutne skuran, eller öpningen, hvarigenom profvet kan betraktas, utan at skaada ögonen.

Rizolithus, eller Rhizolithus, betyder en stenvandlad rot, såsom osteocolla, eller benbrottsten, m.m. Om trädrötter, förvandlade til en järnhaltig ochra, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742, s. 16 och följ., samt WALL. Syst. Min. T. II, s. 404.

Robal kallas på ön Ceylon små mörkröda och genomskinlige granater, som finnas på denna ö, och på Mallabariska språket få namn af Rauva. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 71.

Rochetta. Därmed menas vid glasbruk et naturligit alkali minerale, eller en art soda, som kommer ifrån Syrien uti grå säckar, hvilken hålles för bättre än den som kommer ifrån Levanten, eller Tripoli, uti blå säckar. Uti stora stycken får det namn af Roquette, eller af orientaliskt pulver, då det är sönderstött. Nyttjas i synnerhet uti Italien til glasmakeri och nämnes uti ANTON. NERIS glasmakare-konst såsom tjenlig tilsats för finaste sorter af glas, sedan den förut, efter uplösning uti vatten, blifvit filad och inkokad och sålunda til nyttjandne, efter konstens reglor, beredd.
      Rochetta kallas ock en af örten kali och andra växter bränd aska, hvarutur det alkaliska saltet genom lutning utdrages, på lika sätt som under ordetPottaska är anfördt.
      Utom askan af kali, eller sal sola, nyttjas ock härtil uti de södra Europeiska länder flere växters aska, såsom af Salicornia herbacea och fruticulosa, Mesembryanthemum copticum och nodiflorum, Triglochin, Eryngium och flera. Se Herr Prof. GMELINS Grundsätze der Technischen Chemie, §. 983.

Rof.  Gå på Rof (Rauberisch bauen) kallas den grufvebrytning, som drifves utan någon viss ordning, endast at leta efter malmfläckar, och utan afseende på grufvans bestånd i framtiden; i det inga bergfästen lemnas, och därmed at arbetsrum igenfyllas, som borde stå öpne m.m.

Rofsstollar kallas sådane stollar, hvarmed afseendet endast är at komma in på något malmfält eller arbete; eller på en malmgång, som af någon annan är blottad.

Romersk alun är den rena och litet rödlätta alun, som tilverkas uti Italien af alunsten, eller den hvita alunmalmen. Se Alun och Alunsten.

Romersk Rödmull, Römisch Roth, som under detta namnet säljes af materialister, är ej annat än en af järnvitriol indränkt lera, eller en järnochra, som genom bränning blifvit röd. Den smälter uti stark hetta til en svart martialisk slagg, som ger eld emot stål; är således af samma art som Engelsk Rödmull, eller så kallad Beauté. Se detta ord samt Rödfärga och Rödmull.

Romlera kallas af arbetare en lös och föga sammanhängande lera.

Ros heter en rund eller oval fläck, af skiftande färgor, som visar sig uti brottet af åtskillige sorter stål, då det är starkt härdadt och tvärt afslås.
      I synnerhet förekomkmer sådan ros uti råstål, eller ogarfvadt smältstål, då det, efter utsträckning til en grof stång af 1 ½ tums fyrkant, kastas helt rödt uti kalt vatten och sedan afbrytes. Af denne rosens, eller fläckens, olika färgor, pläga smeder dömma om stålets art och egenskap; til exempel om rosen är afgulaktig, rödbrun och violett färg, förmodas at det stålet är mycket hårdt, men något vekare, om fläcken är blå, eller svart. En sådan ros bevisar dock intet mera, än at stålet är hårdt, så at det under så hastig afkylning tagit djupa, fina och hemliga tvära brakor, hvaruti någon fuktighet oförmärkt trängt sig in, under härdningen, och förorsakat en dylik anlupen fläck, sådan som man ock ofta ser på åtskillige af luften anlupne järnmalmer.

Rosencrants-gångar kallas af någre de malmgångar, som lida ofta förtryckningar och öpna sig mycket kort däremellan, liknande således et pärle- eller rosencrants-band. Äro eljest de samma som vanligen få namn afRadbands-gångar. Se detta ord.

Rosenguth. Därmed menas i Tyskland gediegen vitriol och i synnerhet den Goslariska, zinkiska vitriolen, eller galitzenstein. Se Vitriol.

Rosenspat kallas vid Joachimsthal i Böhmen en kalkspat, som består af tunna, på hvarannan liggande, runda och likasom sammanväfde blad, och förekommer på malmgången Rosa von Jericho. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 65.

Rosenstenar kallas diamanter, som af naturen äro tunna och slipas allenast på den ena, eller öfre sidan, med façetter och låg spets, men äro på undra sidan uti infattningen släta, och hafva således mindre gnistrande sken och eld än brillanter, som på undra sidan äro djupa och façetterade, samt på den öfre halfva hafva en afslipad spets. Se Brillant.

Rosette, eller Rosett-koppar (Rosettierkupfer, eller Rosettkupfer) kallas egenteligen den finaste garkopparen af hög färg, som blifvit hårdt garad med blytilsats, eller som tilkommit af rena kopparmalmer, hvilka ej innehållit mycket järn och svafvel. Garas uti cupulo-ugnar med vedflamma, och brukas til de finaste arbeten samt til compositioner med zink, såsom flittermessing, oäkta galloner, tombak m.m. Sådan är den Tyroliska samt den Japanska kopparen, som har en rosenröd hinna på ytan. Den Siberiska, som merendels blifvit tilverkad af kupferglaser, lazurer och kupfergrün, befinnes i synnerhet af en högröd färg uti brottet, och för öfrigit af en ovanlig seghet och mjukhet.
      Uti Frankrike förstås under Cuivre de Rosette alt det samma som Cuivre rouge, eller den allmänna röda kopparen.
      Om den Ungerska rosettkopparen se FERBERS Abhandl. über die Geb. Und Bergwerke in Ungarn, s. 181, samt ordet Rostbruk.

Rost, uti eldstaden vid dragugnar m.m. Se Rist.

Rost är et allmänt och nog bekant namn, som egenteligen fästes vid den gula eller rödgula kalk, eller jord, hvartil järnet förvandlas, genom tilkomst af fuktighet och öpen luft, först på ytan och ändteligen altigenom, med tidens längd. Det är mycken liknelse at grunden, eller orsaken, til denna järnets förstöring ligger uti sjelfva metallen och uti någon syra, hvarifrån järnet aldrig fullkomligen kan befrias; antingen det är någon denne metallen egenteligen tilhörande syra, eller någon annan främmande, til exempel svafvelaktig syra, som af tilkommande fuktighet blifver verkande at uplösa järnets metalliska del, under det at dess lösblifne bränbara ämne tillika af luften attraheras. Anledning til denna tanka kan grunda sig påflera härvid förekommande omständigheter, såsom at rosten på en ren järnyta i början icke upkommer jämnt öfveralt, som händer, då denne metallen ställes uti något etsande vatten, utan tager sin begynnelse ifrån vissa puncter, och sprider sig sedan därifrån först uti små grenar, och sedan öfver hela ytan. Detta tyckes gifva tilkänna at någon syra uti vissa fläckar ligger concentrerad, eller at järnets pori på sådane ställen, ehuru för ögat omärkeligen, måste vara mera öpna. At fuktig luft, eller vatten, behöfves til rostens producerande, kan slutas däraf, at blanka järn- eller stål-arbeten uti et rum, där en jämnt varande torr luft, vid 15 graders varma, eller något däröfver, ständigt underhålles, antaga aldeles ingen rost, så framt de äro frie ifrån all handsvett, eller tilfällig åtkommande syrlig vätska. At concenterad luftsyra ensamt intet kunnat verka på järnets yta, utan tilkommen fuktighet, har med rön blifvit bevist. Se Järnets Historia s. 757. At järn, med bränbara ämnen cementeradt til stål, sedermera mindre rostas: at feta oljor kunna afhålla rosten: at rödbräckt, och med svafvelsyra uppenbarligen smittadtj ärn, är vida mera underkastadt förtäring af rost än godt järn, med många flera observationer, tyckas instämma däruti at rostnings-graden, eller förstörings-ämnet, ligger hos sjelfva järnet, och uti dess mindre renhet. Järnet angripes således fortare eller senare af rost, efter dess invärtes egenskaper, ungefär i den mån som det är mer eller mindre benägit at lösas af syror. Se Järn. Således rostas, uti en och samma fuktiga luft, järnsorter allmännast uti följande ordning, såsom först rödbräckt, både gutit och smidt, sedan mjukt, smidigt; grått nödsatt tackjärn; kallbräckt stångjärn; ohärdadt stål, härdadt stål och sidst hvitt härdsatt godt tackjärn. 
      Vid järnets totala förstöring, eller decomposition genom rost, tilgår i det närmaste lika som under dess förstöring uti eld, såsom: at det upsväller och förökar sin volume: at det får en tilväxt, ungefär af 30 a 40 procent, uti tyngden: at rosten, uti smältning, med tilsats af det förlorade bränbara ämnet, åter reducerad ej gifver mer än omkring hälften, eller 50 procent, metalliskt järn, som til större delen kommer däraf, at den nämde tilökningen uti tyngden icke är något metallliskt, utan endast en vätska, som förflyger vid påkommande hetta. Rosten är ock för öfrigit merendels af lika egenskaper med den järnkalk, som genom eldens verkan tilkommit, såsom: at den genom calcination får lika färgor ifrån ljusrödt til mörkrödt, gredlin och rödbrunt, på lika sätt som calcineradt järn: tjenar äfven då dels til målare-färg och dels til poler-pulver på stål och glas: med stark hetta cementerad uti täckt eller sluten digel, och med tilsats af något eldhärdigt bränbart ämne, såsom kolstybbe, återtager den sin metalliska egenskap, först uti form af smidiga tågor, och går vid än starkare smälthetta ändteligen til et flytande korn, eller til tackjärn, utan någon särdeles förlust uti den vigt, som järnet ägt, innan det genom rost blifvit brackt uti kalkform.
      Järnrosten är egenteligen på apothequen bekant under namn af Crocus martis aperiens, i anseende til dess medicinska verkan, och beredes därtil med åtskilliga til förrostning bidragande vätskor. Såsom medicament anses den at vara af skiljaktig egenskap emot den järnkalk, som tilkommer genom calcinations-hetta och Crocus martis adstringens kallas. Mera härom ses på flera ställen uti Järnets Historia, i synnerhet s. 23, 246, 740-751.
      Järnrostens egenskap at under dess daning, eller upkomst, gifva en art gluten, eller et limaktigt väsende, som häftar vid allehanda därvid liggande ämnen, de må vara antingen ifrån mineral- eller något af de andra naturens riken, och därmed til en klimp sammangyttra, tyckes vara ganska märkvärdig och af en mycket vidsträckt verkan til nya och sammansatte kroppars producerande uti mineral-riket. Rön härom ses uti Järnets Historia sid. 743 och följ.
      De öfrige oädla metallerne angripas väl likaledes til någon del af fuktig luft, och i synnerhet af syrliga vätskor, samt förvandlas därigenom til en art rost, som likväl ganska långsamt upkommer, och det gemenligen under andra namn, af annan färg och annat lynne. Kopparens på detta sätt upkomne gröna kalk, til exempel, får namn af Spanskgröna, eller Erg.
      Tennet säges i allmänhet rosta, då det, efter lågnsamt stillastående uti fuktigt rum, antager här och där små svarta eller brunaktiga fläckar, som stundom fräta sig nog djupt, och tyckas härkomma af något, ehuru litet inblandadt järn, som genom tennmalmernas järnhalt vidlåder, och är gemenligen uti fina partilkar fördelt. Det visar sig snarare uti Engelskt än uti gement blyblandadt tenn, som tyckes komma däraf at blyet, under smältningen, skjuter järnet ifrån sig. Vidare därom ses under metallernas särskilta namn.

Rosta (Erzbrennen, Rösten) kallas vid bergverken, och vid malmers tilgodogörande, at, medelst eldens verkan och luftens fria tilträde, hos fasta kroppar åstadkomma dels de flyktiga delars afskiljande genom utdunstning ifrån de mera fasta, dels ock at hårda sten- och bergarter lättare kunna bringas til smärre delar, eller til et pulver.
      I allmänhet i akttagaes vid malmers rostning följanden omständigheter, såsom:
      a) At malmen, som skall rostas, delas uti någorlunda små stycken, hvarmedelst en mera vidlöftig yta utsättes för hettans och luften sverkan, til de flyktiga delars lättare förströelse och utdunstning.
      b) At elden härvid ej får vara för stark, ej heller malmen så fint pulveriserad, at den går til smältning, eller på ytan slagglöper, hvarigenom all utdunstning af det flyktiga uphörer.
      c) At luften, såsom det förnemsta uplösande och afförande medel, må så mycket möjeligt är röra ytan af det gods, som skall rostas, emedan flyktiga mineralier, såsom svafvel och arsenik, samt flere mineraliserande ämnen, utan dess åtkomst, svårligen eller aldeles intet kunna bringas til utdunstning.
      d) At hvad därvid ej kan åstadkommas med en häftig eld, må vinnas genom en så mycket längre påstående hetta, eller genom ömsning på flere eldar.
      e) At alt för mycket af det, som skall rostas, ej må ligga öfver hvartannat, men om så händer, at det undra då genom vändning, eller omrörning, åter må komma öfverst för luftens omedelbara tilgång.
      f) At eldgraden, så väl som det eldnärande ämnet, ved eller kol, lämpas efter malmernes egenskaper. Vissa malmer, som innehålla någon bergfettma, såsom svafvelrika malmer och bitumineusa, eller stenkolslika, skifferarter, fordra litet bränsle, eller allenast så mycket, at deras brinnande ämne må antändas; då de sjelfve sedan länge hålla hettan.
      Vid stora verk, och på fattige malmer af förbränlige metaller, låter det intet altid göra sig at på en gång fördrifva det mineraliserande svaflet, utan at tillika få förstöra den ringa innevarande metall, at den vidare genom reductions-processen icke kan igenfinnas. Smältning måste således ofta föregå rostningen, at det mästa främmande därifrån först må afskiljas, och den ringa metalliska delen concentreras under en mindre volume, tillika med en del af svaflet, som längst följer med, och småningom, men ej våldsamt, kan afskiljas därifrån.
      Genom tilsatser kan rostning vid vissa tilfällen mycket fortskynda de delars utjagande, som hänga hårdt vid metalliske kalker och hindra deras reduction. Således kan, til exempel, kolstybbe, ibland malmer inblandadt, mycket bidraga at göra både svafvelsyran och flere syror flyktiga uti rostnings-hettan. Andre tilsatser, som stundom i böcker föreskrifvas, såsom kalker, alkalisk lut, m.m., torde mera skada än gagna, emedan de förena sig med det svafvelaktiga uti malmen och utgöra en hepar, som löser det metalliska och befordrar dess förslaggning uti smältningen.
      Utom svafvel, arsenik och antimonialiska delar, som envist hänga vid metallerne och böra utdrifvas, gagnar äfven rostningen at förtaga den råhet, som åtföljer stenarterne och bidrager til metallernes förslaggning: det må vara flussspats-syra, phosphorisk, saltsyra, eller annan obekant stensyra, som gör denna skadeliga verkan.
      Vidare om rostning, och ehuru därmed tilgår, ses under metallernes namn och de articlar, som handla om deras tilverkningar, samt under ordenKallrostning, Vändrostning, Rostbruk, Järnmalms Rostning, Calcinera ochCalcinerugn.
      Inrättningar och rostningssätt äro således åtskillige, såsom: 1:o På öpen backe, och för öpen luft, utan grop och utan murning, som för en del järnmalmer och gallmejor brukas. 2:o Uti fria luften, utan tak, men innom murar. 3:o Under tak, men utan väggar. 4:o Innom väggar och under tak, och 5:o Uti hvälfda ugnar. Detta senare rostningssättet uti ugn, med flamma af ved, stenkol eller torf, kommer egenteligen under namn af Calcinera, och nyttjas vid stora smältverken för de malmer, som äro uti pulveraktig form, såsom för hvarjehanda sliger samt för jordaktige färgors beredande, i synnerhet til rödfärg af järnhaltige ochror; jämnväl vid kiselarters bränning til så kallad fritta för glas-tilverkning, at förtaga den råhet uti stenen, som vid smältnings-hetta eljest förorsakar en stark gäsning, hvaraf massan öfverstiger bräddarne på smältdigelen.
      Märkvärdigt är at vissa svafvelrika kopparmalmer, som ej medföra någon betydande mängd af bergart, erhålla i början af rostningen någon tilväxt uti tyngden, stundom til 20 procent, eller däröfver, som däraf tyckes härröra, at metalliska delar uti malmen först calcineras, hvarigenom deras tyngd, som bekant är, ökas, men alt efter som svafvelsyran blifver utdrifven, och metalliske kalkerne komma til någon grad af reduction, försvinner icke allenast tilökningen, utan ock så mycket däröfver, som svarar emot det bortgångne svaflets tyngd. Vissa järnmalmer föröka äfven sin tyngd til 2 a 3 procent, som gifver tilkänna at järnet uti dem är nära gedieget, hvaraf komkmer at sådane malmer uti första smältningen på ugnen äro mera benägne at gifva et smidigt, än flytande järn, och kallas därföre Färskande.
      Angående rostning, eller Rostbränning, och åtskillige inrättningar därtil, på olika malmer, både vid små försöker och vid smältverken uti stort, kan vidare ses i synnerhet uti SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken och uti CRAMERS Metallurgie 1:sta och 3:dje Delen.
      Om calcination, se PETTERSENS Acad. Afhandl. om metallernas calcination i eld, under Herr Prof. och Ridd. WALLERII inseende utgifven i Upsala 1761.
      Vid vissa tilfällen, och då afsigten är at uti malmer, som, jemte en eller flera af de oädla hela eller halfva metaller, tillika innehålla något guld eller silfver, få förstöra de oädla, eller aldeles borttaga deras bränbara ämne, och bringa dem uti en fullkomlig jordaktig kalkform, at de förlora sin attraction til de inblandade fina partiklar af dessa ädla metaller, hvilka icke kunna undergå en sådan förtörsting, brukas at vid rostnngen uti calcinerugn tilsätta sådane etsande medel, som bidraga til de oädla metallernes calcinerande, hvarigenom de ädla uti metalliskt lynne blifva frie ifrån föreningen med de förre, och kunna genom amalgamation med qvicksilfver, utan smältning, samlas och afskiljas. På denna grund stöder sig egenteligen Herr VON BORNS förbättrade amalgamations-progress, hvarvid förekommande guld- och silfverhaltige malmer, som förut på smältnings-vägen blifvit tilgodogjorde och bestå mäst af kieser, tillika med spröda glaserzer, silfvermulm, blyglans, blende, zinnopel, jemte medföljande bergarter af qvarts, kalk och gipsspat, m.m, först torrbokas, malas och siktas til et ganska fint pulver, eller ock dragas til sliger, och sedan blandas med ungefär 8 procent kok- eller bergsalt, samt rostas med mycken försiktighet, och med modererad hetta, uti tjenliga calcinerugnar, under en ständig omrörning.
      Den vid malmerne medföljande svafvelsyran, som af eldens verkan blifver lös, bidrager då at tillika utdrifva koksaltsyran, som äger mera förmåga än svafvelsyran allena, at utjaga de förbränlige metallernes phlogiston och försätta dem uti et jord- eller kalkartadt tilstånd, allenast hettan så styres, at den fint pulveriserade malmen ej uti dam bortföres, blifver flyktig, smälter, eller til hårda klimpar sammanlöper, til hvilken olägenhets förekommande äfven en viss mängd kalk tilsättes. Huru en sådan rostning tilgår, och om chemiska grunder til förenämde tilsatsers verkan, m.m., finnes omständeligen utfördt uti Herr VON BORNS år 1786 utkomne Afhandling: über das Anquicken der gold- und silberhaltigen Erze &c.
      Järnmalmer och järnkalker, som ej dragas af magneten, erhålla icke allenast den egenskapen genom rostning, med tilsats af kolstybbe, utan kunna äfven därmedelst fullkomligen, och utan smältning, reduceras til metalliskt järn, som i synnerhet på järnrost och hammarsmedsslagg blifvit försökt. Se Järnets Historia §. 65.

Rostblock kallas vid malmers rostning, som förrättas på släta backen, utan grop, eller utan ombygde murar, de rå stockar, som lösligen timras omkring den på rostveden uplagde malmhopen, at förhindra malmens kringrasande, sedan den underlagde rostveden nedbrunnit. Brukas här i riket för järnmalmers rostning vid de bergsmans-hyttor, där inga gropar, eller murar, därtil äro inrättade. At ej rostblocken för hastigt må tillika bortbrännas, lägges gemenligen kalk- eller limsten emellan malmen och besagde block, hvilka äfven med vatten under bränningen afkylas.

Rostbruk (Rostschmelzen, Durchstechen, Rostdurchstechen) kallas vid kopparverken den smältning, hvarigenom kopparen bringas i metallisk form utur den Skärsten, eller det Verk, som förut genom vändrostning, eller ömsning på flera eldar, mistat så mycket svafvel, och hvars järn därigenom komkmit så nära sin förstöring, at den koppar, som däruti innehålles, förmår uti smälthetta återtaga sitt metalliska lynne och skilja sig ifrån större delen af järnet, som då går til slagg. Den behåller likväl ännu en viss del svafvel, och får därföre namn af Svart- eller Råkoppar, hvilken genom en ny process, kallad Garning, måste bringas til fullkomlig renhet, med högröd färg.
      Til rostbruk nyttjas antingen samma ugnar, som vid sulubruket, eller ock särskilt bygde Lågugnar. Vid Stora Kopparberget sker rostbruket uti de vanlige suluugnar, då härden altid måste göras mindre, både til vidd och djup, antingen medelst inmurad eldfast sten, samt fyllning emellan denne och inre härdmuren, eller ock, som mera är brukeligit, lemnas sulubruks-nasen qvar, då mellanrummen fyllas och jämnas med blåler, eller med ler och sand. SeSuluugn.
      Härden redes til rostbruk först med en lagom fuktad blandning af hälften sand och ler, hvarutaf inslås en så kallad Sandskorpa, så väl rundt omkring härdens sidor, som på bottnen. Sedan denne sandskorpa, genom tilräckelig eldning, blifvit väl torkad, inslås en eller flere Stötningar, eller hvarf, af redningsstybbe, som vid Falun göres af 2/3:delar ler och 1/3:del kolstybbe. Instötningen sker med de vanligen Formjärn, hvilka beskrifvas under ordetHytteredskap, 2:o a). Då sidsta stötningen är inslagen, ställes en träklabb af något mer än et qvarters tjocklek midtuti härden, omkring hvilken det lerblandade stybbet fylles och tilpackas til lika högd med härdmuren, hvarefter klabben uttages och härden formeras af smältaren, genom det lemnade hålets utvidgande til vid pass 2 qvarters längd och ½ qvarters bredd, som då utgör denutskurne Härden.
      På andra orter, såsom til exempel vid Athvidaberg, hvarest särskilt råkopparugn brukas, fylles ej härden med redningsstybbe, utan beklädes allenast på votten och omkring sidorne med en skorpa däraf, som är vid pass 2 eller 3 tum tjock, men förut måste sandskorpa vara inslagen. Bottenstötningen göres mera fast af lerblandadt stybbe, då tre utslag skola göras under rostbruket, men af lättare stybbe, så snart den ej skall uthärda längre än til dess andra utslaget skedt. Den redde härden är väl härstädes fyrkantig, men har mindre både längd och bredd i botten än ofvantil. Dess längd vid öfre kanten är ungefär 7 qvarter, bredd 4 qvarter, och djup til botten 3 qvarter.
      Då sandskorpan inslås, insättes en träklabb genom stickhålet på sidomuren; hvilken klabb äger just den storlek, som stickhålet bör få, och räcker med minsta ändan in uti halfva härden. Sedan uttages den ock, när redningsstybbet inslås, införes allenast et stycke i hålet, som då med samma stybbe innanföre tilstoppas.
      Uppå sidsta stybbes-stötningen eldas så länge, til dess den blifvit väl torr, hvarefter upmuras huggstaden och bröstet, som nu drages närmare til bakväggen än vid sulubruket, där samma ugn nyttjas.
      Forman lägges djupare ned, så at slaggen står allenast en tvär hand därunder (då den är högt upökad), och sättes stundom längre fram i ugnen, stundom längre tilbaka. För at tilgodo göra de Kopparnasar, som i Falun vid föregående rostbruk blifvit tagne utur härdens botten, ställas de nu tvärt öfver härden, eller hälst på ena sidan. Ugnen fylles med kol, hvilka, sedan de blifvit väl upeldade och kopparnasen upmjukad, släppes blästern i gång. Det som härstädes först upsättes, är vanligen så kalladt Förverk, hvilket ej annat är än en öfverlefva efter förra rostbruket, bestående dels af halfsmält verk, som qvarstadnat i härden, dels Härdbrott utur dess sidor. Sedan påbäres Verk, hvarutaf 4 eller 5 fat åtgå til hvarje upsättning, jemte et kolfat kol, då 2 eller 3 fat gemenligen sättas under kolen åt bakväggen och 2 ofvanuppå. Härmed förfares likväl lindrigare i början, i synnerhet om kopparnasen är stor och håller mycket järn, som gör honom oartad i smältningen.
      Vid de kopparverk, där större smälthärd brukas, upsättes väl i början allenast 4 fat, et fat i hvarje hörn, dels öfver, dels under kolen; men ökas sedan til 5 och 6 samt, om verket är mycket lättsmält, sluteligen til 7 a 8 fat på hvarje upsättning. Fyra fat sättas altid i hörnen, 1 öfver forman och de öfrige vid sidorne. Uppå et Skift, eller 6 timmar, kunna i början åtgå 10 upsättningar, men då smältningen kommer i full gång, drager ugnen 13, 14, 15 högst 16 upsättningar i skiftet.
      Hvitflinta, eller Qvarts, nyttjas vanligen vid rostbruk, såsom et medel at åstadkomma större hetta, så ofta det vil gå kalt i härden. Den är väl föga smältelig, men antager däremot så mycket större hetta och, genom dess meddelande åt omgifvande gods och slagg, gör tjenst som et upvärmande ämne, så vidt at smältarens förfarenhet kan dömmas. Vid Stora Kopparbergs smältverk väljes härtil merendels Hårdmalm, såsom bestående af qvarts med insprängd kopparmalm.
      När sulubruket är väl drifvit, och verket i vändrostningen blifvit rätt handteradt, genom lagom, men tilräckelig bränning, yppas föga någon svårighet vid rostbruket, utan det bibehålles då lätt vid en god och jämn gång. Merendels förefaller likväl verk af skiljaktig art, i den mån som det under vändrostningen ej altid fått lagom hetta, utan stundom blifvit antingen lös- ellertvärbrändt. Härigenom åstadkommes i smältningen et olika förhållande, som beror af verkets art, och hvarefter arbeitet måste lämpas, i anledning af de grunder som nu skola nämnas.
      Den händelse är nästan vanligast, at det håller sig rådt i härden, eller atTrottsten visar sig uppå kopparen. Denne trottsten är ej annat än en ganska kopparrik skärsten, med någon, men förmodeligen obetydelig järnhalt, samt tros vid Stora Kopparberget upkomma af det verk, som i vändrostningen blifvit för litet brändt, eller allenast råbrändt, som det kallas, och således ännu behållit så mycket svafvel qvar, at kopparen ej kan skilja sig därifrån. Den lgger sig ofvanpå kopparen, under slaggen, och, såsom mera rik på koppar än annan skärsten, äger den egenskap at vara mindre lättsmält och het, eller at hålla sig kall i härden. Den tåles gärna til en viss mängd, såsom et medel at svalka godset, och at förekomma för stark hetta i härden, hvarigenom något af godset kunde förbrännas; men för mycket däraf skulle skada och göra härden så kall, at godset kunde stelna, hvarföre öfverflödig trottsten, genom upsättningens minskande, måste förtagas, och flinta, eller qvarts, tillika upsättas, som meddelar godset nödig hetta och, torde hända, därigenom äfven tvingar någon del af trottsten, at gå til koppar.
      På några ställen skrädes vändrost-verket, så snart det genomgådt vissa eldar, til exempel sex, då det, som är fullbrändt, afskiljes under namn afSjetteelds-verk, och det, som finnes vara för litet brändt, brännes efter vanligheten ännu längre uti så många eldar, som det finnes tåla, och utgör så kalladt Kampverk. Se Vändrostning. Härvid är i akt tagit at sjetteelds-verk uti rostbruket altid är mera lättsmält, samt håller sig mera flytande och qvickt, eller, efter smältares talesätt, går hetare, hvaremot kampverk altid utgör rådtverk, eller sådant som gifver trottsten, och hvarutaf erhålles trögsmältare gods och slagg, som går kallare, eller är mindre benägit at hålla sig qvickt i härden. Orsaken til dessa verkslags skiljaktiga förhållande torde, efter all anledning, kunna härledas ifrån löpningens olika art vid sulubruket, som i anseende til dess större tjocklek ej blifver likadan altigenom. Den rikaste skärsten af den gulgröna malmen är tyngs, hvarföre en del däraf innan afstelnandet, sjunker til botten; men öfverst uti löpningen ligger den lättare skärsten, af den fattigare och kiesblandade malmen. Denne öfre del af löpningen, som altid är blåsig och otät, och hvaruti tillika finnes inblandad slag ifrån sulubruket, innehåller väl i den mån mera svafvel, som den är fattigare på koppar, men blifver ändå förr fullbränd, förmodeligen af den orsak at kopparen lättare släpper en ömnigare mängd svafvel, än et knappare förråd däraf. Detta utgör således sjetteelds-verk, hvars egenskap at gå hetare i rostbruket bör tilskrifvas så väl en större svafvelhalt, som ock den slagg, hvilken ifrån sulubruket varit följaktig, och nu tjenar til fluss. Denna mening tyckes förfarenheten bestyrka, i det sjetteeldsverk vid rostbruket gifver mindre koppar, men mera slagg: Kampverkdäremot gifver mera koppar uti skeppundtal, hvarföre ugnen ej drager så mycket däraf vid hvarje upsättning, och ej så många upsättningar om dygnet. Detta verk torde således i synnerhet bestå af löpningarnes understa del, hvarest den rikaste skärsten är samlad, som väl innehåller mindre svafvel, men fordrar ändå längre omgång, eller flera eldar, i vändrostningen, i anseende til den starkare attraction, hvarmed en mindre mängd svafvel af kopparen qvarhålles, på lika sätt som i chemien är bekant at vid tvenne ämnens åtskiljande det ena af dem släpper det andra dess trögare, ju mindre at det senare til slut återstår, hvarföre äfven trottsten, som är rikast på koppar, och således håller mindre svafvel och järn, än skärsten, kan tåla at vändrostas i 17 eller 18 eldar. På lika sätt torde ock förhålla sig med kampverk, hvilket, fastän längre brändt, åtminstone på vissa ställen, finnes benägit at gifva rådt, eller trottsten, i det svaflet, då det i vändrostningens första eldar ej hunnit blifva utdrifvet, sedan af kopparen så envist försvaras, at hettan til slut ej uträttar mycket, utan det, som, til exempel, ej finnes färdigt til sjetteeldsverk, svårligen blifver väl genombrändt uti de sidsta eldarne. At kampverk, som redan är nämdt, uti smältningen går kallare, eller ogärna håller sig qvickt, kommer så väl af en större kopparhalt, som ock däraf, at det ej som sjetteelds-verk medför någon slaggartad fluss ifrån sulubruket, utan är rent och fritt ifrån all sådan inblandning.
      Det lättsmältare af desse verkslag tål en större härd, emedan det ändå äger nog varma til sitt flytande tilstånd; men til mera trögsmält, eller kampverk, fordras mindre härd, om hettan skall förmå at öfver alt hålla sig qvickt, så at det ej stelnar vid sidorne. Men då kallare och hetare verk ömsom brukas, i akttages häruti en medelväg, så at härdens storlek rättas efter begge.
      Då smältningen varat 1 eller 1 ½ dygn, begynner härden skära upp, i det redningen bortfrätes ända til sandskorpan, och härden får större rymd. Om något stelnadt gods sitter vid härdens sidor och botten, mjuknar det då upp och smälter, hvilket genom smältarens arbeite med Spiken underhjelpes, så at härden blifver ren. At den i första början gror igen, kann tålas, då man ärnar göra tre utslag, allenast härden innan första utslaget är ren; men då endast tvenne utslag skola ske, måste härden genom arbete med spiken ifrån början hållas ren. 
      Vid rostbruks-ugnarne är altid en större eller mindre Framhärd, i likhet med suluugnar (se Suluugn), hvarigenom spiken införes, då smältaren vil arbeta, eller taga märke i härden, och hvarifrån slaggen utsläppes uti den bredevid varande sandgrop, eller Slaggsump, för at, så fort den stelnar, med Fork ochSlaggspång aflyftas och kastas på slagg-gropen. Denne slagg, som får namn af Kopparslagg, eller Qvickslagg, består mäst af förslaggadt järn, och nyttjas som fluss vid sulubruket.
      Uppå forman bör lagom nas bibehållas och skötas med formspiken, så at den ej blifver för stor och hindrar blästerns fart, men altid är tilräckelig til formans bevarande, så at den ej brinner upp.
      Då tvärbrandt verk vid rostbruket förefaller, eller sådant som undergått hastig och stark bränning i rostningen, är järnet ännu intet skickeligit at genom förslaggning skilja sig ifrån kopparen, utan lägger sig såsom en tjock sörja uppå det smälta godset och håller inblandad trög koppar, som ej kan komma til rätt smältning. Denne sörja kallas Lortled, eller Lorthilla, och bör förtagas genom upsättande af litet trottsten och flinta, eller hårdmalm, som uphettar godset, hvarjemte starkare bläster pådrages, då den ändteligen förstöres och går bort. Men får sådan lortled taga öfverhand, börjar den alt mera klimpa sig tilhopa och stelna af i härden, då bruket går tredskt, som det säges. Sådan sammangyttrad sörja flyter ej ut vid utslaget, då smältningen ofta med samma slutas, utan stadnar qvar i härden, at ibland annat Förverk vid början af nästa rostbruk upbrukas. Detta är egenteligen brukeligit vid Stora Kopparbergs rostbruk, hvarvid då händer at förverket, som i sådant fall mäst består af en järnaktig massa, bliver trögsmält och oartadt, så at hårdmalm måste tilsättas och, när det ej vil hjelpa, det tredskna flera gångor utdragas, samt åter upsättas. Så snart härden blifvit full, slås kopparen ut, hvilket vid Falu smältverk sker på andra och tredje dygnet. Härstädes har länge varit en allmän vana at efter hvarje utslag sluta rostbruket, och åter börja et nytt; men nu mera har man begynt, at göra 2 eller 3 och någon enda gång 5 utslag på samma smältning. Kopparen utsläppes här uti det bredevid Stekhålet anlagde mått, som är muradt af gråsten, med fin infyld sand rundt omkring, och sidst öfverstrukit med en mölja af ler och sand, samt nästföre utslaget väl torkadt med eldning. Medan den utslagne kopparen ännu är qvick, drages han ren ifrån medföljande slagg och kol, och en bred lerbeslagen yxa, kallad Kopparyxa, sättes ned midt igenom kopparen tvärt öfver, som sitter qvar, til dess kopparen stelnat, och delar honom i tu til tvenne särskilte stycken, i stället för at kopparen i äldre tider stelnade til et enda stycke, så stort som måttet.
      På någre andre ställen, såsom vid Athvidabergs kopparverk, hvarest mera koppar fås efter hvarje rostbruk, och större utslag hvar gång, afdelas sandmåttet med mellanbalkar uti flere smärre, hvarigenom fås lika många små kopparstycken, eller så kallade Lappar. Vid första utslaget erhållas vid pass 8 a 9 skeppund koppar, uti 6 lappar; vid andra utslaget 10 a 11 skeppund uti 7 lappar, och vid tredje utslaget, då härden är utskuren til största rymd, 12 eller 13 skeppund koppar uti 8 lappar. Med smältningen fortfares ej längre än til dess 2, eller högst 3 utslag skedt, då den kann påstå vid pass 6 dygn. I förra händelsen, eller fter tvenne utslag, kunna vinnas 18 til 20 skeppund koppar, men efter et rostbruk med 3 utslag ungefär 30 skeppund. Vid Garpenberg påstår hvarje råkoppar-smältning allenast 1 ½ til 2 dygn och giver 12 til 13 skeppund råkoppar.
      Trottsten lägger sig vid utslagen ofvanpå kopparen, och bekläder honom, tillika med slaggen, i form af en skorpa, som på någre ställen kallas Dref, och anses där såsom et tecken til godartad råkoppar. Den råkoppar däremot, på hvilken intet finnes sådant dref, visar sig uti garningen elak och oartad. Trottsten upsmältes antingen ibland annat verk på rostbruk, eller ock til godogöres genom särskilt smältning på råkopparugnen, sedan den förut undergådt en stark vändrostning uti 17 eller 18 eldar.
      Vid utsländska kopparverken tilgår vid rostbruket, eller råkoppar-smältningen, i allmänhet merendels lika, som här förut anfördt är, undantagande, at de silfverhaltige malmer, som hålla så mycket silfver, at det förtjenar genom segring utdragas, då särskilt smältas.
      Vid Herrengrundiske verken uti Neder-Ungern, til exempel, brytas i synnerhet 2:ne olika malmarter, nemligen gul kopparmalm, som där Gelferzkallas, och håller 8 til 10 procent koppar, men intet silfver. Den andra är en Fahlkupfererz, som där Schwarzerz kallas: håller svafvel, arsenik, järn, och ifrån 4 til 18 procent koppar, jemte et eller högst 4 lod silfver på centnern, samt någre Denarier guld.
      Så väl til sulubruket, eller skärstens-smältningen, som ock til rostbruket, eller råkoppar-smältningen, nyttjas låga så kallade krumofen, liknande i det närmaste Falu suluugnar. Vid sulubruket märkes i synnerhet den förändringen, at all skärsten, som där får namn af Frisch- eller Rohlech, efter utslaget upspritas uti skifvor, som medförer mycken beqvämlighet vid vändrostningen(Rösten der Rohleche).
      Vändrostningen går efter vanligheten genom ömsning på 8, 9 a 10 eldar, som fordra omkring 6 veckors tid, innan skärsten går til fullbrändt verk.
      Rostbruket förrättas uti samma krumofen, allenast med förändrad redning och med tilsats af så mycket slagg, som fordras til nasens bibehållande och därtil något ugnsbrott, kopparaska (Flugstaub) och Kratsverk, som fallit vid sulubruket.
      Vid utslaget ligger då qvickslaggen öfverst, därnäst trottsten, somOberlech kallas, och därunder råkopparen, eller Königkupfer, som får namn afGelfkönigkupfer, då skärsten kommit af gelferz, men Schwarzkönigkupfer, om verket varit af schwarzerz. Då en tilräckelig mängd trottsten hunnit samlas, rostas den och smältes särskilt til råkoppar, hvilken får namn af Oberlech-königkupfer.
      Både trottsten och råkopparen spritas likaledes uti skifvor, som medförer en lättare smältning uti garugnen. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergwerke in Ungarn, s. 159-181.
      Vid andre tyske kopparverk, såsom vid Rammelsberg på Under-Harz, förefalla flere arter af verk, eller mer och  mindre rostad skärsten, såsom: 1:oRohe Rost kallas den skärsten, som blifver utsmält af malmen, sedan den förut är trenne gångor rostad. Denne skärsten samlas och spares, til dess den utgör 150 centner, då den vändrostas 3 til 4 gångor, samt gifver uti påföljande smältning ungefär 50 centner råkoppar, eller Rostkupfer, och vid pass 80 centner skärsten, som Kupferrost, eller Kupferroststein kallas.
      2:o Denne kupferrost rostas vidare på 6 eller 7 eldar, då däraf sedan blifver den mästa kopparen, hvilken får namn af Kupferrostkupfer. Den skärsten, som härvid följer, kallas 
      3:o Armstein, som åter rostas på 7 eller 8 eldar och Armrost kallas, i anseende til den ringa mängd, som däraf blifver.
      Den är ock rätteligen icke annat än en trottsten, samt erhålles til så liten mängd, at smältning däraf göres allenast en eller annan gång om året, då  något tillräckeligit däraf blifvit samladt.
      Den koppar, som af armstein blifver, får här heta Armsteinkupfer, hvilken är minst silfverhaltig, men ger den mästa garkoppar. 
      4:o Spur- eller Sporstein kallas den rika skärsten, som nu lägger sig på denna armkopparen, och är den egenteliga Trottsten, som, efter äldre arbetssätt, åter måste vändas på några eldar, innan den blef till Sporrost, eller merendels fri ifrån svafvel. Sporsten faller dock til en obetydelig mängd, och den koppar, som däraf genom särskilt smältning utbracktes, feck namn afSporkupfer, hvilken, såsom ej segringsvärdig, genast garades. Nu mera, sedan processen genom armstens starkare vändrostning blifvit förkortad, innehåller den nämde armsteinskupfer så litet silfver, at den straxt går til garning och kommer intet med uti segring, som allenast de förra mera silfverhaltige koppararterne måste undergå. Sjelfva spurstein lägges til de andra rostarne.
      Vid Sporrost-smältningen erhölls ännu litet trottsten, som likaledesSporstein kallades och inblandades samt tilgodogjordes med den förut samlade sporsten.
      Ugnsbrott, som härvid samlas, blifver äfven särskilt smält med blyiske slagger til så kallad Ofenbruchs-könig, hvarvid åter Ofenbruchstein faller, som tilsammans med garslaggerne ändteligen tilgodogöres. Mera härom ses af SCHLÜTERS Unterricht von Hüttenwerken, Cap. 86, samt CANCRINIBeschreibung der vorzügl. Bergw. sid. 113.
      Vid Klausthal, på Harz, rostas skärsten 5 eller 6 gångor och smältes sedan på råkoppar, hvarvid tillika faller en betydeligmängd af rik skärsten, eller trottsten, som håller 70 til 80 procent garkoppar och får namn af Mittelstein. Denne rostas åter på 3 eller 4 eldar, hvarefter, genom smältning, det mästa går til råkoppar, men tillika erhålles något trottsten, som lägges til mittelstein. Se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergw. s. 202.
      Huru kopparsmältningen tilgår vid Bristol uti England, utan föregången särskilt vändrostning m.m., se Koppartilverkning.

Rostgropar och Rostmurar (Roststätten) kallas sådane gropar, som nedgräfvas uti någon sluttande backe och muras omkring med någorlunda eldfast sten, eller hälst med slaggtegel, eller med slaggrusor, hvarvid en öpning, eller dörr, lemnas på backens låga sida. Rostmurar kallas de, då murar updragas utan nedgräfning, på släta backen, ytterst af gråsten, och på inre sidorne af mera eldfast ämne. Sådane brukas för Järnmalms rostning. Se detta ord. Dylike murar, allenast med 3:ne sidor updragne, nyttjas äfven vid kopparverken, så väl vid malmens Kall- som Vändrostning, hvilka senare rostmurar i Tyskland egenteligen Rostfelde kallas. Se Vändrostning.

Rostharka (Krail, Rostkrail) är en bekant kratta, med järnpinnar, uti en trä-kam, och kort skaft, då den brukas at därmed draga malmer på syllfatet, vid småmalms bärande uppå och ifrån rosten, så ofta det finaste, eller mullen, icke skall följa med. Vid calcinationer uti hvälfde ugnar, måste rostharkan hel och hållen vara af järn med långt järnskaft. Se Hytteredskap Tab. XVIII, Fig. 15, samt Calcinerugn, Tab. X, Fig. 3.

Rosthus (Rostschuppen) göras i synnerhet omkring vändrostmurar, eller vid skärstens och blyglansers rostning, vid koppar- och silfververk. Byggas gemenligen med glesa väggar af resverke och sådane tak, at roströken därigenom har fri och lätt utgång, utan at regnväder kan hindra rostbränningen.

Rostlöpare (Rostläufer) är den arbetare, som förer det rostade godset til hyttan.

Rostmull kallas vid järnmalms rostning den småmalm, som uti gröfre och grannare smulor, eller gryn, tillika med aska och bränd sandig bergart, samlar sig på botten uti rostgropen, hälst af mycket lösa malmer, eller sådane som medföra skimmer och hornblende. Uti dylik rostmull finnas stundom de rikaste malmkorn som uti slamgraf böra med tillopp af vatten skiljas ifrån de lättare bergarterne, och sedan på masugnen med andra malmer tilgodogöras.

Rostmur, Se Rostgrop.

Rostning, Se Rosta.

Roströk är den starka svafvel-röken, som i synnerhet förefaller vid svafvelrika malmers kallrostning, såsom uti Falun, hvarest den, särdeles vintertiden, stundom står som en mörk dimma öfver hela staden och angriper lungorne hos en ovan, bidrager til järnsmides snara rostning, gör alt silfver och metall-arbete svart, samt betsar alt träverke brunt: gör linne skört: skadar alla vegetabiliske färgor på kläde och siden: gör fensterglaset dunkelt och tärer blyet, samt är en ödande fiende för gräs och örter. Medförer likväl den nytta för människor at emotstå all pestsmitta. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743, s. 64.

Rostskärfvel kallas vid proberkamrar sådan art af skärslar, hvarpå malmen rostas uti proberugnen.

Rostugn, Se Calcinerugn. Rostugnar kallas ock de små rostmurar, som brukas vid vändrostning. Se detta rod. Om deras byggnad, se SCHLÜTERSUnterricht von Hüttenwerken.

Rostved är den torra tallved, som brukas til malmers rostning. Se Kall- ochVändrostning.

Rostvändare (Rostbrenner) kallas den hyttearbetare, som vid kopparverken är inöfvad at sköta vändrostning, hvilken är en ibland de angelägnaste kunskaper vid smältverken.

Rotar kallades i förra tider vid Falun en sammansättning af vissa bergsmän, som begärte Bergsmästarens tillstånd at för egen räkning bryta uti grufvan, eller uti vissa fall och ras.

Rothgülden, Rothgüldenerz, Minera argenti rubra, Minera Florenorum rubra, är en af de rikaste silfvermalmer och består af silfver mineraliseradt med Svafveloch Arsenik.
      Den har väl sitt namn af dess röda färg, som är den allmännaste, men finnes dock häruti af åtskillige förändringar, såsom: Högröd, halfklar, rubinfärgad. - Blekröd som mönja. - Rödblå. - Brunaktig. - Grå, blyfärgad -Svartaktig, eller mörk; men röjer sig ändå altid med röd färg, då den rifves. Ren, utan bergart, har uti specifiqua tyngden förhållit sig til vatten som 6,215 til 1000. 
      Den kan decomponeras genom kokning uti skedvatten, då det mästa silfret uplöses, svaflet lemnas olöst och en del arsenik faller som et hvitt pulver til bottnen, samt kan genom uplösning uti aqua regis siljas ifrån svaflet. Silfret fälles utur den klara uplösningen med koksaltsyra, eller med koppar. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II. s. 417.
      Rothgülden finnes spatformig, ren och klar som en rubin. För blåsrör och lampeld sprakar den häftigt, smälter lätt; osar starkt, som auripigment, af svafvel och arsenik, samt sätter gul rök på kolet: med tilsatt borax reduceras silfret och får svart färg af svaflet, hvarmed det förvandlas til en glaserz. Denne malmart innehåller gemenligen hälften silfver, eller 50 procent, och däröfver. Visar sig ofta crystallinisk uti drushål, men af mycket föränderlig skapnad, stundom 10 och 12sidig, stundom åter prismatisk, med 3, 4 eller femsidig spets; dock merendels granatformig, eller dodecaëdrisk, då dess planer äro aflånga rhomber. Den har icke funnits cubisk, eller octaëdrisk, men pyramidalisk, som svintänder, har kommit ifrån Guadalcanal uti Spanska Wäst-Indien. Uti olika skapnader på crystallerne upräknas af Herr DE ROMÉ DE L'ISLE 10 varieteter. Se dess Cristallographie, 2:nd edit. T. III, s. 447-460.
      Utan at vara i crystallinisk skapnad, förefaller rothgülden vid åtskilliga Ungerska och Tyska silfvergrufvor, såsom vid Schemniz, vid Sainte Marie aux Mines uti Alsace: vid Andreasberg på Harz: vid Joachimsthal uti Böhmen: uti Himmelsfurt vid Freyberg och åtskillige flere bergverk. Den är då dels helt derb och tät, dels angeflogen, af mörkt utseende; dels kulformig och kornig; dels ock dentritisk, insprängd uti bergarter af qvarts, stenhärdad lera eller kalk, och ofta uti misspickel, eller arsenicalisk kies m.m.
      Uti Sala silfvergrufva har den sparsamt visat sig uti små röda fläckar på kalksten, med blyglans, liknande en crocus martis, som kunnat reduceras til silfver för blåsröret och märkeligen förökat malmens silfverhalt.
      Ibland de mera sällsynte och sköna förändringar af rothgülden har den varit, som förefallit vid Joachimsthal uti rosenformig, bladig kalkspat, med rubin-färg, liknande en blomma, hvaruti rothgülden utgjordt fructifications-delarne. Af et öfvad öga skall ock rothgüldens födelse-ort på färgen nästan kunna igenkännas. Den Harziska, til exempel, är gemenligen af mycket svafvel och liten järnhalt mera dunkel, eller af mindre högröd färg, och den Sachsiska därmot något klarare och stundom rubinröd. Den grå och spröda har i synnerhet brutits på Geyerska malmgången vid Joachimsthal. At den varit guldhaltig, som AGRICOLA förmäler, har af proberare därstädes ej kunnat rönas. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen s. 79. Vid Schemniz har derb rothgülden funnits hålla 1270 lod, eller 80 marker, på centnern. Den är af Herr SCOPOLI undersökt uti dess Dissertat. ad Histor. Natur. pertinent. s. 1. Finnes ock här dentritisk, eller fjällig, angeflogen på qvarts och blåaktig stenlera.
      Vid Kremniz har rothgülden visat sig innesluten uti en qvartscrystall; likaledes kulformig uti qvarts. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 20, 22, 61, 123, samt dess Min. Gesch. versch. Länd. s. 91.
      Med konst kann rothgülden något när eftergöras genom fint silfvers sammansmältning med lapis pyrmison, som dock är et fruklöst arbete.
      Uti Herr VON BORNS präktiga samling, eller Lithophylacium Bornianum, s. 76, 78, finnes ganska många variationer så väl af crystalliserad som derb, dentritisk och angeflogen rothgülden, upräknade, uti skiljaktige matrices, eller bergarter, såsom uti kalkspat, gipsspat, qvarts, glimmer, hälleart, skiffer, kieser, kobolt, scherbenkobolt, hvit järnmalm, tennmalm, blyglans, m.m., ifrån särskilte orter och på flere sätt inblandad.

Rotsedlar. Därmed mentes fordom i Falun anteckningen af rotekarlarnes namn, med rummen, hvarest de ville anlägga arbete, och som då först af bergmästaren skulle besigtigas, innan bifall lemnades; men som mycken oreda häraf upkom, så blef denne rotebrytning, äfvensom rotesedlarne, genom Kongl. Bergs-Collegii Förordnande år 1716 aldeles förbuden.

Rottenstone kallas en ganska fin mylla, eller en art af trippel, dock något mera fin och lös. Finnes uti England vid blyerts-grufvorne uti Derbyshire, på High Peake, hvarest den ligger uti hvarf, ifrån en til 9 fots mägtighet, straxt under jordytan. Träffas också ofta, där svart marmor brytes, stundom såsom en skorpa på marmorn. Gifves af åtskilliga förändringar, såsom:
      a) Ljusgrå, något hård och tunn.
      b) Mörkgrå, lätt och lös, som är den allmännaste.
      c) Brunaktig: är mera lätt och lös. Räknas för den aldrabästa.
      Brukas af juvelerare, guldsmeder och metall-arbetare, at därmed gifva glasflusser, ädla stenar samt silfver och mjukare metaller, en glans-politur. - Den är äfven tjenlig til hårda trädsorters, såsom ebenholts, polerande, dels med olja och dels torrt.

Rottorf, Se Bräntorf.

Roubizell, Se Rubicell och Rubin.

Ruar kallas uti Jemtland låga, långsluttande och merendels jordtäckte berg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 273.

Rubbel, eller Rubbel-sammankomst, kallas vid nya Kopparberget, eller Ljusnarsberg, den första allmänna sammankomst, som bergmästaren håller med bergslagen, straxt efter nyåret, til åtskillige hushållnings-måls reglerande, rörande grufvorne och bergverket.
      Namnet tyckes egenteligen komma af Rubba, eller at sätta paren och fjerdepartsägare uti en annan ordning vid grufvebrytningarne, än den varit under det framfarne året. Detta skedde fordom vid Falun med lott- eller tärningkast, hvaraf, och som dubbel, eller dobbel, äfven ske med tärningkast, har bergsman där tagit sig anledning at kalla denne lottning för Dubbel, som sedan förvandlat sig til Rubbel. Nu mera är likväl detta sätt med parens ombytande aldeles aflagt; ankommande flyttningen, ifrån det ena parlaget til et annat, på överenskommelse dem emellan, som då vid rubbel-sammankomsten angifves.

Rubicell, Roubizell, Rubaceus, är en blekröd rubin, som skelar i gult, af minsta värde, och förlorar sin färg uti elden. Se Rubin.

Rubin är rätteligen en ädelsten, af högröd färg, som uti hårdhet kommer närmast diamant, men gifves för öfrigit til utseende och egenskaper af så särskilte förändringar, at den, för at rätt beskrifvas, måste först indelas uti dess fyra allmännaste slag, som äro: Orientalisk Rubin, Spinell, Rubin- Ballaz ochRubicell.
      Orientalisk rubin har en hög cochenill- eller ponceau-röd färg, och är den dyrbaraste. Någre finnes ock af skön scharlakans färg, andre hafva en couleur de chair, eller kersbärsfärg, och någre en svag inblandning af purpur. Denne slags rubin förefaller, efter Herr DE ROMÉ DE L'ISLES upgift, uti skapnad af en dubbel sexsidig pyramid, med lång spets åt begge ändar; men alla octaëdriske utgöra en egen art rubin, som under namn af Spinell här nedanföre beskrifves. Se nämde Auctors Cristallographie, 2:nd edit. T. II. S. 215, 224.
      Uti eld bibehåller sig rubin nästan aldeles oförändrad. En orientalisk rubin, som af Hr. D'ARCET blifvit hållen i starkaste hetta, i porcellains-ugn, förlorade intet af sin färg och hade lika skarpa kanter som förut. En annan rubin har på lika sätt i Wien, inlagd i en ugn, uthärdat en ganska häftig och uti tre hela dygn fortsatt hetta, utan at mista något af sin färg eller hårdhet. Se D'ARCETS 2:nd Memoire sur l'action d'un feu egal, violent, s. 120. Vid et annat försök, som anstäldes i Florenz, uti focus för bränspegel, berättas väl at rubin, efter 45 minuter, förlorade til större delen sin färg och mjuknade, så at et pietschaft af jaspis däruti gjorde intryck; men om denne upgift bör anses för aldeles tilförlåtelig, så är åtminstone visst at på kortare tid föga eller intet kan uträttas, hälst Herr MACQUER funnit, at åtskillige orientaliske rubiner, som en fjerdedels timma på flere slags underlag, eller supports, blifvit hållne i focus af bränspegel, hvarken mjuknat eller förlorat sin färg; utan har deras höga eller starka rödhet allenast i en ringa mån blifvit förminskad. Se MACQUERS Dict. de Chemie 2:nd edit. Artic. Verre Ardent. Ändteligen har orientalisk rubin blifvit försökt uti starkaste hetta, som för blåsrör med eldsluft någonsin kan erhållas, och då låtit tvinga sig til smältning, men ej så fullkomligt at den geck til aldeles rund kula. Den behöll härvid en stor del af sin färg, men ägde ej samma klarhet som förut, och tycktes äfven visa sig mindre hård, då den blef rifven emot en skarp kant af annan rubin. Blandad med 4 eller 6 gångor så mycket sal microcosmicus, och påblåst på lika sätt, minskades rubin trögt, utan at aldeles uplösas, och genom tilsats af nytt salt blef den ännu mindre. Efter kallning var glaset stundom klart, ofärgadt, stundom stötande i rödt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 131. Herr LAVOISIER har ock sedermera funnit at rubin uti dylik flameld, med eldsluft påblåst, visat början til smältnng. SeEldhärdningar.
      Uti specifique tyngd emot vatten förhåller sig högröd, orientalisk rubin som 42 til 10, eller, med i akttagande af ännu större noggranhet, efter Herr BRISSONS rön, som 42,833 til 10,000. Denne art rifves af diamant allena. 100 delar af sådan orientalisk rubin innehålla, efter Hr. Prof. och Ridd. BERGMANS rön,
      Lerjord            40 Delar.
      Kisel               39
      Kalk                  9
      Järn                10
      Se dess Opusc. Chem. Vol. II. s. 96.

      Härmed inträffa ganska nära Herr ACHARDS rön, som utur 30 gran rubin på lika sätt utbrackt
      Kiseljord                      12 ½ grän.
      Alunjord, eller Lera      11
      Kalkjord                         2 ½ 
      Järnjord                         3 ¼ grän.
      Se dess Analyse de quelques pierres precieuses s. 23.

      I anseende til järnhalten är det ock som Herr Assessor QVIST funnit, at den tingerar boraxglaset med grön färg.
      Herr DE ROMÉ DE L'ISLE försäkrar med visshet, at orientalisk rubin, saphir och topas, äro en och samma stenart, som efter dess olika färgor får särskilte namn och, såsom de tydeligaste bevis af deras nära slägtskap, nämner åtskilliga stenar, hvaruti finnas på en gång tvenen sådane färgor, som hvar för sig utgöra särskilte förändringar med egne namn. Således gifvas til exempel rubiner, som hafva hvita fläckar, eller til en del äro röde och til en del hvite, och andre som äro dels röde dels blå, hvilka kallas Saphir-rubiner.
      En ädelsten skall, efter Herr DE BOMARES berättelse, äfven finnas uti et cabinett i Chantilly, hvaraf hälften är topas och hälften rubin. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 213 o.f. Huru flere omväxlande färgor finnas uti saphirer, se ordet Saphir.
      En fullkomlig rubin med skönaste färg, som väger 1 karat, kan kosta 10 Louis d'or, en af 2 karat 40; af 3 karat 150; af 4 karat 400; af 5 karat 600, och af 6 karats vigt 1000 Louis d'or, och däröfver. Eljest är dess värde nästan vilkorligt, då den väger öfver 3 ½ karat, och är utan fel; ty då är den dyrbarare än en diamant. Se DUTENS von Edelsteinen, s. 37.
      De rätta orientaliske rubiner finnas uti Pegu, och uptagas där utur bergetCapelan, som är belägit 12 dagsleder ifrån hufvudstaden Sirian. Alla färgade äkta stenar få hos Peguanerne namn af rubiner, med tilläggning af färgens namn, såsom röd, gul, blå rubin, o.s.v., emedan de anse dem åtskilde allenast i den mån, som de hunnit til olika mognad. 
      Då någon rödhet finnes inblandad uti en ljusare eller mörkare saphir, så at en purpur- eller violett färg därigenom upkommer, får stenen namn afOrientalisk Amethist. Jämnför ordet Amethist.
      Spinell finnes crytalliserad uti octaëdrisk figur och är den dyrbaraste, näst orientalisk rubin, men måste uti hårdhet stå vida efter, emedan den rifves ej allenast däraf, utan ock af saphir och topas. Uti specifique tyngd hinner den ej heller högre än tl 34, som Hr. Assessor QVIST funnit, eller högst til 37,600, efter Hr. BRISSONS rön, då vattnets tyngd betecknas med 10,000. Rubin ifrånBrasilien har häruti förhållit sig som 35,311 emot samma tal. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768 s. 57, 77, och DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie 2:nd edit. T. II. s. 213.
      Spinell har gemenligen en vacker ljusröd färg; men den skönaste är kersbärsfärgad. Den kan således häruti likna orientalisk rubin, men hinner ej på långt när til samma hårdhet och glans. Då han är fullkomligt vacker, och väger öfver 4 karat, gäller han hälften så mycket som en diamat af lika vigt.
      Rubiner finnas på ön Ceylon af mer eller mindre hög färg, men merendels blodröde, samt värderas i mån efter deras storlek, höga färg och klarhet. De finnas sällan större än som stora sandkorn eller gryn, och hafva blifvit rullade i vattnet, så at de äro afrundade och platte. Någre hafva dock blifvit upviste uti crystallinisk form, med åtta sidor, hvaraf fyra varit breda och fyra smala, terminerade med 4sidig spets åt begge ändar. Efter Morernas intygan komma de i hårdhet närmast til diamanten; men upgifvas af Herr DE ROMÉ DE L'ISLE såsom hörande til octaëdrisk rubin, eller spinell, och berättas tillika at de, jemte andre ädla stenar, finnas uti en flod, som kommer ifrån några höga berg midt uppå ön. Se dess Cristallographie, 2:nd Edit., T. II, s. 223, 230, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 72.
      Rubin Ballaz kallas de slags rubiner, som hafva blek rosenröd färg. Se ordet Ballas. Rubicell är den sämsta art rubin, och har en blekröd färg, som faller i gult; men antager likväl skön politur. Den kommer ifrån Brasilien och utgifves för ballaz-rubin, då den är rätt vacker.
      Rubino di Rocca (Felsrubin) är en slags mycket hård granat, af vacker högröd färg, blandad med violett, men hör ej hit, utan til granater.
      Carbunkel, eller Antbrax, hos PLINIUS, betyder vanligen ej annat än en eldröd, eller ock gulröd granat. Se Carbunkel.
      Falsk rubin, eller Rubinfluss, göres med purpura mineralis och glasfritta. Se Glasfluss. Eljest kan rubin på det sättet härmas, at tvenne crystallbitar slipas tilsammans och häftas tilhopa med en högröd fernissa til enDubbelsten; eller med rödt underlagt folium; men brist uti hårdhet och färgens försvinnande emot dagen uptäcker dock snart, at stenen är falsk.
      Rubinglasets préparation, eller smältning med purpura mineralis, som under ordet Glasfluss redan är nämd, har af många varit ansedd för et lyckskott, emedan det så ofta misslyckas; hvarföre man äfven trodt det KUNCKEL, såsom störste mästaren i denne konst, haft något hemligit sig förbehållit, til dess Herr MARGRAF fann det bestå uti en liten tilsats af arsenik. Han har härtil nyttjat tvenne slags glasfritta, nemligen först en utan guld, bestående uti en blandning af 1 unce Kiselmjöl, 3 drachmer renadt Sal Tartari, jemte lika mycket Saltpetter och Borax, och därnäst en så kallad guldfritta, af samma composition, med tilsats af litet Purpura Mineralis. Et unce af denne senare rubinfrittan, försatt med 19 gran pulveriserad arsenik, har gifvit et skönt dunkelrödt glas; men at få färgen mera klar, har han til et halft unce guldfritta blandat 2 drachmer af den förra, utan guld, jemte ½ drachma kiselmjöl och 12 gran arsenik. Denne blandning, väl sammanrifven i glasmortel, har genom smältnng uti digel gifvit et skönt högrödt rubinglas. Utaf en annan composition af guldfrittan N:o 2, ½ unce, af N:o 1, 3 drachmer, 20 gran arsenik och 40 gran kiselmjöl, har genom smältning upkommit en ännu skönare rubinfluss.

Rubin-Ballaz, eller Rubies Palés, Se Ballaz.

Rubinblende är en mycket fin zinkisk blende, af högröd färg, som nog nära liknar en rothgülden, och visar sig stundom uti sköna, kantiga och genomskinlige crystaller. Se VOGELS Pract. Min. Syst. s. 185.

Rubinfluss kallas egenteligen rubinglas, eller rubinfärgadt glas. Se Rubin samt ordet Glasflusser.

Rubinmoder ifrån Ost-Indien är en mörk brunaktig bergart, liknande fullkomligen et något löst och skifrigt granatberg, som låter klyfva sig efter skifringen: innehåller små particlar, som dragas af magneten: smälter icke ensam för blåsrör, och svårligen med borax til et klart och nästan ofärgadt, eller litet grönaktigt glas. Den skiljer sig således däruti mycket ifrån vårt svenska järnhaltiga granatberg.

Rubino di rocha, Se Rubin.

Rubinsaphir, eller Saphir-Rubin, är en blo och litet rödlätt saphir. Se Rubin.

Rubinus Arsenici är arsenik sublimerad eller smält med svafvel til en rubinröd blandning. Se Realgar.

Rubrica Fabrilis, Se Rödkrita.

Ruderati, Se Ruinstenar.

Ruffenberg betyder vid tyska tenngrufvorne en oart, eller en strängsmält järnbinda, som medföljer den sämre tennmalmen, eller zvittern.

Ruinstenar kallas vissa marmor-arter, såsom de Florentiniske, hvilka finnas tecknade med figurer, som likna målningar af förstörde slott, hus, berg m.m. Se Marmor. Sådan teckning kan ock finnas på agater.

Rulla heter vid Falu grufva förteckningen på grufvedrängar, vedhuggare och flere bergslagets arbetare.
      Rulla är vid trådrageri en cylinder, som sitter på en verticalt omlöpande järnstång, eller på et långjärn med trälla; tjenande til finare sorter tråds dragande af järn, eller messing, då de med ändan fästas vid cylindern, som vid omlöpandet drager tråden igenom hålskifvan.

Rullbly kallas tunna blyskifvor af föränderlig tjocklek, ifrån 1/10 tum til likhet med tunnaste postpapper. De tilverkas under särskilt därtil inrättade valsverk. De tjockaste sorter försäljas uti stora rullar, samt bestå gemenligen af 5 a 6 qvarter breda och 6 a 10 alnar långa blyplåtar, som brukas til taktäckning och til hvarjehanda behof på skepp. Det tunnaste rullbly användes til beklädning uti thé- och snuskistor, samt til omslag för åtskillige slags matvarors förvarande m.m.

Rullkista (Rollkasten) är en trattformig kista vid bokverk, hvaruti malmen, som skall bokas, inlägges, och hvarifrån den sjelf faller under stamparne, genom den stötning som stampen gör efter behof. Se Bokverk. Är det samma somFordringskista.

Rullmessing, Se Lattun.

Rulltråd kallas så väl de finaste storter tråd af järn och messing, hvilka vid vattuverken dragas på rullar ifrån N:o 11 til N:o 26; som ock den ännu finare tråden, som försäljes på små trärullar ifrån N:o 0 til N:o 12, för claver- och zithersträngar, m.m.

Rumplare vid messingstråds tilverkning. Se Trådrageri.

Rundbräde kallas den främsta afrundade gafvelen, hvaremot gafvellisten uti locket, eller kåpan, af en Träbälj. Se Bäljor.

Ruslupen säges malmen vara uti en roste, då han af för stark hetta börjat smälta och blifva slagglupen på ytan, eller uti rusor så hopgyttrad, at den med spett måste lösbrytas.

Rusma är et psilotrum, eller en smörja, hvarmed Turkarne bruka at borttaga hår på kroppen. Förmenas bestå af operment, osläckt kalk, stark lut och spikolja. Se HÜBNERS Kunst- und Handl. Lex.

Rustverke heter det lager af bjelkar, som sammanhäftas til grundens förstärkande under tunga stenmurar och dammar m.m.

Rutengångare kallas den, som går med slagruta at uptäcka malmer och jordgods. Se Slagruta.

Ruthenicum vitrum, Se Ryssglas.

Ryggsten betyder uti et masugnsställe den inre gafvelen, som är midt emot dammen, eller timpelen. Bör vara en eldfast stenhäll, 5 a 5 ½ qvarter lång, minst 8 tum tjock, och 21 tum bred eller mer. Se Masugnsställe.

Rymma kallas, vid nya malmers blottande i dagen, at undanrödja jord och grus, som betäcker berget, eller hällen, där malmen väntas, och hvarpå skärpning skall göras. En sådan gräfning får då namn af Jordrymning.

Rymning. Därmed förstås vid masugnar antingen hela utslaget af tackjärn, eller ock tiden emellan hvarje utslag. Således säges, til exempel, at masugnen drifver, eller gifver 5 rymningar, eller utslag, på 2 dygn, som är vanligast.

Rymnings-spik, eller Rymjärn, Se orden Formspik, Formstokare ochHytteredskap.

Rymnål är vid bergsprängning en smal järntråd, hvarmed fängkrutet nedjämkas uti fänghålet, som blifver efter fängnålens updragande uti förladdningen, därFängrör, eller Sprutor, intet brukas vid antändningen.

Ryss, eller Kol-ryss, kallas ifrån gammalt en sådan skrinda af sprotar, hvaruti kol til bruken framföres, och innehåller vanligen 20 tunnor, hvaremot en Stor-ryss, som brukas vid Roslags bruken, skall innehålla 40 tunnor kol.

Ryssglas, på ryska Schludna, Vitrum Muscovitium, Vitrum Ruthenicum, är en ganska bredbladig, klar och ofärgad skimmer, eller mica, som med knif kan delas uti tunna räta skifvor, af skrifpappers tjocklek, som äro genomskinlige och tåla tämmeligen stark böjning, innan de brista, hvilket intet sker med tvära brott, utan under fördelning til ännu tunnare fjäll och skifvor. Har alla den klara skimmerns egenskaper, nemligen: at uti hettan ej förlora sin genomskinlighet: at i det längsta uthärda en stark eld, utan at smälta: at uti hettan ej blifva skör, eller pulverartad: at intet angripas af någon syra, och at under calcination med kolstybbe ej gifva någon lukt af svafvelsyra, eller förvandlas til kalk. Bör således icke confunderas med Marienglas, Lapis specularis, eller Glacies Mariæ, som är en art gips, hvilken väl också kan fördelas uti tunna, klara, men ganska bräckliga skifvor, hvilka brytas med räta kanter och uti hettan, eller allenast vid ljuslågan, förlor sin genomskinlighet och, under calcination med kolstybbe, förvandlas til kalk, samt kunna uti strängaste hetta icke ensamt smältas.
      Ryssglaset brytes förnemligast uti Ryssland och Siberien, uti Provincen Jakutsk, vid floden Wittin, och erhålles stundom til tunna blad af 1 ½ aln uti qvadrat. Det bästa är klart som et vatten, men det görnaktiga räknas för sämre. Se BUSSERS Stats-kunskap 1. Band., sid 87.
      Vår Svenska klara skimmer, som finnes uti de fleste gråstenar, faller sällan uti stora blada; dock har ifrån Dahlsland erhållits prof af sådane tunna skifvor, til ½ aln diameter.
      I forntiden, innan glas-tilverkningen var allmän, har Ryssglanet blifvit nyttiadt til fönster och brukas ännu med förmån, i synnerhet til lycktor. Se vidare Skimmer.

Ryttare kallas vid Falun de med krutdeg besmorde och til smala rör sammanrullade pappers-rimsor, hvarmed bergskotten påtändas. På andra orter få de namn af Sprutor. Se detta ord.

Rå fluss, Se Vinstensfluss.

Rå-arbete säges vid smältverken, i synnerhet för koppar- och silfver-malmer, då den rå eller orostade malmen nedsmältes på hyttugnen, med eller utan tilsats af svafvelkies. Se Råsmältning och Sulubruk.

Rå-ändar (Schopp) kallas på järnstänger de skråflige ändarne, som merendels bestå af förbrändt eller illa verkadt järn, samt böra således afhuggas.

Råbränd, eller Rödbränd, betyder vid kopparmalmers kallrostning den malm, som utanpå allenast har en af järnochra rödfärgad hinna, men är ännu inuti rå, eller obränd, med sin vanliga gula färg.
      Rödbrändt verk är en sådan mindre rostad skärsten. Se Rostbruk ochVändrostning.

Råckejord heter uti Wermeland en rödaktig mylla, eller mojord, som är lös, mjölig och mjuk emellan fingrarne. Finnes på sidlänta ställen. Blifver sur af mycken väta och lider än mera af torka. Kan ej bära annan säd än hafra och ej heller förbättras med kärrjord, som sedan får samma lynne. Se LINNÉ's Resa til Wästergöthland, sid. 240.

Råckstaden kallas medlersta delen på banen af et smedjestäd, som brukas för stångjärns- eller kniphamrar, hvarpå stångens utdragning, eller räckning, sker tvärt öfver städet.

Rådt, Se Rått.

Rågång. Vid Myrjärns- eller Bläster-ugnar kallas en rågång den tiden, på hvilken en blästerklimp erhålles, och hvarefter ugnen å nyo fylles med ved eller kol, til en ny upsättning. Är således ungefär det samma som vid masugnarne får namn af en Rymning, eller et utslag.

Råkoppar, Svartkoppar (Königkupfer, Schwarzkupfer), kallas kopparen, sådan som den vid rostbruk uti metallisk form utkommer, och äger ännu icke den högröda färg, eller den fullkomliga mjukhet och smidighet, som denne metallen tilkommer, samt innehåller merendels andra metaller, som kunnat uti dess malmer hafva varit inblandade, såsom järn, bly och stundom en eller annan af halfmetallerne, utom något öfverflöd af svafvelsyra, som svårligen öfvergifver denne metallen, men måste likväl genom ny smältning, tillika med de öfrige inblandningar, utdrifvas och bortbrännas uti den så kallade garningen. Se vidare orden Koppartilverkning, Rostbruk och Garning.
      Här i riket formeras råkopparen, vid utslaget ifrån ugnen, uti aflånga fyrkantiga stycken, af några skeppunds vigt, som delas uti två eller flere stycken, hvilka äfven kopparlappar kallas. Se Rostbruk. Men vid Tyska kopparverken, i synnerhet där kopparens silfverhalt genom segring uttages, spritas råkopparen, efter utslaget, uti tunna skifvor, på lika sätt som vid garning vanligen tilgår, hvarigenom vinnes lättare smältning och kolbesparing, så väl vid blytilsatsen för segrings-arbetet, som i synnerhet på garhärden, då ingen segring brukas. At ock malmer gifvas, hvaraf uti första smältningen ren koppar erhålles, som ej behöfver någon garning, se Koppartilverkning.
      Om åtskillige arter af råkoppar, som under flere namn i synnerhet vid Ungerska kopparverken förekomma, såsom Gelfkönigkupfer, Schwarzkönigkupfer m.m., se Rostbruk och Kratskoppar.

Råkoppar-lappar äro de små stycken af råkoppar, hvartil utslaget fördelas. Se Rostbruk.

Råkoppar-smältning, Se Rostbruk.

Råkoppar-vigt, Se Bergsvigt.

Rålack, eller Råslagg, kallas vid masugnar en svart, oren slagg, som merendels kommer af illa rostad, eller rå malm; eller också af alt för rik järnmalm, som för fort rasar ned emellan kolen och kommer uti stället, utan at vara väl smält, eller beledsagad med tjenlig fluss af glasig slagg, hvarvid händer at en del järn förslaggas, som förorsakar den svarta färgen. Slaggen kan äfven blifva svart af för stark malmsättning, eller däraf at någon malmrusa fästat eller skullat sig uti öfverstället och sedan på en gång, eller klimptals, rasar, eller sköljer ned uti stället. Se ordet Lackter. 
      Om Rålack uti hammarsmedshärden, se Hammarslagg.

Rålut vid aluntilverkning, se Alunsjudning; hvarest äfven förklaras de öfrige häraf kommande ord, såsom Rålutskista, Sump, Brunn, Panna och Kar.
      Under rålutens sjudning vid alunverken sätter sig på bottnen af blypannan et guld sediment, til et par tums tjocklek, som kallas Pannhack, hvilket hvar tredje eller fjerde vecka måste med små hackor uttagas, då det är hårdt som sten, bstående af alunskifferns lerjod, som med järnochra, jemte något alun och vitriol, blifvit sammangyttrad; men uti fria luften sönderfaller detta pannhack efterhand til mull och blifver, jemte Svalkarsslam, Muttervattensslam och flere sådane deponerade sedimenter, användt til rödfärgs bränning genom calcination uti en särskilt ugn. Uti Tyskland får det namn af Schöpf, Salzstein, eller Pfannenstein. Förefaller äfven vid koksalts, saltpetters och vitriols sjudning; men är då af olika ämnen, efter salternas olika beståndsdelar.
      Vid Saalfeldiska alunverket får råluten namn af Schwache Lauge, och de materiæ-kar, hvaruti den genom skifferns utlakning upkommer, kallas Buhnen. Se vidare ordet Saffian.

Råmsten, Oolithus, Pisolithus, (Erbsenstein, Linsenstein, eller Rogenstein) får ock heta Ärtsten. Flere lärda namn gifvas på denne sten, såsom: Conchrites, Ammonites, Hammonites, Ammites, Meconites, Orobias, Pisa Lapidea, m.m., som dock äro mindre brukelige och äfven olämpelige. Den är en lös kalksten, sammansatt af idel runda korn, ifrån vallmoge- eller senapsfröns til ärters storlek, merendels af hvit, men stundom af brun och rostig färg, då någon järnhalt blandat sig däruti. Kornen äro merendels altid helt runda, antingen altigenom täta, eller ock, som mäst händer, bestående af flere tunna skal, det ena utom det andra, då uti medelpuncten, vid noggran undersökning, finnes et litet sandkorn, antingen af et kalkstens-gryn, eller af annat stenslag, som tydeligen tillkänna giver at råmstenen blifvit danad uti och under vatten af et kalkslam, som förmodeligen haft sin upkomst af förstörda snäckeskal, och at de runda råmlike kornen tilkommit och fått sin skapnad genom rullande af och an, under hafsvattnets sqvalpning, hvarvid kalkmaterien antingen fästat sig omkring fina sandgryn, eller ock torde kalkstens-korn af sådant rullande ensamt kunna erhålla denna skapnad; hvarom hos äldre Lithologer vidlöftige meningar kunna läsas. 
      Råmsten finnes uti många länder til en ofantelig mängd. På Gottland består kalkbädden, som betäcker det grå sandstens-lagret, mäst af råmsten. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 252.
      På Öland finnes äfven uti alfven, ibland klappursten, en oändelig hop kalkstenar, som bestå af sådan råmsten. Se LINNÉS Öländska och Gottländska Resa s. 266.
      Råmsten utgör merendels vissa lager af flolägrig kalk, och finnes til otrolig myckenhet, på vissa orter, öfver hela jordklotet.
      På någre ställen af Alpiske bergen består det tredje kalkstenslagret, ifrån bergsfoten räknadt, af åtskillige smärre hvarf, utaf hvilka et enda utgöres af gröfre och grankornige Oolither. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 44.
      Uti dess Mineral-Geschichte verschiedener Länder, s. 69, beskrifver äfven Herr FERBER tvenne lager af sådan rödlätt, kornig, hård kalksten, eller Oolithus, som finnas vid Dürrenberger kalkstensbrott och äga 2 alnars mägtighet. Utur denna oolith utfalla de runda råmlika kornen, vid sönderslagning, och lemna runda håligheter uti stenen öpna.
      Uti Halberstädska Gebietet träffas denne kalkstensart til ömnighet, så at också husen däraf byggas. Den finnes ock vid Goslar, vid Carlsbad, uti Elsaz, Canton Bern och åtskillige flere Tyska orter. Allmännast tyckes den dock förefalla uti de Engelske flolägrige kalkbergen. Utaf denna ortens arter kan märkas: Kettonsten, som äfven är känd under namn af Hammites, uti hvilken de råmlike kornen äro sammangyttrade med en röd järnkalk, som dock ej utgör mera än 1/100:del af sjelfva stenen, hvilken eljest består af 90 delar mild kalk och 10 delar lerjord: Portlandssten och Purbecksten höra äfven til detta slägte. Portlandsten är af smutsig hvit färg och kan lätt skäras. Bathsten är af samma lynne, men mera kornig och lös. Se KIRWANS Mineralogie, i tysk öfversättning, s. 33.
      Om råmsten kan vidare ses uti BEAUMERS och VOGELS Mineralogier, under namn af Rogenstein,  samt uti WALL. Syst. Min. T. I, s. 383.

Råpolering, Se Polera.

Råslagg (Rohschlacke) är egenteligen den svarta, sköra och järnhaltiga slagg, som flyter utur hyttugnen vid råstens-bruk, eller råsmältningar, och intet innehåller något betydande af den metall som sökes, samt blifver således ansedd som onyttig at vidare upsätta. Sådan slagg faller äfven vid sulubruket på kopparmalmer. Nyttjas til någon del vid Falun at därmed, genom tilblandning af kalkbruk, eller så kallad rännkalk, mura eller stöpa väggar til husbyggnader. Huru därmed tilgår vid Harziske bergverken, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1761, s. 209, samt ordet Slagg.
      Om råslagg vid järnverk se Rålack och Hammarslagg.

Råsmältning, Råstensbruk, Stensmältning (Roharbeit), kallas väl i allmänhet, då kies- eller svafvelhaltige malmer helt rå, eller utan föregången rostning, nedsmältas genom hytteugnen, endast i det afseende at därmed afskilja onyttiga medföljande bergarter, tillika med en del af därvid varande öfverflödig järnjord, och at således concentrera, eller samla, den ädlare metalliska delen innom en mindre rymd, uti förening med svaflet, til en art rikare malm, som, vid gyldiske och vid silfver- samt blyhaltige malmers smältning, med tilsats af svafvelkies, får namn af Råsten, men är det samma som vid kopparmalms smältningar, där svafvelkies merendels af naturen är följaktigt, kallas Skärsten, hvarvid smältningssättet egenteligen beskrifves under namn af Sulubruk.
      Til råsmältning tages vid Sala den minst silfverhaltiga slam, eller after, som samlas antingen uti sidsta slamsumpen, under namn af Grofslam, eller af den ännu finare, eller lättare after, som sätter sig uti det sidsta stora slamhafvet och Finslam kallas, hvilken til det minsta innehåller 1 ¼ lod silfver på centnern.
      Tilsatsen af ren och svafvelrik kies, som merendels tages ifrån Falun, blifver gemenligen 1/8:del emot begge desse sorter af slam, eller proportioneras genom uträkning efter generalprofven sålunda, at den rå- eller skärsten, som härvid erhålles, ej må innehålla mycket öfver 4, eller högst 5 lod silfver på centnern, emedan af förfarenheten är utrönt, at svaflet uti kiesen ej kan hålla större mängd silfver uplöst uti skärsten, och at hvad af denne ädla metallen däruti är mera, försmörjes uti slaggen.
      Råsmältningen sker uti de vanlige silfverugnarne, och redningen därvid är  mäst lika som vid blysmältningen, allenast därvid inslås en fastare botten af 2 delar ler emot en del stybbe.
      Utstickningen sker vanligen 2 gångor om dygnet, och erhålles vid hvarje utstickning 9 a 10 pund skärsten, som då innehåller omkring 4 lod silfver på centnern.
      Denne smältning påstår högst 30 dygn, då ugnsredningen är så utbränd, at den å nyo måste inslås.
      Då skärsten finnes, efter första smältningen, af ringhaltigt gods hafva blifvit så fattig, at den icke innehåller öfver 2 ½ lod silfver, brukas at genom så kallad concentrations- eller Anriksmältning bringa den til så hög halt, som efter förenämde regel kan tålas. Til den ändan rostas denne armhaltige skärsten och beskickas med nytt råstens-gods, jemte mera tilsats af kies, lämpad efter uträkning på den halt, som en concentrerad skärsten bör äga.
      Vid råsmältningen beskickas godset med den blysmältningsslagg, som kan finnas at tilgå, och har äfven vid vissa tilfällen därvid blifvit brukad någon tilsats af qvarts, eller hvit flinta, som med den vanligen medföljande kalken kan befordra en glasig och renare slagg.
      Utom den nytta, som råstensbruket medförer, at därienom medelst svaflet kunna samla den minsta halt af silfver uti fattigt gods, vinnes äfven den förmån, at malmens blyhalt därmedelst vid skärstens nyttjande på den följande blysmältningen, mycket bevaras ifrån förslaggning af bergarterne, dels därigenom at blyet, jemte silfret, närmare förenar sig med det ännu uti rostad skärsten varande svaflet; dels ock däraf at härvid upkommer en ny skärsten, hvilken vid utslaget lägger sig som en tunn skifva på verkblyet, hvilket därmed beskyddas ifrån afbränning.
      Vidare om skär- eller råstens rostning, och nyttjande vid blysmältningen, ses under ordet Silfvertilverkning.
      Vid deta arbetet är i synnerhet angelägit at välja sådan blekgul kies, som är väl svafvelhaltig; men äger tillika så mycket järn, at svaflet däruti ej är alt för flyktigt. Den lefverfärgade kiesen, eller så kalladt Lefverslag, såsom alt för järnrik och svafvelfattig, är dock härvid intet nyttig.
      Vid Kungsberg, uti Norige, nyttjas råsmältning på fattigare slig, Ringsligkallad, som innehåller ifrån 1 til 4 lod silfver på centnern. Denne smältning förrättas här dels uti låga, dels högugnar, och påstår vid de förra inemot en vecka, då utaf 200 centner ringslig och 120 centner svafvelkies, som härvid förbrukas, erhållas 85 centner råsten, af 3 ½ til 5 lods halt. Vid en högugn, som går uti fem veckor, upsmältes 1400 centner ringslig och 840 centner svafvelkies, hvarefter fås 610 centner råsten. Huru silfret härstädes vidare utbringas genom blysmältning, se Silfvertilverkning; hvarest äfven nämnes, huru råsten och slig tilhopa anrikas genom ny smältning.
      Huru med råsmältningen på de gyldiske kieser och sliger vid Ädelfors guldverk tilgår; huru guldhalten där samlas med blyiske tilslag, samt huru blyet med guldet därutur fälles med järn, se korteligen under ordet Guldtilverkning.
      Vid Freyberg tilgodogöras genom råsmältning kiesige och blendiske malmer, som innehålla ifrån ½ til 7 lod silfver på centnern, och smältningen sker uti en låg, eller så kallad krumofen. Råsten bringas här til 3 eller 4 lods halt.
      Vid Johanngeorgenstadt sker råsmältningen ömsom uti hög- och stundom uti lågugn, allenast redningen göres med hårdt stybbe och sammanträngd, ungefär som vid blysmältningen. Den utbrackte råstens halt går här til 10 lod på centnern.
      Vid Strasberg uti Stollbergiska districtet, där malmerne bestå af blyglanser, svafvelkies och hvit järnmalm, sker smältningen på en mycket hög ugn och kallas här Rohe Bleyarbeit; emedan, jemte råsten, äfven erhålles ungefär hälften verkbly. De ringhaltige malmer af ½ til 3 lods halt, eller så kallade Mittelerzer, jemte hvita och svarta angefloger samt fattiga arter, som falla vid sållsättningen, eller så kallade Sezgraupen, tillika med slammer, tagas uti beskickningen vid detta arbete. Råsten, som här vinnes, håller allenast et, men verkblyet, som tillika erhålles, 8 a 9 lod silfver på centnern.
      Vid Kremniz, där råsten uti första smältningen ej håller öfver 4 til 4 ½ lod silfver, brukas at anrika densamma genom omsmältning. Til den ändan rostas råsten något litet, at en del af det öfverflödiga svaflet må bortgå, beskickas med 3 ½ til 6 ¼ lödiga silfvermalmer och sliger, jemte kalk- eller flusssten, samt nedsmältes uti råstensugnen, hvarigenom råsten bringas til 9, 12 a 13 lods silfverhalt på centnern; vändrostas sedan på et par eldar, och nyttjas som tilsats vid blysmältning. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 136.

Råst, Se Rost.

Råsten (Rohstein, Rohleck). Under det namnet förstås väl i allmänhet det samma som Skärsten, eller en metallisk blandning af svafvel med en eller flere metaller tilsammans, som erhålles, då en rå svafvelbunden malm smältes på ugn, eller uti digel, med tilsats af något glasigt lättflytande ämne, som gör at medföljande bergarter gå til slagg, och at den försvaflade metallen däruti kan sjunka. Således om en rå svafvelkies smältes uti digel med borax, eller annan glasig lätt fluss, erhålles en regulinisk massa, som är rå- eller skärsten, bestående af svafvel och järn, eller någon annan metall tillika, som därmed kunnat vara följaktig. Om guld och silfver däruti finnes, får den egenteligen namn af Råsten, med där koppar medföljer, är mäst brukeligit at kalla densamma Skärsten, ehuru desse namn äfven brukas ömsom, hälst de utmärka ämnen af enahanda tilkomst eller beståndsdelar. Se vidareRåsmältning, Sulubruk, Skärsten och Skärstensprof.

Råstål, Smältstål, Sudit stål (Rohstahl) kallas det stål, som tilverkas directe af tackjärn genom nedsmältning och färskning uti stålhärd, som i det närmaste liknar en hammarsmeds härd, och är därifrån allenast skiljaktig uti storlek och formans ställning. Se Stålhärd.
      Råstål bör ej confunderas med Gjutstål, som tilverkas genom bränståls smältning uti diglar och gjutning uti formor. Se Gjutstål.
      Med råstålets smältning och tilverkning tilgår korteligen sålunda: Tackjärnet därtil väljes hälst af stålartade malmer (Se Stålmalm och Hvit Järnmalm), samt gjutes vid masugnen uti tunna stycken, eller en tums tjocka hällar. Detta tunna tackjärn upglödgas uti stålhärden och sönderslås, under stora stålhammaren, til små bitar, hvaraf litet i sänder med en skyffel upsätts på kolen, vid blåsväggen, uti stålhärden, och nedsmältes småningom under flitigt arbete af stålsmeden, samt under stark bläster af goda bäljor, med den försigtighet som mästaren bör förstå, at alla bitar komma til smältning, hvarvid järnet i början kan vara flytande, men genom arbete, och med tilsats af god stålslagg, vänder det sig, eller färskar tilsammans, och formerar sålunda på härdbottnen, där blästern och hettan starkast verka, en liten smälta, eller så kallad Stållupp. Denne lupp upbrytes då och bäres under råståls-hammaren, som är aldeles lika med en vanlig stångjärnshammare, sammanslås och utsmides först uti form af en tjock kaka, som sedan med en vanlig smält-knif delas uti fyra stycken, hvilka, efter flere upvärmningar, vidare utsträckas til 1 ½ tums grof fyrkant, hvarefter de rödvarma kastas uti vattuhon at härdas. De afslås sedan uti små stycken, af  hvilkas utseende uti brottet kan dömmas om stålets art och godhet, samt huruvida det är rent, väl verkadt och fritt ifrån inblandade järntågor.
      Detta grofva råstålet, som kan vara af ojämn godhet, lefvereras sedan til garfståls-smeden, at, under en lättare kniphammare, af honom utsträckas til tunna skenor, eller ribbor, hvilka härdas och afslås uti smärre stycken, som då efter utseende i brottet sorteras, sammanläggas och garfvas. Se Garfstål.
      Det renaste och hårdaste råstålet, som här i riket får namn af Kärnstål, kan utan föregången garfning nyttjas til hvarjehanda arbeten, som, jemte mycken hårdhet, fordra styrka, och som ofta komma at å nyo upvärmas och härdas, såsom för bergnafrar och stenhuggare-hackor, med flere dylike verktyg, emedan smältstålets förnemsta art är at icke allenast kunna lättare än annat stål smidas, vällas och handteras uti smedshärden, utan ock at, efter flere vällningar och oftare glödgning samt härdning, ändå behålla lika hårdhet och styrka, hvilket icke uti lika grad kan väntas af bränstålet.
      Det sämre råstålet, hvaruti någre järntågor kunna finnas, och Mittelkörnkallas, blifver genom garfning mycket förbättradt och tjenligt förnemligast til alt som fordrar stark påkänning, såsom grofva fjedrar, bordknifvar, huggyxor m.m. Det ännu mera järntågiga råstålet kan utan garfning vara tjenligit til sågblader, slädspänger m.m.
      För råståls tilverkningen är afbränning på järn och åtgång af kol nog betydande. Här i riket, där de tjenliga stålmalmer på få ställen finnas, åtgår gemenligen på et skeppund råstål 30 a 32 skålpund, eller något mer tackjärn, fast omkring 45 tunnor kol.
      Vidare härom jämnför ordet Stål och mine Anledningar til Järn- och Stålförädlingens förbättrande, samt Järnets Historia, s. 889, 893 och följ.
      Råståls-smältningen (Frischarbeit) är i synnerhet uti Tyskland på många orter gångbar, förnemligast af den anledning: at deras flesta malmer, eller så kallad Pflintz, äro stålartade, hvaraf tackjärnet blifver mera benägit at uti hammarhärden gå til stål än til stångjärn: at starka och goda träkol finnas til smältningen och ömnigt stenkol til garfning. Stevermark, Schmalkalden, Kärndten, Krain, Nassau-Siegen, Böhmen, äro i synnerhet kände orter för denne stålartens tilverkning, hvarvid åtskillige förändringar uti smältningssättet förefalla. Vid Turach, uti Obersteyer, där det berömda Brescianer Råstålet, uti första smältningen och utan påföljande garfning, göres färdigt til Köpmansvara, brukas väl som vanligit är uti stålhärden (die Feuergrube) fyra härdväggar,Abründer kallade, af tackjärn; men til bottenhäll nyttjas en stor eldfast stenhäll(Bodenstein), som ligger til 13 tums djup under forman och 22 tum under öfra kanten af sidohällarne. Uppå denne botten, innan arbetet begynnes, inslås en bottning, eller grundhärd, som Zerren- eller Löschboden kallas, hvilket sålunda tilgår at hela härden fylles med rena kol, som under full glödgning blifva hårdt sammanpackade och inslagne med et järn, som därstädes Stauchschlägelkallas, och det uti flere hvarf, til dess denne Löschboden blifver 12 eller minst 9 tum tjock, samt ligger då 4 tum under forman. Detta är väl et mödosamt arbete, men hålles för högt nödvändigt, och är angelägit at denne Löschboden ständigt under smältningen hålles varm och fast. Omkring härdranden göres af kolstybbe et lager, som Löschkranz kallas. Härden fylles med kol, hvaruppå stycken af tackjärnet, eller den så kallade Flossen, lägges närmast blåsväggen och bäljorne, som där äro af läder, pådragas. De efter förra stålsmältan sönderhuggne smältstycken, eller Masseln, läggas öfvers uti elden, närmare til forman, och då desse blifva brunröde, är en del af flossen redan smält och flytande som vatten. Denne nedsmälte massan kallas dåDünneisen, eller der Sauer, uti hvilken smältstyckerne, som nu äro fästade uti masseltången, neddoppas och omvridas, til dess en liten del afsmält, då de uttagas och uträckas til kålfvar (Kölbeln), så at de redan uti den utsträckta smala ändan (die Greife) kunna hållas med händerne och vidare uträckas.
      Efter masselns uträckning, arbetas på det nedsmälte ståljärnet, til dess det sammanfärskat, eller vändt sig til stål, och sammanystat til en liten smälta, som Teichel kallas, hvilken då med spettet måste kännas jämn och slät. Den lättare Råslaggen aftappas först genom det öfre hålet påSinterblecket, och sedan den tyngre Färskslaggen genom undra hålet på samma bleck, hvilken slagg spares och efter behof åter vid nästa smältning upsättes, at blästern och hettan ej må tära för starkt på stålsmältan, eller teicheln.
      När nu denne teichel är färdig och kännes väl fast, blifver den upbruten och under hammaren utplättad, samt uti fyra stycken, eller så kallade Teyolen, sönderhuggen. Hvar teyol delas åter uti 2 eller 3 Masseln, eller smärre smältstycken.
      Under teicheln ligger uti härden en art af råsula, eller så kallad Boden, som måste på nästa smältning, eller Zerrennen-arbeit, åter upsättas, och tillika med affallet, eller Brockwerket, omsmältas.
      För hvarje smälta måste Löschboden åter inslås och hårdt tilpackas.
      Utom ståljärnet af flossen, tilsättes ock efter behof så kallade Blatteln, eller tunna spritade skifvor af annat ståljärn, som befordrar det nedsmälte järnets vändning til stål, hvarjemte tillika upsättes en eller annan skyffel med hvit flinta, eller sönderkrossad qvarts, som ökar hettan och bidrager därtil at det smälta godset skär sig.
      Det renaste af detta råstål blifver sedan, under en mindre räckhammare, utsmidt til smala stänger, som med samma hetta härdas och med sand renskuras. Hvad som då vid afslagningen är tätt och visar en fläck, eller Ros, uti brottet, räknas för godt Brescianerstål; men det som är otätt, eller har järntågor, får namn af Mok och aflägges til sämre behof.
      Det rena och bästa inpackas uti små laggade fat, eller Lägeln, som innehålla hvardera 125 skålpund, och försändes til andra orter. Två fat, eller lägeln, utgöra en så kallad Saum.
      I anseende til schamplun smides detta stål uti sex särskilte sorter. Härom, så ock angående flere förändringar uti råståls-processen, se Hr. Prof. HERMANNS Beschreibung von Brescianerstahl.
      Uti Steyermark, i synnerhet vid Vordenberg och Eisenärtz, har fordom råstål erhållits directe af sjelfva malmen, genom dess nedsmältning uti små låga blästerugnar, eller Stückofen. Den härvid erhållne smältan, eller färskan, har då först blifvit sönderhuggen uti tvenne halfmassor, eller Stück, hvarefter det mjuka järnet, som håller sig vid yttra kanten af smältan, först blifvit afskildt under namn af Graglack; men den inre delen, eller kärnan, af de tvenne sönderhuggne Stück, som då til större delen varit et järntågigt stål, fördes til en art af smälthärd, hvarest det under stark vällhetta blef renadt ifrån vidare graglack, eller medföljande järn, samt sönderhuggit uti smärre stycken, uträckt, härdadt och afslagit uti stumpar, samt försåldt til garfstålshamrarne, under namn af Rauch- eller Raustahl, at förbättras genom garfning. Denne råståls smältning är dock nu mera icke brukelig.
      Härom, med mera, se Herr FERBERS Beschreibung des Eisenstein-Schmelzens zu Eisenärz, samt von dem Flossenzerren auf Stahl-Hart Zerrenhammer, införd uti dess Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 273 och 318; HERWIGS Beschreibung von Stahlmachen zu Schmalkalden, s. 25; likaledes Traité sur l'acier d'Alsace, hvarest både svenska och flere orters ståltilverknings-sätt äro införde; utom hvad som kan inhämtas af SVEDENBORGS Afhandling: De Ferro, och uti Dictionnaire des arts.

Råtberg, Se Fäule.

Råtsköl, eller Råtflöts, vil säga det samma som en rutten sköl, eller flöts, uti Tyskland Rauchwacke kallad. Uti flötsberg, där skifferarter brytas uti flolägrige kalkberg, består det hvarfvet, som ligger närmast til skifferbäddens taksten, gemenligen af en lös, hålig och likasom rutten kalksten, och denne kallas egenteligen Rauchwacke; men Råtskölar uti gångberg, eller uti strykande gångar, bestå af så kallad Fäule, eller vittrade kieser, Järnochra, Gilbe och mångahanda likasom murknade jord- och stenarter.

Råtsli, Se Skinslag.

Rått, Hårdt, Skärande, eller Marigt, säges det gå uti hammarsmedshärden vid tysksmide, då tackjärnet vil hålla sig flytande uti härden, och svårligen kan bringas til färskning, eller at vända sig til smidighet, hvarvid icke heller någon riktig kokning kan erhållas. När järnet håller sig sålunda flytande, säga smederne at det går Sjörått. 
      Til et sådant järnets förhållande uti hammarsmedshärden kunna vara flere orsaker, såsom uti härdställningen: om bäljorne ligga för långt in uti forman, eller denne för långt in uti härden: om nedre formläppen är för mycket aftagen: eller om härdspången ligger för högt, eller at bäljorne pådragas för hårdt under räckningen. Förnemsta grunden ligger dock merendels uti tackjärnets art, antingen det är för mycket nödsatt, eller at malmen, hvaraf det blifvit tilverkadt, varit smittad af brunsten, som ganska mycket bidrager til et qvickt flytande tackjärn, och som svårligen kan bringas til färskning.
      Hårdrått säges det gå, när järnet väl färskar och vänder sig til smidighet, men kan ej bringas at med slaggen komma til kokning, utan håller sig hårdt, klimpigt eller grynigt, och vil ogerna fastna tilhopa. Detta händer, om tackjärnet är för mycket nödsatt: om nedre formläppen är för lång: om bäljorne äro för svga, eller gå för sakta, eller om forman är för mycket vriden åt hammargolfvet, o.s.v. Se Järnets Historia, s. 414.
      Rått kallas det stångjärn, som vid rågång uti hammarsmedshärden blifver illa färskadt och verkadt, samt därigenom skört och bräckligt, vid brytning, med grofva gnistrande korn uti brottet. Se Järnets Historia, s. 4.
      Rått heter uti Tabergs bergslag det tackjärn, som är mycket grått och nödsatt, i anledning af den art det då har, at gå rått uti hammarsmeds-härden, hvaremot det hvita och väl satta järnet förhåller sig mera lättarbetadt, och benägnare at vända sig til smidighet uti härden.
      Rått betyder äfven trottsten vid kopparsmältningar. Se Rostbruk.
      Rått Verk får den vändrostade skärsten heta, som uti smältningen gifver trottsten.

Råverk, eller Tråverk, kallas vid messingsbruken den uti bränhyttan til breda rimsor sönderklipte taffelmessing, som är ämnat at valsas och användas til trådragning.

Räcka. Vid stångjärnshamrar förstås i allmänhet med detta ordet den delen af hammarsmedens kunskap, som hörer til järnets utsmidande til stång; men egenteligen betyder räcka endast at utsmida stången på längden, som sker tvärt öfver städets ban, til skilnad ifrån Släta, då stången föres längs efter städets ban, och blifver slätad ifrån alla ojämnheter, som under räckningen upkomma.

Räckare kallas vid vallonsmide den smeden, som endast har at sköta järn-luppens utsmidning til stång, sedan den kommit ifrån smältaren. Därtil hörer då en särskilt värmnings- eller Räckare-härd, och arbetet skötes då af en räckare-mästare och en räckare-dräng, med hvar sin goujar, eller koldräng. SeVallonsmide.

Räckare-härd (Streckherd) kallas vid vallon-smide den särskilta smeds-härden, hvaruti järnet endast upvärmes för utsmidning til stång.
      Denne härden formeras äfven med järnhällar, ungefär 1 ½ aln lång och en aln bred, samt något trångare vid bakhällen än frammantil. Djuper är merendels 3 qvarter, och ifrån forman til bottenhällen 7 a 8 tum. På framsidan är den försedd med lackterhål för slaggens uttappande. Forman står 4 a 5 tum inne uti härden. Härvid förefalla många förändringar, efter järnets egenskap och smedens förfarenhet. Uti denne härden nyttjas smärre kol, jemte en myckenhet stybbe, som ej kan brukas uti smältare-härden. Se Vallonsmide.

Räckare-lupp, Se Lupp.

Räckhammare är ej annat än en kniphammare, men får egenteligen detta namn, då den förnemligast brukas til stångjärns uträckning uti allehanda smala tenar, efter åtskillige tålkar, eller schamplouner, för klensmeder, vid manufacturier, för spiksmide, eller för järntrådragerier, m.m. Skilnaden uti inrättning för sådane hamrar består endast uti olika tyngd och skapnad af hammare och städ, samt at de merendels äro undantagne ifrån den bevillning, som betalas för de kniphamrar, hvarunder tilverkningen af järnsmide eller stål ensamt kan förfärdigas til köpmansvara.

Räcktång är vid stångjärnssmide en mindre tång, hvarmed hammarsmeden vid tysksmide håller smältstycket under hammaren, vid räckningen til stång. Se ordet Tång.

Räf kallas vid masugnar, där tackjärnet gjutes uti långa gösar för vallonsmide, den smala och tunna stjerten af gösen, som ligger närmast utslagshålet, och senast kommer utur ugnen. En sådan liten trekantig gös, eller räf, lägges ock på damhällen, at därmed styra slaggens utlopp ifrån järnrännan. Se Damhäll.

Rägnbåge-agat, eller Iris-agat; är en sort Fortifications-agat, som uti reflexion visar rägnbågens färgor, och är det samma som Elementagat. Se Agat.

Räklor (Riegeln) äro vid bokverk af tvenne slag, nemligen: 1:o Småräklor (Kurze Riegeln), som bestå af korta trädstycken, intappade uti de tvenne långa slåar, eller så kallade Laar, eller Lå-träden, et par öfver och et par under, emellan hvarje stämpel, at hålla dem jämnt ifrån hvarannan, 2:o Långräklor (lange Riegeln) äro långa kilar vid hvarje bokstamp, med hvilka stämplarne kunna drifvas åt hvilken sida man behagar.
      Ordet Räkla är förmodeligen brutit af tyska ordet Riegel, utaf svenska arbetare, som haft tyska lärmästare. Se Bokverk.

Ränna (Rinne) är en allmänt bekant inrättning, hvarmed vatten ledes ifrån et ställe til et annat.
      Rännor förekomma vid bergverken af åtskillig beskaffenhet, under särskilte namn, hvaraf allenast följande torde förtjena at nämnas, såsom: 1:oPlankränna (Gefluder), som är bygd af flere tätt sammanfogade plank, innom deras band, Tvingar, eller Zvangen, af hvilka den understa tvärstocken kallasSula, eller Sulu, den upstående stolpen Stake, och det öfverliggande bandet, eller öfverslaget, heter Hammare. Brukas så väl vid grufvor, för konst- och spelhul, som vid många andra vattuverk, til vattnets förande ifrån dammen til vattuhjulen.
      2:o Enkel ränna är den, som består allenast af et botten- och tvenne sidoplank, eller af tvenne sammanfogade rännhufvar, med eller utan sidoplank.
      3:o Stockränna, som består af en enda urhålkad stock, hvaruti urhålkningen kallas spåret, och den ändan, som ej är öpen, stammen. 
      4:o Halfränna. Består allenast af tvenne plankor, eller bräder, som sammanspikas uti en vinkel emot hvarandra.
      5:o Rännvinklar, Rännhufvar (Spundstücken) kallas grofva stockar, som uthuggas uti rät vinkel och brukas mäst vid plankrännor uti hörnen vid bottnen, där sammanfogningen har starkaste påkänning af vattnet.
      6:o Stupränna, Se Strump.
      7:o Öfverfalls- Bröstfalls- och Underfalls-rännor få dessa namn af fallens och hjulens beskaffenhet under samma namn.
      8:o Stenrännor, som muras antingen af huggen gråsten, då fogningarne kunna göras vattutäta, antingen med indrifvit bly, som är det bästa, eller med cemente; eller göras de af sprängd gråsten, med stoppning af björnmossa, eller ock med beklädning inuti af dytorf, hvarom ses Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 262. 
      Om vatturännors och hjuls structur m.m. se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742, s. 157.
      Om deras sammansättning och byggnad, m.m., för konsthjul, se DELIIBergbaukunst, s. 358.

Ränna lina kallas grufvedrängars öfverdåd, då de med händer och fötter knäppa omkring en gruflina, som står uti botten af et schacht, och på det sättet hasa sig ned uti grufvan, hvilket likväl är vid kroppsstraff förbudit.

Rännban heter vid en hästvind, den runda vägen eller cirkelen, hvarpå hästarne gå vid vindens omförande.

Rännsmide, Se Rännverkssmide.

Rännverks-smide (Zerrenfeuer arbeit) kallas vid stångjärnstilverkning det smidnings-sätt, hvarvid smidigt järn smältes directe af malmen på en öpen härd, eller utan ugn, och utan at förut gå til tackjärn.
      Grunden til detta enkla och enfaldigaste tilverknings-sätt ligger däruti, at järnet uti alla välartade malmer, som icke innehålla någon svafvel-syra, såsom i synnerhet allehanda rika jord- och myrmalmer, hvilka tilkommit i sammangyttrad järnkalk, eller rost, äger den egenskapen, at vid en måttelig smälthetta först färska tilsammans, eller reduceras til smidighet, innan det uti en starkare eld, eller uti höga masugnar, går til smältning, eller blifver flytande, under namn af tackjärn. 
      Således erhålles järnet uti första smältningen smidigt, uti färska eller smälta, antingen uti låga myrjärns- eller blästerugnar, eller vid rännverkssmide genom nedsmältning på tjenlige rännverkshärdar, som äro inslagne med mycket stybbe. Smedens skickelighet består härvid däruti, at bringa järnet, så fort det färskar, til förening uti en smälta, samt at slaggen må blifva qvick och i rättan tid uttappas.
      Detta smide idkas i synnerhet på många utländska orter, såsom påCorsica, hvarest härtil nyttjas den rika järnmalmen ifrån ön Elba: uti Hannower vid Yslar nyttjas zerrensmide at därmed uti härd utbringa järnet utur den färska hammarsmedsslaggen. Uti Sachsen har för detta sådant smide varit gångbart på blodstensarbetade malmer; äfven uti Mansfeldiska gebietet vid Eisleben, samt vid Raude järnverk uti Böhmen, hvarest flötser af jordmalmer härtil blifvit nyttjade. Af dylike järnleror har ock på  lika sätt det bekanta Biscayiska mjuka järnet blifvit utbrackt, och är märkvärdigt at, då samma malmer på masugnar blifvit smälte til tackjärn, har sedan däraf uti hammarsmedshärd erhållits et skört och kallbräckt stångjärn. Samma smältnings-process brukas äfven i Frankrike, uti grefskapet Foix, hvarest både stångjärn och stål, af bättre och sämre art på detta sätt tilverkas, merendels af blodstens- och kalkartade malmer, eller järnochror. Huru härmed tilgår, kan i synnerhet inhämtas af den år 1786 utkomne omständeliga Afhandling, under titel: Traité sur les mines de Fer & les Forges du Comté de Foix, par Mr. DE LA PEYROUSE, Baron de Bazus &c., hvarest både malmer, grufvor, verkstäder, eller smedjor, härdars inredning och hela smältkonsten, med yttersta noggranhet och med uplysande reflexioner, på 386 sidor, ganska tydeligen beskrifvas.
      Efter Herr Baron PEYROUSE mening skall stångjärnet vid rännverkssmide tilverkas med långt mindre kostnad, och med snart hälften mindre kol, än genom smältnings-vägen först på tackjärn och sedan uti hammarsmeds-härden. I anseende til mindre kostsam byggnad, skyndsammare tilverkning, mindre förlag och risque, samt större kol-besparing, kan ock denne tanka äga rum, där ömnig tilgång af tjenlige malmer gifves.
      På några ställen brukas vid rännverkssmidet tvenne härdar, nemligen en smältare- och en räckare-härd. Annorstädes smältes och räckes för samma härd, vid därvid varande vattenhammare. 
      Uti Norra America är detta tilverknings-sätt, under namn af Blommery, på åtskillige ställen gångbart, för deras fletsmalmers tilgodogörande, och kan vid en smedja, med två härdar och en hammare, ungefär en ton, eller 7 ½ skeppund stapelstads-vigt, uti veckan tilverkas. Dock räknas sådant stångjärn af sämre art, än det som tilverkas af tackjärn.
      Huru med detta smide tilgår, samt om de til sådant Luppsmide här i riket anstälde försök, ses uti Järnets Historia s. 255, -378, 381, 375. Jemför ordetLuppsmältning.

Ränspik är vid smältugnar et spett, eller en kosskrok, hvarmed slaggrusor uti ugnen lösbrytas, eller utdragas.

Ränstång, Stötspik, eller Störspik, är vid grufvor en lång stång, uti ena ändan beslagen med et hvasst stållagdt järn, hvarmed små lösa skärfvor och skutor uti orttaken nedstötas och bortränsas. Se Grufveredskap.

Rätmila, Se Resmila.

Rätsinnige malmgångar (Rechtsinnig fallende) kallas merendels de gångar, som hålla sin stupning åt djupet uti en jämn rät linea, utan några knäbugter eller afvikningar åt någon sida.
      Andre förstå med detta namn sådane donlägige gångar, som hålla sin stupning på djupet emot väster och hafva sitt utgående i dagen emot öster, eller emot solens upgång, då gången säges ligga in guten Getriebe; eller ock kallas de gångar rechtsinnige, som yppa sig vid bergsfoten och hafva sin stupning lika, eller uti samma väderstrek, som bergets sluttning, samt således stupa med, men icke emot berget, uti  hvilken senare händelse gången gemenligen af berget på djupet blifver förtryckt. Jämnför ordet Gång.

Röar är vid järngrufvorne, uti Nora bergslag, det samma som Fångrör, ellerSprutor. Se detta ord. Består mäst af smala stickor, med krutdeg besmorde, til bergskottens antändning.

Röd arsenik, Se Realgar.

Röd Materia kallas vid alunbruken den brände utlakade alunskiffern. SeAlunsjudning.

Rödberg kallas af gemene man en rödlätt, något skifrig och vresig järnhaltig hornbergart, eller stenhärdad järnlera, som håller 14 til 15 procent järn och smälter uti elden til svart slagg. Finnes här i rike dels mörkröd, med svarta fläckar, dels rödbrun med grå ränder och gröna speckstens-fläckar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1754 s. 293.

Rödbinda, Se Binda.

Rödbräckt (Rothbrüchig) kallas det stångjärn, som under smidning vid rödvarm hetta är benägit at brista sönder, eller at taga tvärbrakor uti kanterne. Tål icke heller väl at rödvarmt vikas på kant, såsom til hästskor, utan at brakna. Uti hvitvarm hetta kastar det röda vällgnistror, men braknar då ej så lätt för hammaren: kallt är det ganska starkt och segt samt svårt at afbryta: uti brottet visar det sig tågigt, med något mörkare färg än det godartade: är gemenligen groft och otätt samt således otjenligit til fina polerade arbeten: är mäst benägit at taga rost uti öpen luft, och således icke det bästa til takplåtar: äger föga spänstighet, och bör därföre icke väljas til järntråd. Då stora järnstycken däraf, väl hvitvarma, kastas uti kallt vatten, kännes af ångan en svafvelaktig lukt.
      Uti stålbränning ger det et ganska hårdt, men yrt stål, som svårligen kan vällas, och af smederne Flåttstål kallas. En liten art af rödbräcka uti ämnesjärnet kan likväl gifva et godt stål.
      Orsaken til rödbräcka är väl allmännast någon vitriol- eller svafvelsyra, som åtföljer de malmer, hvaraf rödbräckt järn kommer; antingen uti synlige kiesgnistror, eller osynligen uti sådane bergarter, som innehålla denne styra, hvaribland Hornblende är den allmännaste och ofta en trogen följeslagare uti de svarta qvickstensmalmer. Kan hända också någon annan syra äger samma verkan, som kan slutas däraf at godt järn, under smidning med brandiga kol, kan få en rödbräckt art. Förmodeligen torde något blyertsämne kunna härtil vara vållande, om det til öfverflöd medföljer järnet. Se Järn.
      Rödbräckt tackjärn igenkännes däraf, at det uti masugnen vid utslaget kastar fräsande, röda gnistror, högst ifrån ytan.
      Uti öpen form, eller uti galtmot gutit, får det en kulrig yta med tjocka kanter.
      Det blifver mycket hårdt och starkt, eller svårt at bräcka, och är således ganska tjenligit för hammarsmedsstäd och för valsar: är gemenligen uti brottet orätt, med stora håligheter, hvitt och rödlätt, utan skinande planer. Se vidareJärnets Historia s. 447.
      Den rödbräckta arten hos järnet kan föga hjelpas, eller förtagas, genom vanlig arbets-process uti hammarsmedshärden; men genom malmens försiktiga rostning förgår den til större delen. - Det är likväl mycken anledning at förmoda, det rödbräckt järn mycket torde kunna förbättras genom en tjenlig härdställning och flitigt arbete, eller medelst flere omsmältningar uti hammarsmedshärden; men därvid förlorar smeden mera uti afbränning, än Kongl. Hammarsmeds-Ordningen tillåter, som icke är mer än 23 1/13:dels procent. Däremot finnes at, til exempel, uti Ryssland, där afbränningen, utan ansvar för smeden, gemenligen går til 30 procent, erhålles et tämmeligen godt järn, ehuru en stor del af deras malmer äro af rödbräckt art. Til äfventyrs torde fruktan för en stark afbränning, eller smedens vinnings-lystnad på öfverjärn och öfverkol, förorsaka mången skämd järnstång, åtminstone til invärtes godhet, fast den kan uthärda profstocken.
      Blandning af rödbräckt och kallbräckt malm gifva på masugnen et tackjärn, hvaruti et vant öga kan, uti brottet, tydeligen se skilnad på det rödbräckta, som ligger underst, och det kallbräckta, som håller sig ofvanpå, ehuru uti en kropp sammanhängande.
      Rödbräckan kan ock vara uti många olika grader och ofta så liten, at et ganska starkt och segt stångjärn däraf erhålles. Om den är i hög grad, kan det aldraminst hjelpas med tilsats af kallbräckt järn, som gör stången skör på den ena och seg på en annan sida, då den således äger två odygder på en gång. Se POLHEMS Patriotiska Testamente s. 6., Afhandlingen om Järnförädlingen, §. 9, samt Järnets Historia §. 119.

Rödbränd kopparmalm, Se Råbränd.

Rödfärg. Därmed förstås i allmänhet den röda färgen, hvarmed trähus målas. Består af en järnochra, som i synnerhet erhålles af en uti luften förvittrad svafvelkies, hvilken af naturen blifver gul, eller rostfärgad, men förvandlas genom glödgning, eller calcination, uti medelmåttig stark hetta, til röd färg. Genom samma medel kunna alla, af naturen tilkomne, gula jordarter, som hafva sitt färgämne af järn, blifva röda. Drifves calcinations-hettan til alt för hög grad, så blir färgen mörkröd, brun och ändteligen svart, då den är nära til smältning. Där svafvel tilverkas af kies, tjenar den utbrände kiesen sedan både til vitriols utlutning och til rödfärg, då den får ligga några år uti luften at vittra, och blifver uti flamugn behörigen calcinerad, sedan den grusiga bergarten först blifvit genom vaskning därifrån afskild.
      Rödfärgen är skiljaktig uti mer eller mindre vackert utseende, alt efter som den är mer eller mindre renad ifrån främmande inblandningar af bergarter, och efter den olika grad af hetta, hvaruti den blifvit bränd.
      Vid alunverken tilverkas rödfärg af den gula slammen, som samlas uti svalkaret och deponeras af alunluten, under dess afsvalning i samma kar. SeAlunsjudning.
      Af samma lynne äro äfven flere röda jordfärgor, som komma under namn afEngelsk Jord, Beauté, Rödmull och Brunrot (Se desse namn), allenast med den skilnad at desse senare äro mera rena, af högre färg och fria ifrån någon verkelig halt af vitriol, som uti vår svenska gemena rödfärg stundom är nog ömnig, hvarigenom den också blifver så mycket tjenligare för anstrykning på träverke, hvilket därigenom bevaras både ifrån röta och mask. Således behöfver den än större tilsats af vitriol.
      Sällan erhålles rödfärg af naturen til någon myckenhet frambrackt. Vid Nürenberg skall likväl rödfärg, efter berättelse, finnas på några famnars djup, hvilken torkas uti ugn och försäljes centnervis. Uti åtskilliga Tyske järngrufvor är väl intet sällsynt at finna röd järnjord, eller järnlera, men den hörer til rödkrita. Här i riket finnas väl också röda jordarter, merendels där någon järnaktig jord blifvit bränd af skogeld, eller andre tilfälligheter, men sällan af så vacker färg at den kan nyttjas til målning. - Om naturlige röda jordfärgor jämnför orden Rödkrita och Rödmull, samt Järnets Historia, §. 189. Dock har äfven konsten däruti ofta sin del.
      Ibland de vackra röda färgor, som kunna fås til någon  mängd och för billigt pris, samt tilfälligtvis genom konst tilkommit, är Colcotar vitrioli, eller lemningen efter skedvattens distillation vid därtil inrättade fabriquer. Den kan väl brukas sådan som den kommer utur distiller-krukorne, til målning på trähus, med mera, och är den starkaste at drifva in uti träverke; men blir mycket vackrare, om den först calcineras uti öpen eld och dess salt, eller tartarus vitriolatus, sedan utlakas med varmt vatten, och det finaste afskiljes genom slamning, då den är tjenlig både för målare och för polering på glas och stål. Se Colcotar.
      Af tackjärn åstadkommas, endast genom bränning uti olika eldgrader, röda och violetta färgor uti åtskillige förskugningar, hvilka kunna samlas af förbrändt järn genom slameld, vid åtskillige glödgugnar, som brukas för plåtars och bandjärns tilverkning, vid messings- och svafvelbruk o.s.v., tjenande så väl til polerpulver som målning. Se Järnets Historia §. 190, samt §§ 191 och 192, om rödfärga af uplöst järn och af ochror. Om ugnens beskaffenhet för sådane ochrors calcination til rödfärg, se Calcinerugn.
      De skönaste röda färgor för målare och emailleurer erhållas likväl af järn, då det först blifvit uplöst uti syror och sedan fäldt med något alkali, samt vidare calcineradt med måttelig hetta. Således blifver, til exempel, en nästan cinnober-röd färg af järnets fällning utur saltpettersyra med pottaske-lut, som är tjenlig för målare, men obeständig uti eld. Utur järns uplösning i saltsyra, fäldt med sal ammoniacum fixum, blir efter lindrig glödgning en ganska fin röd färg, liknande florentiner-lack, som står uti emaillehettan. Vidare rön om åtskillige förändringar uti röda färgor af järn, både för målare och för emaille, ses utiJärnets Historia §§. 193, 194 och 195, samt om röda lerkäril §. 196. Jämnför orden Crocus och Ochra. Röda färgor af de öfriga metaller ses under ordenCinnober, Mönja, Kopparfärga, Précipitat och Realgar.

Rödglete kallas vid silfververken, och blyets afdrifning, det glete som är af röd färg.

Rödkrita, Rubrica fabrilis (Rothstein, Röthel, eller Röthelstein), är en mörkröd järnhaltig lera, sådan som den allmänt säljes i krambodar. Den är af lika hårdhet med vanlig krita: smittar händerne: luktar som rått ler: suger vatten til sig, men löses ej däruti: uti glödgnings-htta hårdnar och blir svart, samt drages då starkt af magneten: om et litet stycke däraf cementeras med kolstybbe, uti stark hetta, reduceras järnet däruti och likasom utsvettas i små dråppar: uti starkare smälthetta går til svart tätt glas: med kolstybbe smält på härd i digel glifver ifrån 25 til 40 procent järn. Finnes väl naturlig uti åtskillige Tyska järngrufvor, särdeles där blodstenar brytas; men den allmänna skall tilverkas af den slam, som samlas vid alun- och vitriolsjuderier, och deponeras som en ochra, under lutens afsvalning, uti de så kallade svalkar, samt bringas til röd färg genom bränning och formeras til köpmans-vara. Se BAUMERS Mineral-reich 1 Del, s. 443, och CRAMERS Metallurgie, första Del. s. 241.
      Röda järnleror finnas ock til liten mängd här i riket tilfälligtvis, såsom uti små skölar emellan sandstens-lagren i Orsa socken och Dalarne, som dock för sin finhet kan räknas för en Bolus och kallas där i orten blodsten; uti Finmosse grufvan och vid Persbergs grufva uti Wermeland: uti Stollgrufvorne i Norrberkes socken, hvarest den håller 48 procent järn, men drages ej obränd af magnete. Uti Nora bergslag gifves en lerjord af mera högröd färg. Se Järnets Historia s. 679.
      Af rödkritan kan järnet med koksaltsyra utdragas, då leran ensamt återstår. Se STAHLS Grundmixtur, s. 228.
      Då grundämnet är af en eldfast lera, kännes rödkritan mera len och hal, samt räknas då til röda speckstens-arter: brännes ganska hård uti eld och kan föga smältas. Denne är dock mindre allmän.
      Röda kalkarter, som finnas til myckenhet, höra ej hit. Se Rödmull.
      Rödkritans nytta och bruk för målare, byggmästare, snickare, bäljmakare, m.fl., är allmänt bekant.

Rödlera, Se Lera 2:o c).

Rödmo kallas i allmänhet den rödlätta fina skogsjorden, eller stenvesan, som är känd för obrukbar til åkerjord. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764 s. 277.

Rödmull, som hos målare kommer under namn af Engelsk Rödmull (Röthelerde, eller Englisch Roth), kallas hos de lärda Terra Anglica Rubra, Terra Rubella, Zoica, Adamica, och äfven Terra Damascenica. Är dock icke annat än en ren järnochra, med någon fin lera, som genom bränning uti calcinerugn erhållit något mera skär och ren färg, än vår allmänna rödfärg. Den kommer mäst ifrån England, där ganska vackra gula ochror til öfverflöd vankas och brännas. Beredes äfven uti Holland af en gul ochra, som förskrifves ifrån Hertigdömet Bauvriere uti Beri. Af samma art är ock det så kallade Preussiskt rödt. Denne färg håller omkring 15 procent järn. Se CRELLS Chemische Annalen, 1784 4:de stycket s. 343.
      Rödmull efterfrågas och nyttjas af målare, särdeles med oljefernissor. Tyckes ock vara den samma, hvarmed det röda Spanska snuset finnes blandadt, eller färgadt, och som, efter snusets bränning i eld, behåller sin röda färg, samt gifver uti digelprof 10 procent järn. Men det rätta Spanska gifver efter calcination en hvit aska.
      En lika vacker röd färg erhålles ock genom calcination af Colcotar Vitrioli, sedan vitriolen är väl utlakad.
      Begge delarne brukas också vid spegel-fabriquer til glasens polering; äfven på striglar och til stålpolering.
      Englisch roth kan ej räknas hvarken til ler- eller kalkarter, emedan den ej bränner sig hård uti eld eller gäser med syror. Se POTTS Lithogeognosie, 2:dra Delen, s. 17.
      Den bör ej heller confunderas med Engelsk Brunroth, som är en naturlig röd kalkjord, hvilken gäser häftigt med skedvatten och smälter lätt i elden til svart skummig slagg, som drages starkt af magneten. Se Järnets Historia, s. 679, och ordet Brunroth.

Rödmår kallas af arbetare vid canongjuterierne en brunröd eller rödmårig glimmer, som vid gjutningen flyter som et skum på vissa sorter af mycket nödsatt tackjärn, och fäster sig under tappar och vid zirater, eller liftverket, samt utfaller sedan och lemnar håligheter efter sig, som förderfva arbetet. Detta rödmör är intet annat än den blyertsarten, som af masmästare får namn afKijs, men som på ytan af järnet kommit at blifva mera calcinerad, och däraf fått en röd färg. Den har väl samma upkomst som kijs, af för liten malmsättning; men at den til färgen är röd, gifver tilkänna at slaggen uti masugnen är tjock och trög, så at de därpå nedfallande järndråpparne icke kunna sjunka, utan blifva uti ugnen calcinerade, först til en svart glimmer, eller kijs, som vid långvarigare calcination förvandlas til rödmår. Litet tilsats af mera qvicksten, i synnerhet af granatbergsblandad malm, jemte kalksten, kan förtaga denne olägenhet, då masmästaren tillika är angelägen at hålla forman väl ren.

Rödocher är det samma som naturlig Rödfärga. Se detta ord.

Rödslag kallas i synnerhet vid Sala det rödbruna blende, som, då det rifves, ger rödgult pulver. Se Blende.

Rödsten kallas vid Kinnekulle en röd eller rödbrun flolägrig kalksten, som utgör tredje lagret, eller klefvan, ifrån den undra sandstens-klefvan, visande sig på alla sidor omkring kullen, och är af samma art som Ölands bruna golfsten. Ligger vanligen ofvanpå den hvita eller ljusgrå kalksten.

Rödt Précipitat, Se Précipitat.

Rödörke heter vid blästerverken en rödbrun myrmalm. Se Örke.

Röfvande (Räuberisch) kallas vid smältverken alla de arter af mineralier, som under malmernas smältning, eller vid metallernes finerande, bidraga til malmparticlars volatiliserande, eller förflygande uti rök. Hvilka de äro, nämnas under ordet Milda Arter, såsom ägande en stridig verkan emot dessa uti smältning. Ibland alla torde saltsyran, som äfven är et af de mineraliserande ämnen, kunna räknas äga denna volatiliserande egenskapen i högsta grad, då silfret uti hornerz, som innehåller öfver hälften af denne syra, kan vid påkommande hastig hetta helt och hållit därmed förflyga. Därnäst äro de halfva metaller, som sjelfva äro flyktige och kunna sublimeras, såsom Antimonium, Arsenik och Zink, i synnerhet benägne at medtaga något af de öfrige metallerne, hälst silfret, då de komma uti våldsam smälthetta, och det aldramäst då de tillika få nyttja svaflets vingar. Sjelfva blyet kan äfven med sin rök upföra metalliska particlar, och i det afseendet vara röfvande.
      Kobolten beskylles också för at vara en ibland desse skadelige följeslagare, men det är endast i anseende på dess medförande arsenik. Dess metalliska del är på intet sätt flyktig, och kan ej bidraga til andra metallers förflygande.
      At förekomma röfvande arters verkan, gifvas åtskillige utvägar: för hornerzen är indränkning uti bly det säkraste, så väl som för de öfrige rika arter, såsom rothgülden och glaserzer, m.m. - Calcination uti lindrig och småningom tiltagande hetta gör äfven at de flyktige gäster måste vika, utan at taga något med sig af det ädlare godset.
      Zinken förflyger ensam, om rostbränningen sker med tilsatt kolstybbe. De, som ej kunna fördrifvas genom rostnings-vägen, bringas at genom tilsatser af järn, hvartil de hafva närmare frändskap, öfvergifva den ädlare metallen.
      Smältares kunskap at hålla formnasen lagom och styra upsättningarne så, at malmen, som är bejakad med flytkige arter, ej må alt för hastigt komma uti våldsam hetta, afböjer äfven til en stor del röfvande arters verkan. Desse och flere omständigheter kunna dock icke fullkomligen förekomma, at icke en del af det ädlare godset måste följa de främmande gäster med ugnsflamman i skorsten, och böra således där sluteligen upsamlas uti tjenlige hvalf, eller rökfång. 
      Bergarter kunna ock vara röfvande, då de bidraga til vissa metallers, såsom bly och koppars, förslaggande. Härom jämnföres ordet Milda arter.

Rök, Hyttrök, är vid malmers smältning de fina, metalliska och andre flyktige partiklar, hvilka som et dam, tillika med aska och fint kolsot, upstiga med lågan, och måste, vid något dyra metallers utbringande, samlas uti de i skorstenarne öfver sådane ugnar bygde rökfång, hvalf, eller bleckpannor. Vid koppargarningen upstiger kopparen, metallisk, uti ganska fina particlar (SeKopparfärga). Vid Sala silfver-smältugnar fångas röken uti hvalf, och håller 2 a 3 lod silfver på centnern. Zinkrök af Gallmejor fångas vid messingsbruk (SeZinkblomma); rök af arsenik uti mer än 100:de alnars långa och smala hvalf, vid Koboltens calcination; svafvelröken uti svafvelkurar, och så vidare.

Rök-kåpa, eller Gnister-kur (Mantel), kallas vid flamugnar och härdar den af bleck eller tegel gjorde kåpa, som leder rök, flamma och gnistror til skorsten.

Rökband kallas vid suluugnar den gyttring af hyttrök, svafvel, ugnsgallmeja, järn-partiklar och kolaska m.m., som uti suluugnar fäster sig vid väggarne och vil likasom igenbygga ugnspipan. Den är af olika lynne efter malmernes egenskaper, som däruti blifvit upbrukade, antingen tät, tung, af svartgrön färg och mycket zinkhaltig (Se Gallmeja), eller ock kan den vara svart eller grå, järnstark, glänsande och strålig, som en antimonii-malm.

Rökfång, eller Rökhvalf, kallas de öfver smältugnar gjorde inrättningar til hyttrökens samlande. Se ordet Rök.

Rökstakar kallas vid en del kopparverk smala träd, eller tallkäppar, som vid kopparmalmens kallrostning nedsättas på åtskillige ställen invid murarne och tjena at, vid deras updragande, röna huru hettan verkar, samt at med deras borttagande gifva luft och drag åt rosten. Se Kallrostning.

Röktopas (Rauchtopas, Aftertopas) kallas en bergcrystall, som af naturen erhållit en mörk, svartbrun rökfärg, men är ändå klar och i det mästa genomskinlig.
      De Orientaliske komma ifrån Armenien, Ost-Indien och flere orter, samt äro af lika hårdhet, tyngd och skapnad, som vanliga bergcrystaller. De Occidentaliska äro af mäst lika beskaffenhet. Finnas på åtskilliga ställen i Tyskland, såsom uti Böhmen, Voigtland och Sachsen; äfven uti Schweitz. De träffas stundom så stora, at skålar och drickskäril däraf slipas.
      Rökfärgen är då ej lika jämn öfveralt, utan visar sig starkast uti vissa ådror, eller flammor. De slipas ock i Sachsen til knappar uti kläder. Uti Voigtland finnas de stundom stora, och kallas där Kalbzähne. Til detta slägtet hörer ock de bruna bergcrystaller, som äro bekanta under namn af Diamants d'Alençon. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II. s. 118, 119.
      Här i riket hafva smärre rauchtopaser funnits vid Sala, uti Lovisa grufvan, och vid Dannemora. Dylike äro ock träffade vid Egern uti Norige. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 52.

Rörmalm (Rohrerz) betyder en rörformig järnmalm, eller en art blodsten, uti små dråppstenslika knottriga pipor. Finnes ömnigt vid Turacher järn- och stahlsteins-grufvor, uti Obersteyer, samt på flere ställen uti Sachsen och Ungern. Den består af sintrad järnochra, tilkommen på lika sätt som dråppsten: är uti brottet pipig, med hårdare och lösare ringar innom hvarandra, likasom et petrificeradt träd, eller qvistar däraf, hvarföre denne malm också af någre blifvit utgifven.

Rörplåtar (Büchsenbrand, Platinen) kallas en sort tjocka järnbleck, som smidas til ämnen för bösspipor och commissgevär, 6 a 7 qvarter långa, 3/8 tum tjocka och 4 tum breda uti den ena, samt 3 ½ tum uti den andra ändan. De tilverkas af starkt och fast järn.
      De härvid brukelige Rörplåtshamrar (Platinenhammer) äro väl här i riket af lika byggnad som stångjärnshamrar, hvarunder plåtarne först smidas, men tilämpas sedan under kniphammare, som egenteligen får namn afPlatinhammare.

Rörspik, vid smältugnar, se Hytteredskap.

Rösberg (Rolliges Gebirg) kallas otäta skråfvelberg, som kunna bestå af hvarjehanda hällearter, sammanfogade med många öpne och fylde lossnor, hvarigenom vattusig förorsakas. Träffas merendels straxt under jordskårpan, eller först på några famnars djup ifrån dagen, samt innehålla stundom spridde malmer, utan någon redig gång.
      Rösberg får äfven hos tyska bergsmän namn af Geschüttetes Gebirg, hvaruti intet hopp gifves om någon malmförande gång.

Rösch, Se Stoll.