Bergwerkslexicon: T

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Tacka kallas i allmänhet en uti någon form guten metall, allenast såsom ämne til något arbete. Härifrån kan ordet tackjärn hafva sin härkomst, hälst då det är uti smärre stycken, såsom uti de så kallade Galtar, men uti 6 eller 7 alnars långa stycken får denne metall namn af Gösar. Se vidare desse ord.

Tackfong, Se Packfong.

Tackjärn, Ferrum Crudum (Roheisen, eller också Raucheisen), kallas det järn, som uti flytande lynne erhålles vid järnmalmers smältning genom kol, med mycket stark hetta, på höga ugnar, masugnar, eller Hohe Öfen kallade.
      Färgen på renslipad yta är merendels lika med smidigt järn, allenast något mera gulaktig. Det kan intet smidas hvarken varmt eller kalt, utan at brista för hammaren.
      Uti brottet synes aldrig någon seg tåga, utan består antingen af sammansatte korn, eller är det af en silfverblank färg och visar då skinande planer, som stundom likna en art af crystallisation.
      Uti specifiqua tyngden är tackjärnet mycket föränderligit, och har befunnits emot rent vatten däruti förhålla sig minst som 7,000, och högst 7,747 til 1,000.
      Efter et medeltal räknadt väger en cubik-fot tackjärn 22 ½ lispund, hvaremot en lika stor cub stångjärn funnits väga 23 lispund, 12 marker och 10 lod victualie-vigt.
      Det grå  nödsatta tackjärnetes tyngd har altid visat sig mindre än hos det hvita, eller hårdsatta, som af mindre eller större invärtes täthet härrörer.
      Uti hårdheten gifvas ej heller mindre betydande skilnader, som gradvis tiltaga ifrån det grå, hvilket kan arbetas med fil och grafstickel, til det hvita flinthårda, som öfvergår det hårdaste stål och skär glas. 
      Lika skilnad finnes ock uti dess förhållande emot syror, hvaruti det mjuka angripes starkare än det hårda, och får uti betning en mörk eller svart yta lika som stål.
      Uti stark hetta kan tackjärnets smältas, utan tilsats, i digel, förr än stålet, och med vida mindre hetta än stångjärn, dock senare än alla andra metaller, platina undantagen.
      Löses väl uti alla syror, lika som det smidiga, men uti mindre mängd, och gifver en större lemning af blyertsämne, eller plumbago.
      Upglödgadt och hastigt afsläckt uti kalt vatten, tager härdning som stål. 
      Uti mindre hetta än til smältning fordras, utvidgar sig tackjärnet mera än det smidiga, och mäst lika med stål, eller litet mera, vid lika grader af varma. Inemot smältnings-graden går dock skilnaden uti än större tiltagande. 
      Af magneten drages det mindre häftigt än stångjärn, och antager senare den magnetiska egenskapen, samt uti mindre grad; men behåller den länge.
      Uti den grad af hetta, som de oädla metaller börjar anlöpa med färgor, fordrar det gutna järnet längre tid och mera varma än det mjuka.
      Uti alla förenämde och flere egenskaper äger tackjärnet mera likhet med stål, än med stångjärn, hvilket nog märkes vid dess öfvergång, eller förvandling uti hammarsmeds-härden, ifrån skört til segt järn, i det at tackjärn uti första smältnings-graden altid blifver först stål, innan det uti en längre påstående smälthetta, och med mera arbete, hinner at erhålla behörig mjukhet. Sådant är förhållandet i allmänhet, men förändringar af egenskaper, som komma ifrån malmen, såsom dess första ursprung, och ifrån olika handterings-sätt, vålla äfven härutinnan et olika förhållande, i anseende til grader uti mer och mindre benägenhet at vinna hårdare eller mjukare art.
      Af Herrr Prof. och Riddaren BERGMANS Rön om järn finnes at tackjärnet, i anseende til dess beståndsdelar, innehåller mindre så väl af det reducerande bränbara ämnet (phlogiston reducens), som af eldsämnet, eller materia caloris, än det smidiga stångjärnet. Jämnför Järn.
      Icke dess mindre är bekant, hvad redan blifvit anfördt, at tackjärnet ej kan, uti sådan flytande form, af järnmalmer utbringas annorlunda än uti något höga och trånga ugnar, med en sträng och concentrerad hetta, hvarvid medföljande bergart, men ingen ting af sjelfva järnet går til glas, eller til en flytande slagg. På härdar eller mycket låga ugnar däremot, reduceras järnet utur dess malmer, af hvad egenskap de må vara, under smältning, directe til smidighet, som vidare ses under orden Rännverks- och Luppsmide samt Myrjärnsverk, hvarvid en del af sjelfva järnet, tillika med bergarten, måste förvandlas til slagg. Efter den vanliga smältprocessen måste ock tackjärnet uti hammarsmeds-härden undergå en dylik afgång, innan det til smidigt järn kan förvandlas, och erhålla en tilräckelig del af bristande phlogiston.
      I anseende til det lynne, eller hårdhet, egenskap och utseende i brottet, m.m., som tackjärnet erhåller dels efter malmernes olika art, dels under olika handtering och smältningssätt uti masugnen, förekommer det under åtskillige namn, såsom:
      a) Canonjärn, då det är lämpeligt til canoners gjutning. Se detta ord.
      b) Nödsatt, som tilverkas af mindre mängd malm än kolen förmå smälta.
      c) Hårdsatt, Satt, eller Hvitt, upkommer, när så mycket malm upsättes, som kolen kunna smälta. Se vidare ordet Hårdsatt.
      d) Askrand, eller Israndjärn, hvarmed förstås sådant tackjärn, som vid sönderslagningen visar sig uti brottet med en grå rand, eller fläck midtuti, men är däromkring och vid kanterne hvitt, hvilket kommer antingen däraf at tackjärnet, vid afkylningen, först stelnar vid ytan, som gör at det blifver härdadt och får däraf en hvit färg, men håller sig midtuti längre qvickt, eller afkyles senare, samt blifver därigenom grått och tillika mjukare. Det kan ock härröra däraf at på masugnen varit blandning af torrstens-malm, då järnet af den förra, eller torrsten, håller sig nödsatt och grått, men det som kommit af qvicksten blifver däremot satt och hårdt, med hvit färg.
      e) Kalfostjärn. Se detta ord.
      Efter olika utvärtes form får tackjärnet heta Galt, Gös, Ståljärn, Småjärnoch Knappjärn. Efter godheten delas det uti godt Ensmidt, Blandjärn, Rödbräckt och Kallbräckt. Desse förändringar beskrifvas under förestående särskilte namn. Dessutom gifvas af arbetare och smeder därpå än flere namn, såsom:
      a) Härdadt Järn kallas det tackjärn, som efter utslaget, och medan det ännu är rödt, drages uti vatten-sump och afsläckes, då det sedan uti mindre stycken så mycket lättare kan sönderslås, och tillika af inre utseendet så mycket bättre om egenskap och godhet dömmas; utom det at sådant härdadt järn är på ytan mera rent och fritt ifrån medföljande sand, som det under härdningen slår ifrån sig. - Af härdningen vinner ock tackjärnet något uti den egenskapen at lättare både komma til kok- och färskning, uti hammarsmeds-härden, men brukas allenast på få ställen här i riket.
      b) Spritadt Järn (Blatteleisen) är sådant ståljärn, som i Steyermark vid Flossofen gjutes uti en grop på hyttgolfvet och spritas uti tunna skifvor, för at sedan kunna brännas, då det är ämnadt til stångjärn, eller lättare sönderslås för stål-tilverkning. Men detta spritningssätt är här i riket ej antagit. Se Spritaoch Ståljärn.
      c) Malmadt Järn kallas det, som blifvit tilverkadt med så stor malmsättning, som masugnen väl kunnat draga emot kolen. Är således det samma som lagom satt järn, eller som et medium emellan Härd- och Nödsatt.
      Alt stångjärn förvandlas åter til tackjärn, om det nedsmältes antingen på härd ibland kolen, eller uti digel med tilsats af kolstybbe, eller med svart fluss, eller annat alkaliskt salt, som tillika innehåller mycket bränbart. Utan smältning kan ock stångjärnet genom en öfverdrifven och långsam hetta förvandlas til en art stål, som har alla tackjärnets egenskaper, nemligen: at vara öfvermåttan skört och at icke kunna smidas, hvarken varmt eller kalt, och är således et odugligt, yrt och öfverbrändt stål, som måste handteras lika som tackjärn uti hammarsmeds-härden, innan det åter kan blifva til smidigt järn förbytt.
      Utan smältning kan äfven det hårdaste tackjärn, i synnerhet det hvita och hårdsatta, förbytas til smidighet, antingen ensamt genom en länge påstående stark glödgnings-hetta, utan någon tilsats, i slutit käril; eller ock något fortare genom inläggning, med tilsats af någon absorberande jordart, och med därpå följande långsam comentations-hetta. Se Aducera.
      Vidare om tackjärnets olika arter, egenskaper och förhållande til hvarjehanda ämnen, m.m., ses uti Järnets Historia s. 1004-1071. - Om dess tilverkningssätt jämnför ordet Blåsning.
      Om tackjärnskärls förtennande, se Förtenning.
      Et skeppund tackjärn var redan uti 1649 års Hammarsmeds-Ordning beräknadt at innehålla 26 lispund hammarvigt, hvaraf smeden är förbunden at lefverera 20 lispund stångjärn efter samma vigt. Härom, med mera, ses Kongl. Maj:ts förnyade Hammarsmeds-Ordning af den 26 Junii 1766.
      Alt tackjärn, som går ifrån bergsmans-hyttorne, bör vara märkt med hyttans nummer samt Bergsmans och tillika Masmästarens bomärke, til följe af Kongl. Maj:ts Bref af den 2 Junii 1731. Se Hyttemärke.
      Flere Författningar uti hushållnings-mål om tackjärn ses af äldre och nyare Kongl. Bergs-Ordningar. Jämnför orden Järn och Stångjärn.
      Angående tackjärnsarter kan och jämnföras Commerce-Rådet POLHEMS Betänkande s. 7, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1741 s. 36.
      Om tackjärns-sorternas värde, se Kongl. Bergs-Collegii tryckte Handlingar angående bergslagernes tilstånd, år 1768 s. 87.
      För at känna Tyska motsvarande namn på de förut nämde tackjärns-sorter kan följande märkas.
      Nödsatt, Grått, på Tyska       Hart Floss.
      Hvitt Hårdsatt -       Weich Floss, eller Hartgrelles Roheisen.
      Hagelsatt på Tyska      Hagelbunt.
      Galtar      -      Gänse, Stückeisen.
      Knappjärn      -      Kleineisen.
      Om tackjärns-tilverkningen på åtskillige orter i Tyskland kann ses Friherre VON HOFMANS Abhandl. über die Eisenhütten, tryckt 1783, samt GMELINSChemische Grundsäze der Probier- und Schmelzkunst, med bihang, s. 162-238, hvarest tillika åtskillige smidningssätt för stångjärn afhandlas.
      Utom tackjärnets nyttjande för stål och stångjärnssmide, tjenar det til oräkneliga många behof såsom gutit uti formor: til exempel för alla möjeliga sorter af kokkäril, canoner, kulor, portatila ugnar, rör uti pumpverk och vattuledningar, zirater, gallerverk, büster, alla slags kugghjul, machiner, konst- och hammarhjulsbyggnader, mångfaldige husbehofver, kistor, spik, gångjärn, låsbleck m.m.
      Härutinnan har ock tackjärnets tillämpning blifvit så mycket mera vidsträckt, sedan gjutnings-konsten, särdeles uti sandformor, blifvit så ganska mycket, äfven här i riket, uparbetad och mera bekant så väl at genom aducering göra tackjärnet så mjukt, at det både kan arbetas med mejsel och fil, samt också härdas, nästan som stål.
      Vid gjutningar bör noga aktas at ingen vätska tilkommer, hälst af fuktig lera, emedan det flytande järnet däraf, på lika sätt som koppar, bringas at skjuta och kastas kring alla väggar, med fara för arbetare och före hela hyttverket. I anseende därtil böra och alla lermått förut vara ganska väl brände; men uti lagom fuktige sandmot, med öfversiktadt kolstybbe, kan järnet gjutas utan all fara.

Tackjärnsmot, Se Galtsängar.

Tackjärnsstål, Se Smältstål.

Tackjärnsvigt, Se Bergsvigt.

Taffel, eller Toffel, kallas vid messingsbruken den skifvan af messing, som erhålles efter hvarje ugnsgjutning emellan gjutstenarne. En sådan toffel får då namn af Taffel-messing, är vanligen 2 ½ aln lång, 3 ½ qvarter bred och 5/16 tum tjock, och i anseende därtil, at den vidare kommer at beredas til tråddragning, kallas den Råverk. Til det ändamålet klippes hvar taffel uti bränhyttan med en grof bomsax til fem stycken 3 ½ tums breda rimsor, som Tråband kallas. Se detta ord.
      Den taffelmessing, som är ämnad til kittlar, krukor och lattun, klippes efter åtskillige mått uti fyrkantige stycken, som lefvereras til djup- och lattun-hamrarne. Se Messing.

Taffelmessing, Se Taffel.

Taffelskiffer, Tafvelskifver, Fissilis eller Ardesia mensalis, Schistus niger mensalis (Tafel- eller Tischschiefer), har sitt namn af den tilfällighet at den genom inläggning uti trä blifvit nyttjad til bordskifvor, eller skriftaflor, men är för öfrigit af samma egenskap som Takskiffer af den svarta och bästa sorten. Se Takskiffer.

Taffelstenar kallas demanter, som äro tunna, utan spets slipade, med en uphöjd aflång fyrkant ofvanpå, men platte på undra sidan. 
      Dubbel Taffelsten är tjockare och slipad som en octaëder, hvars tvenne motsvarande spetsar äro tvärt afskurne, så at en fyrkantig platt blifver på öfra och en dylik på undra sidan uti infattningen.

Taga eld, Se Eld.

Taga Gar säges vid koppargarning, då garmakaren doppar formspiken uti den i härden flytande kopparen, at af det, som då fastnar därpå, förfara om kopparen är fullt Gar, eller Garad. Se Garning.

Tak är uti en ort detsammasom firsten, eller Fürsten, nemligen det berget, som täcker orten. Därföre säges ömsom orttak och firsten. Se Ort. Uti sväfvande gångar och flöts-arbeten heter det öfverhängande berget Tak, hvaraf den bergart, som däruti finnes, Taksten kallas. Se detta ord.

Takarbete, Se Fürstenarbete.

Takfärga är vid garning det koppardam, som samlas på garhytte-taket, SeKopparfärga.

Takskiffer, eller Takskifver, Ardesia Tegularis, (Dachschiefer), kallas åtskillige arter af skiffer, som brytas uti tunna planiska skifvor, hvilken skiffer äger den egenskapen at ej lätteligen taga skada, eller förvittra uti fria luften, samt duger således til taktäckning, såsom både lätt och biståndig emot väta i flera 100:de år, samt på intet sätt eldfängd. Det brukas därföre både til hus och kyrkors täckning uti Frankrike, Tyskland, England och Norige, där sådane brott finnas; äfven här i riket på några få orter, sedan den på senast förflutne åren blifvit uptäckt. Den bästa takskiffern är den, som faller uti grå och blågrå färg: består af litet stenhärdad lera, med fin skimmer och qvarts inblandad: låter lätt fördela sig uti tunna och planiska skifvor: kan rifvas med knif, men hårdnar mera med tiden: gifver dock ej eld emot stål: är något klingande, då därpå slås: suger ej vatten til sig, ej heller ökar däraf sin tyngd: står länge emot eld: hårdnar föga efter glödgning, men uti stark smälthetta går ändteligen til svart slagg: gäser ej med syror: kännes torr och något sträf emot handen: uti bergen står den merendels på borst, med eller utan stupning - Ibland stenarter räknas den til brynstens-slägten. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 264 och WALL.Syst. Min. T. I. s. 338.
      De skifferarter, som ej til alla delar hafva förenämde egenskaper, nyttjas väl ock til taktäckning, fast med mindre bestånd i längden. Sådan är den Engelska mergelskiffern, Tilestone kallad, som gäser med syror, samt Lerskiffer af stenhärdad lera, utan inblandning af skimmer, hvilken hårdnar efter glödgning, med rödlätt färg som gemen lera, och smälter snart. Är merendels svart och ger hvitt streck vid rifning; således den samma som ock Taffel- eller Bordskiffer kallas. Denne brukas mycket til taktäckning, men är dock något mindre biståndig i längden. - Sandstensskiffer står väl emot både luft och eld, men fås sällan uti nog tunna skifvor.
      Här i riket finnes god takskiffer uti Helsingland och Ferila Socken, men altför afsides belägen up i Landet. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1750 s. 305-309. Ännu senare har den blifvit funnen och nyttjad uti Wermeland, Jösse Härad och Glafva Socken. Denne är ljusgrå, klingande: bestående af skimmer, qvarts och asbestsådor, med litet lerämne inblandad. - På samma ort brytes äfven en annan art, som är en riktig taffelskiffer af stenhärdad lera, med svartgrå färg, eller något blåaktig. Faller uti mycket stora, tunna, jämna och släta hällar, samt är således den beqvämaste och fullkomligen biståndig til täckning.
      Vid sjön Sommen, uti Östergötland, finnas äfven gångar af stenhärdad svart lerskiffer; likaledes omkring Wadstena, samt uti Grythytte Socken och Westmanland. Desse äro dock icke bearbetade och visa sig nog tjocka i dagen, men torde på djupet blifva mera tunnskifrige. Skada är at förenämde och flere af våra inhemska takskiffer-arter äro så obeqvämt belägne för transporten. 
      Den nyss förut nämde bästa arten af takskiffer, uti Glafva Socken, brytes i synnerhet uti Bråneberget, som sträcker sig til ½ mil i längden och ¼ mil i bredden: är ej heller belägit mera än ¼ mil ifrån sjön Wenern. Skiffern står här öfveralt uti fasta gråberget och vid bergsfoten, där arbetet blifvit anlagt, skall skiffern visa sig liggande uti vissa floar, eller hvarf, omgifven både under och öfver af gråberg, som måste bortskjutas genom sprängning, innan något brott på skiffern kan erhållas. Vanlig takskiffer är uti berget försedd med fina rämnor, eller aflossningar, tvärt öfver skifringen, och när sådane lossnor möta, kan skiffern upbrytas uti stora block, som Skiffergaltar kallas, bestående af många sammansatte skiffertaflor, som då med tunna järnkilar måste, med mycken försigtighet och godt handlag, åtskiljas til skifferpannor, som här blifva merendels alla lika, nemligen 1/3 tum, uti tjockleken; men uti storleken jämkas de, efter omständigheterne, til 5 a 6 olika sorter, ifrån 18 tums längd och 15 tums bredd, til 10 tum uti längden och 6 tum i bredden. De förra, hvaraf 15 kunna täcka en qvadratfamn, säljas fritt om skutbord til 16 1/9 R:dal, specie per 1000:de och de senare, eller minsta, hvaraf 54 fordras til en qvadrat-famns täckning, kosta allenast 3 Riksdaler 16 schilling per 1000:de. De häremellan varande sortamenter säljas til proportioneradt pris efter deras storlek.
      Takskiffern jämkas efter vissa mallar, eller proftaflor, som stenhuggaren på skiffertaflan utritar; hvad som då öfverskjuter ritningen, afhackas med en stor knif emot kanten på et litet tunt städ af järn, eller emot kanten af en sten. Skapnaden på takskiffern blifver i det närmaste lika som på takspån af träd; och som täckningen  med skiffer tilgår på lika sätt som med spån, så måste äfven hvarje skiffer förses med et eller tvenne spikhål, som göras antingen med et behändigt drill-spel, eller, som utomlands brukas på mycket tunn skiffer, allenast med et enda slag med en liten pigghacka, liknande en spikhammare, med en något bred yxlägg, hvarmed kanterne jämkas. Skiffern fästes med spik, lika som takspån, antingen på läckter eller på tunna bräder. Resningen på sådane tak bör vara väl brant, då ingen rappning därunder behöfves; men i annor händelse bör skiffern fästas lika som taktegel med kalkbruk. - Ganska omständeligen finnes hela handteringen med skiffer beskrifven uti Description des arts & metiers, hvaraf et tilräckeligit utdrag är med tilläggningar infört uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1771. Härom bör äfvensom jämnföras Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal för April månad 1780.
      Utom den allmännaste svarta, grå eller blågrå takskiffersfärgen, gifves den äfven af röd, violett och grön färg, i synnerhet uti de Engelske skiffer-brotten.

Taksten kallas den stenart, som utgör taket uti en sväfvande gång, eller öfver en flöts af stenkol, alunskiffer, eller dylikt.

Talcites, Se Talksten.

Talcum, Se Talk.

Talk, Talcum. Därmed förstås gemenligen en tunnbladig, hal och likasom fet samt något böjlig, uti vågigt eller vresigt lynne sammanväxt skimmer. Dess specifiqua tyngd är merendels lika med ren skimmer, eller til vatten som 1,924 til 1,000. - Gäser och löses intet med någon syra. - Uti stark glödgnings-hetta blir sträf och skör samt hårdnar. - Smälter svårligen ensamt, om den är hvit och järnfri; men med borax och med alkali minerale går til ofärgadt glas. Med två delar borax och hälften sal tartari har Herr Doctor ZIMMERMAN, uti en glasugn, smält en ren talk til et gulaktigt glas, som uti källaren deliquescerat och innehållit talken uplöst i liquid form, samt kan således anses som en talkolja, hvarmed en skrynklig hud torde kunna glättas. Se dess Chemie, T. II s. 1522. På denna vägen tyckes talkens beståndsdelar kunna utrönas. Talken föres til glimmer- eller skimmerarterne, samt förekommer under åtskillig färg och skapnad.
      a) Hvit, eller litet stötande i grönt, af vresig sammansättning med glittrande yta: kännes likasom fet och är den egenteliga, rena talken, under namn afTalcum Officinale, Album, eller Lunæ. Härtil räknas ock Kattsilfver. Får äfven det höglärda namnet af Stella Terræ. Är eljest det samma som Mica Alba Contorta.
      b) Gulaktig, eller guldfärgad, Talcum Aureum, hvilken färg kommer merendels af sol eller eld. Se Guldtalk.
      c) Svart eller mörkgrön, Talcum nigrum, är allmännast järnhaltig och således mindre eldfast. Ger svart slagg i smältning.
      d) Drusig, eller Talkdrus, hvaruti lamellerne stå på borst. Se Skimmer. Någre uptaga ock härunder Talktärningar, eller Talcum Cubicum; men desse befinnas inuti bestå af järnmalm eller annat ämne, och äro allenast med en talkhinna öfverdragne. Se ordet Talktärningar. Den så kallade Talcum striatumär ej annat än strålskimmer och hörer til asbestarter. Under Talk-slägten räknas ock af åtskillige Specksten och Grytsten, som beskrifves under samma namn och tyckes ej höra til detta rum.
      I anseende til talkens hala, och emot känseln feta art, hafva de gamla budit til at däraf draga en så kallad Talkolja, som varit et fåfängt arbete. Om talken finnes vidlöftigt afhandladt uti POTTS Lithogeognosie, 2. Del. s. 29, 44, 53, 98 och följ.
      Talkens beståndsdelar hafva förnemligast befunnits vara kiseljord med magnesia alba. 
      Den rena, hvita, något grönaktiga och mycket feta talken kan, för sin seghet skull, svårligen pulveriseras på annat sätt än at den under vatten rifves emot et sådant skarpt fiskskinn, som af snickare brukas. Det således erhållne fina talkpulvret kan sedan genom silning skiljas ifrån vattnet och torkas, då det på Apothequen kommer under namn af Magisterium Talci. Talk är ock förnemsta grundämnet uti Sjöskum. Se detta ord. Det så kallade Kattsilfretbestår af mera sträfva eller mindre hala fjäll, och är egenteligen det samma som Ryssglas. Se detta ord samt Skimmer.

Talkjord är egenteligen en hvit, hal och fin, med rena, talkpartiklar inblandad eldfast porcellains-lera, som ock brukas til äkta porcellain.

Talksten (Talcites). Därmed förstås egenteligen en med andre bergarter, såsom qvarts och eldfast lerämne, inblandad oren talk. Härtil höra någre ställstensarter, såsom Mörtkärbergs sten i Norrberke m.m. Se Ställsten.

Talktärningar. Detta namn tillägges af misstag crystalliserad rik järnmalm, som ofta finnes uti octaëdriska tärningar, med grå eller grönaktige talkhinnor omgifne, då de sitta uti stenhärdade lerarter, eller sliberg, instänkte. Sådan järnmalm är egenteligen den, som af Herr VON LINNÉ       kallas Ferrum octaëdrum nudum. Förefaller uti Stora Kopparbergs grufva, och vid järngrufvorne i Nora bergslag. Tärningar uti octaëdrisk form, af ren talk ensamt crystalliserade, äro vetterligen icke träffade.

Tambayk skall vara en blandning af guld och koppar, hvaraf de Sumatriska Konungarne gjort deras bord-service. Se HÜBNERS Handl. Kunst- und Bergwerks-Lexicon.

Tamp, eller tampar, kallas i Roslags bergslagen hjulnålar uti hammar- och andre hjulstockar.

Tampbänk är det samma som Dynbänk. Se detta ord.

Tarras, Taras eller Trast, är en brungul hopgyttrad lemning af utslocknade vulcaners aska, til sin egenskap lika med den brända jord, som fås vid staden Pozzoli uti Italien, (Se Pouzzolanjord) i det den med kalk blandad til murbruk utgör et starkt cement, som hårdnar under vatten. Se Cement.
      Denne art är i synnerhet känd under namn af trass uti Holland, hvarest den användes til fluss- och källare-byggnader, samt ditföres ifrån Cöln, där den i synnerhet fås uti Grefskapen Andernach och Coblentz. Se COLLINISMineralogische Reisen, s. 444, 450.
      Den Andernachiske trassen är, i anseende til hådheten, såsom en mellansort af jord och sten. Den är mera sammanhängande än en vanlig jord, men äger icke en stenarts tyngd, hårdhet och gry. Den som är hålig, eller poreus, af grå färg, emot handen sträf, anses för den bättre sorten, hvilken icke heller löser sig uti mineralsyror, ehuru någon fräsning på vissa fläckar stundom kan visa sig. Uti färgen finnes den föränderlig, stundom gul och ofta brun uti friskt brott. Vid Andernach gräfves den på djupet, under matjord; men på andra ställen vid Rhenströmmen, såsom vid Tönnigstein, brytes den vid sidan af en bergshöjd. Den öfra delen, som utgör taket af trassbrottet, kallas Vild Trass, och består af en mera kalkartad sten- och jordblandning, som gäser starkt med syror. Trassen medförer åtskillige arter af lava och pimsten, som gärna undvikas vid cementbruket. Mångfaldige kännemärken bevisa äfven at denne trass är en lemning, eller aska af någon slocknad vulcan, såsom: inblandning, af sönderbrutna stycken af svart, grön och blå lava, eller slagg jemte glasig sand, små stycken af grönaktig skiffer: rödbrun bränd lera och hvitaglimmer-partiklar: korn af hvit qvarts och små stycken af gröna och blå, dels qvarts- och dels lerartade stenar: åtskillige skörlcrystaller samt selenitiske spatgryn, jemte svarta korn, utan viss skapnad, som dragas af magneten. Den gick således med vitriolsyra alun och selenitiske crystaller. Dess hufvudämne anses vara en bränd lerjord. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1770 s. 49-66.
      Utom de nyss förut nämde och flere inblandningar uti trassen, som vittna om dess vulcaniska härkomst, finnas ännu däruti åtskillige märkvärdigheter, såsom kolade träd, tillika med intryck af blad efter åtskillige träd och växter. Desse äro träffade vid byen Proth, i synnerhet uti den vilda trassen. Af träd hafva visat sig både stammar och grenar, ifrån 4 eller 5 tums til en lineas tjocklek uti diameter, hvaraf merendels varit intryck med däruti sittande bark, dels half- dels helkolad.
      Intryck af blad hafva varit mera sällsynte uti vissa lager, men så tydelige at därpå  kunnat åtskiljas hvilka som kommit af ek, bok eller vide. Til färgen äro de lika med trassen, eller mera gulbruna, och til en del svarta, liggande utan ordning, på flere sätt hopvridne. Desse blad hafva dock icke varit kolade. Ibland trassen har äfven förefallit en porphyrartad lava med hvita fläckar af fältspat, tillika med svart skörl. Då det är bekant at eruptioner af vulcanisk aska och lava ofta kunna begrafva en myckenhet träd och växter, kan ej anses underligt at sådane lemningar förefalla så väl efter eldens som efter vattnets öfversvämningar. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 2 Bandet, 1787, s. 451.
      Tarras, Vulcanisk Tophus, eller Tuffstein, finnes och brytes äfven på åtskillige andre orter, såsom vid Frankfurt til stor myckenhet, liknande en bränd lera, pipig och poreus som en pimsten, men mera hård och sandblandad, af åtskillige färgor, såsom röd, grå, svart, rostfärgad och brun. Likaledes brytes den ömnigt uti Cassel, omkring Weissenstein och Winterkasten. En vidlöftig sträcka af detta landet visar tecken til utslocknade vulcaner ifrån urminnes tider. - Om den Italienska Tarras se Pouzzolanjord.
      Här i riket finnas inga vulcaniska lemningar, och således hvarken tarras eller pouzzolanjord, men i anledning af detta ämnets utrönte beståndsdelar har man i dess ställe i senare tider börjat nyttja, med lika verkan, antingen tegelmjöl eller hårdt bränd alunskiffer, som vid alunverken är et lättfångit ämne och som uti blandning med god kalk och kalkvatten gifver et, under vatten i cisterner och flussar, starkt hårdnande murbruk, eller cement.
      En väl bränd grof skiffer, eller trapp, ifrån Hunneberg, har uti vissa delar, vid anstälde rön och gjord jämnförelse, förhållit sig starkare än tarras och pouzzolanjord, och det af grundelige orsaker. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1772 s. 120 och följ., samt, om vidare rön med bränd alunskiffer och den uti bränning svartnande Lena kalken, til flussbyggnad, samma Handl. för 1773, s. 97 och följ., med tilläggning s. 292-298; jämnväl Kongl. Patr. Sällsk. Journal för April 1781, s. 20 o.f.

Tarsus. Härmed förstås uti ANTON. NERIS glasmakare-konst ej annat än ren hvit, klar, eller mjölkfärgad Qvarts, som fått detta namn ifrån Italien, där den finnes omkring Pisa, Seravezza, Massa di Carrara och flerestädes, samt är i alla länder, så väl som här i riket nog allmän. Til 20 delar finaste pulver af denne tarso föreskrifver NERI 13 delar Rochetta, eller Spansk raffinerad soda, til en fritta, som väl blandad och calcinerad tjenar för fint crystallglas.
      Under namn af Tarsus, eller Tassus, hafva de gamla äfven förstått den hvita Carrara marmorn, innan den rätta skilnaden emellan qvarts och marmor ännu var allmänt bekant.

Tartarus Vitriolatus (Witriolischer Weinstein) är et neutral-salt, bestående af vitriolsyra mättad med alkali vegetabile, eller vinstens-alkali. Nyttjas väl egenteligen uti medicin och föga uti konster och handtverk, men bör dock, i anseende til dess verkan på metallerne vid smältverken, vara väl bekant. Detta salt erhålles, då til en uplösning af alkali vegetabile småningom slås vitriolsyra, til dess all fräsning uphörer och lacmus-tincturen däraf icke vidare förändras: äfven af lemningen efter saltpettersyrans distillation med vitriol, samt af luten efter berlinerblå-färgens fällning, m.m. Genom evaporation nedfaller tartarus vitriolatus uti små polyëdriska crystaller.
      Uti vatten är det svårlöst och behöfver väl 16 eller 20 gångor dess vigt: har en obehagelig salt smak: 100 delar däraf innehålla 8 delar crystallisations-vatten, 51 ½ alkali vegetabile och 40 ½ delar syra: sprakar vid hastigt påkommande hetta, men fuktar sig intet i luften: tål stark vitrifikations-hetta innan det smälter: upkommer mer och mindre fullkomligt vid alla tilfällen, där någon vitriol- eller svafvelsyra är tilstädes, jemte något antingen rent alkaliskt, eller däraf med någon syra componeradt salt. Det kan förnemligast decomponeras uti smälthetta af något bränbart ämne, til exempel kolstybbe, hvarmed vitriolsyran utgör et svafvel, hvilken i förening med den alkaliska delen formerar en svafvellefver. Har den egenskapen at uti smälthetta förslagga alla oädla metaller, och äfven at uplösa både guld och silfver, där en sådan hepar med kolstybbe genereras. Är ofta närvarande uti en del alkaliske salter, såsom uti oluttrad pottaska och uti glasgalla, hvilka således icke med säkerhet kunna nyttjas uti reducerande flusser, vid malmers proberande, där afsigten är at utbringa en accurat halt af metallen. Då åter rena alkaliska salter, såsom hvit eller svart fluss, vederbörligen til malmprofver nyttjas, är nödigt at noga tilse, det all svafvel- och vitriolsyra må förut vara af malmen utdrifven. I annor händelse upkommer åter däraf i förening med det alkaliska saltet en tartarus vitriolatus, eller en hepar, som förstörer något af metallen.
      Vid andra tilfällen, där afsigten är at uti en blandning af flere metaller förstöra de oädla, för at utbringa de ädlare, är denne smittan af vitriolisk vinsten uti pottaska och glasgalla mera til nytta än skada, hälst utväg gifves at mätta denne frätande flussen med järn, såsom begärligast, i fall de ädlare metallerne däraf skulle angripas. I detta afseende har Herr BergsRådet VON ENGESTRÖM vid slip- och kratssmältningar hälst nyttjat flusser af mindre rena alkalier, såsom pottaska, glasgalla och det så kallade Tunnbindare-saltet. Jämnför första delen af dess Laboratorium Chymicum, samt näst förenämde ord och hepar sulphuris.
      En art af tartarus vitriolatus finnes ock stundom uti koksaltet, hälst berg- och hafssaltet; men kommer där under namn af Sal mirabile Glauberi, bestående af vitriolsyra uti förening med alkali minerale; men som smittan däraf uti koksaltet är ganska ringa och äfven sällsynt, så är dess verkan, at med något bränbart formera en hepar, föga märkelig.
      Tartarus vitrolatus kan ock tjena i stället för arcanum duplicatum, at därmed fälla qvicksilfret utur dess uplösning i skedvatten til en citrongul färg. Se Königsgelb. Arcanum duplicatum är icke heller annat än en tartarus vitriolatus, som utlakas och crystalliseras af lemningen efter saltpettersyrans utdrifvande med vitriol. Innehåller allenast en liten smitta af järnjord, som ock något torde bidraga til den gula färgens ökande.
      Huru en hepar sulphuris upkommer, då tartarus vitriolatus smältes med kolstybbe, och huru svafvel på det sättet regenereras med konst, se Svafvel.

Tastare kallas vid canongjuterierne et instrument, bestående af en klufven stålfjäder, med en spetsig hake på den ena och med en kullrig knapp på den andra klyftan, som äro fästade vid en smal stång. Med denne tastare försökes om uti kulloppet af canon en eller flere små håligheter, ellre så kallade gallror, äro uti järnet befintelige. Til den ändan sammanklämmas begge fjädrarne och inspännas uti kulloppet, samt dragas däruti fram och åter. Om det då är någon hålighet på järnet, fastnar haken straxt däruti och måste med et därvid lämpadt snöre åter lossas. Om litet mjukt ler sättes på spetsen af haken, utmärkes därmed djupet af gallran m.m.

Technoglyphi kallas bildstenar, som likna någre med konst gjorde arbeten. Sådane äro til exempel: Penningstenar, lapides numismales: Brödstenar, Artholithi, Oststenar, Tyromorphi. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 605.

Technologie. Under detta namn förstås i synnerhet kunskapen om de från alla tre naturens riken utbrackte rå ämnens beredande och tilllämpning för hushålning, fabriquer, konster och handtverk, hvaruti mineral-riket kan sägas taga största del, och hvartil Chemien förnemligast upgifver de rätta grunder, i anseende hvartil Technologien också kan få namn af vetenskap, såsom hörande til en del af Chemien. Undern alla förefallande namn på mineral-rikes alster, har ock här förnemligast blifvit i akttagit at nämna deras beredning och nytta i denna vägen, eller at hänvisa Läsaren til närmare kunskap därom uti mera vidsträckte afhandlingar, så mycket et inskränkt rum kunnat tillåta.

Tegel, eller tegelsten, Lateres (Ziegelstein), är den af sandig lera, eller af lera med sand blandad, gjorde allmänt kända och högst nyttiga sten.
      De mäst bekante sorter äro Murtegel och Taktegel, hvartil äfven kan räknas Platt Tegel, eller Tegelspån.
      Ehuru väl kändt teglet här i riket är, finnes dock af många innom få år skadade murar och sönderfallna tegeltak, at tegelslagar-konsten behöfver mycken förbättring, eller borde skötas med mera val af ämne och med mera sorgfällighet i handteringen. Genom desse omständigheters i akttagande vinner, til exempel, Holländska klinkerten förmåga at uthärda flere hundrade år uti fria luften, utan förändring, och vårt Svenska tegel, som tilverkades för mer än 200 år sedan, äger utan rappning ännu godt bestånd uti gamla slotts- och kyrkomurar, då det som nu beredes ofta af regn, solsken och frost, börjar sönderfalla innom 10 år. Kan då sägas at alla konster och handtverk blifvit emot forntiden förbättrade?
      Et godt tegels egenskaper böra vara följande, såsom: hälst af gul, rödbrun eller mörkbrun färg. - Uphängd och slagen med en hammare bör stenen vara något klingande. - Ju lättare ju bättre, eller så at spefiqua tyngden, sedan sten legat et dygn i vatten, är til vatten som 1,984 til 1,000, och ej däröfver. - At den efter någon tids liggande i vatten blifvit föga tyngre, än då den var väl torr. - At en sten, som ställes några tum djupt uti vatten, icke efter några timmar märkes blifva våt öfver vattenytan, eller intete suger vatten uti sig - At stenar, som förut legat uti ljumt vatten och straxt därpå upsättas för strängaste köld, intet däraf taga någon skada. - At et stycke, smält för klensmeds-pust, ger mörkbrun, rödaktig eller gul slagg, häldre än svart, flere kännemärken at förbigå.
      Til godt tegels erhållande fordras åtskillige omständigheters i akttagande, hvaraf följande kunna märkas, såsom:
      At framför alt en af naturen lämpelig lera väljes, hvarom kan ses under ordet Tegellera - At om leran af naturen icke är med tilräckelig fin sand inblandad, måste en sådan sand tilsättas, som är af vanlig strösands finhet, kännes hvass uti hand och består til det mästa af fina qvarts-korn, aldeles fri ifrån småsten, kalkgrus och svartmylla, samt ifrån vitriolisk eller annan sälta, som efter bränning drager fuktighet til sig utur luften - At sandens inblandning uti leran måste ske ganska jämnt och intimt, genom trampning med oxar eller med bekanta lerbråkor, hälst för vattuhjul - at tegelmängan väl i början kan vara mycket blöt, men bör erhålla så mycket stadga som möjeligt är, innan den slås uti formen. - At inslagning sker, ju fastare ju bättre - At det slagna teglet får en tilräckelig torkning; af hvilken grund, och til befordran af en bättre bränning, dess form äfven borde vara mindre än nu brukas, til exempel 8 tum långt, 4 tum bredt och 2 tum tjockt. - At vid bränningen i akttages det teglet får i början en långsam så kallad rökbränning, til dess all fuktighet är utdrifven, hvarefter det, utan at smälta, tål en starkare hetta, som då bör nog hastigt förökas, emedan teglet sedan genom en snäll och hastig hetta blifver bättre brändt än med en svag och länge påstående eldning. Detta alt bör dock lämpas efter omständigheter af en förfaren tegelbrännare.
      Den högsta grad af hetta, som en allmän tegellera tål, är inemot smältnings-graden, då teglet får en mörk- eller blågrå färg samt är då aldrastarkast emot vatten och fuktig luft, ofta med något glänsande yta. Sådant blifver det som står närmast emot eldtrumman och får namn af Piptegel, som är tjenligast för skorstenar.
      Det allmänna murteglet kan på ytan erhålla en glasartad hinna, utan betydande kostnad, om därpå, då det nyss är slagit och ännu vått, siktas litet fin pulveriserad kalksten, eller osläckt kalk; genom hvilken art af glasur det blifver mera biståndigt emot väta. Om uti piporne för tegelugnen, sedan bränningen uphört, inkastas knippor af gröna alqvistar, eller så kallad Arre, antager teglet röken en järngrå färg och står sedan bättre emot luftens åtgärd. Til detta ändamål tjena ock hvarjehanda horn och klöfvar m.m. Dylikt brukas äfven vid taktegels bränning.
      Anledningar at tilverka varaktigt tegel ses af Herr Prof. BERGMANS härom utgifne afhandling uti Kongl. Vet. Acad. för år 1771, s. 211 och följ.
      På utländska beskrifningar öfver detta ämne ses i synnerhet en vidlöftig förteckning uti Herr LAMPRECHTS Technologie, tryckt 1787, s. 257 och följ.
      Huru tegel brännes i Holland, dels med torf och dels med stenkol, kan intagas af Herr JARS 1768 i Paris utgifne: L'art de fabriquer la Brique &c. Därom kan äfven läsas Schauplaz der Künste &c. T. VII, s. 131-148.
      Til äfventyrs torde våra tegelmurars tidiga förfallande ofta befordras genom en altför hastig kalk-rappning efter murningen, hvarigenom fuktigheten instänges och insupes af teglet, som därefter ger en snart påkommande vinterköld sönderspränges.  Lösbrändt tegel väljes hälst af murmästare, såsom tjenligast at behålla rappningen; men vida biståndigare är det hårdbrända, som intet tål eller behöfver någon rappning.
      Ehuru angelägit det är at äga et biståndigt murtegel, ligger dock förnemligast magt däruppå at få et godt och varaktigt taktegel, som måste emottaga den mästa vätan och strängaste köld, utan någon betäckning. Detta tunna teglet kan svårligen uthärda lika hetta som murteglet, utan at däruti blifva vindt, eller förlora sin form, så framt leran icke är desto mera eldfast. Således fordras at därvid än mera noggrant i akttaga hvad här förut blifvit påmint. Mergelartad lera, såsom alt för lättsmält, blifver här otjenlig. 
      At vatten uti sådant mindre hårdbrändt taktegel ej må insupas, kan ej säkrare förekommas än då det på öfre sidan betäckes med en glasur; men om kostnaden därvid skall blifva mera drägelig än efter det glaserings-sätt, som af krukmakare vanligen brukas, är nödigt at påfinna et mindre dyrt ämne, som gör samma verkan, och i synnerhet at i möjeligaste måtto spara något af den mäst dyra blyaskan, som ändå altid måste vara med.
                 Af det som uti Järnets Historia anföres om svart färg af järn, kan väl någon anledning til försök härvid tagas, såsom at nyttja en pulveriserad blandning, til exempel af en lös och lättsmält trapp, något brunsten, litetjärnrost, slipgrom, eller sjömalm, jemte minsta delen af blyaska, som  kunde siktas på det nyslagna våta teglet, eller häldre, som i Holland brukas, först bränna tegel och sedan begjuta öfra sidan med en välling af sådan composition, och sluteligen låta det undergå andra glasur-bränningen. Men sättet huru detta skall lyckas, samt med förmån tillämpas, fordrar en vidlöftig utarbetening, hvarutinnan kunnat väntas någon uplysning af Herr Proberaren HJELM, som, efter mycken använd tid och kostnad, häruti förvärfvat sig en säker kunskap och förfarenhet, då et exclusivt privilegium på glaseradt taktegel meddeltes en annan, hvarefter allmänhetens intet äger hopp at om Herr HJELMS uptäckt blifva underrättad. Se dess vackra Tal för Kongl. Vet. Acad. vid Præsidii nedläggande, 1787, s. 17.
      At få et välbrändt tegel, ankommer mycket på väl inrättade ugnar, på en försiktig inlägnging och på en aktsam bränning m.m., hvarom i synnerhet kan ses Herr WINBLADS afhandling om Mur- och Taktegels-bruks fördelaktiga inrättande, förklaradt med kopparstycken, och åtföljer såsom bihang första delen af dess beskrifning om byggnings-konsten. - Jämnför ordet Vattuklinkert, hvarom äfven kan ses Herr Assessor QVISTS nyttiga underrättelse uti Kongl. Patriotiska Sällskapets Journal, 1784, för Februarii til och med Julii månader. Härutaf kan bäst läras så väl handteringen, som sortamenter, ämnen och brännings-sätt m.m.
      Det berättas at då halfbrändt eller lösbrändt tegel lägges först i vatten, och sedan brännes, skall det blifva vida bättre, om detta sker två gångor. - Likaledes skall bästa teglet blifva af torrt obrändt tegel, som pulveriseras och andra gången åter uparbetas med vatten, samt slås å nyo uti formor. På detta sättet skall Italienska golfsten göras. Sådan utväg at erhålla godt tegel blifver dock i allmänhet för kostsam.
      På någre orter i Tyskland brännes tegel uti kolmilor tillika med veden; men om teglet skall få en tilräckelig hetta, lärer föga kol vinnas: eller ock bör teglet vara af tunn och liten form. 
      Då vanligen brändt mur- eller taktegel insättes uti kolmila, är bekant at det af insupen fettma får en svart färg och blifver ganska biståndigt emot väta och luft, men stora tilverkningar på denna vägen kunna ej väntas.

Tegellera (Ziegelerde). Med detta namn förstås egenteligen en sådan art af lera, som af naturen är försedd med en tilräckelig blandning af fin sand til 60 a 70 procent, och som ändå äger det sammanhang at den, utan vidare tilsats, kan formeras til tegel. Sådan är den som til myckenhet finnes uti Holland, och hvaraf det bekanta klinkert-teglet tilverkas. Jämnför Vattuklinkert. Här i riket är sådan lera mera sällsynt, til äfventyrs däraf at den blifvit mindre eftersökt på sådane lågländte platser, där den genom vattnets öfversvämning eller genom slamning tilkommit, hvarvid en fin sand tillika blifvit därmed förorenad. Bästa tegelleran måste ock vanligen sökas uti dälder, och är den tjenligast som aldraminst krymper efter torkning, hvilket aldrabäst kan rönas, om smala utvalkade cylindrer af flere sorter afskäras, til et accurat mått, på en slät brädlapp och sedan torkas samt brännas. Närmast under öfra jordskorpan, eller damjorden, är leran gemenligen mindre tjenlig, men blifver på djupet vanligen af bättre art och bör förnemligast väljas, hälst minsta delen af marken äfven därmed skadas. Lera blandad med matjord är otjenlig och kan föga hjelpas, om icke genom slamning, som blifver för kostsamt.
      Den feta, grå och sega spickeleran är här i riket den allmännaste och måste blandas med tilräckeligt sand. At detta så mycket lättare må låta sig göra genom begge delarnes sammanbråkning, böra i synnerhet de hårda och styfvare leror höstetiden til någon mängd uptagas, at sedan vintern öfver genom kölden uplösas och sönderfalla, då de sedan så mycket lättare om våren eller sommaren kunna genomgå lerbråkan, tillika med sanden. Ju grofvare sanden är, ju mindre behöfves däraf, men dess skörare blifver teglet. Af fin sand åtgår väl mera, men teglet blifver ock desto mera fast och starkt. Det samma erhålles, då sanden ej tilsättes til större mängd än som knappast behöfves til rämnors förekommande under torkning och bränning.
      Det lärer ännu ej tilräckeligen vara afgjordt, om icke vissa arter af torra och magra moleror kunde genom stark bränning bringas til et fast tegel, eller hjelpas med tilsats och sammanbråkning af feta och hälst något mergelartade leror.
      Lerors mångfaldiga förändringar uti art och beståndsdelar gör at inga allmänna utvärtes kännemärken kunna på bästa tegelleran utsättas, utan måste dess egenskaper genom försök utrönas. Medelst en försiktig slamning uti vatten, kan den af naturen inblandade sanden frånskiljas, och med tilslagit skedvatten dess halt af kalk utdragas, hvarefter sedan kan dömmas om den tilsats som til lerans förbättring erfordras. Jämnför Lera och Tegel, samt Herr Prof. BERGMANS därvid åberopade rön.
      Säkraste uplysningen erhålles, om proftegel af flere lerarter och af olika blandningar först göras och brännas, dels med svagare och dels med starkare hetta, uti liten förloradt upsatt ugn. Det fördelaktigaste utslaget härvid kan då säkrast följas uti den större inrättningen.

Tegelsköl, Se Trapp.

Telgsten, Se Tälgsten.

Telliniter äro stenvandlingar af tvåskalige och nästan rhomboidaliska musslor. Anses af någre såsom variationer af Musculiter.

Tenn, Stannum, Plumbum album, Jupiter (Zinn), är ibland de hela, men oädla metallerne den hvitaste och däruti nog nära likt med fint silfver.
      Vid brytning och under tänderne gifver et litet sprakande ljud. Smutsar hvitt papper och har en egen lukt, som ej med något annat kan jämnföras.
      Är ibland metallerne den lättaste och förhåller sig uti specifique tyngd til vatten som 7,180, eller högst 7,400 til 1000.
      Det lättaste är altid renast. Det fina Malacca tennet har förhållit sig som 7,200 til 1000.
      Tenn är fullkomligen smidigt, något mjukare än guld, men hårdare än bly, och kan genom hamring och valsning bringas til tunnaste blad. Se Stanniol.
      Det låter ock draga sig til nog fin tråd genom dragskifvor af ben, eller horn, och nyttjas som tråd til brodering på kläder, af Lappländare.
      En tråd af 1/10 tums diameter brister af 49 ½ skålpunds tyngd. Tennet äger således större seghet än bly, men mindre än någon af de öfrige hela metallerne.
      Äger ingen klang, icke heller någon särdeles spänstighet; men förökar klangen i synnerhet hos koppar, då det därmed sammansmältes. SeKlockgods.
      Smälter vid 213 graders hetta, eller vid 420 grader på Farenheits thermometer, om det är fint, hvilket är förr än papper brännes och således fortare än bly, men något senare än vismut.
      Calcineras lätt vid glödgnings-hetta til en hvit något gråaktig kalk, som vid rörning visar små brinnande eller glimrande gnistror, och dess kalk får, efter full calcination, en tilväxt uti tyngden af några och 20 procent, ehuru en skadelig rök därvid finnes upstiga. 
      Sammansmält med en tredjedel bly och, uti förluterad digel, stäld i långsam glödgnings-hetta någre dygn, uti krukmakare- eller tegelugn, brännes til den hvitaste aska ofvanpå den ännu metalliska blandningen, som ligger på botten. Sådan aska är hvitare än blyhvitt, och den aldrabästa samt finaste så väl för målare som til hvit emaille, och til polering på stål och glas.
      Ifrån England kommer tennaska under namn af Putty, förmodeligen brutit af Franska namnet la Potté. Huru den för polering prépareras m.m., se Järnets Historia, s. 22. Jämnför ordet Potté.
      Med torr saltpetter blandadt och efterhand updragit uti glödgande digel, detonerar tennet med hvitlöks-lukt, som förråder någon arsenik-halt, hvaraf Herr MARGRAF funnit tennet gemenligen vara smittadt. På detta sättet brännes det lätt til en hvit kalk.
      Med tilsats af bräckt eller utsprakadt koksalt, kan eljest tennet fortast calcineras, då det skall brukas til emaille, eller hvitt glas.
      Smält med salmiak gifver äfven hvit rök med stark lukt af arsenik.
      Tennkalken är osmältelig uti vanlig eld. - Med sal microcosmicus, borax och glassats ger hvit opak färg; men är uti glaset allenast mechanice eller uti pulver-form intimt blandad. Se Emaille.
      Blyblandadt tenn är i synnerhet benägit at mulna af luften. Ofta är tennet järnhaltigt, som då röjer sig, efter långsamt stillastående uti något fuktig luft, med rostige fläckar.
      Tennet angripes, eller ock löses af alla både mineral- och vegetabiliske syror.
      Af vitriolsyran löses det med tilhjelp af varma.
      Af ren saltpettersyra angripes häftigt, men löses intet, utan corroderas endast til en hvit kalk, som kan brukas til emaille, men ej til polering. Af gemensamt skedvatten, som vanligen håller någon saltsyra, löses det dock til en del. Saltpetter medtager tennets phlogiston fullkomligen, hvaraf kommer at denne kalken svårligen kan reduceras til tenn.
      Saltsyran är tennets fullkomliga lösnings-medel. Än starkare löses det uti aqua regis, som består af lika delar saltpetter- och saltsyra, hvaraf mera kan lösas än lösnings-medlet väger, och til dess solution blifver som et gelé. Huru denne solution med försiktighet göres, och huru guld därmed kan fällas til purpurfärgad kalk, se Purpura Mineralis och Karmin. - Med denne uplösning uphöjes röda charlakans-färgen vid färgning med conchionell, hälst då saltpettersyran är något rådande.
      Utur solution i aqua regis kan tennet fällas, med alkali vegetabile, til en mjölkhvit kalk. Det fälles ock först helt hvitt med blodlut; men efter några dygn antager denne fällning, uti luften, en ljusblå färg, som börjas först på ytan, ehuru solution varit af renaste Malacca tenn, utan någon smitta af järn. Denne blå färgen är dock flygtig och stadnar, vid fällningens filtrering, uti sugpapperet, hvarpå den til en del förvandlar sig uti violett. Den fälde kalken däremot antager vid torkning svart färg.
      Den hvita fällningen med alkali vegetabile erhålles ej i form af pulver, utan som et limaktigt magma, samt liknar stärkelse, efter utlakning och torkning, nästan glashård, halfklar, gulaktig, eller opalfärgad. På lika sätt förhåller sig denne fällning med alkali volatile. Under torkning söndersplittrar den til crystalliniske gryn, utan någon viss figur. - Således är den otjenlig til hvit färg, hvartil ingen ypperligare gifves än den krithvita tennkalken, som erhålles genom den härförut nämde calcination med bly.
      Om tennet löses med kokning uti saltsyra, och en liten stång af zink däruti inställes, fäller sig tennet därpå med en vacker vegetation, i form af små grenar, hvilka dock snart förfalla, om ej zinken straxt efter deras upkomst uttages. På lika sätt förhåller sig äfven bly, under fällning på zink. Se CRELLSChemische Annalen, 1785, 1 Band, s. 400.
      Uti växtsyror, såsom vinättika och vinstenssyra, kan äfven tennet lösas och bringas til crystaller, som nyttjas vid sitser- och cattuns-färgor samt prépareras vid fabriquer, där blysocker göres.
      Af alkalier, såsom såpa, angripes väl ytan med mulen färg, men löses intet märkeligen, ej heller af blodlut, som likväl löser de fleste öfrige metaller uti kalkform.
      Uti smältning kan blandas med alla metaller. Qvicksilfver amalgameras därmed ganska lätt.
      Guld och silfver blifva af minsta tennblandning och ensamt af dess rök så sköra, at de kunna pulveriseras.
      Med platina smälter ganska lätt tilsammans och utan afgång på vigten. - Lika delar af hvardera utgöra en ganska skör composition, men fyra delar tenn emot en del platina gifva en halfsmidig blandning.
      Med tenn, järn och kobolt upkommer en smidig blandning. Tennet förenar sig äfven med Nickel och med Magnesium. - Med litet vismut blir halfsmidig och en nyttig blandning för allehanda små gjuterier, såsom hålkar på knifskaft. - Med zink utgör en än mera nyttig och ganska hvit composition.
      Med bly är den mäst bekanta blandning för tenngjutare samt til blylödning. Se Slaglod.
      Tre delar Tenn, 5 delar Bly och 8 delar Vismut sammansmälte, utgöra en blandning, som sedan kan smältas uti så lindrig hetta, som vattnet behöfver til kokning.
      Med järn, eller hälst med stål och tackjärn, kan tennet sammansmältas uti åtskillige proportioner. Sex eller 8 delar stål uti 100:de delar tenn meddela tennet mera hårdhet och styrka, samt duger til Förtenning. Se Stålförtenningsamt Järnets Historia, s. 550 och följ.
      Med Koppar utgör en blekgul eller ock helt hvit blandning, efter mindre eller större tilsats, som är ganska hård, skör och ljudande, samt til klockor högst nyttig. Se Klockgods.
      Tennets närvaro uti okänd sten röjes för blåsrör med en högröd färg, om litet koppar tilsättes jemte borax.
      Med Regulus Antimonii, til en liten del, blir hårdare, utan mycken förlust i smidigheten, och tillika mycket hvitt.
      Liten del messing, til 4 a 5 procent, gör tennet fast och blankt uti förtenning på järnbleck. Se Blecksmide. Den gör äfven tennet ljudande uti käril.
      Med Arsenik blir tennet mera hvitt och gnistrande uti brottet, men tager en dunkel yta uti luften och är en skadelig blandning.
      Tenn med svafvel förenas til en spröd massa, och uti calcinations-hetta går tennet därmed snart til kalk, eller aska. Huru af denne blandning med tilsatt qvicksilfver, eller med tenn-amalgam och svafvel, göres et fjälligt guldfärgadt pulver, se Aurum Musivum. Vidare om svaflets förening med tennet, både af natur och med konst, se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 157 och Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781, s. 328-332. Se Bronce-metall.
      Af ålder, eller enligt 1694 års Förordning för tenngjutare-ämbetet, har arbetadt tenn uti käril, här i riket, förekommit af trenne olika blandningar, nemligen: Tvåstämpladt, som skulle bestå af 2 delar tenn och en del bly:Trestämpladt skulle hålla 17 procent, och Fyrstämpladt allenast 4 procent Bly. Men genom Kongl. Maj:ts Controll-Stadga af den 7 December 1752 är nu mera förordnadt, at intet tvåstämpladt tenn vidare får uti riket förarbetas, utan endast dels Trestämpladt, som håller 83 delar fint på 100:de, eller med tilsats af 17 procent bly, samt Fyrstämpladt, som skall bestå af 97 delar fint på 100:de, eller försatt med 3 procent bly.
      Blandningen af tenn och bly, eller huru mycket af hvardera ingår uti en sådan okänd blandning, rönes säkrast antingen genom hydrostatiska vågens nyttjande, i anledning af dessa metallers olika tyngd emot vatten; eller ock, som mäst brukas, genom stöpte accurata kulor, uti en och samma form, så väl ensamt af rent tenn och bly, som af blandningen. Af skilnaden uti tyngderne kan då mängden af hvardera metallen uti en förekommande blandning, uträknas antingen efter den bekanta allegations-regeln, eller efter den algebraiska formel, som finnes uti SCHEFFERS Chymiska Föreläsningar s. 359, samt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1755.
      Med fullkomlig noggranhet kan tennet på chemiska vägen icke skiljas ifrån bly.
      Uti ren och stark saltpetter-syra uplöses väl blyet helt och hållit, men det inblandade tennet blir då liggande som en hvit kalk på botten. Detta är dock föga märkeligit, då blyet är däruti til liten mängd. Deras skilnad verkställes ock på det sättet, at det blyblandade tennet uplöses i aqua regis helt och hållit. Om då til denne solution slås en uplösning af hepar sulphuris uti vatten, faller blyet därutur med mörk eller svartbrun färg, men ej tennet. Åtminstone kan blyets närvaro härmed, eller med liqvor vini probatorius, uptäckas.
      Genom tennets blandning med bly och åtskillige andre metaller, upkomma compositioner, utom de förenämde, under åtskillige namn, såsom:
      Orgelbyggare-metall, eller tenn, stundom af två och stundom af tre delar tenn emot en del bly.
      Canon- och Klockmetall. Se Klockmetall och Styckemetall.
      Æs Caldarium til speglar. Se detta namn samt Spegelmetall. 
      Æs Corinthiacum, se Corinthisk Metall.
      Blyslaglod, se Slaglod.
      Bleckförtenning af 100:de delar tenn, 10 delar bly och 5 delar messing.
      Tenngjutare-tenn af förenämde trenne slag.
      Indianisk hvit metall, Cuncham eller Vonglam kallad, af 8 delar koppar och 2 delar tenn.
      Ståltenn af 100 delar tenn och 6 delar stål.
      Uti China skall brukas en blandning af tenn, bly och zink, som fått namn afCallin och skall där nyttjas til prässade thédosor och hvarjehanda arbeten; äfven til taktäckning. Se HÜBNERS Handl. Kunst- und Bergwerks-Lexicon.
      Stanniol af flera färgor. Se Stanniol.
      Appeu. Se detta ord. Brukas i synnerhet på gyllenläders tapeter.
      Blocktenn är det här i riket bekanta rena Engelska tennet. Se Blocktenn.
      Efter berättelse skall likväl sådant tenn ej vara aldeles fritt ifrån bly, hvaraf en liten tilsats, efter et visst förordnade, altid skall göras, då det går til utrikes afsändning. - Vid detta blocktenn göres ock af tenngjutare den anmärkning, at öfra delen uti blocket är renast, och så mjuk at det föga kan arbetas, utan en liten tilsats af messing. Midtuti blocket är det mera hård och tål intet så stor tilsats af messing; men understa delen, eller botten af samma block, är mera hård och benägen at brakna, så at den utan tilsats af bly svårligen kan användas til något arbete.
      Malacca Tenn. Se detta ord.
      Stångtenn (Zinngatter) är kändt i alla kryddbodar och finnes mer och mindre rent. Se Tenntilverkning.
      Tennets närmaste förvandskap med de andre metallerne utsättes i följande ordning, nemligen: först Zink, sedan Qvicksilfver, Koppar, Regulus Antimonii, Guld, Silfver, Bly, Järn, Magnesium, Nickel, Arsenik, Platina, Vismut ochKobolt. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III s. 458.
      At ock tennet, äfven som flere metaller, innehåller en egen metallisk syra, har Herr HERMBSTEDT redan år 1785 anmärkt, hvilket genom rön af Herr HASENFRATZ vidare blifvit bestyrkt på det sättet, at saltpettersyra flere gångor blifvit öfver tenn afdistillerad, hvarunder dephlogisticerad luft så fullkomligen calcinerat metallen, at utur den i retorten sluteligen öfverblifne torra kalken en syra kunnat med vatten utdragas, som med alkali fixum mättad intet gaf något nederslag. Det häraf erhållne saltet fräste ej heller på kol, och kunde således icke vara annat än et med tennsyra förenadt alkali. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 10:de stycket, s. 305.
      Tennets vidsträckta nytta uti Oeconomie, samt uti konster och handtverk, är dels allmänt bekant, dels uti det föregående korteligen nämndt. - Ibland den betydeligaste nyttan är at dölja kopparns ergning och vedervärdiga smak uti kopparkäril genom den bekanta förtenningen (se detta ord), men om sura saker kokas i tenn, eller förtenta käril, löses äfven tennet däraf och kan nästan vara lika skadligt för hälsan i längden, fast smaken ej uptäcker faran. På många slags järnarbeten förhindras rosten för någon tid med förtenning; men oförtente järnkärl äro för hälsan tryggare än de förtente.
      Uti tennkäril, som kunna hållas täta, förvaras aldrabäst rosor och örter, fina théer, citroner, m.m., ifrån utdunstning och mögel. - Uti träkäril, innantil öfverklädde med tennfolium, har ock hvetemjöl, bröd och fina gryn blifvit några år förvarade ifrån mott och mögel, som försöktes på Herr COOKS vidlöftiga sjöresa, och kan vara lämpeligt för hvarjehanda förråds bevarande.
      Om förtenning kan läsas Herr GRAWENHORSTS Ausfürliche Anweisung zur Verzinnung der Kupfernen, messingernen und eisernen Gefässe. Braunschweig 1774.
      Huru smidt järn förtennes, se Blecksmide. Små arbeten af järn, såsom ålkrokar, gardin-ringar, små spik, knappnålar, m.m., betas först lika som järnbleck, läggas uti en oglaserad lerkruka och uphettas under omrörning, til dess de anlöpa med gulblå färg, då lagom tenn tilsättes, hvilket då snart smälter, hvarvid pulveriserad salmiak tilblandas. Krukan täppes med trälock och skakas flitigt, hvarunder tennet fäster sig helt tunnt på alla inlagde små arbeten, som sedan sköljas väl och torkas, samt göras blanka uti skurtunna med tillagd sågspån. Fina messings-arbeten, såsom knappnålar, zitter-tråd, slittermessing, m.m., förtennas genon kokning sålunda, at de först rensjudas med vinsten och litet salt, läggas sedan uti en kopparkettel, hvarftals med pulveriserad vinsten, emellan tunna bottnar af fint tenn. Ketteln gjutes full med vatten, jemte något mera vinsten, ställes uti stark kokning 5 eller 6 timmar, hvarefter vinstens-luten afhälles och de nu mera silfverhvita messings-arbeten sköljas med rent vatten, torkas uti skurtunna med sågspån, samt sluteligen med torrt sädeskli, genom skakning uti en skinnpose.
      Om tackjärns förtenning, jämnför ordet Förtenning.
      Bly förtennes på glasmästare-vis, i det tennet smältes, med lödbult, och med litet tilsatt bomolja och harts drages omkring på blyet. Se Lödbult, Lödaoch Lödsten.
      På hvad sätt en mera tunn, men ganska blank och vacker förtenning kan på våta vägen, medelst kokning uti vatten, erhållas på koppar och i synnerhet på messing, genom tilsats af metalliskt tenn, jemte vinsten och alun, ses vid ordet Hvitsjudning, hvarvid det af syran uplöste tennet fäller sig på den blanka kopparen eller messingen med dess hvita metalliska färg, så fast at det tål stark gnidning med polerstål, samt liknar nog nära en god försilfring och emotstår länge, innan det afnötes, som bekant är, på gemena knappar, knifskaft m.m., särdeles på messing, som förut är försatt med mera zink och litet tenn til en art tombak.
      Chemiske grunderne til denne besynnerliga kopparens förmåga at fälla tennet utur dess uplösning i vinstenssyra, har Herr Professor GADOLIN genom åtskillige försök ganska sinnrikt sökt utröna, som ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1788 s. 186 och följ., hvarjemte bifogas af Herr Baron VON GEDDA en mera practisk tilläggning, i samma Handl. s. 194-197, som kommer öfvens med det som vid hvitsjudninig redan anmärkt är, nemligen at alun härvid är en verkande tilsats, och at hvitsjudning allena därmed, utan vinsten, äfven lyckas, samt at koksalt, som af metall-arbetare tillika brukas, kan vara borta. Märkeligt är at intet kopparen, utan endast tennet härvid uplöses och under fällning betäcker kopparen ifrån syrans angripande.
      Uti medicin har tennet, eller préparater däraf, intet vunnit någon särdeles credit.
      Om tennets arsenikaliska halt, och huru den uptäckes, se Herr Directeur MARGRAFS Chymische Schriften, andra Delen s. 87-112. Häraf kan intagas det arseniken har til tennet en så stark attraction, at den utan tilsats uti starkaste hetta icke kan skiljas därifrån. Denne skadeliga inblandning, så väl som tennet benägenhet at lösas uti alla slags syror, gifven en nödig varning at icke nyttja tennkäril där något syrligt tilkommer, hälst då tennet efter vanligheten är lojeradt med bly, som här förut är påmint. De arsenikaliske kiesarter, såsom den Engelske Mondyk, m.m., hvilka gemenligen äro tennmalmernes följaktige, förorsaka egenteligen denne oart, hvilket däraf kan intagas at, då tennet blifvit smält utur rena zinngraupen, har, efter Herr MARGRAFS rön, icke den ringaste arsenik-halt däruti kunnat märkas. I anledning af hvad förenämt är, at arseniken blifver flyktig och yppar sin närvaro med den vanliga hvitlöks-lukten, under tennets smältning, uti en viss grad af hetta, med tilsats af salmiak, tyckes detta saltets nyttjande vid förtenningar, i synnerhet på messing, järn och koppar, medföra någon förmån.
      Tennet tilverkas på mångfaldiga orter i verlden. I anseende til myckenheten, innom en föga stor omkrets, lärer dock England vara det rikaste, och skall därifrån utskeppas årligen 12,000 skeppund.
      För öfrigit finnes tenn och dess malmer uti China, på Japan, Siam ochMalacca - Äfven uti Spanska Wäst-Indien, hvarest åtskillige tenngrufvor upräknas af ALONSO BARBA, och hvarest det största tenn-bergverket är vid Potosi, där tennmalmen funnits i dagen, men silfver på djupet.
      Uti Böhmen förefaller det vid Zinnwald, Töplitz, Graupen, Schönfeld, Schlackenwalde; uti Sachsen vid Altenberg, Ehrenfriedersdorf, där fordom 2000 centner, men nu ej mera än 600 centner årligen tilverkas. Vid Eibenstock, där mycken tennmalm äfven fås med seifenverk; uti Schlesien, Trier, Ungenr, Sicilien, Spanien och Portugall, skall äfven tenn tilverkas.
      Här i Riket har ännu ingen lönande tennmalm blifvit yppad.

Tenn vid Falu grufva, se Tänn.

Tenn-crystaller erhållas väl ensamt af en väl mättad tennsolution, då den långsamt evaporeras; men snällare om en järnsolution i vitriolsyra tilslås. Tennet faller då til små hvita dels cubiska, dels polyëdriska crystaller, som äro uti vatten olöslige och vid lindrig hetta blifva bruna, samt likna små zinngraupen, som på detta sätt äro med konst gjorde. Mera härom se Järnets Historia, s. 793, 794.

Tenn-granater kallas de järn-granater, som befinnas tennhaltige. Sådane hafva här i riket i synnerhet funnits gulaktige vid Gökums kalkbrott, uti Dannemora socken, och svarta eller svartbruna vid Moren uti Wästanfors socken. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1746, s. 176 och följ.; s. 186 och följ.

Tennaska, Se Tenn och Potté.

Tennberg, Se Tennmalm.

Tennbett kallas i synnerhet vid Stora Kopparbergs grufva en blek lefverfärgad arsenikalisk svafvelkies, eller Lefverslag, som ej är mycket svafvelrik, och duger därföre intet hvarken för svafvel-tilverkning, eller för råstens smältning. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 153. Denne art af kies finnes gemenligen uti vissa fläckar ibland kopparmalmen. Den är intet vidare skild ifrån Lefverslag, än däruti at färgen är något blekare, i anseende til en liten smitta af arsenik, liknande et med rödlätt färg anlupit tenn, som torde gifvit anledning til namnetTennbett, hvilket namn endast är vid Stora Kopparberget bekant, men vid andra grufvor är den känd under namn af Lefverslag, eller Vattukies. Se dessa ord. Ibland alla kiesarter är denne mäst järnhaltig, och förorsakar således på suluugnen en trög gång samt svåra järnnasar, eller vargar.

Tenning. En Tenning kallas vid förtent blecksmide et visst antal betade järnbleck, som på en gång tagas til förtenning, och består gemenligen af 1800 stycken bleck, hvartil fordras 117 marker tenn, efter Nürenberger vigt, och därtil 15 marker talg. Se Blecksmide.

Tennis, eller Dennis, vid bokverk, Se Dennick.

Tennmalm, Minera stanni. Efter rätta orda-förståndet på ordet Malm är det en med svafvel ensamt, eller med syror uplöst och mineraliserad metall, men efter en inskränkt begrepp härom är tennmalm ganska sällsynt, och äro allenast få exempel därpå bekante, nemligen:
      a) Försvafladt tenn, i form af aurum musaicum, ifrån Nerchinskoi uti Siberien, som ensamt bestått af tenn och svafvel med litet koppar inblandadt. Ytan på denne malmart har fullkomligen liknat et artificielt aurum musaicum (Se Aurum Musivum) med fina och gula fjäll; men därunder har varit en kärna af hvitt, metalliskt och stråligt utseende, något när som tenn med svafvel sammansmält. Så väl det yttre fjälliga, som kärnan har dock varit af lika beskaffenhet. Uti elden har svaflet afbrunnit med blå låga, och efter calcination har tennet som en hvit kalk varit öfrigt och gifvit med sal microcosmicus, uti stark hetta för blåsrör, en mjölkfärgad pärla. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781, s. 328, samt BERGMANS Opusc. Chem. Vol. III, s. 158-161.
      En dylik malm som den nu beskrifne ifrån Siberien, bestående af försvafladt tenn med något koppar och litet järnkalk, har äfven blifvit bruten uti England, vid Wheal Rock i Cornwall, uti en malmgång på 20 famnars djup. Denne sällsynte malmart har också af Herr Assessor KLAPROTH, i synnerhet på våta vägen, blifvit granskad. Af alla härpå anstälde mycket uplysande rön kan sluteligen inhämtas, at 100 delar af denne malm innehållit
      Svafvel              25
      Tenn                  34
      Koppar              36
      Järn                     3
      Bergart                2
                              100 delar.
      Se härom CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 1786, 4:de Bandet, s. 217 o.f.
      b) Tenn mineraliseradt med en syra, jemte litet koppar och järn, har funnits uti en art af blyerts, eller bladig molybdena, ifrån Bitsbergs klack uti Säters socken, hvarom beskrifning ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1754, s. 189-208. - Den består väl egenteligen icke af annat än en egen syra, med phlogiston förenad (Se Molybdena), men sådant hindrar intet at den ju därjemte kan tilfälligt-vis innehålla förenämde metaller, om det icke är tillika en egen metall, som af de nyare fått namn af Molybdenum.
      Til mineraliseradt tenn lärer ock det kunna föras, som finnes uti
      c) Volfram, förenadt med Svafvel, Arsenik, Järn och Brunsten, efter det allmännaste bergsmans begrepp om denne mineral. Se Volfram.
      Tennhalten är likväl uti förenämde arter så ringa och tilfällig, at de icke så egenteligen kunna under namn af tennmalmer uptagas. Härtil kan likväl föras
      d) En art af rauschgelb, eller Rubinus Arsenicalis, som består af tenn och arsenik med litet svafvel, hvaraf den röda färgen härkommit. Den har af Herr Prof. LEHMAN uti Petersburg först blifvit uptäckt och funnen vid Tatschilnaja Gora uti Catharinenburgiska districtet.
      e) Mondyk, eller Mundyk, är väl icke annat än en blekgul järnstark arsenikalisk kies, men som den tillika är tennhaltig, uptages den merendels ibland tennmalmer. Dock är ovisst om icke tennhalten kan komma af fina zinngraupen, som ofta däruti finnas instänkte. Se Mondyk.
      f) Weisserz räknas väl egenteligen ibland kopparmalmer, såsom innehållande det mästa af samma metall, jemte arsenik och svafvel, men bör ej heller vara onämd ibland tennmalm, hälst den medför en god del tenn, ungerfär til 13 procent, af samma ämnen mineraliseradt. Se Kopparmalm, 2:o h).
      Jämnför NORDENSKÖLDS Afhandling om tenn m.m. utgifven i Åbo 1772, §. 6, samt LEHMANS Physic. Min. Schriften von Volfram, s. 380 och 356.
      Allmännast finnes tennet uti förstenad eller glasig form, och gemenligen i blandning med järn. I anseende därtil förekomma också tennmalmer vid Tyska bergverken aldrig under namn af Zinnerz, utan kallas där allmänt Zinnstein, eller Tennberg på Svenska. Sådane förglasade tennkalker äro förnemligast följande, såsom:
      g) Zinngraupen, Minera stanni, Polyëdra, Cristallus stanni. Desse äro merendels svarta eller dunkelbruna. Rena zinngraupen bestå egenteligen af dephlogisticeradt tenn i förening med litet järn, kiseljord och än mindre kalk, hvarjemte anledning yppat sig at tro luftsyrans närvaro. Herr Prof. VOGEL och någre flere mineraloger påstå väl at arseniken däruti äfven ingår, och grunda sin tanka på det rön at en hvit rök, under calcination i stark hetta, ifrån zinngraupen upstiger; men denne rök äger ej den minsta lukt af arsenik, och dessutom är bekant at renaste tenn, i förening med järn, gifver sådan rök, uti glödgnings-hetta, utan lukt. Herr MARGRAF har ock uti andra delen af dessChymische Schriften, s. 104, med tydelige rön visat at tenn af rena zinngraupen, med svart fluss reduceradt, vid strängaste prof intet röjer något spår til arsenik, som likväl uti alla försökte arter af det allmänna hyttetennet blifvit uptäckt. Häraf kan slutas at arseniken är en tilfällighet, härrörande af de arsenikaliske kieser, som ofta åtfölja tennmalmerne, och således ingen nödvändig beståndsdel. Zinngraupen äger, ibland alla malmer, den största tyngd och förhåller sig til vatten som 6,858 til 1,000, eller lika med regulus antimonii, ehuru tennet är den lättaste af alla hela metaller. Zinngraupen är den rikaste af alla och håller omkring 70 til 80 procent rent tenn. Förekommer vanligen uti crystallinisk form, stundom cubisk med afslipade kanter, men merendels mångsidig, eller polyëdrisk, utan någre determinerade sidor.
      Herr DE ROMÉ DE L'ISLE har dock med mycken noggranhet examinerat desse crystaller, både af hvita och svarta zinngraupen, och funnit at deras figur merendels kan härledas ifrån en Octaëder, som stundom förändras til en dodecaëder, eller et prisma med åtskillige slags spetsar. Häraf upräknas 9 varieteter och beskrifvas, med därtil hörande figurer, uti dess Cristallographie, 2:nd Edit. Tom. III, s. 409-431.
      En besynnerlig art af zinngraupen, eller tenn-crystaller, har funnits uti England vid S:t Agnes i Cornwall, utan någon vidhängande bergart, och det af tvenne förändringar, såsom först af svarta, glänsande och räfflade, fyrsidige och rätvinklige prismatiske crystaller, som termineras af en pyramid på ena ändan, hvilken består af 8 facetterade sidor. Dess specifiqua tyngd til vatten har befunnits vara som 675 til 100. För blåsrör, på kol, har tennet därutur straxt kunnat reduceras. Se härom Herr BergsR. VON ENGESTRÖMS Tal vid Præsidii afläggande uti Kongl. Vet. Acad. 1774, samt Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1778, s. 320.
      De allmänna polyëdriske svarta zinngraupen finnas däremot ensamt nog strängsmälte, som af större järnhalt torde härröra, ehuru lättsmält sjelfva metallen är.
      h) Strålig Tennmalm kallas en annan art, som äfven beskrifves uti förenämde handlingar och finnes ganska sällan uti Cornwall. Den kallas därWoodlike Tin-ore, eller trädlik tennmalm. Är af gulaktig färg med ljusare och mörkare, dels ock helt svarta strimor, sammanstötande uti flera centra, liknande nog när en del zeolith; men är hård. Dock ger den knapt gnistror emot stål. Förhåller sig klotformig på ytan, nästan som en glaskopf, med svartbrun skorpa betäckt. Dess specifiqua tyngd til vatten har varit som 580 til 100. - Af Herr Assessor KLAPROTH har den blifvit på flere sätt undersökt, då på våta vägen ingen betydande uplysning kunde vinnas; men genom smältning uti digel, och under modererad hetta, allenast med tilsats af lika mycket colophonium och öfverlagt kolstybbe, utbracktes en ren tenn-regulus, jemte några små korn, som tilsammans utgjorde 63 1/3 procent af malmen. Härvid funnos uti stybbet små svarta fjäll, som drogos snällt af magneten. Tennet har varit nog hårdt och smittadt med litet arsenik och järn. Se CRELLS Chemische Annalen 1786, 12:te Stycket, s. 507-512.
      Til denne malm hörer äfven den så kallade Engelska Stalactitisketennmalmen, som til dess bruna färg, utanpå klotformige och i brottet strålige skpanad, fullkomligen liknar en blodsten. 
      i) Hvit Zinngraupen har ofta blifvit confunderad med tungspat, så at många hållit dess existance omöjelig, men vid Ehrenfriedersdorf i Sachsen hafva verkelige, hvita, crystalliniske zinngraupen, med åtta triangulere sidor, blifvit träffade, lika med dem som erhållits uti grufvan Simon Judas vid Schönfelt uti Böhmen. Uti en malmsamling i Dresden, hafva äfven helt hvita zinngraupen blifvit sedde uti fyrkantig pyramidalisk form. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 184.
      Af Herr DE ROMÉ DE L'ISLE beskrifvas också desse crystaller såsom octaëdriske, uti dess Cristallographie, Tom. III, s. 412.
      Möjeligheten at kunna i naturan finna tenn-crystaller, eller zinngraupen, så väl af hvit som svart färg, tyckes ock kunna slutas af hvad som under ordetTenn-Crystaller anföres, nemligen: om til en tenn-solution i saltsyra slås en med vitriolsyra gjord järnuplösning, så faller tennet med vitriolsyran förenadt til botten,uti form af hvita, cubiske, octaëdriske eller mångkantige crystaller, som äro olöslige uti vatten och blifva brune eller gula uti en måttelig hetta. Hvarför icke kan naturen hafva sig förbehållit, at dana zinngraupen med hvit färg på något dylikt, fast mera fullkomligit sätt?
      k) Zwitter, Zinnzwitter, Graupichter Zwitter, kallas åtskillige berg- och stenarter, hvaruti finnas ofta för ögat omärkelige små zinngraupen. Tennhalten af dylike tennmalmer är således oändeligen föränderlig, efter mer och mindre af desse små graupen. Utseendet af zwitter är äfven så skiljaktigt, at ögonkänning til dess urskiljande ifrån gement berg är aldeles otilräckelig, så framt andre omständigheter ej gifva någon anledning.
      Af sådan zwitter, utan märkelig zinngraupen, består det vidlöftiga stockverket uti Altenbergiska tenngrufvan. Här brytes ock en art zwitter, som får namn af Bandzwitter, bestående uti smala utmed hvarannan liggande klyfter af qvarts, hvit stenhärdad lera och en brun rödlätt tennmalm. Se FERBERSMineralgeschichte versch. Länd., s. 130.
      Den sämsta art af zwitter kallas Neckstein. Se detta ord. 
      Ofta finnas zinngraupen eller zwitter uti gröfre geschieber, eller grannare korn, med jord betäckte, efter öfvergångne förstöringar och förekomma under namn af Seifenerz eller Tennsand.
      l) Tennspat är en hvit eller ock stundom grönaktig, tung, tennhaltig kalkspat, mer än vanligen tät och fast, men utan någon viss figur. Herr JOHN HAWKINS har ock, vid Breitenbrun, träffat en ljusgrå tennmalm (Zinnstein), som efter bokning och vaskning gifvit en krithvit slig, liknande en hvit och genomskinlig qvartsand. Se CRELLS Chemische Annalen 1787, 1:sta Stycket, s. 52. Således lärer ingen tvifvel vara, at hvita tennmalmer gifvas. Tennspat finnes vid Schönfeld uti Böhmen, jämnväl vid Schlackenwalde. Har ock stundom visat sig gulaktig uti tresidige pyramidaliske spetsige crystaller; likaledes octaëdrisk, af trehörnige planer formerad, utur Simon Judæ grufvan vid Schönfeld. Se VON BORNS Lithophylacium, 1 Del. s. 89.
      m) Tennberg, kallas en tennhaltig qvartsart, liknande granatberg, dels hvit, dels brungul, eller ock grönaktig. Se VON BORNS Lithophyl. 1 Del. s. 86.
      Åtskillige af våra venska milda gul- och grönaktige Granatbergs- Skörl- ochSkörlbergsarter borde med mera noggranhet undersökas, om icke någre torde finnas vara af lönande tennhalt, ehuru den proberade granatbergs-arten vid Gjökum i Dannemora socken, och den litet tennhaltige skörlen, som funnits vid Skogsböle i Kimito socken, ännu icke gifvit hopp om lönande arbete. Där tennet är med mycket järn förenadt, där kan det intet fullkomligen på torra vägen utbringas, utan böra då våta uplösnings-medel tagas til hjelp. - Den tennrika skörlen vid Engelske tenngrufvorne gifver hopp, at ock en sådan här i riket någon gång torde träffas.
      n) Tenngranater. Se detta namn. - Allehanda järn-granater, som vid stark glödgning intet äro benägne att smälta, och som, uti smärre stycken sönderslagne, eller ock i form af pulver, vid sträng calcinations-hetta finnas gifva någon hvit rök, hvilken sublimerar sig på et däröfver hållit kalt järn, antingen med någon hvitlöks-lukt, eller aldeles utan lukt, böra misstänkas för tennhalt och ej släppas utan nogaste granskning, hälst om de tillika äga någon större tyngd, än vanlige järngranater.
      Tennmalmernes lägerställe och medföljande gångarter gifvas af snart otalige förändringar. Vid Tyska, Sachsiska och Böhmiska bergverken brytas tennmalmerne ömnigast uti stockverk, och däruti varande malmfall, i stora och vidsträckta granit- eller gneisberg. De träffas ock uti sväfvande granitgångar med gångarter och gångsten dels af granit, dels af Skimmer, Qvarts, Fältspat, Stenhärdad Lera af många förändringar, Lithomarga, Flussspat och Kalkspat, hvilka arter, med flere, i synnerhet förefalla vid Altenberg och vid Ehrenfreidersdorf, gemenligen allestädes med inblandadt järn och järnmalmer, samt ochror af många slag, utom inblandadt järn och järnmalm, samt ochror af många slag, utom flere tilfällige malmarter. Se Stockverk och FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 126-192 och följ., samt dess Min. Geschichte von Böhmen s. 101 och följ.
      Gedieget tenn är ganska sällsynt, dock har det funnits vid Cornwall uti England, uti en lös jordsten, ganska rent, sittande i en klar spat. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1766, s. 231. Likaledes anföres exempel därpå uti samma Handl. för 1778, s. 323.

Tennprof. Tennmalms försökande på dess halt är i allmänhet ibland de svåraste prof at med noggranhet kunna verkställa, dels i anseende til tennets benägenhet at på smältnings-vägen förbrännas, dels ock därföre at järn merendels altid medföljer, antingen intimt med tennet förenadt, eller uti egne malmarter, som då böra dels genom magneten, dels på sichertråget, efter föregången rostning, därifrån skiljas.
      För blåsrör gifva en del rena zinngraupen straxt tennhalten tilkänna genom de på kolet reducerade tennkorn. Utur andre mera hårdsmälte och järnbundne arter börjar tennet gemenligen utsvettas uti fina korn, då borax bör tilsättas, som bringar hela den lilla profbiten til glaspärla, hvarigenom de små kornen lättare samlas til et enda, som då håller sig vid botten närmast kolet och bevaras ifrån calcination så väl af boraxglaset, som af kolets phlogiston. Om en fin järntråd under blåsningen instickes uti det smälta godset, plägar också tennet därpå fälla sig. Om tennet redan är calcineradt och anblåses med sal microcosmicus, plägar det röja sig genom den hvita opaka emaille-färg, som glaspärlan då antager.
      För pust kan tennmalmens halt närmare utrönas, hvilket på det enklaste sättet sålunda tilgår, at malmen först rostas på skärfvel, efter konstens reglor, de lättare arter afskiljas på sickertråget och medföljande järnmalms-gryn utdragas med magnet. Et mycket tätt och fast tallkol utsökes, och utskäres däruti en liten grop, eller et spårr. Den renade malmen lägges uti gropen, som betäckes med et annat platt kol. Hela tilställningen kan sedan smetas med väl sandblandad lera, och läggas på en digelfot för insatspusten och, då kolet kommit til glödgning, påblåses friskt 7 a 10 minuter, då profvet är färdigt. At så mycket mera befordra tennets reduction, är nyttigt at indränka kolet med litet linolja uti den gropen, där malmen inlägges. Litet tillagt borax bidrager äfven til renlig smältning. Detta är ibland de säkraste sätt för tennmalmers proberande. Se CRAMERS Metallurgie andra Del. s. 144.
      Uti digel kan det äfven låta sig göra, efter Herr SCHEFFERS föreskrifne method uti dess Chymiska Föreläsningar, s. 359, eller genom hastig smältning med tilsats af 2 centner svart fluss, ¼ centner crystall-glas och ¼ centner harts, emot en centner zinngraupen, uti täckt digel.
      Mycket järnhaltige och fattige tennmalmer, såsom volfram och tennhaltigt granatberg, m.m., måste stundom proberas som en järnmalm, och tennet sedan skiljas därifrån genom uplösning uti saltpettersyra.
      Tennmalmers proberande på våta vägen beskrifves uti BERGMANSOpusc. Chem. Vol. III. s. 436.
      Tennets renhet försökes snällast medelst en varm lödbult. Om tennet därmed visar sig slätt och blankt, utan någre sandige gryn, anses det för at vara fritt ifrån inblandning af järn, som ofta är dess följeslagare.
      Den tilförlåteligaste underrättelse om tennets undersökning, decomposition, eller analysis, har Herr MARGRAF visat uti Hist. de L'Acad. des Sciences à Berlin 1758.
      Huru tennet pröfvas i anseende til dess finhet, eller på hvad sätt dess lojering med bly kan utrönas, se ordet Tenn samt Kongl. Vet. Acad. Handl. 1755, s. 136 o.f., samt för 1757, s. 315 och följ.

Tennsand, Se Tennmalm k).

Tennschrage (Zinnschrage) kallas vid förtente blecks tilverkning en art af hallster, som under påstående förtenning står utmed tennpannan, och hvaruppå de utur pannan kommande blecken ställas på kant, at det mästa öfverflödgia tennet får afdrypa. Se Blecksmide.

Tennspat, Se Tennmalm l).

Tenntilverkning. Den mästa tennmalmen, hvilken brytes så väl uti England som ock i synnerhet vid tyska bergverken, består af zwitter, med mycken inblandning af bergarter och järnmalmer. Det första arbetet efter sofringen består således uti zwitterns bränning, eller rostande uti öpne rostmurar, hvarigenom vinnes at en stor del svafvel och arsenik afgår, samt at malmen sedan blifver mera mör, at under vanliga bokstämplar finbokas, samt at därefter på planhärdar eller uti slammgrafvar dragas til slig, merendels med lika handlag som vid blymalmer tilgår. Se Bokning, Slamning och Vaskning. Genom föregången bränning vinnes ock den förmån at bergarterne blifva finare och lättare, samt järnet til en del calcineradt, hvaremot de uti zwittern varande små zinngraupen häruti hvarken förlora något af sin tyngd, som altid är större än någon af de medföljande bergarter äger, ej heller någon af sina öfriga egenskaper. Där någon betydande del af järnmalm medföljer, plägar den vid Sachsiske bergverken först afskiljas ifrån den torra sligen med magnet. Efter sådan rening får malmen egenteligen namn af Zinnstein. 
      Tennmalmens eller sligens smältning tilgår i det mästa på lika sätt som vid blymalmers smältning, allenast med någon liten skilnad, såsom: at smärre ugnar härtil brukas, gemenligen icke öfver 2 alnar höga, vid forman allenast 12 a 15 tum breda och trångare emot bröstet.
      Smältningen drifvas med öpen eller ljus forma. - Malmen blandas med litet slagg och upsättes mäst öfver forman, då et kimfat malm tages emot 2 fat kol, som litet fuktas med vatten och sättas öfver malmen. Tennet smälter utur malmen och rinner på den sluttande rednings-bottnen uti förhärden, hvarifrån det utstickes til Sticksumpen och hämtas därifrån med järnskopor, samt gjutes antingen til Blocktenn, eller uti de i kopparbleck gjorde sänken til smala stänger, som Gatter kallas, och formeras öfver et block til rullar. 
      Om tennmalmens vinnande och tilgodogörande vid Zinnwald uti Sachsen, ses et kort sammandrag uti första delen af Herr LEMPES Magazin der Bergbaukunde, s. 100-142. Häraf kan intagas at, ehuru tennet är den mäst lättsmälte ibland de hela metallerne, är det dock den svåraste at genom smältning kunna utbringa efter malmens fulla halt, särdeles uturmycket järnhaltige malmer, i anseende til tennets starka förbindelse med järnet, och benägenhet at tillika af hettan snart förbrännas, eller at blifva qvar uti slaggerne. För samma orsak skull måste äfven dess slagger flere gångor omsmältas. Således blifver den första Sumpslaggen i sina små stycken sönderslagen samt, tillika med bokad och vaskad krats, åter på smältugnen upsatt och nedsmält. Härvid göres intet utstick, ej heller tömmes förhärden förrän hela slagg-beskickningen genomgått. Ofta händer då at, när förhärden är full och någon lyftning sker på den öfra stelnade slaggskorpan, utbryter den undre qvicka slaggen och flyter öfver hyttgolfvet. Denne slaggen efter andra smältningen kallas af arbetare Urschlacke, och innehåller ännu något tenn, samt måste således brukas såsom tilsats vid den tredje smältningen på en särskilt något mindre ugn, som Schlackentreibofen kallas, hvarest tillika upsmältes den så kallade Seifnerschlacken, tillika med Sumpfschlacken och förut samlade kratser. På denna ugnen upsätes äfven de metalliske och speisartade ugnsbrott, som Härtlinge kallas: innehållande, jemte tenn, mäst järn tillika med svafvel och arsenik. Det tennet, som under slaggen på denne driftugn erhålles, öses uti en grop på hyttgolfvet, under namn afSchlackensaue. Sådane erhållas fyra eller fem på en drifning, som tilsammans kunna utgöra en centner. Desse små tennklumpar bestå af et mycket orent och järnigt tenn, samt måste således åter renas. Detta sker på en art af garhärd, som Pauschherd kallas och är af tegel, til en alns högd ifrån hyttgolfvet, upmurad invid smältugnen, med et sluttande affall til en liten grop, eller stickhärd, som får namn af Pauschgrube. Sedan denne härd är väl uphettad, upläggas därpå förenämde schlackensauen, hvarifrån tennet då, genom någon ökad hetta med kolbrandar, utsegrar och samlas uti pauschgropen. Denne segring underhjelpes därmed, at de heta slaggrusorne sluteligen bultas med träklubbor. Det utrundne tennet är nu rent och gjutes i smala stänger, eller gatter, som uti bållar sammanslås och stämplas til köpmans-vara. De öfverblefne kratser förvaras at vid påföljande smältningar åter nyttjas såsom tilsatser. 
      Huru rostning, bokning, vaskning och smältning på högre ugnar tilgår, vid Altenbergiska tennverket, ses af FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 151-156 m.m.
      Om tennverket vid Schlackenwald uti Böhmen, ses FERBERS Min. Geschichte von Böhmen, s. 106-117, och huru med tenntilverkningen härstädes tilgår, beskrifves uti BEYERS Otiis Metallicis, 3:dje D. s. 169 och följ. - Härvid kan allenast anmärkas at tennmalmens bokning sker på en så kallad Dennig (se detta ord), hvartil här brukas af den pelare-formige basalten såsom mycket hård, seg och fast, sedan man kommit uti erfarenhet at det järn, som nötes af en tackjärns-boksula, ingår uti tennet til dess skadande.

Tephria skall vara en grå Ophites, eller marmor, med körtlar af steatit. Se BOËTIUS DE BOOT s. 500.

Terebratuliter kallas petrificater så väl af anomiterne som ostropectiniterne, hvilka af någre räknas til et species, under namn af Terebratulæ, emedan större delen hafva en genombårrad näbb. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 497.

Termineras säges om en gång, klyft, eller malmfall, då den slutar sig emot någon annan gång, klyft, sköl, eller emot någon främmande bergart, utan förening med den afskärande gången, eller utan at på andra sidan träffas. SeAfskärning och Kastning.

Termins-jord, Se Bergsfrälse.

Terre d'Italie, eller Italiensk Jord, kallas af målare uti olje-färgor en til utvärtes anseende mörkbrun jordfärg, som kommer ifrån Italien uti stora, täta, sköra och uti brottet glänsande stycken, hvilka fästa sig vid tungan starkare än krita, och gifva en mera rödbrun couleur än umbra. Pulveriseras ganska lätt med en rödbrun rostfärg: för blåsröret sprakar och krymper til mindre volum: kan svårligen smältas ensamt, men går ändteligen uti stark hetta til svart slagg, med små reducerade järnfärskor, som dragas starkt af magneten: löses föga af skedvatten, men helt och hållit af aqua regis, då den lemnade allenast et hvitt sediment, som är mycket lätt. Med alkali aëratum fälles järnet utur uplösningen til et rostfärgadt pulver med något hvitt inblandadt. Är således icke annat än en fin ochra, eller rost af järn, som varit uplöst af någon vegetabilisk syra, hvilken därifrån blifvit evaporerad.
      Ömnigast erhålles denne vackra bruna färg, om en järn-solution i ättika blandas med ungefär lika mycket alun, uti vatten uplöst, och en pottaske-lut sedan, til syrans fulla mättning, tilslås. Järnet, tillika med alunjorden, faller då med gulbrun färg, som, efter vattnets frånsilning och sältans utlakning, torkas på sugpapper, samt blifver därefter helt mörkbrun, af lika egenskaper med den Italienska jorden. Genom en starkare tilsats af alun-solution kan den tilredas af ljusare färg. Den så kallade Svalkars-slam, som fås öfverflödigt vid alunverken, antager ock merendels samma färg genom en ganska lindrig calcination.

Terre Verde, Terre Verte, eller Ter-fer, som den kallas af målare, får ock namn af Terra Veronensis, emedan den fordom skall kommit ifrån Verona uti Italien. Är egenteligen icke annat än en grön fin lerart, stundom med talk eller ock med fin skimmer inblandad, som har sin gröna färg endast af någon järnhalt, utan tecken til koppar, som någre förment. En del gäser med syror, men andre intet. Upglödgad blir hård och får en brunröd färg. En del smälta uti stark eld til svart slagg. Andre, mera talkartade, äro eldhärdige, men förlora gröna färgen uti glödgnings-hetta. Se POTTS Lithogeognosie, 2:dra Del. s. 18, 19, samt Järnlera.
      En ljusgrön terre verte, såsdan som den finnes hos materialister, kändes liksom fet eller talkartad. Uti skedvatten löstes eller förändrades intet; men med aqua regis utdrogs den gröna färgen til en gul järn-uplösninig, som med alkali volatile gaf intet tecken til blått eller kopparhalt; men järn fäldes med blodlut til berlinerblå. Refiduum, som ej löstes, var en talkglimmer med fin sand inblandad. - Uti stark hetta för pust kunde ej smältas, men blef svart, slaggtät, glänsande som glas, samt drogs då af magneten. 
      Finnes vid många Tyska bergverk, såsom i synnerhet uti en stoll vid Pressnits uti Böhmen af god art. Se FERBERS Mineral-Geschichte von Böhmen s. 52. Träffas äfven här i riket på många ställen, såsom uti Skaraborgs Län och Stenstorps socken, vid Hyrketorps bro. Se Patr. Sällsk. Journal för Maji månad 1781. Därnäst förefaller den vid Gräsbergs järngrufva uti Gränge; vid Athvidaberg och flerestädes. Se Järnets Historia s. 128-726. Uti Rösbergs järngrufva, i Nora bergslag, finnes til ömnighet en mycket fin och lös terre verde, af ljusgrön färg, hvars beståndsdelar äro lera, kiseljord och järn, som utgör 5 procent. Gäser intet med syror. Calcinerad blir brun och drages litet af magneten. Uti starkare hetta går til svart slagg.
      Terre verde brukas af målare som oljefärg, hälst den är mycket biståndig emot sol och luft.
      Den gröna färgen af järn är väl uti mineral-riket, ibland jord- och stenarter, nog allmän, men svårare än någon af de öfriga järnets färgor at med konsten eftergöra uti torr och pulverartad form. Järn, uplöst uti distillerad ättika, fälles väl af alkalier först med grön färg; men vid luftens tilkomst blifver den gul. Om arsenik-syra blandas uti denna uplösning, faller järnet af tilslagen pottaske-lut med gröngul färg, som, efter fällnings-vattnets frånsilning och behörig utlakning med varmt vatten, slår fast uti luften och liknar terre verde i det närmaste, i synnerhet om litet uplöst alun tilsättes, hvaraf den tillika fallande alunjorden uptager den gröna färgen. En uplösning af Engelsk kalkartad rödmull, ifrån Derbyshire, fält med blodlut, har i synnerhet gifvit en grön järnkalk, som efter torkning behöll sin färg uti luften, hvartil kalken mycket bidragit.
      Vackraste gröna färg af järn erhålles, om en ren brandgul järnochra rifves tilsammans, med berlinerblå och litet ättika, då den efter behag kan göras ljusare eller mörkare, och är tjenlig för målare, i stället för terre verde. 
      På torra vägen har ock en dylik gulgrön färg erhållits af en järnhaltig brunsten ifrån Klapperuds grufva på Dahlsland, genom långsam calcination uti stålugn. Jämnför Järnets Historia, §. 207.
      Uti uplöst eller saltartig form gifves järnet af vacker grön färg, som ses uti den gröna järn-vitriolen; men försvinner så fort luften hinner utdraga dess bränbara ämne, hvarefter den gula ocherfärgen upkommer. På lika sätt tilgår uti växtriket, nemligen at, så länge en grön växt är lefvande, behåller den samma färg, men blifver rostfärgad vid förruttnelsen, hvilket, til äfventyrs, torde härröra af samma orsak, eller af litet järns uplösning uti växtens saft.
      I anledning af gröna färgens tilkomst genom blandning af den blå och gula färgen, som härförut blifvit nämdt, tyckes kunna slutas at naturlig terre verde äfven på sådant sätt blifvit danad af en naturlig berlinerblå, uti förening med en gul järnochra. Detta bestyrkes af de rön, som blifvit gjorde uppå en grön järnhaltig jord, eller terre verde, ifrån Ponteau de Mene uti Normandie, hvarom ses CRELLS Chemische Annalen, 1786, 7 Stycket, s. 74.

Terrel. Därmed förstås gemenligen en magnet, som är slipad i form af en kula, eller spher, och hvars poler ordentligt svara midt emot hvarannan, föreställande någon likformighet med sjelfva jordklotet, som ock förmodas vara en magnet.
      Med Terrel menas äfven stundom en med konst gjord stålmagnet, som består af et enda magnetiseradt stålstycke, eller som icke är sammansatt af flera stänger.

Terrificata kallas växter och rötter, som blifvit förvandlade til någon jordart, med bibehållande af deras organiska skapnad.

Tesseræ Badenses, Se Badnerwurffel.

Test kallas vid guld- och silfververken, så väl vid Drif- som Finering, den af aska inslagne härden, hvaruppå blyet kan skiljas ifrån guld eller silfver. Se Drifningoch Finering.
      Med test förstås ock egenteligen finertest, eller en sådan af ren utlutad aska uti stark järnring, eller uti afsågad stor blyertsdigel, inslagen härd, som brukas af finerare, och hvarpå blyhaltigt eller ock med koppar lojeradt silfver kan med tilsats af mera bly fineras, eller brännas nära til sextonlödig halt. Trädaskan härtil bör vara väl bränd af löfträd, och ifrån all alkalisk sälta ganska noga befriad, samt hälst blandad med en tredjedel benaska, eller i det stället med bränd kalk af ostron- eller snäckeskal, och väl hårdt inslagen. - Huru testar inslås, antingen uti järnring eller gryta, eller ock uti en särskilt därtil inrättad ugn, då drifning sker med vedflamma, samt huru askan därtil beredes; jämnväl huru fineringen därpå tilgår med alt vad som härvid bör i akttagas, finnes i synnerhet mycket noga och omständeligen utfördt uti Herr BergsRådet VON ENGESTRÖMS Laboratorium Chymicum, första delens tredje stycke; utom hvad som kan inhämtas af CRAMERS Metallurgie och SCHLÜTERSProbierbuch.
      Test kallas ock den vid fineringen nyttjade askan, som under arbetet blifvit fulldränkt med bly, hvilket Testgods vid stora silfververk, vid mynt och hos finerare samlas och sedan på en gång, uti vanlig silfverugn, tilgodogöres genom smältning på kol, med tilsats af härdgods och glete, jemte någon lättflytande glasig slagg, då det indränkte blyet återfås merendels så silfverhaltigt, at det å nyo måste afdrifvas, hvarom ses SCHLÜTERSHüttenwerke s. 264 o.f.
      Då testaskan består af mycket inblandad benaska, kan blyet svårligen därutur reduceras, hvilket afhjelpes med tilsats af gammalt järn, som angripes af den uti benaskan varande phosphoriska syran, och lemnar blyet frihet at reduceras.

Testknif (Aschmesser) är en bred och krokig knif, hvarmed urhålkningen uti testaskan, efter inslagningen, utskäres.

Testkorn kallas de fina guld- eller silfverkorn, som under drifningen blifva qvar uti små ojämnheter på testen.

Testkula är en mycket rund och slät metallkula, hvarmed caviteten uti finertesten slätas.

Thebaisk marmor, Marmor Thebaicum PLINII, kallas en rödaktig porphyr med gula stenprickar. Se POTTS Lithogeognosie andra Del. s. 47, WALL. Syst. Min. T. II s. 415.

Thejurgia kallas den delen af Chemien, som handlar om eld, oljor och eldfängda kroppar. Den indelas 
      1:o Uti Thejurgia Physica, som handlar om ljusets, varmans och eldens, samt de eldfängda kroppars natur, blandningar, beskaffenhet och förhållande til andre kroppar.
      2:o. Thejurgia Applicata, som visar nyttan af denne kunskap i allmänna lefvernet, såsom vid tilverkningar af Harts, Terpentin, Olja, Kol, Svafvel, Kimrök, Krut, Fyrverkeri, Phosphori, Pyrophori, som tända sig uti luften, ochScotophori, hvilka, efter någon préparation, insupa ljuset af solsken och sedan blifva lysande uti mörkret. Se WALLERII Bref om Chemien, s. 16.

Thorvigg, Torviggar, Åskeviggar, Dunderstenar, Strålstenar, Dunderkilar, Blixtstenar, Lapis Ceraunius, Lapis Fulminaris, Cuneus Fulmineus, Telum Fulmineum, Telum Jovis (Strahlstein, Donnerstein, Donnerkeile) kallas kilformige stenar, som stundom finnas dels ofvan jord, dels på en eller annan aln under jord, och som allmogen af okunnoghet hålla före vara tilkomne af åske-elden och rätta verktyget til åskans dödande verkningar. Minsta kunskap om åskans förhållande och orsak lärer nog öfvertyga hvar och en om orimligheten af sådane enfaldigas tanka - Alla upviste så kallade åskeviggar hafva befunnits vara antingen de gamlas Stridshamrar, Yxor, Knifvar, Piluddar, Stenhamrar och kilar m.m., innan järnet kom i allmänt bruk; eller äro de naturens alster och petrificater, såsom Ormtungor, Belemniter, Dartar m.m., eller ock är det händelse-vis tilkomne kilformige skapnader på kislar, flintor m.m.
      Huru thorviggar kunna upkomma, se BERGMANS Inträdes Tal i Kongl. Vet. Acad. 1764.

Thyites. Därmed förstås grön specksten hos ALDROWANDUS. Se POTTSLith. andra Del. s. 79. Andre hafva fästat detta namnet dels vid marmor dels vid jaspis.

Tiberium marmor, Se Marmor.

Tiburtin kallas uti Italien en grå järnhaltig hornbergs-art, öfveralt med qvarts-korn och skörl instänkt, af hvilken sten hela palats och ålderdoms minnesmärken uti Neapel äro upbygde. Den finnes i synnerhet vid Vesuvius, Ætna och flere vulcaniske berg. - Därmed stenlägges gator och äfvenLandsvägar, som kan ses på Via Appia och Flaminia, hvilka vägar blifvit lagde för mer än 2000 år sedan.
      Denne tiburtin är merendels samma art som uti Rom är bekant under namn af Peperin, och hålles för at vara en vulcanisk product. Se Herr ANGERSTENS anmärkningar om Italienske byggnader s. 4, samt ordetPiperino och WALL. Syst. Min. T. II s. 422.

Tigersten heter en art fläckig och pipig sandsten. Se LINNÆI Syst. Nat. 12:te uplagan, s. 62. Sådan finnes vid en klippa uti Calmare skärgård. Se Sandsten.

Tilbakasättning betyder vid koppargarning de afsmälte kopparstyckens makande emot blästern, at de må komma til smältning.

Tilmakning, eller Eldsättning, kallas den grufvebrytning, som sker genom bränning med ved, eller genom små vedhopars läggande och antändande invid berget. Desse vedhopar kallas vid Sala Lafvar, och brukas vid hvarje tilmakning en, två, tre eller flere lafvar, alt efter vedens längd och tilmakningens föremål.
      På någre orter, såsom vid Sala, brukas 11, men annorstädes allenast 5 qvarters lång ved.
      Vid tilmakningar i akttages här i riket trenne förändringar, såsom medReslafvar, Ligglafvar, eller både med Reslafvar och Ligglafvar tillika.
      Reslafvar kallas de, då veden reses på ända, och nyttjas när afsigten är at därmed lossa något af berget, uti tak eller på väggar uti orter. Därvid i akttages, at veden reses ganska tätt intil berget, antingen uti 3, 4 eller 6 hvarf utom hvartannat, alt efter som starkare verkan åstundas. Ju mera veden reses lodrätt, ju mera verkar lågan emot taket. Då bränningen sker med en vedlängd, kallas det Enkel Reslafve; men Dubbel, om tvenne vedlängder resas på hvarandra. 
      Ligglafve kallas vedens horizontela läggning, som brukas då sänkning skall drifvas. Veden lägges då tätt, med någre få korsträd emellan, i form af en liten pyramid, 5 a 6 qvarter hög, med en sida emot sänkningens gafvel, eller stoss.
      Driflafvar kallas de, som endast hafva afseende på bränning för ort.
      Sänknings-lafvar göras endast för afsänkning på djupet, och täppas då ofvanpå med stenhällar.
      Res- och Ligglafvar tillika göras sålunda, at på ligglafven ställes enReslafve å ända, då afsigten är at lågan skall lossa af berget både på djup och uti taket. Både ligglafven och reslafven skola då begge särskilt på samma gång antändas.
      Genom väl nyttjad och stäld tilmakning kan grufvearbete drifvas med hälften mindre kostnad, än med krutsprängning. Dock gör det senare bästa gagn på Pall- eller Stross-arbete, där rummet så tillåter.

Tilslager kallas det som af andre arter sättes til malmerne på smältugnar, at befordra qvickare smältning, eller at bättre samla metallen, såsom Kieser, Bly, Slagger, Kalker, m.m. Se Fluss.

Tilvaktning kallas vid masugnar masmästarens första göromål at, ifrån bäljornes pådragning, komma ugnen uti god gång, vid de första utslagen och til dess stället rensat sig ifrån sandskorpan, på bottenhällen, samt blifvit rent.

Timglas-sand, Se Sand. Göres ock med konst af körnadt Bly och Vismut.

Timp, Timpel, Timpelhäll, är vid masugnar en liten alns lång häll, antingen af sten, gutit eller smidt järn, som ställes på kant under utslagsbröstet öfver dammen. Se Masugnsställe.
      Denne häll är vanligen ej öfver 9 à 10 tum bred och 5 à 6 tum tjock af sten.
      Af järn äger den sällan långt bestånd, som förorsakar olägenhet medelst flere nya timplars utbyte under blåsningen. Stentimplar brista eller smälta ofta. Det är därföre angelägit at få en mycket eldhärdig och stark timp. Sådant plägar vinnas, om hällen stöpes af tackjärn, 2 à 3 tum tjock, med en list, hvarpå inpassas en tunn sandstens-häll på inre sidan emot hettan; eller ock belägges denne sidan med en af eldfast Franskt ler och sand slagen häll, hvarigenom järnet bevaras ifrån smältning.
      Timpel kallas ock vid suluugnar en något lång och smal ställsten, som lägges nederst under ugnsbröstet, på tvenne kinstenar, öfver ögat eller öpningen, där slaggen utrinner til förhärden.

Timpelbröst, Utslagsbröst (Abstichbrust), är vid masugnar det inbygde eller hvälfda rummet, där det smälta järnet utstickes. Se Masugnsbröst ochMasugnsbyggnad.

Timpeltak, Se Brosten.

Tinctur of Iron kallas uti England det aldrarenaste järn, som tilverkas medelst smidigt järns sammansmältning uti diglar med en ganska sträng hetta.
      Det brukas til de finaste polerade arbeten, och aldeles fritt ifrån all otäthet. Det har ock af Herr Assessor QVIST, här i riket, til lika finhet blifvit tilverkadt. Är dock uti sig sjelft icke annat än et i högsta måtton fint stål. Se Järnets Historia, s. 327, 470 och följ.
      Ordet tinctur är väl eljest något olämpeligt för metaller, hvilka föga eller aldeles intet kunna lösas uti spiritus vini, ehuru detta lösnings-medel borde brukas, om en tinctur, efter rätta ordaförståndet, skall erhållas. Icke dess mindre gifvas åtskillige andre så kallade metalliske tincturer på våta vägen, i synnerhet af järn, såsom Tinctura Martis Ludovici, Mynsichti, med flere, hvaraf likväl icke med visshet kan slutas, at järnet är af spiritus vini ensamt uplöst, til exempel: Mynsichs tinctur består af de gula järnhaltige salmiak-blommor, som sublimeras öfver järn (Se Ens Veneris och Martis) och lösas uti spiritus vini; men som salmiak allena löses däruti, så är troligast at saltsyran, som därmed ingår, är förnemsta verkande medlet til denna uplösning. På lika sätt är beskaffadt med flere dylike järn-tincturer, at syror altid måste vara med.

Tinkal, Tincal, eller Tinchal, är en nativ, eller rå borax, som kommer ifrån China, bestående af större och mindre crystaller, merendels platta, af olika sidor och med spetsar emot begge ändar, invecklade uti åtskillige främmande ämnen.
      Den som 1755 hitkommit ifrån China har bestått af sådane crystaller, liggande uti en fet såpaktig smörja, med en vämjaktig härsken lukt. Genom distillation har däraf erhålits först vatten och sedan en svart tjock olja, som något när liknat bergolja. Af återstoden efter distillation har saltet blifvit crystalliseradt. Efter afbränning, eller calcination, har en grå jord däraf erhållits, som gäser med skedvatten, jemte tecken til järnhalt, och är ganska lättsmält. Härom, äfven som angående boraxens egenskaper och beståndsdelar, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1756, s. 182 och följ. samt s. 294-300.
      Trenne andra varieteter af tinkal eller nativ borax ifrån China, under namn afPounxa, Pin- My- och Houi-Poun, äro sedermera af Herr BergsRådet VON ENGESTRÖM undersökte, hvilka funnos bestå af riktiga borax-crystaller med oredig figur, omgifne af en ljusgrå något gulaktig jord, hvaraf borax äfven kunnat, efter utlakning, genom crystallisation erhållas. Den jord, som stadnat uti filtrum, har befunnits vara en mergel, som gäste och  löses til en del uti saltpettersyra, men hårdnar i eld och smälte per se för blåsröret.
      En dylik tinkal har äfven kommit ifrån Holland uti en gråaktig jord, tilfälligtvis inblandad med åtskillige främmande ämnen, men för öfrigit af samma slags crystaller som uti Pin-my och Houi Poun, hvaraf kan slutas at tinkal är en verkelig nativ borax, som gräfves upp utur jorden. Mera härom ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772, s. 321, 322-328.
      Den rå boraxens rening förrättas nästan ensamt vid fabriquerne i Holland, och fastän sättet därtil är mindre bekant, skall det dock, efter Herr FERBERS upgift, endast bestå uti utlakning, filtrering och crystallisation. Se Borax. At i detta ämne vinna någon närmare uplysning, har Herr Lector TYCHSEN sedermera anstält åtskillige försök, hvaraf följande slutsatser blifvit dragne, som här torde förtjena anföras, nemligen: - 1:o At sådan rå borax, som är mindre smittad af fettma, kan renas genom blott uplösning, filtrering och vattnets utdunstning; men i annan händelse sker det lättast och bäst genom föregående calcination, hvarvid likväl altid mindre erhålles, i synnerhet om boraxen för länge calcineras, eller om den brände glasige massan ej rifves nog fin och ej utlakas uti tilräckelig mängd vatten. - 2:o At kolstybbe kan brukas som et hjelpemedel til boraxens raffinering, och den gula färgens förtagande. - 3:o At rå borax innehåller vid pass lika mycket sedativsalt som den rena, hvarföre tilsats af mineraliskt alkali, vid denna process, är onödig. - 4:o At det feta ämnet, som åtföljer tinkal, ej är annat än talg; och 5:o At tinkalens jord består af sand och järnhaltig kalkmergel. Se vidare CRELLS Chemische Annalen, 1787, 9:de stycket, s. 215.

Tionde-järn kallas den afgift, som för hvar och en masugn i riket betalas til Kongl. Maj:t och Kronan, efter en viss stadgad tionde-sättning för hvarje dygn, som masugnen är i gång, de tre första dygnen, som fri- eller kall-dygn kallas, likväl undantagne. Fordom betaltes tionde uti tackjärn, i proportion af den malm, som hämtades antingen utur Kronans eller frälse grufvor, dock altid med undantag af de första kall-dygnen. Denne afgift var då svår at fastställa genom årliga tionde-järns skrifningar, hvarvid stor underslef kunde förefalla. Til denne olägenhets förekommande har genom Kongl. BergsCollegii bemedlande öster- och väster bergslagarne, som Kongl. Brefvet af den 10 Maji 1686 utvisar, först godvilligt åtagit sig en viss tionde-afgift för hvarje blåsnings-dygn. Därefter har detta beräknings-sätt med tionde-tackjärnets betalande efter en viss tionde-sättning, utstakad til vissa pund för hvarje blåsnings-dygn, efter masugnarnes större eller mindre ägande förmåner, allmänt blifvit vedertagen så vid bergsmans-hyttor som bruks-masugnar, allenast med den skilnad at vid de masugnar, hvarifrån tackjärnet går uti afsalu til andre stångjärns-hamrar, där upbäres Kronans tionde-tackjärn in natura, och försäljes på auction til den mästbjudande, af bergmästaren i orten, men där bruksägaren sjelfve upsmida sitt järn, där betalas det med penningar, efter faststäld taxa. Mera härom ses af Herr SANDELS Acad. Afhandl. om friheter och utskylder vid järn-tilverkningen. Upsala 1781 s. 15-17.
      Denne tionde-järns afgiften i öster- och väster bergslagen går fö ren del masugnar til 14, för andre til 15, 18, 19, 21 à 22 lispund om dygnet. Men de, som äro belägne på fräsle grund, såsom Gäsbergs masugn uti Norrberket, betalar allenast hälften, eller 10 lispund om dygnet, ehuru han är skattad til 20 lispund om dygnet. Se Kongl. Brefvet om frälse grufvor af den 18 Maji 1683.
      Til förekommande af underslef vid dygnstalets beräknande, ifrån det bäljorne pådragas til dess de stadna, är prästerskapet ålagt at gifva sitt intygande däröfver, enligit Kongl. Förordningen af 1689.
      Om flere dygns frihet för nya masugnar, se Fridygn och Lerblåsning. 
      Huru med tionde-järnets auctionerande för Kronans räkning skall tilgå m.m. se Kongl. Bergs-Collegii Kungörelse af den 16 October 1766.

Tjockelse-ler (Eisenstärke) kallas vid gjuterier i lermot en ren lera, som slås på kärnan af motet, til exempel för grytor, och borttages, sedan den yttre kåpan däröfver blifvit formerad, samt lemnar då et tomt rum emellan Kärnanoch Kåpan, hvaruti den smälte metallen vid gjutningen kommer at flyta. Utgör således den tjocklek och form, som metallen kommer at få. Kallas vid Franska gjuterierne Epaisseur du Metal.

Tofus, Se Tophus.

Tokajer jord, Terra Solaris Tokajensis, är en gulaktig mycket fin bolus, hvarom D. FISCHER skrifvit en vidlöftig tractat. Se LEHMANS Mineralogie, s. 28.

Tonläge,

Tolag. Ordinarie Tolag är en afgift, som betalas til Stockholms stad för ordinarie stångjärn, då det utföres med Svenska skepp. Den utgör en procent af sjötulls-värdet, eller 50 riksdaler för 1500 skeppund järn. Tilöknings-tolag är likaledes en procent af sjötulls-värdet, som är 3 riksdaler 16 skilling på skeppundet.

Tombak kallas en composition af Koppar, Zink och litet rent Engelskt Tenn.
      Förnemsta egenskaperne af tombak bestå däruti: at den efter polering antager uti luften, innom kort tid, en höggul färg, som går än fortare genom en anlöpning öfver lindrig koleld, ehuru den förut under arbetet förhåller sig helt blekgul och nästan hvit. - Smälter lätt och faller nätt och väl vid gjutning uti form. - Kan väl filas och svarfvas, men är allenas halfsmidig och tål ingen stark hamring. Åtta delar koppar med 6 delar zink och en del järn gifver en sådan blandning, som gemenligen Tombak här i riket kallas. Namnet lärer förmodeligen komma af den likhet denne composition bör äga med den under ordet Tambayk nämde Sumatriska blandning, som skall bestå af guld och koppar til lika delar. Denne guld-composition är dock helt smidig och den samma som också är känd under namn af Billon. Se Tambayk och Billon.
      Af andra metall-arbetare göres tombak på det sättet, at til 16 delar renMessing insmältas med försigtighet 9 delar ren zink, eller Spiauter. Om et arbete af denna composition ganska väl poleras, och sedan hålles öfver glödgande järn eller kol, til dess en rödlätt kopparfärgad anlöpning visar sig, antager ytan sedan vid afsvalningen en höggul färg, liknande guld, under det at den upkomne kopparfärgen bortgår. Eljest antager ock denne metall småningom samma guldfärg uti luften. Den är dock nog skör, och tjenar äfven til slaglod för lödningar på messing. Är den samma som stundom får namn afPrins-metall, eller Prins Roberts metall, och brukas mycket uti England. Vid en viss grad af hetta kan den tåla at präglas, ehuru osmidig den eljest är.
      Under namn af Tombak förstås gemenligen uti Frankrike den smidige arten af similor, som här och uti England Pinschback kallas.

Tonniter är det samma som petrificat af globositer. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 492.

Topas kallas en klar ädelsten, som til färgen i synnerhet drager i gult, och är så hård at den allenast rifves af diamant, rubin och saphir. I allmänhet gifves den af många förändringar uti färg, skapnad, hårdhet och sammansättning; men då den på särskilta lägerställen i jorden finnes danad til olika lynnen, hvarigenom vissa hufvudarter upkomma, torde vara redigast at taga denna skiljagtighet til grund vid topasens beskrifning, och i sådant afseende indela den uti Orientalisk, Brasilisk, Sachsisk och Böhmisk. 
      Orientalisk topas, såsom ägande största hårdhet och glans, är tillika den dyrbaraste. Dess crystall-form är af naturen en octaëder med 2 afhuggne spetsar. Til färgen är den merendels ljus, citrongul, eller mera guldgul. Den som synes likasom upfyld af guldkorn med strålande glans, är af alla den skönaste. Se DUTENS von Edelsteinen, s. 44. Utaf Orientalisk topas upvises äfven sådan, som är aldeles hvit och klar, och ifrån ön Ceylon erhållas åtskilliga andra förändringar, såsom Gulaktig, som faller uti splittror;Grönaktig, som består af et fyrsidigt prisma med fyrsidig spets; Ljusgrön, Mörkbrun i fyrsidig prismatisk skapnad; Brandgul, eller så kallad Olive-Topas; Mattröd, som får namn af Pink-Brunaktig gifves mer och mindre mörk. Gravitas specifica af desse arter har förhållit sig olika ifrån 35 til 45, då proportion tages emot 10. Se vidare Kongl. Acad. Handl. 1768, s. 72. Af Herr BRISSON utsättes likväl tyngden för Orientalisk topas til 40, 106. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 213.
      Under orden Rubin och Saphir är redan anförd Herr DE ROMÉ DE L'ISLES tanka, at Orientalisk rubin, saphir och topas utgöra et slägte, eller samma stenart, utan annan åtskilnad än olika färg, och något större eller mindre täthet. Detta bestyrkes genom exempel af sådane stenar, hvaruti finnas på en gång och bredevid hvarannan antingen saphirens och rubinens, eller saphirens och topasens färgor. En märkvärdig ädel sten, bestående af Orientalisk saphir och topas, beskrifves under ordet Saphir.
      Brasilisk Topas, som skattas högst näst intil Orientalisk, har merendels en mörk brandgul färg, och antager en skön politur. Dess hufvudfigur är en fyrsidig prisma med fyrsidig spets åt en eller begge ändar. Stundom har den mörkgul eller safransgul färg, och får då namn af Topaze d'Inde. Mera sällsynt är den som har citrongul, eller lika färg med Orientalisk topas. Se De ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 240, 241. För öfrigit fås topas ifrån Brasilien både grönaktig, gulröd, röd, hyacint-färgad och hvit, eller utan färg. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, s. 63.
      Den Sachsiske topasen, som ar Herr HENCKEL först blifvit förd ibland ädla stenar, har en mycket klar och gulaktig färg. Då dess figur är fullkomlig, består den af et prisma, med 6 eller 8 olika sidor och 6sidig spets på begge ändar; men merendels är den stympad och otydelig. Färgen är gulaktig af flere nüancer. Om den faller i grönt, så får stenen namn af Sachsisk Chrysolith. Stundom händer at den drager i blågrönt, eller liknar Aquamarin. De fleste äro likväl ljusgule och någre af guldgul färg, som äro mäst sällsynte. Någre finnas som äro hvite, nästan af lika klarhet som diamant; andre hafva en matt hvithet och äro mindre genomskinliga. Sådane komma äfven ifrån Schlackenwald i Böhmen. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit., T. II, s. 268. Uti eld och vid sönderslagning dela sig Sachsiske topaser uti planiska skifvor, eller flagor. En nästan dylik art erhålles ock ifrån Ceylon, helt klar och splittrig, som får namn af splitter-topas, eller Jagoon. Desse topaser skilja sig uti denne egenskap ifrån de Orientaliske, som ej visa någon determinerad figur, när de sönderslås. Sachsiske topaserne finnas i Voigtland uti et berg, kalladtSchneckenberg, sittande uti drushål ibland mergeljord och bergcrystaller, samt äro kände under namn af Schneckenstein. Genom chemisk undersökning äro uti 100 delar gul Sachsisk topas följande beståndsdelar uptäckte, nemligen:
      Lerjord                  46
      Kiseljord                39
      Kalk                         8
      Järn i Kalkform        6
      Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. II, s. 96. På lika sätt har Herr WIEGLEB utur et unce klar och ljusgul Sachsisk topas utbrackt
      Kiseljord            4 qvintin       11 gran
      Alunjord            3   -               34 -
      Kalkjord                 -               12 -
      Järn                       -                 1 ½ -
      Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 2 stycket, s. 116.
      Efter Herr D'ARCETS rön har Orientalisk topas utan minsta förändring uthärdat starkaste hetta i porcellains-ugn, och behållit aldeles lika färg, klarhet och glans som förut. Dess hörn, eller kanter, hafva ej heller förlorat något af sin skarphet. Se dess 2:nd Mem. Sur l'action d'un Feu egal, violent, s. 122.
      Herr SAGE har äfven funnit den lika oföränderlig, hvaremot, efter Herr Assessor QVISTS Rön, en annan ljusgul, klar, orientalisk topas uti calcinations-hetta förlorat färg och klarhet, med någon tilökning i tyngden. För öfrigit hafva de fleste topaser, så väl de Ceylonska, som Brasiliska och Sachsiska genom calcination förlorat färgen och blifvit dunkle, men behållit sin klarhet, då de varit inpackade uti torr och fin sand. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763 s. 59 och följ. Af denna anledning förstå äfven Juvelerare at bringa gula topaser til hvit, eller färglös klarhet, då de inläggas i aska och försigtigt upglödgas. På lika sätt skola äfven en del af de gula och mäst dunkla, i synnerhet de som tillika draga uti hyacinthfärg, genom cementation med aska uti digel erhålla en blek rosenröd färg och kunna säljas för Balaz-Rubin. Det berättas äfven at topaser förlora sin gula färg allenast genom kokning uti talg, eller olja.
      Efter Herr D'ARCETS rön har Brasilisk topas, utsatt för häftig eld uti porcellains-ugn, förlorat både klarhet, glans och hårdhet. Herr SAGE har funnit at samma art topas uti glödgnings-hetta blifver rosenröd och electrisk som turmalin; men om den lemnas en half timma uti ganska häftig eld, förbytes färgen til violett och den electriska egenskapen förgår. - Sachsisk topas har visat sig något mera eldhärdig. Efter Herr SAGES upgift, har den förlorat färgen; men behållit sin genomskinlighet. Däremot har den vid anstäldt försök af Herr D'ARCET blifvit både färglös och opaque. Se D'ARCETS 2:nd Mem. Sur l'action d'un feu egal, violent s. 129, 130, samt DE ROMÉ DE L'ISLESCristallographie, 2:nd edit. T. II, s. 243 och 270.
      Uti den aldrastarkaste hetta, som kunnat åstadkommas med blåsrör och eldsluft, hafva de Brasiliska och Ceylonska kunnat knapt smältas i tunna kanter, och den Ceylonska splitter-topasen har väl blifvit opaque, men ej visat tecken til smältning, hvarken ensamt eller med flusser; hvaremot den matta åttsidiga prismatiska ifrån Schneckenstein har straxt börjat smälta, med skummande och bläddror, til en opaque kula. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 132.
      En utförlig afhandling om den Sachsiske, eller så kalladeSchneckentopasens egenskaper, finnes uti fortsättningen af Herr Prof. POTTSLithogeognosie, hvaraf kan inhämtas at den intet kan smältas med tilsats af något fast alkali, och är således vida skild ifrån kiselslägten; men med tilblandning af borax, jämnväl med sal microcosmicus ensamt, eller med begge tillika, går den uti smälthetta til en hvit och hård glasmassa, liknande en hvit agat. Med flussspat smälter äfven denne topas til et dylikt glas. Flere härmed uti åtskillige blandningar gjorde märkvärdige försök kunna läsas uti ofvannämde afhandling, s. 112 och följ.
      Böhmisk topas är ej annat än en bergcrystall af gul färg, som ofta allenast sitter i ytan; men stundom går den igenom hela prisman: däraf slipas äfven stenar, som hafva 2 tum och ännu mera i diameter. Böhmisk topas hvittnar i eld och äger ingen electricité. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. s. 118. 
      En fullkomlig orientalisk topas, utan fel, som väger 1 karat, kan värderas til 16 livres. Vackra Brasiliska och Sachsiska topaser, som väga mer än en karat, kunna värderas efter 6 livres för första karaten, och förökas sedan efter lika regel som förut är nämd.
      De gamle uptogo alla slags topaser under namn af Chrysolith: men under detta namn förstås nu mera en egen art. Se Chrysolith. Rödgul kommer ofta under namn af Hyacinth. Se vidare samma namn. En art gulgrön topas får äfven heta Peridot, eller Perodoll. Se Peridot. Rauchtopas är ej annat än en bergcrystall af mörkbrun färg. Se Röktopas.

Topas-Fluss är antingen en gul bergcrystall, sådan som den så kallade Böhmiska topasen (Se Topas), eller ock en glasfluss af lika färg. SeGlasfluss.

Tophus, Porus, Ducksten, Tuff, Tophstein, Tuphstein. Härmed förstås uti allmänt begrepp allehanda stenhärdade gyttringar, som äro tidens alster och kunna antingen upkomma såsom et sediment af vatten, eller ock frambringas genom eldens verkan, då de äro lemningar af vulcaner. I anseende därtil pläga tophi indelas uti Aquei och Ignei. Här förstås dock med tophus, ellerDuckstein, egenteligen den, som tilkommit af jordhaltiga vattens afsatte sediment, och i synnerhet de, som inom en kort tid formeras, och ej behöfva leda sin uprinneles ifrån syndafloden, eller urminnes förstöringar, där petrificater vittna om deras tilkomst efter första skapelsen, uti hvilket vidsträckta begrepp alla flötser, flolägrige kalkberg och gyttringar af petrificater skulle komma under detta namn.
      Tophi uti mera inskränkt förstånd äro af många förändringar, såsom:
      Wattensten, eller Kettelsten, är egenteligen det sediment som under vattenkokning, särdeles uti thé-kettlar, sätter sig med tiden på botten af kokärlen, och består förnemligast af kalkblandad lera, eller mergel, som finnes antingen på et mechaniskt sätt, eller ock af luftsyra uplöst, då det ensamt kan vara kalk och det ofta uti nog klara vatten. Upväxer ock stundom som små taggar, stalactiter, eller ihålige pipor.
      Hit höra ock hvarjehanda flere arter af tophi, som uti naturens verkstad tilkomma af Kalk, Lera, Mergel och af fin Sand, antingen ensamme, eller blandade med et eller flere af dessa ämnen, och  kunna ses under namn afSprudelsten, Confetto di Tivoli, Malrekor, Näckebröd, Ludus Helmontii, Osteocolla, Skorpsten, Droppsten, Bezoar-stenar och Oolither.
      Om Tophi Ignei, eller vulcaniske producter, ses under orden: Lava, Tiburtin, Travertin, Islands Agat, Pouzzolana Terra, Taras, Rhenländsk Qvarnsten m.fl.
      Kiselstens Tophus kan ock den kallas, som upkommer vid det heta vattensprånget Gejser på Island , och torde vara det endaste af sitt slag, samt deponeras af detta vatten som en ren kisel uti taggig och stalactitisk form, helt hård, med kiselns egenskaper. 
      Ibland metalliska tophi, eller gyttringar, äro de järnhaltiga, såsom sjö- jord- och myrmalmer mäst bekante, samt under deras särskilta namn beskrifne, utom många flera slags kieser, koppar- och flere malmarter, hvilka tydeligen finnas vara tilkomne såsom sediment af någon uplösning uti vatten, med tilhjelp af syror, ofta fästade på hafskräk och snäckor samt med dem petrificerade. Se Stenvandlingark. 
      Kalk- och sandstens-tophi, då de äro pipige och poreuse, få egenteligen namn af Pori. Se Porus.
      Tophus tilkommer icke allenast ofvan dag, utan ock stundom under vatten på sjöbottnar, hvilket Herr W. DONATI uti dess Naturgeschichte des Adriatischen Meers, s. 12, berättar. Den så kallade Skraggemalmen, eller stora rusor af järnrost på bottnen af små sjöar, gifver häraf et nytt bevis.
      Tyska ordet Tophstein bör ej förblandas med Topfstein, som betyder grytsten, eller tälgsten.

Torf. Under detta namn förstås egenteligen sådane jordarter, som finnas på sumpige eller lågländte ställen, och äro tilkomne af förruttnade växter, eller åtskillige trädslag, samt innehålla ifrån växtriket så mycken fettma at de, efter torkningen, äro antändelige uti eld och kunna brukas, såsom bränsle, för hvarjehanda behof. Efter dessa jordarters beskaffenhet förekomma de under åtskillige namn. Om de mäst brukelige torfarter, såsom Måsstorf, Rottorf ochDytorf, eller Darris, se orden Bräntorf och Dytorf, hvilken senare uti Tyskland får namn af Sumpftorf, eller Moortorf. Här i riket kallas den ock i några landsorter Klappertorf, då den består af en väl ruttnad dy, hvaruti för ögat ingå märkelige rötter finnas. Den blifver hård efter torkningen, brinner långsamt samt gifver bästa varman och minsta aska. Erhålles vanligen på större djup, som stundom kan gå til 6 a 8 alnar. Dessutom förekomma torfarter under följande namn, såsom:
      Myrtorf är mera sandblandad och gräfves uti vattusjuka myror och kärr, samt kan ännu innehålla halfruttnade växter. Är gemenligen järnhaltig och gifver röd, eller rostfärgad, ömnig aska. Träffas ock på mindre djup, eller straxt under måss- och rottorfven.
      Motorf är en svartmylla med så mycket rötter af ljung och getpors, m.m., inblandad, at den synes trådig och sammanhängande. Finnes aldrig annorstädes än uti sjelfva jordytan, och är den sämsta til bränsle.
      Lertorf är ej annat än en med någon fettma eller med bränbart ämne indränkt lera, som, väl torkad, brinner utan stark låga och ger stark hetta, då den är ibland bättre dytorf inblandad; men behåller efter bränningen hela sin storlek. Förefaller dels under annan bräntorf emot lerbotten; dels ock under några alnars djup sand vid hafsstranden, såsom vid västra udden af Skåne, hvarest tillika finnes.
      Tångblandad Torf af förruttnad tång, eller Zostera marina. Brinner bättre än lertorfven, och innehåller något alkali minerale af saltsjö-vattnet. Denne får ock namn af Hafstorf, eller Strandtorf.
      Becktorf är merendels det samma som Beckjord, af svartbrun färg. Innehåller det mästa bränbara ämne, jemte en empyrevmatisk olja, och giver det varaktigaste bränsle. Är här uti riket sällsynt, men gräfves ömnigast uti Cölniska gebietet, samt omkring Julich och en del af Bergsland, på några alnars djup under damjorden, uti nog vidsträckta torfgrufvor. Finnes vara tilkommen mäst af förruttnade träd, som ännu träffas däribland allenast til en del förtärde, tillika med förmultnade snäckor och hafskräk. Ligger hvarftals antingen på sandgrund eller på lera, såsom vid Cöln, där den hvita Cölniska pipleran tillika erhålles. Här förekomma och vissa hvarf af den fina Cölniska umbran, som ej heller är annat än en torfart. Se Umbra.
      Papperstorf. Detta namn kan egenteligen tilläggas en sådan art af myrtorf, som finnes uti myror och kärr under måsstorfven, tilkommen merendels af förruttnad löfträds-skog, och består af dyjord med oruttnade näfverlappar skiftesvis inblandad, hvaraf den skifrar sig uti tunna blada, eller lager.
      Stentorf kallas af några en art lertorf, som är med bergfettma, eller bergolja, indränkt, och artar sig til stenkol, men är af jordaktigt sammanhang.
      Under ordet Bräntorf är redan anmärkt at, där torf skall nyttjas för järnsmide uti härd, bör den förut vara kolad; men til kolning kan ej någon annan sort med nytta användas än den så kallade Dytorfven, eller ock Becktorfven, som efter torkning blir fast, tät och hård samt gifver, efter utbränning, en hvit och lös aska, til liten mängd. At kunna draga all möjelig nytta däraf, bör ock kolningen ske uti täta och slutne ugnar, så inrättade at därigenom kunna erhållas torfvens flyktige beståndsdelar, som genom distillation utfalla och vidBräntorf omnämnas. I synnerhet kan af den beskrifne oljan mycken nytta hämtas så väl för lampor, som för träverkes öfverstrykande och bevarande emot röta, hvarvid denne olja är mera genomträngande och går djupare in uti trädet, än den vanliga tjäran. Det skall ock vara försökt at skepp, därmed öfverstrukne, bevaras ifrån den skadelige sjö-masken. Til torfkolning borde således hälst nyttjas de af Herr Baron FUNK beskrifne kolnings-ugnar, hvarigenom denne olja kunde utbringas, tillika med et surt vatten, hvilket är tjenligt så väl för järns och messings betning, som för pumpläders förstärkande vid bergverken, m.m.
      Uti Böhmen, vid Joachimsthal, där ömnig tilgång af bräntorf finnes, har äfven blifvit försökt icke allenast at kola torfven uti järnugnar, utan ock at nyttja sådane torfkol på hytteugnarne til silfvermalmers smältning; men som härvid funnits at ugnen af alt för mycken sörja och öfverflödige jordaktige delar blifvit försatt, utom det at bränbara ämnet häruti är vida mera flygtigt än uti träkolen, så hafva torfkolen här icke kunnat nyttjas vidare än til smält- och drifugnars upvärmning efter redningen. Se FERBERS Min. Gesch. von Böhmen, s. 105.
      För vissa svartsmiden uti härd kann dock olägenheten af torfvens myckna aska vara mindre betydande.
      Om torftäckters handtering, nytta och bruk, så här i riket som uti flere lälnder, kan i synnerhet ses af Herr FISCHERSTRÖMS Afhandling uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1781.

Torg, eller Malmtorg, kallas den plats på en grufvebacke, hvaruppå den upfordrade malmen uplägges uti lika stora hopar, eller så kallade Cirkelhopar. Se detta ord. At vinna mera ordenteligt utseende, pläga äfven desse malmhopar läggas i parallela rader.

Torka ugnen säges vid masugnar, då ugnen hålles med liten malmsättning uti starkt kräfjelag. Är det samma som Svälta, eller Svetta ugnen.

Torkbrinna säges om en vändroste, då den brinner långsamt och röker sakta, hvarvid svaflet småningom bortgår, hvilket anses som förmånligt vid alla rostningar.

Torkbränd säges kopparmalmen vara uti en kallroste, då i synnerhet blötmalmen är utanpå blåbränd och har midtuti ren blågrön kärna.

Torklösa. Med detta namn förstås vid Sala silververk en särskilt slamgraf, eller sump, hvaruti den vid silfverdrifningen nyttjade askan, eller så kallad Askkärna, genom slamning skiljes eller renas ifrån alla små korn af glete och härdbly, som, efter sållningen, ännu kunna finnas däruti, at sedan, efter behörig torkning, kunna tjena til Blandaska. Se detta ord.

Torkugn, Se Blecksmide.

Torr qvarts är den som har en matt och ej glänsande yta. Se Qvarts.

Torra berg kallas de ofyndige hällar och gråberg, som ej föra något tecken til mineralier eller til gångar.

Torra vägen, eller Prof på Torra vägen, kallas de som göras genom smältning, eller medelst torra eldens tilhjelp, såsom Digelprof, Förslaggnings-prof m.m. til skilnad ifrån dem som göras på våta vägen, genom uplösning uti menstrua, eller skarpa vatten, och genom nederslag med reagerande ämnen.

Torrbokning kallas malmernes bokning utan tilslagit vatten. Se Bokning.

Torrsten kallas uti järn-bergslagen de godartade järnmalmer, som väl gå trögt uti smältning på masugnen, och kunna svårligen ensamt smältas, utan tilsats af limsten, eller mera lättsmälte qvickstens-arter, men gifva allmänt godt, segt och starkt, stundom också mycket mjukt järn. Sådane äro våra Svenske grå blodstensmalmer. Se Järnmalm och Blodstensmalm.

Torrstens-järn är et namn, som tilläges de sorter af vårt Svenska stångjärn, hvilka tilkommit af blodstens-malmer, hälst då tackjärnet blifvit smält af sådane malmer ensamt, utan tilsats af blandsten eller af qvistens-arter, eller allenast med så mycket kalksten som knappast varit nödig til fluss. I allmänhet är torrstens-järnet af ypperlig godhet, som föga har sin like på någon utrikes ort, tjenligit til hvad smide som hälst, i synnerhet för plåtar, bleck och bandjärn, som fordra mjukt och segt ämne, allenast det ej skadas af blandstenar, hvilkas järnart ofta icke ingår någon intim förening med torrstens-järnet, utan ligger uti sine särskilte tågor i järnstången, som merendels är orsaken til järnets ojämna art och godhet, hvarigenom många slags finare arbeten försämras. Önskeligt vore at til granlaga smide tilgång gofves på oblandadt torrstens-järn, fast det blefve så mycket dyrare, som torrsten ensamt är mycket hårdsmält, fordrar mera kol, gör tungt arbete för masmästaren och stiger ej til så hög tackjärns-tilverkning i veckan som med blandning af qvicksten; men med tjenlig tilsats af god kalksten kan ock det hjelpas. Se Limsten. Den marg-kunniga Commerce-Rådet POLHEM har nog känt torrstens-järnets värde och uti dess Patriotiska Testamente, samt flere skrifter, ej utan största skäl yrkat dess nyttjande til de angelägnaste arbeten. Det måste medgifvas, at ehuru torrstens-arter kunna vara lika til anseende och vissa utvärtes kännemärken, samt höra alla til så kallade blodstens-malmer, så kan dock järnet af någre vara annorlunda beskaffadt än af andra, som ändå föra samman torrstens namn. Bitsbergs och Norbergs torrsten, til exempel, utur de djupaste grufvor, bära med rätta namn för at vara ibland de yppersta arger, hvaraf både starkt och segt samt tillika styft slitnings-järn och äfven ganska godt bränstål kan erhållas. Torde ock förtjena at komma i nästa rummet af Dannemora, eller så kalladt Öregrunds järnet, ehuru af annan art. Torrstens-järnet ifrån Nora Bergslag har därnäst fådt namn at vara både godt och styft; men Lindes järn, til en del af sådan malmart, har väl beröm för vekt och mjukt, dock ingalunda för styrka och styfhet, eller at vara tjenligt ståljärn. Flere sådane små förändringar följa våra öfriga mångfaldiga arter af torrstens-malmer och  järn, som rummet ej tillåter vidare utföra, och som icke utan mycken svårighet kan utrönas, då torrstens-järnet sällan erhålles ensamt, eller utan blandning af qvickstenar tilverkad. JämnförBlodstensmalm, Järnmalm, Torrsten och Qvicksten.
      Det säkraste torrstens-järn, som här i riket kan fås oblandadt, är förmodeligen det som tilverkas af Tabergs malm uti Jönköpings Län, där ingen nära tilgång på blandsten finnes, och vid Långbanshyttan uti Wermeland, där den bästa qvicksten blir för kostbar, utom vid någre flere dock få Bruks-Patrons masugnar, där ägaren sjelf förädlar sitt tackjärn. Men om också för öfrigt tackjärn skulle finnas til salu af engående torrsten tilverkadt, så undergår det ändå gemenligen den förändringen antingen af smedens caprice, eller af något hushålds skäl, at blifva uti hammarhärden utblandadt med tilsats af en eller annan järnart, som, kanske för sin odygd skull, skall hjelpas med det goda torrstens-järnet, hvilket därmed icke torde ingå någon närmare förening, än til utvärtes anseende, som i synnerhet manufactur-smeden får med sin skada röna och köparen med missnöje betala.
      Där tackjärn ensamt af Norbergs bästa torrsten varit tilverkadt, har likväl funnits at en snäll hammarsmed, vid en härd och hammare, i veckan däraf kunnat smida 20 skeppund bästa ordinarie medeljärn, som också utlänningen förstådt at betala nog högre på skeppundet, för godheten skull.

Torrstens-slagg är den slagg, som vid masugnar fås utaf blodstensartade torrstensmalmer. Blifver merendels helt ljus- eller mörkblå, något när som af kobolt, eller som schmaltz, med hvita ränder och fläckar däremellan. Kan dock stundom förändra färgen til grått eller hvitt, efter tilståndet och ugnen. Är ibland den bästa til slagg-tegel, hälst då ingen limsten vid smältningen blifvit nyttjad.

Torrt säges det gå uti hammarsmedshärden, när järnet under smältningen ej har tilräckelig slagg, eller Saft, som den af en del tyska smeder kallas, uti hvilken brist järnet lider mera afbränning och blifver hårdt.

Tourmalin, Se Turmalin.

Tourné, eller Tourney, kallasl smedernes arbetsschicht vid vallonhamrar. SeWallonsmide.

Tousch, Se Tusch.

Tralljor kallas galler- eller halsterstänger af groft järn, eller af tjenlig sten, uti eldrum, i drag- eller flamugnar, hvarpå ved eller kol inkastas til ugnens uphettande. Askan af bränslet får då falla ned emellan tralljorne uti askrummet.

Trampbläster, Tramphyttor, Trampverk, kallas små smältverk, där pustarne drifvas endast med trampning, såsom vid Blästerugnar, Myrjärnssmältning, Källingar m.m. Därtil hörer ock Svängbläster. Se dessa ord.

Tramphjul. Därmed förstås vid bergverk och grufvor sådane hjul, som drifvas genom trampning af människor eller lefvande djur. Merendels äro de bygde lika som tio eller tolf alnars höga vattuhjul, så at tvenne personer i bredd på inre bottnen af samma hjul kan steg för steg bringa hjulet, genom deras tyngd, til et långsamt omlopp, och därmedelst åstadkomma upfordring af malm eller vatten, uti tunnor eller baljor, som hängas på linan, hvilken lindar sig omkring hjulstocken. Denne enkla inrättning har förnemligast i forntiden varit brukelig, antingen på förenämde sätt eller med flackt liggande och uti 45 graders vinkel lutande hjul, som utanpå kunnat trampas af människor, oxar eller hästar, hvarom kan ses åtskillige förändringar uti gamla bergsböcker, och i synnerhet uti GEORG AGRICOLAS Bergwerks-buch, där både äldre aflagde och ännu brukelige inrättningar kunna läras.

Tran-schier kallas vid messingsbruken en laddskofvel af järnbleck, hvarmed tilblandningen af gallmeja och koltsybbe öses uti diglarne, eller krukorne.

Trapanisk Alabaster är en hvit ogenomskinlig alabaster, som brytes vid Trapani på Sicilien.

Trapp, Tegelsköl, Swartsköl, Wattband, på Tyska Schwarze eller Graue Wacke, är en med kiseljord och järn stenhärdad lera, som gemenligen stryker uti ordenteliga gångar, antingen ensamt i hvarjehanda gråbergs-arter, eller ganska ofta uti malmförande berg, hvarest den stundom afskär, förtrycker eller kastar malmgångarne. Stundom händer likväl at malmerne samla sig emot sådane trappskölar. Dess gravitas specifica är gemenligen til vatten som 2,800 til 1,000. - Är af mycket olika finhet och hårdhet; en del så lös at den kan skafvas med knif; en annan så hård at den ger eld emot stål: dels matt och dels glänsande uti brottet, antingen Grof- eller Fingnistrig, eller ock Slaggtät: - Gäser intet med någon syra. - Til färgen är den dels kolsvart, dels gråaktig. - Den svartaste och slaggtäta är den bästa och rätta probersten, hvarom vidare ses under ordet Probersten. Brytes merendels qvadrig och trappvis uti gångarne. Uti elden upglödgad blir hård och får en rödbrun, eller rostig färg. - Uti digelprof har gifvit 8 a 9 procent järn, men på våta vägen har af en del 25 procent kunnat erhållas. - Beståndsdelarne hafva på en centner befunnits varaKiseljord 52, lera 25, kalk 8 och järn 25 delar. Är således af lika ämnen med basalten, och merendels uti lika proportion. Se BERGMANS Opusc. Chem.Vol. III, s. 213.
      Uti beståndsdelarnes mängd och proportion emot hvarandra, kan dock gifvas många förändringar. Där en gemen lera utgör större mängd, är denne art lättsmält och ger en becksvart slagg. Försatt med litet blyglas ger en svart glänsande glasur på tegel. - I Tyskland får den namn af Knopfstein, ellerSchwarzstein (se detta ord), såsom brukelig vid glasbruken til svart glas och svarta slipade knappars tilverkning. - Finnes här i riket på många ställen, såsom uti Svartberget i Norrberkes Socken: - Svart och stålrät vid Sala, Hällefors och Östra Silfbergs silfvergrufvor: äfven på flere ställen uti Finland: -Slaggtät, Kolsvart och Flinthård uti smala gångar i et sandgrytigt och skimmerblandadt gråberg uti Ärila Socken i Södermanland. - Vid Dannemora järngrufva är det samma art, som där kallas Vattband, emedan vattusig ofta visa sig vid sådane trappskölar. - Uti Norbergs socken och den så kallade Pansargrufvan stryker en sköl af svart, mycket fin och tät trapp, med 2 a 3 tums breda ränder af vacker mörkgrön färg, uti små cirkelformige fläckar och ådror, med svarta puncter midtuti hvar ring. Tager god politur och blir uti slipning ganska vacker: är dock ej så hård at den ger eld emot stål, och således af samma ämne som den svarta.
      Rowly-Ragg är uti England en art mörkgrå grof trapp, sammansatt af glänsande crystalliniske korn. Uti luften och uti lossnor antager den en rostig yta, och håller inemot 20 procent järn, jemte kisel- och lerjord. Se KIRWANSMineralogie, i Tysk öfversättning, s. 154.
      Vid Joachimsthal utgör trappen åtskillige af de så kallade kammar, ellerKämme, uti deras lerskifrige erzgebürge. Se ordet Kamm.
      Utom det at trappen, som redan blifvit anmärkt, vanligen utgör strykande gångar och stående kammar dels uti malmförande och dels uti andra gråberg, förefaller den äfven flolägrig, eller liggande uti vissa hvarf. Exempel däraf finnes ocke allenast uti Herr Prof. BERGMANS anmärkningar om Wästgötha bergen uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1768, utan det samma har ock blifvit i akttagit ibland de flolägrige porphyrbergen uti Elfdalen, i synnerhet uti det så kallade Lokaberget, nemligen at under det öfversta lagret, som består af groft skörlberg och utgör snart 2/3:delar af bergets högd, visar sig et lager först af en nog grof och därnäst af en ganska fin svart trapp, hvarunder et kilformigt hvarf af porphyr med grå botten vidtager. Under porphyren möter en bädd af fin breccia, som åter finnes liggande på en grof grå trapp med instänkte kies-gnistror, nederst vid foten af detta berg. Af Herr Professor THUNBERG anföres äfven, uti första delen af dess Africanska Resa, s. 251, at det bekanta höga Taffelberget, med flere berg vid Goda Hopps Udden, äger, lika som bergen i Europa, fina strata, eller lager, hvilka aldraöfverst visa sig ligga aldeles horizontelt och tyckas uti Taffelberget bestå af en sandsten, eller vulcanisk aska. Därnäst finnas mellanhvarfven vara trapp och de understa floar skiffer, hvilka undre hvarf ligga sluttande och stå på borts. Häruti visa sig flera hålor, eller caviteter, dels af vatten och dels af vittring vara utfrätte. Af sådan vittrad trapp finnas ock de uråldrige och ifrån berget nedrasade samt vid dess fot liggande större och smärre stenar bestå, hvaruti ofta qvartsstycken äro inneslutne, med lika som slipad och glatt yta, utan at vara fastväxte vid trappen, m.m., som ses af förenämde Rese-beskrifning, och hvaraf någon anledning kan vara at tro det Taffelberget torde vara en uti urminnes tider slocknad vulcan.
      Ordet Trapp är äfven nu mera, under samma bemärkelse, af Tyska bergsmän antagit, då under samma namn äfven föres Basalten, såsom ägande enahanda beståndsdelar och stundom af lika färg och utseende; undantagande at denne senare merendels faller uti ofanteliga stora fem- sex- eller åttkantiga pelare, eller crystaller, och kan väl utgöra hela berg, men aldrig malmförande. Den tyckes ock på någre orter dels vara tilkommen lika som trapp, genom stora lermassors uttorkning, dels ock annorstädes på smältnings-vägen, såsom lemningar af utslocknade vulcaner. Se orden Basalt och Vulcaner.

Trass, Se Tarras.

Travertino, Pietra Travertina, är en mycket hvit och något poreus kalksten, som i synnerhet formeras på bergen vid staden Tivoli, uti Italien, af det starka kalkvatten som ifrån de Appenniske bergen nedströmmar och deponerar sin kalk på bergens sluttning och vid deras fot, hvaraf denne travertino årligen förökas. Den nyttjas, såsom lätt at såga och hugga, til kyrkor och husbyggnad uti Rom, Tivoli och flerestädes. All sådan pipig kalksten, ifrån andra ställen uti Italien, kallas äfven travertino, ehuru namnet egenteligen kommer ifrån den arten, som brytes vid foten af Appenniske kalkbergen, 3 mil ifrån Tivoli. Brännes ock uti öpen luft, i hopar sammanlagd, til en god kalk af de efter stenhuggningen öfverblefne stycken. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 222.
      Vid Siena uti Italien finnas varma bader af så starkt kalkvatten, at det,  jemte något svafvel, deponerar en öfvermåttan fin och hvit kalktuff, eller tophus, som gifvit Doctor VEGNI anledning at därmed afcopiera medailler och andra arbeten en bas relief på det sättet, at han låter detta vatten falla ifrån någon högd på et träkors, hvarifrån det stänker vattudråppar emot väggarne uti et stort träkäril, uti hvilket originalerne til sådane arbeten äro uphängde, och blifva då med denne tophus, som af vattnet deponeras, på det vackraste aftryckte. De göras äfven med röd färg, då vattnet förut får löpa genom fernblock. Denne kalktuff är dock af medföljande vitriolsyra en art af gips. Se Herr FERBERS redan nämde bref s. 292. Jämnför ordet Skorpsten.

Trebands Messingstråd, Se Tråddrageri.

Tredjeeldsjärn, Se Hytteredskap.

Tremolante, Se Flittermessing.

Treskt säges det gå vid rostbruk, när mycket seg järnig sörja, eller lortled, samlar sig i härden. Se Rostbruk.

Trestämpladt tenn, eller trepundigt, Se Tenn.

Trichites är et gammalt Grekiskt namn, hvilket efter all anledning betyder en sådan vitriolisk utvittring på en art stenlera, som finnes uti Herrengrundska och Idriska grufvorne, och innehåller, jemte lerjord, vitriolsyra och verkelig kobolt, hvilken med alkali phlogisticatum uptäckes. Se BERGMANS Opusc. Chem.Vol. II, s. 445. Torde vara af lika art som det af Herr SCOPOLI beskrifneHalotrichum. Se samma ord.

Triophtalmus kallas en sådan onyx som har tre ögon. Se Onyx.

Trip är det samma som turmalin. Se Turmalin.

Tripolitana terra, Se Trippel.

Trippel, Terra Tripolitana, är en ganska fin och mager molera, som i synnerhet är känd för den egenskapen at litet nöta och polera, eller gifva en glansk yta, på de vekare metaller, såsom silfver och messing, men gör ingen verkan på stål. Den allmännaste är af blekgul färg, litet järnhaltig: hårdnar något i elden, men kan ej smältas uti sträng hetta, och löses föga af borax eller af sal fusibile: kännes sträf emot handen och litet sandig emellan händerne: upblöttnar icke af vatten som lera: kan genom skumning skiljas ifrån fina sandkorn, och blifver sedan tjenligast för polering på messing och glas. - Den bästa blekgula trippeln bör således vara mycket fin och sandfri: utan smak och lukt: uti något fasta, men ej tunga stycken. Med aqua regis digererad blir den hvit och ger en gul solution, hvaraf dess järnhalt röjes. Et halft unce har häruti förlorat 11 gran. Af andra syror löses än mindre, och aldeles intet af ättika. Se ZIMMERMANS Chemie, T. II, s. 1528.
      Trippel har väl förnemligast kommit ifrån Tripoli i Africa, men finnes äfven på många andra orter, såsom i synnerhet omkring Neapel, äfven uti Brehmen, samt vid Halberstadt, Saalfeldt och Hildesheim uti Tyskland: stundom mycket lös och len af grå färg, mergelartad, då han gäser litet med syror och kan uti stark hetta smältas: stundom också uti hårdare stycken, som en krita, utan at gäsa med syror, hvilken anses för den bästa. Den tyckes vara en vittring af hårda stenarter, af vatten småningom afnött: är af lika egenskaper medRottenstone, (se detta ord), men mera skarp. Här i riket är väl denne arten föga eftersökt; dock finnes uti Skåne ibland de eldfasta leror, som därstädes nyligen blifvit uptagne, en ganska fin art, hvilken, efter gjordt prof, visat et lika förhållande som trippel vid metallers polering. En mycket fin mergel, som träffas uti malrekor, gör ock något när samma verken; likaledes den hvita askan, som erhålles efter god bräntorf. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1745, s. 181 och följ., samt för 1750, s. 226 och 230. En fin och ren falaska af björk, al och enträd, samt i synnerhet af den röda björkbarken, har äfven funnits göra samma gagn. Dylik egenskap har ock den finaste mjelga. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1764, s. 277.

      Den gulaktiga eldfasta trippeln kan, med mycken förmån, nyttjas som gjutsand för fina arbeten af guld och silfver; i synnerhet at därmed afforma allehanda små uphöjde, eller graverade arbeten, hvilka formor sedan kunna insättas uti stark hetta under en muffel, och åtskillige arter af färgadt eller klart crystall-glas däruti insmältas. Huru härmed tilgår, ses uti DE MONTAMY'STraité des Couleurs &c. s. 121 och följ.

Trochiliter är et slags stenvandlade mångvridne snäckor, eller bestående af många spiraler med platt botten och oval nedtryckt öpning. Någre finnas som äro helt små, och endast hafva tre spiraler, hvilka få namn af Trochitelli. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 487. Trochiliter böra skiljas ifrån trochiter, som äro et annat slag.

Trochiter (Rådersteine), Hjulstenar, kallas stenvandlade enkla leder af hafskräket stella marina, i form af runda stenar, som äro platta ofvan och nedan och uti centrum genombårrade. Om deras yta är strimig af strålar, som utgå ifrån centrum til peripherien, och intet något hål är uti medelpuncten, så få de namn af Lapis Solaris, eller Sonnenstein. De finnas til obeskriflig mängd, och af föränderlig storlek, hälst uti kalkstenar samt ler- och mergeljord. Se VOGELS Practisches Mineral-System s. 233, 234, samt WALL. Syst. Min. T. II, s. 453.

Tromp, Se Vattubläster.

Tronasalt är et nativt alkali minerale, som finnes på Tripolitanska kusten i Africa, 30 til 40 mil ifrån hafvet, och ligger ofvan på jorden vid foten af därvarande höga berg, i form af en skorpa, som är ifrån 1/8:dels til en tum tjock. Denna skorpa är klar uti brottet och sammansatt af små crystaller, men utanpå något vittrad och dunkel. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1773, s. 140.
      Det hålles före at vara det rätta Natron, och skall til alla behof för glasbruk, såpsjuderier, m.m., vara bättre och rikare än soda. Det brukas ock på tobaksblader vid snus-tilverkning, at göra snuset mera stickande och bibehålla rånaden. Häraf skall årligen komma til Tripoli öfver 1000:de centner.

Tross är det samma som Stross. Se samma ord. Tross kallas äfven vid Dannemora de järnkedjor, som brukas til malmupfordringen med tunnor.
      Tross, eller Truss, betyder ock vid vals- och skärverk en färdig sammanskrufvad bunt af skärskifvor, som uti skärverket insättes.

Trottsten (Spurstein, Dünnstein, Auferleg, Kupferleg, Oberlech) kallas en spröd materia, bestående af 70 til 80 procent koppar och det öfriga svafvel, hvilken vid rostbruket, eller råkoppar-smältningen lägger sig uppå kopparen, under slaggen, så väl uti härden, som efter utslag uti sandmåttet. Den kommer af råbrändt vändrostverk, hvarföre smältare säga at det går rådt i härden, när trottsten visar sig, i hvilket skick smältningen gärna hålles, som då går bättre och gifver mera godartad råkoppar, allenast trottsten ej för mycket får tiltaga. Se Rostbruk. Uti brottet har den glänsande, grå metallisk färg och är antingen slaggtät, eller grynig som stål. Innan den genom smältning kan til godo göras, måste den å nyo undergå en stark vändrostning, antingen tilhopa med skärsten, eller ock ensam, då den kan tåla 17 til 18 eldar. I sådant fall, och då tilräckelig mängd förut på lång tid blifvit samlad, smältes den äfven på särskilt bruk, som vid någre ställen brukas.
      Trottstensbrunnit säges vid vändrostning om skärsten, då den ännu icke blifvit nog befriad ifrån svaflet, samt liknar i brottet en trottsten, och måste genom flera eldar vidare rostas. Jämnför Vändrostning.

Trumma tages vid bergverken uti flere bemärkelser, såsom:
      Vid Stora Kopparberget kallas uti grufvan de trånga förtimrade orter och sträckor Trummor, som äro drifne genom ras til någre arbetsrum, dels för at komma in på någon fast klyft, dels ock för at därmed befordra väderväxling, som också stundom därmed vinnes så stark at blossen vilja utblåsas, och måste då genom dörrar modereras.
      Trummor kallas också de små vattuledningar, som stundom göras under jorden öfvertäckte, eller genom pipstockar, antingen til vattens ledning på konsthjul, eller til dess afledning därifrån m.m.
      Under alla slags smältugnar och härdar göras sådane täckte grafvar, eller trummor, som afhålla vatten, fuktighet och syra under härd- eller ugnsbottnar. För koppar- och silfvermalms-smältningar, där all fuktighet i synnerhet noga bör afhållas, göras desse trummor stora, gemenligen til en alns högd och bredd, samt täckas antingen med stenhällar eller med hvalf (se Suluugn), och formeras både efter längden och bredden af ugnen, då de få namn afKorstrummor. Se Drifugn.
      Vid masugnar och stångjärnshärdar är nyttigt at vattnet står nära intil bottenhällen, eller härdbottnen, för at hålla svalkan därtil, allenast vattnet har fritt aflopp. Således göras korstrummor därunder allenast 5 à 6 tum höga, och ställes därifrån damtrummor, eller pipor, af järn eller trä, at den heta vattenångan kan därigenom upstiga. Se Masugnsställe och Dampipa. Desse trummor under ugnar kallas på Tyska Abzuge, eller Abzuchten. - Betäckningen däröfver göres med sten- eller järnhällar, och får namn afTrummtak.

Truss, Se Tross.

Tryckare kallas vid stångjärnshamrar en stark björkstock, som sitter med ena ändan genom hjertträdet och uti bakstandaren, samt med andra ändan tager emot hammarskaftet, vid dess upkastning, at gifva hammaren et genslag til hastighetens och styrkans förökande uti slaget. Se Hammarställning.

Tryckvalsar kallades för detta, vid små mynts prägling, sådane stålvalsar, hvaruti myntpräglarne voro graverade, så at kopparskenan, som därunder valsades, blef tillika präglad och mynten sedan utklipte, efter Herr Com.Rådet POLHEMS påfinning, som likväl nu mera är aflagt.

Tryckverk heter et sådant vattuupfordrings-verk, hvarmed vattnet, sedan det först genom sugning blifvit uti et kålfrör updragit, medelst kålfvens nedtryckning åter prässas at upstiga genom et sidorör, som Gurgelrör kallas, uti upstående pipstockar, eller öfversättare, til den högd som svarar emot trycknings-kraften, och til dess det kan utflyta. Härvid fordras intet sugrör, utan vattnet updrages genom sugning uti sjelfva kålfröret, eller Pumpstöfvelen, af en helt tät kolf, som vid nedgåendet drifver det upsugne vattnet i högden genom sidoröret och genom de ventiler, som härvid öpnas och tilslutas. Et sådant förenadt tryck- och sug-verk kan til vattnets upfordring likväl icke nyttjas vid andra tilfällen än uti sådane grufveschacht, som intet fordra någon vidare afsänkning, hvarförutan de äro ganska kostsamma, i anseende därtil at både pumpstöfvelen och de flesta rör måste vara af metall. 
      Vid Schemniz uti Leopolds schacht är et sådant sug- och tryck-verk(Wassersäulen-Machin), som updrifver vattnet til 46 klafters högd. Se härom DELII Bergbaukunst §. 515-520. Vidare om tryckverk ses uti BELIDORSArchitecture Hydraulique och uti LEOPOLDS Theatrum Machinarum, m.m.

Tråband, Tråbands Messing, kallas den til trådrageriet vid bränhyttan sönderklipte taffel-messingen, som först uti valsverket passerat under valsarne sex gångor, och där blifvit utdragen ifrån 10 qvarter til 9 a 10 alnars längd och 4 tums bredd, samt kommer vidare at uti et skärverk skäras, eller at för hand klippas, til 11 stycken smala rimsor, eller realer, af hvarje band. Se Messingoch Realer.

Trådklinka (Schiessklinge, Wisirklinge) är en järnskifva med insågade skuror, som med mycken noggranhet utmärka tjockleken, med utsatta numror på hvar och en sort järn- eller messingstråd, ifrån ¼:dels tums diameter til et hårs finhet. - Finnes något skiljagtig vid åtskilliga trådragerier och borde inrättas efter vigten på en viss längd af hvarje sort tråd. Se härom Järnets Hist. s. 445, o.f. samt ordet Järntråd, och anledningar til kunskap om järn- och stålförädlingen s. 215.

Trådor (Schemmeln) kallas utstående släta träd under bäljor, hvilka nedtryckas af hjulstockens kammar, och på det sättet neddraga bäljlocken, hvarmed de af hängseljärnen äro sammanläste. Men där hjulstockarne ligga så högt at kammarne kunna trycka ofvanpå bäljen, behöfvas ej sådane trådor.

Trådrageri (Drathziehen). Därmed förstås inrättningen at, medelst dragning genom tjenliga hål uti en stålskifva, bringa de flesta smidiga och sega metaller uti form af tråd, til åtskilliga grader af finhet.
      Guldet äger väl fullkomlig smidighet, men är för kostbart at dragas til tråd och har ej heller tilräckelig seghet.
      Silfret äger, jemte smidigheten, den största sammanhängande seghet, och kan dragas til hufvudhårs finhet, äfven sedan det är förgylt, utan förgyllningens förlust, och anses då för guldtråd til galloner m.m.
      Blyets seghet är så ringa, at det ej länge uthärdar en sådan sträckning.
      Tennet kan för samma orsak ej heller gå långt i trådragning. Se Tenn.
      Kopparen kan näst silfret bringas til finaste tråd. Likaledes uti förening med åtskillige metaller, såsom: guld och koppar: silfver och koppar; äfven koppar och zink uti viss proportion blandade, hvarvid kopparen föga lider uti sin seghet. Sådane blandningar förekomma förnemligast under namn af Pinschback ochMessing., hvilken senare förnemligast uti myckenhet för mångfaldiga behofver drages til tråd, antingen för hand, eller genom vattenverk, som egenteligenTrådragerier kallas.
      Vid messings-tråds tilverkning för vattenverk förefalla åtskillige namn, som här kunna anmärkas, såsom:
      1:o. Rumpel är den först tilämnade grofva tråd, då Realen, eller messings-rimsan, allenast gått en gång genom grofvaste hålet på dragskifvan. Den arbetare, som förrättar denna dragning, kallas Rumplare.
      2:o. Smörglör, eller tvåband, kallas den tråden, som gått igenom hålet därnäst.
      3:o. Drittloch, eller Treband, som gått igenom tredje hålet.
      4:o. Stryffel är fyrband och 
      5:o. Schlucken, Fembands-tråd, är den finaste tråden, som vid messingsbruken för vattenverket vanligen drages, ungefär 1/16 tum tjock. För hvarje sort tråd är en eller flere bänkar, och sker dragningen för desse sorter med fram- och återlöpande tänger, men den ännu finare måste dragas påRullar.
      Om hela messings-tilverkningen och trådragningen ses en accurat beskrifning uti den Franska Dictionnaire des arts & metiers artic. Cuivre Jaune.
      Trådragerier för järn och stål (Dratmühlen) äro på lika sätt inrättade, så at de grofvaste sorter, ifrån kopparslagare-tråd til och med N:o 10 eller 11, dragas med så kallade Armsaxar och Knätänger; men den finare Nummertråden ifrån N:o 11 til 24 á 28 drages på omlöpande Rullar för vattenverk och kallas då vid fabriquerne Rulltråd. Däremot då både messings- och järntråd åstundas än finare för clavér- och zittersträngar, som säljas på små trärullar, drages den gemenligen af särskilta arbetare för hand.
      Utan någon dylik inrättning, som här blifvit nämd, dragas äfven åtskillige sorter järntråd af bönder, i synnerhet uti Gnosjö socken och Jönköpings Län, utan fram- och återlöpande dragtänger, endast på det sättet at ändan af den til trådämne uträckte järnten fästes med en tång på samma hjulstock, som tjenar til räckhammaren, sedan ämnet förut är med handkraft dragit et stycke genom hålet på dragskifvan. Tråden lindar sig då, vid omlöpandet, omkring hjulstocken och erhålles på det sättet, genom ömsning uti mindre hål, til hvad finhet som åstundas, utan at därpå upkomma de så kallade Tånghugg, eller intryck af dragtängerne, som vid de vanlige trådragerier ej kan undvikas och förorsakar olägenhet vid de gröfre trådsorters nyttjande til hvarjehanda arbeten. Detta är således den enklaste påfinning, som kunde förtjena efterföljd, allenast med någon förbättring uti inrättningen.
      Vid alla förenämde de oädla metallernes dragning til tråd, nyttjas vid de större fabriquer inrättningar för vattuhjul; men för silfver, såsom en dyrbarare metall, sker dragning merendels med handkraft, antingen med en verticalt upstående vindstock eller på en horizontel bänk, försedd vid ena ändan med en liggande rulle, hvilken har en omlindad ganska stark rem, eller läderlina, och en däruti fästad drag-tång, som fattar uti ändan af den genom första hålet uti dragskifvan instuckne silfver-cylindern och drager den samma därigenom, förmedelst rullens omvridande af tvenne eller fyra karlar, med tilhjelp af däruti fästade bommar, eller armar, eller ock med kraftens förökande genom kugghjul och trälla. På detta sätt kan en kort silfverstaf, ungefär ¾ tum i diamater, dragas til grof tråd, 1/8 tum tjock, i det den många gångor går ifrån större til mindre hål uti dragskifvan. Vidare kommer denne tråd, uti en mindre inrättning, at dragas på rulla til hufvudhårs finhet genom mycket fina Dragskifvor (se detta ord), som vanligen förskrifvas ifrån Lion. Til detta arbte måste silfret förut vara på det högsta renadt, eller finbrändt på test (se ordet Finering), som räknas för gulddragares största konst. Efter fineringen smältes det uti digel, med tilsats af torrt saltpetter, jemte litet borax, gjutes uti en med talg eller vax besmord järnform til en rund staf, eller ten, med afspetsade ändar, hamras väl tät, afdrages på ytan uti polerbänken med et ståladt skarpt skafjärn, under det at silfret är glödgande, spännes uti skrufstädet och filas väl slätt. Då silfret är ämnadt för guldgaloner, blifver stången, uti detta tilståndet, helt het belagd med fint guld uti blad (se Bokguld), uti flere hvarf omlindad med papper och bindtråd, samt sålunda upglödgad uti ren koleld, lagd på polerbänken, hvarest guldbladen vidare fästas genom gnidning med blodsten. Därefter är det färdigt at på förenämde sätt dragas til finaste tråd, som då utan afgång behåller det pålagde guldet och liknar en ren guldtråd, hvilken sedan plättas under finpolerade stålvalsar til Lan (se detta ord) och är då färdig, at uti en härtil inrättad konstig machin spinnas på rullar öfver silke tätare eller glesare, alt efter som det är ämnadt til finare eller gröfre trassar och galoner. Alla gröfre och grannare dragskifvor måste vara af finaste stål, med väl polerade och i god ordning efter hvarandra inrättade hål.

Tråg brukas vid bergverk och uti metallurgien af åtskilliga slag, såsom: bergtråg, hvaruti berg fatas; sichertråg, hvaruti bokadt gods sickras; probertråg, hvaruti bly körnas m.m.
      Vid masugnar brukas äfven tråg, som de uti Roslags bergslagen kallas, til malmens upsättande på ugnen. Uti andre bergslager kallas detta redskap skåfvel, ehuru det är närmare likt et tråg af träd, med järnskodd brädd, eller ock ensamt af järnbleck med handtag; varande skapnaden föränderlig, men innehållet af en viss vigt malm bör dock vara i det närmaste säkert efter hvar och en malmarts tyngd och beskaffenhet, emedan upsättningen måste efter trågens antal regleras. Vid koppar- och silfversmältningar brukas kimfat til malmens upsättande.

Tråttsten, Se Trottsten.

Tråverk. Et tråverk kallas vid messingsbruken et visst qvantum af tråbands-messing, som på en vecka blifvit tilverkad och glödgad samt valsad, och til kllippstugan eller skärverket lefvererad at klippas, eller skäras til Realer, eller smala rimsor, som emottagas vid tråhyttan at dragas til tråd.

Träckverk, Se Dragverk.

Trälla (Trilling) är detsamma uti stora rörliga verk som Dref uti ur och dylika machiner, hvilka göras af järn eller stål. Trälla däremot göres gemenligen af tvenne cirkelrunda trä- eller gutne järnskifvor, eller bottnar, uti hvilkas kant runda kaflar inskäras och fästas til den distance ifrån hvarandra som fordras för det kugghjul, hvilket kommer at gripa däruti och omföra trällan.

Trällhvalar kallas de runda kaflar, eller cylindrer, som sitta uti kanten på trällan och uti dess bomar infälde. Sådane kunna stöpas ihålige af järn och slipas släta utanpå, då de hafva längre bestånd, och nöta träkuggarne mindre än trähvalar.

Träluta, Se Hytteredskap.

Tubuliter, eller Tubiporiter, kallas et slags coraller, bestående af flere sammanväxte rör eller cylindrer, stundom parallele, stundom bögde och snedt emot hvarannan stående, antingen ihålige och öpne, eller igenfylde och tilslutne. De få efter olika skapnad särskilta namn, såsom: Organum Marinum, Tubularia Purpurea, eller coralliskt orgverk, då rören stå uppå hvarannan;Globus Corallinus Fistulosus, då rören likasom stöta tilhopa i en medelpunct o.s.v. Se WALL. Syst. Min. T. II. s. 427 och VOGELS Practisches Mineral System s. 247.
      Tubuliter äor ock et slags stenvandlade snäckor. Se Canaliter.

Tuffsten, Se Tophus.

Tung Masugns-gång säges uti Tabergs bergslag, när ugnen är belastad med mycket malm och järnet blir Satt, eller som det kallas rådet. Lätt gång blifver åter, då litet malm är på kolen och järnet blifver nödsatt, som i den bergslagenFärskt kallas.

Tungjord, eller Tungspatsjord, är en hvit jord, som utbringas af tungspat och räknas af nyare Chemister til en af de fem enkla, eller primitiva jordarter, som med andra ämnen blandad kan utgöra hvarjehanda stenrikets afvel, hvilka då böra komma under denna class. At erhålla denna jord i sin fullkomliga renhet, har Herr Prof. och Ridd. BERGMAN föreskrifvit följande utväg: - Ren och hvit, eller ofärgad tungspat, fint pulveriserad, blandas med lika delar alkali fixum och kolstybbe, och upglödgas uti digel en hel timmas tid. Sedan den hopgyttrade massan blifvit pulveriserad, tilslås antingen försvagadt skedvatten, eller saltsyra, til dess all fräsning uphört och en sur liquer återstår, hvarutur med alkali fixum aëratum fälles tungjord i förening med saltsyra. Om uti syrorne, eller uti alkaliska saltet, någon vitriolsyra ingår, regenereras, eller upkommer tungspat å nyo. Det som under denna operation lemnas orördt af syrorne är tungspat, hvilken ännu ej blifvit decomponerad och därföre måste undergå nytt prof. Den tungjord, som denna senare gång erhålles, är likväl mindre ren, utan ofta smittad med litet järn och leraktigt ämne af digelen. Den första är således den renaste och bästa. Sådan tungjord förhåller sig uti tyngd emot vatten som 3,773 til 1,000: innehåller på en centner 28 delar vatten, 7 delar luftsyra och 65 delar ren jord. - Angripes med fräsning af syror - Med vitriolsyra utgör denTungspat, som ej löses i vatten - Med salt- och saltpettersyrorne ingår den en förening, som gifver svårlösta crystaller - Fri ifrån all smitta af syra och alkali smälter i digel, vid mycket stark hetta, til et blåaktigt ogenomskinligt glas - Uplöses af borax och sal microcosmicus med skumning. Ren tungjord smälter ock på kol för blåsrör, med eldsluft, och insupes med häftighet af kolet. - Med tilhjelp af varma löses den i 900 gångor så mycket vatten, och sätter i fri luft en cremor, eller hinna på ytan, som fräser med syror - Utur en solution i vatten précipiteras med vitriolsyra til regenererad tungspat, jämnväl utur uplösning uti saltpetter- och saltsyra. Liknar väl i några delar kalkjord, men skiljer sig därifrån genom alla öfriga egenskaper, såsom: at den är smältbar i sträng hetta: har en vida större specifique tyngd: insupes uti kolet vid smältning med eldsluft: gifver klara och svårlösta crystaller efter uplösning uti saltpettersyra, som ock däraf får en bäsk smak, med mera. Närmare uplösning i detta ämne, och huru tungjord förhåller sig emot särskilta syror, i ordning efter olika attraction, kan ses af BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis s. 61 o.f., samt dess Opusc. Chem. Vol. III, s. 391.
      Utom det nyss förutnämde sätt at skilja tungjorden utur tungspat, beskrifves ännu tvenne vägar til detta ändamåls ernående uti den nyligen utkomne och under Tungspat åberopade Dissertation de Baroselenite, hvarvid i synnerhet nyttjas Herr WIEGLEBS method at calcinera, eller upglödga, tungspaten ensamt med lika mycket vinstens-alkali, utan tilsats af kolstybbe, och at vidare förfara såsom uti förbemälte Disseration omständeligen utföres, med de medel hvarigenom flere inblandade ämnen af gips, lerjord, järn, kiseljord, magnesia alba, m.m., äfven kunna uptäckas, hvilket rummet här icke tillåter at närmare utföra. Medelst en sådan analysis har, til exempel, beståndsdelarne uti tungspaten ifrån Sala funnits vara följande, nemligen: ren tungspat 0, 13, selenit, eller gips, 0, 01 ½, vitriolsyra 0,23, med tungjord 0, 44, kalk 0,00 ½,  kiseljord 0,10, järnsmittad lerjord 0,13, vatten 0,00 ½, hvartil kommer et remedium 0,09. Ibland alla desse öfrige undersökte tungspatsarterne, har Los tungspaten funnits innehålla den mästa tungjorden, nemligen 0,93.
      At tungjorden, med saltsyra uplöst och lagom evaporerad, afsätter rena, hvita och i luften torkade crystaller, som hafva en bitter smak, kan anses som det säkraste kännemärke på en ren tungjord.
      At den så kallade Stangenspaten äfven til större delen består af tungjord, se Stangenspat samt CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje Band, s. 307, hvarest Herr WIEGLEBS rön med denna art anföras.
      En art naturlig tungjord är nyligen funnen vid Leadhill i Skottland uti bergen i Lancashire, på gränsen af Yorkskire, som är crystallinisk i skapnad af klotartade sectorer, eller utgör kilformiga knippor af crystaller, divergerande ifrån en punct på lika sätt som en del zeolith. Denne jordart består, efter Herr Prof. och Ridd. BERGMANS rön, endast af 8 delar tungjord och 92 delar kalk, begge förenade med bara luftsyra. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 128. Sedan har Herr BLACK erhållit en aldeles dylik tungjord ifrån Alstonmoor i Cumberland, äfven på gränsen af Yorkshire, utur et berg som förer ensamt hvit blymalm. Den var besklädd med en tunn ocherfärgad skorpa, men visade sig därunder klar med hvit färg. Uti brottet var den glänsande och strimig, splittrade sönder i orediga kilformiga stycken, och hade allenast medelmåttig hårdhet. Jemte tungjord och luftsyra innehöll et lod däraf, vid anstäldt försök, ½ gran lerjord. Se vidare CRELLS Chemische Annalen s. 1785, 9:de stycket, s. 217 och följ.
      Af tungjorden upkomma åtskillige förändringar af stenarter, efter dess förening med olika främmande ämnen, såsom: a) uti förening med en tredjedeljärn den rödlätta af Herr CRONSTEDT beskrifne tungsten. - b) Med en egenmetallisk syra den hvita volframshaltiga tungsten. - c) Med luftsyra en ren och klar Tungspat - d) Med vitriolsyra och kalk den mäst bekanta tungspaten,Marmor metallicum, Petunsé, Bononisk Sten, uti England Cawk eller Caulkkallad, som gemenligen är de ädlare malmers följeslagare - e) Med vitriolsyra, kalk, kisel, alunjord och bergolja upkommer Lefversten. Se KIRWANSMineralogie s. 61-66.
      At förkorta namnet Tungjord, eller Terra Ponderosa, föreslår Herr BERGMAN at de stenarter, som bestå af denna jordart, kunna föras under et generiskt namn af Barytes, som Herr MORVEAU antagit i anledning af ordets betydelse i Grekiska språket. Se Nova Acta Scient. Upsal. Vol. IV s. 121.

Tungspat,  Marmor Metallicum, Baroselenites, Barytes vitriolatus, eller Terra ponderosa vitriolata, kallas en egen art spat, som uti hårdhet och färg nära liknar den allmänna kalkspaten, men äger långt större tyngd, nemligen något öfver fyra gångor mer än rent vatten. Den består egenteligen af tungjord förenad med vitriolsyra. Finnes vid tyska bergverken ofta crystalliserad, merendels uti hvita halfklara skifvor med façetterade kanter, eller tuppkamlika crystaller. Stundom är dess crystallform mera redig och ordentelig, och består då af en prismatisk octaëder, eller af tvenne fyrsidiga emot hvarannan vände pyramider, hvilkas gemensamma basis är en rectangel. Sådane små, men ganska tydelige crystaller äro träffade uti svafvelkies på Harz. Närmare beskrifning öfver denna figur, med alla dess förändringar, kan läsas uti Herr DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie, 2:nd edit. T. I s. 586 och följ. - Tungspat brytes i synnerhet, til stor ömnighet, uti England vid bly- och gallmej-grufvorne i Derbyshire, omkring Matlock och flerestädes, där den får namn af Caulk, Chaulk, Cawk, Kebel och Kewel, samt utgör en vidsträckt gångart, merendels til sin form bestående af spheriska skifvor, som ligga vid och öfver hvarandra. Vid Birmingham säges den brukas til gjutsand för metall-arbeten, som däruti skola falla mycket täta och tillika erhålla någon mera smidighet. Se FERBERSOryctographie von Derbyshire, s. 47. Denne Engelska tungspaten är merendels hvitgrå, eller liffärgad, och sällan crystalliserad, men faller i brottet lös och bladig samt opak som en skifrig kalksten, och kan skafvas med knif lika lätt som krita. Vid Ærtzberg i Hertigdömet Kärnthen, där järnmalm brytes i körtel- och stockverk, förefaller ock tungspat til betydelig mängd ej allenast uti hängande och liggande, utan utgör äfven hela klyfter i stockverken, utom det at den ofta finnes ibland sjelfva järnmalmen. Se CRELLS Beyträge zu den Chemischen Annalen, 1786, andra stycket, s. 26.
      Här i riket är väl tungspaten mindre allmänt känd, men träffas dock på åtskillige orter, såsom:
      a) Vid Sala silfvergrufva uti Flint- och Rödslags-orterne, dels prismatisk crystalliserad, hvit, halfgenomskinlig, dels fingrynig och fjällig, med något gult inblandad: uti hårdheten lika med kalk och uti brottet spatformig, sittande uti kalksten eller vid bergkork.
      b) Vid Cimbrishamn och det så kallade Stens hufvud har den funnits ensamt, eller utan matrix, af spatformig och bladig sammansättning, med rödgul färg och klara lameller.
      c) Uti Torneå lappmark vid Kosovara malmberg, dels uti enstakade stycken, dels med berggrön och dels med järnochra inblandad, antingen af trådig och fibreus eller ock af bladig, spatartad, kilformig sammansättning.
      d) Vid Loos gamla Kobolt-grufvor uti Helsingland, af grå färg, spatartad och fjällig, genomskinlig i tunna kanter.
      e) På Wermelands Dal vid Tessö, Hafsåsen och Wingnäs. Merendels spatartad, dels uti särskilte stuffer, dels i följe med silfvermalm och flussspat. Flere anvisningar at förbigå.
      Specifiqua tyngden af de nu upräknade arter har varit emellan 4,532 och 3,892. Se härom den uti Upsala 1788 utkomne Dissertation : De Baroselenite in Svecia reperto, under Herr Prof. AFZELII Presidio försvarad af Herr A. FRYXELL, hvarest tillika ganska noga utföres desse arters chemiska analysis, egenskaper och beståndsdelar, hvarjemte til en annan gång lofvas fortsättning, då tillika kommer at visas at de så kallade lefverstenar, med flere, äfven äro tungspatens släcktingar, såsom innehållande någon liten del af tungjord, jemte kalk, kisel och lerjord, utom något järn och stundom magnesia alba.
      Tungspat är ofta öfverdragen med svafvelkies, och gifves til färgen antingen hvit, grå, gul eller rödaktig; hvilka förändringar alla upräknas uti Herr VON BORNS Lithophylacium, andra delen; och hafva blifvit träffade vid Tyska och Ungerska bergverken. 
      En särskilt art bladig och halfklar tungspat, känd för sin phosphorescerande egenskap, brytes vid Boulogne i Italien. Se härom ordetBononisk Sten. Til tungspat bör äfven föras den Chinesiska jordarten petunsé, hvilken skall brukas som tilsats för ägta Porcellaine. Se Porcellaine.
      Huru tungspaten kan på chemiska vägen undersökas, och på hvad sätt dess förnemsta grundämne, eller en ren tungjord, kan, tillika med främmande inblandningar, därifrån utdragas, se ordet Tungjord. Tungspat bör således ej förblandas med Tungsten och ej heller med Flussspat, uti hvilken irring någre utländske chemici och mineraloger hafva råkat, och därigenom stadnat uti flere motsäjelser och stridiga tankar angående dessa arters egenskaper, som äro mycket olika.
      Tungspat löses uti mycket och väl concentrerad vitriolsyra; men med en enda vattendråppa sker en liten fällning. Detsamma händer och med gips, men därtil fordras mindre syra och grumling visar sig senare. Intet spår til svafvel har däruti kunnat uptäckas. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Mineralis, s. 64.
      Af Herr MARGRAFS utförliga Afhandling om de stenar, som, efter calcination emellan kol, uti öpen eld, och sedan utsatte uti solsken, draga ljuset til sig samt därefter lysa uti mörkret, på lika sätt som Bononiska sten(se detta ord), finnes at åtskilliga arter af tungspat, (som här får namn afSchwerer Flusspat) ifrån grufvorne uti Sachsiske Erzgebürge, varit af samma förhållande. Däribland hafva i synnerhet de hvita, rena och crystalliniske, bladige tungspater visat sig skickeligast at efter préparation, attrahera ljuset. Beståndsdelarne har Herr MARGRAF då redan funnit vara sådane, som sedan blifvit närmare kände och härförut anföras, nemligen vitriolsyra förenad med alkalisk jord,  hvilket med många rön bevises och snarast uptäckes däraf at, då desse stenar, pulveriserade, calcineras i öpen eld med kolstybbe, upkommer en stark svafvellukt, och tydligt svafvel kan därvid sublimeras, hvarefter det återstående stenpulvret, som förut icke rördes af någon syra, nu mera gäser med alla mineralsyror. Än tydeligare visas desse grundämnen däraf, at en ren Selenit, fält med vitriolsyra utur kalkvatten, eller  utur en uplösning af kalk uti skedvatten, äger lika egenskap at vara ljusets magnet, och at uti mörkret åter gifva det ifrån sig, hvarpå många försök uti redan nämde afhandling anföras. Den naturliga, rena och klara gipsspaten, som hos Tyska bergsmän är bekant under namn af Fraueneis (se Selenit) har på lika sätt som den Bononiska sten, genom calcination préparerad, blifvit lysande, fastän med et svagare sken. Alla desse ljusmagneter draga ljuset til sig och lysa uti mörkret med olika färgor, samt låna sin glans icke allenast af solstrålarne, utan ock af hvarjehanda eldsljus och äfven af månskenet. Vidare härom ses uti Herr MARGRAFS Chymische Schriften, 2 Del., sid. 129-163.
      Tungspaten förhåller sig i flera afseenden lika med gips, såsom: at den med alkali calcinerad gifver en hepatisk lukt och med kolstybbe märkelig svafvelsyra, som förut är nämdt, samt at den med flussspat smälter ganska lätt til en glaspärla, hvilken under smältning är klar, men blir hvit och opak efter afkylningen. Af sådan grund har den ock af Herr CRONSTEDT och flere bergsmän blifvit förd ibland gipsarter til dess den nu mera genom chemisk analysis funnits innehålla en egen jord, som redan är anfördt. 
      Af bergsmän anses den allmänt som en ibland de ypperligaste gångarter för ädla geschikker.

Tungsten är en egen slags stenart af ovanlig tyngd och föränderlig färg, som här i riket i synnerhet blifvit uptäckt på tvenne särskilta ställen, samt til utseende och förhållande först beskrifven af Herr Bergmästaren CRONSTEDT uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1751, s. 227 o.f. Den förste af desse begge arter är funnen uti Bastnäs grufva, vid Riddarhyttan, både rödlätt, liffärgad och stundom blekgul. Den faller grynig i brottet: rifves af järn til hvitt pulver: eldar föga emot stål och förhåller sig uti specifique tyngd emot vatten som 4,988 til 1,000. Det andra slaget af tungsten är träffad på högden af Bispbergs klack, uti Säters socken, af hvitgrå färg och glänsande yta. Den har ingen särdeles hårdhed, utan kan rifvas til et hvitt pulver, lika lätt som kalksten. Uti specifique tyngd hinner den til 5,825, då vattnets är 1,000. Begge äro järnhaltige, och den förra har vid anstäldt prof gifvit 30 procent järn. Se vidare anförde Handlingar. 
      I anseende til dess ansenliga tyngd har den varit misstänkt för någon annan mera betydelig metallhalt, och därföre orätt fått namn af Hvit Zinngraupen, men är nu mera til sin rätta beskaffenhet närmare känd, sedan den hvitgrå eller pärlfärgade tungsten ifrån Bispbergs Klack, som är en brant klippa, ej långt ifrån järngrufvan uti samma namn, til sine beståndsdelar blifvit undersökt af Herr SCHEELE, hvarom en kort afhandling finnes införd uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781, s. 89 o.f. Häraf inhämtas at denne sten innehåller en hvit jord, som utur dess uplösning antingen uti alkali vegetabile, eller caustikt alkali volatile, kan fällas med saltpettersyra, och är en egen art af Syra, förbunden med Calx Aërata och en liten del kiseljord, jemte något tilfälligt-vis inblandadt järn.
      At denne tungstens-jorden är en verkelig syra bevises däraf: at den är löslig i 20 delar vatten, som får en syrlig smak och färgar lakmus-tinctur röd - At den med alkali fixum gifver en egen art af salt uti crystaller - At den fäller metallerne med hvit, blå eller gul färg o.s.v. - Och ändteligen at den med kalk, som är stenens grundämne, åter förenad utgör en rigtig tungsten. Denne syrans specifiqua tyngd är funnen vara 3,600. Uti vatten uplöst och med litet saltsyra blandad gifver den med tillagt järn en vacker blå färg, och  liknar således molybden-syra, men är dock uti andre egenskaper vida därifrån skild, samt uti eld ganska svårsmält.
      Detta har ock Herr Prof. och Ridd. BERGMAN med flere förut gjorde rön bestyrkt, som uti samma handlingar finnas införde; och af åtskillige skäl slutat, at denne syrliga jorden borde vara grundämne til någon metall. Af denne anledning skall en lärd Spanior, Herr D'ELHUYAR, som hos bemälte Herr Professor härom blifvit underrättad, 1783 funnit utväg at reducera tungstenssyran til en verkelig metall af egen natur, som uti dess specifiqua tyngd går nära til platina, och sammansmält med järn utgör en blandning, som  liknar den bekanta Volfram, hvilken ej heller skall bestå af annat än samma metall förenad med järn och magnesium, hvarföre metallen äfven fått samma namn. Se vidare ordet Volfram.
      Den hvita tungsten skiljes lätt ifrån andra arter, ej allenast genom sin ovanliga tyngd utan ock däruti at dess pulver, digereradt med saltpetter - eller hälst med en saltsyra, får en gul färg. Och som de under namn af hvit zinngraupen förekommande arter, hvarutur intet Tenn kunnat utbringas, äro af samma egenskaper; så är troligt at de äfven böra föras til tungsten.
      Af den rödlätta Riddarhytte tungstens-arten har ingen syra med säkerhet kunnat utdragas, och genom försök på våta vägen erhöll Herr D'ELHUYAR utur en centner däraf ej annat än 24 delar järn och 22 delar kisel samt det öfriga kalk. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 121.
      Nyligen, eller år 1785, äro uti Cornwall i England tvenne stenarter uptäckte, som finnas til ganska betydelig mängd uti två särskilta strykande gångar. Den ena är hvit, ganska tung och får namn af Lodestone. Den andre, som är caffebrun och blifvit tagen för ocherfärgad järnmalm, kallas Gossan. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 6:te stycket, s.546. Herr RASPE har utaf desse arter, som blifvit ansedde för tungsten, genom reduction erhållits en regulus, hvars egenskaper nämnas under ordet Volfram. - Den ena af dessa tunga stenarter, ifrån Cornwall, har af Herr Assessor KLAPROTH vidare blifvit undersökt och funnits icke äga de egenskaper, som den äkta tungsten tilkomma, nemligen: at för blåsrör på kol, med sal microcosmicus, gifva en ren och ljusblå glaspärla och med salt- eller saltpettersyra en gul tinctur, samt at uti specifiqua tyngden förhålla sig til vatten som 6,015 til 1,000; hvaremot Herr RASPE'S så kallade tungsten varit mycket lättare, och vid smältning med alkali gifvit en mineralisk chameleon, samt vid närmare undersökning befunnits vara en art brunstenshaltig järnmalm.
      Den rätta tungsten, eller egentelig volfram, som Herr KLAPROTH undersökt, har varit ifrån Poldice uti Cornwall. Denne arten har ägt förenämde tyngd och egenskaper. Med vinstens-alkali smält har gifvit en arsenikalisk lukt. Den smälte massan, med vatten digererad, har afsatt svart pulver, som dragits af magneten; men utur den klara uplösningen har med saltpettersyra en fin hvit jord blifvit fäld, som litet gulnat efter torkning. Om fällningen sker uti den varma uplösningen, upkommer en blå färg, som dock straxt förgår. Denne hvita fällning har befunnits vara den rätta Tungstens- eller Volframs-syran, med alla de egenskaper som den afledne Herr SCHEELE angifvit, och som löser sig uti 20 gångor så mycket vatten, medan den ännu är våt. Därmed kan silfver, qvicksilfver, bly och tenn fällas med hvit färg utur deras uplösningar, men ej järn och koppar. Torr tungstens-syra, lagd uti en tennsolution i saltsyra, gifver en blå färg. Blått nederslag erhålles ock med flygtig svafvellefver.
      Efter vidare gjorde försök har denne hvita tungstens-syran, både på våta och torra vägen, ännu visat sig innehålla någon arsenik och uti smältning gifvit en litet järnhaltig slagg. 
      Et qvintin af denna syra med 2 qvintin kiselmjöl och lika mycket borax har, efter smältning med stark hetta, gifvit et klart färglöst glas; men då 10 gran af denna torra syra blifvit blandade med et qvintin kiselmjöl och 2 qvintin glasig phorsphorisk syra af benaska, har uti dylik smältning upkommit et klart genomskinligt glas af en skön saphirblå färg, som tyckes bevisa at äfven blått glas kunnat produceras, innan kobolten blef bekant; men i synnerhet kan häraf slutas at denne syra är af metalliskt lynne, ehuru Herr D'ELHUYAR varit den enda, som kunnat bringa den til metallisk regulus. Se CRELLS Chemische Annalen, 1786, 12:te stycket, s. 502.
      En hvit gråaktig tungsten, som kännes lika som fet, med glänsande yta, finnes ock vid Schlackenwald uti Böhmen. Denne är ganska hård och ger eld emot stål: sprakar vid upglödgning uti digel: kan ej smältas ensamt för blåsrör, men med tilhjelp af eldsluft går den snart nog til kula, som hänger vid kolet och kastar fina glödgande gnistror. Helt rå, pulveriserad och digererad med saltpettersyra, antager en gul färg, såsom säkert kännemärke til tungsten, hvarmed den snarast kan skiljas ifrån hvit tennmalm. Vid Schlackenwald finnes äfven en röd, och vid Altenberg i Sachsen en hvit tungsten, men af gröfre sammansättning och mindre hårdhet. Alla desse tungstenar lyda dock magneten i någon liten mån, både för och efter smältningen. Herr HEYER har förgäfves budit til at bringa någon annan metall än järn därutu. Se Herr EHRENMANNS öfversättning af Herr LAVOISIERS afhandling om smältning med eldsluft s. 62.

Tunnbindare-salt kallar Herr BergsRådet VON ENGESTRÖM, uti dessLaborat. Chym., s. 75, 86, et alkaliskt salt, som kokas af den aska, hvilken brännes af gamla tunnkimbar och spånor efter hvarjehanda käril, som fås hos tunnbindare. Den består af mycket koksalt och pottaska samt något tartarus vitriolatus och glaubersalt. Gör mycken nytta vid krats- och slipsmältningar, såsom fluss, til medföljande främmande ämnens förslaggande, och kostar mindre än glasgalla.

Tunngång kallas den vidd uti et schacht, som tunnorne, hvarmed upfordringen sker, vid up- och nedgång intaga.

Tunnich är detsamma som Dennich. Se Dennich.

Turbiniter äro et slags stenvandlade snäckor, omvridne i många spiraler, i det närmaste i conisk form och hafva ganska liten öpning. De tagas ock för detsamma som Strombiter. Se samma ord och WALL. Syst. Min. T. II, s. 488.

Turkos är uti vanlig mening ibland mineraloger ej annat än stenvandlade tänder och ben af djur, som af koppar blifvit tingerade med blå eller blågrön färg, och genom slipning antaga nästan lika glans som ädla stenar, ehuru alltid opaque. Deras natur är först uptäckt och beskrifven af Herr DE REAUMUR, uti Franska Vetenskaps Acad. Handl. för år 1715, som noga undersökt de turkoser, hvilka brytas i Languedoc, och bevist at de til skapnad, hårdhet, seghet och inre byggnad aldeles likna ben eller tänder. Til ännu större visshet at deras art är sådan, har sjelfva öpningen för nerven stundom kunnat skönjas. Turkoser äro tillika af skalig sammansättning, och kunna delas uti convexa skifvor, eller blad.
      Det berättas at CASSIAN VON PUTEO med konst kunnat tilreda turkos, då han calcinerade så kallat momotovakost, eller elphenben, som upgräfves ur jorden. Herr HENCKEL har äfven hunnit så vida, at han gifvit tilhårdnade ben turkosens färg, dock utan at kunna meddela dem lika hårdhet. Emedlertid, och ehuru ostridige Herr DE REAUMURS rön om turkos böra anses, äro likväl säkre anledningar yppade, hvaraf torde med skäl kunna slutas at alla turkoser ej äro af samma art, utan at någre gifvas, som äro stenrikets egne alster, och därföre med större rätt förtjena detta namn. Her MORTIMER har för Vetenskaps Societeten i London upvist en turkos, som ej hade någon benartad sammansättning, utan tycktes vara en verkelig stenart. En vacker turkos af dylikt slag finnes ock i Brittiske Museum; ehuru den möjligt-vis torde vara en art af malachit. Se DUTENS von Edelsteinen s. 118.
      En annan turkos, slipad uti half sphærisk form, helt opaque, med en mineralgrön färg och stark politur, hvilken i sådan afsigt blef granskad, hade på undra sidan några små instänkta granater och kiesgnistror, som med microscop tydeligen kunde igenkännas, och tycktes med säkerhet intyga at denne sten var en ägta product af mineralriket, och ej något tingeradt elphenben. Emot hammare visade den sig nog skör, och brast uti tunna skärfvor, som uti glasmortel kunde pulveriseras. Uti brottet var den matt och uti tunna kanter halfgenomskinlig. 
      För blåsrör, uti ljuslåga, sprakade den häftigt til det finaste doft af fjällig skapnad, och kunde ej annorlunda än uti glasrör glödgas, hvarvid färgen blef mörkbrun. Den kunde sedan icke ensam tvingas til smältning; men med tilsatt borax löstes, utan fräsning, til en klar grönaktig glaspärla. Angreps ej märkeligen hvarken af salt- eller saltpettersyra, men uti vitriolsyra löstes den til större delen, genom tilhjelp af varma, med grönaktig färg, då en grå lemning öfverblef, som var kisel- och granatjord. - Efter några dagar satte sig därutur en klar gelatina, som fäste sig hårdt vid glaset uti kålfven. Utur den klara solution fäldes med alkali en ljusgrön lerjord, som ej ensamt kunde smältas. - Efter flere försök på Analytiska vägen funnos 10 gran af denna turkos innehålla
      Ren lera, eller alunjord            6 gran.
      Kalk                                         2 -
      Kiseljord                                  1 ½
      Koppar uti saltsyra uplöst      ½ 

      Den häftiga sprakningen uti hettan tyckes hafva kommit af saltsyra, som viste sig äfven under uplösning uti vitriolsyra.
      Juvelhandlare fördela Turkos uti orientalisk och occidentalisk, eller uti Turkos af första och andra rangen. 
      Den Orientaliska spelar i himmelsblå färg, är hård och tager skön politur, ehuru den är opak. Den finnes i synnerhet uti Persien vid Necapour, tre dagsleder ifrån Meched; men kommer äfven ifrån Turkiet, hvaraf den fått sitt namn. Den finnes i grufvorne i skapnad af halfva klot.
      Occidentalisk Turkos, eller den af andra rangen, är mindre hård och faller mera i grönt än i blått. Den fås i synnerhet ifrån Languedoc, men tillika ifrån Tyskland och Spanien. - En skön Turkos, af en hasselnöts storlek, värderas i handel ungefär til 30 Louis d'or. Se DUTENS Abhandl. von Edelsteinen, s. 119 och 120.
      Falska Turkoser kunna göras af kräftstenar, som under betning uti kopparsolution med Aqua Regis erhålla en aldeles dylik utvärtes färg, men ingalunda de öfriga egenskaperne. Med en vanlig fritta för crystallglas, med tilsats af litet Æs ustum och än mindre delar schmaltz samt tennaska, kan äfven turkosens blågröna färg uti flusser efterapas; men delarnes qvantum bör med försök utrönas.

Turmalin är en genomskinlig crystallformig sten, af åtskillig färg, i synnerhet känd för sin egenskap at genom upvärmning blifva electrisk, eller at draga til sig och skjuta ifrån sig allehanda lätta kroppar, såsom fin aska, hår, fjäder, små guldblad, m.m., och at tillika vinna både jakad och nekad electricité på tvenne särskilta ställen, som fått namn af stenens Poler. En allmän lag för dess electriska kraft är at den upväckes vid hvarme ombyte så väl af köld som varma, eller vid hvarje flyttning antingen i kallare eller varmare luft. Den ena af dess poler är så beskaffad at den vid upvärmning blifver jakad, och under afkylning nekad, men den andra förhåller sig vid lika händelser altid tvärtom, i det upvärmning gör honom nekad, men afkylning jakad.
      Den första turmalin är kommen ifrån Ön Ceylon och af Herr LEMERY omtalad, såsom electrisk, uti Franska Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1717. Därnäst har turmalin blifvit bekant ifrån Brasilien och sidst ifrån Tyrolen, så at de nu mera, i anseende til olika hembygd, utgöra trenne hufvudarter, hvilka alla ej mindre til sjelfva stenartens natur, än til deras electriska egenskaper, med nogaste pröfning blifvit undersökte och på detta rum förtjena hvar för sig at i korthet beskrifvas.

      Brasiliansk turmalin finnes af föränderlig specifique tyngd ifrån 3,075, til 3,180, och til färgen antingen blå, röd, gul eller grön, som är allmännast. Innan den blifver slipad, eller i naturligt lynne, är dess figur en prisma, som består af 9 olika sidor, och slutas understundom i en spets af trenne femsidiga irreguliera planer. - Då desse prismer sättas på tväran emot ljuset, äro de nästan altid klare, men på längden i axelns direction opake. - Uti hårdhet måste desse vika för qvarts och äfven för andre turmaliner, men skära likväl glas och elda svagt emot stål.

      Ceylons turmaliner komma sällan rå, eller oslipade til Europa, men då sådane förefallit, har deras skapnad varit et aldeles dylikt prisma med spets på begge ändar, som redan är anmärkt vid de förstnämde, eller Brasiliske. Deras specifiqua tyngd omväxlar ifrån 3,062 til 3,295. Uti hårdhet äro de nästan like med qvarts, men hafva svagare electrisk kraft än andre turmaliner. De vanligaste, som ifrån Ceylon blifvit hitförde, äro til färgen mer eller mindre mörke och altid dragande i gult, i synnerhet då de hållas på tväran emot et ljus. Eljest äro på Ceylon träffade flere förändringar, såsom röde turmaliner, eller sådane som i refraction äro blekröde, och i reflexion märke; Gröna af mörk färg, stundom stötande något på blåaktigt, stundom på gulaktigt och oftast på svartaktigt, antingen genomskinlige eller opake, då de likna skörl, och någon gång crystalliserade uti fyrsidig prisma, med fyrkantig spets; Gulaaf topaslik eller bernstensfärg; och Hvita mjölkfärgade, som inpackas uti sin kalk och brännas at få större klarhet. Under namn af turmalin förekomma äfven på Ön Ceylon flere arter, hälst åtta af de slag, som Herr Professor THUNBERG därifrån medfört, ej visat någon electrisk egenskap. En blåaktig qvarts utgifves därstädes äfven för turmalin. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784 s. 74, 76, samt BERGMANS Opuscula Chemica Vol. II s. 122.
      Vid Zillerthal, i Grefskapet Tyrolen, har Herr MÜLLER funnit turmaliner sittande klasvis uti glimmerblandad specksten, i skapnad af dess sotgröna, dels brunaktiga räfflade prismatiska crystaller, opaka efter crystallens längd, men mera klare, då de ses på tväran. Til figuren äro de aldeles like med de Ceylonske och Brasiliska turmaliner, men uti specifique tyngd hinna de ej högre än til 3,050. De största crystaller, som blifvit träffade, äro af 3 tums längd och 5 linjers bredd. Herr MÜLLER har om desse turmaliner meddelat utförligaste beskrifning uti särskilt afhandling, tryckt i Wien 1778.
      De redan nämde orter äro likväl nu mera ej de enda, där turmaliner finnas. Herr LAUNOY ifrån Frankrike har för några år tilbaka i Spanien, uti gamla Castiliens berg, uptäckt sådane, som til skapnad, färg och öfriga förhållande fullkomligen likna de Tyroliske, utan annan skilnad än at deras prismer äro utan räfflor och mindre bräcklige. Se DE ROMÉ DE L'ISLES Cristallographie 2:nd edit. Tom. II s. 357. Ifrån Schweitzerske Alperne har Herr HÖPFNER i Berlin nyligen erhållit en klase af prismatiske turmaliner, som blifvit tagen uti en bäck på St. Gotthards berg. Desse kunna til sin beskaffenhet närmast jämnföras med de Tyroliske. - På et annat af de höga Schweitzerska bergen, som Grimsel kallas, har äfven Herr Doctor GIRTANNER, nära vid en crystallgrotta, funnit svartaktiga, genomskinlige och sexsidige turmaliner liggande uti en fet, hvit och talkartad lera - Se CRELLS Chemische Annalen1785, 3:dje stycket, s. 269 och för 1786, 6:te stycket, s. 522.
      För blåsrör skummar och häfver sig turmalin, efter upglödgning, lika som zeolith, eller nästan som borax, blir hvit och smälter vid fortfarande hetta til en rund pärla, så vida biten blifvit tagen allenast til et senapskorns storlek. Något större stycke smälter ej gärna til kula, utan går til en skummig slagg af hvit eller mörk färg. Brasilisk turmalin kan likväl aldrig bringas til pärla, utan endast til slagg. Genom anstäld undersökning har Herr Prof. och Ridd. BERGMAN funnit en centner Tyrolisk turmalin innehålla
      Ren lera              42 delar.
      Kiseljord              40 -
      Kalkjord              12 -
      Järn                      6 -   
                               100

      Ceylonsk turmalin lera        39 delar
      Kiseljord              37 -
      Kalkjord              15 -
      Järn                      9 -   
                               100 

      Brasilisk turmalin lera        50 delar
      Kisel              34 -
      Kalk               11 -
      Järn                5 -   
                         100 

      Om turmaliners rätta kännemärken och analysis se vidare BERGMANSOpusc. Chem. Vol. II sid. 118-132. Uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för åren 1766 och 1768 finnas de uti flere särskilta afhandlingar uti smältning med åtskillige ämnen, utan ock i afseende på deras electriska egenskaper och de lagar, som samma kraft i sina verkningar följer, genom många försök uplyste och utstakade. 
      Emedan lera i turmaliner utgör största mängden, så höra de under stenslägtet och komma för öfrigit uti egenskaper närmast öfverens med Skörl, hvarföre de ock kunna anses som en genomskinlig skörl. Deras släktskap är så mycket mera tydelig, som Herr BERGMAN äfven funnit åtskillige svenske opake skörlarter genom upvärmning blifva electriska, ehuru denna kraft ej uti någon svensk halfklar skörl kunnat upväckas. Se dess Opusc. Chem. Vol. II s. 124.

Turpetum minerale. Detta namn har blifvit tillagt en qvicksilfver-kalk, hvilken sålunda beredes at på en viss mängd qvicksilfver, uti en glas-retort, slås lika mycket eller litet mera concentrerad vitriolsyra. Retorten lägges i sandcapell och syran öfverdrifves uti en recipient, med graderad hetta, til dess uti retorten återstår et hvitt tortt salt, som då är qvicksilfver i förening med vitriolsyran. Syran, som öfvergår, är en art qväfvande svafvelsyra. Den hvita saltlika massan uttages och begjutes med mycket kokhett vatten, och, genom flere vattens ömsningar, utlakas därifrån all syra ganska väl. Det sönderfrätta qvicksilfret lägger sig til botten som et pulver af en skön citrongul färg, och är då en ren turpetum minerale, hvilken hos målare får namn af Königsgelb. Sköljnings-vattnet innehåller ännu litet qvicksilfver, som kan med alkali fällas. Huru denne turpetum kan på flere sätt erhållas, se Königsgelb.

Tusch är väl allmänt kändt såsom en svart Chinesisk vattufärg, tilredd af lampsvsärta och fisklim, samt hörer således icke til detta rum at beskrifvas; men som tousch äfven kan vinnas af mineral-rikets producter, så förtjenar det nämnas i denna samling. Det svarta grundämnet til denna färg kan i synnerhet erhållas af järn, eller af så kallad Æthiops Martialis. Se detta ord. I synnerhet har härtil blifvit försökt den svärta, som upkommer af förbrändt tackjärn och beskrifves uti Järnets Historia sid. 198 och 649; hvilken genom rifning med tunnt limvatten gifvit et ganska svart tusch, ehuru något mindre fast emot påkommande fuktighet. En dylik svart färg kan äfven beredas af järn, om filspån däraf löses uti et med ättika gjordt extract af granatblommor och deras skal. Därutur fäller sig då järnet efterhand til et ganska svart pulver, som kan nyttjas til tusch.
      En annan utväg at frambringa en hög svärta består däruti, at en uplösning af vismut uti starkt skedvatten utspädes med litet vatten, och däruti ställes et stycke järn. En svart slam fäller sig då på järnet, som, efter sköljning med vatten och torkning, kan rifvas med gummi- eller husbloss-vatten til et ganska vackert tusch, men med samma olägenhet som det förenämde af järn, at det kan utstrykas med et vått finger, hvilket ej händer med det chinesiska tuschet.
      En tjenlig svärta til detta ämne kan ock erhållas af det sotet, som upkommer utaf alunskiffernes rök, där denne skiffer brukas til eldning vid alunsjudning. Jämnför Alunskiffer och Skifferrök. Detta sotet gifver, efter behörig préparation med tjenlig olja, en ypperlig och ganska hög svärta för boktryckare och i synnerhet för kopparstyckens afdragning, aldeles lika med den som beredes af stenkols-rök (se Stenkol), ägande den förmån at med tiden ej lida någon förändring af solsken.

Tutanego tages i vanligt förstånd för detsamma som Zinkmetall, hvilken uti Holland och  hos metall-arbetare är känd under namn af Spiauter. Tutanego kommer til större delen ifrån China och tilverkas där af en egen malmart, hvarom Herr Bruks-Patron J. A. GRILL förskaffat säkraste underrättelse, genom de ifrån Chinesiska Provincien Yunnan införde profstuffer, hvilka af Herr BergsRådet VON ENGESTRÖM blifvit undersökte, på sätt som beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775 s. 77 o.f. Häraf kan inhämtas at denne malm är en art gallmeja, liknande til färgen den Ungerska gula gallmejan, och består af en lerjord til grundämne, med inblandad naturlig zinkblomma, af hvit färg, uti synlige fläckar och ränder, jemte tilfällig järnochra, som efter föregående rostning drogs starkt af magneten. Genom distillation med kolstybbe erhålles zinken ganska ren, och  lärer rätta halten däraf vara omkring 50 procent. Det skall äfven låta sig göra uti mycket väl förluterad digel genom distillation per descensum; men zinken blifver då så järnhaltig, at den til en stor del lyder magneten. Af vår svenska blende ifrån Schenshyttan i Tuna, samt ifrån Stollbergs grufvorne uti Norrberke, har äfven en fullkomligen ren zink genom distillation blifvit utbrackt, som är ganska tjenlig för metall-compositioner. Jämnför ordet Zink.

Tutia är ej annat än en sublimerad zink, som i form af en svartgrå skorpa sätter sig omkring järnstänger, uti de ugnar, där zinkhaltige malmer smältas, eller ock hos metallgjutare, där den samlas uti skorstenen uppå ditlagde tegelstenar. Den har först kommit ifrån Alexandria och därföre fått namn af Tutia Alexandrina. - Åtskillige Auctorer föregifva orätt at den är en med konst gjord blandning af zink och flere ämnen; men såsom tilkommen genom sublimation af malmer, som tillika innehålla både bly och stundom äfven koppar, kan den af desse metallers rök vara smittad, samt tillika medföra dam af kolaska och bergarter. Nyttjas på Apothek til plåster och utvärtes bruk. Tutia står fast vid smältning med glassats och giver en opak brandgul färg. Hos materialister har den blifvit försåld under namn af Marcasit, men bör ej heller därmed förblandas. Se VOGELS Practisches Mineral-system s. 439. Jämnför ordet Gallmeja.
      Uti fullkomlig renhet, då tutia ej är annat än en uti stark hetta sammangyttrad och slaggbränd zinkblomma, eller zinkglas, är den tjenligare än sjelfva zinken at nyttja til förening med koppar, för at däraf erhålla någon art af similor, med hög guldfärg, allenast vid sammansmältningen tilsättes kolstybbe, linolja eller något annat bränbart, som befordrar zinkkalkens reduction; men den tutia, som säljes på apotheque, är merendels af något blyblandad hyttrök, och således osäkert om någon smidig metall-composition med koppar däraf kan tilredas. At tutia med spanskgröna smält ger similor, seSpanskgröna. - Halten af zink uti tutia kan vara mycket föränderlig, hvarföre det mera ankommer på försök än på någon viss föreskrift, at utleta mängden af tutia emot kopparen, för at erhålla någon hög eller behagelig couleur på composition.

Tutlar äro et slags runda Hessiska diglar, trånga uti mynningen och vid botten, men vidare midt uppå. Nyttjas i synnerhet til digelprof, hvarvid metall-kornet bäst kan samlas uti tuttelens spetsiga botten. Täckningen sker ock beqvämligast med de härtil enkom gjorde lock.

Tux är uti Tyskland, omkring Göttingen, et bekant namn på en annorstädes sällsynt gipsartad mergelsten, eller stenmergel, som brytes ej långt ifrån Göttingen och nyttjas af åkerbrukare at, väl sönderslagen, strös öfver utsådde skalväxter, hvarigenom de vid infallande regn erhålla en stark växt. Denne mergel kallas gipsartad af den grund, at han medförer ådror af gipsspat, men består dock mäst af en fin lera, til färgen grå, samt kännes len och fin. Gäser ganska litet med sura ämnen och hårdnar uti luften. Se VOGELS Practisches Mineral-system s. 113.

Tvistguld, Se Bladguld.

Tvåbands Messingstråd, Se Trådrageri.

Tvåkälling, Se Myrjärnsverk och Luppsmältning.

Tvåstämpladt Tenn, Se Tenn.

Tvärgång, Tvärklyft, eller Tvärsköl, kallas en sådan gång, klyft eller sköl, som stryker uti rät eller sned vinkel tvärt öfver en hufvudgång.

Tvärhacka, Se Stenbrytare.

Tvärort kallas en sådan ort, som drifves tvärt eller i rät vinkel på gångarne, eller bergskifringen. Se Ort.

Tvärslag, Se Ort.

Typolithi, Se Aftryckningar.

Tysksmide,  Färsksmide, Koksmide (Frischfeuer-arbeit) är det här i riket allmännast antagne smältnings- och smidningssätt, hvarigenom tackjärn, medelst omsmältning och arbete uti härd, förbytes til smidighet och, genom vidare utsträckning, förvandlas til stångjärn. Är också näst osmundssmide det äldsta, som ifrån Tyskland blifvit hitfört i början af 1600:de talet, genom Tyska smeders införskrifvande, i synnerhet under Konung GUSTAF ADOLPHS försorg, och förmenas at den för bäljmakeriets upkomst, med mera, så bekante HANS STEFFENS förnemligast förstådt detta smidningssät, och omkring 1617 brackt det uti full gång uti västra bergslagen.
      I allmänhet består Tysksmidet däruti, at tackjärnet, som då är stöpt uti små stycken, eller så kallade Galtar (se detta ord), eller sönderslagit uti mindre bitar, inlägges uti en rymlig härd och nedsmältes småningom, under det at de ifrån en föregående smältning tilredde stångjärns-ämnen med samma hetta upvärmas, och under vattenhamrar uträckas til stänger.
      Det nedsmälta tackjärnet är då fördelt ibland slaggen uti större och mindre klimpar och gryn, eller Färskor (se detta ord), hvilka genom smedens arbete uti härden med spettet upbrytas och makas tilhopa för blästern, eller för forman, at af den starka hettan blifva mera verkade och ändteligen sammanhängande uti en klimp, hvilken då får namn af Färskjärn. (Se detta ord). Om detta smedens arbete sker på det sättet at färskjärnet, tillika med slaggen, kommer uti en stark gäsning, eller kokning, hvarunder alla ibland slagen fördelta järnsmulor kunna af hettan blifva jämnt öfver alt och lika genomarbetade, kallas det Koksmide (se samma namn); men där arbetet ej drifves til kokning, utan de spridde färskor allenast upbrytas och makas tilsammans at fastna tilhopa uti en stor but, med slagg och alt, där får det namn af Butsmide, som under samma ord vidare beskrifves.
      Sedan det smälte och fördelade järnet antingen med eller utan kokning blifvit samladt til en klimp, minskas blästern och ändteligen aldeles igenslås, at färskjärns-buten på en eller annan timma får något afsvalna, därmedelst at kolen makas därifrån och at något vatten äfven påstänkes, til dess hela klimpen så fastnat tilhopa, at den kan med smältspettet upvägas, och hela samt friska kol makas därunder, då smedens andra och angelägnaste arbete förekommer, nemligen at åter til et stycke, utan ngåon betydande inblandning af slagg, nedsmälta berörde färskjärns-but, hvilket kallas göra Smälta. Se detta ord.
      Förenämde smidningssätt, dår färskjärnet afsvalas innan det kan upbrytas, är det allmännaste här i riket, och kallas egenteligen uti Tyskland Kaltfrischen, til skilnad ifrån den smältningsmethoden, då färskjärnet genom hårdare smältning arbetas så länge, at det ändteligen med ganska litet inblandad slagg fastnar til en klimp så tilsammans, at det allenast under någon minskning uti blästern, och utan at afsvalas, kan läggas på färska kol til sluteliga nedsmältningen, eller til smältans görande. Detta heter i TysklandWarmfrischen, och är detsamma som här i Riket brukas, endast vid Söderfors ankarsmide, och får där namn af Half-Vallonsmide (se detta namn); varande för öfrigit i alla mål likt med vanliga tysksmidet, och skiljer sig därifrån allenast därutinnan: at som smältningen intet uppehålles genom afsvalning, så vinnes uti tiden och större tilverkning i veckan. Likaledes erhållles ock härigenom et segare järn; men däremot blifver afbränning på järn och åtgång på kol någon starkare än vid det allmänna Kaltfrischen, eller afsvalnings-smältningen, där smeden kan vinna något genom aktsamhet uti Öfverkol och Öfverjärn. Se desse ord samt flere därtil hörande artiklar, såsom Stångjärnssmide, Sulusmide, Färska, Färskjärn, Färskt, Hammarsmeds-härd, Wallon- ochHalfwallonsmide. Tysksmide skiljer sig således uti manipulation, eller handteringen, ifrån vallonsmide i följande omständigheter, såsom:
      1:o At tackjärnet här böra vara uti små stycken, så at det kan inläggas uti sjelfva härden vid blåsväggen, och ej förr får vara nedsmält, än den föregående räckningen är slutad.
      2:o At tackjärnet bör rätteligen vara grått, sprutigt, eller nödsatt, då det efter tysksmedens smältningssätt lider minsta afbränning.
      3:o At smidet kan drifvas för en stångjärnshammare ensamt vid en härd, i det smältning och värmning sker uti en och samma härd, och at således hela arbetet uti en hammarsmedja för en härd kan drifvas med tre personer, nemligen en Mästare, en Mästersven och en Koldräng; hvaremot en vallonhammare ej kan hållas i gång med mindre än tvenne härdar, hvarvid måste arbeta 10 eller minst 9 smeder.
      4:o Vid tvenne tysksmedshärdar för en hammare, med fem eller högst sex smeder, kolgossen inberäknad, kan af medelsorter stångjärn på sitt högsta föga smidas öfver 28 skeppund i veckan, då vallonsmeden med 10 arbetare, uti grofva sorter, på samma tid smider 48 à 50 skeppund och det makeligen.
      5:o At tysksmide medförer beqvämlighet med tackjärnets transporterande, då det får vara uti små stycken, til stångjärnshamrar, som kunna vara belägne många mil ifrån masugnar. Hvaremot de grofva tackjärns-gösarne för vallonsmide med vida större svårighet måste föras på långa vägar.
      6:o At hushållningen vid tysksmide är mera reglerad och säkrare, då smederne därvid äro förbundne at vara ansvarige för kol och järn, samt at sjelfve besörja och påkosta all småbyggnad, uti hvilka omständigheter vallonsmeder svårligen kunna förmås at ingå.
      7:o Däremot fordrar tysksmeden mera nödsatt järn, som gör at sådant järn consumerar mera kol på masugnen än tackjärnet för vallonsmide, som fordras at vara hvitt och så fullmalmadt, eller hårdsatt, som masugnen kan tåla.
      8:o Bör anmärkas at hvad uppå hårdsatt järn vinnes uti besparing på kol vid masugnen, förloras gemenligen uti större afbränning på tackjärn vid vallonsmide. Men kol-åtgången vid hammarsmedshärden är vid begge desse smiden merendels lika, då smeden vid det ena är lika agtsam som vid det andra smidningssättet.
      Tysksmeden är vid ansvar skyldig, at emot 26 lispund tackjärn och 24 tunnor kol lefverera 20 lispund stångjärn, men kan med god handtering och hushållning bespara til det minsta et pund tackjärn och 4 tunnor kol på hvart skeppund, när väl går, hvaremot vallonsmeden gemenligen förlorar et pund eller mer tackjärn på hvarje skeppund stångjärn uti afbränning, och lärer således svårligen kunna förmås at vara ansvarig för tackjärnet.
      1:o Hvad stångjärnet angår, så finnes at det kan blifva fullkomligen godt, och utan all vrakvärdige fel, på hvilketdera af de jämnförde smidningssätten det må vara tilkommit, allenast tackjärnet varit å ömse sidor godt och arbetet handteradt af lika snälla mästare. Af förfarenhet tyckes dock vara rönt, at i allmänhet kan igenom det Tyska smältningssättet, där arbetet går mera långsamt, erhållas mera mjukt, starkt och segt järn, hälst där medelmåttigt stora smältor göras. Däremot behåller järnet vid vallonsmide mera af den natur det medfört ifrån sjelfva malmen, blir således mera fast, stelt, hårdt och tätt samt tjenligare til vissa behof, såsom i synnerhet för stålbränning. Se vidareVallonsmide, Stångjärn, Afbränning och Öfverjärn.
      Utom förenämde förändringar uti Tyska smidningssättet gifves än flere, hvilka mindre allmänt äro gångbare, såsom: Dåppsmide, Anlaufsmide, Brytsmide, Osmundssmide, som under sina särskilta namn förklaras, och hvarom kan ses Järnets Historia, sid 397-407, samt anledningar til järn-förädlingen, Cap. XI, i synnerhet sid. 38-44. Ytterligare kan ock härom ses Commerce-Rådet POLHEMS Tankar uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741 s. 32-35, samt dess 1720 utgifne betänkande, s. 8.
      Om detta och mångfaldiga andra smidningssätt uti åtskilliga länder ses uti SWEDENBORGS Regnum Subterr. De Ferro. Om hushållningen vid tysksmide se Kongl. Maj:ts förnyade Hammarsmeds-Ordning af d. 26 Junii 1766; äfven Hr. C. LUNDSTRÖMS Acad. Afhandling: Om Författningar vid Tysk- och Vallonsmide. Upsala 1780.
      Som en besynnerlig omständighet angående afbränningen vid Tyska stångjärnssmidet kan anmärkas, at under tackjärnets nedsmältning, och vid smältans görande, har på et skeppund tackjärn ej afgått mer än 2 lispund och 5 marker, men under smältans sönderhuggning och smältstyckernes uträckning har afgått 3 lispund. Således har blifvit större afbränning på uträckningen, än på hela smältningen. Vid et härpå anstäldt försök har denne proportion blifvit utrönt, men kan intet vid alla tilfällen vara lika.

Tåga kallas vid gevärs-factorier bösspipornes filning inuti sjelfva kulloppet, hvilket för comiss-gevär sker vid vattenverk, som tågverk kallas, medelst halfrunda Tågfilar, som fjädra sig och spännas in uti pipan, hvilken är fastskrufvad uti en ram, som med hvef och korpstång drages upp och ned, under det at filen uti hvarje dragning vänder sig någre grader. På detta sättet kunna åtta pipor på en gång efter bårrningen filas jämna inuti. Utvärtes filningen, eller dragning med fil, kallas Bereda, hvilket äfven förrättas med vattenverk, som Beredningsverk kallas. Se Bereda.

Tågfilar, Se Tåga.

Tågverk, Se Tåga.

Tång är et bekant verktyg, som brukas vid alla eldverkstäder, där metallers smältning, smidning och handtering förefaller, och det af mångfaldiga skapnader, efter deras olika behofver; men vid jernverken gifvas dock de fleste af olika namn. I allmänhet kan märkas at den främsta delen, hvarmed den heta metallen handteras och hålles uti elden, kallas Tångmula, och de tvenne eftersta delarne Skalmar, eller Skänglar, hvarmed det som fästes uti mulan kan hållas. Häraf torde följande kunna märkas, såsom:
      1:o Vid Tyska Stångjärnssmidet.
      a) Kroktång med krökte mular som tvenne klor: nyttjas at därmed hålla smältan under hammaren, då hon slås tilhopa och smältes platt. Är ungefär 9 qvarter lång och väger omkring 1 lispund 15 marker.
      b) Hålltång, hvarmed smältan hålles under hammaren vid sönderhuggningen, sedan hon är platt tilhopaslagen.
      c) Värmtång är den grofvaste med tjocka mular, hvarmed smältstycket hålles uti härden och skötes uti elden, under värmningen. Är 11 qvarter lång och väger omkring 3 lispund.
      d) Räcktång, något mindre och lättare med runda skalmar. Nyttjas at därmed fatta smältstycket, sedan det kommit utur värmtången, och hålla det vid utsträckningen under hammaren. Är ungefär 7 qvarter lång, och väger gemenligen 1lispund 3 marker.
      e) Skälltång, eller Bett-tång, är en mindre handtång, försedd med en ihålig fahl på den ena skalmen, och brukas til små stångstumpars värmning, då de skola vällas vid en längre stång. Är merendels 7 qvarter lång, och väger vid pass 15 marker.
      2:o Vid Vallonhamrar förefalla i synnerhet följande sorter tänger, såsom:
      Vid Smältare-Härden
      a) Lupp-press liknar tysksmedens kroktång, och nyttjas endast at därmed fatta luppen och draga den utur härden, samt kasta honom på Klamhällen, at där med Kamsen något litet sammanslås, så at tångfäste blifver för den andra mindre tången, som
      b) Lupptång kallas, hvarmed luppen sedan emottages på Fouræn, eller lupphällen, af smältare-mästaren, och sammanslås under hammaren, i form af smältstycke, som sedan fästes emellan mularne på
      c) Stortången (Grand Knell), hvilken är den grofvaste tången med mycket tjocka mular, hvarmed den hopslagne luppen hålles, under värmningen, uti smältare-härden, innan den lefvereras til räckare-mästaren. Väger 6 lispund och är 10 qvarter lång. Vid smältare-härden böra 4 sådane tänger vara til ombyte uti Tånggropen.
      Vid Räckare-Härden
      d) Sex stycken Räckaretänger, hvarmed de hopslagne lupparne hållas vid räckning under hammaren. Äro mäst like med tysksmedernas räckare-tänger.
      e) Klotång brukas, då extra grofva fyrkanter skola smidas uti korta stycken. Den är gjord på det sättet at på den ena tångmulan är et järnstycke, på tväran fastvält, med tvenne upvikte klor, som omfatta den grofva fyrkanten, under det at den andre mulan klämmer til, at stycket ej må slinta.
      f) Stor Lupptång, eller Stortången, som vallonerne kalla Grand Reger, är den som sättes på luppen, när han kommer ifrån smältare-härden, då den vidare skall värmas til räckning.
      3) Vid Stålsmide brukas äfven tre slags tänger, såsom
      a) Ansätts-tång, eller Klotång: är något grof med breda mular, hvaruti stålribborne fästas vid sammanvällningen.
      b) Flacktången har en bred mula med upvikte bräddar, hvarmed de tilhopavälde stålribborne omfattas, då de efter vällningen skola slås tilsammans.
      c) Handtänger, 2 eller 3 stycken.
      4:o Vid vals- och skärverk förefalla i synnerhet tre slags tänger, såsom:
      a) Svartmagga är vid pass fyra alnar lång, hvarmed järnstyckerne dragas utur ugnen.
      b) Handtänger, nemligen en större, hvarmed järnet föres under valsarne, och tvenne mindre, hvarmed det emottages och föres under skärverket.
      c) Skärverks-tången, med vinkelrätt krökta mular och en uphöjd haka, på den ena, så at alla utkommande skärstenar därmed på en gång kunna fattas.
      5:o Vid Plåt- och Blecksmide förefalla äfven flera arter af tänger, såsomUrvällstång, Bladtång, Bredtång, Kniptång, Klipptång och Smälttång. Se härom ordet Blecksmide.
      6:o Vid Trådragerier, Koppar- Messing- och Handsmide förfärdigas af smederne flere sorter tänger, alt efter som det til ämnens och arbetens beqvämliga handterande erfordras och hvaraf de angelägnaste under deras särskilta namn äro förklarade. Här kan allenast anmärkas at til trådens dragning af messing, järn eller stål, brukas Tänger, eller så kallade Saxar, som af vattuhjulstocken får sin rörelse fram och åter, samt på det sättet draga de gröfre trådsorter stycketals genom hålet på dragskifvan. Jämnför Trådrageri.Mulan på en sådan tång är af härdadt stål och huggen som en grof fil, hvarmed tråden knipes under dragningen, i det de långa skalmarne klämmas tilhopa.
      Vid messingsbruken brukas äfven några egna sorter tänger under särskilta namn, såsom:
      a) Laddtång är en ungefär 3 ½ alns lång tång, med ½ alns långa mular, hvarmed tomma diglarne lyftas utur bränugnen, när de skola laddas, eller fyllas.
      b) Dragtång är en dylik något starkare tång, hvarmed diglarne tillika med det däruti smälta godset dragas utur ugnen, at tömmas eller utgjutas.
      c) Skänk-tång, eller kruktång, är en särskilt sålunda inrättad tång, at den har 4 stycken 2 alnars långa skänglar, eller skalmar, och är midtpå så utböjd uti en rundning, at den kan omfatta den med smält messing upfylda digelen, då den skall af tvenne arbetare, medelst skalmarnes tilklämmande, uplyftas och utgjutas emellan gjutstenarne. Se Messing.
      8:o Vid Kopparsmide förekomma äfven åtskillige slags tänger, såsom:
      a) Boktång kallas den tången, hvarmed de uti diglarne stöpta koppar-klumpar hållas under hammaren vid första tilämnande, som Bokning kallas.
      b) Utvärmstång är en med långa skalmar försedd tång, hvarmed kopparblecken skötas uti varmhärden.
      c) Afbredstänger och smidtänger äro korta, med breda mular, hvarmed blecken handteras under hammaren vid bredningen. Se Kopparsmide.
      Med en Tång förstås ock understundom vid tysksmide första hettan och uträckningen, som göres midt på smältstycket.
      En Tång stål kallas vid garfstålshamrarne en knippa om 18 a 20 marker utaf afbrutne stålstumpar, som sammanfästas uti Ansatstången, at vällas tilhopa och garfvas.
      En Tång bleck är vid bleckhamrarne 57 par eller störter bleck, som häftas uti Bredtången, at efterhand bredas.
      En Tång takplåtar består gemenligen af 7 ½ Stört.

Tånga, Se Kanta.

Tånggrop är en fyrkantig grop, beklädd med gutna järnhällar, på hammargolfvet uti vallonsmedjor, nära intil smältarehärden, uti hvilken grop de glödheta stortängerne kastas, då de tagas ifrån den tilhopaslagne luppen, sedan den fått sin tilbörliga hets, och vällhetta, och kommer at emottagas med lupptången.

Tånghugg kallas på de gröfre sorter af messing- och järn- eller ståltråd de små hackningar, eller intryck, som därpå finnas til vissa distancer efter trådtångens tänder, under det at tråden blifvit dragen genom hålen på dragskifvan; men tånghugg kunna undvikas, då dragninge sker på en omlöpande cylinder, eller rulla.

Tångringar, Se Förtenar.

Täckdigel kallas vid digelprof den digel, som omstjelpt ställes öfver den, hvaruti profvet ligger, til dess betäckning, och fästes, eller luteras därpå med sandblandad eldfast lera.

Täktekarlsjord, Se Bergsfrälse.

Tälgsten, Grytsten, Ollaris eller Lebetum Lapis (Topfstein, Pfannenstein, Lavezstein, Scherbelstein, Schneidstein) skiljer sig ifrån specksten allenast däruti: at den har en stark inblandning af vresig skimmer samt tål hastigt ombyte af hetta och köld, utan at spricka. Är således det yppersta ämne til åtskillige slags kokkäril och grytor, i synnerhet därföre at den är i högsta måtton snygg och tål alla slags både syror och feta saker, samt gifver ingen färg, eller svärta, på hvad som hälst däruti kokas. Den kan uthärda mera än en mans ålder, om den är med tunnt järn beslagen och ej med våld sönderslås. Är ock vid chemiska operationer det bästa ämne. 
      Gryt- eller tälgsten arbetas nu ensamt med huggning, men torde vid vattuverk äfven kunna svarfvas til många behof, så framt körtlar af andre stenarter ej finnas däruti.
      Den här i riket mäst bekanta grytsten finnes uti Jemtland och Offerdals socken, vid Handöls by, hvarest de ypperligaste kokkäril däraf förfärdigas. Om detta tälgstens-brott, och om arbetssättet därvid, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 199 o.f. Grytsten finnes äfven på Dahlsland uti Stenby socken, som nyttjas til inrikte för stålugnar vid Billingsfors. Den Jemtländska grytsten är mycket skimmerblandad och af vresig sammansättning, som gör honom mycket seg och sammanhängande. Är ock fri ifrån inblandning, eller körtlar, af andra stenarter, såsom kalk och qvarts, hvilka eljest uti hettan kunde förorsaka dess söndersprängande.
      Lavezzo heter en grytsten, som finnes i Schweitz och är den samma som uti Tyskland får namn af Lavezstein, eller Lebetstein, bestående af en blå, grönaktig, eller grå specksten med hvita skimmerfjäll inströdd, eller af en eldfast stenlera, som vid upglödgning blifver ganska hård och fast. Däraf göres ock uti Schweiz, medelst svarfning, allehanda käril, som brännas uti järnblecks foteraler, med lera öfverstrukne. Är en dylik art som vår svenska Jemtlands grytsten, fastän något finare. Finnes uti Thuringen, ej långt ifrån Ilmenau; äfven vid Suhl och flerestädes.
      Genom anstäld analysis uppå en sådan Lavezstein, ifrån Bünten i Schweiz, äro följande beståndsdelar däruti uptäckte:      
      Kiseljord            3 Drachm.     4 grän.
      Järn                  1 -          15 -
      Alunjord               -         32 -
      Kalkjord               -            2 -
      Flussspatssyra      -         2 -
      Magnesia alba      3 -        5 -  
                                   8 Drachmer.

      Se CRELLS Chemische Annalen 1785, 5:te stycket, s. 451.
      Häraf bevises ock at denne stenartens grundämne är Specksten, med inblandning af synlig skimmer eller talk, hvarjemte den stundom är tilfälligtvis instänkt med qvarts-körtlar, eller fältspats-tärningar, eller ock med små skörl-crystaller, som den Tyrolska schneidstein, ibland hvilken turmaliner funnits. I anseende til sådane synlige främmande inblandningar föres tälgsten iblandHällearter. 
      Här i riket förstås ibland allmänheten med Tälgsten en fin flolägrig kalksten, som  förnemligast brytes uti Nerikes och Kumla socken, samt hugges til qvarnstenar för hvetemjöls malning, hvaraf de också Tälgstens-qvarnar kallas. Se Qvarnsten. Af samma namn på tvenne så olika stenarter har ock ibland stenkännare, i synnerhet hos utlänningar, mycken oreda upkommit.
      Uti Hällestads bergslag, och det så kallade Eldsberget brytes en grof skifrig tälgsten, som där får namn af Eldsten, i anseeende därtil at han är fullkomligen biståndig emot strängaste smälthetta uti masugnar. Lika eldfast är ock den förut nämde Handöls tälgsten, hvilken art äfven finnes uti det så kallade Byxberget i Norrberkes socken och på några flera orter här i riket. Et slags järnhaltig tälgsten träffas ock på St. Gotthards berg, under namn afGildstein, af svartgrön färg. Den kännes fet och drages til en stor del af magneten, samt smälter för blåsrör til en tät gulbrun kula, med tilhjelp af eldsluft.
      Tälgsten utgör väl stundom hela berg, eller åtminstone vissa stycken däraf; men är sällan någon behagelig gångart, eller följeslagare vid malmer. Vid Orjerfvi koppargrufvor uti Finland, til exempel, där malmgångarne stå uti en hälleart af grå, skimmerblandad och hornbergsartad qvartsråda, och hvaruti deras hufuvudstrykning håller sig i W. N. W., är väl den förnemsta gångarten en skimmerråda med sådslag och stundom instänkt strålig skörl; men på andra ställen består den af mer och mindre ren qvarts, hvarvid tälgsten tilfälligtvis infaller och är då aldeles icke välkommen, emedan malmen därvid försvinner och visar sig allenast med små strimor uti några tvärlossningar. Uti en gammal grufva har denne tälgsten flere gångor visat sig flolägrig och utgjort en kåpa öfver malmen, som därigenom blifvit utträngd, men medelst djupare afsänkning därunder återfunnen, til dess den af en ny tälgstens-bädd blef andra gången bortblandad, som ändteligen gjordt at detta kostsamma arbetet måste öfvergifvas. Af qvartsrådande torra hornbergs-arter med inblandad skimmer, som utgör en art ställsten, blifver ock malmen i dessa grufvor ofta förtryckt, men ej utan hopp om tiltagande på djupet; enligit Herr Bergmästaren LUNDSTRÖMS om desse grufvor meddelte skrifteliga berättelse. 
      Vid Bernstein uti Ungern brytes likväl kopparkies gångartad uti denna bergart, efter Herr HAIDINGERS berättelse. 
      Vetterligen är tälgsten intet någon följeslagare för andra metaller än koppar, utom det at järnmalmer, i synnerhet uti octaëdriske crystaller, ofta visa sig uti denna bergart, som ock tyckes vara sådane crystallers förnemsta hemvist - Uti Norrberkes socken, vid Starbo grufva, finnes väl en hvit, med talk, skimmer och specksten blandad tälgsten, som där får namn af Klitberg och förer en ganska rik och välartad järnmalm uti drummer, stora körtlar, fläckar och korn instänkt; men utan tecken til någon ordentelig gång. 
      Tälgsten är eljest för bergsmän så mycket mindre behagelig, som den på smältugnen förhåller sig nog trögflytande, så framt ej qvicka och skärande arter medfölja, såsom uti Norbergs så kallade skärsten, eller hvitmalm, om den skall föras hit. Se Hvitmalm.

Tänn kallas vid Stora Kopparbergs grufva sönderklufven och väl torkad grufved af tall, hvarmed tilmakningarne påstickas, eller antändas. Vid andre grufvor sker eldens uptändande med någre torra träd, hvarpå spånor äro löst upskurne, som Skägg, eller vid tyska bergverken Bart kallas. Se Skägg.

Täppa Rosten säges vid malmrostningar, då den uti rostgropen på underlagd ved, eller hultning, inlagde malmen öfverhöljes med kolsork och stybbe, at därmed innehålla och styra hettan, såsom vid järnmalms-rostningar tilgår, hvarvid sågspån kan göra god tjenst. Vid kopparmalms rostning sker täppningen gemenligen med små malm och Sylta. Se Kallrostning.

Tärnblende kallas vid Ljusnedahls Koppargrufvor de uti malmen eller berget instänkte octaëdriska kiestärningar, som äro merendels af mörk färg: bestående af arsenik och järn.

Tärninglera heter den gemena leran, som under torkning rämnar, eller spricker sönder uti qvadrig eller tärninglik form. Är ibland de mindre tjenliga för krukmakare och tegelslagning; hälst den tillika gemenligen sprakar uti elden.

Tärningmalm. Detta namn tillägges af någre den grofva blyglansen, som sönderfallen faller uti tärningar.

Tättor (Diesen, Deuten, Liesen, eller Tösen) kallas de något coniske pipor, eller rör, som insättas uti hufvudet på pustar, eller blåsbäljor, och hvarigenom vädret utprässas uti smältugnar, eller härdar, til hettans upväckande. Deras främsta öpning, eller mynning, där vädret utgår, bör determineras efter omständigheterne, som ofta är angelägit. Vid masugnar äro tättorne gemenligen 10 qvarter långa, ifrån bäljhufvudet til främsta mynningen, som åtminstone bör vara 1 5/8 tum uti invändig diameter. Eljest är försökt at där stora och starka bäljor vid masugnar brukas, är nyttigt at tättorne uti mynningen äro väl vida ända til 2 ¼ tum i diameter. Luften kommer då ömnigare uti ugnen, och fyller samt sprider sig mera, hvarigenom hettan jämnare förökas samt en starkare och fortare smältning vinnes, då forman också därefter bör vara väl vid. - Alla andra tättor blifva i någon mån trångare, efter bäljornes storlek och särskilta föremål. Se Bälj och Forma.