Bergwerkslexicon: V

A     B     C     D      E      F     G     H      I       J      K      L     M    N     O     P     Q      R      S      T    U      V     W    Y     Z      Å      Ä     Ö

Vahl, Se Trällhval.

Vaktare kallas vid Sala de grufvearbetare, som vid Stora Kopparberget få namn af Intagare, och hvilka syssla däruti består at på lafven emottaga och uttömma de med berg, eller malm, upkommande tunnor samt med vissa rop gifva styraren tilkänna, när spelet skall ställas eller släppas i gång.
      Vaktare kallades i äldre tider vid Stora Kopparbergs grufva visse betjenter, eller gruffogdar, som hade inseende öfver grufdrängarne vid deras arbete m.m. Desse hafva nu mera fådt namn af Stigare.
      Om Vaktare vid masugnar, se Blåsning och Masmästare.

Valklera (Walkerde, Walkerthon, Seifenerde, Bleicher Leim) är en art lithomarga, eller fin lerart, som brukas af ullkammare och klädesvalkare at borttaga fettman utur ull och kläde. Den mäst berömda finnes i England, i synnerhet i Hampshire, och äger följande kännemärken:
      Til färgen är den grå och något grönaktig, med gula ränder genomdragen. Med nagel rifven blir den glänsande. - Luktar jordaktig, men har ingen smak. - Emot tänderne kännes litet sandig. - Faller sönder uti vatten och gifver intet skum, men renar händerne som tvål. Kokad med vatten uplöses och går igenom dubbelt filtrerpapper. Denne uplösning visar intet tecken til mineralisk syra; men blir mjölkfärgad med silfver-solution, som utmärker närvaro af koksalt. - Svartnar uti lindrig eld, hvilken svärta går bort i starkare hetta. Förlorar genom glödgning 15 ½ procent i tyngden och smälter ändteligen til mörk skummig slagg. Uti en centner däraf äro följande beståndsdelar uptäckte:
      Kiselmjöl af järn gulaktigt            51,8 delar.
      Kalkjord med luftsyra                   3,3 -
      Magnesia alba aërata                  0,7 -
      Lerjord                                       25
      Järnkalk                                       3,7 -
      Flygtig vattenaktig materi          15,5 -

      Sedan denne lerart, som til klädesvalkning är den tjenligaste, blifvit känd til sin sammansätnting, kunna de egenskaper, som fordras til en rätt valklera, lättare utstakas. Med dess tilhjelp måste så väl orenlighet borttagas som ock ulltrådarne sammanvridas, at göra klädet tjockare och tätare. Detta uträttar hvar och en lera, som tillika är i sådant skick, at hon på intet vis skadar. Kiseln som däruti ingår måste således vara som finaste mjöl; ty af grofvare korn kunna trådarne nötas, eller afskäras: lerämnet bör ej vara för litet och snart smälta i vatten: intet vitrioliskt som förtager klädets färg och intet ämne som meddelar det en annan, får däruti finnas: kalkjorden bör ej utgöra mera än ganska ringa mängd, ty eljest hindrar den lerans verkan. Järn, utan uplösnings-medel, gör ingen skada, som ses af den Engelska valkleran. Denne lera är til utförsel strängt förbuden, och därföre ganska sällsynt, så at endast små stycken däraf finnas i mineralsamlingar.
      Utom det redan nämde ställe i Hampshire gräfves ock Engelsk valklera i Bedfordshire, nära til Oxford, uti åtskillige grufvor, eller lerbrunnar, anlagde uti en lång sandås, som sträcker sig några Engelska mil åt Newmarkets heden. Den rätta valkleran träffas uti en flo, eller et hvarf, af 8 a 9 fots mägtighet, ej förr än på några och 40 fots djup, under åtskillige omväxlande  hvarf af gröfre och grannare röda, rostfärgade och hvita sandarter och sandstenslager, som först måste uptagas.
      Sjelfva lerfloen består af olika hvarf och arter. Öfverst är den rödaktig och kallas grödan (the Crop), til ½ fots djup; därnäst et ganska tunnt hvarf, liknande Terra Japonica, af brun färg; vidare et sandblandadt lerhvarf, ½ fot mägtigt, som för den myckna sanden ej heller är dugeligit. Härunder ligger ändteligen den äkta valkleran (wall earth) til 8 fots mägtighet, af grå färg, utan inblandning af rödt.
      Under denna lerbädd möter hvitaktig kalksten uti et lager af et par fots tjocklek. Om den genombrytes, som sällan sker, finnes åter sand. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742 s. 10.
      Någre arter valklera gäsa med syra, men ej den Engelska och flere af de bästa.
      Den lera som finnes uti Osmundsberget i Dalarne är af dylik art som den Engelske, och innehåller samma beståndsdelar, fastän i olika mängd. SeLithomarga. At dömma af det stycke, som blifvit undersökt, bör den äfven kunna göra samma tjenst som annan valklera. Om desse arters egenskaper och på hvad sätt de böra analyticeras, se vidare Herr HJERTAS, under Herr Prof. och Ridd. BERGMANS inseende, år 1782 utgifne Acad. Afhandling: De analysi Lithomargæ.
      Valklera kallas ock i Tyskland Fullerde (Terra Fullonum) samt finnes där på många orter, såsom vid Eberswald i Preussen, vid Colditz i Sachsen, vid Drossen nära Frankfurt am Oder, uti Hessen vid Almerode o.s.v.

Vallonsmide, eller Fransossmide, kallas et egit sätt för stångjärns tilverkning, hvarvid tackjärnet nedsmältes uti en smältarehärd och där arbetas til smidighet, samt sedan vidare upvärmes uti en särskilt så kallad räckare-härd och därifrån uträckes til stång.
      Detta tilverknings-sätt har emellan åren 1643 och 1650 blifvit här i riket infördt genom föranstaltande af Herr LOUIS DE GEER, som, jemte hammarsmeder, vid den tiden låtit införskrifva många för järnverken nyttige arbetare, såsom masmästare, byggmästare, kolare, m.m., ifrån Franska Flandern, eller det så kallade Païs des Wallons, hvarifrån detta smidnings-sätt sedan fått sitt namn. Desse smeder och arbetare blefvo då utplanterade vid de af Herr DE GEER 1743 ifrån Kronan inlöste stångjärns-hamrar uti Roslags eller Dannemora bergslag, såsom vid Leufsta, Österby och Gimo bruken, där denne arbets-method ännu bibehålles och äfven blifvit utvidgad til några flera bruk i samma bergslag, ehuru en del funnit sin räkning at uti de senast förflutne åren åter förvandla det til tysksmide. Emedlertid behålla smederne vid de nyssnämde bruken namn af Valloner och hafva ännu lemningar, både uti lefnadssätt och uttal, ifrån sin stamort.
      Sjelfva arbets-processen består korteligen däruti: at tackjärnet härtil måste vara gutit uti 6 a 7 alnars långa stycken, eller så kallade Gösar: at en sådan gös lägges med ändan öfver härdbrädden på askväggen nära intil formmuren: at af samma ända, med stark bläster, nedsmältes dråpptals uti härden allenast så mycket järn som kan vara tilräckeligit för en liten smälta, eller så kallad Loupp af 2 ½ eller 3 lispunds tyngd, hvilken mästaren uti Smältare-Härden, med tilhjelt af sin dräng, til skiftes genom et trägit arbete bereder under ½ timmas ideliga brytande med spetten: at denne loupp sedan sammanslås under stångjärnshammaren til et smältstycke, för en enda stång, som upvärmes uti samma härd en enda gång och lefvereras då til den andra så kallade Räckare-härden, hvarest den af räckare-mästaren emottages, som med tilhjelp af sin dräng uträcker den til en stång. Detta går alt så fort, at innom 3 eller 3 ½ timma äro 6 sådane luppar gjorde och til stänger utsträckte. Under det desse 6 stänger uträckas, samlas afgången uti räckare-härden äfven til en lupp, som också då upbrytes och uträckes til en särskilt stång, hvilken får namn af Räckare-loupp, samt blifver således den sjunde stången innom samma tid. Vidare härom ses under orden Lupp, Räckare och Räckare-härd. Hvad sjelfva inrättningen af smedja, härdar och hammarverket för vallonsmide angår, kunna följande omständigheter märkas, såsom:
      1:o At byggnaden för det rörliga verket som hammaren tilhörer, eller hammarställningen, är uti alt lika med den som brukas vid tysksmide. Se Hammarställning.
      2:o At sjelfva hammarstommen, eller smedjan, måste här allenast vara litet bredare för Vallonernes handtering skull.
      3:o At tvenne härdar minst fordras, nemligen en Smältare-Härd, som endast nyttjas för järnets nedsmältande til små så kallade luppar. Denne härd måste nödvändigt vara belägen up emot landsidan. Dess yttre byggnad är i det närmaste lika med vanlig hammarhärd, allenast at denne måste vara öpen på 3:ne sidor, så at tackjärns-gösarne kunna vid baksidan införas. Uti sjelfva härdrummets inredning brukas här tackjärns-hällar, lika som vid Hammarhärdsbeskrifning för tysksmide blifvit nämdt, nemligen en Bottenhäll: en Askväggsom af Vallonerne Hären kallas, hvaröfver gösen ligger. - En Blåsvägg midt emot forman. - En Formvägg under forman. - En Framhäll, som får namn af Lackstan och är det samma som Härdspång vid tysksmide.
      Härden liknar således en fyrkantig tackjärns-låda, som är ungefär en tum trångare vid lackstan än vid härden, eller askväggen. Uti inre storleken kan den väl vara skiljaktig på en eller annan tum efter hvar och en smeds begrepp. Merendels är den dock efter följande mått, nemligen: lång ifrån lackstan til hären invid
      Formväggen                                     1 aln           8 2/9 tum.
      Dito invid Blåsväggen                       1 -               7 ½ -
      Längden ifrån lackstan til forman         -            19 ½ -
      Dito ifrån forman til hären                     -            10 ½ -
      Dito bredden ifrån formväggen til
      blåsväggen vid lackstan                    1 -             1 ½ -
      Uti djupet märkes formans högd
      ifrån botten                                           -      7 a 7 ½ -
      Hären, eller härväggens hela högd
      ifrån botten                                           -            16 ¼ -
      Blåsväggens Dito                                 -            14 -
      Lacksta-hällens Dito                             -            16 -

      Forman står stupad gemenligen 4 ½ tum lång in uti härden, ifrån formväggen räknadt, och är litet snedt affilad i mynningen emot hären, at vädret må med hettan starkast drifva på gösen.
      Detta kan likväl vara underkastadt flere förändringar efter tackjärnets beskaffenhet.
      Öpningen af forman är ungefär i halfcirkel, 1 ¾ tum hög samt 2 ½ tum bred på det högsta.
      Räckare-härden, som altid står vid vattensidan, är efter vanligheten allenast öpen på tvenne sidor och något högre til härdlaget än vid tysksmide. - Om ställningen i den härden, se Räckare-härd.
      4:o At uti smältare-härden ingen öpning, eller intet slaggöga brukas under lacksta-hällen och föga mera slagg därvid blifver, än den som af den häftiga blästern drifves upp uti skorsten, eller fastnar på formmuren under namn af Marsvil, eller ock följer med luppen och afslås på Klamhällen med smältsläggan, eller Kamsen; men vid räckare-härden utstickes den slagg, som blifver under räckningen.
      5:o At bäljorne stå mer än vanligt stupande och drifvas mycket fortare därigenom, at på blåshjulstocken här brukas sex kammar i stället för fyra vid tysksmide.
      6:o At i stället för vågar, som updraga bäljlocken, brukas fjäderaktige granspiror, eller Stråkträd, som gör at de med mera hastighet upryckas.
      Flere skilnader uti handteringen och järnets egenskaper äro redan anmärkte under Tysksmide och uti jämnförelsen med detta smidningssätt.
      At tilverkningen vid en vallonhammare kan drifvas nästan til dubbelt större qvantum, eller ända til 60 skeppund i veckan, då smederne få lof at gripa sig an, härrörer mäst af smedernes större antal, af det hårdsatta tackjärnets art at både fortare smälta och färska, eller vända sig til smidighet, samt af den häftiga bläster, som härvid brukas; men så bidrager ock mycket at stångjärnet af Dannemora järn merendels smides uti grofva sorter, såsom mäst ämnadt för Engelska stålbrännerier, samt at smederne icke besväras med någon viss längd på stängerne, icke heller med rå-ändarnes afhuggning, hvilket tysksmederne äro skyldige at i akttaga och som alt medtager någon mera tid.
      Arbetstiden, eller schichtet, på hvilket 6 luppar göras vid smältare- och en vid räckare-härden, kallas et Tourné. På det ena Tourné arbeta, vid smältare-härden, mästersmältaren med sin dräng och på det andra Mästersvän med sin Dräng. - Lika så vid räckare-härden först mästerräckaren med sin dräng, samt en Goujar, eller kolgosse, och sedan 2 drängar med deras goujar.
      Aflöningen för smederne har ända til de senaste förflutne åren varit efter den Flanderska eller Brabantska Miljevigten (se Miljevigt), hvarförutan, och som vallonsmederne vid första hitkomsten betingat sig at årligen få några ankare vin på hammarslaget, så njuta de numera i det stället en viss summa, nemligen 760 Daler kopparmynt uti så kallade Winpenningar, til delning sins emellan och efter vedertagen proportion emellan mästare och drängar. Detta kan således svara emot hvad Tyska smederne förtjena extra på öfverjärn och öfverkol, hvilket icke kan tilfalla Vallonsmeden, som ej tager hvarken kol eller järn på räkning. Se Järnets Historia s. 394, 88, 370, anledningar til järn-förädlingen s. 40, C. LUNDSTRÖMS Acad. Afhandl. om författningar vid tysk- och vallonsmidet.

Vals kallas i allmänhet en cylinder, som på tvenne tappar, eller valsar, har et rundt omlopp. Dock förstås egenteligen med valsar de järn- eller stålcylindrer, hvaremellan de smidige metallerne kunna genom klämning göras tunna och utvidgas både til längd och bredd. Äro således de angelägnaste verktyg uti valsverk, som äro inrättade til dessa cylindrers omdrifvande med all möjelig styrka. 
      En vals består vanligen af trenne delar, nemligen af Banen, som är den tjockaste och uphöjde delen midtpå cylindern, hvarpå sjelfva valsningen sker: af tvenne Rundtappar, hvarpå valsen har sitt omlopp, eller sin rörelse, uti tvenne pannor, eller Hartringar: af fyrkantig tapp, antingen endast uti ändan af den ena rundtappen, som mäst brukas, eller uti begge rundtapparne, i fall den ena skulle brista, som dock sällan händer. Med den ena fyrkantiga tappan läses, eller fästes, valsen med en hylsa, eller Muff, vid en så kallad väll- eller vändbom, som på lika sätt är läst vid den fyrkantiga ändan på vattuhjuls-nålen, hvarifrån valsen skall hafva sin rörelse. Se Valsverk.
      Den granlagenhet som fordras vid valsar, i det de skola vara ganska runda och gå i svarf, samt tillika mycket släta och biståndige emot den starka påkänning, hvilken de mäste uthärda, har förorsakat mycken svårighet at därtil kunna finna det bästa ämne. För myntverk göras de af smidt järn och banen belägges med stål, hvarefter de svarfvas och härdas, som väl låter sig göra för små valsar, hvarunder endast silfver eller koppar valsas. Men för större verk och för glödgadt järns valsning blifva de dels för kostsamme och dels ändå föga biståndige emot intryckning. Af järn ensamt smidde och sedan brände uti stålugn til stål, därefter hamrade, svarfvade och härdade, kunna väl vara goda valsar för en liten tid, men erhålla ändå snart nog intryck och små gropar; samt fordra sedan til deras lagning nog lång omgång med upglödgning, ny svarfning och härdning.
      Af tackjärn brukas de allmännas så väl uti England som här i riket; men som tackjärnet gifves af mångfaldiga förändringar, i anseende til styrka, hårdhet och täthet, m.m., hafva ock många klagomål öfver sådane valsars obestånd upkommit, mäst af den grund at tjenligit tackjärn därtil icke blifvit valt: at formning och gjutning icke blifvit verkstäld med den försigtighet, som efter konstens reglor med noggranhet erfordras: eller ock at man begärt längre bestånd af dessa verktyg än möjeligen kan väntas vid den våldsamma påkänning, som de måste utstå. Tackjärns-valsar för järns valsning vid vattuverken blifva dock altid de förmånligaste, så väl i anseende til besparing uti kostnaden som til en mera jämnlik hårdhet öfveralt, hvilken uti smidde, stållagde eller stålbrände valsar sällan kan vinnas.
      Nödsatt, grått och mjukt tackjärn kan väl med minsta möda svafvas rundt och slätt, men af det glödgade järnets glödspån, eller slagg, får det snart små gropar och intryck, hvaraf i synnerhet det tunna bandjärnet blifver oslätt. Således bör härtil väljas fullmalmadt eller satt järn, hälst det som af goda qvickstensmalmer tilkommit, hvaribland Dannemora och dylike malmer äro de yppersta. Liten art af rödbräcka gagnar därvid mera än han skadar, allenast i den mån at tackjärnet däraf faller hvitt och tätt, men ej skört med speglande brott, då et något tjockt stycke afslås. 
      Tackjärn, som är omgutit uti reverberer-ugn, borde ock härtil blifva påliteligit, så vida ämnet är af seg och stark art. Utnötte valsar eller annat tackjärn skulle ock, vid sjelfva valsverken, kunna smältas och omgjutas til nya, allenast uti en därtil inrättad härd, om en skickelig arbetare därvid blefve inöfvad, och så vida en nära belägen masugn ej vore at tilgå.
      Den andra omständigheten til goda tackjärns-valsars erhållande består uti en försigtig gjutning och väl beredde formor, hälst af god gjutlera, som beskrifves under Kåpler, hvarvid allenast påminnes: - At sådant kåpler bör vara af den blandning, som brukas vid grofva canoners gjutning och således väl eldhärdigt: - At formorne ej göras på det sätt som mäst brukas, uti tvenne halfvor, hvaruti valsarne ej blifva runde, samt erhålla tvenne flinthårda ränder, där skarfven varit, som gör stor olägenhet vid svarfningen. Formningen bör således göras öfver en ganska slät och jämn trä-cylinder af torr furu, utan kärna, til lika tjocklek som rundtapparne böra äga, och hvilken måste vara tillagad lika som stockarne til canoner, eller flere gångor öfverstruken med stark linolje-fernissa, hvarmed umbra är sammanrifven, sedan i svarfstol flätad med skäfte och ändteligen glättad med en öfverstrykning af fernissa och blyerts. Den bör ock förut vara försedd med smala järn-axlar uti begge ändar, accurat uti medelpuncten så at då cylindern uti en gjutare-bänk hvilkar på dessa axlar, och med en hvef på den ena axeln omvrides, böra de gå accurat uti hvarf. På denne sålunda beredde trä-cylinder bör en öfvad gjutare förstå at midtpå formera den uphöjde banen först med et smalt halmrep, eller med en hopvriden lunta af hampa, och sedan där ofvanpå med en väl mängtad lera, eller så kalladt repler, hvaröfver, äfven som öfver hela cylindern, (sedan banen är emot brädtolken väl rund svarfvad, torkad och slicktrad) slås kåpleret med öfvad handlag flere gångor til behörig tjocklek, men begge ändar lemnas öpna. Vidare förbindes detta mot med järnskenor och stark bindtråd af järn. Trä-cylindern utstötes, hampluntan utrepas och motleret på banen, som nu utfaller, bortplockas, hvarefter motet inuti sliktras med kolstybbe och blyerts, samt brännes ganska väl, hälst inuti. Det är då färdigt at neddämmas i sand, sedan den nedre ändan blifvit täckt med en bränd lerplatt och den öfre med et ingöte, eller med en af lera gjord strut, hvaruti ingjutningen kan ske, och hvarmed formeras et så kalladt förloradt hufvud, som bidrager til valsens täthet och sedan afslås. En vid canongjutning öfvad gjutare förstår detta arbete, utan någon vidare beskrifning, men en okunnig måste lära det af en mästare, som kan ske på en kort tid. Skada är at vid canongjuterier, där formning och gjutning göres med så mycket lätthet, måste järnet vanligen vara för mjukt til valsar; men med ägarens minne kunde altid tillåtas at vid slutet af blåsningen göras starkare malmsättning för valsgjutning. Det järnet som fås uti masugnsstället, är gemenligen starkare och mera tätt, än det som omsmältes.
      Valsar göras af olika storlek efter särskilte behof, såsom för skär- och bandjärns valsning, böra valsarne ej vara större än til  7 1/3 tums längd och 8 tums diameter på banen, då de runda tapparne blifva hvardera 5 tum långa och 5 tum i diameter, och den fyrkantiga tappen lika uti längd och efter diagonalen på fyrkanten. Hela längden blifver således ej mer än 23 tum, då allenast en fyrkantig tapp brukas.
      För stora takblecks valsning af järn göras valsarne på banen minst 22 tum långa och 10 tum i diameter, samt på tapparne 6 ½ tum långa och lika tjocka i diameter, då hela längden blifver nära 7 qvarter. För ännu större kopparbleck fordras de at vara 2 a 3 tum längre samt 1 tum tjockare i diameter.
      Gutne valsar äga den förmån at de på banen kunna svarfvas accurat räta, runda och släta uti sjelfva valsstolen, utan färskilt inrättning, allenast emellan valsarne insättes et med hårdt stål belagt och efter lineal rätslipadt samt härdadt starkt järnstycke, sedan de förut äro uti sina pannor väl inslipade, som alt vid gångbare verk nog bekant är.
      Vid messings-bruken, där messingen måste utprässas helt kall, hafva likväl tackjärns-valsar funnits mindre biståndige. 
      Til valsarnes bevarande ifrån intryck af glödspån vid bandjärns valsning, bidrager mycket at skärstenarne, som skola valsas, hastigt upglödgas och instickas emellan käftarne af en tång, som afskrapar glödspån och finnes beskrifven uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1772. Jämnför Valsverk. Huru stålvalsar för myntverk kunna slipas och justeras til största fulkomlighet, se Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1740 sid. 443 och följ.
      Vid upfordringsverk samt vid bårrmachiner kallas de starka trissor af järn eller trä Valsar, hvaröfver linorne ligga. Se Vind.
      Valsar få äfven de trärullar heta, hvarmed linorne uti vindar styras vid upp- och nedgående uti schachtet.
      Med namn af Valsar förstås ock de rullar, hvarpå konststänger släpa uti donlägige grufvor.

Vals-kotor, eller Hartringar, kallas vid valsverk de pannor, eller underlag af metall-composition, eller af järn, hvaruti stålvalsarne med deras tappar hafva sitt omlopp. Se Kotor.

Valsstol kallas vid valsverk den ställningen af järn, hvaruti valsarne hafva sin rörelse och riktas antingen med skrufvar eller kilar.
      För skär- och bandjärns tilverkning kan valsstolen vara pålitelig med fyra starka smidde järnstolpar, då valsarnes distance ifrån hvarandra, eller tjockleken på banden, riktas med starka kilar genom de på stolparne varande hål, som ock vid de flesta i Flandern och Frankrike gångbare valsverken samt vid messings-bruken nyttjas, såsom där bleck och plåtar valsas, bör valsstolen vara gjord med fyra starka skrufvar och metall-muttrar, som i England öfveralt brukas och kan här ses vid Avesta samt vid Garphyttan uti Nerike, hvarom beskrifning finnes införd med ritniing uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772 s. 132 och följ.

Valsverk äro sådane machiner, hvaruti tvenne starka cylindrer, eller Valsaromdrifvas uti omvänd circulair rörelse, tätt invid och öfver hvarandra, så at då den undre går med, den öfre går emot solen, hvarigenom händer at det, som då sättes emellan sådane valsar, blifver klämdt til den tjocklek som distancen är emellan begge valsarne. - Som härvid är et starkt motstånd, så inrättas valsverken hälst med vattudrift, hvaruti byggnaden kan vara af åtskillige förändringar, då driften sker med tvenne vattuhjul.
      1:o Vals- och Skärverk kallas denne inrättning, där metaller först utklämmas emellan valsarne och sedan skäras uti smala tenar, eller band. SeSkärverk. 
      2:o Enkelt Vals- och Skärverk är det, då valsar och skärskifvor ej gå fortare än sjelfva vattuhjulen, hvilka då komma at stå et på hvardera sidan om valsverks-huset. Huru byggnaden härvid är inrättad, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1772 s. 132 och följ., med därtil hörande ritningar.
      3:o Dubbelt vals- och skärverk kallas det, hvaruti valsar och skärskifvor komma at gå dubbelt fortare än vattuhjulen, som då komma at stå begge på en sida, då valsar och skärskifvor drifvas med utväxling af 4 kronhjul och 4 trällor.
      4:o Halfva vals- och skärverk, eller Drefverk, kunna de kallas, som äro gångbare med et vattuhjul allena, då valsar och skifvor erhålla sin rörelse genom drefhjul, eller så kallade Krusvalsar.
      Vals- och skärverk kunna nyttjas til ganska många behof, såsom:
      a) För Mynt af guld, silfver och koppar, i det myntskenorne härigenom erhålla en ganska accurat och jämn tjocklek samt bredd. Huru stålvalsar därtil kunna göras med yttersta noggranhet väl runda och släta, ses af Kongl. Vet. Acad. Handl. 1740 s. 437 och följ.
      b) Vid messingsbruk äro valsverk högst nödige til jämntjocka tråbands erhållande, (se Messing och Tråband), hvarvid skärverk äfven tjena til mycken förmån.
      c) För Koppar- och järnblecks tilverkning til största fullkomlighet; jämnväl för Skär- och Bandjärns förfärdigande med största skyndsamhet och vinning. Se Skärjärn, Bandjärn och Skärverk. - För järnets valsning har i synnerhet förekommit mycken svårighet med nog starka och hårda valsars erhållande med lindrig kostnad. Därvid blifiva änå gutne valsar af godt, hårdt och starkt tackjärn altid de minst kostsamme och tjenligaste, då de äro väl gutne. Se vidare ordet Vals.
      d) För tilverkning af Rullbly, Stanniol, eller tennfolium m.m., kunna valsverk ej umbäras. Drifvas därtil antingen med vattuhjul eller med hästvind. - Böra då vara så inrättade, at de kunna gå både fram och tilbaka. Se Rullbly.
      e) För gulddragare, guldslagare och mångfaldige smärre fabriquer uti smidige metaller, såsom för Plättarbete, blifva små valsverk högst nödige och kunna då stundom drifvas med handkraft. Dylike nyttjas ock til fina trådars utdragande och plättande af allehanda metaller. Se ordet Sträckvalsar.
      f) Valsverk tjena äfven, utom metall-arbeten, til flere fabriquer, såsom til tråbandsglättning samt til Tapeters, graverade Kopparstyckens och Cassianers tryckning m.m., då valsar brukas dels af metaller och dels af hårda trädslag. Uti England nyttjas äfven tackjärns-valsar til maltgröpning och oljeslagerier, i stället för qvarnar, m.m.

Valvation (Wehrung). Därmed förstås vid myntverk egenteligen Öfverhetens förordnande, huru et mynt skall gälla emot en annan myntsort, til exempel at en Riksdaler specie nu skall gälla 18 Daler kopparmynt o.s.v.
      Med evalvation åter förstås det värdet uti penningar, som en mark brutto, eller lojerad ädel metall, uti myntningen bör äga. Til exempel efter gamla myntordningen gälde en mark brutto 8 Riksdaler 10 öre silfvermynt. Nu mera utgöra 7 Riksdaler 137/685 ass uti vigt en mark brutto, då Riksdalern väger 608 8/9 ass, uti myntvigt, där 4384 ass räknas på en mark. Se Lojering ochUtmyntning.
      Med valvation menas ock en undersökning på myntets värde, efter dess halt uti fint. Om en sådan valvation på tyska och flere utländske mynt, och huru därmed förhålles, ses uti SCHLÜTERS Probierbuch, s. 106 och följ.

Varg kallas vid Nya Kopparberget en massa af starkt järnblandad koppar, som erhålles efter en särskilt smältning, hvarigenom ugnsbrott efter rostbruket, kopparnas, förverk, krats efter garningen m.m., ensamt upbrukas,  hvilken smältning får namn af Wargning. Som vargen är mycket mera järnhaltig än annan råkoppar, omsmältes den först i garhärden til så kallad Klimp, innan den garas til ren koppar.
      Vargning betyder vid stora Kopparberget at bränna den nas, som fås efter sammanbruket, eller af frigrufve malmen; på det samma nas sedan må kunna sönderslås och upsättas på sulubruket.
      Varg (Wolf, Mönche) kallas ock af smeder de blåsor, som under smidningen på järn och stål slå sig up på ytan och måste med en hvass mejsel eller stamp, öpnas och tilhamras.
      Med Varg, eller Wolf, förstås äfven af tyska bergsmän antimonium, som ofta infinner sig vid andra malmer och förtärer, eller förslaggar, alla metaller, utom guldet, under reductions-smältningen. Med tilsatt järn, som starkast däraf angripes, kunna dock de öfrige metallerne ifrån denna vargen befrias.

Vargplåtar är det samma som vrak- eller skroplåtar vid plåthamrar.

Vargstål kallas järntågigt smältstål, som ej kan nyttjas til köpmans-vara, och måste antingen omsmältas, eller användas til sämre behof. Är ungefär det samma som uti Steyermark och Kärndten kommer under namn af Mock.
      Vargstål, eller Vrakstål, heter äfven det bränstål, som under smidning befunnits otätt, flagigt, eller järntågigt, så at det icke kan vara säljbart. Det måste därföre antingen uti hammarsmedshärd åter omsmältas til järn, eller ock uti knipa sammanvällas til fjäderstål, eller å nyo ombrännas. Under namn afVargstål (Wolfsstahl) förstås också de stålklumpar, som fås directe af malmen vid första smältningen uti de fordom mycket brukelige så kallade Styckugnar. Se detta ord. Detta stål erhålles ännu tilfälligtvis uti rännverks-härdar, som brukas uti Biscayen och på flere ställen samt är uti Frankrike bekant under namn af Acier de Motte, eller Acier de Mandragon.

Variolith, Se Kåppsten.

Varmdygn, Se Värmdygn.

Varme. Sätta varmen i ugnen säga masmästare, då de infylde kolen vid blåsningens början skola antändas; hållande för farligt at vid detta tilfälle nämna Eld.

Varmtång, Se Tång.

Varp, Varphög (Halde), kallas vid grufvor stora hopar af gråberg, som ifrån malmen blifvit utsofradt, eller afskildt, och betyder äfven slagghopar, som samlas vid smältverk. De förra heta gråbergsvarp och de senare slaggvarp.
      Sådane lemningar efter forntidens grufve-arbeten och smältverk innehålla ofta vanvårdadt gods, som kan förtjena at genom sofring, bokning, vaskning och smältning til godo göras. Exempel därpå kan visas vid Sala, och utom riket har endast järnkorns samlande, medelst stampverk, utur gamla masugns slaggvarp, gjordt en mans rikedom.

Varta kallas i synnerhet den korta cylindriska, eller unda tappen på slängen, eller armen af en konsthvef, och vilken går igenom hvef- eller korpstången. Se Vattuhjul, Fig. 8, h.
      Varta är ock på en Hammarhylst den korta armen, som har sin rörelse uti rätsulans hylsterbössa. Den får äfven namn af Ort. Se Hylst.

Vask, eller Vaskmalm (Pocherz), kallas den malm, som uti sin bergart sitter så inblandad, at den därifrån ej på annat sätt kan skiljas än genom bokning och vaskning och, utan at på sådant sätt befrias ifrån odugeligt berg, skulle fordra mycket större smältnings-kostnad, eller knapt vara smältvärdig.
      Vid Schemniz i Ungern får vaskmalmen namn af Pochgånge och indelas uti tvenne slag; nemligen Bleygånge och Silbergånge. En centner af den förra innehåller 5 til 6 skålpund bly, ½ til 1 qvintin silfver och en mark af detta silfver 50 til 60 Denari guld. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn s. 82.
      Vasken kallas vid Ädelfors guldverk en viska af fint granris, som är fästad omkring et litet skaft, i skapnad af en cirkelbåge, hvarmed vaskgodset på planhärden omröres. Se Vaskqvast.

Vaska, Se Vaskning.

Vaskduk, Se Duk.

Vaskguld. Under detta namn förstås sådant gedieget guld, som uti små korn och fjäll finnes ibland sanden uti vissa floder, och erhålles på det sättet at sanden, såsom lättare, på tjenlige planhärdar med flytande vatten, antingen aldeles eller åtminstone til större delen, genom vaskning frånskiljes, hvarefter de fina guldpartiklarne, uti senare händelsen, samlas genom amalgamation med qvicksilfver. Jämnför Guldtilverkning och Amalgamation. Uti de orter, där gyldiske malmer blifvit fundne, pläga förnemligast genomlöpande floder, dock allenast på vissa ställen, medföra sådant vaskguld. Således finnes det ömnigast uti Wäst-Indiske floder, omkring Potosiske guldgrufvorne och många flere icke allenast Indiske, utan ock Europeiske strömmar, såsom Po uti Italien, Tajus i Spanien, Aar uti Schweitz, Bober, Rhen, Saale, Schwatza, med många flera uti Tyska riket. Guldförande floder uti Frankrike anföras af Herr REAUMUR uti Parisiske acterne för 1718. Se Herr BAUMERS mineralogie, 1 Del, s. 376, och andra Del, s. 229.

Vaskhus vid alunverk, se Vaskvatten.

Vaskmalm, Se Vask.

Vaskning (Waschen) kallas vid bergverken den arbetsprocess, hvarigenom malmer, medelst pågutit vatten och i kraft af deras större tyngd, skiljas ifårn det odugeliga berg, som utgjort deras gångart, och hvars smältning tillika med malmen skulle blifva alt för dryg, åtminstone onödig kostnad. Den malm som på sådant sätt skall renas, eller befrias ifrån sin bergart, måste förut vara brackt i form af finaste pulver, eller mjöl, så vida vattnet skall förmå at åtskilja de om hvarannan blandade malm- och stenpartiklar. Huru den genom bokning erhålles i detta skick, se Bokning och Bokverk.
      Vaskning förrättas gemenligen på sluttande planer, som äro gjorde af sammanfogade bräder och kallas Planhärdar, under hvilket namn de vidare til sin inrättning och beskaffenhet beskrifvas och med ritning förklaras. Häruppå skiljes den bokade malmen genom tilflytande vatten, och med tilhjelp af vissa handgrepp, ifrån sin lättare bergart, som med vattnet bortföres, hvaremot det rena godset, såsom tyngre, stadnar qvar på planhärden. Detta sker likväl intet fullkomligen genom en enda vaskning, utan godset måste flere gångor omvaskas, för at bringas til den renhet som åstundas; ty ehuru all bergart på en gång kan frånskiljas, skulle likväl den fina malmen, som af vattnet småningom föres alt längre ned på planhärden, til en del gå förlorad och följa med det odugeliga berget i Afterrännan, om vaskningen för länge påstår. Den måste därföre vid en ny vaskning åter komma öfverst på planhärden, för at vinna lika utrymme.
      Planhärdar brukas antingen blotte, utan någon betäckning, då de få namn af Blotthärdar (se samma ord), eller utbredas däröfver så kallade vaskdukar, (se ordet Duk), hvaruppå godset lägger sig, det tyngre och renare på det öfversta, men det lättare och mera bergblandade på de nedersta dukarne.
      Det betydligaste vaskverket här i riket, i anseende til storlek och vidlöftigt arbete, finnes vid Sala silfververk, hvarföre en kort beskrifning om den härvid brukelige process i synnerhet torde vara tjenlig at gifva et fullständigt begrepp om vaskning, då det sedan blifver lättare at förstå de olikheter, som vid andra bergverk kunna häruti förefalla.
      Den bokade malmen, som består af bergblandad blyglans, indelas vid Sala, efter olika finhet, uti trenne slag, nemligen Mjöl, Kistslam och Segslam. Desse fordra olika vaskningstid, och tåla ej samma stupning på planhärden, hvarföre de måste vaskas hvar för sig på särskilte planhärdar, om det finastne skall hinna at fullvaskas, utan at något däraf bortflyter, och på det gröfre ej användas längre tid än som behöfves. För mjölvaskning måste planhärden luta något mera än för kistslam och för detta slam mera än för segslam, efter det gradtal som under ordet Planhärd utsättes.
      Första vaskningen med desse slammer heter vid Sala Invaskning, och det rena gods, som däraf erhålles, kallas med et allmänt ord Slig, som åter måste undergå Omvaskning en eller flere gångor. Den ifrån malmen afskilde bergarten får namn af After, och flyter med vattnet ned uti en vid ändan af planhärden tvärt öfver anlagd ränna, samt bortgår merendels såsom odugelig, men kan efter vissa godssorter innehålla någon fin glans och måste då samlas, hvarom här nedanföre skall nämnas. All vaskning i Sala sker med dukar. Til deras afsköljande efter invaskning stå vid hvarje par planhärdar trenne sumpar, gjorde af tjocka bräder, utaf hvilka den första kallas Fat, den andra Underfat och den tredje Sump. Vid denna första vaskning nyttjas 8 dukar på det sätt ofvanför hvarannan lagde, som nämnes under ordet Duk. Huru vattnet ledes til planhärdarne se Planhärd.
      Då nu mjölvaskning skall ske, upläggas någre skoflar af mjölet uti det öfverst på planhärden af trenne brädväggar formerade rum, eller Fälla, som det kallas, hvilken under ordet Planhärd närmare beskrifves. Uti denna fälla insläpper vaskgossen vattnet, så at det til en knifsbaks tjocklek, eller djup, nedrinner öfver dukarne, hvarefter han börjar at draga ut, eller at med en liten järnluta draga mjölet emot den nedersta öpna sidan af fällan, och så styra vattnet at det sakta och jämnt nedsköljer godset på planhärden. Dess jämna utbredande befordras af vaskaren med Kryckan, at vattnet däruti ej må formera rännilar, hvarigenom det under hastigt nedströmmande kunde bortföra något gods. Därnäst, och när gossen slutat draga ut, blifver vaskarens göromål at göra sjelfva Afvaskningen, eller at med kryckan omröra, jämna och vända godset på de 4 öfversta dukarne i ordning efter hvarannan, på det gråberget må lättare kunna skilja sig ifrån glansen och bortrinna. Sådan afvaskning måste ske 2, 3 eller flere gångor, när mycket gods ligger på planhärden. Medan den påstår, är vaskgossen sysslosatt at jämna godset på de 4 nedersta dukarne, eller at hindra det vattnet genom de fåror, eller ränlar, som däruti eljest upkomma, ej må bortskölja något gods. Af den blå färg, som glansen til slut börjar visa genom gråberget, ehuru detta ännu ej hunnit och ej heller denne gång helt och hållit får afskiljas, bör vaskaren förstå, när godset är fullvaskadt, då med arbetet uphöres, vattnet stämmes och dukarne afsköljas, de trenne öfversta i Fatet, de 4 nästföljande i Underfatet och den sista i Sumpen; hvarefter de åter utbredas och ny vaskning begynnes. Det gods, som nu i fatet erhålles, kallas Invaskad Mjölslig. Häruti hugges med skyfflar, eller sänkes, som det heter, för at bringa sligen til nödig stadga, at den ej må rinna bort, då den föres til omvaskning. För at tömma fatet, måste vattnet först uttappas ur underfatet i sumpen och sedan ösas ur fatet i underfatet. Detta ösande ur det ena fatet i det andra sker därföre at det gods, som ännu flyter i vattnet, må få tid at sätta sig i underfatet och godset i underfatsvattnet qvarstadna i sumpen.
      Det gods, som uptages ur underfatet och sumpen, är kommit ifrån de nedersta dukarne och därföre ännu så orent af inblandadt berg, at det måste undergå ny invaskning, innan det blifver Mjölslig.
      Kistslam och segslam invaskas på lika sätt, allenast med den skilnad at 4 dukar sköljas i Fatet och 3 i Underfatet, utom det at planhärdarne hafva mindre stupning, som här förut och under ordet Planhärd vidare är nämdt, och at längre vaskningstid fordras, i mån efter godssorternes större finhet och seghet, hvarföre då tvenne afvaskningar i timman göras vid mjölvaskning, medhinnes blott en om timmen vid Kistslams och 10 om dygnet vid Segslams invaskning. Den slig, som fås af kistslam och segslam, blandas vid afsköljningen tilhopa under namn af Invaskad Slamslig. Denne erhålles endast i fatet, ty det som samma gång, eller efter slammernes första vaskning, fås uti underfatet och sumpen, måste å nyo afvaskas och insköljas i fatet, för at blifva slamslig.
      Omvaskning är ej på annat sätt skiljaktig ifrån den första vaskningen, än dels i det afseende at de planhärdar, som härvid brukas, äro mera stupande och nedantil försedde med tvenne tvärtöfver stående lister, emot hvilka det sämre godset stadnar (se Planhärd), dels genom den ringa förändring uti sjelfva arbetet, at mindre gods på en gång uplägges i fällan: at allenast 4 dukar nyttjas och blott tvenne sumpar, nemligen Öfverfat och Underfat. Alla fyra dukarne sköljas altid i öfverfatet.
      När mjölslig omvaskas, kallas det sämre, eller mera bergblandade gods, som lägger sig emot de nedanför dukarne varande lister, Mjölkies. På lika sätt upkommer Slamkies, då slamslig omvaskas.
      Omvaskad mjölslig och omvaskad slamslig blandas vid dukarnes afsköljning i öfverfatet tilhopa, at utgöra et enda gods, under namn af Omvaskad Slig. Så snart godset är blandadt, Sänkes det, eller packas med klubbor, sedan vatnet är aftappadt, och arbetas med skyfflar, til dess det blifver et ganska fint, halftorrt och sammanhängande pulver. Detta kallas Göra Smått.
      Efter slutad omvaskning tagas mjölkiesen och slamkiesen af listerne och föras til sine särskilte rum, til dess de åter komma at omvaskas.
      Då mjölkiesen omvaskas, sköljas dukarne i öfverfatet, men det som stadnar emot listerne, öses med skoflar i underfatet och får namn af Underfat. Detta omvaskas genast på samma planhärd och det som då lägger sig emot listerne, heter Lortkies, eller Mjöllortkies. Dukarne sköljas i samma öfverfat som den omvaskade mjölkiesen redan ligger, hvaraf et blandadt gods upkommer, hvilket ännu en gång omvaskas och sedan är färdigt til rostning.
      Den lortkies, som fås vid denne sista omvaskning, föres på samma rum som den förra mjöllortkiesen, at där förvaras til ny omvaskning.
      Til denne lortkiesens sista omvaskning nyttjas 5 dukar, hvaraf 3 sköljas i öfverfatet och 2 i underfatet. Öfverfats-godset föres til sligen; men det som fås i underfats-godset anses lika godt med mjölkies, och blandas därmed tilhopa. Det som stadnar emot listerne är nu ändteligen odugelig after.
      Med slamkies förfares på lika sätt, allenast med den skilnad at den lortkies, eller Slamlortkies, som häraf fås, ej vidare omvaskas.
      All slags kies blandas i calcinerhuset tilhopa under ensamt namn af Kies.
      För någon tid tilbaka brukades vid Sala trenne omvaskningssumpar, hvaruti mjölsligen på det sättet fördeltes, at hälften afsköljdes i öfverfatet under namn af Fetslig, och den andra hälften i mellanfatet, samt kallades därföre Mellanfat. Sligerne af kistslam och segslam blandades först efter omvaskning i öfverfatet tilhopa, och det gods som häraf upkom, fick heta Fetslamslig. Jemte desse tre voro då 4 andra sorter, nemligen Mjölkies, Slamkies, Mjöllortkies ochSlamlortkies särskilt färdige til rostning; hvaremot nu mera gifvas allenast tvennen slag i Calcinerhuset, nemligen Slig och Kies, sedan vaskningen så vida blifivt ändrad, at godssorternas antal efter hand förminskas på det sätt, som här förut anföres.
      Den after, som faller vid de finare slammers vaskning, innehåller glansgnistror och inledes därföre uti samma ränngång, som förer den fina slammen ifrån bokverket til stora dagsumpen och vidare til slamhafvet, hvilken inrättning nyligen blifvit verkstäld. Men den after, som fås efter Mjöl, Kistslam och Underfat, är odugelig.
      Om en särskilt upfinning af Droppverk vid Sala vaskverk, hvarmedelst vattnet neddryper på godset uti fällan, då ingen vaskgosse behöfves, se Planhärd.
      Vid Ädelfors guldverk sker vaskning på blotthärd, och det som därunder frånskiljes, fördelas uti trenne särskilte nedanför planhärden stälde sumpar. Det som först nedflyter är odugelig After, eller Härdflod, hvilken bortköres. Därnäst kommer i andra sumpen så kalladt Underfat, hvilket skall vara af samma halt som det ovaskade godset, och sidst fås i tredje sumpen Öfverfat, som förvaras at omvaskas til slig. Då öfverfatet omvaskas, skall det, som faller i första sumpen, svara uti halt emot ovaskadt gods; underfaten emot härdfloen, och öfverfaten utgöra Halfslig. Genom flere omvaskningar bringas ändteligen detta gods til slig. Härstädes är likväl mäst brukeligt at rena malmen genom Slamning, ehuru vaskning tillika nyttjas. Se ordet Slamma.
      Vid Freyberg, uti Sachsen och vid flere tyske bergverk, tilgår med de bokade malmers slamning och vaskning på lika sätt som här vid Ädelfors guldverk korteligen förmält är, nemligen at den mästa vaskmalmen skiljes uti slamgrafvar, och vid vaskningen äro nu mera planhärdar med dukar merendels aflagde, såsom kostsammare at underhålla och mera hinderliga vid arbetet, samt nyttjas icke oftare än vid de fina segslammers renvaskning. Däremot äro blotta eller glauchhärdar allmännare antagne, hvarvid nogare tilsyn hålles, at vaskmalmerne uti bokverken ej blifva alt för fint bokade. Härvid nyttjas på glauchhärden til det bokade godsets utdragande icke allenast kryckan, eller den så kallade Läuterküste, utan ock förnemligast den under ordet Vasknämde granriviskan, eller Vasken, Läuterbesen kallad.
      Vid vaskningen på härd förekomma i synnerhet trenne hufvudsorter af ren malm, nemligen ifrån mjöl- eller Häputel- och Mittelgrafven så kallad Rösches Wascherz, som är det grofvaste och rikaste godset: ifrån den första, andra och tredje grafven, Mittel-Wascherz: och ifrån den sista grafven, eller sumpen, Zähes Wascherz. Härom ses vidare Freybergiska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau, s. 304 och följ.
      Med Vaskning förstås uti Ungern, Siebenbürgen, Böhmen och vid Idria, et mycket skiljaktigt arbetssätt til malmers rengörande ifrån onyttige bergarter, och består uti en art sållsättning uti stort, hvarmedelst orena grufvesyltor och småmalm utur gamla grufvevarp, med tilhjelp af vatten, renas och skiljas. Til den ändan uplägges sådan bergblandad småmalm uti en stor sump, hvarifrån den med pådragit vatten efterhand nedflyter på 6 eller 7 under hvarandra belägne fyrkantige och af järntråd flätade såll, af hvilka det öfversta är grofvast, de nästföljande äro alt finare och finare til och med det 7:de, som är det finaste, liggande hvart och et med dess undra kant på närmaste sållets öfverkant, som då är någre tum djupare. Hvad som då faller igenom det grofvaste sållet, på den under varande litet sluttande brädbottnen, föres med vattnet på nästa sållet och så vidare trappvis på de följande, samt ändteligen på det sista sållet. At befordra genomfallandet, röres godset på alla sållen af därtil förordnade vaskgossar. Hvad som då ej går igenom det grofvaste sållet, blifver sofradt och det onyttiga bortkastadt. Afsikten härmed är i synnerhet at få vaskmalmer til deras olika groflek ochhalt skilde. Hvad således, til exempel, faller igenom det 3:dje och 4:de sållet, blir af vaskgossarne fördt på et härinne varande skedbord och de rikare malmkorn, eller Graupeln, som straxt kunna komma på smältugnen, för hand afskilde ifrån de fattigare, hvilka komma at sedan gå genom bokverket och vidare genom vaskning, at på härd tilgodogöras. Om nu det öfrige godset, som fallit, til exempel, genom 5:te , 6:te och 7:de sållet är så fint, at det för hand ej kan sofras, blifver det uti där invid varande tunnor vidare renadt genom Sållsättning. Se detta ord. Det ännu armhaltigare afdrag (Abhub) ifrån sållsättningen går til bokverket, men det rikare uti sållsättnings-sållet qvarliggande kärngodset (Kern) blifver sådant som det är fördt til smälthyttan. Se med mera härom DELII Bergbaukunst, hvarest hela denne processen med tilhörande ritningar vidare förklaras s. 488-496. 
      Hvad som här förut om Vaskning på härd anfördt är, kommer vid Ungerske bergverken under namn af Slamning, eller Schlämmarbeit, ehuru handteringen härvid är i närmaste enahanda, och skiljaktig allenast uti någre omständigheter, såsom: at glauch- eller schlam-härden är här ifrån 6 ända til 8 alnar lång och 2 ½ aln bred. - Rännan, hvarifrån vattnet inledes på härden, är högre belägen och kallas Grund.
      Ifrån denne ränna rinner vattnet, genom tvenne högre och djupare insatte bleckrör, först uti en därvid fästad lutande låda, som Pump, eller Gump, kallas, hvaruti det bokade godset uplägges och utflyter därifrån, genom en liten vid den lutande gafveln varande lucka, uti en kort ränna ned på härdens därunder belägne fälla, Hauptbret och Happenbret kallad. - Fällan, eller happenbrädet, är lutande, omlagt på trenne sidor med lister och försedt med 9 eller 11 stycken små upstående rörlige klotsar uti en halfcirkel, af hvilka den öfversta är störst och Kungen kallas, tjenande at däremellan fördela det därpå med vattnet nedkommande vaskmjölet, uti flere små rännilar, jämnt öfver härden. För öfrigit är handlaget för slammaren härvid merendels enahanda med hvad redan är beskrifvit. Gemenligen renvaskas godset här straxt och afdelas på härden uti renaste Medelsort och sämre Schlich, som då skiljes ifrån den ohaltige slammen, hvilken bortföres, undantagande den öfre delen, som, tillika med det som afflutit, först undersökes och omvaskas, om det finnes löna mödan. Mera härom ses uti DELII Bergbaukunst, s. 457, 477, samt i kortare sammandrag uti VON BORNS Beschreib. von Bergbau zu Schemnitz, s. 27 och följ.
      Utom de här förut beskrifne något skiljaktige vaskningssätt, kan äfven härtil räknas den så kallade Krattvaskningen, som brukas vid Franckenberg uti Hessen, under namn af Krahlwasche, för at därmed afskilja de rena kopparmals-korn, som här finnas hvarftals instänkte uti en lerskiffer, hvilken uti luften, innom et eller annat år, vittrar sönder til en mull, hvarigenom malmen som består dels af runda korn som ärter och bönor, dels så kallade Holzgraupen, Kohlgraupen, Kornåhren, m.m., blifver lös ifrån skiffern.
      Hela inrättningen til denne vaskning består uti et rundt lagradt kar, hvaruti är på en omlöpande axel fästadt et starkt kors af trä, uti hvilkets fyra armar äro insatte stadige järnpinnar lika som uti en kratta hvilka räcka ned emot botten på karet. Genom et vattenhjul med et på dess stock fästadt kronhjul, bringas bemälte axel med dess kors til et ganska hastigt omlopp, på lika sätt som vid en mjölqvarn. Den vittrade lerskiffern kastas uti karet, som tillika fylles med vatten och då vattenhjulet pådrages, begynner den nämde korskrattan at rifva uti det orena godset, och därmed småningom ifrån malmgräupeln afskilja den upblöttnade leran, som, när nödigt fordras, aftappas genom en särskilt öppning. Ändteligen updrages en bottenlucka på karet, hvarigenom den nu renade malmgräupen får utströmma uti en särskilt ränna, och där vidare tvättas af det vatten, som däröfver utsläppes, då mera vittrad skiffermalm i karet året insläppes genom en art af tratt eller qvarnskruf, at åter på lika sätt krattas och tvättas. Korskrattan är också gjord lika med öfver-sten uti en qvarn, så at den kan på en lättbro höjas, då mycket malm är uti karet, och äfven djupare sänkas efter behof.
      Den sålunda renkrattade och tvättade malmen blifver sedan, genom sållsättning, för hand skild uti flere bättre och sämre samt grofvare och grannare sorter, och tillika afsöndrad ifrån medföljande ofyndige bergarter, hvilka härvid gå uti afdraget och såsom onyttig after bortföras; men den renaste gräupeln kommer sedan, utan vidare omgång, at beredas til smältning. Efter gjordt försök, har det intet väl velat lyckas at torrboka den utkrattade gräupeln, och at sedan genom vaskning concentrera dess halt, emedan sjelfva malmen befunnits vara alt för lätt emot bergarten. 
      Om denne Krattvaskning, se CANCRINI Beschreib. der vorzügl. Bergwerke, s. 11-13.
      Om flere vasknings-sätt jämnför orden Slamning, Sållsättning, Sickra och Seifenverk.

Vaskprof, eller försök på halten af olika arter sliger, slammer och after, som vid vaskning förefalla, måste under påstående vasknings-arbete flitigt göras, antingen på Sickertråget, genom hydrostatiska vägen, eller uti proberugnen, at intet lönande gods genom arbetares slummeraktighet förfares.

Vaskqvast (Läuterbesen, Kehrbesgen) är en liten af rått granris gjord viska, platt och uti halfrund form. Brukas i synnerhet vid vaskning på blott härd, och mäst vid segslammer, i stället för Lutterkistan eller träkryckan, kallas Vasken vid Ädelfors guldverk.

Vaskvatten, eller Slammvatten (Waschbrühe), kallas vid alunverken det vatten, som öses på den rå alun, eller Saffian, uti vaskhuset, då den skall sköljas eller tvättas ren ifrån hvarjehanda smuts, hvilket vatten sedan rinner ifrån saffians-hopen ned uti den under golfvet varande vaskvattens-brunn, at därifrån åter updragas med rå luten uti alunpannan til omkokning, såsom innehållande en god del uplöst alun. Jämnför Alunsjudning och Saffian.

Vaskvattens-brunn vid alunverk, se Vaskvatten.

Vaskverk kallas så väl den inrättning af vaskhärdar, sumpar och vattuledningar, m.m., hvilken hörer til sjelfva vaskningsarbetet, som ock det hus, innom hvilket alt detta är anlagt. Sjelfva vaskhuset bör vara bygt af sten eller trä, med många fönster, samt så tätt at det om vintern kan hållas varm, i fall arbetet den årstiden skall kunna fortsättas. Se vidare Planhärd och Vaskning.
      Utom hvad uti DELII Bergbaukunst om vaskverk eller så kallatSchlammarbeit så grundeligen blifvit afhandladt, och här förut under Vaskningomrört är, finnes äfven uti Herr FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 128 och följ. , en tydelig beskrifning med ritning öfver vask- eller slamverket vid Kremniz, hvarest finnas 15 bokverk med 264 bokstämplar, och omkring 80 Slamhärdar gånbare, hvarvid förklaring anföres på flere förändringar af härdar, såsom: Kehrheerd, Gebrockener Heerd och Flügelheerd, m.m., som också af S. PODAS Beschreibung der Machinen närmare intagas kan.

Vattband kallas vid Dannemora järngrufvor dels en svartgrå grof Hornskiffer, dels ock en grofgrytig svart Trapp, med en myckenhet instänkte små rödbruna järngranater, och är i anseende därtil et  ypperligt ämne för små senaps-qvarnar, eller til flere dylika ämnens malmning. Finnes förnemligast uti den stora svarta skölen, som stryker igenom Storrymnings-grufvan och vidare öfver bergshöjden.

Vattbunke är vid stångjärnssmedjor en liten bytta, eller stäfva, hvarmed hammarsmeden kastar vatten öfver kolen, på härden, til hettans instängande och kolens bevarande för onödig bortbränning.

Vatten är den allmänt bekanta flytande kropp, som förmodeligen utgör större delen af vårt jordklot, då därtil räknas dess ömniga tilgång uti alla tre naturens riken, och då det med någorlunda visshet kan slutas at en tredjedel af ytan endast består af haf.
      Vattnet, uti dess fullkomliga renhet, är i högsta måttan genomskinligt, utan smak och utan lukt. Är efter vår Svenska thermometer flytande, då qvicksilfret står litet öfver 0, och kokar vid hettan öfver 100 grader, samt stelnar til fast kropp, eller til is, under 0 graden. Dess tyngd i jämnförelse emot andre kroppar, til exempel emot metaller, ses under metallernas särskilta namn. En cubik-fot regnvatten har befunnits väga 61 ¾ skålpund och en cubik-fåt sjövatten 62 ½ skålpund. En kanna eller 100 cubik-tum af samma vatten väger 6 ¼ skålpund. Emot luften räknas dess specifiqua tyngd at vara som 850 til 1.
      För öfrigit är vattnet flyktigt och förvandlas uti varman til dunster,  imma eller luft, samt antager uti öpet käril ingen högre grad af hetta, än det får vid kokning, men uti tiltäpt käril kan det erhålla vida mera hetta. Det kan intet, såsom luften, sammantryckas til mindre volume, och äger således i sig sjelf ingen spänstighet. - Det kan med nog skäl anses som et element, så vida intet sätt ännu är bekant, hvarigenom det kunnat skiljas uti enklare beståndsdelar.
      At vattnet kan förvandlas til jord, hafva många med snart otalige försök och skäl velat bestyrka, men nekas dock af andre, såsom senast af Herr C. V. DAHLBERG, uti dess 1783 utgifne Chemische Versuche. Detta lemnas dock uti sitt värde. - At därom dömma efter sannolikhet, synes intet orimligt at vattnet efter hand och til någon liten mån förminskas, eller förvandlas til fasta kroppar, då det betraktas at vattnet tjenar til sådane kroppars tilkomst uti alla tre naturens riken, och då de kroppar, som bevisligen tilkommit af vatten, til exempel uti växtriket, icke helt och hållit åter kunna med chemisk konst förvandlas til vatten. Emot Skaparens vishet kan det ej heller vara, om de fasta delar af jordklotet skulle tilväxa, så fort dess inbyggare öka sig. 
      Af vatten lösas alla salter, och de jordaktige kroppar, som däruti til någon liten del lösas, hafva äfven af nyare mineraloger blifvit uptagne under salter, såsom Kalk och Gips. Det är ock bekant at klara vatten gifvas, som ändå innehålla en märkelig mängd af kalk, sedan de passerat igenom någon kalkjord. Torde dock hända at den mera härrörer af den med vattnet följande luftsyran, emedan vid dess utdunstning kalken åter kommer för en dag. Så många gröfre och finare ämnen, enkla och sammansatte Salter, Jordarter, bränbara ämnen, Såpaktige, Slemmige och Gummeuse saker kunna uti vatten vara inblandade, ända til och med en del metaller, at däraf kan gifvas en nästan oräknelig mängd af förändringar, som gifvit Herr Prof. och Ridd. WALLERIUS anledning at däraf göra det fjerde naturens rike, som ses af dess utgifne bok om vattu-riket.
      Vattnets förmåga at kunna lösa fasta kroppar och äfven kiseljord, då den är brackt til finaste pulver och därtil kommer en långsam eller ock öfvermåttan stark hetta, bevises äfven af det heta vattusprånget Gejser på Island. JämnförQvarts. Genom försök har ock Herr CADET funnit at, ehuru rent crystall-glas, uti stort stycke, eller i form af flaska, intet löses hvarken af allmänna syror eller vatten, så har dock et ganska fint genom slamning beredt pulver af crystall-glas til större delen kunnat lösas genom långsam och stark kokning med rent vatten. Se CRELLS Chemisches Archiv, 5:te Band, s. 278.
      Huru en vattudråppas hastigare eller senare utdunstning på en glödgande metall kann tjena til eldgradens mätning, se Pyrometer.
      Huru de uti vattnet varande främmande ämnen kunna genom reagentia uptäckas, samt om rent vattens kännemärken, ses under ordet Mineralvatten.
      Renaste naturlige vatten finnas allmännast i Nordiska Länder, uti strömmar och källor, som hafva sitt ursprung utur en ren och hälst sandig eller bergig jordmån, och där så många främmande ämnen icke så lätt uplösas som uti de varmare climater. Ibland alla är det vatten renast, som vid en viss grad af varma har den minsta specifiqua tyngd, hvilken utrönes, då en tung kropp eller tät glaskula, hängande i jämnvigt på en qvick våg, däruti nedsänkes. Det vatten, hvaruti kulan förlorar det minsta af sin tyngd, eller sjunker djupast, är det renaste. En sådan Vattuprofvare, eller Hydrometer, utan tilhjelp af våg, beskrifves ganska omständeligen, så väl i anseende til grunder och sammansättning som bruk och nytta, uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1770, först af Herr Öfver-Directeuren FAGGOT, s. 255 o.f. samt sedan, med anmärkningar af Herr Professsor WILCKE, s. 270 och följ.; i anledning hvaraf den äfven sedermera är lämpad til fasta kroppars vägning, som ses af samma Handlingar för år 1775, s. 122. Denne vattuprofvare nyttjas ock til mängdens utrönande af hvarjehanda uti vatten uplöste salter, eller luter, och är då känd under namn af Saltspindel, eller Saltvigt. Se dessa ord.
      Ehuru rena ström- och källvatten merendels befinnas, innehålla de dock oftast någon liten inblandning af salter, eller af kalk, och stundom af kiselartad jord, och måste således uti glaskäril med höga alembiquer först distilleras, innan de med säkerhet kunna nyttjas til granlaga chemiska försök.
      Då distilleradt vatten gravitas specifica varit jämnt 1,0000, har samma tyngd hos 
      Snövatten gått til               1,0000 ½
      Strömvatten til                   1,0000 ½
      Upsala källvatten til            1,0002
      Brunsvatten til                    1,0012
      Och så vidare, alla försökte vid 15 graders varma öfver fryspuncten. Se BERGMANS Opusc. Chem. Vol. I, s. 149.
      Genom distillation förlorar vattnet dess vanligen medföljande luftsyra och får därigenom en mindre behagelig, eller fade smak. 
      Huru otaliga många förändringar uti mineral-riket upkommit genom vatten, och huru de fleste om intet alla detta rikets slägter hafva ifrån detta elementets verkan sin härkomst, vittna vid et noga betraktande de mästa jord- och stenrikts alster, i synnerhet flötsberg, flolägrige stenarter, stenvandlingar, malmer och metaller. Huru hela naturen intet kunde äga bestånd, utom detta härliga element, är et högre ämne, än detta trånga rum tilkommer at vidröra. Det förutan vore ock våre rörelser uti stenriket och metallers tilgodogörande föga lönande. Préparerade vatten höra til Chemien och vattufallens verkan til mechaniquen, samt äga således intet rum innom detta arbetets trånga gränsor.

Vattenbad, Se Sandbad.

Vattenskedning är det samma som metallers uplösande och åtskiljande på våta vägen. Se Skeda.

Vattu-coraller, eller vatten-coraller, Kymatitæ, Fungi Encephaloides, Astroita Undulata, äro half-klotformige corall-växter, som likna svampar, men äro på ytan försedde med ormslingrige, eller vågformige uphöjningar och insänkningar, eller fåror, samt öfveralt poreuse. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 431.

Vattu-crystaller kallas af stenslipare de rena crystaller, som ofta finnas uti form af runda kislar uti floder, afnötte uti vattnet genom sqvalpning och rifning emot andre stenar. Sådane äro de så kallade Amerfordiska Diamanter. Se detta ord.

Vattu-kies (Wasserkies) är det samma som Lefverslag, eller Tennbet. Se Kies och CRONSTEDTS Mineralogie, §. 153. Någre förstå ock med detta namn en blekgul, mycket arsenikhaltig svafvelkies eller Rauschgelbkies.

Vattu-kista, eller Ho, kallas de små sumpar af plankor sammanslagne, eller af stockar uthuggne, som stå på binan vid hvarje pumpsättning, och hvaruti det updragne vattnet utgjutes ifrån den ena sättningen til den andra. Se ordet Bij, där Ho beskrifves. Tab. III, S.

Vattu-klinkert kallas en art tegel, som äger den egenskapen at vara härdigt både emot luft och vatten, och kan af desse elementer på mer än 100:de år intet skadas eller förstöras, samt tjenar således för alla slags murar, som komma at stå under vatten, uti syra eller för öpen luft, såsom för flussbygnad, källarhvalf, skorstenar m.m.
      Holland är i synnerhet bekant för tilverkning af den bästa klinkert. Tegel tilverkas där af 18 a 20 eller flere sorter, skiljaktige i anseende til godhet, färg, form och storlek. Den kallas där i allmänhet Moppe eller Mappe.
      De blågrå (Grauwe eller Blauwe Moppens) äro starkast brände och suga minst vatten uti sig, samt kunna således anses at vara den bästa Vattu-klinkert. Denne sort är gemenligen 8 a 8 ¼ tum lång, 4 a 4 1/8 tum bred samt 1 ½ tum tjock, klingande emot hammaren. - Den gula klinkerten har i synnerhet ifrån Holland kommit hit til riket och blifvit i många år erkänd såsom ypperlig för vattutäta murar. Den är gemenligen 6 ¼ tum lång, 1 ½ tum tjock och 3 tum bred. Kallas i Holland Geele Moppe och hålles för en af sämre sorter, samt brukas mäst til gatuläggning invid husen eller på gångvägarne.
      De fleste skiljaktigheter komma väl af lerans olika art; men så härrörer skilnad uti godhet äfven mycket af mer och mindre stark bränning. Uti en ugn, eller uti en och samma bränning, erhålles både svarta, grå, bruna, svafvelgula, blekgula och brokuga af både rödt och gult, eller bunte Moppens. Leran, som härtil nyttjas, ligger uti 4, 6, 8 a 12 tums tjocka floar, eller hvarf, lika med den däröfver varande landtmån och består af något skiljaktige arter, i anseende til färg och egenskaper. Den träffas på somlige ställen på 7 a 8 tums djup, straxt under öfre jordskorpan, eller grästorfven, och fortfar hvarftals af flere förändringar, gemenligen ej mer än til 2 alnars djup, där en blå lera möter, som anses för odugelig til tegel. - Den rätta klinkertleran är af gråaktig fäg: innehåller af  naturen inblandad fin sand, ända til 60 a 70 procent: gäser något litet med skedvatten och är således mergelartad, hvaraf kommer at den uti en medelmåttig hetta bränner sig så mycket hårdare, eller sten- och slaggartad, utan at förlora formen. Allenast med liten bråkning, utan tilsats, slås således klinkerten af denne lera och torkas under öpen himmel. Til snar torkning och god bränning gör mycket at teglet slås uti så liten form, emot det som här i riket brukas. Vid klinkertens slagning nyttjas föga vatten, utan endast en fin sand, som gör at teglet släpper formen.
      Om alt som angår klinkert, eller Holländska tegel-tilverkningen, ses omständeligen uti Kongl. Patr. Sällsk. Journaler för månaderne Februarius, Mars, April, Maj och Junii 1784.
      Om Svenska lerarter, som gifva en gul och emot vatten härdig art af klinkert, se Lera.
      Uti Östra Dalarne finnas hos allmogen väl 100 års gamla skorstenar af sådant småtegel, som i storlek och färg liknar den Holländska klinkerten, ehuru den är tilverkad af hemortens gemena leror. Flerestädes torde de ock finnas, om de blefvo eftersökte. - Våra gamla kyrkor vittna at luften intet kunna skada det tegel, som i forntiden brändes. Den nu brukelige seden at med rappning öfverdraga tegelmurar, innan de fått torka, torde bidraga därtil, at de genom fuktighetens instängande så mycket förr taga skada.

Vattubalja vid grufvor, Se Balja.

Vattubläster (Wassertrommel), på Fransyska Trompe, uti Italien Soffi d'Aqua, kallas et sätt at producera bläster, endast medelst något högt belägit vattens fallande igenom en pipstock, emot en stenhäll uti en stor och tät tunna, hvaruti den med vattnet följande luften blifver sammantryckt och utlöper därifrån, genom et rör på öfra sidan af tunnan, til någon smältugn eller eldstad, hvarest en något när lika verkan til eldens upväckande för smältverk härigenom erhålles som med vanlige blåsbäljor, utan någon anstalt med vattuhjul, hjulstockskammar och trådor, med mera, som vid bäljor erfordras. Denne forntidens påfinning för blästerverk brukas uti Italien omkring Tivoli och Cassel novo, både för kopparugnar och järnverk, äfven väl i Frankriket, särdeles vid järnverken uti Grefskapet Foix i Dauphiné, och flerestädes. Är i synnerhet nyttig vid smedjehärdar och sådane små ugnar, där järn bringas utur lättsmälte jordmalmer i form af färskor, eller smältor, och där ingen häftig sprängbläster erfordras, som vid våre höga masugnar för tackjärns-tilverkning af hårdsmälte malmer m.m. nödig är. För slagg-smältning uti låga ugnar har denne invention här i riket blifvit nyligen verkstäld uti Grythytte socken, vid Kärfvingeborn. Därtil fordras dock et vattufall minst 10 a 12 alnars högd, men til mindre mängd än för vanlige vattuhjul.
      Huru härmed tilgår, kan någorlunda inhämtas af hosgående ritning Tab. XXXII, Fig. 11.
      a, a, Visar en vattenränna, som kommer ifrån någon högd, och är efter vanligheten liggande på underbygde bockar, eller hammarband.
      b, c, En grof pipstock, lodrätt stående ifrån rännans botten vid b nedan genom öfra botten vid c på en uti marken fästad tunna 
      d, d, Ungefär af 6 a 8 qvarters diameters, väl tät, stark och järnbandad.
      e, f, Rörets trattformiga utbårning, som vid e, bör vara 10 tum, men vid fallenast 4 tum i diameter.
      f, g, Den nedre delen af röret: är gemenligen af 9 a 10 tums diameter utbårad.
      h, Är en stenhäll liggande på en trefot, som med sine trenne ben står på tunnans botten. Därtil kan ock brukas en sten ensamt, liggande på samma botten.
      i, i, Äro små öpningar, eller rör, hvarigenom luften har en fri ingång.
      k, k, &c. Järnband til pipstockens förstärkande, och hvarmed den äfven kan vara fästad vid någon tjenlig ställning.
      l, En öpning, eller trumma inemot bottnen af tunnan, hvarigenom det öfverflödiga vattnet åter utflyter.
      m, Et litet dambord, hvarmed vattnets utflytande modereras, så at det altid står til en viss högd öfver öpningen på trumman, at ingen luft därigenom må utkomma.
      n, n, Et knärör ifrån tunnans öfre botten, hvarigenom det af vattnets brusande fall upkommande vädret utprässas och ledes til den därinvid varande smältugnen, eller smedjehärden. Detta rör förses ock med en lucka, ellerDövika, som efter behof kan öpnas eller tilslutas. Då stark bläster erfordras, såsom til smältugnar för järnmalmer, plägar 3 eller 4 sådane tromper ställas utmed hvarandra, ifrån hvilka vädret med särskilte rör ledes til et enda, som då går in uti forman af smältugnen.
      Desse vattubläster-verk, eller tromper, äro af åtskillige auctorer beskrifne. Herr DE REAUMURS invention finnes med ritning noga förklarad uti tredje Section af Description des Arts. Uti tredje Tomen af Franska Memoirerne för år 1760 är äfven införd en Memoire par M. BARTHES: sur les Soufflets par chûte de l'eau, och om vattublästers nyttjande för rännverks-smide meddelas underrättelse af Herr Baron DE LA PEIROUSE uti dess: Traité sur les mines et les forges du Comté de Foix, tryckt i Toulouse 1786.
      Denne upfinning har ock Herr LEWIS uti England sökt på goda grunder at förbättra, hvarom ses bihanget til dess Historia om guldet.
      Uti grufvor, där stollar gifvas för vattnets utlopp, kan denne blåsmachin, för väderväxlingens befordran, med mycken förmån verkställas, som ses uti DELII Bergbaukunst, s. 309 och följ., hvarest en sådan Wassertrummel med tilhörande ritning omständeligen beskrifves. Därvid äro någre omständigheter skiljaktige emot den förenämde Franska inrättningen.
      Uti laboratorier kan ock nyttjas en art vattubläster, i synnerhet för små blåsrörs-försöker vid lampeld samt til hvarjehanda arbeten af glas, hvartil blåsningen med munn är mödosam och obeqväm samt med pust ojämn; men medelst vattnets fallande ifrån en stor tunna, uti öfra våningen, genom et rör ned uti en annan lufttät tunna, utprässas luften genom blåsröret, som inskrufvas uti den senare tunnan och gifver för detta ändamål en jämn bläster. Huru detta beqvämligen kan tilställas och äfven lämpas til blåsning med eldsluft, ses uti Herr GOETLINGS Beschreibung von Blasmachinen, tryckt 1784.

Vattubokare kallas vid masugnar bokare-hammaren, som drifves med vattuhjul, i stället för handbokning, som mäst brukas. Se Bokning.

Vattubryne, Se Brynsten.

Vattubunke, Se Vattbunke.

Vattudunt heter uti grufvor en sänkning, reservoire, eller et ställe uti det djupaste arbetsrum, hvarest tilflödande vatten samlas, och hvarifrån det sedan med vattukonst kan updragas. Heter vid Tyska grufvorne Sumpf, eller Wassersach.

Vattufall, Strömfall, eller rinnande vattens fallande ifrån et högre til et lägre ställe, är väl til ordets betydelse nog bekant; men sysslosätter de största mechanici med dess ovärderliga verkans uträknande vid rörlige machiner.
      Om vattufalls särskilta namn efter deras olika högder och tillämpning samt verkan på hvarjehanda vattuhjul, såsom Öfverfall, Bröstfall och Underfall, nämnes korteligen under dessa ord, samt kan vidare intagas icke allenast af de afhandlingar, som beskrifva konstbyggnader för grufvor, utan ock i allmänhet af åtskillige senare utkomna mechaniska arbeten, hvaraf kunna nämnas KRAFTS och BOSSUTS Hydrodynamiquer samt Hr ÅKERÉNS nyligast, eller år 1788, tryckte Practiske Afhandlingar om vattuverk, hvarest sättet anföres til verkans mätande och uträkning, som af hvarjehanda vattufall kan åstadkommas.

Vattuhjul. Härmed förstås sådane hjul, som omdrifvas af vatten och kunna leda sin verkan til mångfaldiga rörelser vid grufvor och bergverk. I anseende til deras föremål komma de under åtskillige namn, såsom Konsthjul, hvilka tjena för vattukonster, eller vattu-upfordringen med pumpverk, Spelhjul, vändhjul, ellerKehrrad, som nyttjas til malm och bergs upfordrande utur grufvor: Hammarhjul, för åtskillige hamrars drift: Bokverkshjul, för malmbokning: Blåshjul, för bäljors drift, o.s.v. I anseende til inrättningen af byggnaden, som rättar sig både efter ändamålet och efter vattufallets högd, få de äfven särskilte namn, såsom Öfverfallshjul, då infallet af vattnet sker på öfversta delen af hjulet: Bröstfallshjul, då infallet sker på sidan, eller ungefär vid lika högd som hjulets halfva diameter: Underfallshjul, då vattufallets verkan sker på undra fjerdedelen af hjulets högd.
      För vattukonster och spel, hvarvid fordras mycken styrka, men mindre hastighet, göras vattuhjulen höga, eller af en stor diameter, och som vid deras sammansättning förekomma åtskillige konstord, hvilka äro gemensamme merendels vid alla andre vattuhjuls byggnader, så kunna de här uttydas med tilhjelp af hosgående ritningar Tab. XXXII.
      Fig. 1. Visar Hjulringen (der Kranz) på ena sidan af et stort konst- eller spelhjul.
      En sådan hjulring är sammansatt af 32 särskilte stycken, som Lötar (Kranzstücke) kallas, lagde dubbelt på hvarandra, så at hvarje skarf betäckes på andra sidan med en hel löt. De 16 som utgjöra hjulringens yttra sida, kallasUtanlötar, och Innanlötar äro de 16, som formera inra sidan emot vattnet. 
      1, 2, 3, 4, 5 &c. utmärka utanlötarne.
      A, A, &c. Lasklötar (Laschen) kallas de 8 tjockaste lötarne, hvaruti hjularmarne äro fästade.
      B, B, B, &c., Pinhål, hvarigenom de så kallade Hålpinnar, eller hjulpinnar, äro fästade, som sammanhålla ringarne. Se Fig. 2, D.
      C, C, &c. Armpinnar.
      D, D, &c. Hjularmar, egenteligen Hufvudarmar (Hauptarme): kallas ockKorsarmar (Hauptkreuz), då de fästas utan på stocken.
      E, E, &c. Hjelparmar (Helfarme, Hülfkreuz).
      F, F, &c. Kattar äro små uti armkorsen fastspikade klotsar, til korshuggningens förstärkande.
      G, G, &c. Skenor, eller Knäppringar, omkring armarne.
      H, H, &c. Naglar, eller Järnbultar, med Bleck och Splintar, Slutor, eller Saxar.
      I, I, &c. Fordret eller fordringen emellan hjulstocken och armarne uti Stocköpningen, eller das Wellenloch.
      K, Stråkbotten är et cirkelsegment af lötar sammansatt, beklädt med bräder til en botten, som hindrar at vattnet ej för hastigt kan falla utur hjulskoflarne. Brukas dock sällan.
      K, L, Är den bottnade Stråkringen.

      Fig.2. Visar uti perspectiv en del af et Spelhjul, eller så kalladt vändhjul (Kehrrad), sammansatt af trenne ringar.
      A, B, Begge Utanringarne.
      C, C, Mellanringar.
      D, D, &c. Hjulpinnar, eller Hålpinnar.
      E, E, &c. Skofvellaget, där skofvelspåren (Schaufelriegeln) äro inskurne.
      F, F, Utanskoflar, eller Bröstskoflar (Brustschaufeln).
      G, G, Innanskoflar, eller Bottenskoflar (Bodenschaufeln), som äro insatte uti det ena skofvellaget, tvärt emot det andra, så at et sådant hjul kan gå åt hvilken led man behagar, alt efter som vattnet insläppes uti det rätvända, eller motvända skofvellaget.
      H, Är det ena skofvellaget som gör at hjulet går framåt, när vattnet släppes däruti.
      I, De motvända skoflarne som föra hjulet tilbaka.

      Fig. 3. Visar Dynläget, eller et stycke af dynbänken, som på Tyska får namn af Angewäge, Angewehr, Anwelle, eller Zapfengerüst.
      A, Dynsten (Zapfenkloz, Pfodeisen eller Pfadeisen.)
      a, a, Sadeln eller loppet för hjulnålen. Dynsten brukas mäst af hårdt tackjärn.
      L, L, Dynstens-kattar, eller påsalning til styrka emot dynsten.
      M, M, Dyn-dubbar.

      Fig. 4. Föreställer et spelhjul uti perspectiv.
      A, A, Innanlötarne, eller inra delen af en utanring, hvaruti skofvel-spåren äro inskurne. 
      B, B, &c. 8 stycken Lasklötar med deras 8 Mellanlötar på utanringen.
      C, C, C, Hjulpinnar.
      D, D, &c. Hufvudarmar, eller Långarmar.
      E, E, E, Hjelparmar.
      F, F, Armpinnar. Underbottningen på hjulet.
      G, G, G, Skenor eller armband.
      H, H H, Utan-skoflar, eller Bröstskoflar.
      I, I, Innanskoflar, eller Bottenskoflar.
      K, K, Bottningsbräder, eller Hjulbotten.
      M, M, Hjulstocken (Radwelle) sammansatt af fyra fjerdedelar, Fyrträd kallade.
      N, N, N, Ringar af stångjärn, Midtpå-ringar kallade.
      O, O, Änd-ringar, af hvilka den ytterste kallas Ortringen, eller Hufvudring, som är starkast.
      P, P, Uthugg för bladet samt kilning för nålen innom ringen.
      Q, Hvefven.

Fig. 5. Fjäder. En järnkil af hvilka tvenne indrifvas på hvardera sidan om nålen vid P, P, (Fig. 4.) til dess fästande.
      Fig. 6. Kil af hårdt träd, hvarmed nålen och hvefbladet tätt omkilas och fästes. 
      a Träkilen, b kilringen, som Duppen kallas.
      Fig. 7. Nål eller Hjulnål. - a, Blad. - b, Axlar. - c, Vartan, eller Ort.
      Fig. 8. Hvef, eller Konsthvef, (Krumme Zapfen) - d, Blad (Bleuel) - e, Nål, eller ort (Halse) - f, Axlar. - g, Resning, Slång eller Arm (der Arm) - h, Vartan (Warze eller Bleuelzapf) - i, Saxhål. At vartan på konsthvefven ej må undergå för mycken nötning, plägar därpå sättas en hylsa eller bössa, som Floringeneller Fodringen kallas.

      Fig. 9. Kiljärn, hvarmed hål inslås på träkilarne. - a, Kiljärnet. - b, Bladet. 
      Fig. 10. Dambord, eller Stämbord (Thurel) - a, Role. - b, Styrstång. (Schutzstange)
      Konst- och Spelhjul inrättas hälst med öfverfall, där det kan låta sig göra, då vattnet kan ledas lång väg genom de uti jorden nedgrafne pipstockar, och upstiger til erforderlig högd uti en öfver hjulet inrättad sump, pråm eller reservoire, samt släppes därifrån på hjulet genom luckor, eller dambord. Där stollar för vattnets aflopp gifvas, såsom vid Freyberg och flerestädes, inrättas konsthjulet ned uti grufvan. - Sådane hjul göras ifrån 12 ända til 21 alnar uti diameter. - Om den besynnerliga inrättning af vattukonst, som 1698 bygdes vid Hundbo grufva uti Norrberke, af Com.R. POLHEM, på 115 famnars donlägigt djup, med vattenhjul af 21 alnars diameter, och med 1932 alnars lång stånggång, se dess Patr. Testamente och HÜLPHERS Dahlresa, s. 610.
      Om vattuhjul och vattudrifter, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1742, s. 74 och följ. samt om hjulens inrättning, m.m. s. 157 och följ.
      Om bästa sättet til Fyrträds sammanhuggning för hjulstockar, ses uti GABRIEL POLHEMS Præsid. Tal vid Kongl. Vet. Acad. den 16 October 1745, s. 12 och följ.
      Om vattenhjuls byggnad, uträkning och verkan, både för öfver- och underfall, kan läsas DELII Bergbaukunst, s. 340 och följ. Freybergiska BergsAcad. Bericht vom Bergbau, s. 244 och följ., samt VON BORNSBeschreibung von Bergbau zu Schemniz, s. 8 o.f., hvarest alla härvid förefallande mått finnas utsatte med hjulens vigt och det mera som til uträkningen hörer. 
      Om åtskillige andra påfinningar til vatten och malms upfordring utur grufvor, ses under Grufvebyggnad.
      Jemte en stark och noggrann vattuhjulens sammansättning af en öfvad byggmästare, fordras i synnerhet en försigtig indelning och ställning af skofvellaget, lämpad efter vattufallets beskaffenhet och efter det ändamål, hvartil et vattuhjul kommer at tjena; och som härvid förefalla ganska många förändringar, så fordra ock desse omständigheter en vidsträckt förfarenhet och kunskap, som af bergs-mechaniquen måste inhämtas, så framt vattufallets största verkan skall kunna erhållas och den verkande kraften ej onyttigt förspillas, hälst där en knapp tilgång däraf gifves. För ofvanbeskrifne höga konsthjul, blåshjul m.m., som komma at drifvas med öfverfall och äro försedde med hel bottning samt fordra et långsamt omlopp, blifver vinkelen emellan botten- och bröstskofvelen til exempel 114, men för brostfall fullt 115 grader, och distancen emellan skoflarnes yttre kant emellan 14 och 15 tum, då Bröstskofvelens bredd merendels kan blifva 17 och Bottenskofvelens 5 tum, litet mer eller litet mindre, efter omständigheterne, samt altid stäld efter radierne uti cirkelen. Där vattuhjulet fordrar hastigt omlopp för öfverfall, såsom för stångjärns- knip- och spikhamrar, plägar ock samma skofvelvinkel bibehållas, allenast öpningen emellan skoflarne blifver omkring 16 högst 18 tum.
      Hjulets styrka at öfvervinna et starkt motstånd erhålles gemenligen med breddens ökande emellan hjulringarne. Vid öfverfall och långsamt omlopp verkar vattnets tyngd det mästa; men til hastig gång bidrager också sprängvattnets stöt. Lika så verka begge desse krafter gemensamt uti bröstfall.
      Vid mycket låga underfall åter, där vattnets stöt, medelst sprängvattnets verkan, skall uträtta det mästa, göras vattuhjulen utan bottning och skoflarne til den förenämde distance af 16 a 18 tum ifrån hvarannan, samt stälde efter radien uti cirkelen, ju bredare ju bättre, merendels utan brott, undantagande vid vissa tilfällen. Detta nämnes allenast exempelvis, men efter omständigheterne förändras de utsatte mått. Vidare kunna jämnföras orden Bröstfall, Sprängvatten, Strump, Underfall och Öfverfall samt åtskillige mechaniske arbeten, såsom LEOPOLDS Theatrum Machinarum, STURM von Machinenqwesen, J. KRAFTS Mechanique, BOSSUTS Hydrodynamique samt FABRÉS Versuch über die Bauart der Hydraulischer machinen m.fl.
      Huru vattuhjulen byggas efter det sätt och med den styrka, som här i riket vanligt är, därom finnes ännu vetterligen ingen afhandling utkommen.

Vattuklyfter kallas uti grufvor de klyfter, rämnor, eller sprickor uti bergen, hvarigenom vatten framsiger. Pläga stundom kunna täppas genom diktning med tjäradt dref och små kilar af asp eller al.

Vattukonst (Wassergöpel) kallas vid grufvor den machin, hvarmed vattnet updrages och grufvan hålles fri ifrån vattusjuka. 
      Om äldre och nyare härtil påfundne inrättningar, se Grufvebyggnad, Bij, Vattuhjul, Stånggång, Hästkonst och Upfordringsverk. 
      Om sättet at uträkna den mängd af vatten, som en vattukonst updrager, se TRIEWALDS Beskrifning om eld- och luftmachin s. 26. och följ.

Vattulafve (Wasserbühne) är vid vattusjuka grufvor en vanlig gruflafve, men så tät bygd at det med vattutunnan upfordrade vattnet kan omedelbart därpå utstjelpas och genom rännor därifrån afflyte.

Vattusjuka sägas de grufvor vara, där starkt tillop är antingen af dag- eller af grundvatten, eller af begge tillika.

Vattuspel vid grufvor, Se Spel.

Vattusten, Porus, (Wasserstein.) Därmed förstås af någre Silsten: af andre menas med detta namn det samma som Tophus aqueus och alla dess förändringar (se Tophus), som tilkommit genom stenhärdadt sediment af vatten. Se WALL. Syst. Min. T. II, s. 392. - Utom Stalactiter, Stalagmiter, Skorpstenar, Duksten, Råmsten, och flere arter f Tophi, räknar Herr GERHARD til Wasserstein alla arter af Kalkspater och dess crystaller. Se GERHARDS Versuch einer Geschichte des Mineral Reichs, 2 D. s. 243 och följ. Af andre, såsom af BOËT, hitföres åtskillige arter af corallstenar och asterier, som under vatten tilkomma, hvarigenom ändteligen detta släktet afVattustenar, eller Pori, tyckes blifva nog för vidlöftigt.

Vattusump är det samma som Vattudunt uti grufvor.

Vattutunna, Vattubalja (Wasserzuber), Se Balja.

Vattuvåg kallas hydrostatiska vågen, hvarmed alla kroppars specifiqua tyngder kunna utrönas. Likaledes förstås därmed det bekanta vattupasset, som på mångahanda sätt göres til horizontalliniens uttagande. Med en tillämpad gradbåge brukas ock et sådant instrument til gradernes utrönande på docerande malmgångar m.m.
      Den hydrostatiska vågens bruk uti mineralogien är af betydande nytta, icke allenast at därmed kunna utröna metallernes renhet, efter deras specifiqua tyngd, utan ock at däraf erhålla vissa kännemärken på en stor del af de enkla stenarter, då flere egenskaper, hämtade af förfarenheten, tillika jämnföras. Om denne vågens inrättning och nyttjande ses af den afhandling som Professor MENLÖS härom utgifvit. En nyare och mera enkel påfinning beskrifves uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 122.
      Huru et ganska accurat och beqvämt vattupass, eller afvägnings-instrument, bör göras, til strömmars och vattufalls afvägande, ses uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1743 s. 189 o.f.
      Den hydrostatiska vågens nyttjande för hvarjehanda vätskors vägning är äfven allmänt kändt.

Vax kallas af arbetare, eller finerare, vid gyldiskt silfvers skedning, en gul vaxlik massa, som under det skedade guldets smältning stundom lägger sig på dess yta och är ej annat än smält hornsilfver, som tilkommer, då guldpulvret blifvit sköljdt med något vatten, som innehållit en liten sälta, eller då skedvattnet förut ej varit väl fäldt och klarnadt, samt sålunda ännu smittadt med någon koksaltsyra, som i förening med litet silfver utgör detta så kallade vaxet uti smältningen.

Vechsel. Därmed förstås vid grufvor och flötsverk en infallande klyft af vild eller främmande bergart, som delar flötsen. 
      Vechsel betyder ock en hvilbina, som uti grufvor inrättas på vissa längder af farterne, eller stegarne, hvaruppå arbetarne vid grufbefaringen kunna  hvila.

Vedredd kallas en kol-mila, då all veden är inrest, och innan den ännu blifvit risad och stybbad. Se Resmila.

Vef vid vattukonster med hjul, se Hvef och Vattuhjul.

Ventil, Se Vindfång och Pumphjerta.

Ventur, Se Smalta.

Venturinsten, Se Avanturine.

Verde di Corsica är en grönfläckig hård stenart, som ger eld emot stål och kan således icke, efter någras mening, föras til marmor. Den är af hvit botten med mörka och stundom violetta fläckar, jemte starka gräsgröna skörlstrålar af en vacker färg. Ganska sköna bordskifvor göras af denne stenart. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 357. Den tyckes rätteligen höra til fältspatsslägtet, hvaraf på Corsica och den nära därintil belägne Isola d'Elba mångfaldiga arter gifvas. Grön fältspat af vacker färg finnes äfven här i riket. Se Fältspat.

Verde di Prato kallas uti Italien en grön serpentin, med svarta, röda och stundom hvita ådror, som brytes vid Prata i Storhertigdömet Florenz. Se FERBERS Briefe aus Welschland, s. 321.

Verdello omtalas af äldre auctorer såsom en grön stenart, hvilken blifvit nyttjad til probersten; men om den efter de nyares mening anses at vara en grön marmor, kan den til sådant bruk ej vara skickelig, utom det at färgen är mindre tjenlig. Se WALL. Syst. Min. T. I, s. 131.

Veriska vattupumpen kallas en Fansk inrättning efter dess påfinnare, bestående däruti at genom en med begge ändar hopspetsad ruggig lina, som öfver en trissa drifves til hastigt omlopp, kunna updraga så mycket vatten, som vid genomfarten utur vattudunten följer med samma lina. Beskrifves vidare under orden Grufvebyggnad och Upfordringsverk.

Verk kallas egenteligen vid kopparsmältningar den vändrostade skärsten, som är färdig at upsättas på rostbruk. Härmed kan ock förstås den kallrostade malm, som skall smältas på sulubruk til skärsten.
      Verk betyder äfven det samma som verkbly.

Verkbly (Werk, Werkbley, Reichbley, Schwarzbley) kalls vid silfvermalms-smältningar det bly, hvaruti silfret indränkes, och vilket, efter utstickning ur ugnen, samlas at sluteligen afdrifvas, då silfret erhålles rent. På lika sätt fås guldhaltigt verkbly vid guldmalms smältning. Se Silfvertilverkning och Guldtilverkning.
      Vid blysmältningens slut, eller vid drefvet, finnes altid något verkbly, som skurit sig in uti rednings-stybbet på ugnsbottnen. Detta samlas och smältes uti sticksumpen tilhopa, samt får då namn af Bottenbly.

Verkjärn, eller Verkhammare, se Hytteredskap, 2:o x) och 3:o d).

Verksalt kallas hafssaltet, sedan det andra gången blifvit omkokadt. SeSaltpanna.

Verksilfver kallas det med en viss mängd koppar blandade silfver, hvaraf guldsmeds-arbeten förfärdigas. Jämnför Lojering.

Verkslef är en järnslef, hvarmed blyet, efter utstickning vid blysmältningar, och medan det ännu är varmt, upöses i järnpannor.

Verkslå säges vid kopparskärstens vändrostning, då skärsten til tredje elden sönderslås i helt små stycken. Se Vändrostning.

Verldenes öga, eller Lapis mutabilis, se Hydrophanus Lapis.Oculus Veneris kallas en petrificerad snäcka, helt rund och platt med en liten pigg uti medelpuncten. Heter eljest Umbilicus Marinus, eller Hafs-nafla. Se BOËTIUS DE BOOT, s. 353.

Vermiculiter äro stenvandlade skal af et slags hafsmaskar, liknande ihålige runda rör, och på det sättet böjde at de til skapnaden likna maskar. Se WALL.Syst. Min. T. II, s. 471.

Vermillon, Se Cinnober.

Veronensis Terra, Se Terre Verde.

Vesa, Se Bergvesa.

Vesslor, eller Vejor, kallas, i synnerhet vid stångjärnsbruken i Helsingland och vid dammar, den utbyggnad af timmer, som göres trappvis utskjutande ifrån dammen på begge sidor om vattnets inlopp til rännan, at därmed hindra, eller afvärja, det damfyllningen, som ligger närmast samma inlopp, icke med vattnet däruti må inrasa, eller komma uti rännan, emot hvilken sluttande utbyggnad en isgrind sedan kan ställas, hvarmed ris och flytande spånors inkommande på hjulet likaledes afböjes.

Vexerglas, Springglas, Lacrymæ Vitreæ, äro små täta glaspärlor med en därvid sittande liten spetsig stjert. De göras på det sättet at smält glas fälles dråpptals uti vatten, och äro af den egenskapen at, om den lilla spetsiga stjerten afbrytes, går pärlan sönder med en liten smäll til fint grus, hvarigenom en okunnig, som håller pärlan i hand, blifver vexerad utan skada.

Vidersinning gång förklaras under ordet Gångar.

Vigter af gröfre och finare slag, som brukas för metaller, beskrifvas under orden Bergsvigt, Centner, Mark, Myntvigt, Guldvigt, Probervigt. En Vigt malm, eller tackjärn, är två skeppund.
      I allmänhet kan märkas at hufvudvigt här i riket är victualievigten, inrättad efter Svenska ass, af hvilka 8848 räknas på et skålpund. Således väga 2 lod jämnt 553 ass, hvarefter de öfrige vigterne äfven äro justerade, så at
      Et skålpund bergsvigt gör             7821 79/125 ass
      Et dito upstadsvigt                        7450 2/125 ass
      Et dito stapelstadsvigt                  7078 2/5 
      En mark myntvigt                          4384 
      Et skålpund medicinsk vigt           7416
      Et lod guld- och silfvervigt              274
      En ducat väger                                72 56/121
      En ny riksdaler                               608 8/9

      På denna grund bör förhållandet vigterne emellan vara uträknadt. Se vidareBergsvigt.

Viktril, Se Vitriol.

Vilda arter, Se Milda.

Villacher bly, som hålles för at vara fritt ifrån silfver. Därom se Blytilverkning.

Villerstål är et ganska hårdt smältstål och för hettan så yrt, at det svårligen kan smidas; men som det har den egenskapen, at ohärdadt tåla någon hamring och ändå vara mycket biståndigt emot nötning, så brukas det förnemligast för dragskifvor til fin järntråds tilverkning. Göres hälst af hårda stålfärskor, som ännu äro föga annat än nedsmält hvitt tackjärn, hvilket uti små stycken sönderslås och smältes, eller välles, uti en tjock järnlåda, så med järnet tilsammans, at det blifver tätt, sittande på den ena sidan af skifvan och det mjuka järnet på den andra. Se Järnets Historia, s. 940.

Vind, Hästvind, (Pserdgöpel), kallas vid grufvor en sådan machin, hvarmed malm och berg upfordras med tilhjelp af lefvande krafter, eller med hästar.
      De uti en sådan byggnad förefallande konstord kunna af hosgående perspectiv-ritning på en dubbel sådan Vind för 4 eller 8 hästar intagas af Tab. XXXIII, Fig. 1.
      A, A, &c. Högben uti sjelfva vindresningen.
      B, B, &c. Liggsulor under resningen.
      C, C, &c. Ståndsulu, eller Klacken på högbenet.
      D, D, &c. Hörnsträfvor (Strebebänder.)
      E, E, &c. Vindkappor.      
      F, Hjertkappan.
      G, Hjertstocken, eller Vindstocken.
      H, H, H, Korg (Treibkorb.)
      I, I, Korghylster.
      K, K, Korgringar (Kränzen.)
      L, L, Mellanringen.
      M, M, &c. Spolar (Schlaghölzer.)
      N, N, N, Vindarmar (Schwenk eller Kreuzbäume)
      O, O, O, Hjelparmar (Spreizen.)
      P, P, P, Armstöd (Streben.)
      Q, Q, Vindhammare (Tocke.)
      R, Kutsk eller Säte (Schemmel.)
      S, Nubben. En stark dubbe uti vindhammaren, som går genom slån uti hästskaket.
      T, Mellanskaket. Fig. 2.
      U, U, Värle. Märlor i ändan på skakslån.
      V, Boja. Se Fig. 2.
      X, Stället. - Fig. 3. (Sezholz.) Är en stark järnskod trästake, som stödes emot vindarmen, at den ej må krasa, när malmtunnan upkommer.
      Y, Suggringen (Hundsring.)
      Z, Sugga (Göpelhund.) - a, Suggked. - b, Suggkroken.
      c, Styrstången vid vindlafven. - d, Stångrullar, hvarmed linorne hållas uti jämn hvarfläggning. Kallas Förstångsrullar. - Ståndrulle är den, som står perpendiculairt, men Liggrulle som ligger horizontelt.
      e, e, &c. Skifbänkar (Strossbäume.)
      f, f, Skifvor (Scheiben.) En skifva består af Löttring, Ekrar och Naf. Gjutes bäst af tackjärn.
      g, g, Lafresning.
      l, l, Lafsulu.
      m, Störtbänk.
      o, o, Lafbron.
      p, p, Lafgrunden och Bolverket.

      Tab. XXXIV, Fig. 1, visar en mindre hästvind, som brukas vid smärre schachter och neder uti grufvor.
      A, A, &c. Högbenen.
      B, B, Vindkappa.
      C, C, Hjertstock.
      D, Nål och Pannor.
      E, E, Kattar eller Klantar.
      F, F, F, Korghylster.
      G, G, &c. Korgspolar.
      H, Vindarm.
      I, Vindhammare.
      K, Häst skak eller Dräkt.
      L, Mellanskaket.
      M, Suggringen, hvaruti suggan med suggkeden och kroken fästes(Hundnagel)

      Til desse slags vindar höra också Förstänger, Sugga och Lafve.
      Vind uti hammarsmedjor, se Byggningsvind, som ock Kran kallas.
      Om hästvindar vid grufvor och om därvid förefallande uträkning til kraft och verkan, ses i synnerhet Baron BREITENHEIMS Afhandl. von Pferdgöpeln1773, äfven VON BORNS Beschreib. von Bergbau; DELII Bergbaukunst och Freybergska Bergs-Academiens Bericht vom Bergbau.
      Huru svår eller lätt tyngdens upfordrande med hästvind kan skattas, beror förnemligast på större eller mindre diameter af vindkorgen emot vindarmarnes längd. Nog tydeligt är det at om en smal vindkorg och mycket långa armar brukas, behöfves så mycket mindre kraft til upfordring; men däremot åtgår ock med en smal linkorg så mycket längre tid, innan malmtunnan upkommer, som kan förorsaka hinder i grufvebrytningen. I anseende därtil brukas hälst vid Schemniz uti Ungern, och flerestädes, stora vindkorgar merendels til 10 ½ aln i diameter, då vindarmarnes längd tages til 22 ½ aln, hvarefter så mycket starkare förspann af 6 eller 8 hästar häldre nyttjas, alt efter som tyngden och grufvans djup fordrar. Därigenom vinnes tillika at linan på en stor korg ej så mycket brytes, eller behöfver lägga sig uti flere hvarf på hvarandra som vid en mindre. Uti England, vid stenkolsgrufvorne, nyttjas äfven mycket stora linkorgar, eller kransar, ända til 15 alnar i diameter, då vindarmen ej är mera än 17 eller 18 alnar lång. Vidare härom ses uti de förut nämde afhandlingar.

Vindarm, Se Vind.

Vindfång, Ventil, Väderfång, kallas vid alla slags blåsbäljor och pustarLuckan uti botten på bäljkistan, som öpnar sig och insläpper luften, då bäljlocket går upp, men igenfaller vid dess nedtryckning.
      Vindfång, eller Pumphjerta, kallas ock den ventil eller luckan på ändan af sugröret eller kilen uti en pump, som öpnar sig vid vattnets genomfart, men sluter sig då kålfven går ned. Se Bij, Tab. III. Fig. 2, s, samt Kålf.
      Med Vindfång (Windfang) förstås ock stundom askrummet under en vindtugn, eller reverbererugn.

Vindgång (Rennbahne) är den cirkelrunda vägen för hästarne uti en hästvind.Vindhammare, Se Vind.

 

Vindkorg, Se Vind, Linkorg och Spelkorg.

Vindlafve, (Hangebank) kallas den utbyggnad, som göres vid brädden af en grufva, och hvarpå malm, berg eller vatten upfordras och stjelpes, med därtil hörande baljor, linor och upfordringsverk. Se Vind.

Vindslafve, Se Vind.

Vindspel betyder merendels det samma som Bröstvind, eller en lodrätt stående kort vindstock, som med bommar kan omvridas uti en rörlig ställning; tjenande at med lina på et lutande plan updraga mycket stora tyngder, elelr bergskutor, m.m. Hela denna machin kan flyttas efter behof, och är för öfrigit uti byggnings-konsten nog bekant.

Vindstock uti hästvind, Se Vind.

Vindtugn, Se Dragugn.

Vinkelbläst, eller Vinkelblåst, är det samma som Svängelbläster, eller et par små bäljors drifvande med en svängarm, som uti ändan har någon tyngd. I forntiden har det varit mycket brukeligt, äfven vid åtskillige små smälthyttor af enskilte ägare omkring Sala.

Vinkelbrott, Se Brott.

Vinkelhvefvar kallas de konsthvefvar, som sättas en uti hvardera änan på en hjulstock, så at de stå i en rät vinkel emot hvarandra, tjenande antingen at drifva dubbla stånggångar, eller ock at därmed åstadkomma en circulair rörelse med stånggång vid upfordrings-verk, såsom det vid Stora Kopparbergs grufva finnes verkstäldt, då så väl vattuhjulets stock som ock linkorgsstocken vid schachtet äro försedde med sådane vinkelhvefvar.
      Under detta namn förekomma också en art dubbla hvefvar gutne eller smidde af järn, med tvenne slängar midt emot hvarandra, til höger och vänster, tjenande i synnerhet til vattupumpars drifvande för Hästkonst. Se detta ord. Tydelig beskrifning på sådane hvefvars nyttjande vid hästkonst ses i synnerhet uti DELII Bergbaukunst, s. 365 o.f.

Vinpenningar är en viss summa penningar, omkring 720 a 760 daler kopparmynt, som af ålder bestås vallonsmeder årligen för hela hammarlaget til delnings, utom vanliga smidare-lönen. Desse drickspenningar kan dock bruksägaren dela smederne emellan efter förtjensten, och där denne afgift bestås, äger smeden ingen rättighet at begära fyrpenningar, när verket kommer at stå för vattubrist, enligit 2 §. uti Kongl. Maj:ts Hammarsmeds-Ordning af år 1703. Se Vallonsmide.

Vinstens-fluss, Rå Fluss, kallas en uti proberkonsten mycket nyttig fluss, som brukas nästan uti alla digelprofver på de oädla metallernes malmer. Den består af lika delar Hvit fluss och röd Vinsten sammanrifne. Den har mera reducerande bränbart ämne hos sig än Svart Fluss, samt uthärdar starkare hetta; är således merendels säkrare än den svarta.
      Den hvita Flussen ger qvick smältning, men det reducerande bränbara skall komma ifrån vinsten.
      Uti digelprofver tages altid lika mycket af rå fluss, som då den svarta flussen brukas, nemligen dubbel vigt emot malmen.

Vinstens-salt, Sal Tartari, är et rent alkali utur växtriket, och förstås därmed allenast vinstens alkaliska del, som genom calcination skiljes ifrån dess syra och empyrevmatiska olja, gemenligen på det sättet at stycken af vinsten invecklas uti grått maculatur, eller gråpapper, och  läggas hvarftals emellan upeldade kol samt hållas däruti, under lindrig glödgning, til dess den svarta röken aldeles uphör, då det nu mera hvitbrända alkaliska saltet löses i kokande vatten, silas, evaporeras til torrhet och förvaras i täpt flaska och torrt rum. Då det utbredes på flatt fat och ställes uti fuktigt rum, uplöses det til en oljelik vätska, som då får namn af Oleum Tartari per deliquium. Bränningen kan ock ske uti järngrufva, eller digel, hvarvid i akttages allenast det hettan ej blir så starkt at saltet smälter.
      Et lika rent sal alkali med samma egenskaper erhålles snarare genom hvit vinstens detonation med saltpetter, hvaruti den alkaliske delen både af vinsten och af saltpetteret tillika äro förenade. Se Hvit Fluss. Aldrarenast kan detta alkali göras, om i stället för den allmänna vinsten tages cremor tartari, med raffinerad saltpetter, til lika delar, detonerad.

Violsten har af någre äldre mineraloger, såsom af BOËT, s. 21 blifvit ansedd som en egen stenart; men är egenteligen icke annat än en ganska fin måssa (Byssus), som med en röd färg fläcktals öfverdrager åtskillige stenarter. När den röda färgen gnides med handen, ger den en stark lukt af vitriol, som länge sitter qvar på händer och på handskar med citrongul färg. - Finnes öfveralt här i riket på allehanda förändringar af lösa gråstenar, liggande vid vägar i synnerhet uti skogsbygder, ofta äfven på gamla varphopar vid grufvor. Om violstenar vid Altenberg skall finnas en liten afhandling uti andra bandet af Dresdner Magazin, s. 420. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 135.

Virtziske Spiralpumpen kallas en inrättning at med circulair rörelse kunna updrifva vatten, med minsta friction, uti et rör til en ansenlig högd. Den har först händelse-vis år 1746 blifvit påfunnen af en tenngjutare, vid namn ANDREAS WIRTZ, uti Zürich, och sedermera år 1779, efter Herr BERNOULLIS uti Petersburgiska Academiens Handlingar upgifne grunder, uti stor modell exequerad i Florenz, hvarest befunnits at 2 ½ cubique-fot vatten hvarje minut kunnat updrifvas ungefär til 100 fots högd. En accurat modell därpå har sedan af Herr Directeuren JOHAN AHLSTRÖMER ifrån Florenz blifvit hämtad til Stockholm, i anledning hvaraf Kongl. Vet. Acad. Secreterare, Herr NICANDER, uti Handlingarne för åren 1783, 84 och 85, gifvit en accurat beskrifning och calculation öfver dess verkan, som korteligen nämnes under Grufvebrytningsamt vid Upfordringsverk, i afseende på dess tillämpning vid grufvor.
      Hela inrättningen består uti et rör af koppar eller annan metall, lindadt uti spiralform af 6 eller flere hvarf til några fots radius ifrån den uti medellineen applicerade axel; liknande aldeles de spiralpipor, som brukas uti kylfaten vid stora bränvins-pannor. Då detta spiralrör ligger vågrätt, jämnt med dess axel,uti vatten nedsänkt och omvrides, inhämtar det vattnet med den ena öpna ändan, som liknar et horn, och drifver det sedan ut genom öpningen uti medelpuncten, hvarest det upstiger uti et perpendiculert rör til förenämde högd eller däromkring.
      Uti stort, och med drift af vattuhjul, har Herr Capitain Mechanicus NORBERG varit den första, som verkstält en sådan inrättning vid Archangelsky, ej lång ifrån Moscau, och hvarom beskrifningen finnes uti bref under d. 24 November 1785 til Cancellie-Rådet och Commendeuren af Kongl. Wasa Orden, Herr Baron CLAS AHLSTRÖMER, hvilket bref blifvit infördt uti Upfostrings-Sällskapets Journal under en 24 och 27 April 1786, samt sedermera 1787 öfversatt på Fransyska och särskilt utgifvit. Af denna beskrifning finnes: at et vattuhjul af 32 fots diameter och 2 fots bredd uti skofvellaget, samt med 100 skoflar försedt, sättes i rörelse genom et driftvatten, som utlöper til 2 ½ cubique-fot uti hvar secund-minut, samt gör med full last 3 omlopp i en minut. Vid detta hjulets axel äro fästade tvenne spiraler, en af fyra och den andra af 3 tums caliber, gjorde af smidd koppar, sammansatte uti en åttkant, eller af 8 rör uti hvarje hvarf, och med tenn uti deras knän sammanlödde, utgörande i diameter 18 fot och består af 6 hvarf. Under hjulets omlopp, som är 5 slag i minuten, gaf denna spiralpump ungefär 7 cubik-fot vatten på samma tid. Vattnets dref med denna machin genom sammanfogade pipstockar uti jorden, på 720 fots längd, upföre en långslutt backe och sluteligen uti en reservoire, murad på et hvalf med cement, til 72 fots högd, räknadt ifrån machins centrum, och ifrån hvilken reservoire det sedan leddes uti en därvid varande trädgård, m.m.
      På lika sätt skulle ock vid en grufva eller et bergverk det sålunda updrifne vattnet ifrån reservoiren kunna ledas, at göra verkan på et konsthjul til upfordrings- eller pumpverk, och det utan någon kostsam stånggång.

Visare kallas vid grufvor den släpning af sjelfva malmgången, som följer med en afskärande klyft, då gången undergår någon kastning, eller förflyttning, och som utvisar åt hvilken led gången blifvit flyttad. Se Kastning.

Visk kallas vid järngjuterier, där lerformor brukas, det med fint skuren halm eller med linskäfvor hopmängtade leret, som först slås på halmrepet, eller Repgubben, sedan det är lindadt omkring rullen eller spindelen, och innan Kärnleret kommer at påläggas.

Vismut, Vismutum, Bismutum, får ock namn af Marcasit, eller Marcasita Argentea på apotheken. Förekommer uti äldre skrifter under namn af Askbly, Plumbum Cinereum, eller Stannum Cinereum. Är en hvit, något gulaktig, ganska skör halfmetall, hvars gravitas specifica plägar vara til vatten som 9,700 eller 9,602 til 1000. Är således tyngst af alla halfmetaller. - Uti brottet är den skifrig och tärningartad med glänsande planer. - Vismut kan lätteligen skäras med knif, men ej arbetas til något nyttigt käril, i anseende til dess bräcklighet.
      Smälter vid 250 graders varma, förr än bly och nästan lika med tenn. Af luften angripes intet, om icke efter lång tid, då ytan får en anlöpning, som skelar i violett. - Uti glödgningshetta calcineras först och går därefter med stark rök til glas. Glaserar också digelen, då vismuten däruti står smält. Drifver som bly på capell och lemnar merendels et litet silfverkorn; men silfverhalten är ganska ringa. - Kan ock brukas lika som bly til silfvers afdrifning. - Genom calcination får äfven dess kalk en blekröd färg, nästan som mönja. - Löses med mycken häftighet af saltpettersyra, så at två delar skedvatten kan lösa en del vismut, allenast ingen vitriolsyra är därhos. Denne solution blir klar och utan all färg, om metallen är ren och utan smitta af koppar eller kobolt. - Om den är väl mättad och nog vatten tilslås, faller den mästa metallen til en ganska hvit och fin kalk, som får namn af Magisterium Bismuti, eller Blanc d'Espagne. - Nyttjas til smink; men har den egenskapen at lätteligen draga phlogiston til sig utur luften och blifva svart, hälst om den kommer i granskap med svafvellefver. Liknar således också därutinnan bly. Om kalken fälles med koksalt, går den uti smältning til en bismutum cornuum. - Med alkali blifver kalken mindre hvit än med vatten allena.
      Vismuten löses ock något af aqua regis, men ganska litet af saltsyran ensamt och ej heller directe af vitriolsyran.
      Uplösning uti skedvatten bör ske uti små priser, at undvika explosion. - Om den sker med varma, sätter sig någon del af metallen uti små hvita crystaller utur solution, så fort den kallnar. Dess egenskap at fällas ensamt med vatten gör at han på uplösnings-vägen lätteligen skiljes ifrån anda metaller, som däruti kunna vara inblandade.
      Vismuten kan uti smältning förenas med de fleste metaller, utom arsenik och kobolt-regulus, svårligen med zink och ofullkomligt med järn. Se Järnets Historia, s. 625 och följ.
      Med qvicksilfver förenar sig vismuten aldralättast, och kan en del vismut lösas af 2 delar qvicksilfver. Begge metallerne uti et mindre mättadt amalgame kunna tilsammans tryckas genom sämskläder, och om bly är därhos, följer det äfven med genom lädret, men ej de andre metallerne. 
      Med nickel går til en skör glänsande massa, och kan äfven något litet kobolt därvid vara följaktigt, som ses uti speisen; men uti lindrig glödhetta, segrar vismuten uti dråppar därifrån, lika som utur järnet.
      Med antimonium går til en massa, som liknar antimonium crudum, om af begge tagas lika delar.
      Om 4 delar vismut sammansmältas med en del tenn och en del bly, blir däraf en skör blandning, som smälter vid 100 graders hetta, eller då vattnet kokar. Sättes litet qvicksilfver därtil, blir blandningen än mera lättsmält och kan tjena til anatomiska injectioner.
      Vismut förenad med svafvel går til en skärsten, som liknar antimonium.
      På smältnings-vägen räknas vismutens frändskap til de öfrige metallerne i följande ordning, såsom först starkast til Bly, sedan Silfver, Guld, Qvicksilfver, Antimonium, Tenn, Koppar, Platina, Nickel, Zink och Stål. Se BERGMANSOpusc. Chem.Vol. III. De Attract. Electivis.
      Uti konster och handtverk är vismuten minst brukelig.
      Med koppar gör den en spröd och föga nyttig blandning. Skall dock någonstädes brukas uti klockegods, men ej här i riket.
      Af vismut med tenn gjutes holkar på gemena bordknifvar. 
      Amalgame af en del vismut, ½ del bly och ½ del tenn, med 6 eller 8 delar qvicksilfver, gifver et beqvämt spegel-folium, hvarmed glaskulor kunna inuti öfverdragas genom denna massas ingjutning och omsqvalpning.
      Om uti smält tenn tilsättes lika mycket vismut, som genom omrörning därmed väl förenas, och uti denna blandning, sedan den är tagen af elden, inröres inemot en tredjedel qvicksilfver, blifver däraf, efter utgjutning på en kall häll, en glittrande, skör och fjällig massa, som pulveriserad och blandad med starkt gummi, uti bränvin uplöst, eller med ägghvita, eller också med lack-fernissa, tjenar som argentum musivum, eller musselsilfver, til oäkta försilfring uti skrift eller målning, och kan med en tand poleras. Jämnför Argentum Musivum och Aurum Musivum.
      Groft rifven vismut med gummi arabicum ger med penna på papper glänsande bokstäfver, men rifves metallen mycket fin blir skriften svart.
      Med saltpetter detonerar vismuten ganska svagt, men förvandlas därmed til en kalk, som är lättflytande uti emaille och glasering.
      Af tenngjutare brukas vismuten til liten del, at gifva tennet någon hårdhet; äfven til et lättflytande slaglod. Se detta ord.
      Då vismut calcineras tilhopa med 1/3:del regulus antimonii, erhålles en kalk af höggul färg, som gifver det skönaste emaille-glas uti en modererad hetta. Men ehuru dese begge halfmetaller uti kalkform kunna sammansmältas til glas, kan dock vismuten uti sitt metalliska tilstånd icke förenas med antimonii-glas, eller vitrum antimonii, som likväl för de öfrige oädla metallerne, äfven som för de fleste sten- och jordarter, är et kraftigt lösningsmedel, då detta glas tilsättes på sådane i glödgning eller smältning varande metaller, som af Herr GELLERT blifvit anmärkt.
      Vismutens lättsmälta art gör at den med nytta brukas uti composition til stylars gjutning. Vismut, tenn och antimonium til lika delar sammansmälte, gifva en tjenlig blandning til mynts och dylike arbetens afformande. - Denne sköra halfmetall tjenar ock at däraf göra så kallad Ströglans. Se detta ord.
      Huru en art svart färg, eller tusch, kan göras af vismut med järn, se Tusch.
      Om en uplösning af vismut uti försvagadt skedvatten blandas med så mycket vatten, hvaruti rent koksalt är uplöst, at vismutkalken däraf ej fullkomligen fälles, erhålles et liqvidum, som ej är corrosivt och tjenar at därmed göra gamla silkesband och blonder hvita, bättre än med svafvelrök. De mörkna dock åter med tiden.
      At vismut kan fästas på järn som en art oäkta försilfring sålunda, at dess amalgame strykes därpå och qvicksilfret sedan afrökes öfver koleld, som någre föregifva, är aldeles falskt; likaledes at vismut-uplösning uti mineralsyror får en rosenröd färg, och tjenar til atramentum sympatheticum, hvilken vilfarelse hos någre äldre chemister kommit därat at försöket blifvit gjordt med vismutmalm, som ofta är med kobolt smittad. Då vismuten utsmältes af kobolthaltige malmer, eller så kallade Vismutgraupen, som ofta kunna vara rika på silfver, kan väl hända at vismuten uplöser och medtager en del af silfret, och kan då däraf innehålla 10, 12 eller flere lod på centnern; men at vismuten i handel och vandel skulle vara så silfverrik, som Herr JUSTI angifvit, vore at beskylla dem, som hafva inseende vid sådane smältverk, för ganska vårdslös okunnighet. Herr SAGE har funnit uti en centner, eller 100 skålpund vismut, allenast et qvintin och 24 gran silfver. Den här i riket til salu allmänt förekommande vismuten innehåller ej mera än ¼ lod silfver.
      Vismut förhåller sig vid capellering, eller afdrifning på capell, lika som bly, fast mera lättsmält, och tjenar således på lika sätt at rena både guld och silfver ifrån koppar eller oädla metaller. Se Drifning. Förstörer ej heller mera af dessa ädlare metaller än blyet, som på det högsta absorberar 1/32 gran af 12. Tjenar ock så mycket mera til kopparens afdrifning, som den snällare går til kalk och glas än uti blyet, och behöfves ej mer än fyra delar vismut til en del koppars afdrifning på capell. Se den af Herr SAGE utgifne och på Tyska öfversatte:Kunst Gold und Silber zu probieren, s. 37, 41.

Vismutgraupen, Se Vismuttilverkning.

Vismutmalm är en med svafvel mineraliserad vismut. 
      Allmännast träffas väl vismutmetallen merendels gediegen, äfven här i riket, fastän ganska sparsamt, såsom på Bispbergs klack uti kantige korn, sittande i en hvit qvarts, stundom också vid Riddarhytte koppargrufvor uti glansig och qvadrig form; dock ofta med något svafvel förenad. - Ifrån England skall äfven erhållits en naturlig vismut uti cubiske crystaller, som Herr ILSEMANN berättar. Uti trekantige crystaller förekommer vismuten, om et unce däraf med 6 unce qvicksilfver, efter Herr SAGE's method, distilleras uti en glasretort. Se CRELLS Chemische Annalen 1786, 9:de stycket, s. 244. 
      Ibland koboltmalmer är vismutens allmännaste tilhåll vid åtskillige Tyska bergverk, och skiljes därifrån allenanst genom en art segring, i det den flyter dråpptals utur koboltmalmen öfver flameld, eller uti lerpipor inlagd, utan någon tilsats. Se Vismuttilverkning. Kan således föga anses annorlunda än gediegen uti sådane malmer, där arseniken mäst ensamt råder, med hvilken vismut allena ej kan mineraliseras.
      Til vismutmalmer räknas dock följande, såsom:
      1:o Vismutochra, eller Kalk af hvitgrå färg, har funnits vid Los koboltverk i Helsingland. Se CRONSTEDTS Mineralogie §. 223. Vid Johanngeorgenstadt, i Sachsen, har den brutits helt derb uti stora klumpar af grå och gul färg. Likaledes ömnigt jemte koboltmalmerne vid Schneeberg. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 235, 282. Sådane kalker af vismut utmärka sig altid med hvitgul färg, Kobolt med rosenröd, Nickel med grön, och gurer af Blodstenmed blodröd färg.
      2:o Med Svafvel mineraliserad dels grofbladig, dels småfjällig. Uti Bastnäs grufva vid Riddarehyttan; vid Bäsinge, Stripås och Ferila, dock sparsamt. - Strålig, liknande antimonium, vid Schneeberg; likaledes uti Altenberger tenngrufva. Se FERBERS Min. Gesch. versch. Länd. s. 234 och 134.
      3:o Med svafvel och järn tillika, groffjällig med kilformige lameller vid Gellebeck i Norige. Se CRONSTEDTS Mineralogie, §. 225.
      4:o Med svafvel och arsenik tilsammans finnes stundom mineraliserad, då den uti luften antager en mångfärgad yta och får då vid Tyska bergverken namn af Taubenhälsiges Wismuterz. 
      Flere arter af så kallade vismutmalmer, såsom Vismutglans, Vismuttärningar och Vismutsanderz äro dock icke annat än gediegen vismut, uti andre malmer eller bergarter fläcktals inblandad och kan smältas därutur, utan tilsats af phlogiston, som nog tilkänna gifver at den af naturen är producerad uti metalliskt lynne. Jämnför Vismuttilverkning.
      Uti en blyhaltig lera vid Schlangenberg, uti Siberien, har Herr PALLAS funnit kulformig vismut med concentriske strålar. Se BRÜNNICHS Mineralogie, s. 281.

Vismutprof. Vismutmalmers halt kan utbringas på torra eller smältnings-vägen antingen genom en art segring, med flameld, som vid Vismuttilverkninganmärkes; eller ock med mera noggranhet, om malmen först genom lindrig rostning, på skärfvel uti proberugn, befrias ifrån medföljande svafvel, blandas sedan pulveriserad med 2 delar svart fluss och en del lättsmält glas, lägges uti en digel, som på bottnen är med litet bränd borax beströdd. Öfver den inlagde blandningen kan sedan strös litet utsprakadt koksalt. Digelen ställes uti äsjan allenast med löst lock öfverlagd, och efter varsam upglödning afblåses profvet på 10 eller 12 minuter, eller til dess man ser at alt står lugnt och väl smält, då digelen uttages och ställes på profhällen, hvarpå slås med hammaren efter vanligheten, at kornen må samlas. Dylikt prof kan ock göras sålunda at 2 delar af vismutmalmen rifves fin tilhopa med en del bränd borax och den del glas, lägges uti en digel med inslagen conisk härd af kolstybbe och lervatten, påblåses och smältes, som förenämdt är, på 12 eller 15 minuter.
      Om vismutmalmen är med någon kobolt eller nickel inblandad och smälthettan är nog stark, händer det at kobolt-metallen eller nickelen tillika reduceras, men ligger då altid uti en särskilt regulus invid vismuten, och kan väl vara litet därmed sammanhängande, men icke däruti inblandad.
      På våta vägen kan vismutmalmen sålunda proberas at den til en viss vigt, fint pulveriserad, öfvergjutes och kokas med skedvatten, så länge något uplöses. Denne solution silas och utspädes med rent vatten til någon mängd, och til dess det blifver mjölkigt och vismut-kalken helt hvit börjar sätta sig til botten, hvartil fordras några dagars stillestånd. Det klara afhälles och den hvita kalken utlakas med varmt vatten, torkas och väges. 113 delar af denna kalk räknas då at svara emot 100 delar ren vismutmetall.

Vismuttilverkning är den aldraenklaste af alla, i anseende därtil at denne metallen allmännast finnes gediegen och utrinner ifrån andre malmer uti hettan utan tilsats. - Vid Schneeberg smältes den mästa vismuten utur koboltmalmerne. - Inrättningen därtil består uti en ugn, merendels lika med den som brukas vid svaflets distillation. Däruti inläggas på tväran åtskillige gutne coniske järnrör, uti mycket stupande ställning, som hafva deras stora ända eller öpning upåt vänd, hvarigenom malmen sönderkrossad inlägges, och som sedan täppes med et järnbleck. Den smala nedåt lutande ändan är så nära tilhopa klämd, at den allenast har en smal öpning vid botten, hvarigenom vismuten kan utrinna, utan at den nedrullande malmen följer med. Eldrummet med dess halster och askrum går därunder längs efter ugnen. Eldningen sker med ved och med lindrig hetta, til dess vismuten smälter och utflyter genom den nämde trånga öpningen, eller sprickan, uti därunder satte järnpannor, som hvila på järngaller med underlagd koleld, som håller metallen qvick.
      Den uti första smältningen utbrackte vismuten är gemenligen något oren och altför spröd, samt måste därföre andra gången omsmältas uti samma rör, hvilket arbete får namn af luttra (Läutern).
      Hvad som efter vismutens utsmältning ligger qvar, utdrages genom rörets större ända och är då ej annat än kobolt med bergarten, samt brukas under namn af Vismutgraupen til blåfärgs-tilverkningen, lika med den rena koboltmalmen.
      I stället för enkom härtil gutne rör, kunna ock gamla spruckne tackjärns kålfrör härtil nyttjas.
      Af eldfast lera äro de äfven brukelige.
      Mera härom ses uti CANCRINI Beschreib. von die vorzügl. Bergwerken, s. 380 och följ., hvarjemte äfven ritning på ugnen är bifogad.
      Med mindre kostsam tilstälning kan ock vismuten smältas utur dess bergart eller malm på det sättet, at malmen sönderbokas til nötters storlek. Uti en stor järnpanna eller gryta med låga bräddar göres en lösligen inlagd underbäddning med sönderspäntad torr ved, därpå utbredes et hvarf af den bokade malmen. En brasa af tallved göres utmed järnpannan, hälst i öpen luft och i blåsväder, så at flamman drifver in på malmen och itänder de underlagde stickorne, och då de mäst äro utbrände, samt då man finner at vismuten börjar utsvetta, eller segra utur malmen, röres däruti at metall-kornen må til det mästa samla sig och kunna gjutas, eller utdragas, hvarpå flere sådane smältningar uti samma panna efter hvarannan kunna göras.
      På detta sätt erhålles vismuten aldrarenast. Hvad som osmält är kan vaskas rent ifrån aska och nyttjas såsom angående Vismutgraupen blifvit nämdt. Detta kallas af LÖHNEIS Schmelzen am Wind, och tjenar äfven vid förtente blecks fabriquer at på lika sätt, med minsta förlust och kostnad, utsmälta det förbrända tennet och de tennkorn, som finnas uti afskummet på tennpannan.

Vitrification. Egenteligen förstås väl under detta namn stenars och jordarters förvandling til glas med tilhjelp af stark smälthetta och tjenliga tilsatser af alkaliska salter, m.m., då afsigen är at däraf formera hvarjehanda käril, m.m., som under ordet Glas vidare utföres. Men med vitrification kan ock menas jord- och stenarters benägenhet at antingen ensamne, eller uti blandning med hvarandra vara smältbare och gå til glas eller slagg, allenast uti sådan hetta som för en medelmåttig pust uti smedsäsja, eller uti vanlige smältugnar kan åstadkommas och som således icke kunna räknas til Eldhärdningar (se detta ord), ej heller ensamt tjena til glasmakeri; men böra icke dess mindre noga kännas af bergsmän vid smältverken, där gemenligen inga andra flusser eller tilsatser brukas, än blandningen af flere sten- och bergarter. Den practiska kunskapen härutinnan är dock mera vidsträckt, än at den kan med alla undantag på detta inskränkta rum utföras, utom det at detta ännu icke heller kan sägas vara fullkomligen utredt. I korthet torde dock följande kunna anmärkas, såsom:
      1:o Kalkstens-slägtet är väl uti sin högsta renhet eldhärdigt; men uti blandning med någon af följande arter, såsom med Järnmalmer och Järnstenar, Granatberg, Skörl, Trapp, Brunsten, Bly- och Kopparmalmer,Flussspat och Leror, hälst de som ensamne äro smältbare, eller innehålla någon smitta af järn, jemte svafvelsyra, kan kalksten bringas til mer och mindre lätt vitrification. Den brände kalken är dock härtil mindre benägen än rå kalksten. Lättare och trögare smältning beror dock af olika proportioner, til exempel: kalkspat och flinta flyta bäst uti lika delar, men sämre där kalken är rådande. Kalksten, som är inblandad med serpentin och speckstens-arter, har uti digel vid ¼ timmas blåsning gått til et svart glas, som skurit sig genom digelen och bortrunnit. - En hvit finkornig kalk har ock ensam, vid dylik hetta, angripit digelen och frätt gropar däruti, utan at sjelf smälta, hvaraf kan intagas at kalken förnemligast bringar leran til smältning.
      Kalkstenar eller stahlsteins-arter, som svartna i luft och eld, samt hålla någon brunsten, äro de mäst vitrificerande och lösande för andra stenarter.
      Kalk med vitriolsyra, eller gips, i förening med flussspat, går snällast til glas; men blifver därefter hårdsmält, sedan syran bortdunstat. På lika sätt förhålla sig de fleste arter af tungspat.
      2:o Ibland Kisel-slägten kan ren Qvarts föga bringas til glassmältning med kalk, flussspat, leror eller någon af de smältbare stenarterne, då allenast endera af dem ensamt tilsättes; men då tvenne af någondera dessa arter, såsom Kalk och Flussspat, Kalk och Lera, eller Flussspat och Lera inblandas, måste ock qvartsen uti medelmåttig smälthetta därmed vitrificeras. Det samma händer ock med qvarts, järnmalm och kalk. Den egenteliga kiseln, eller bössflintan, är dock mera lättsmält och går med kalken ensamt til glas: likaledes de öfrige af denna slägten, såsom Hälleflinta, Porphyr, Jaspis och Fältspat, fast trögt och segflytande.
      3:o Så väl gemena som rena eldfasta leror lösas eller gå med kalk ensamt til slagg, och än mera, om flussspat, brunsten, järn eller svafvelsyra tilkommer. Af dylikt förhållande äro ock de öfriga ef denna slägten härstammande stenarter, såsom Brianzonerkrita, Specksten, Hornberg, Serpentin, Stenmärg, Boli, Hornblende, Trippel, m.m. Gemena leror och deras stenarter, såsom trapp, alun- och mergelskiffer, m.m., hafva alla sådan inblandning af naturen, som gör at de ensamne eller per se äro smältbare.
      4:o Granat- och Skörlarter, såsom metallhaltige, äro ock alla per se smältelige, men bidraga föga til de eldhärdige arters smältning.
      5:o Skimmer- eller Glimmer-arter äro väl uti sin ofärgade renhet nog eldfaste, men med liten färg och smitta af järn kunna de föras til de per se smältelige stenar, som med kalk och flussspat gå än lättare til slagg. 
      6:o Asbestarter äro uti smälthetta mäst af enahanda beskaffenhet med skimmer.
      7:o Flussspaten, ehuru ensam nog svårsmält, befordrar dock alla andra arter, i synnerhet kalk, gips och lera, til qvickflytande vitrification, och är således en ibland de nyttiga tilsatser vid malmsmältningar.
      8:o Zeolithen är väl ensam den mäst lättsmälte; men blifver dock efter första gäsningen mera svårsmält och är ej känd för at befordra andra arters vitrification.
      Mera härom kan ses under alla förenämde arters särskilta namn. Jämnför orden Fluss, Limsten, Milda arter, Skärande arter samt Vitrum Fusibile.
      Sten- och jordarters förhållande emot hvarandra uti smälthetta är för bergsmän en nödig kunskap, icke allenast vid beskickningarnes inrättande, utan ock vid val af god och eldfast sten til ugnsfordring vid smältugnars murning m.m. Genom fortsättning ar de uti senare tider började undersökningar om stenarters beståndsdelar, har man at vänta mycken uplysning om grunderne til deras förhållande på smältningsvägen.

Vitriol, eller Viktril, som den kallas af gemene man, är et Medelsalt, bestående af någon metall med vitriolsyra uplöst och crystalliserad. Uti naturen gifvas följande förändringar, såsom:
      1:o Blå Vitriol, kopparvitriol, eller cyprisk vitriol, hvilken erhålles och tilverkas vid Harziska och Ungerska bergverken, vid Stora Kopparberget här i riket och flerestädes, där kopparen är med svafvelkies mineraliserad och kan af vatten angripas, sedan svaflets phlogiston genom tilmakningar är förstördt. Den bästa tilverkas på ön Cypern. - Kopparvitriol äger följande egenskaper: 
      a) Crystallerne äro halfgenomskinlige af mörkblå färg, bestående af 6sidige platta prismer, hvilkas motsatte sidor äro störst.
      b) Uti medelvarma förändra sig desse crystaller icke af luften, eller fatescera, men blifva dunklare i stark varma.
      c) Uti än starkare hetta blifver vitriolen flytande och pöäser upp, til dess crystallisations-vattnet bortgått, hvarefter syran svårligen kan drifvas ifrån kopparkalken.
      d) Kopparvitriolen innehåller 46 procent syra, 26 procent kopparkalk och 28 procent vatten.
      e) Vid medelvarma uplöses den af 4dubbelt vatten med blå färg och caustique smak.
      f) Af alkali fixum fälles kopparen därutur med celadongrön färg, men uplöses åter af alkali, om för mycket däraf tilslås. 
      g) Den précipiteras ock af alkali volatile med blå färg, men uplöses än fortare, om öfverflöd däraf tilkommer, til en högblå tinctur.
      h) Med blodlut, som blifvit tilredd af berlinerblå med caustique alkalisk lut, samt af det blå ämnet väl mättad, fälles kopparen utur järnfri vitriol med brunröd färg och stundom helt röd. Om alun är däruti uplöst, får man däraf en rosenröd färg. Utur kopparsolution i saltpettersyra blifver fällningen med denna lut också rödbrun. Se CRELLS Auswahl der neuesten Entdeckungen in der Chemie, 3:dje bandet, s. 243. - En blandning af lika mycket koppar- och järnvitriol gifver med blodlut en gulgrön färg.
      i) Uti vatten uplöst röjer sig kopparen straxt med sin rätta kopparfärg på et stycke blankt järn, som däruti instickes. Likaledes uptäckes minsta grand af koppar med blå färg uti hvad liquida den ock må vara uplöst, om alkali volatile eller salmiak-spiritus tilslås.
      k) Om järn finnes i denne vitriol, visar det sig med mörk, eller mörkblå färg, då litet adstringens, til exempel galläple-tinctur, drypes däruti.
      l) Kopparen fäller sig väl, som sat är, uti metallisk form på järn; men om solution af järnvitroil kokas uti kopparkettil, släpper syran järnkalken, såsom dephlogisticerad, och angriper samt uplöser den metalliska kopparen.
      Kopparvitriolens nytta uti konster och handtverk är mångfaldig, såsom uti färgerier och i synnerhet vid kattuns tryckerier, där den måste vara järnfri. - Den tjenar til gröna färgors tilverkning af koppar (se Berggrönt och Bergblått): til bronzefärgens erhållande, då kopparen därutur fälles med järn. Se Bronze. - Om ren kopparvitriol, 2 delar, blandas med en del bittersalt och uplöses med vatten, kan kopparen därutu fällas, med en klar pottaske-lut, i förening med magnesia alba utur bittersaltet. Då denne fällning sedan calcineras med lindrig glödgning, erhålles däraf en skön kopparbrun färg. Kopparen, ensamt fäld med blankt järn utur vitriolens uplösning i vatten, och sedan blandad med zinkblomma och kolstybbe, sammansmält uti digel, gifver den renaste och mjukaste pinschback, eller gul metall. - Kopparvitriol brukas äfven uti anqvicknings-vatten för amalgamations-förgyllning på järn och stål, m.m. (Se Förgyllning); at ej nämna dess nyttjande uti medicin, såsom ej hörande til detta rum. Kopparen, såsom metall, löser sig väl svårligen uti vitriol-syra, men i form af kalk, eller calcinerad til aska, så mycket lättare. En sådan solution mättad, inkokad til hinna och stäld at crystalliseras, gifver den blå cypriska vitriolen. - Lättast erhålles denne vitriol med konst, om tunna kopparbleck stratificeras med svafvel och cementeras samt släckas i vatten, som med liten tilsättning af alkali, kalk, eller ruttnad urin, inkokas i kopparkettil och ställes til crystallisation. På det sättet skall den tilverkas uti Turkiet och på Tumba vid Södertelje. Se SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar, s. 110. Alkali, eller urin, tilsättes ej för annat, än at bryta en öfverloppssyra, som hindrar crystallisation, samt at til någon del fälla järnet.
      Då kopparvitriol måste tilverkas af gul svafvelrik malm, som ej äger den egenskapen at , antingen för eller efter bränning, af sig sjelf vitriolisera uti luften, är säkraste utvägen at sådan malm först på sulubruket smältes til skärsten, utur hvilken en stor del af svaflet sedan måste utdrifvas medelst lindrig rostning, hälst uti calciner-ugn, så at svafvel- och vitriol-syran därigenom blir concentrerad, hvarförutan kopparen däraf icke uplöses. Den calcinerade skärsten föres då på tjenlige lutkar, ungefär som vid aluntilverkningen förfares, så at då luten stått et par dygn öfver den första calcinerade skärsten, bör den flyttas på en ny sådan skärsten, at än vidare blifva anrikad, eller mera kopparhaltig med blå färg. Denne luten inkokas sedan uti en panna af bly eller koppar, och ställes til crystallisation uti käril, som hålles uti svalkan. Den öfverblifne skärsten kan ännu vara så kopparhaltig, at den förtjenar smältning på rostbruket til råkoppar. 
      2:o Järnvitriol, eller grön viktril. Denne har hos de gamla fådt många namn, såsom Calcanthum, Chalcites, Sory, Misy, Atramentum sutorium, m.m., hvarom CANEPARIUS år 1718 utgifvit en vidlöftig Afhandling, under titel: De Atramentis. Uti Tyska konstböcker får den orätt namn af Kupferwasser.
      Grön järnvitriol uti friska crystaller innehåller ungefärligen 52 procent vatten, 16 procent syra och 32 procent järn, til någon del beröfvadt sitt phlogiston. - Den erhålles utvittrad, och uti stalactitisk form gediegen, uti Falu och flere stora koppargrufvor, där mycket järnhaltig kopparkies förefaller, och kallas då vid Gosslar Jökkel- eller Greisjökkelgut. Den utlakas ock vid svafvelbruken af den kies, hvarutur svaflet först blifivt utdrifvit, och sedan den flere år legat i öpen luft. Se vidare Vitriolmalm och Vitriolsjudning.
      Renaste järnvitriol tilredes med konst, då järnfilspån uplöses uti en med ungefär 4dubbelt vatten utspädd vitriololja til full mättning, inkokas uti järnpanna til hinna och sättes uti glaskäril at anskjuta. Metalliskt järn uplöses häftigt i denna syra, men ej järnkalken. Den ånga som utur uplösniingen upstiger, är den bekanta antändeliga luften, hvilken blifvit nyttjad uti aërostatiska machiner och väderbössor. Se Järn.
      Kopparhaltig järnvitriol kan renas ifrån koppar, om dess uplösning kokas uti järnkäril eller med tillagt järn, hvarpå kopparen då fäller sig. - Järnvitriolens allmännaste egenskaper äro
      a) At uti öpen luft fatescera, eller sönderfalla til hvitt pulver, som blifvit kalladt Dygbeis sympathetiska pulver.
      b) Har en styptisk sötaktig smak.
      c) Calcinerad blifver först gul och sedan röd, då alt crystallisations-vattnet med en del af syran är borta. Den får då på apothequen namn af Colcothar Vitrioli, eller Crocus martis adstringens. 
      d) Anskjuter efter uplösning uti spatformig, rhomboidalisk figur.
      e) Under uplösning i vatten afsätter den ständigt järnochra, som dock förekommes om litet vitriolsyra tilsättes.
      f) Under vitriollutens kokning måste gammalt järn tilsättas, at hindra det alt järnet ej uti ochra må afskiljas, så fort det dephlogisticeras. Eljest erhålles föga vitriol och det af blek färg. 
      g) Uplöst uti vatten ger svartblå, brun, rödbrun eller violett färg med adstringentia, såsom galläplen, granatäplen m.m.
      h) Précipiteras af alkali fixum och volatile först med grön färg, som likväl under torkning blir brunröd, eller rostfärgad.
      i) Med kalk fälles den ljusgul, hvarmed linne kan färgas så fast at det hvarken i sol eller tvättning förgår, men är ej af hög färg.
      k) Med blodlut fälles järnet härutur med högblå färg, som Berlinerblåkallas. Se samma ord.
      l) Uti distillationskäril eller retort af lera, utsatt för småningom ökad hetta, släpper järnvitriol först sitt crystallisations-vatten, sedan en svag syra, som kallas Ros Vitrioli, til dess retorten blir ljusröd, då den starkare syran eller oljan börjar öfvergå. Residuum i retorten är då colcothar vitrioli af vacker röd färg. SeVitriolsyra. Om järnvitriol eller järnets förhållande med vitriolsyran, se vidareJärnets Historia §.§. 217-224.
      Järnvitriolens nytta i allmänna lefvernet är ganska vidsträckt, såsom: at den är förnemsta grundämnet til alla svarta färgor på träd, siden, ylle, skinn och på papper til bleck, men för kattunstryckerier måste järnet vara löst uti ättika. Bevarar träverke uti byggnader både ifrån eld, röta, svamp och mask. - Gifver ämne til många gula, bruna, röda, blå, gröna och svarta färgor både på torra och våta vägen, hvartil hela 7:de och 8:de capitlen uti Järnets Historiagifva många anledningar.
      Om järnvitriolens generation och distillation m.m. se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1741, s. 49-63 och för 1743 s. 89, samt orden Vitriolmalm och Vitriolsjudning.
      Huru vagnshjul göras starkare med vitriol, se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1744, s. 51.
      Gosslarisk och Engelsk vitriol räknas för bättre til färgerier, än Dylta vitriol, hvilken håller för mycken lös syra, som kan skada godset. - Den Saltzburgiska celadonfärgade håller koppar och kan således icke hysa öfverloppssyra; är ock för den orsaken mäst tjenlig vid färgerier. En lika god kopparhaltig järnvitriol tilverkas äfven vid Falun. 
      3:o Zinkvitriol, Galitzenstein, Hvit Vitriol, som äfven kallasWeissjökkelgut, då den fins i grufvor i form af istappar, består af Zink ochVitriolsyra, och träffas ej ofta uti naturen ensam samt har då sitt ursprung af blende, hvilket genom tilmakningar uti grufvor blifvit calcineradt och sedan af dagvatten kommit at fatescera och utvittra. På det sättet göres ock zinkvitriolen med minsta kostnad, om zinkhaltig blende först rostas med långsam hetta, at det bränbara af svaflet småningom får afröka, och det öfriga sedan utlägges på lafvar för öpen luft et par år. Zinkvitriolen börjar då utvittra, äfven på lafväggarne, och kan uplösas med varmt vatten, inkokas och crystalliseras. Den erhålles i synnerhet vid Gosslar och Rammelsberg på Harz. - Naturlig zinkvitriol är träffad uti Herrengrunds koppargrufva i Ungern, dels i stalactitiske tappar, dels i tärningar, begge klare och genomskinlige som vatten. En art af den stalactitiske är aldeles rosenfärgad. Stundom finnes vatten och luft i små håligheter däruti inneslutne. Se FERBERS Abhandl. über die Geb. und Bergw. in Ungarn, s. 159. At galitzenstein var en zinkvitriol, uptäcktes först 1735 af Herr Bergs-Rådet BRANDT, hvarom ses Acta. Lit. Upsaliæ, 1735.
      Zinken uplöses ock lätt uti försvagad vitriolsyra, och ger under uplösningen aër inflammabilis, samt kan sedan crystalliseras.
      Zinkvitriolen är färglös och anskjuter uti crystaller af fyrsidig prismatisk figur, terminerade af fyrsidig pyramid med tvenne motstående brutna kanter, hvaraf sex sidor upkomma.
      Zinkvitriol kan befrias både ifrån koppar och järn, om dess syra väl mättas med zink, som fäller begge de andra metallerne; men där zinken är närvarande uti koppar- och järnvitrioler, kan den svårligen därifrån skiljas.
      Utur zinkvitriol uplöst i vatten fälles zinken lätt til hvitt pulver med alkali, och igenkännes af dess blå låga uti elden, och därigenom at den tingerar koppar til messing, med tilsatt kolstybbe, uti smälthetta. Denne vitriol brukas föga uti handtverk, om icke til metall-compositioner, m.m., af gördelmakare, och af målare at strö på en nykokad varm linolje-fernissa, uti en liten dosis, hvarigenom fernissan får den egenskapen at snart torka. Om dess nyttjande til hvit färg se Zinkblomma. Tjenar för öfrigit mäst uti medicin för ögon-sjukdommar. Den Gosslariska hvita vitriolen beredes af en blyhaltig malm, som jemte zink tillika innehåller både koppar och litet järn. - Det senare, eller järnet, röjer sig med mörk färg af galläple-tinctur uti spiritus vini, eller ock därigenom at en gul ochra efterhand sätter sig på botten uti uplösningen i vatten, men kopparen uptäckes, antingen då et blankt järn ställes någre minuter uti denne solution, eller då salmiak-spiritus tilslås, hvarmed blå färg upkommer. Ifrån desse begge metaller bör således zinkvitriolen befrias, innan den anses för ren. - Tilverknings-sättet består däruti, at den rostade malmen utlakas med vatten til en lut, som inkokas helt tjock, och gjutes uti trekantige former, hvaruti vitriolen sedan afstelnar och försäljes uti stycken. Bly, silfver och litet guld, som malmen tillika innehåller, gå dock intet in uti denne vitriol. 
      4:o Nickelvitriol finnes stundom af naturen producerad uti grönt beslag på nickelmalmen, eller kupfvernickeln, i det metallen blifvit uplöst af vitriolsyra genom malmens fatescerande uti luften. Eljest kan denne vitriol göras medelst nickelns uplösande uti vitriolsyra och solutions inkokning til torrhet, hvarefter den erhållne saltmassan lätt uplöses i vatten, samt gifver en höggrön färg, mycket olika med järnvitriolens. - Crystallerne häraf blifva mörkgröne, merendels octaëdriske. - Ehuru denne vitriol aldrig är fri ifrån järn, fälles dock ingen ochra däraf. 
      Nickelvitroilen, såsom sällsynt, har intet kunnat blifva känd i handtverk eller uti medicin. 
      5:o Blandad Vitriol kan den kallas, som innehåller mera än en metall. Sådan är den Saltzburgiske och Falu vitriol, hvaruti finnes både koppar och järn. Zinken plägar ock ofta vara med; äfven alun, om vitriolen kommit af en sådan kies, som medfört en lerartad gångsten, hvarigenom en del af syran fått tilfälle at lösa någon lera och därmed formera alun, som ock ännu kan finnas uti Dylta vitriol. Men ej lönar mödan at frånskilja.
      Flere vitrioliske medelsalter af de andre metallerne kunna väl göras med konst, så vida de uti vitriolsyra äro uplöslige, men finnas föga i naturen producerade, och höra således mera til chemien, än til en bergsmans ordabok. Sådane äro
      A) Tennvitriol. Tennet löses under kokning svårligen med mycket vitriolsyra, som måste vara til stort öfverskott, om denne vitriol skall lösas i vatten. Tennvitriol deliquescerar i luften och fordrar mycket alkali, om tennet därutur skall fällas.
      B) Vismut löses trögt af vitriolsyra, men dess kalk lättare. Crystaller kunna däraf bringas til anskjutning i fina uddar, som då är vismutvitriol.
      C) Regulus arsenici löses ock svårligen i vitriolsyra och gifver arsenik-vitroil, som fordrar mycket vatten. Arseniken blir härigenom til någon del sigerad och nyttig uti metall-composition.
      D) Koboltvitriol göres af kobolt uplöst i vitriolsyra med en skön rosenröd färg. Om solution abstraheras til torrhet och residuum löses med vatten, fås parallelipipediska crystaller, hvaraf atramentum sympatheticum kan göras, som gifver röd skrift, hvilken behåller sin färg efter afsvalning. Om skriften skall försvinna uti köld, uplöses allenast litet koksalt däruti. Se Atramentum Sympatheticum. 
      E) Antimonii Regulus löses af vitriolsyra med kokning. - Om solution abstraheras, fast icke til torrhet, anskjuta crystaller af vitriolum antimonii.
      F) Magnesium löses uti vitriolsyra med vissa handgrepp til en vitriol, som är klar och antager parallelipipedisk figur.
      För öfrigit och emedan vitriololja, utom förenämde metaller, äfven löser silfver och qvicksilfver, så böra äfven vitrioler däraf kunna göras; men guld fordrar til sin uplösning aqua regis, om däraf skall erhållas crystaller. Blyet, som ej löses, men väl corroderas, uti vitriolsyra, fordrar antingen saltpettersyra, eller svagare vegetabiliska syror, såsom ättika, til sin uplösning och kan däruti crystalliseras, men får då namn af Blysocker. Se detta ord. Då bly är uplöst uti skedvatten, kan det af vitriololja därutur fällas til et hvitt och tungt pulver, och blifver på detta sätt förenadt med vitriolsyran til en verkelig blyvitriol, som kan lösas med mycket vatten och därutur anskjuta til crystaller. - Naturlig Blyvitriolär äfven uptäckt af Herr MONNET, fast til ganska ringa mängd, uti vittrad blyglans. Se BERGMANS Sciagraphia Regni Min. s. 116.
      Uti åtskillige i synnerhet Franska konstböcker, får vitriolen namn af Couperos. Således förstås med grön couperos järnvitriol, med blå kopparvitriol och med hvit couperos zinkvitriol.

Vitriolmalm kallas sådan malm, hvarutur vitriol kan med fördel utbringas. Härvid kunna följande förändringar märkas, såsom:
      1:o Svafvelkies, af mångfaldiga olika lynnen. Den bästa för vitriolsjudning eller tilverkning är den, som utan någon föregången beredning af sig sjelf, efter någon tids liggande uti luften, sjelfvilligt Vitrioliserar, drager någon fuktighet til sig, börjar svälla, spricka, utslå hårlika flores af vitriol och ändteligen sönderfalla til en ochra. Detta händer med de svafvelkieser, som innehålla den bränbara delen af svaflet til ganska liten del, och äro tillika fattiga på järn. Luften, som altid med begärlighet drager phlogiston til sig, borttager efter hand detta bränbara ämnet, hvarigenom den uti kiesen concentrerade vitriolsyran tillika attraherar någon fuktighet utur luften, angriper det uti kisen varande järnet, som kan bevisas vara uti verkeligen metalliskt lynne, och formerar därmed en verkelig vitriol, som då uti flores utvittrar. Detta händer med vissa kieser, om de än ligga under tak uti skåp förvarade, som malmsamlare ofta måste förfara med ledsnad öfver vackra stuffers förlust.
      Uti öpen luft, där regn och blåst tilkommer, blifver den utvittrande vitriolen efter hand bortsköljd och insupen uti nära kringliggande jordarter.
      Järnets bränbara ämne blifver alt mera utdragit, hvarvid ofta en hetta och gäsning upkommer, som vid stora vittrade kieshopar utbrister med små lysande flammor, hvilka synas om mörka nätter. Vitriolen förgår och järnet förvandlas til en gul jord, eller ochra, som ändteligen, kanske efter förlopp af et seculum eller mer, gyttrar åter tilhopa til en art blodsten. Detta är et litet afsprång ifrån den egenteliga vitriolmalmen, för at låna et ögnakast til påfölgden af kiesens vitriolisering. Vidare om grunderne härtil ses af Herr MONNETS Traité de la Vitriolisation, tryckt 1769.
      Sådane mycket vitrioliska och lätt vitrioliserande kieser äro de kiesbållar, som finnas uti åtskillige alunskiffer-brott och ler- och stenkols-flötser m.m., til exempel Andrarums Kies-ägg och Terra Martis Hassiaca, som brytes vid Almerode njurevis uti skifferflötserne. - Uti England finnas de til myckenhet, upläggas antingen brände eller obrände på brädplaner, där den vittrande vitriolen med regn småningom afsköljes och flyter uti därtil i jorden nedgrafne reservoirer, hvaraf vitriol sedan genom kokning tilverkas. Denne Engelska vitriolmalmen, som förnemligast träffas på ön Wight och vid Delfort, skall til en del bestå uti lösa stenar til knytnäfvars storlek, af ljusgrå färg, som, efter Herr Doctor ZIMMERMANS därå med mycken flit gjorde försök, icke visa sig innehålla hvarken något metalliskt eller saltaktigt, ej heller någon vitriol, förrän de undergått bränning eller distillation, då endast något spår til svafvel förmärkes, hvarifrån det bränbara til en del bortgår, och hvarefter den härigenom lösblifne svafvelsyran på vitriolplanerne, genom luftens tilkomst, vidare därifrån befrias och angriper stenarten, som då sväller och faller sönder til mull, hvarutur syran utlakas dels af regn, dels ock af det med konst ditledde vattnet. Den häraf erhållne luten inspisseras til et smörjeaktigt magma, som är alunartadt och innehåller lerjord, samt kan intet til vitriol crystalliseras, förrän järn tilsättes. Se Herr ZIMMERMANS Chemie, T. I, s. 144, samt T. II, s. 1539.
      2:o Kieser, som ej vittra eller vitriolisera af sig sjelfva, utan måste först undergå någon bränning, äro de flesta. Sådane äro til exempel svafvelkiesen vid Dylta, där svaflet först genom distillation uttages, hvarefter utur den brände kiesen, som i stora hopar är uplagd, en myckenhet i håligheterne utväxer och genom utlkaning, m.m., tilgodogöres. Jämnför Vitriolsjudning.
      Lika egenskap at ej vittra utan efter föregången bränning, äga de så kallade kiestärningar, eller crystalliserade kieser af hvarjehanda skapnader (seKies och Marcasit) samt de nyss förut nämde derba eller täta arter, hvaruti luften intet kan äga någon ingång, hvilket likväl måste vara så mycket nödigare, som man finner at vitriolisation altid begynner innan ifrån och drager sig efter hand til ytan, under det at kiesen däraf sönderspränges. Af blotta fuktigheten kan det intet vara; ty om en sådan kies ligger aldrig så länge under vatten, eller ock kokas däruti, om det ock vore uti vitriolsyra, sker ingen uplösning. Ren arsenikalisk kies är intet underkastad denna förvandling, icke heller den svafvelrika gula kopparmalmen, så framt icke kiesfläckar finnas däruti. Vitriolisering lärer således bero dels på en lös sammansättning, som lemnar luft och luftsyra en hemlig fri ingång, dels på det inneboende järnets mängd och närmare metallisation, dels ock af en intimt därmed förenad främmande jordart, til exempel af kalk eller lera, som är benägen til vittring o.s.v. Luften blifver emedlertid altid det förnemsta verkande medlet, antingen det är uti öpen dag eller uti grufva, som ock bestyrkes däraf at om en sådan til vittring benägen kies förvaras uti väl täpt glaskäril, blifver den fri ifrån denna förstöring. Utförlig afhandling om denne kiesens egenskap ses uti Herr Bergs-Rådet HENCKELS Pyritologia, s. 860 o.f.
      Uti grufvor, där mycket svafvelrik kies finnes, såsom här i riket vid Stora Kopparberget och vid Ramelsberg på Harz, där tilmakningar eller bränning med ved brukas, växer järnvitriolen, efter uplösning af grufvevattnet, dels på väggar, uti ras och på förtimringar uti stora gediegne stycken, som Jökkel kallas, dels gyttrar den tilhopa med små malmjord, sten och sylta til den vid Ramelsberg så kallade Kupferrauch, eller vitroljord, stundom af tidens längd så hopgyttrad, at den måste med sprängning lösbrytas, och hvaraf vitriolen utsjudes vid Gosslar, utan föregången bränning.
      3:o Atramentsten är ej heller annat än en af förvittrad kies åter uti grufvor sammangyttrad och stenhärdad massa, och tages til vitriol-beredningen. De gamle, som hållit sig ensamt vid yttra anseendet och färgen, hafva därefter fördelat attramentsten uti flere arter, til exempel: den som varit af hvit och gråfärg, har fådt heta Sory, den röda Chalcites, den gula Misy och den svartaMelanteria. Alla desse gifva sin vitriol ifrån sig, allenast genom kokning uti vatten, utan vidare préparation genom bränning.
      4:o Vitrioliska jordarter kunna ej vara sällsynte, där förvittrande eller vitoriliserande kieser gifvas. Uti granskapet vid Cremniz finnes uti en stoll en vek sten- och lerart, som med kilhackor uthugges och där brukas til vitriolsjudning. - Vid Rammelsberg förefaller stundom en grön stenlera, eller letten, som håller mycken vitriol och kallas där Bergtalk, men af de lärde Misi. Af desse arter samt af den förenämde Jökkeln och atramentsten, m.m., tilverkas den gröna järnvitriolen vid Gosslar. 
      5:o Af kiesblandad kopparmalm kan den blå vitriolen erhållas, efter föregången bränning, men det lönar sig bättre at drifva smältningen af sådane malmer på koppar och häldre tilverka den ringa quantitet, som til få behofver kan försäljas, af blå vitriol, genom kopparens cementation med svafvel.
      6:o Svart vitriolhaltig skiffer, jemte kieser, finnas vid Saalfelt, som nyttjas til vitriolsjudning. Desse hålla ock tillika omkring ½ procent koppar.
      7:o Af Rammelsbergiska silfver- och blymalmer, som tillika äro rika på zinkmalm, sjudes den hvita zinkvitriolen, sedan malmen först blifvit kallrostad och utlakad med varmt vatten. Vår Svenska blende utur Stollgrufvorne, i Norrberkes socken, har efter en långsam kallrostning och utläggning på lafvar, innom et års tid, gifvit genom vittring ömnig zinkvitriol, eller Gallitzenstein.
      8:o Kieser som innehålla både Järn, Koppar och Zink eller blende, gifva blandade vitrioler af desse metaller tilsammans.
      9:o Ibland egentelige vitrioliske jordarter räknas den svarta torfartade jorden, som gräfves vid Schmideberg uti Sachsen: likaledes en grå sandig jord, som där och hvar erhålles uti Polska Preussen vid Olive kloster, ej långt ifrån Danzig, och uti de Cassubiska sandbackarne. Där bernsten gräfves, plägar också denne vitrioliska jord uti vissa mellanlager finnas, och utmärker sig därmed at den vittrar och efflorescerar uti luften. Se VOGELS Pract. Min. Syst.s. 75. Jämnför ordet Vittra.
      Til vitriolisk jord kan ock föras den svarta jorden, som finnes uti Frankrike vid Beaurin, på 20 fots djup, uti et lager af fyra fots mägtighet, och äger den egenskapen at uti luften uphettas och brinna med hepatisk lukt, lemnande en rödlätt järnjord, samt innehåller omkring 20 procent järnvitriol. Se Herr SAGE's Elemens de Mineralogie s. 205.
      Utom redan nämde Järn- Koppar- och Zinkmalmer, hvarutur vitrioler kunna med vatten utlakas, gifves ganska få af de öfrige hela eller halfva metallers malmer, hvarutur deras vitrioler på sådant sätt kunna utbringas, utan måste de med konstens tilhjelp åstadkommas. Desse äro också ännu föga kände, eller til sine egenskaper undersökte.

Vitriololja är den starkaste oljelika vitriolsyran. Se Vitriolsyra.

Vitriolsjudning kallas vitriolens uplösning och lakande med vatten utur dess malmer, samt denne lutens vidare inkokning uti blypannor. Detta kan verkställas med åtskillige förändringar efter malmernes art och förekommande omständigheter.
      Här i riket sker denne tilverkning förnemligast vid Dylta svafvelbruk. - Ämnet härtil är en mycket ren svafvelkies, utan inblandning af koppar eller annan metall än järn. Svaflet uttages här först genom distillation (se Svafveltilverkning), och den därifrån til större delen befriade kiesen utlägges uti stora hopar på backen under bar himmer, hvarest den lika som sammanbrinner så starkt, at ock rena vitriolen efter någre år däruti visar sig emellan malmstenarne utvittrad. I synnerhet befinnes den rikast, som af ålder fått ligga under sådan vittring 50 a 60 år, eller mer.
      Inrättningen har bestått af 8 pannor, af hvilka 4 kallas Råluts- och de andre 4 Starkpannor (se desse ord.) - Uti rålutspannorne, som äro något mindre, inbäres den vittrade vitriolkiesen, som nu är merendels til mull sönderfallen, och därpå 6 a 8 tunnor vatten, hvarmed den kokas någre timmar samt uttappas därifrån uti et svalkar, eller så kallad stor Binga, at där deponera en del ochra eller slam. Updrages sedan med pumpning uti starkpannorne, som äro litet större och fyllas med råluten upp til bräddarne. Hålles däruti med järn kokning och under tilspädning med ny rålut, så fort den inkokas. Härvid inhänges uti luten tackjärns-stycken af gamla svafvelkrukor, at öfverlopps-syran däraf må mättas med järn. När pannmästaren finner luten vara så inkokad och stark, at den kan växa til crystaller, som stundom fordrar 4 dygns kokning, tappas den af uti en i jorden nedgräfven aflång fyrkantig brädkista, som Växtbinga kallas, hvarest vitriolen då på 14 dagars tid anskjuter, eller växer, uti crystaller uppå de uti luten inlagde björkqvistar. Den luten som nu ej gifver någon mer vitriol, updrages därifrån uti råluts-pannan på ny inlagd vittrad jord, at anrikas och vidare, som förbemält är, inkokas uti starkpannan.
      För flere år sedan har varit i bruk at af den utväxte luten i bingen koka alun, med tilsats af alkalisk asklut, som skulle fälla järnochran; men detta är nu mera aflagt.
      Vid Stora Kopparbergs grufva har ock nu mera, på senast förflutne år, vitriolsjudning blifvit anlagd på därvarande svafvelkieser, med åtskilliga förbättringar, hvaribland allenast kan nämnas, at råluten här concentreras och bringas til större halt genom Graderverk, eller så kalladt dråppverk, som för vitriol-tilverkning tillförene icke lärer varit försökt.
      Uti Sachsen vid Geyerska bergverket sjudes äfven både grön och blå vitriol merendels på lika sätt, som här förut om Dylta processen korteligen anmärkt är, hvarom uti 3:dje delen af SCHREBERS Samlungen s. 176-177 finnes en tydelig beskrifning. Vid den gröna vitriol-lutens inkokning tilsättes äfven något gammalt järn, och koppar för den blå, til lutens förstärkande. Se FERBERSMin. Gesch. versch. Länd. s. 201 samt 224, om vitriolverket vid Beyerfeld. Vidare beskrifves ock af Herr FERBER, s. 320, sättet huru den gröna järnvitriolen tilverkas uti England af kiesnjurar och åtskillige med kies petrificerade, eller genomdragne träd och rötter, hvilka vid vissa hafskuster updragas med nät och föras til vitriolverken, af hvilka 14 inrättningar där i landet skola finnas. Desse ämnen läggas hvarftals til 4 a 5 fots högd på lutande planer, tilredde med lera och cement, at uti luften vittra, hvilket äfven befordras genom vattens ditledande, utom hvad som faller af regn och snö. Härmed blifver då vitriolen utur den vittrade kiesen uplöst och flyter genom rännor uti underjordiske cisterner til pannhuset, där denne luten updrages uti blypannor och inkokas med stenkolseld, samt anskjutes efter vanligheten. Många år fordras dock til kiesens fullkomliga vitriolisering på detta sätt. En svensk vid namn SCHEELE skall varit delägare uti 5 stycken sådane vitriolverk ej långt ifrån London.
      Vidare så väl om vitriol-tilverkning på åtskillige utländske orter, såsom vid Lüttich uti Flandern och uti Tyskland, som ock om vitriolisations theorie, m.m., ses uti M. MONNETS Traité de la vitriolisation et de l'alunation, tryckt år 1769.

Vitriolspiritus, Se Vitriolsyra.

Vitriolsyra är en mineralisk syra, som af alla är den starkaste, och i synnerhet finnes uti vitriol och svafvel. Då den är mäst concentrerad, har den fått namn af Oleum Vitrioli, eller Vitriololja, ehuru den släcker eld, och ej uti någon egenskap liknar förbränliga oljor; men bör egenteligen kallas concentrerad vitriolsyra. Dess gravitas specifica til vatten är då som 2,125 til 1,000. Således är denne syra något lättare än den phosphoriska, hvars tyngd skall hinna til 2,687.
      När denne olja är med vatten så utspädd, at dess oljelika seghet förgår, kallas den Spiritus Vitrioli, men bör heta diluerad vitriolsyra.
      Den igenkännes i synnerhet af följande egenskaper, såsom:
      a) At den i tyngd öfvergår alla syror, utom den phosphoriska, och précipiterar uplöst bly, eller blysocker, utur svagare syror til et ganska fint och hvitt pulver, som i förening med denna syra är en bly-vitriol, hvilken edulcorerad med vatten utgör den bästa art af blyhvitt til målning.
      b) Förtager all svärta på bleck, starkare än någon annan syra.
      c) Får ingen söttma af mönja eller glete.
      d) Kan ej ensam utan stark hetta utdrifvas, men blifver flygtig med bränbara ämnen. Acidum phosphori är dock mera och aldeles eldfast.
      e) Har stark attraction til vatten och spiritus vini, så at den hettar och fräser därmed, samt bör försigtigt däruti inblandas.
      f) Concentrerad vitriolsyra löser Silfver, Qvicksilfver, Tenn, Vismut, Kobolt, Arsenik och Antimonii Regulus; men til Koppar, Järn, Nickel och Zink, fordras diluerad syra eller spiritus. Af alla desse uplösningar erhållas genom crystallisation vitrioler, efter hvar och en metalls art. Se ordet Vitriol och desse metallers särskilte namn.
      g) Fräter huden samt både ylle och linne.
      h) Mättad med alkali vegetabile gifver Tartarus Vitriolatus: med alkali minerale Glaubersalt; med volatile Sal Ammoniacus Secretus.
      i) Genom förening med phlogiston upkommer Spiritus Vitrioli Fumans, ellerPhlogisticerad Vitriolsyra, som är ganska flygtig med qväfvande lukt, och uti attractioner svagare än vegetabilisk syra.
      k) Ren, hvit och concentrerad vitriolsyra är utan all lukt och färg. Uti köld, som går til 10 grader eller däromkring under fryspuncten, efter svenska thermometern, fryser eller stelnar denne syra med en art af crystallisation. Uti luften visar sig desse crystaller stundom rökande, och blifva åter snart flytande. Vitriolsyra är således härutinnan skiljaktig ifrån salt- och saltpettersyrorne, med flere mineralsyror, som ej stelna i köld. Svagare eller vattenblandad vitriolsyra fryser icke heller, som är märkvärdigt.
      l) Genom itererad distillation kan äfven denne syra bringas at stelna, och får då namn af Oleum Vitrioli Glaciale. 
      m) Med kalk utgör den en Gips, med ren lera Alun, med qvicksilfver-kalkTurpetum Minerale, eller Königsgelb, och med magnesia alba Bittersalt.
      Huru denne syra distilleras, concentreras och dephlogisticeras, m.m., hörer til chemien och kan redigast inhämtas af SCHEFFERS Chemiska Föreläsningar s. 8 o.f., samt MACQUERS Dictionnaire de Chymie, artic. Acide Vitriolique. Ifrån äldre tider har intet annat sätt varit bekant at i stort tilverka vitriolsyra, än genom distillation utur vitriol, som var både besvärligt och kostsamt, men sedermera har utväg blifvit funnen i England, at med lindrig kostnad utbringa denne syra ur svaflet genom detonation med saltpetter, hvarom vidare kan ses under ordet Svafvelsyra.
      Ehuru det kan föga väntas at träffa denne skarpa syra ensam i naturen, som altid finner så många ämnen hvarmed hon kan förenas, händer likväl understundom vid Viterbo och Siena i Italien, efter Herr VANDELLIS berättelse, at den i blandning med vatten framflyter ibland stenar på klipporne. - Däremot är ej ovanligt at ånga af phlogisticerad vitriolsyra upstiger, tillika med röken, ur gapet af eldsprutande berg.
      Vitriolens starka attraction til bränbara ämnen gör at den vid minsta infallande bränbart blifver oren och mörkbrun, som stundom icke kan hjelpas genom stark hetta, eller distillation, men om allenast litet saltpettersyra, eller skedvatten drypes däruti, klarnar den snart uti varma, innan den kommer til kokning. ¼:dels lod saltpettersyra är nog för et skålpund vitriololja.
      Af dess egenskap at svartna med bränbara ämnen komkmer det at löfträds-sorter kunna skyndesamt svärtas med vitriolspiritus, då de därmed öfverstrykas och intorkas vid varma, men blifva ock däraf liksom kolbrände på ytan.
      Vitriololjans nytta uti chemien är ganska vidsträckt, såsom: at alla svagare syror kunna med denne, såsom starkast, utdrifvas: at åtskillige bergarter, som ej angripas af de svagare, kunna med denne lösas o.s.v.
      Vid färgning kan indigo lösas med vitriololja och gifver en snäll blå färg på yllvaror, då litet af denne uplösning slås uti kokhett vatten. En skön blå färg på elphenben kan ock med denne uplösning erhållas. Om den mättas med alkali, fås däraf et blått pulver, eller ock en blå tinctur med vatten, som är tjenlig til lavering på ritningar. - Härvid kan anmärkas at vitriolsyran bör då i hösta måtto vara concentrerad och indigo af den bästa. Stundom händer ändå at denne process misslyckas; men om til denne uplösning sättes en nyligen med alkali fäld och ännu våt alunjord, upkommer et blått liquidum, som ej är frätande på papper; men som denne blå färg är af något smutsigt utseende, så bör den åter fällas med alkali, då en något oren blå alunjord erhålles, som på sugpapper med litet kokhett vatten utlakad gifver en ganska skön ljusblå tinctur, förnemligast tjenlig at nyttja til lavering på chartor.
      Med vitriololja har vattnet på skepp kunnat hållas fritt ifrån all unkenhet och förruttnelse uti 1 ½ år, allenast til hvarje fat vatten af 72 kannor blifvit blandad 2 unce concentrerad vitriolsyra, hvarigenom vattnet äfven blifvit ganska hälsosamt. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1781, s. 235.
      På någre orter här i riket, såsom uti Calmare län vid Wirbo, uti Misterhults socken, utvittrar vitriolsyran som en hvit rimfrost på vissa jordmåner, hälst på uttorkad myrjord och där berg af vittrad hornblende och järnbinda finnes uti nejden. Denne vittring har befunnits innehålla dels ren alun, dels gips, jemte någon fettma af växtriket, alt efter som vitriolsyran kommit at lösa antingen någon liten del lera eller kalkjord, eller begge tillika; men järnjorden, såsom mindre löslig af denna syra, skiljer sig som en ochra därifrån. I anseende til det som af anstälde rön är bekant, at sura salter, såsom vitriol, alun och koksalt, icke befordra jordens fruktbarhet, skulle man kunna dömma denne vittrande jordmån för en aldeles otjenlig åkerjord; men af förfarenhet är befunnit, at då vitriolsyran är förenad med någon absorberande jord til en art gips, befordrar den mera än hindrar bördigheten, särdeles då någon fettma tillika är därmed förenad. Nästan ingen lerjord finnes, som icke tillika innehåller vitriolsyra, och är ändå ibland den bördigaste jord. Således bör förenämde vittrande jordmån försökas, innan den såsom ofruktbar öfvergifves.

Vitrum Fusibile kunde väl flussspaten ensamt kallas, i anseende til dess egenskap at uti smältnings-hetta bringa andre hårdsmälte i synnerhet gips- och lerartade stenar til en qvick smältning (se Fluss); men hos någre metallurgi förstås med vitrum fusibile et pulver, sammansatt af en delFlussspat med 2 delar kalk och 3 delar Kiselmjöl, hvilka senare ingredientier så moderera flussspatens skärande art, at den kan smältas uti digel til et rent glas och tjenar til fluss vid åtskillige malm- och metall-smältningar, i synnerhet til tackjärns-smältning. - Huru en annan art af vitrum fusibile kan göras medFlussspat och Gips, jemte någre flere tilsatser för koppar- och järnkärils emaillerande, ses uti Järnets Historia, s. 222, samt uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1779, s. 196 och följ.
      Det här förut beskrifne smältglas af Herr HJELM funnit tjenligit at, i stället för borax, nyttja såsom fluss vid skärstensprofver samt vid blyets fällning med järn utur blyglanser eller sliger, men som digelen ännu däraf blifvit angripen, har denne olägenhet förekommits genom en ren leras tilblandning i stället för qvarts. Således har flussspat en del, kalk en del, lera en och en half del befunnits vara härtil den tjenligaste blandningen, antingen nyttjad helt rå, eller förut smält til et glas och sedan pulveriserad samt försatt med litet gement grönt glas. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1787, s. 128 o.f.

Vitrum muscoviticum, eller Ruthenicum, Se Ryssglas.

Vittra säges om kieser, då de uti luften uplösas och sönderfalla, hvarigenom vitriol genereras i form af hvita flores. Se vidare härom Vitriolmalm. Denne art af vittring får dock egenteligen namn af Vitriolisation.
      Andre arter och malmer sägas äfven vittra, då de på ytan uti öpenluft med tiden få en mattare färg än de uti friskt brott äga. Sålunda vittrar bössflintan, någre grofva hälleflintor, järnbindor, lerblandade sandstenar, vissa kalkarter m.fl.; eller ock falla de uti luften aldeles sönder til mull, såsom vissa grofgrynige järnmalmer, hvilkas gryn äro sammansatte med en fin berglera, någre skifferarter och alunmalmer m.m.
      At fältspaten, i synnerhet den hvita, vittrar och nötes af luft, regn och solsken, finnes på många hällearter, där andre mera härdige stenämnen, såsom hornblende, qvarts, skörlberg, m.m., äro inblandade, och utgöra nu mera uphögde figurer, sedan fältspaten til någon del på ytan blifvit bortfrätt. Röd fältspat är ej heller ifrån vittring undantagen, som synes af sjelffrätsten, hvaraf hela berg kunna förfalla til sand. Se ordet Sjelffrätsten. Vulcaniske slagger förvittra til lera, hvilket äfven händer med basalter och trapparter samtGneis och hornskiffer, som Herr FERBER funnit til 2 a 3 fots djup helt hvita och af vittring tärde. Se dess Mineralgeschichte von Böhmen, s. 25.
      De oädle metallernes förstöring uti luft til ochror, erg och så kallade Kalker af hvarjehanda färgor, kan ock kallas en förvittring. Denne förstöring visar sig aldrastarkast hos den nya metallen, magnesium kallad, som utbringas genom reduction utur brunsten. Denne metallen, som uti starkaste smälthetta ändteligen erhålles uti regulinisk form, behåller detta lynne föga längre än första dygnet, hvarefter den börjar åter förfalla til en svart jord. Se vidare Herr NEJMANS Acad. Afhandl. om de mineraliske kroppars förvittring, försvarad i Upsala under Herr Prof. och Ridd. WALLERIUS, 1764.
      Orsaken til vittring tyckes förnemligast ligga uti det lerämne, som utgör en beståndsdel uti de fleste, om intet alla stenarter. De här förut upräknade arter äro åtminstone af stenhärdad lera i synnerhet tilkomne, och då det af Herr BEAUMÉ är bevist, at alla leror innehålla någon del af vitriolsyra, så lärer denne syra, som i början med något uplöst martialiskt väsende torde verkat deras stenhärdning, äfven med tidens längd kunna åstadkomma deras förstöring, så fort samma syra hinner at småningom utur luften draga mera fugtighet til sig, än stenartens sammanhang kan tåla. At så tilgår kan med många exempel bevisas, men huru och hvarföre denne förstöring sker, samt på hvad sätt nya stenar och malmarter genom dess förstörda, eller skingrade ämnens sammangyttring å nyo upkomma, lemnas til vidare granskning. Jämnför ordet Vitriolmalm.
      Malmer undergå för öfrigit icke allenast öfver, utan ock under jord sådan förvittring, hvarom åtskillige arter af metallisk Mulm, Bräune, Ochror och Gilbenvittna, då tydeligen finnes at de ej ännorlunda än genom vittring af förstörde malmer tilkommit, samt kunna åter stundom genom tidens längd sammangyttra til nya af flere ämnen tilhoparusade malmer. Kopparkieser och järnmalmer gifva ofta de klaraste bevis häruppå. Gedieget silfver uti form af hår och trådar, som funnits löst liggande uti rothgülden och nämnes af HENCKEL uti dess Pyritologie, s. 763, tyckes ej annorlunda än genom förvittring kunna förklaras. - Uti utländske grufvor gifvas oräknelige exempel däruppå. Uti Christiersbergs nu mera ödelagde blygrufva i Nya Kopparbergs socken, där kalksten utgör allmänna hällearten, finnes blyglansen förvittrad dels til en hvit kalk, eller art af blyhvitt, dels ock til en svart, lös och pulveraktig kalkblandad mulm, hvilken förvittring här så mycket mera kunnat ske, som luft och vatten ägt et lätt tilträde genom de många öpningar, eller så kallade drakhål, af hvilke någre upstiga som skorstenar genom berget.
      Vid hornerz är redan anmärkt at den, under liggning uti en malmsamling, icke allenast genom vittring eller utdunstning helt och hållit förflugit, utan ock tillika befordrat närliggande malmer til en sådan flygtighet. Denne art af förstöring tyckes således af den Allvisa Skaparen vara förordnad at uti mineralriket åstadkomma samma verkan som förruttnelsen uti djur- och växtriket, nemligen at medelst förgängligheten, lika som uti en cirkel, åter frambringa nya förändrade kroppar och ämnen, ehuru uti det underjordiska långsammare, eller på en vida längre tid, än at människors lefnadsålder kan vara tilräckelig at med observationer så noga i akttaga de härvid förefallande förändringar. Huru sten-partiklar, uti och med vatten genom vittring uplöste eller däruti inblandade, kunna formera nya kroppar, jämnför Droppsten, Skorpsten, Sprudelsted, Bergcrystall, Skimmer, Flötser, Kalksten, Stenvandlingar, m.m. Med uplöst lera danas skifferarter af mångfaldiga förändringar o.s.v.
      Genom malmers och kiesers vittring kunna metaller uti ångor och dunster vara uplöste och fästa sig vid andra ämnen, til nya metalliska kroppars eller malmers daning o.s.v., hvarom kan jämnföras hvad vid Schvaden anmärkt är.

Vojage-järn kallas det stångjärn, som gemenligen smides 5 til 5 ½ aln långt, 1 ½ tum platt och 3/8:dels tum tjockt, samt hvaraf en del vikes tilhopa 2 eller 4dubbelt, at på utländska orter kunna föras öfver svåra landsvägar på åsneryggen.

Volatile, Se Alkali.

Volfram, Spuma Lupis, Lupus Jovis, kallas vid Tyska bergverken, och i synnerhet vid Sachsiske tenngrufvorne, en merendels järnfärgad metallisk bergart af orediga blad, eller vågige skifvor sammansatt, stundom lös och stundom hråd, så at den ger eld emot stål. Den träffas ock ofta af brunaktig färg: är något järnhaltig och innehåller merendels litet tenn, då den finnes vid tenngrufvorne, hvarest den räknas ibland röfvande arter uti smältningen och utsofras därföre noga. Häraf har den erhållit Tyska namnet Volfram. Dess rätta beskaffenhet har ej länge varit med visshet känd, hvarföre en del tyska bergsmän hållit före at den består af Järn, Svafvel, Arsenik och en metallisk kalkartad jord. Någre hafva uptagit den ibland antimonialiska arter, och af andre har den varit ansedd som en art magnesia nigra, eller brunsten. Ändteligen hafva nyare chemici och mineraloger hunnit til redigaste begrepp om dess sammansättning, sedan Herr D'ELHUYAR, Spansk Mineralog och nu mera Directeur öfver alla smältverk i Nya Granada, af den syra, som finnes i tungsten (Se Tungsten), genom reduction erhållit en egen metall och tilliika uptäkt at samma metall i förening med magnesium och järn utgör volfram, hvarföre ock sjelfva tungstens-metallen af honom blifvit kallad Volfram. At härom blifva närmare öfvertygad har äfven Herr WIEGLEB genom chemisk analysis undersökt den volfram, som vid Tyska bergverken förefaller, och utur 400 gran däraf utbrackt:
      Tungstenssyra      143 gran
      Brunsten               128 -
      Järn                        44 -       
                                   315 gran

      Härvid yppas en brist af 85 gran, som tilskrifves dels någon vid försöken olöst qvarlemnad tungstenssyra, dels sådane små portioner, som af våda blifvit förspilde. Se CRELLS Chemische Annalen 1786, 4:de stycket, s. 308. Utaf volfram kan således en lika metall utbringas som af tungsten, emedan den i begge händelserne upkommer af lika grundämne, eller tungstenssyran. Denna öfverensstämmelse emellan tungstens- och volframs-regulus bestyrkes äfven af Herr RASPE uti England. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 10:de stycket, s. 340.
      Den nya metall, hvaruti tungstenssyra genom reduction förvandlas, ellerVolfram, som den kallas af Herr D'ELHUYAR, äger efter dess härmed gjorde försök, följande egenskaper: - Uti specifique tyngd hinner den alt til 17,6: - Fordrar starkare eld at smälta än magnesium: - Är aldeles olöslig så väl uti vitriol-saltpetter och saltsyra, som uti kungsvatten, men saltpettersyra och kungsvatten kunna, fastän med möda, fräta den til en gul kalk. Med andra metaller sammansmält gifver den helt andra blandningar än desse metaller sins emellan. - För blåsrör meddelar den färg åt glas. - Förbytes genom calcination til en gul kalk, som med litet bränbart blifver blå. - Dess kalk är äfven olöslig i syror, men blandar sig så med vatten, at den därmed blifver som en mjölk och går igenom sugpapper, samt uppehåller sig i vatten länge, utan at det synes klarna. - Med alla slags lutsalt, i synnerhet alkali volatile, är denne metall benägen at ingå förening. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1784, s. 121, och VON BORNS Physicalische Arbeiten 1785, 3:dje qvart. s. 81.
      Utaf den tungsten som nyligen blifvit uptäckt i Cornwall, har Herr RASPE genom reduction äfven utbrackt en regulus, som innehåller allenast litet järn, är öfvermåttan hård, fast och beständig i eld. Den skär glas, som härdadt stål, samt förmodas därföre vara lämpelig til hårda verktyg, och i så måtto kunna bidraga til järn- och stål-manufacturens förbättring. Sjelfva tungsten, som finnes i Cornwall, kan til hälften eller til en tredjedel förbytas til en skön gul målare-färg, åtminstone af lika godhet som neapelgult. Om denne gula färg digereras med tennsolution i saltsyra, til dess den ganska långsamt och utan hetta blifvit uplöst, förändras den til mörkblått, men blifver åter gul genom ny digestion i syra, och hvit med caustikt alkali volatile. Se CRELLS Chemische Annalen, 1785, 6:te stycket, s. 547.

Volutiliter kallas petrificerade, enrummige och strutformige, eller pyramidaliske snäckor, som hafva sin öpning efter längden med en spiral vindning och upstående taggar uti stora ändan, och merendels en brunfläckig yta.

Vongalam, Cuncham, skall vara en hvit metall-composition, bestående af 8 delar koppar med 2 delar tenn, som brukas uti China til en art af klockor. Se Dict. des Arts et Metiers, T. II, s. 153, 172.

Vrakplåtar äro sådane takplåtar, som för betydande flagor, små hål eller brakor i kanterne, icke kunna debiteras hvarken til in- eller utrikes afsättning för taktäckning; men kunna dock stycketals nyttjas til beslager och sämre behof. Anses därföre något bättre än skroplåtar.

Vrakslagg har vid Nya Kopparbergs sululbruk blifvit kallad den tjocka och sega slagg, som ligger öfverst i härden och med kosskrok måste utdragas.

Vresig (Büschelformig, Aehrenformig) Contortus, Acerosus, Fasciculatus, säges en bergart vara, då den finnes sammansatt af trådlike eller skimmerformige om hvarannan sammanvridne synlige delar, liknande et så kalladt masureradt träd eller alrot. Sådan är en del tälgsten, eller grysten, Fols, Galtfnas, Sådslag, Asbest, Strålskörl och Blende m.m., som under dessa namn vidare beskrifvas.

Vulcaner betyder vanligen ej annat än eldsprutande berg. Desse äro öpne och brinnande, såsom Ætna, Vesuvius, Hekla m.m.; utom det at flere tidtals upkomma, hvarpå nyligen exempel gifves på den utur hafvet 1783 upkomne nya brinnande ön vid Island, som uti det årets Posttidningar berättas; och berget Morne Garrow på ön S:t Vincent uti Wäst-Indien, hvilket med häftighet börjat brinna. Med vulcaner förstås ock de orter och berg, som i urminnes tider varit brinnande och nu äro slocknade, af hvilka underjordiska laboratoriers producter hela landskaper och ofanteligen stora berg äga de säkraste vedermälen, såsom på Island, Grönland, en stor del af Tyskland, uti Frankrike vid Auvergne och nästan öfver hela Italien, hvarest tracten kring Neapel och de vidsträckta Apenninerne visa öfvertygande spår häraf. Likaledes vittna härom de Lipariske öarna uti Toscaniska hafvet, vid Sicilien, och i synnerhet den större ön Lipari, hvarom Riddaren DE DOLOMIEU utgifvit en noga beskrifning uti dess: Voyages aux Isles de Lipari. - Om de många lemningar af utslocknade vulcaner, som finnas uti Tyskland och visa sig på vidsträckta berg uti dels öpna, dels förstörda craterer, samt uti en oändelig mängd omkringliggande stycken af åtskillige arter lava och basalter, dels uti hela geschieber, dels mäst förvittrade til lerjord, i synnerhet uti Thuringen, ses uti Herr VOIGTS Mineralogische Reise von Weimar über Thuringerwald &c. bis Hanau, tryckt 1787. Dylike öfverlefvor af vulcaner finnas ock på Ascension, Otahiti och flere öar uti Söderhafvet. Hvad förfärlig mängd de, efter Vesuvii tid efter annan skedde utbrott, återstående lemningar utgöra, kan inhämtas af Herr Prof. och Ridd. BERGMANS Verlds-beskr. 2 Del. s. 181 o.f. Om desse eldsprutande bergens eller vulcaners verkningar kan för öfrigit uti Herr HAMILTONS 1781 tryckte Oeuvres Complettes läsas en omständelig afhandling. Beskrifning och chemisk undersökning öfver vulcaniske producter har äfven Herr BERGMAN upgifvit uti tredje volumen af dess Opuscula Chemica. Sådane lemningar, hvaraf antingen betydelig nytta, eller prydnad uti allmänna lefvernet samt för konster och handtverk kan dragas, äro i synnerhet följande, såsom
      1:o Jordartade, eller calcinerade och förbrände jord- och stenarter. Härutaf äro märkvärdigast:
      a) Vulcaners aska, som i urminnes tider blifvit utkastad och öfverhölgt hela städer uti Italien, såsom Herculaneum och flere. Däribland är i synnerhet bekant Terra Pouzzolana.
      b) Tarras eller Trass, som är mera sammangyttrad och räknas til en art afTophus eller Tuffstein. Hit hörer den så kallade Piperino.
      c) Pimsten är mera hård, eller af starkare hetta tilkommen.
      d) Hvit Jord, som betäcker Solfatara och skall vara tilkommen af förvittrad lava.
      2:o Slagger eller glassmälte sten- och jordarter, som egenteligen få namn af Lava.
      a) Lava, pipig och grof, känd under namn af Rhenländsk Qvarnsten.
      b) Lava, tät, hård, halfgenomskinlig och glasartad. Hit höra Lapis Obsidianus, Ascensions- och Islands agat samt Piedra di Gallinaço.
      c) Lava Stalagmitica i form af sinter eller droppsten, tilkommen uti bergets caverner.
      3:o Hvarjehanda uti lafva inneslutne stenarter af många förändringar, såsom Vesuviska Granater, Skörlcrystaller och Järnochror.
      Åtskillige arter räknas ock förmodeligen orätt til vulcaniska producter, såsom Graniter, Steatiter, Porphyrer, Zeolither, Kiestärningar, Lazursten m.m.
      Ibland de mångfaldiga lemningar af den underjordiska eldens verkningar, som til otalig mängd finnas vid de ännu tidtals brinnande eller för många tider tilbaka utslocknade vulcaner, torde ock kunna uptagas de stenhärdade och uti smälthettan danade crystallisationer, som under namn af Basalter förekomma. Det kan väl vara möjeligit at en del af desse arter, med sine ordentelige crystall-like sidor, tilkommit på våta vägen genom ofanteliga lerartade massors torkning, som under ordet Basalt anföres, men där de finnas uti och vid vulcaniska bergen, gifvas otvifvelagtige bevis, at deras härkomst bör räknas ifrån den torra eller smältnings-vägen. Herr FAUJAS DE SAINT-FOND har, uti dess Mineralogie der Vulkane och uti 10 särskilta capitel, så tydeligen beskrifvit några och trettio til crystallinisk form, skapnad och färgor hufvudsakelige förändringar, hämtade vid flere namngifna vulcaner, at intet tvifvelsmål om deras upkomst på denna vägen mera lärer kunna gifvas, eller at icke basalter äro en verkelig art af lava, som varit flytande, och nu består af et slaggartadt eller ofullkomligt förglasadt ämne, med en matt yta, mer och mindre svart och järnhaltig, stundom så hård at den ger gnistror emot stål och tager vid slipning politur, samt gäser ej med syror. Om skilnaden emellan basalt och skörl, se Skörl.
      4:o Til vulcaniske producter af saltartad natur räknas i synnerhet:
      a) Vitrioliske, som äro sällsynte.
      b) Koksalt, eller hafssalt, finnes uti bergens rämnor.
      c) Salmiak träffas sublimerad uti de ihåligheter och grottor, som den stelnade lavan formerat omkring crateren, eller svalget af Vesuvius, men aldramäst vid Solfatara, där den upstiger såsom ånga utur hålor i jorden och sublimerar sig uti öfverlagde käril.
      5:o Bränbara ämnen, hvaribland svafvel i synnerhet skall finnas ömnigt sublimeradt, men bergbeck förefaller knapt, om icke härtil kan räknas det Isländska Lignum Fossile.
      6:o Metalliske producter äro
      a) Järn, allmännast.
      b) Koppar, ganska sällsynt.
      c) Arsenik med svafvel mineraliserad, eller Realgar. Visar sig sublimerad uti Vesuvii gap, fast sällan.
      d) Den gula målare-färgen, som Neapelgult, eller Jaune de Naple kallas, och skall finnas vid Vesuvius, torde ock kunna räknas til detta rum, såsom innehållande litet järn, ehuru den i synnerhet är konstens product. SeNeapelgult.
      För öfrigit upräknas uti Herr BERGMANS redan nämde Opuscula Chemicaåtskillige ämnen, som af vulcaner på våta vägen blifvit producerade, såsomAlkali Minerale, Glaubersalt, Gips, Magnesia Vitriolata, Alun, Järnvitriol, Svafvel och Bergolja.
      Herr MURRAY anförer en besynnerlig anmärkning om salternes generation vid Vesuvius uti Kongl. Vet. Acad. Handl. 1775, s. 343; nemligen at därstädes uti et stycke salt, som varit tämmeligen stort och fäst sig på den til ler förvandlade lavan, både alun, salmiak och glauber-salt blifvit träffade hvar om annan hopblandade, och en annan gång funnos salterne i den ordning, at nederst låg järn-vitriol, därnäst en jordaktig alun, däruppå en med Glaubersaltblandad salmiak och öfverst lågo Flores Sulphuris i ömnighet.
      Uti samma års Handlingar, s. 338, finnes äfven införd Herr Prof. MURRAYS märkvärdiga observation uti le Stuffe di Sant Germano vid Lago d'Agnano i Neapel, huru som uti desse jämt med jordbrynet nedmurade varma rum en snöhvit efflorescence, liknande glänsande fjun af ren alun, blifvit til ömnighet funnen på bänkar och väggar i desse rum, som alla voro murade af vulcanisk tuff eller lava, hvilken, enligit Herr Prof. FERBERS observation, med tiden förvandlas til en verkelig lera, hvartil den däromkring varande ömniga svafvelsyran mycket bidrager. Däraf kan då lätt förklaras, huru en öfverlopps svafvelsyra förenar sig med leran och formerar en riktig alun, som uti desse underjordiske varma och fuktiga rum efflorescerar. Dylikt har ock annorstädes blifvit i akt tagit på bränd alunskiffer, som kommit at ligga uti fuktigt rum under tak, utan väggar.
      Om vulcanerne se GERDINS Acad. afhandl. de Montibus Ignivomis, utgifven i Upsala 1760, under Herr Prof. och Ridd. WALLERII anseende. Af Herr FERBERS Briefe aus Welschland kann i öfrigit en bergsman erhålla nöjaktige underrättelser om Vesuvius, och alla dess mångfaldiga utkastningar, jemte grundeliga omdömen och uplysningar om desse hiskelige eldars ursprung och verkningar. Deras Producter förklaras äfven under sine egne namn samt under orden Lava och Vulcanglas.

Vulcanglas. Härmed förstås de glaslika slagger, som til myckenhet finnas ibland vulcaniske lemningar af åtskillige färgor och förändringar, såsom:
      a) Helt hvitt, som är det mäst sällsynta, antingen genomskinligt eller opakt som en emaille, liknande opal. Ger eld emot stål.
      b) Blått har funnits på Island, men är sällsynt. Likaledes 
      c) Grönt, liknande bouteille-glas.
      d) Grått, ogenomskinligt, äro mera likt en emaille än glas. Däruti hafva fältspats-korn funnits osmälte, ifrån ön Lipari, tillika med mörkare arter, liknande kiselsten i brottet, och hvaraf en sådan lukt kännes vid rifning som af gråsten.
      e) Svart är allmännast, antingen ogenomskinligt, som judenbeck, men hårdt at det ger eld emot stål, stundom också instänkt med små hvita crystaller (se Piperino), eller ock halfgenomskinligt uti tunna kanter. Sådan ärIslands Agat och en del Obsidianus Lapis. Se dessa ord. Dessa äro äfven ganska hårda, at de skära glas och ge eld emot stål, samt kunna svårligen smältas utan tilsats. Lösas uti smälthetta någorlunda med borax, men icke med alkaliskt salt. Måste således hafva tilkommit uti den aldrasträngaste eld. Träffas icke allenast på Island, utan ock vid Vesuvius, Hecla, Ætna och til stor mängd på ön Lipari, på Ascension samt uti Peru. Flere förändringar beskrifvas uti Mineralogie der Vulkane af Herr FAUJAS DE SAINT-FOND, s. 219 och följ.

Våg är et bekant instrument och de vigter, som härvid för metaller nyttjas, upräknas under ordet Bergsvigt.
      Om vågar uti proberkamrar, se Probervågar.
      Hvad med Vågar förstås vid en bäljresning, se Bäljvågar.
      Våg är äfven en triangel af träd, hvarmed drifhärdar mätas, at spåret må komma midtuti.
      Metall- och Järnvågar kallas de stora vågar med därtil hörande platser och magaziner, som äro inrättade uti de städer, där tilverkningar af järn och metaller komma at upläggas til vidare utförsel, såsom förnemligast uti stapelstäderne, hvarifrån sådane effecter sedan komma at til utrikes orter afgå. Uti Stockholm är, utom järn- och metallvågarne, en särskilt tackjärns-våg, där alt ankommande och til inrikes orter afgående tackjärn väges och antecknas. Se ordet Vågmästare.

Våggaffel, Se Stråktråd.

Vågjärn, Se Hängseljärn.

Vågmästare, eller Vägare, äro de af Kongl. Bergs-Collegium förordnade upsyningsmän vid städernes metall-vågar, som skola upväga och emottaga alla til vågarne inkommande effecter af metaller, stångjärn, stål, koppar, messing och gröfre förädlade smiden, samt upgifva noga förteckningar på halt hvad häraf på vågarne inkommer och utskeppas, med mera, som uti Kongl. Bergs-Ordningarne härom förordnadt finnes.

Vågrätt (Söhlig, Ebensöhlig), säges botten, eller solan, uti en ort ligga, när den är Horizontel, eller efter vattupass.

Vålar kallas i Jemtland de berg, som uti högd komma näst efter de störste, hvilka få namn af Ruar. Se Kongl. Vet. Acad. Handl. 1763, s. 273.

Vårtstenar (Warzensteine) äro fem- eller sexkantige flate stenar, hvaruppå finnes en liten uphöjning, som liknar en vårta. Til deras ursprung äro de stycken af stenvandlade echinitskal. Se WALLER. Syst. Min. T. II, s. 510.

Våtbokning, Se Bokning.

Våtglete. Med detta namn förstås vid blyets afdrifning på teft eller capell det glete, eller det til glas förvandlade blyet, som i brist af nog stark hetta ej kan insupas uti drefaskan, utan står flytande som en olja omkring kanten på det drifvande och smälta godset, samt utdrages rinnande, vid stora verken, igenom gletegatan, så fort det vil stiga för högt på godset. Jämnför Drifning. 
      Vid små drifningar på capell kan, under en sval drifning, detta våtglete också i akttagas, som en fin oljerand omkring drifkornet, men växer då snart upp som fina glittrande tunna fjäll, eller spiror, samt får nu namn af Torrglete, Skägg, eller Skansglete, och är snart tilreds at med en gletehinna löpa öfver hela kornet, om ej hettan skyndsamt ökas, när detta märket visar sig.

Våtprof kallas det sätt at probera eller analytisera malmer, som sker genom deras uplösning uti tjenlige menstrua, eller skarpa vatten, hvarefter deras beståndsdelar genom fällnings-medel och reagentia sedan kunna afskiljas, eller uptäckas. Det är således en contrair process emot torra vägen, på hvilken malmer eller metaller genom eldens verkan måste uplösas och åtskiljas. 
      I allmänhet i akttages at då malmers halt på våta vägen skall utrönas, böra de förut vara ganska fint pulveriserade, och den mästa medföljande bergarten genom vaskning frånskild. På den torra malmsligen, som väges och lägges uti glaskålf, slås då tilräckeligit af någon mineralsyra, hvaribland en stark koksaltsyra merendels väljes. Kålfven, hvaruti detta slås, ställes uti digestionsvarma, som ock stundom behöfver ökas til kokning. Hvad som då blifvit uplöst afhälles, och det ouplösta utlakas med varmt distilleradt vatten, som slås til uplösninigen, men den utlakade återstoden torkas och väges. Vidare försökes den afhälde klara solution genom fällning på det sättet, at en klar lut af alkali minerale eller vegetabile, eller ock renad blodlut, drypes därtil, så länge någon grumling eller fällning sker. Sedan det fälde under en eller annan dags stillestånd väl fått sätta sig, afhälles det klara fällnings-vattnet. Det öfverblifvne utlakas med varmt vatten, til dess ingen smak därpå kännes, upgrumlas och slås varsamt på et noga afvägt filtrum af hvitt sugpapper, som ej innehåller något alun. Filtrum, med därpå varande fällning, torkas först i luften och sedan uti et glas vid den grad af varma, hvaruti vattnet kokar, på några minuter; väges efter torkningen och filtrer-papprets vigt afdrages, då af fällningens rätta vigt kan dömmas, huru mycket ren metall den sålunda undersökt malmen innehållit, sedan förut blifvit utrönt vad tilväxt uti vigten som den metalliska kalken på denna fällnings vägen erhåller, hvilken efter metallernes och fällnings-ämnets särskilta egenskaper kan vara olika. I afseende på Järnmalmers proberande är under ordet Järnprof den betydande skiljaktighet redan anmärkt, som Herrar WESTRUMB och WIEGLER funnit emellan den med blodlut fälde berlinerblå-kalken och det uplösta järnets rätta vigt, emot hvad den af Herr Prof. BERGMAN först blifvit upgifven, i följe hvaraf järnmalmers försökande på våta vägen skulle blifva mycket osäkert. Detta har sedermera gifvit Herr Prof. GADOLIN anledning at anställa många uplysande rön, med yttersta noggranhet, om järnmalmers proberande på våta vägen, som ganska omständeligen finnas införde uti Kongl. Vet. Acad. Handl. för 1788, s. 115-137. Däraf kan inhämtas at förbemälte Herrars rön varit utan misstag, och at Herr BERGMANS första upgift, som var at den efter dess method fälde berlinerblå, uti någon fuktig luft torkad, innehåller 1/6:del metalliskt järn, eller ännu närmare at 540 delar af det förra gifva tilkänna det 100 delar metalliskt järn varit uplöste; at, säger jag, denne upgift funnits mäst pålitelig. Men som det med många rön tillika blifvit bevist, at i synnerhet den blå fällningen undergår märkeliga skiljaktigheter i vigten, efter de olika grader af varma, hvaruti den torkas, ända til och med glödgnings-graden, samt at fällningens olika vigt äfven mycket beror på det alkaliska saltets renhet, som användes til blodlutens préparerande af vanlig berlinerblå, m.m., så har Herr GADOLIN funnit at en järnmalms metalliska halt säkrast uptäckes, om til dess fällning allenast tagas vissa mått af den efter dess föreskrift beredde blodluten, sedan det härtil nyttjade alkaliska saltets renhet och styrka först med vitriolsyra blifvit utrönt. Efter gjorde försök har en del järn, uti diluerad vitriolsyra uplöst, kunnat fullkomligen fällas med 187 små mått, eller volumer, af den genom sin berlinerblås kokning uti alkalisk lut beredde och med mera kokhett vatten utspädde blodluten. 
      Häraf göres den slutsats: ,,at då til en gifven järn-solutions ,,nederlag åtgår en viss mängd eller a volumer af sådan lut, så är ,,dess halt af metalliskt järna/187 delar."
      Til blodluten vid detta rön har Herr GADOLIN nyttjat et sal tartari af den renhet, at en del däraf saturerade så mycket vitriolsyra, som kunde uplösa 0,564 delar Magnesia Aërata. Til et lod af detta alkali blandades 2 lod fint rifven berlinerblå och 16 lod vatten. Efter en half timmas digestion och lika kång tids kokning, silades denne klara luten och residuum på filtrum utlakades med så mycket kokhett vatten, at altsammans intog lika rymd som 27 lod vatten. - Närmare kunskap härom, och med hurudan formel halten bör uträknas, då et annat vegetabiliskt alkali nyttjas, ses uti Herr GADOLINS här förut åberopade grundeliga afhandling.
      Kopparen kan i synnerhet utur dess malmer lösas genom malmens kokning hälst uti aqua regis, och, efter utspädning med tilräckeligt vatten, fällas medelst polerad järnskifva samt straxt erhållas uti metalliske tunna hinnor, som då varsamt sköljas rena ifrån järnochra, torkas och vägas; varande den enda af de oädla metaller, som på våta vägen säkrast kan af dess malmer uti metalliskt lynne utdragas. Jämnför Kopparprof.
      Blymalmers halt kan på våta vägen proberas genom kokning uti skedvatten, hvarefter blyet utur denne solution fälles med en småningom tilslagen uplösning af koksalt til et hvitt pulver, som får namn af Hornbly. Då denne fällning sedan torkas och väges, räknas 72 procent däraf vara rent bly.
      Tenn kan utur dess vanliga malm, eller zinngraupen, så mycket svårare genom våtprof utrönas, som denne malm af ingen mineralsyra angripes utan föregången vidlöftig beredning, i anseende hvartil smältnings-vägen hälst väljes. Se Tennprof.
      Vismutmalmens halt utbringas genom uplösning uti skedvatten, hvarutur metallen sedan kan fällas med ömnigt tilslagit rent vatten til en hvit kalk, hvaraf 130 delar, efter behörig torkning, anses at innehålla 100 delar ren metall.
      Koboltens metalliska halt erhålles genom kokning uti aqua regis ända til torrhet. Af denna massa utdrages sedan metallen genom digestion uti distillerad ättika, och fälles vidare därutur med alkalisk lut. Fällningen torkad räknas då at på 160 delar innehålla 100 delar ren kobolt-metall. På smältnings-vägen utbringas väl dess metalliske regulus til större procent, men mera järnblandad. Jämnför Kobolt, Speis och Speisprof.
      Zinkens mängd uti en förekommande zinkmalm, eller uti en ugns-gallmeja, rönes genom våtprof på lika sätt som angående kobolten sagt är, nemligen at den först kokas uti skedvatten, som abstraheras hälst uti retort, til dess altsammans blifver torrt, och det 2 eller 3 gångor. Hvad som öfverblifver, digereras och kokas med distillerad ättika, som endast uplöser zinken, men lemnar det sålunda calcinerade järnet, som eljest gemenligen är följaktigt. Utur solution i ättika fälles zinken helt hvit, med ren pottaske-lut, i form af kalk, som utlakas väl med vatten och torkas. Uti 193 delar af denna kalk utgör då zinken 100 delar. Se Herr Prof. GMELINS Grundsäze der Probierkunst §. 125. Om zinkens utdragande på torra vägen jämnför Messingsprof och Zinktilverkning.
      Vidare om våtprof ses Herr Prof. BERGMANS Opuscula Chemica, Vol. II, s. 399 och följ. Här visas äfven huru guld- och silfvermalmer på denna vägen kunna proberas; men som desse malmer icke äro någon förbränning underkastade, är deras proberande altid säkrast på torra vägen. Se Guldprofoch Silfverprof.
      De öfrige metallerne, såsom Qvicksilfver, Antimonium, Arsenik, Nickeloch Magnesium, kunna väl ock genom våtprof skiljas ifrån deras mineraliserande ämnen och medföljande bergarter; men som förfarandet därmed, äfven som med alla de öfrige metallerne, är nog långsamt och fordrar mycket tålamod, samt kan ändå gifva mindre säkert utslag, så brukas vid proberkamrar hälst at på eldsvägen, genom Reduction och Précipitation, eller ock medelst Distillation, utbringa metallerne med deras naturliga egenskaper, hvarvid våta vägen likväl ofta tjenar at först röja deras närvaro och förnemligast at uti metalliska blandningar skilja dem ifrån hvarandra, hvarom vidare kan jämnföras ordet Skeda samt hvad som under hvar och en metalls namn, Profoch Tilverkning, vidare anfördt är.

Väderlutt, Se Lutt.

Väga säges vid sulusmältningen, då smältaren med et särskilt spett, eller vägspik, som föres in under bröstet i ugnen, bryter eller böjer ned i härden den slagg, som stundom gäser upp och både stiger opp i forman samt fäster sig vid bakväggen, hvarföre slaggen på samma gång måste vägas ned ifrån begge bakhörnen och frammanför forman.
      Väga opp, eller Bryta opp, sker vid masugnar, när masmästaren med spettet eller stäkiln uti stället bryter och lyfter upp den slagg och sörja, som klimptals sätter sig omkring sidomurarne, at det må komma framför forman til smältning.

Vägspik, Se Hytteredskap.

Välla kallas vid järnsmide at uti härden, eller äsjan, med bläster och för forman, vid trä- eller stenkols-eld, bringa järn eller stål uti så stark hetta, at det börjar smälta på ytan med fräsande vällgnistror, som Svetsa kallas, uti hvilket tilstånd 2:ne eller flere stycken, antingen af järn eller stål ensamt, eller af järn och stål tillika, äro benägne at fastna tilsammans til et enda stycke, allenast af smeden, genom flitig påkastning af något lättflytande glasigt ämne, såsomSand, Slagg eller torr lera, förekommer det järnet ej må förbrännas, eller taga någon torr glödspån, som kan lägga sig emellan och förhindra sammanfogningen. 
      På detta sättet kan äfven otätt järn bringas til täthet, och är detta et ibland smedens förnemsta kunskaper.

Vällbommar, eller vändbommar, kallas tjocka järnstycken, 3 ½ tum i fyrkant, som vid vals- och skärverk sättas emellan hjulnålarne och valsarnes fyktantige tappar, samt läsas därvid fast med Muffar, eller starka järnhylsor, då de skola omdrifvas.

Vällhammare (Rohrhammer, eller Waffenhammer) är vid gevärs-factorier en sådan kniphammare, hvarunder musquet- och bösspipor vällas tilhopa uti en halfrund insänkning, så väl på städet som uti hammaräggen, hvilket sker med mycken lindring uti smedens arbete. På dylikt sätt, uti sänken af olika skapnader, smidas äfven bajonetter vid Söderhamns gevärs-factorie för små vattenhamrar: likaledes laddstockar af stål.

Vällmo kallas af smeder uti Dalarne en moblandad lermergel, som är för elden lättsmält och brukas således med förmån vid klensmide at strö på järn eller stål, då det uti smedsäsjan skall vällas.

Vändare-stång är vid ankarsmidet en järnstång med en ögla i ena ändan, hvaruti en träkafle sättes, och tjenar at lättare vända smältjärnen, som vid dess andra äna äro fastvällde, på lika sätt som byggningsstång brukas vid hammarsmide. Se Byggningsvind.

Vändhjul (Kehrrad), Se Vattuhjul.

Vändroste kallas så mycket skärsten som innehålles uti en vändrostmur. Se Vändrostning.

Vändrostmur, Se Vändrostning.

Vändrostning kallas den brännning, som en vunnen råsten eller skärsten så många gångor måste undergå, at dess mästa svafvel hinner utdrifvas och järnet, hvilket däruti tillika ingår, beröfvas sitt metalliska lynne, eller calcineras; på det den ädlare metall, som skärsten innehåller, uti smälthetta må kunna utbringas til sin rätta form och mer eller mindre fullkomlig renhet, men järnet skiljas därifrån och gå til slagg. Detta rostnings-sätt har sitt namn däraf at skärsten måste ömsas, eller vändas på flere Eldar, eller ifrån en bränning til en annan, med ökad hetta för hvarje gång. Skilnaden uti hetta, som hvarje bränning fordrar, är så betydlige at då första elden knapt gör någon verkan, äro den fjerde och följande eldar så starke, at skärsten kommer nära til smältnings-graden. Hettans förökande i rätt ordning, och i den mån som skärsten tål, är vid vändrostning den angelägnaste omständighet, hvaruppå en rätt bränning beror, och sker af den grund at skärsten i början är mera benägen at släppa sitt svafvel, så länge den äger ömnighet däraf, men til slut qvarhåller det mera envist, då allenast en ringa mängd återstår. Härvid är således den varsamhet i synnerhet nödig, at hettan ej för hastigt får tiltaga, eller skärsten blifva tvärbränd; hvarigenom järnet kommer til reductions-graden, innan det hinner calcineras, så at det i smältningen genom färskning blifver en seg massa, eller Lortled, i stället för at gå til slagg, och svaflet äfven i otid bortbrännes, då sedan uti kopparskärsten intet är qvar, som i de följande eldar kan skydda kopparen, utan däraf förbrännes altid någon tdel, hvilket en mer än vanlig afbränning til slut visar. - Kopparen blifver ock genom en större järnhalt mera oartad och svår at gara. Däremot om skärsten brännes för svagt, fordras til slut mera arbete och tid, jemte större åtgång af kol och ved för at bringa den til full bränning, som ändå knapt sker. Rika kopparmalmer, som hålla 30 procent koppar och däröfver, samt tillika äro derbe och täte, behöfva ej smältas på skärsten, utan afskiljas genast at undergå vändrostning. Sådane malmerhafva i äldre tider förefallit vid Stora Kopparberget; men träffas ej nu mera i denne grufva, åtminstone ej til den mängd, at deras skiljande ifrån den öfriga malmen är mödan värd.
      Vändrostmurarne (Roststätte, eller Stadel), eller de särskilte rum, hvaruti skärsten inlägges uti vändrostning, äro anlagde flere i rad, och formeras af sidomurar, som utgöra deras mellanbalkar. Bakföre går en sträckmur, som tjenar til bakgafvel för dem alla, men framtil äro de öpne. Sidomurarne äro äfven sluttande framåt på deras främsta gafvel, eller tvära sida, så at rostmurens längd är mindre ofvantil än nedantil. Härefter rättas äfven skärstens-rosten, så at den frammantil får lika sluttning. Desse vändrostmurar äro öfverbyggde af et hus med glesa väggar och tak, som ej hindra svafvelrökens utgång, men någorlunda afhålla snö och regn. Vändrostmurarene vid Stora Kopparberget, sådane som de nu för tiden brukas, äro vid pass 8 a 9 alnar långa på bottnen, 10 a 12 qvarter breda och 12 til 13 qvarter höga. 
      I den mån som skärsten är mera rik, fordrar den längre omgång i vändrostningen och lindrig hetta i början.
      Til första elden måste den således vara uti helt grofva stycken, men på den andra sönderslås något smärre, til dess den på de följande eldar ej får vara större än hönsägg. I äldre tider, då rikare malmer brötos vid Stora Kopparberget, måste denne ordning uti en mera långsam vändrostning i akttagas; men nu mera, då allenast fattig skärsten erhålles, är processen härvid på det sättet förkortad, at första och andra elden, som fordom brukades, aldeles gås förbi och skärsten sönderslås til första elden så fin som förr til den tredje. Häraf kommer at den första elden nu mera kallas den tredje, och den andra får heta den fjerde o.s.v.
      På hvarje eld underbäddas skärsten med ved, som då får namn af Hult och vid koppar-skärstens vändrostning i början är mera grof, samt lägges i tjockare hvarf än på de följande eldar; hvaremot första bränningen, såsom lindrigast, sker utan kol, och sedan lägges et eller flere hvarf med kol under och emellan skärsten, i den mån som hettan på hvarje eld skall förökas.
      Vid Stora Kopparberget tilgår med skärstens vändrostning på följande sätt: först inläggas vasar, eller stockar, tvärtöfver på bottnen af rostmuren, til 1 ½ a 3 qvarters afstånd ifrån hvarandra, af 4 tums tjocklek på första och andra elden, men sedan något smalare, på det skärsten i synnerhet i början, då inga kol brukas, ej må hastigt rusa tilhopa, eller brinna til sulu.
      Til första elden hultas uppå de inlagde vasar med 2 ½ til 3 hvarf klufven ved, som tilhopa utgöra 7 a 8 tums tjocklek. Närmast hultet lägges gröfre skärsten, eller sådan den kommer ifrån hyttan; men sedan måste den slås i smärre stycken, alt som den lägges högre upp, så at hvarje stycke af den öfversta är allenast ½ qvarter tjockt. - Veden antändes och denne rost brinner 3, 4 eller högst 5 dygn.
      Til andra elden slås de skärstens-stycken, som nu komma ifrån första elden, 4 gångor mindre. Hultningen är något svagare, bestående af 2 til 2 ½ hvarf. Den främsta sluttande sidan af rosten, eller Snedden, täckes med småverk eller sådant verk som sönderfallit til mull. Denne andra eld, som kallas den fjerde, kan brinna ifrån 2 til 6 veckor; men vanligen fordras 3 veckor.
      Då skärsten på tredje eller fjerde elden sönderslås til helt små stycken, allenast af et hönsäggs storlek, säges den verkslås och får då namn af Verk.
      Til tredje elden, som får heta den femte, hultas blott 1 ½ til 2 hvarf, och kol läggas sparsamt på hultet omkring sidorne, eller murarne, hvarefter 3 a 4 fat verk påbäres, upphå hvilket kolas litet omkring sidorne, sedan påfatas lika mycket verk och tredje gången kolas på lika sätt, hvarjemte hela snedden, eller den sluttande sidan frammantil, betäckes med kol. Då verk ännu en gång blifvit påfatadt, är rosten gemenligen full. Denne eld brinner 1 a 1 ½ vecka.
      Då skärsten i tredje och följande eldar kommer nära til smältnings-graden, börjar den at rusa tilhopa i stora massor, och säges då brinna til Sulu.
      Ofta händer at den sammanlöper til en sulu öfver hela botten, som då får namn af Bottensulu. När den hel och hållen sammanhänger uti en enda massa, som sitter fästad vid murarne, utgör den en slags hvälfd botten, hvarunder är tomt rum efter den förtärde rostveden, och har därföre blifvit kalladHvalf af äldre bergsmän.
      Fjerde elden, eller den så kallade sjette, fordrar ännu mindre hultning, som då ej utgör mera än 1 eller 1 ½ hvarf. På hultet kolas öfver alt, men mäst åt sidorne. Sedan påbäres 3 fat verk och däruppå åter kol, hvarmed växelvis fortfares, til dess rosten kommer at innehålla 5 kolhvarf, och uti hvarje hvarf mera kol vid sidorne, än midt uti. Detta är efter dess storlek så afpassadt, at den med samma vinner sin fyllnad. Rosten kullas eller öfvertäckes med orisladt kolstybbe, och däruppå med småverk. - Det verk som på förra elden sammanrusat til större klumpar, sönderslås altid på den följande til lagom storlek.
      Så snart denne eld är utbrunnen, hvilket gemenligen sker om 8 dagar, fatas det sammanrusade verket fram på golfvet och sönderslås, då det som ännu är rådt, eller för litet brändt, afskiljes at å nyo vändrostas, under namn af Kamp, eller Kampverk. 
      Sjelfva det arbetet, hvarigenom sådant rådt verk urplåckas, eller frånskiljes, kallas Skrädning. Det förrådes af sin grönaktiga färg, och får därföre äfven heta Grönskaligt eller Skaligt Verk, emedan det består allenast af et grönt skal och inuti är tomt. Jemte det grönskaliga inlägges äfven uti kamprosten sådant verk, som efter fjerde elden ligger löst utanpå rosten och ej fastnat tilhopa. Utaf trenne skärstens-rostar erhålles vanligen en kamp. Stundom måste kampverket ombrännas 2, 3 til 4 gångor, innan det blir fullrostadt, och handteras då på lika sätt som vid fjerde elden. 
      Sedan det grönaktiga verket vid skrädningen blifvit utsofradt, som redan är nämdt, anses det öfriga som fullrostadt och föres til hyttan. Således vändes eller brännes skärsten vid Stora Kopparberget allenast på 4 eller 5 eldar, utom en del kampverk, som fordrar längre omgång.
      Om för stark hetta gifves i början, så at skärsten blifver tvärbränd, erhålles et pipigt, ihåligt och otätt verk, hvarutur det bästa godset utrunnit til sula. Sådant kallas Skrombrändt verk. 
      Kärnverk däremot är det goda, täta och väl rostade verk, som ej undergått hvarken för stark eller för svag hetta. 
      Vid andre kopparverk förefaller uti vändrostningen ingen annan betydlig förändring än den, at skärsten måste brännas mera långsamt, eller på flere eldar, i den mån som den antingen är rikare på koppar, eller håller mindre svafvel. I begge desse händelser fordras en mera stark, men långsamt tiltagande hetta, om en ömnig mängd svafvel skall hinna at skilja sig ifrån en större kopparhalt, och et ringa svafvelförråd ej för hastigt bortdrifvas. Järnet skulle ej heller genom verkets tvärbränning kunna bringas på förslaggnings-vägen, utan reduceras i smältningen, hvarigenom upkommer så kallad lortled, eller en seg järnig sörja, som gör tredskt bruk och oartad råkoppar. SeRostbruk. På någre ställen inlägges skärsten til första elden så grof den kommer ur hyttan, och sönderslås på den andra til knytnäfvars storlek; hvilket kallas Slå om. Ändteligen verkslås den på tredje elden til helt små stycken. Den skrädes då ej förr än efter sjette elden; hvarföre det som då är fullbrändt får namn af Sjetteeldsverk. Vid skrädningen i akttagas flere märken, och det som afskiljes til kampverk, brännes gemenligen ännu 5 eller 6 gångor. At förekomma det verket på tredje och följande eldar ej må rusa tilhopa i alt för tjocka sulur, lägges en ås af verkmull midtuti längs efter rosten; hvilket får namn af Häfta. - Vid Stora Kopparberget brukas ej sådan häftning nu mera.
      På lika sätt vändrostas den skärsten, som fås vid silfversmältningar, uti 7 eller 8 eldar med underlagd rostved och hvarftals kol emellan, utom på första elden. - På andra och nästföljande eldar hultas äfven starkare än på den första, och hvarje gång infatas det smärre godset åt sidorne, hvarföre där kolas starkare än midtuti. - Vid Löfåsen, där skärsten är mycket lättsmält, är likväl brukeligt at vändrosta den ensamt på hultning, eller ved, utan at kola på någon eld.

Vändrostverk kallas vändrostad skärsten. Se Vändrostning.

Vändvahl kallas vid vattukonster en stark antingen upstående eller liggande axel, hvaruti armarne sitta som styra stånggången.. Se Brott.

Värjärn (Wehreisen) kallas vid calcinerugnar et stycke af en tjock järnstång, som lägges på tvenne hakar uti muren tvärtöfver ugnsgiman, at lutan eller kraillan därpå kan stödjas, vid det til calcinering inlagde godsets omrörande.

Värk, Värkbly, Se Verk, Verkbly &c.

Värla uti hästvind, Se Vind.

Värmning, eller värmnings-dygn, kallas den tid af 16, 18 til 21 dygn, som en masugn behöfveer til sin upvärmning, innan han kommer i full gång, eller kan smälta den mästa malm som möjeligit är.

Värmtång, Se Tång, 1:o (c).

Vättjesten, Se Brynsten.

Växtbinge, Se Binge.